Etikettarkiv: elaine aron

Känn din begränsning och nå nya höjder

StockSnap_XKZWJLV7O9Det kan låta märkligt. Att begränsa sig för att klara mer.

Men. Det handlar ju helt enkelt om en resursfördelning.

Att vara högkänslig eller högreceptiv – som jag föredrar att säga eftersom det bättre illustrerar vad begreppet egentligen handlar om – kan beskrivas med många bildliga exempel. Att man ”suger åt sig som en svamp” av omgivningens intryck. Eller som att man har ett förstoringsglas som alla intrycken går igenom innan de gestaltas i vår upplevelse.

Alldeles nyligen fick jag ännu en ny bra variant: Sen i höstas har jag fått samtala några gånger med en kurator från sjukhuset där mitt barn föddes eftersom omständigheterna varit ovanligt tuffa för mig ett tag på sätt som inte går att undvika. Då är det bra att få hjälp att reda ut lite!

Hon förklarade då att man kan se det som att alla människor har som ett nät mellan sig och intrycken. Vissa av oss har små maskor som fångar upp mycket – på gott och ont – men att personer som jag har väldigt stora maskor. Allt slinker liksom igenom. På gott och ont.

Ett mycket bra sätt att förklara högkänslighet!

Är man en sån har man då inget annat val än att själv begränsa själva utsattheten.

För visst är det trist om all energi går till sånt som du inte alls egentligen har lust att lägga tid på?

Om du mår mycket dåligt av miljöer med mycket buller  – undvik det! Må bra i stället bullerlöst och ha kvar energi till det du vill göra. Tar det för mycket energi för dig att vara med om stora fester – strunta i dem! Då kan du till och med orka vara med när det är fest för en mycket kär vän som du verkligen vara med om.

För varje gång du själv sparar dina resurser, så räddar du energi till det du verkligen vill. I stället för att slösa bort den planlöst bara genom att försöka vara som alla andra.

Inom den svenska psykologin är  fortfarande anmärkningsvärt få terapeuter som velat sätta sig in i Elaine Arons forskning och förklaringsmodell. Detta trots att forskning om känslighet allmänt bedrivits så länge under olika namn på så många håll här i världen. Populärpressens flitiga (miss)bruk av begreppet i Sverige har kanske inte  heller hjälpt till för att höja ett nytt synsätts kredibilitet.

Detta är något jag personligen verkligen beklagar – eftersom  Arons forskning och begrepp är den första förklaringsmodell som verkligen hjälpt mig – och många andra i sin tydlighet.

När man tar emot mycket – av allt – då måste man ha koll på summan av kardemumman. För den spelar roll!

Det gör den ju för alla.

Men för dig som utan att ens vilja det lätt suger åt dig av sånt som du egentligen inte ens ska ha att göra med – är det jätteviktigt att börja välja vad du tar emot.

När du gör det – då kan vi börja snacka höjder.

Du är en orkidé som behöver en annan orkidé!

Passar en högkänslig person bäst ihop med en annan högkänslig som partner? Eller passar en person ur de övriga 80 procenten bättre för att balansera upp den högkänslige personligheten?

Denna frågeställning har jag sett ett antal gånger i forum för högkänsliga. Många gånger uttrycks den som en önskan: ”Åh tänk om min man vore högkänslig själv så att han bättre kunde förstå!”.

”Lika barn lika bäst” heter det. Men även ”Opposites attract”.

Jag har idag kommit hem från nästan en hel vecka bland vänner och kollegor i både Malmö och Köpenhamn. Faktiskt har jag tillbringat tid just bland några av de bästa parkonstellationer jag själv vet. Par vars förhållanden jag verkligen gläds åt – och avundas! På ett sätt som känns bra.

Att vara ett par har verkligen sina sidor. Det vet vi alla. Precis som det har sina sidor att vara singel. Det är helt enkelt inte antingen bra eller dåligt. Det är alltid både och.

Men nog finns det bättre – och sämre parkonstellationer.

Vad som utgör en bra parkonstellation kan man naturligtvis ha olika åsikter om. Men själv vet jag vad jag eftersträvar.

Par där de två individerna är relativt av samma styrka får mig att vilja tvåsamhet. Par som håller ihop för att de genuint trivs och har riktigt roligt tillsammans. Par som väljer  varann för sina personligheters skull snarare än materiella och praktiska skäl. Par hos vilka en sådan emotionell trygghet och tillit finns att man öppet och utan rädsla – även inför andra – vågar ha olika åsikter och stå upp för sin individualitet. Par mellan vilka det finns stor ärlighet och samtidigt stor respekt. För att man i grunden vet och är i trygg i att man alltid vill den andres bästa.

När man verkligen vet det, då behövs varken maktspel eller ”list” för att få ”karln” eller ”frugan” att göra som man vill. Då kan man nämligen säga det rent ut. Man kan föra en vuxen dialog. För den andre lyssnar och utgår från att man vill väl.

I min egen väntan på min livskompanjon minns jag då och då min goda vän Annas ord om mig som jag citerat tidigare. ”Du är en orkidé som behöver en annan orkidé”.

När Anna sa så syftade hon inte alls på begreppet Highly Sensitive Person. Det var bara en i efterhand rolig slump, när jag kom i kontakt med begreppet högkänslighet, att hon råkat använda precis det uttryck som också används om högkänsliga : Orkidébarn.

Anna peppade mig genom att förklara att hon såg mig som sällsynt och unik – snarare än annorlunda. Hon vill trösta genom att förklara att det kanske inte alls är så konstigt att det tar lite tid för mig att hitta rätt. För att det krävs en annan unik och sällsynt för att passa ihop med just mig.

Själv vet jag dock inte om just en högkänslig person är den bästa kombinationen med en annan högkänslig.  Det kan vara så. Så härligt med någon som känner lika mycket, som gläds lika mycket. Som förstår! Men i de fall en högkänslig inte har vuxit in i sin egenskap, inte har koll på sina känslor och sina reaktioner. I dessa fall kan denne, kanske utan att ens vilja det, såra sin omgivning rejält. Det har jag själv tyvärr gjort när jag var yngre. Även om förståelsen må finnas, kan bristen på självinsikt och impulskontroll rasera en för övrigt stor potential till djup intimitet.

Visst kan det stämma att en icke högkänslig person har samma typ av referensramar. Kanske saknar den förståelse för hur det är att processa en stor mängd intryck. Men besitter personen en hög nivå av empati person kan den faktiskt vara den ultimata matchen. Till och med en rejält annorlunda person än en högkänslig kan vara en utmärkt partner om just empatin finns.

Till och med i de fall där empatin inte finns på den nivån som skulle önskas, kan det  i många fall vara enormt skönt för en känslig person med en respektive som står mer oberörd när det blåser. Det kan också vara en stor utmaning. Men många gånger väldigt, väldigt skönt.

Elaine Aron, myntaren av begreppet högkänslighet skriver om fördelar och nackdelar med de olika kombinationerna HSP+HSP eller HSP+icke-HSP. Bland annat i boken Den högkänsliga människan.  Hennes slutsats är just att alla konstellationer kan fungera utmärkt beroende på olika faktorer.

Så klart kan man dock inte intellektualisera dessa saker. Kemin, anknytningsteorier och allt möjligt annat spelar roll.

Men stöter man på utmaningar när det gäller just högkänsligheten i ett förhållande kan det vara av värde att påminna sig om att den till syvende och sist bara är EN av våra egenskaper.

Vi människor har ju så många fler facetter än så. Det är kombinationen som avgör!

Så kanske jag själv visst ska ha en annan orkidé?

Men vad det innebär, det må framtiden utvisa!

Psst. Kommentera gärna med hänvisning till dina erfarenheter! Nyfiken!

Att minnas barnet

”Lilla fina krumelur. Jag vill aldrig bliva stur.”

Så klart tog jag ett krumelurpiller när jag var liten. Jag ville alltid vara barn.

OM det nu ändå inte skulle funka – så lovade jag mig själv högtidligt att aldrig någonsin glömma hur det är att vara liten. Hur barn ser så mycket mer än vad vuxna tror och hur barn ofta ser självklara lösningar som vuxna ibland bara inte vill se.

Inte alltid. Men fler gånger än vuxna många gånger vill inse.

Ser dokumentären om Astrid Lindgren som sänds nu i jul och påminns om löftet till mig själv. Pippi Långstrump, min största förebild genom livet. Jag tror stenhårt på Pippis sorts moral. Att vara varm i hjärtat, välkomnande, nyfiken och öppen mot alla – men ändå inte tveka inför att utmana fasta normer och gränser när så krävs eller de inte fyller någon verklig funktion.

Men trots att jag så gärna vill se mig själv som en vuxen som minns hur det är att vara barn så blir det ibland smärtsamt tydligt att man är just – vuxen.

Igår fick jag inte sitta bredvid en kär liten pojke i mitt liv när vi gick på bio.

”Nej, det vill jag inte” talade han tydligt om. Han var arg på mig, för jag hade sagt ifrån till honom rejält vid matbordet tidigare samma dag.

Det var så klart inte första gången jag sa ifrån om något. Jag är tydlig när så behövs och så klart är det inte alltid uppskattat i stunden.

Barns uppgift är att pröva gränser. Vuxnas jobb är att sätta dem. De nödvändiga som handlar om att lära ut något som barnet ännu inte lärt sig.

Just då, i ögonblicket när man behöver sätta en gräns, är det dock kanske ingen realistisk idé att försöka minnas precis hur det känns att vara barn, insåg jag. Gör man det så kan det bli väldigt svårt att genomföra sitt uppdrag, nämligen.

Fast vid närmare eftertanke: Om vi kan minnas hur det verkligen var då, att vi då i vårt liv ännu faktiskt inte erfarit alla konsekvenser, att vi till stora delar fortfarande var ett oskrivet blad, så inser vi ju varför vi vuxna ibland behövs som ledsagare. Och att det är därför vi vuxna måste vara vuxna. Fast vi ärligt talat många gånger skulle vilja slippa.

Trots nödvändigheten i morgonens konflikt tog det tydliga beskedet från pojken, jag annars är favorit hos, ändå i hjärtat får jag medge. Det kändes rätt tomt där på andra sidan biofåtöljen.Tänkte då på alla er som är föräldrar och säkert dagligen sätter gränser. Hur det ibland måste kännas riktigt svårt även när det är rätt.

”Mina popcorn är slut” hördes då plötsligt från andra sidan bänkraden i mitten av filmen. Pojken tre stolar bort lutade sig fram och tittade tydligt på min fortfarande halvfulla kartong som jag redan mätt mest höll i mitt knä.

Den som reagerade först i mig var i sanningens namn det egna sårade inre barnet. Som i ett trollslag hade jag den spydiga repliken klar på tungan.Tack och lov var det dock den vuxne i mig som utan ett ord sträckte över kartongen.

Vi alla, vuxna som barn, vill ju bara bli älskade av de vi tycker om och ser upp till. Därför gör det ont när någon betydelsefull sätter  en gräns. Vare sig vi är barn eller vuxna.

Fast dom här gränserna sätter vi ju bara mot de vi faktiskt bryr oss om. Annars kunde det ju lika gärna bara få vara. Annars kunde vi lika gärna bara ”lyfta på kjolarna” som min farmor brukar säga, sätta näsan i vädret och promenera vidare trallandes utan att bry oss ett endaste dugg.

Men vi bryr oss ju, både som vuxen och barn. Och det är där inne, där det bränner till, som det känns precis lika.

Och det, ser ni, det är det som också är kärlek. (Om nån undrade. 🙂 )

”Sarah, Sarah, kolla här..! Kolla här vad jag kan göra.!” ”Sarah, Sarah, jag kan kan klättra upp för stängslet.” ”Sarah, ser du hur långt jag kan hoppa?” hördes en röst hela vägen från bion. Ordningen återställd och barn/vuxen-hjärtan åter varma och trygga. På bilden ser ni förresten mig på mormors gård i Umeå i samma ålder som pojken i historien. Elaine Aron har förresten skrivit en bok om det högkänsliga barnet som jag varmt vill rekommendera alla föräldrar till ett känsligt eller högkänsligt barn. Det ämnet ska jag återkomma mer till framöver. (Till alla barn som mot förmodan läser detta så vill jag tillägga att det är faktiskt rätt bra att vara vuxen så länge man inte tror att man måste göra som alla andra. För man FÅR faktiskt bestämma det mesta själv då. Det ni! )