Att vara högkänslig och förälder

Ett av de ämnen jag länge lovat att skriva om, men inte riktigt kommit mig för att göra, är detta om att vara en högkänslig förälder. Kanske för att det just nu är så nära i mitt liv. Kanske för att det är så stort. Kanske för att ju mer jag lär mig om ämnet högkänslighet – och ju fler erfarenheter jag får i mitt eget liv – så påminns jag om hur olika vi alla är – även mellan varandra – vi mer känsliga. Det är därför med stor ödmjukhet jag nu närmar mig detta ämne och självklart, oundvikligt ur ett till stora delar subjektivt perspektiv.

För egen del har jag alltid sett mig som en person som någon gång ska ha barn. Jag har alltid älskat barn. Jo – verkligen. Mycket för att jag ännu faktiskt till stor del identifierar mig med dem. Min inre sexåring har alltid känts väldigt nära – och upprepat blir jag många gånger ledsen ur barns vägnar över hur vi vuxna – inklusive ibland tyvärr även jag själv – så lätt nedvärderar barn på olika sätt. Ofta bara för att vi har fullt upp med oss själva och våra liv. Men ändå.

Vi har alla varit barn – och det torde vara möjligt för oss alla att kunna identifiera oss med dem och starkt känna för dem, älska dem och göra vårt allra, allra yttersta och bästa för dem.

Japp. Där har ni min ingång. Det ”ultimata” föräldraskapet.

Skratt – jag hoppas att ni förstår att jag är ironisk. Självklart är ingen en fullkomlig förälder och behöver inte så vara. Men jag har alltid burit en sorg inom mig för när barn far illa och därför var det för mig väldigt viktigt att bli en ”bra” förälder när jag väl blev det. Hitta den för mig ”bästa” partnern. Leva under de för mig ”bästa” omständigheterna. Vara mitt ”bästa” jag. Ni hör – höga krav. För höga som hindrade och absolut bidrog till att mitt barn, när det väl kom, kom som en välsignad gåva från himlen i absolut sista minuten. När den klichéomtalade klockan började ticka så extremt överstarkt så fick jag helt enkelt en rejäl klichéeld i baken och insåg – det är nu eller aldrig.

Men kraven och önskan om att vara den bästa föräldern – de fanns ju så klart kvar. Och det tar ännu hårt att inte lyckas. För det gör jag verkligen inte hela tiden – så klart!

Ska man då ens ha barn som högkänslig?

”Det är underbart att inte ha barn. Det är underbart att ha dem.” Så säger Elaine Aron, forskaren som myntat begreppet högkänslighet om valet att bli förälder. I sin bok Den högkänsliga människan lyfter hon hur högkänsliga precis som alla människor är olika när det gäller huruvida livet med barn är ett bra val eller inte.

Fördelar med att ha barn ur ett högkänsligt perspektiv:
Du får den mest villkorslösa, uppriktiga relation du någonsin kan önska dig
Du får värme och kärlek på det mest självklara vis
Om du tycker det är ett viktigt uppdrag att fostra ett barn så får du det mest meningsfulla livssyfte du kan önska dig
Du får underbart rolig stimulans, det händer alltid något intressant med ett barn

Nackdelar med att ha barn ur ett högkänsligt perspektiv:
Det är betydligt mer utmanande att hitta tid till egen återhämtning
Det är alltid någon annan som bestämmer takten
Det är ett enormt ansvar det aldrig går att ta ledigt från
Någon annan kommer pröva dina gränser – jämt

Det som till syvende och sist avgör är vad som motiverar dig. Motiveras du precis som jag av allt relationerna med ett barn har att ge, ja då är du också motiverad till att hitta lösningar på utmaningarna.

För jag skattar mig sannerligen lycklig. Tänk, att denna ljuvliga varelse just kommit till mig! Så mycket kärlek har jag i ärlighetens namn aldrig fått som från mitt barn. En så viktig uppgift har jag aldrig haft. Det är sannerligen också ett egoistiskt val också att skaffa barn.

Men gå och känna pirr i magen hela tiden det gör vi människor liksom aldrig. Så i vardagen går jag precis som alla andra föräldrar och ibland bara längtar efter att klockan ska slå 19 så att det blir en lugn stund nån gång. (Sen sitter man två timmar senare och tittar på det sött sovande barnet och undrar hur man nånsin kunde tänka så.) Jag tappar tålamodet och regrederar (”slipp då!!”) efter en lång dag av mycket konflikter – sa jag att jag har en treåring nu? Och de dagar mycket händer i livet som tar fokus, kan jag bli frånvarande mentalt fast jag är närvarande fysiskt och har konstant dåligt samvete när barnet drar mig i armen och säger ”mamma, hallå, jag pratar med dig!”.

Och hur är det då för barnet att ha en högkänslig förälder?

Kan ju självklart inte tala för mitt barn.  Men jag kan gissa. Jag är ju en extrovert och även så kallad sensationssökande högkänslig förälder. Så jag kan nog vara himla kul, lekfull, varm, rolig, flexibel, engagerad och väldigt bra på att läsa av mitt barn. Och kramig! Men som alltid med oss högkänsliga så kommer det andra ju inte förrän när vi blir överstimulerade – men då kan det bli en rätt rejäl vändning. Då blir jag i bästa fall lite frånvarande, grinig, stingslig, dålig på att förbereda (som jag annars är så bra på) och faktiskt barnslig – på ett negativt sätt.

Andra mer introverta högkänsliga föräldrar kan till exempel vara väldigt bra på att lyssna, ha mycket tålamod, stor förståelse och stor föreställningsförmåga till exempel men precis som oss extroverta också fungerar helt annorlunda som överstimulerade och kanske blir exempelvis frånvarande, inåtvända och bristande i sin konstruktiva kommunikation.

Elaine Aron skriver att ”Barn tycks frodas med högkänsliga vårdare”.  Med det syftar man på att högkänsliga i balans ju allt som oftast är bra på att känna in andra människor och när de mår bra kan vara väldigt bra på att ta hand om andra. Jättebra för ett barn, ju! Men kom i håg att det gäller inte om du är överstimulerad. Så en av den högkänsliga förälderns viktigaste uppgifter är därför att även löpande ta hand om sig själv.

Uppskatta rutiner, balans och framförhållning

Som en sensationssökande person är orden ovan typ de mest tråkiga jag vet – men precis de företeelser som får både mitt högkänsliga jag och mitt barn att må som bäst. Jag är fortfarande ingen stjärna på det. Men det är så uppenbart varje gång hur bra mitt barn mår efter en ”spontan period” när vi återinför rutiner. Så trist (tycker jag). Men ack så välgörande! Trygga snälla vanor som tar hand om dig och din kropp och i sin tur ger utrymme till mer freestyling helt enkelt!

Ha låga förväntningar

Det kan göra jäkligt ont att hela tiden vara besviken på det som inte blir av. För så är ofta livet som förälder. En gammal vän till mig har jag att tacka för en väldigt bra grundinställning. ”Räkna med att du inte kommer att ha någon tid alls till dig själv förrän barnet är typ sex och så kommer du betrakta varje minut till dig själv som en överraskande underbar bonus!”. Det är faktiskt ett suveränt utgångsläge.

Prioritera

Vad är viktigt för dig och din familj? Fråga dig det! Är det verkligen allra viktigast att bo stort i designerhem och kunna åka på dyra semestrar om ditt barn och du alltid är på gränsen till nedbrutna när arbets/förskoledagen är över? Kanske är det värt att bo mindre, kanske rätt rejält litet och få mer tid tillsammans. Ja – som ni förstår – det är ju det valet jag har gjort. Vi lever extremt magert och hade inte klarat det utan exempelvis alla ärvda kläder vi så snällt fått ta emot. Först var det en önskan från min sida, men sedan ett nödvändigt val då jag märkte att mitt barn inte klarade de långa förskoledagarna så som andra gjorde. Men kanske funkar det för just er? Det viktiga är att dra slutsatser utifrån just ert mående och våga justera livet. Ens barn måste inte heller gå på massa aktiviteter ”bara-för-att”. Men i vårt fall, så har jag tvärtom upptäckt att just mitt barn älskar och mår mycket bättre av fysiska sådana – så det är något som vi fått lov att just – prioritera.

Leta efter det roliga

En vän till mig går alltid på museum med sitt barn. En annan bar barnet väldigt länge i bärsele och lät det följa med på precis vad som helst. Själv får jag krispanik i själen av upprepade mönster och att vistas vid samma lekparker igen och igen så jag tar mig gärna ut i skogen, eller letar nya grönområden vi kan upptäcka när det är helg. När barnen blir större så blir det bara lättare. Så mycket man kan göra som är kul ihop. Läsa böcker och gå på biblioteket med barnet är min personliga lugn-aktiva aktivitet. Gå på bio! Åka och bada är guld. Och cykel – att cykla tillsammans ger en sån frihet. Men du kanske föredrar lekland – vad vet jag – just för att ditt barn får hoppa runt och är helt underhållet nån timme. Eller just gillar samma gamla park. Fråga ditt barn också – var inte säker på att just du är den som har de bästa idéerna. Leta det roliga – det är grejen! Det ger energi och ”på banken” till de tyngre dagarna.

Var fiffig

Väldigt mycket med att må bra med barn handlar om framförhållning, bra rutiner och rena praktikaliteter – att vara kreativ med ens resurser. Ta en titt på de som har flera barn – hur gör de? Själv kommer jag från en, när det gäller det praktiska, ren supermamma – som förutom att i princip helt ensam ta hand om tre barn även hade sex dagbarn om dagarna. Där är man i lä.. Men en sak har jag lärt mig – det finns knep. Det handlar om teknik. Det vet alla som haft ett barn och får två och sen tänker hur det nånsin kunde vara klurigt med ett. Helt enkelt att bli förälder är något man övar sig på även rent praktiskt och man är riktigt äckligt positiv så går det att se det som en spännande utmaning. Innan jag fick barn fick jag alltid höra att folk ”inte ens hann duscha”. Men banne mig. DET skulle jag! Fortfarande är det en av mina bästa grejer för avkoppling – under föräldraskapet. När han var bebis lade jag honom helt enkelt på en liten filt med lite leksaker framför toadörren där jag hela tiden kunde se honom. Magträning för bebis och dusch för mig. Andra grejer är det här med läggtider som de flesta ensamföräldrar jag känner är noggrannare med än andra. Kvällstiden blir viktig. Där kan man få in rätt mycket. Träna, det kan man göra via video med barnet. Och vilka egna aktiviteter kan man göra tillsammans MED barn? Själv började jag ge kurser i dans med bebis med bärdon. Jag fick in lite pengar, fick träning – och umgänge under småbarnstiden. Helt andra saker kanske kan trixas in för er, det viktiga är att se möjligheterna. Gräv där du står, liksom.

Fixa återhämtningen

Det här med återhämtningen som på heltid ensamstående har klart varit den absolut största utmaningen. Den har jag löst delvis på en del mer destruktiva sätt tyvärr..

När mitt barn var litet blev choklad svaret – något som alla vet som sett min föreställning. Jag krängde MINST en 200 g chokladkaka om dagen (Marabous Salta Mandlar) under de två månaderna jag bodde på sjukhus med mitt barn som föddes 10 veckor för tidigt.  Choklad får man en rejäl kick av som gjorde att jag kunde sova mindre och då kunde stanna uppe själv för några timmars ensamhet och varva ned.. Jag kan i efterhand tänka att – det funkade ändå. Jag var en hyfsat pigg och glad spädbarnsmamma ändå. Men i längden med en allt sämre hälsa.

Så i takt med att tiden ökat, sömnen gradvis ökat – efter ett riktigt tufft år igen mellan 2 och 3 –  så har jag använt den smått ökade hjärnkapaciteten till att börja planera medvetet för min återhämtning. Jag planerar nu i förväg när jag måste gå och lägga mig och försöker följa detta. (För utan choklad blir man sömnigare, helt klart.) Och för detta år är det nytt att jag en gång i månaden i förväg sätter mig ner och  försöker planera in barnvakter för att jag ska få in lite vuxentid som jag kallar det (mitt barn är min egentid också vill jag vänligast mena). Mitt mål är ett par timmar i veckan – och en hel natts egen sömn i månaden. Där är vi långt ifrån ännu kan jag säga – det är inte helt lätt detta med barnvakter och hittills har mitt barn bara sovit borta en gång på dessa tre år –  men vi är på väg. Poängen är ändå att jag är medveten om mitt behov – att jag lägger ner tid på att planera återhämtning. Aktivt. I takt med att jag lyckas hoppas jag kunna säga adjö till chokladen. I alla fall till vardags.

Be om hjälp

Alla föräldrar kan känna sig otillräckliga. Men för en person med väldigt höga krav på sig själv kan det vara jobbigare än för andra. Svaret är då inte att bara skita i det dåliga samvetet – går det ens? Se samvetet som en signal från ditt inre om att något behöver förändras. Ta tid och se över familjens schema, livsval, förväntningar, resurser och börja justera. Men främst – var inte rädd för att be om hjälp. Hjälp med barnvakt – men även hjälp för att tänka nytt.

Något av det mest jobbiga för alla föräldrar är för övrigt om ens barn på något sätt far illa och man upplever att man inte räcker till. Detta är inte något man går och tänker på ska bli en del av vardagen när man längtar efter sitt älskade barn – men det är något som händer det flesta föräldrar någon gång. Själv har jag rätt hårt fått erfara att ingenting i livet tar hårdare än just det. Extra viktigt att här våga be om hjälp – i tid.

Ge dig själv perspektiv

En del personer jag talat med gillar inte när jag tar upp det här förslaget. De säger att ”man ska inte jämföra sig” och inte ”nedvärdera sina känslor” genom att förminska sina egna behov i förhållande till andras. Men jag vill vänligast mena att ibland hjälper det verkligen att skaffa sig perspektiv. Att se vad man har istället för det man inte har och det kan man behöva träna sig på. Det är ren tanketräning! När jag är exempelvis väldigt trött efter en ösig dag – så tänker jag faktiskt många gånger på min kära väninna som på heltid har TVÅ barn. Det har hon ju såklart också dubbel glädje av på många sätt – åh vad jag hade önskat ett syskon nära till mitt barn. Men när jag då springer efter barnet och försöker få honom att borsta tänderna, göra sista kissningen fast han inte tycker det behövs – är det rätt lättande att tänka att jag behöver ju faktiskt inte göra detta två gånger – ändå. Och när jag tycker att vårt liv är trist med för lite pengar – ja då vaknar man till om man tänker människor i världen som inte ens nog har tak över huvudet. Grejen är att vi som lätt fastnar i våra tankar väldigt lätt får tunnelseende. Och jag tror mer och mer på perspektiv-tänket för att komma ur det. Blanda inte ihop det med att förneka känslor – det menar jag inte. Men att som verktyg regelbundet påminna sig om att det faktiskt kunde ha varit värre – det är mer verksamt och kan ge mer momentan kraft än faktiskt många metoder i världen.

Lev som NI vill

Man måste inte flytta till hus för att man fått barn. Man måste inte ha en bil – särskilt inte om man bor i stan. Provat lådcykel? Man måste inte ha en spjälsäng och lära barnet sova själv – fast man absolut kan göra precis det. Poängen är – vad tycker ni? Vad passar er? För egen del så var just samsovningen med amning det som gjorde att jag orkade nätterna. Bara tanken på att gå upp och göra i ordning en flaska fick mig att börja gråta. Varför liksom när jag kunde vakna till och bara amma? Och när mitt barn nu är större – merparten av världen samsover faktiskt – inga konstigheter. Och sedan går det jättebra med egen säng när det är dags för det. Man måste inte heller alltid jobba dag – en del jobbar kväll som jag. Och det är helt ok att barnet får följa med på jobbet. Han ser att mamma tränar och han blir nyfiken – win, win. Skapa ert liv som ni vill.

Lyssna på ditt barn

Så fort ditt barn börjar bli större – eller om det redan är stort – börja föra samtal med ditt barn för att hitta gemensamma lösningar. Ditt barn har svaret många gånger när du inte har det. Det innebär inte att du ska lägga ansvaret på ditt barn. Men snarare undvika att förutsätta att du alltid vet bäst. För det gör vi vuxna inte alltid. Många gånger kan barn ge oss svar med hjälp av sitt perspektiv. Detta talar den danska familjeterapeuten Jesper Juul mycket om. Icke minst får du här den stora glädjen av att ha barn – för oss högkänsliga och för alla. Denna individ som växer för varje dag och som kommer förvåna dig gång på gång med sina iakttagelser och sin syn på livet. Som tvingar dig att utvecklas och att tänka nytt. Kom ihåg det när det snurrar för fort. Sätt er ner. Kanske först med en bok. Läs. Börja prata. Fråga varann saker. Skoja. Hitta på egna hemliga språk. Bygg er relation. Ingenting stärker och motiverar mer.

Bara dra en filt över er

Det brukar ju vara mitt standardråd när allt är som tyngst för alla. Det är helt ok att bara släppa världen ett tag. Med barn så blir det lite modifikation av termen gällande vad det kan betyda. För just oss betyder det ofta en mysdag i soffan eller liknande. Dra en filt över huvudet bokstavligen är för övrigt bästa leken just nu om du frågar mitt barn som blir sjukt irriterad när jag försöker sticka ut näsan mitt i leken för att kippa efter lite mer luft. Men helt enkelt. Det är helt ok ibland att bara göra det suuuuperenkelt för sig själv. Passa på att mys!

Ditt barn är ju just ditt barn

Om du inte redan har barn men funderar på det här med att skaffa egna ska ska du minnas detta. Ditt barn kommer inte vara som ”alla andra”. Just jag gillar faktiskt alla barn. Det är en stor glädje för mig att just nu på arbeta med andras barn ett par dagar i veckan. Men även du som inte generellt gillar ”barn”, kom ihåg att ditt barn – och du, ni – kommer färga och påverka varandra. Du kommer därför se på vad ditt barn gör på ett helt annat sätt än du ser på andra barn. Barn är inte bara barn. De är individer, personer – bara lite mindre. Och just denna individ som hamnar hos dig – blir oundvikligt extra speciell.

Så avslutningsvis. Att vara högkänslig förälder. Of course. You can do it! För många är det precis som för mig det absolut bästa de fått uppleva i livet. Och för dig som det blev tuffare för än du hade tänkt. Våga titta på det. Justera. Se vad du har och se de möjligheter som finns – och be mer om hjälp!

Och du kloka som vet att du inte vill ha barn och därför låter bli – all kredd till dig. Barn ska man ha om man vill. Men om du orkar och gillar barn, så finns det många barn som gärna vill ha dig i sitt liv på något sätt ändå är jag säker på.

Har ni frågor eller ytterligare tankar? Jag svarar i kommentarerna så fort jag hinner!

För sensibelt begåvade 2.0 har ju till skillnad från ursprungsuppsättningen lite element som rör detta med att ha barn. Men huvuddelen rör ändå generella frågor som berör oss alla. Nu är biljetter släppta till de allra sista föreställningarna i vår. Den 10 & 11 APRIL i Stockholm på Ö2 har du din chans! Alla biljetter har ju hittills sålt slut, så fånga din biljett i tid här. 

Högkänslig? Stämmer DOES in på dig?

När någon misstänker att de tillhör en del av de 15-20% av alla människor som är högkänsliga så gör man ofta det självtest som Elaine Aron, myntaren av begreppet högkänslighet, har utformat.

Detta test ställer frågor som täcker olika exempel på hur högkänslighet kan yttra sig i en person. Av värde att minnas kan då vara att många utav dessa exempel snarare är effekter av det högkänsliga personlighetsdraget än högkänsligheten i sig själv.

Elaine Aron lyfter ofta exempelvis att specifikt draget blyghet, som många associerar med känslighet och högkänslighet, inte i sig är medfött utan snarare är ett resultat av en tidigare negativ erfarenhet som givit stort intryck med anledning av det högkänsliga draget.

Ni, mina trogna läsare, börjar nu bli något av högkänslighetspecialister. Så nu är det dags att slänga in lite forskarbegrepp i mixen. Mer specifikt det begrepp som Elaine Aron själv använder för att förklara det underliggande personlighetsdraget bakom högkänsligheten.

Högkänslighet har enligt Aron fyra aspekter som alla finns hos en högkänslighet. Om inte alla fyra aspekter är närvarande handlar det förmodligen inte om det högkänsliga draget.

Så vad står då akronymen DOES för, som representerar de fyra aspekterna?

D står för Djup bearbetning

O står för benägenheten att bli överstimulerad (Overstimulated)

E visar både att personen är allmänt Emotionellt mottaglig, i synnerhet känner empati

S står för förmågan att uppfatta Subtila stimuli

Dessa fyra aspekter använder Elaine Aron för att sammanfatta sin aktuella forskning som ger belägg för var och en av dem. Även om det som många lägger märke till med högkänsliga människor kan vara att de till exempel uppfattas som ”känsliga” (lätt blir överstimulerade) och är ovanligt lättpåverkade av subtiliteter i allt från beröring till syn- och hörselintryck, så menar Elaine att det är  den noggranna bearbetningen, tendensen att reflektera, som är det underliggande personlighetsdraget. Därför står det också först.

Stöd för detta finns i den moderna forskningen om högkänslighet där det visats att när högkänsliga människor försöker upptäcka skillnader i två bilder som bara är en aning olika så visar de mer hjärnaktivitet, än icke-högkänsliga hjärnors gör, i delar av hjärnan som annars är associerade med mer omsorgsfull bearbetning.

Så för dig, du högkänslighetsintresserade, kan det vara rätt spännande att börja lära dig mer om dragets djupare väsen, utöver de ytliga symtom som du ofta får läsa om. När du bättre förstår detta kommer du allt mer se hur du kan förebygga vissa symptom, just genom att minnas bättre hur du fungerar i grunden.

 

 

Du är en orkidé som behöver en annan orkidé!

Passar en högkänslig person bäst ihop med en annan högkänslig som partner? Eller passar en person ur de övriga 80 procenten bättre för att balansera upp den högkänslige personligheten?

Denna frågeställning har jag sett ett antal gånger i forum för högkänsliga. Många gånger uttrycks den som en önskan: ”Åh tänk om min man vore högkänslig själv så att han bättre kunde förstå!”.

”Lika barn lika bäst” heter det. Men även ”Opposites attract”.

Jag har idag kommit hem från nästan en hel vecka bland vänner och kollegor i både Malmö och Köpenhamn. Faktiskt har jag tillbringat tid just bland några av de bästa parkonstellationer jag själv vet. Par vars förhållanden jag verkligen gläds åt – och avundas! På ett sätt som känns bra.

Att vara ett par har verkligen sina sidor. Det vet vi alla. Precis som det har sina sidor att vara singel. Det är helt enkelt inte antingen bra eller dåligt. Det är alltid både och.

Men nog finns det bättre – och sämre parkonstellationer.

Vad som utgör en bra parkonstellation kan man naturligtvis ha olika åsikter om. Men själv vet jag vad jag eftersträvar.

Par där de två individerna är relativt av samma styrka får mig att vilja tvåsamhet. Par som håller ihop för att de genuint trivs och har riktigt roligt tillsammans. Par som väljer  varann för sina personligheters skull snarare än materiella och praktiska skäl. Par hos vilka en sådan emotionell trygghet och tillit finns att man öppet och utan rädsla – även inför andra – vågar ha olika åsikter och stå upp för sin individualitet. Par mellan vilka det finns stor ärlighet och samtidigt stor respekt. För att man i grunden vet och är i trygg i att man alltid vill den andres bästa.

När man verkligen vet det, då behövs varken maktspel eller ”list” för att få ”karln” eller ”frugan” att göra som man vill. Då kan man nämligen säga det rent ut. Man kan föra en vuxen dialog. För den andre lyssnar och utgår från att man vill väl.

I min egen väntan på min livskompanjon minns jag då och då min goda vän Annas ord om mig som jag citerat tidigare. ”Du är en orkidé som behöver en annan orkidé”.

När Anna sa så syftade hon inte alls på begreppet Highly Sensitive Person. Det var bara en i efterhand rolig slump, när jag kom i kontakt med begreppet högkänslighet, att hon råkat använda precis det uttryck som också används om högkänsliga : Orkidébarn.

Anna peppade mig genom att förklara att hon såg mig som sällsynt och unik – snarare än annorlunda. Hon vill trösta genom att förklara att det kanske inte alls är så konstigt att det tar lite tid för mig att hitta rätt. För att det krävs en annan unik och sällsynt för att passa ihop med just mig.

Själv vet jag dock inte om just en högkänslig person är den bästa kombinationen med en annan högkänslig.  Det kan vara så. Så härligt med någon som känner lika mycket, som gläds lika mycket. Som förstår! Men i de fall en högkänslig inte har vuxit in i sin egenskap, inte har koll på sina känslor och sina reaktioner. I dessa fall kan denne, kanske utan att ens vilja det, såra sin omgivning rejält. Det har jag själv tyvärr gjort när jag var yngre. Även om förståelsen må finnas, kan bristen på självinsikt och impulskontroll rasera en för övrigt stor potential till djup intimitet.

Visst kan det stämma att en icke högkänslig person har samma typ av referensramar. Kanske saknar den förståelse för hur det är att processa en stor mängd intryck. Men besitter personen en hög nivå av empati person kan den faktiskt vara den ultimata matchen. Till och med en rejält annorlunda person än en högkänslig kan vara en utmärkt partner om just empatin finns.

Till och med i de fall där empatin inte finns på den nivån som skulle önskas, kan det  i många fall vara enormt skönt för en känslig person med en respektive som står mer oberörd när det blåser. Det kan också vara en stor utmaning. Men många gånger väldigt, väldigt skönt.

Elaine Aron, myntaren av begreppet högkänslighet skriver om fördelar och nackdelar med de olika kombinationerna HSP+HSP eller HSP+icke-HSP. Bland annat i boken Den högkänsliga människan.  Hennes slutsats är just att alla konstellationer kan fungera utmärkt beroende på olika faktorer.

Så klart kan man dock inte intellektualisera dessa saker. Kemin, anknytningsteorier och allt möjligt annat spelar roll.

Men stöter man på utmaningar när det gäller just högkänsligheten i ett förhållande kan det vara av värde att påminna sig om att den till syvende och sist bara är EN av våra egenskaper.

Vi människor har ju så många fler facetter än så. Det är kombinationen som avgör!

Så kanske jag själv visst ska ha en annan orkidé?

Men vad det innebär, det må framtiden utvisa!

Psst. Kommentera gärna med hänvisning till dina erfarenheter! Nyfiken!

Får talangen dig att ticka?

Talang

Det talas fantastiskt mycket om begåvning. Både i skolan och av föräldrar får barn tidigt höra vad de har ”talang” för.

Jag har genom livet funderat mycket på detta med talang och hur vi hittar det vi passar bäst för.

I Elaine Arons bok Den högkänsliga människan står det om hur avgörande det kan vara för en högkänsligs välmående att hitta sitt kall eller sin ”livsuppgift”. Detta eftersom vi ändå aldrig riktigt kan stänga av hur vi känner inför något. Det innebär inte nödvändigtvis att arbeta heltid med det man älskar. Men att i alla fall hitta ett sätt att ge det stor del av sin tid.

Man kan argumentera att detta är viktigt för alla individer. Men personligen tror jag faktiskt inte att det är det. Jag menar, jag tror det är viktigt för många fler än högkänsliga – men absolut inte för alla. Jag vet en hel hoper med människor som arbetar med helt andra saker än det som de älskar och ändå är nöjda på grund av vad de tjänar eller den trygghet jobbet ger. Vidare känner jag till en ytterligare andel som är oerhört talangfulla inom ett specifikt område, ibland mer talangfulla än de som faktiskt är aktiva inom området, men som ändå väljer något annat som sin livsuppgift på grund av mer motiverande faktorer.

Många välmenta människor drar lätt förhastade slutsatser och vill ge goda råd om vad vi skulle passa för. Men det många glömmer är att det handlar inte bara om vad vi är bra på – utan främst vad som driver och motiverar oss.

Du kanske är helt fantastisk på siffror. Det betyder inte att du vill bli revisor.
Du kanske är helt otrolig socialt. Men det betyder inte nödvändigtvis du passar som säljare.

Själv fick jag höra att jag var begåvad som liten. Både i skolan och hemma. Låter förskräckligt skrytigt och anti-Jante att skriva så. Men så var det.  Så klart var jag inte bra på allt.  Jag var – och är – urusel på att komma i tid, springa snabbt, hoppa längdhopp och att lyssna utan att ge råd.  Jag var heller inte något vidare på bollsporter.

Men jag blev bekräftad som intelligent, verbal, kreativ och musikalisk. Dock alltså inte som sportig. Min syster uppmuntrades däremot enormt när det gällde allt från ridning till karate: Hon var den fysiska och jag den mentala bland familjens utdelade alternativ av roller. Det slutade dock med att det var hon som blev högskoleingenjör och jag artist och fitnessinstruktör.

Huruvida detta mer vittnar om vilka kärringar mot strömmen både jag och min syster är (säg aldrig till oss att vi inte kan..) än att våra föräldrar var för snara i sina omdömen kan vi aldrig säkert veta. Men även om jag själv ännu inte fått uppleva glädjen i att vara förälder så kan jag rent logiskt gissa att det är lätt hänt att som förälder bedöma sina barn i relation till varandra. Kanske utan att ens vara medveten om det. Visst är min syster fortfarande något mer fysisk än vad jag är. Visst är jag något mer intresserad av skrift än hon. Skillnaden avgjorde våra föräldrars omdömen och påverkade vår självbild. Tills vi som vuxna började uppmuntra varandra och upptäckte hur otroligt lika vi är.

Talang är en sak. Men vad som får oss att ticka viktigare. Sifferspecialisten som drivs av utmaningar kanske passar bättre som affärsanalytiker och utvecklare än revisor? Den utåtriktade som motiveras mer av ett socialt engagemang passar kanske bättre som psykolog.

Föga spelar det dock roll hur begåvad du är i ett ämne om du ändå inte trivs med de praktiska livsvillkor som yrket relaterat till ämnet också medför. Det är teater- och kulturlivet ett exempel på mer än någon annat.

När det gäller min syster så utbildades hon till miljöingenjör med ett enormt intresse för natur och miljö men upptäckte att hon snarare ville befinna sig i miljön än att arbeta för den i ett kontorslandskap inomhus. Hon sadlade om till trädgårdsdesigner.

Vare sig du är städare, butiksbiträde, säljare eller revisorsassistent: Talang är en sak. Men det viktigaste är att först konstatera vad du är beredd att arbeta för:

Vill du ha trygghet?
Vill du tjäna mycket pengar?
Vill du ha ett arbete med mycket folk omkring dig?
Vill du ha frihet?
Vill du ha regelbundenhet?
Vill du vara fysiskt aktiv?
Vill du sitta vid ett skrivbord?
Vill du ha en förutsägbar uppgift med tydliga mål?
Vill du ha variation som ständigt kräver att du anpassar dig?
Vill du utmanas?

Vet du inte, så kommer det nog i slutänden ändå visa sig. För det är ändå det som engagerar oss mest som vi ger mest tid. Då spelar det ingen roll vem som i början hade mest talang eller inte. Det spelar ingen roll om andra säger ”du skulle kunna göra det och det och det..” Men uppebarligen vill du inte det – tillräckligt – för du gör det ju inte.

Om du som läser detta redan är så himla nöjd där du är: Njut. Fy fan vad bra.
Det är ju där vi alla vill va.

Annars rekommenderar jag varmt, varmt en bok som heter How finding your passion changes everything av Ken Robinson. Läs. Anbefalles.

Få, få, få biljetter kvar till För sensibelt begåvade. En vecka till nästa föreställning den 14 november. Där kan du fortfarande få en biljett! Boka på Ticnet!

 

 

Tio observationer om känslighet

Foto: Anders J Larsson

Nu har det gått mer än ett år sedan jag skickade in min ansökan till Kulturbryggan om stöd för projektet För sensibelt begåvade. Mer än tolv månader av läsning av studier kring känslighet, presentation av föreställningen För sensibelt begåvade med publikreaktioner och inte minst alla människor som öppnat sig för mig med anledning av detta projekt. Nedan följer ett antal personliga observationer som under året gjorts eller ytterligare befästs:

1. Känslighet syns inte utanpå
Med anledning av För sensibelt begåvade har många människor som tilltalats av det jag skriver om ämnet känslighet närmat sig och tagit kontakt med mig. Inte sällan har det dock förvånat mig vilka dessa människor är. Vad en människa genomlever behöver i sanning inte alltid yttra sig utåt. Många bär sina utmaningar i tysthet. Och tvärtom är det många som till synes lever ut stora känslor som enligt egen utsago inte är känsliga alls. Därför kan också en extrovert känslig person i många fall uppleva sig ha mycket mer gemensamt med en introvert som också är känslig än en ”normalkänslig” extrovert – fast det för omvärlden kanske inte alls verkar så. Med andra ord: Döm inte alltid hunden efter håren.

2. Attityden till din känslighet påverkar välmåendet
Den inre upplevelsen av att vara känslig verkar vara liknande för de flesta personer. Att uppleva att det ”blir för mycket” av någon typ av sinnesintryck. Att läsa av förändringar som kanske inte alla lägger märke till. Att bli starkt påverkad känslomässigt av olika skeenden. Dock spelar det stor roll för ditt allmänna välmående i livet hur du betraktar denna förmåga. Om du ser dig själv som just ett finkalibrerat, fantastiskt instrument som självklart behöver sin rätta skötsel – eller ett klent tillhygge som aldrig räcker till.  Det spelar även stor roll huruvida du har fått träning i att ifrågasätta dina reaktioner och tankar i stället för att välja att agera på impuls på dina intryck.

3. Synen på begreppet känslighet behöver fortfarande ifrågasättas
Av ett antal personer har jag i samband med föreställningen fått reaktionen att jag ”kan ju inte vara en känslig person. För att jag talar med kraftig röst, ställer mig upp offentligt och är till synes ”stark”. För att jag utmanar mina rädslor.” Det föreligger fortfarande en missuppfattning kring att känslig skulle vara synonymt med att vara svag, med låg självkänsla och utan impulskontroll. Jag upprepar därför: Att vara känslig är att vara mottaglig, är att ha en lägre tröskel för sinnesintryck. Om du har insett det och även vilka konkreta konsekvenser det har för dig som person, kan du i hög utsträckning lära dig hur du ska ta hand om dig själv och därför se till att välja ett liv som passar dig och även i större utsträckning välja hur du hanterar dina eventuella reaktioner. När du börjar använda ditt instrument och stöder de behov du har kan egenskapen i själva verket bli din styrka. Vidare är vi många känsliga som fått lära oss att maskera vår egenskap och lärt oss att anfall är bästa försvar. Därför kanske vi måhända har ett starkt yttre uttryck. Det behöver dock inte vara en garanti för ett stabilt inre.

4. Studier av begreppet känslighet är egentligen inget nytt
Det är bra att begreppet högkänslighet och hsp sprids. Men känsligheten har omskrivits av många andra vilket Elaine Arons även skriver om själv i Den högkänsliga människan. Carl Jung skrev exempelvis om ”en särskild medfödd känslighet skapar en speciell historia- ett särskilt sätt att uppleva barndomen”. En medvetenhet om att vissa människor är känsligare än andra har med andra ord länge funnits – det som är avgörande är hur vår kultur väljer att se på begreppet.

5. Känslighet betraktas enormt olika i olika kulturer
I vissa, exempelvis flera asiatiska, kulturer är det högstatus att vara känslig. I andra, i synnerhet den västerländska, betraktas det på rutin oftare som en black om foten. I exempelvis Frankrike däremot, som jag vistats en hel del i, har dock knappt kunskapen om högkänslighet knappt fått något intresse. Informellt har jag fått förklaringen att man ser det som så självklart att vissa människor behöver vara känsligare att informationen om hsp lite får funktionen av att slå in redan öppna dörrar.

6. Känsliga människor kan ibland bete sig oerhört okänsligt
Paradoxalt nog – så kan det vara. I alla fall när vi inte mår bra. Detta gäller så klart för alla människor som inte mår bra. När man inte mår bra vill man gärna att andra ska förstå en. Men ofta har man föga förståelse för att man själv kanske inte samtidigt är så öppen för andras aspekt på det hela. Det krävs balans och styrka för förmåga till helikopterperspektiv.

7. Utmaningar gör en känslig stark – men det behövs också styrka för att klara utmaningar
Många av de högkänsliga jag mött som mår bra med sig själva och som berättat om hur de trivs mer med sin egenskap senare i livet vittnar om hur de medvetet sökt och hittat metoder för att hantera sin personlighet. Samtidigt har jag inte mött någon som lyckats nå nya höjder i akut kris. Ibland handlar livet bara om att släcka bränder. Så är det. Bestigning av nya berg får man vänta med till de starka perioderna. Men då kan det vara väl värt att passa på.

8. Alla fattar inte hur det är att vara känslig – och de behöver de inte heller
Bara för att man själv äntligen lärt sig hur viktigt det är för en att exempelvis äta, sova, träna – helt enkelt återhämta sig ordentligt – så behöver man ju inte frälsa hela världen för det. Ofta kan andra nämligen inte alls förstå vilken helt vansinnigt genial insikt det är det här med egenvården (även om fler i sanning skulle må bra av det.) När jag exempelvis säger till folk att jag kan bli sjukt trött sent på kvällen, till och med på en fest, kan jag få kommentaren ”ja, så är det när man blir äldre”. Snälla nån, så har jag alltid varit. Tvärtom har jag däremot mer energi än de flesta på dagtid – även de som är hälften så gamla. Det viktiga är att jag ser till att ge mig själv det jag behöver – sen spelar det inte så stor roll om andra förstår eller inte.

9. Få är medvetna om hur bra det kan vara med en känslig vän/anställd/partner
Det kan vara läge att jubla om du hör att din nya tjej är en (medveten) känslig. Det kan nämligen innebära en ökad mottaglighet även för exempelvis beröring och njutning. Det kan också vara läge att jubla om din anställde är känslig. Det kan nämligen innebära en noggrannhet och ansvarsplikt högre än snittet. En känslig vän vet ofta vad man ska säga och inte säga, kan verkligen trösta – i alla fall när hen är i balans.

10. Många glömmer att vi alla är känsliga
Vi är alla känsliga. Alla människor, i någon mån. Olika mängd stimuli kan krävas. Olika sorters substans. Men känsliga är vi allihopa. Det ingår i att vara människa. Många som dock sällan utmanas på detta plan kan däremot verkligen överrumplas när de kanske för första gången i livet upplever att mattan dras undan under fötterna. Då kan vi som ständigt lever med en högre känslighet bli starkare efter livets gång, för vi har tvingats lära oss hantera pucklarna. Det vi har lärt oss kan därför hjälpa andra, på många sätt. Alla behövs.

EN MÅNAD TILL NYPREMIÄR AV FÖR SENSIBELT BEGÅVADE. Köp din biljett nu på Ticnet, endast fyra exklusiva föreställningar! Där kan du även läsa helt fantastiska recensioner som föreställningen fått i våras av sina besökare.

 

En text om att vara samvetsgrann

För sensibelt begåvade

Ett ord som i hög utsträckning omnämns i texter och litteratur om högkänsliga är ordet samvetsgrann. Letar man efter synonymer dyker följande ord upp: Noggrann, plikttrogen, ansvarsmedveten, ansvarskännande, skötsam, ambitiös, omsorgsfull, noga minutiös.

När jag var i tonåren och själv fick börja hantera mitt barnbidrag så minns jag mycket väl hur det gick till när jag skulle köpa ett par nya jeans. Jo, jag hittade dom där fantastiska; dom coola gröna på Gul & Blå (då cool affär för er som är mycket yngre) och de satt som en smäck! Men var det verkligen SÄKERT att detta var dom ULTIMATA jeansen? Det kunde ju finnas några bättre..? Innan jag vågade slå till på mina gröna favoriter var jag därför bara tvungen att gå en runda i alla affärer i city för att försäkra mig om att det inte finns några bättre.

Detta var ett exempel under rubriken klädinköp. (En mycket begränsad plånbok som gjorde det bästa valet så otroligt mycket viktigare spelade så klart här sin roll. Riktigt så noggrann är jag inte med jeans idag.  Jag lovar. När väl jeansen sitter som en smäck ska man slå till, jo det har jag lärt mig.)

Men det kan så klart handla om precis vad som helst, beroende på vad man värderar och tycker är viktigt. Nästan alltid när jag tar mig an ett projekt så tar det här draget över. För visst kan jag vara slarvig annars, med nåt som inte är i fokus. Men sällan med ett jobb eller ett medvetet projekt.

Just nu, när jag exempelvis vill lära mig mer om kost blir det rent ut sagt löjligt. Här får ni hela turen: Det började med att jag ville öka intaget av mat som sägs stärka kroppen och specifikt huden. Därefter tänkte jag att det är lika bra att ta tag i det där med sockerberoendet på en gång och undvika allt som ger korta, snabba sockerruscher. Men då kom jag ju på att jag även nu vill bli bättre på att äta så att min energi är jämnare med tanke på mitt yrke som instruktör i en form med mycket hög konditionsträning. Då lärde jag mig mer om kolhydrater och fick plötsligt höra om hur många som slutat helt med gluten. Och inte bara det, nej, med mejeriprodukter också. Dessutom visade det sig att det finns läror som menar att man ska ta hänsyn till huruvida livsmedel är sura eller basiska eftersom det påverkar kroppens hälsa. Utöver det har jag ju redan för tre år sedan slutat med allt kött på land men äter fortfarande fisk och skaldjur. Fast då kommer ju så klart miljöaspekten in, Naturskyddsföreningen publicerade sin senaste utgåva av vad man ska äta och inte äta ur ett miljöperspektiv och där var det inte mycket fisk kvar kan jag säga. Och lax är visst lyx. Va? Lax som alltid varit min vardag.

Ja, ni fattar. När jag tagit in all information från alla olika teorier och verkligen försökt ”göra rätt” så fanns det inte mycket kvar och äta och till slut ville jag bara lipa.

Varför gör man så här? Tar allt till sin spets? Jo, för man har en personlighet som är bra på att uppmärksamma detaljer och tänka flera led i förväg och som gör att man tänker ”ska det ändå göras, ska det göras rejält!” När det då inte går kan det dock tyvärr lätt sluta helt tvärtom – med att jag då ger upp helt. Då blir ju verkligen allt meningslöst. Men när jag var yngre tänkte jag ofta att: ”Kan jag inte göra saken perfekt då får det va.” ”Kan jag inte vinna, då vill jag inte vara med och tävla.” Klassiska högkänslighetsdrag om man ska tro Elaine Arons som har skrivit ”Den högkänsliga människan” och som är den som myntade uttrycket Highly Sensitive Person.

Vid ett tidigare tillfälle i bloggen tror jag att jag nämnt för er hur min mamma en gång köpte boken ”Good enough” och lade fram den lite lagom så där hoppsan-hejsan-nonchalant på bordet när jag var på besök. En liten fin vink så där. Jag har dock fortfarande inte läst den för jag vet ju precis vad det handlar om.

Nämligen att lära sig att det lönar sig visst att göra saker även om man inte kan utföra dem perfekt. Att det visst är bättre att göra något litet än inte alls. Att allt ansvar inte hänger på mitt val, mitt utförande i den sekunden. Ge sig själv lite lina.

Själv är jag bättre på det helt klart när jag är i balans. När jag är överstimulerad, stressad – är jag helt värdelös. Fråga alla som har arbetat med mig. (Eller gör inte det, förresten.. )

Det kan verkligen vara värt att fundera på hur det här draget påverkar dig. För det finns nog inget drag som i så hög grad kan leda till utbrändhet som en överdriven samvetsgrannhet. Arbetsgivare ÄLSKAR oss för denna egenskap – vem vill inte ha en ambitiös noggrann människa? Men så klart gillar inte ens de denna sida när de ser att det går överstyr. Det är upp till oss att lära oss känna våra gränser.

Det handlar om att lära sig välja var man ska lägga sin energi och bli bättre på att avgöra vad som verkligen är viktigt – och särskilt vad som inte är det. Och att lära sig – att när man fastnar för mycket i detaljer och har svårt att göra denna urskiljning så har man förmodligen redan för mycket på sin tallrik. Då är det nödvändigt att backa lite innan man betraktar verkligheten igen för att göra sina prioriteringar.

Samvetsgrann. Att göra saker utifrån sitt samvete måste det ju nånstans ändå betyda. Att om jag ser att det ärligt talat inte är perfekt, så är det liksom svårt att låtsas som något annat eftersom mitt samvete talar med så hög röst.

Ok. Men, nä. Du behöver inte låtsas. Man kan faktiskt också välja att tänka; Tja, perfekt är det kanske inte – men det ÄR i alla fall!

Föreställningen För sensibelt begåvade som jag spelade hela våren och som nu får nypremiär den 1 oktober ville jag så klart skulle vara den ULTIMATA föreställningen. Så klart är den inte det. Den har verkligen sina skavanker, precis som allt har som är gjort av mänsklig röst och hjärta. Och tur är väl det. Nu får jag dock chans smeka min samvetsgrannhet och finslipa lite till inför nypremiären. Kanske händer det lite nytt? Vi får se. Repen med mitt regiöga Tove börjar på söndag. Se till att skaffa dina biljetter medan de fortfarande finns! Fyra exklusiva föreställningar – och biljetterna hittar du på Ticnet!

 

 

 

Hejdå fröken kontrollfreak

Ni vet det här med insikt. Det kommer i doser. BAM slår det en i huvudet ibland. Med besked.

De flesta av er känner säkert vid det här laget till de grundläggande karaktäristiska dragen för högkänslighet: Att man är en person med lägre tröskel för sinnesintryck, tar in mer som processas noggrannare.

Sen beroende på vad vi varit med om för övrigt så yttrar detta sig olika i oss. Har vi haft en trygg uppväxt kanske detta bara gör oss till personer som behöver lite mer återhämtning av intensiva upplevelser och som för övrigt lärt oss dra nytta av vår väl utvecklade känslighet. Har vi däremot vuxit upp under mer besvärliga omständigheter så kanske den här förmågan däremot överanvänds i form av vaksamhet för att försöka undvika smärta.

Det kan i mångt och mycket göra oss mycket bra på att klara oss själva. Vi fixar saker. Vi fixar livet. Vi är förberedda. Vi är på.

Men ibland när man styr, kontrollerar och håller för hårt ger det precis motsatt resultat. Det stoppar. Det kväver.

Det här är min största utmaning i livet. Särskilt också eftersom det är min största gåva. Be vänner att beskriva mig och jag tror att en hel del personer nämner hur jag är en sån som får saker gjorda. Som gör det jag sagt. En vilja som kan försätta berg

Det är sant. Men baksidan är en alltför väl upptränad förmåga att kontrollera. En förmåga som inte alls, som kanske många tror, baserar sig på en önskan om att vilja bestämma eller dominera. Tvärtom. Snarare på en önskan om att slippa bli obehagligt överraskad.

Det pratas mycket om målstyrning. Att vara specifik och konkret för att uppnå saker. Det är mycket i den andan jag har fostrats. Vill du något? Sluta prata. Gör det!

Men livet är egentligen som allra bäst när det är något som skapas i interaktion. Mellan de händelser du kommer i kontakt med. Med andra människor.

På rutin hamnar jag lätt i tankesättet att själv är bäste dräng. Att om nåt ska ske så är det upp till mig. Det är vad rösten som vill värna om mig själv säger till mig. Särskilt när jag är ute på djupt vatten. Simmar som en jäkla tok fast det egentligen går hur bra som helst att bara flyta med.

Så ironiskt, för jag är ju faktiskt övergrym på också just det! Att gå med strömmen, dra nytta av möjligheter, ändrad vindriktning och oväntade uppenbarelser.

Dock inte när jag blir rädd. Eller noterar något jag vill ha lite för mycket. Då låser det sig och då försöker jag hålla fast och förutse. Ofta bara på gammal dum rutin.

Jag är så less på det. Less på att min önskan att vilja skydda mig själv i själva verket sätter käppar i hjulet.

Så nu är det dags för nya tider. Det kommer kanske inte gå över en dag. Men jag har helt enkelt fått nog.

Finemang mina känsliga skickliga tentakler att ni ser och märker mer än kanske snittet. Men det betyder inte att ni kan sia om framtiden. Ni får vackert finna er med att flyta med strömmen och ge luft till livet runt omkring. För där kan så mycket hända som kan bli så mycket bättre än vad jag själv trodde att jag så smart tänkte mig fram till.

Så, hej då kontroll.

Hej flyta med.

Nicke Nyfiken fick det bli. Alltid kul när jag funderar på vilken bild som ska få vara med. Hittade massa galet romantiska New Age bilder med flickor i vita klänningar ur vilkas händer det strömmande rosenblad medan de släppte taget. Fnissade till lite lätt. Nej. Det är inte jag. Inte egentligen. Nicke Nyfiken var däremot en av mina absoluta älsklingsböcker som liten. Han vågade lyfta fötterna från marken och titta på världen uppifrån. Med perspektiv och lust. Sån är ju jag med. Egentligen. Var tvungen att påminnas lite bara. Vill också påminna om att det är ENDAST TVÅ FÖRESTÄLLNINGAR kvar till För sensibelt begåvade nu! Den sista är nästan utsåld redan nu, pånär några enstaka biljetter. Men lite fler finns att tillgå nästa onsdag den 23 april. Biljetter hittar ni på Ticnet!

Lyckopiller eller ragata

Allt
Jag har i sanning fått höra både och.

Har gjort en helt ny fantastisk bekantskap via Twitter. En tjej som kallar sig @sent70-tal. Hon är alltså yngre än jag förmodar jag, men icke desto mindre galet skärpt. Skämt åsido. Den här tjejen har fått fart på mina hjärncellor och samtidigt vid ett flertal tillfällen fått mig att jubla: Men jaaaa! Precis sååå! I sin Twitter skriver den här härliga människan mycket om sina tankar om att vara högkänslig. Och det jag tycker om är att hon breddar bilden på ett sätt som starkt tilltalar mig.

Ni som hängt med från början vet hur jag i ett av de allra första inlägget skrev att Vi är fan mer än regnbågar, fjärilar och gråtskrattande clowner.   Med det syftade jag på den något stereotypa mediebilden som särskilt kunnat skådas i dampressen.

Med all respekt, jag är otroligt glad för att ämnet omskrivs och jag förstår att det lätt blir samma punkter som initialt lyfts fram.Men det har varit en otrolig betoning på sårbarheten och utsattheten som högkänslig. Som om vi är en grupp som behöver skyddas och nästan särbehandlas. Det är en inställning som jag inte tror gagnar oss särskilt mycket.

Det är dock viktigt att komma ihåg att det finns många olika sätt att se på det här med att en femtedel av alla människor är känsligare än andra. Elaine Arons skriver exempelvis själv i Den högkänsliga människan om läkare hon mött som tycker det vore bra om man kunde medicinera högkänsliga i mycket högre grad. Själv delar jag i stället Elaine Arons uppfattning om att ifall vi lär oss anpassa våra liv – i stället för oss själva – så har vi stora möjligheter att må mycket bra. Den senaste forskningen har ju till och med visat att högkänsliga som lärt sig hantera sin egenskap faktiskt kan vara mer motståndskraftiga i svårare tider. Studier har visat att högkänsliga som fått växa upp under goda förutsättningar eller som alternativt lärt sig hantera sin egenskap behöver nämligen inte alls må sämre än någon annan.

När det gäller medicinering innebär det nästan också alltid också att vi på ett eller annat sätt tvingas dämpa allt positivt känsligheten för med sig. Missförstå mig inte. Jag är inte mot medicin när så är nödvändigt. Men jag betraktar min känslighet som en tillgång och inte en defekt. Därför vill jag självklart värna om den.

Mottagligheten för sinnesintryck är den gemensamma nämnare vi högkänsliga har och som allt för sällan lyfts fram till förmån för reaktionerna vid så kallad överstimulering.

Icke desto mindre är självklart överstimulering något som många av oss ändå tänker mycket på och vill lära oss undvika då detta är det som oftast ställer till livet för oss. Hur vissa av oss då kan reagera är ju inte alltid så kul. Som min Twitter-kontakt uttryckte sig: ”Kan inte relatera till de #hsp som ser sig som ömtåliga varelser som bör skyddas. Jisses min omgivning kan verkligen behöva skydd ibland!”. En formulering som nästan är som ett utdrag ur mitt eget manus och fick mig att vika mig dubbel.

Så kan det va. Jag har tyvärr reagerat starkt vid ett antal tillfällen när det blivit för mycket. Så kan det även bli fortfarande, även om jag blir bättre och bättre på att inte låta det gå så långt.

Ja, det kan vara lustigt att fundera på hur olika människor i ens liv ser på en. Ofta säger det ju också lika mycket om dom själva. Mina danskursdeltagare kallar mig exempelvis dagligen för ”lyckopiller”. Ja, så fina är de mot mig.  Jag vet dock både en och två som genom tiderna hellre kallat mig ragata.

Sanningen är ju att vi kan vara alltihop. En del av vår personlighet beror säkert på vår högkänslighet. Men det mesta beror trots allt på vilka vi är för övrigt och hur vi väljer att hantera vår egenskap.

Den lyckliga luckan mellan stress och tristess

Balans

Två veckor och en dag innan första publikgenomdraget lägger jag märke till att ankomsten av måndagmorgonen fyller mig med lättnad. Äntligen får jag arbeta igen.

På min kylskåp har jag ett schema uppsatt som delar upp den egna företagarens liv i delar om arbete och vila. I och med mina övriga uppdrag som bland annat träningsinstruktör arbetar jag väldigt annorlunda tider än gemene man. Detta ledde i sin tur till att jag till slut arbetade i princip jämt och kände mig aldrig ledig. Därför blev schemat svaret.

När man själv är sin egen chef borde man ju kunna ha det hur förnuftigt som helst tänker man. En klok växling mellan aktivitet och vila så som det bäst passar en högkänslig. Men icke. Ett av mina mest tongivande personlighetsdrag har alltid varit den här samvetsgrannheten. Jag kan liksom inte göra något ”bara så där”. Jag vill göra saker ordentligt. Så att det känns bra i magen.

När det då gäller ett enmansprojekt med hur många olika aspekter som helst så tar då listan aldrig slut. Och ska jag vara ärlig, samma visa var det på jobbet i säkerhetsbranschen. Och jobbet innan dess. Och jobbet innan dess. Detta är helt enkelt min utmaning som person. Den insikten har sjunkit in. Alltid något.

Det kan fungera alldeles utmärkt för oss högkänsliga att jobba hårt i perioder – fast det kräver en rejäl sammanhängande vila efteråt. Det tar nämligen hårt på krafterna. Eftersom jag med åren fått sådan rutin på saker som träning och just sömn så kanske inte direkt kroppen tar slut. Men psyket – det är uppenbart. Försök tala med mig om något annat än detta projekt just nu. Det kommer inte mycket givande ur mig. Tyvärr.

Så frågan för mig, som ändå är en person starkt behöver stimulans lika mycket som vila: Hur brinner man lagom? Hur hittar man den lyckliga luckan mellan stress och tristess?

Huvudbudskapet i Elaine Arons bok Den högkänsliga människan uppfattar jag som att vi högkänsliga inte ska ändra oss själva. Vi ska däremot se till att välja livet som passar oss. För många av oss innebär det att välja ett yrke som ger möjlighet till den återhämtning vi behöver. Flera av oss kanske inte ens ska arbeta heltid? Då blir det en lägre inkomst att mätta munnen efter. Men det kan ha ett enormt värde och i sanning vara något att överväga med tanke på den livskvalitet det kan innebära. Lika viktigt är dock ett arbete som stimulerar eftersom vi har en tendens att gå in i allting med full energi. Då inte detta är möjligt så är det ännu viktigare med en fritid som kan kompensera.

För mig är balansen mellan aktivitet och vila mitt livs utmaning. Just nu tillåter jag mig dock vara i arbetsknarkarträsket. Det är mängder av saker kvar att göra och märkligt nog stressar nu alltså tanken på en dag av ingenting mer än en dag av arbete. Så är det bara.

Vilken tur då att jag har ett så fantastiskt roligt arbete. Och vilken tur att jag får så mycket pepp, heja och inspiration från er som följer mig. Det är helt ovärderligt i detta läge! Orden jag får betyder massor.

Med önskan om en riktigt fin måndag till er alla. Njut av era jobb. De betyder mycket mer för oss än vad vi vet. Och för er som är mellan jobb – passa på att dröm ihop lösningen just för er. Den finns.

Så rolig är jag

En Trötters bekännelser.

Det började bra. Taggad för första utekvällen ever med en av de bästaste bästa jag vet. Så taggad att jag tog tid för en riktigt klassisk stirr-ögon-selfie. A moment to remember. För jag hade ju till och med tagit på mig fin(fusk)pälsen, vet ni. Kosan styrde nämligen mot fina Sjöstan där kvällen skulle inledas med middag.

Sarah Nilsson

Inte vilken middag som helst. Fröken Louises middag. Även om hon slänger ihop något med vänsterhanden blir det undantagslöst en fest för gudar.

Jag tvekar när jag ser vinglaset ståendes på bänken intill dom läckra salladsskålarna med het laxsalsa. Fast. Vadå. Vin hos Louise innebär ju alltid ett riktigt gott vin. Ett glas kan ju inte skada.

Middagen fortlöper ackompanjerad av smaklökarnas ystra hurrarop. Många ämnen hinner avhandlas. (Plus på kontot där i alla fall.) Lite mer vin.

Sen känner jag första gruskornet bakom ögonlocket. Jag känner det andra. Nej. Hm. Soffan där, med den luddiga filten. Den ser ju skön ut. ”Du. Kan vi inte sätta oss där och prata.”

Förrädiskt. Det är kört. Hejdå Stureplan.

Foto: Louise Spåra

Första utekvällen sedan nyår. För att vara singel tycker nog folk att jag går ut sällan. Det gör jag. Är rätt less på den sortens barvalsande. Kostar pengar och samma visa för det mesta. Privat fest, däremot då är jag på, på, på. Men oavsett. Jag är bara ingen nattmänniska.

Ett stort antal vänner har jag fått på några av mina vilda tok-rus-nätter där hela mitt väsen ropar ”livet är kort, lev nu, nu, nu!” Såna kvällar har jag. Ett par per år kanske? Då är jag party-prinsessan nummer ett som är vän med hela världen. Men det är mycket som ska klaffa för att få mig i precis det läget. Inte nödvändigtvis en bra dag. Tvärtom, ganska ofta faktiskt. Någon galen energi som bara måste få utlopp.

Folk som har lärt känna mig i det läget kan först bli smått besvikna när de kommer nära inpå. För sanningen är att jag är hon som behöver sova mycket och som därför kan sova varsomhelst. Närsomhelst. Ståendes, liggandes. I folkmassor. Måste jag sova, då måste jag sova.

Jag har en teori om det. Många berömmer mig för min höga energinivå. Och det är sant. Den är osedvanligt hög har jag kommit att förstå. Men den kommer med ett high-maintenance pris. Den ger liksom inget utrymme för fusk.

Därför är jag hon som somnat klockan 20.00 med vidöppen käft mitt i soffan på en lägenhetsfest bland the coolish folk i Malmö. Och sov till midnatt då jag var pigg igen. Jag är hon som när jag jobbade med show på Silja Line var tvungen att gå och lägga mig varje kväll vid 20.00 och sova tre timmar för att orka gå upp och göra midnattsshowen. Jag är hon som egentligen helst somnar 22.00 för att va riktigt sådär lärk-yster som hon lätt är.

Sen spritter jag då upp, nära nog provocerande vid klockan 6-7. Mer än åtta timmar behövs sällan inte. Men just åtta timmar.

I artist och skådiskretsar, bland nattsuddskungligheter, har detta betraktats med viss skepsis. Det är inte så cool. På en årlig fest dit jag alltid återkommer blev jag kallad ”kristen”, vad det nu ska ha att göra med att behöva sova mycket. En bild av präktighet kanske?

Jo, då är jag väl präktig. Men det är liksom en naturlag. Vem skulle annars vilja somna precis när det är roligheter med finaste bönan på gång?

Flavours by Louise

Kära vackraste Louise, jag är så otroligt tacksam för dig i mitt liv. Hur många vänner lagar all mat och leder köksarbetet åt en när man fyller 40? Hur många vänner säljer 30 jäkla biljetter till ens föreställning för att supporta? Hur många vänner bjuder på tre-rätters middag på högsta nivå varje gång man blir hembjuden? Jag är så, så, så tacksam för att ha dig i mitt liv. Även utan allt fint du gör, för du är fin, bara du, precis som du är.

I’ll make it up to you. I promise.

Är du en sov-känslig precis som jag? Eller är du känslig som har en svårare period? Jag förstår att om man har barn så är det mycket svårare att få till det och då skickar jag bara en bön till universum om att saker snart blir lättare. Men annars. Sömn är svaret på så mycket. Så behöver du, sov. Just nu ska gudarna veta att ja, jag behövde. Jag samlar kraft. Fyller på bränsle. Mitt maraton har en bra bit kvar. Samla kraft du med. Lägg dig tidigt ikväll. Ja, börja plocka ihop redan kl 21.00, släck ljusen. Bädda upp sängen. Och glid sen ner med en bok. Det bästa, bästa, bästa. Härlig söndag på er.