Att vara högkänslig och förälder

Ett av de ämnen jag länge lovat att skriva om, men inte riktigt kommit mig för att göra, är detta om att vara en högkänslig förälder. Kanske för att det just nu är så nära i mitt liv. Kanske för att det är så stort. Kanske för att ju mer jag lär mig om ämnet högkänslighet – och ju fler erfarenheter jag får i mitt eget liv – så påminns jag om hur olika vi alla är – även mellan varandra – vi mer känsliga. Det är därför med stor ödmjukhet jag nu närmar mig detta ämne och självklart, oundvikligt ur ett till stora delar subjektivt perspektiv.

För egen del har jag alltid sett mig som en person som någon gång ska ha barn. Jag har alltid älskat barn. Jo – verkligen. Mycket för att jag ännu faktiskt till stor del identifierar mig med dem. Min inre sexåring har alltid känts väldigt nära – och upprepat blir jag många gånger ledsen ur barns vägnar över hur vi vuxna – inklusive ibland tyvärr även jag själv – så lätt nedvärderar barn på olika sätt. Ofta bara för att vi har fullt upp med oss själva och våra liv. Men ändå.

Vi har alla varit barn – och det torde vara möjligt för oss alla att kunna identifiera oss med dem och starkt känna för dem, älska dem och göra vårt allra, allra yttersta och bästa för dem.

Japp. Där har ni min ingång. Det ”ultimata” föräldraskapet.

Skratt – jag hoppas att ni förstår att jag är ironisk. Självklart är ingen en fullkomlig förälder och behöver inte så vara. Men jag har alltid burit en sorg inom mig för när barn far illa och därför var det för mig väldigt viktigt att bli en ”bra” förälder när jag väl blev det. Hitta den för mig ”bästa” partnern. Leva under de för mig ”bästa” omständigheterna. Vara mitt ”bästa” jag. Ni hör – höga krav. För höga som hindrade och absolut bidrog till att mitt barn, när det väl kom, kom som en välsignad gåva från himlen i absolut sista minuten. När den klichéomtalade klockan började ticka så extremt överstarkt så fick jag helt enkelt en rejäl klichéeld i baken och insåg – det är nu eller aldrig.

Men kraven och önskan om att vara den bästa föräldern – de fanns ju så klart kvar. Och det tar ännu hårt att inte lyckas. För det gör jag verkligen inte hela tiden – så klart!

Ska man då ens ha barn som högkänslig?

”Det är underbart att inte ha barn. Det är underbart att ha dem.” Så säger Elaine Aron, forskaren som myntat begreppet högkänslighet om valet att bli förälder. I sin bok Den högkänsliga människan lyfter hon hur högkänsliga precis som alla människor är olika när det gäller huruvida livet med barn är ett bra val eller inte.

Fördelar med att ha barn ur ett högkänsligt perspektiv:
Du får den mest villkorslösa, uppriktiga relation du någonsin kan önska dig
Du får värme och kärlek på det mest självklara vis
Om du tycker det är ett viktigt uppdrag att fostra ett barn så får du det mest meningsfulla livssyfte du kan önska dig
Du får underbart rolig stimulans, det händer alltid något intressant med ett barn

Nackdelar med att ha barn ur ett högkänsligt perspektiv:
Det är betydligt mer utmanande att hitta tid till egen återhämtning
Det är alltid någon annan som bestämmer takten
Det är ett enormt ansvar det aldrig går att ta ledigt från
Någon annan kommer pröva dina gränser – jämt

Det som till syvende och sist avgör är vad som motiverar dig. Motiveras du precis som jag av allt relationerna med ett barn har att ge, ja då är du också motiverad till att hitta lösningar på utmaningarna.

För jag skattar mig sannerligen lycklig. Tänk, att denna ljuvliga varelse just kommit till mig! Så mycket kärlek har jag i ärlighetens namn aldrig fått som från mitt barn. En så viktig uppgift har jag aldrig haft. Det är sannerligen också ett egoistiskt val också att skaffa barn.

Men gå och känna pirr i magen hela tiden det gör vi människor liksom aldrig. Så i vardagen går jag precis som alla andra föräldrar och ibland bara längtar efter att klockan ska slå 19 så att det blir en lugn stund nån gång. (Sen sitter man två timmar senare och tittar på det sött sovande barnet och undrar hur man nånsin kunde tänka så.) Jag tappar tålamodet och regrederar (”slipp då!!”) efter en lång dag av mycket konflikter – sa jag att jag har en treåring nu? Och de dagar mycket händer i livet som tar fokus, kan jag bli frånvarande mentalt fast jag är närvarande fysiskt och har konstant dåligt samvete när barnet drar mig i armen och säger ”mamma, hallå, jag pratar med dig!”.

Och hur är det då för barnet att ha en högkänslig förälder?

Kan ju självklart inte tala för mitt barn.  Men jag kan gissa. Jag är ju en extrovert och även så kallad sensationssökande högkänslig förälder. Så jag kan nog vara himla kul, lekfull, varm, rolig, flexibel, engagerad och väldigt bra på att läsa av mitt barn. Och kramig! Men som alltid med oss högkänsliga så kommer det andra ju inte förrän när vi blir överstimulerade – men då kan det bli en rätt rejäl vändning. Då blir jag i bästa fall lite frånvarande, grinig, stingslig, dålig på att förbereda (som jag annars är så bra på) och faktiskt barnslig – på ett negativt sätt.

Andra mer introverta högkänsliga föräldrar kan till exempel vara väldigt bra på att lyssna, ha mycket tålamod, stor förståelse och stor föreställningsförmåga till exempel men precis som oss extroverta också fungerar helt annorlunda som överstimulerade och kanske blir exempelvis frånvarande, inåtvända och bristande i sin konstruktiva kommunikation.

Elaine Aron skriver att ”Barn tycks frodas med högkänsliga vårdare”.  Med det syftar man på att högkänsliga i balans ju allt som oftast är bra på att känna in andra människor och när de mår bra kan vara väldigt bra på att ta hand om andra. Jättebra för ett barn, ju! Men kom i håg att det gäller inte om du är överstimulerad. Så en av den högkänsliga förälderns viktigaste uppgifter är därför att även löpande ta hand om sig själv.

Uppskatta rutiner, balans och framförhållning

Som en sensationssökande person är orden ovan typ de mest tråkiga jag vet – men precis de företeelser som får både mitt högkänsliga jag och mitt barn att må som bäst. Jag är fortfarande ingen stjärna på det. Men det är så uppenbart varje gång hur bra mitt barn mår efter en ”spontan period” när vi återinför rutiner. Så trist (tycker jag). Men ack så välgörande! Trygga snälla vanor som tar hand om dig och din kropp och i sin tur ger utrymme till mer freestyling helt enkelt!

Ha låga förväntningar

Det kan göra jäkligt ont att hela tiden vara besviken på det som inte blir av. För så är ofta livet som förälder. En gammal vän till mig har jag att tacka för en väldigt bra grundinställning. ”Räkna med att du inte kommer att ha någon tid alls till dig själv förrän barnet är typ sex och så kommer du betrakta varje minut till dig själv som en överraskande underbar bonus!”. Det är faktiskt ett suveränt utgångsläge.

Prioritera

Vad är viktigt för dig och din familj? Fråga dig det! Är det verkligen allra viktigast att bo stort i designerhem och kunna åka på dyra semestrar om ditt barn och du alltid är på gränsen till nedbrutna när arbets/förskoledagen är över? Kanske är det värt att bo mindre, kanske rätt rejält litet och få mer tid tillsammans. Ja – som ni förstår – det är ju det valet jag har gjort. Vi lever extremt magert och hade inte klarat det utan exempelvis alla ärvda kläder vi så snällt fått ta emot. Först var det en önskan från min sida, men sedan ett nödvändigt val då jag märkte att mitt barn inte klarade de långa förskoledagarna så som andra gjorde. Men kanske funkar det för just er? Det viktiga är att dra slutsatser utifrån just ert mående och våga justera livet. Ens barn måste inte heller gå på massa aktiviteter ”bara-för-att”. Men i vårt fall, så har jag tvärtom upptäckt att just mitt barn älskar och mår mycket bättre av fysiska sådana – så det är något som vi fått lov att just – prioritera.

Leta efter det roliga

En vän till mig går alltid på museum med sitt barn. En annan bar barnet väldigt länge i bärsele och lät det följa med på precis vad som helst. Själv får jag krispanik i själen av upprepade mönster och att vistas vid samma lekparker igen och igen så jag tar mig gärna ut i skogen, eller letar nya grönområden vi kan upptäcka när det är helg. När barnen blir större så blir det bara lättare. Så mycket man kan göra som är kul ihop. Läsa böcker och gå på biblioteket med barnet är min personliga lugn-aktiva aktivitet. Gå på bio! Åka och bada är guld. Och cykel – att cykla tillsammans ger en sån frihet. Men du kanske föredrar lekland – vad vet jag – just för att ditt barn får hoppa runt och är helt underhållet nån timme. Eller just gillar samma gamla park. Fråga ditt barn också – var inte säker på att just du är den som har de bästa idéerna. Leta det roliga – det är grejen! Det ger energi och ”på banken” till de tyngre dagarna.

Var fiffig

Väldigt mycket med att må bra med barn handlar om framförhållning, bra rutiner och rena praktikaliteter – att vara kreativ med ens resurser. Ta en titt på de som har flera barn – hur gör de? Själv kommer jag från en, när det gäller det praktiska, ren supermamma – som förutom att i princip helt ensam ta hand om tre barn även hade sex dagbarn om dagarna. Där är man i lä.. Men en sak har jag lärt mig – det finns knep. Det handlar om teknik. Det vet alla som haft ett barn och får två och sen tänker hur det nånsin kunde vara klurigt med ett. Helt enkelt att bli förälder är något man övar sig på även rent praktiskt och man är riktigt äckligt positiv så går det att se det som en spännande utmaning. Innan jag fick barn fick jag alltid höra att folk ”inte ens hann duscha”. Men banne mig. DET skulle jag! Fortfarande är det en av mina bästa grejer för avkoppling – under föräldraskapet. När han var bebis lade jag honom helt enkelt på en liten filt med lite leksaker framför toadörren där jag hela tiden kunde se honom. Magträning för bebis och dusch för mig. Andra grejer är det här med läggtider som de flesta ensamföräldrar jag känner är noggrannare med än andra. Kvällstiden blir viktig. Där kan man få in rätt mycket. Träna, det kan man göra via video med barnet. Och vilka egna aktiviteter kan man göra tillsammans MED barn? Själv började jag ge kurser i dans med bebis med bärdon. Jag fick in lite pengar, fick träning – och umgänge under småbarnstiden. Helt andra saker kanske kan trixas in för er, det viktiga är att se möjligheterna. Gräv där du står, liksom.

Fixa återhämtningen

Det här med återhämtningen som på heltid ensamstående har klart varit den absolut största utmaningen. Den har jag löst delvis på en del mer destruktiva sätt tyvärr..

När mitt barn var litet blev choklad svaret – något som alla vet som sett min föreställning. Jag krängde MINST en 200 g chokladkaka om dagen (Marabous Salta Mandlar) under de två månaderna jag bodde på sjukhus med mitt barn som föddes 10 veckor för tidigt.  Choklad får man en rejäl kick av som gjorde att jag kunde sova mindre och då kunde stanna uppe själv för några timmars ensamhet och varva ned.. Jag kan i efterhand tänka att – det funkade ändå. Jag var en hyfsat pigg och glad spädbarnsmamma ändå. Men i längden med en allt sämre hälsa.

Så i takt med att tiden ökat, sömnen gradvis ökat – efter ett riktigt tufft år igen mellan 2 och 3 –  så har jag använt den smått ökade hjärnkapaciteten till att börja planera medvetet för min återhämtning. Jag planerar nu i förväg när jag måste gå och lägga mig och försöker följa detta. (För utan choklad blir man sömnigare, helt klart.) Och för detta år är det nytt att jag en gång i månaden i förväg sätter mig ner och  försöker planera in barnvakter för att jag ska få in lite vuxentid som jag kallar det (mitt barn är min egentid också vill jag vänligast mena). Mitt mål är ett par timmar i veckan – och en hel natts egen sömn i månaden. Där är vi långt ifrån ännu kan jag säga – det är inte helt lätt detta med barnvakter och hittills har mitt barn bara sovit borta en gång på dessa tre år –  men vi är på väg. Poängen är ändå att jag är medveten om mitt behov – att jag lägger ner tid på att planera återhämtning. Aktivt. I takt med att jag lyckas hoppas jag kunna säga adjö till chokladen. I alla fall till vardags.

Be om hjälp

Alla föräldrar kan känna sig otillräckliga. Men för en person med väldigt höga krav på sig själv kan det vara jobbigare än för andra. Svaret är då inte att bara skita i det dåliga samvetet – går det ens? Se samvetet som en signal från ditt inre om att något behöver förändras. Ta tid och se över familjens schema, livsval, förväntningar, resurser och börja justera. Men främst – var inte rädd för att be om hjälp. Hjälp med barnvakt – men även hjälp för att tänka nytt.

Något av det mest jobbiga för alla föräldrar är för övrigt om ens barn på något sätt far illa och man upplever att man inte räcker till. Detta är inte något man går och tänker på ska bli en del av vardagen när man längtar efter sitt älskade barn – men det är något som händer det flesta föräldrar någon gång. Själv har jag rätt hårt fått erfara att ingenting i livet tar hårdare än just det. Extra viktigt att här våga be om hjälp – i tid.

Ge dig själv perspektiv

En del personer jag talat med gillar inte när jag tar upp det här förslaget. De säger att ”man ska inte jämföra sig” och inte ”nedvärdera sina känslor” genom att förminska sina egna behov i förhållande till andras. Men jag vill vänligast mena att ibland hjälper det verkligen att skaffa sig perspektiv. Att se vad man har istället för det man inte har och det kan man behöva träna sig på. Det är ren tanketräning! När jag är exempelvis väldigt trött efter en ösig dag – så tänker jag faktiskt många gånger på min kära väninna som på heltid har TVÅ barn. Det har hon ju såklart också dubbel glädje av på många sätt – åh vad jag hade önskat ett syskon nära till mitt barn. Men när jag då springer efter barnet och försöker få honom att borsta tänderna, göra sista kissningen fast han inte tycker det behövs – är det rätt lättande att tänka att jag behöver ju faktiskt inte göra detta två gånger – ändå. Och när jag tycker att vårt liv är trist med för lite pengar – ja då vaknar man till om man tänker människor i världen som inte ens nog har tak över huvudet. Grejen är att vi som lätt fastnar i våra tankar väldigt lätt får tunnelseende. Och jag tror mer och mer på perspektiv-tänket för att komma ur det. Blanda inte ihop det med att förneka känslor – det menar jag inte. Men att som verktyg regelbundet påminna sig om att det faktiskt kunde ha varit värre – det är mer verksamt och kan ge mer momentan kraft än faktiskt många metoder i världen.

Lev som NI vill

Man måste inte flytta till hus för att man fått barn. Man måste inte ha en bil – särskilt inte om man bor i stan. Provat lådcykel? Man måste inte ha en spjälsäng och lära barnet sova själv – fast man absolut kan göra precis det. Poängen är – vad tycker ni? Vad passar er? För egen del så var just samsovningen med amning det som gjorde att jag orkade nätterna. Bara tanken på att gå upp och göra i ordning en flaska fick mig att börja gråta. Varför liksom när jag kunde vakna till och bara amma? Och när mitt barn nu är större – merparten av världen samsover faktiskt – inga konstigheter. Och sedan går det jättebra med egen säng när det är dags för det. Man måste inte heller alltid jobba dag – en del jobbar kväll som jag. Och det är helt ok att barnet får följa med på jobbet. Han ser att mamma tränar och han blir nyfiken – win, win. Skapa ert liv som ni vill.

Lyssna på ditt barn

Så fort ditt barn börjar bli större – eller om det redan är stort – börja föra samtal med ditt barn för att hitta gemensamma lösningar. Ditt barn har svaret många gånger när du inte har det. Det innebär inte att du ska lägga ansvaret på ditt barn. Men snarare undvika att förutsätta att du alltid vet bäst. För det gör vi vuxna inte alltid. Många gånger kan barn ge oss svar med hjälp av sitt perspektiv. Detta talar den danska familjeterapeuten Jesper Juul mycket om. Icke minst får du här den stora glädjen av att ha barn – för oss högkänsliga och för alla. Denna individ som växer för varje dag och som kommer förvåna dig gång på gång med sina iakttagelser och sin syn på livet. Som tvingar dig att utvecklas och att tänka nytt. Kom ihåg det när det snurrar för fort. Sätt er ner. Kanske först med en bok. Läs. Börja prata. Fråga varann saker. Skoja. Hitta på egna hemliga språk. Bygg er relation. Ingenting stärker och motiverar mer.

Bara dra en filt över er

Det brukar ju vara mitt standardråd när allt är som tyngst för alla. Det är helt ok att bara släppa världen ett tag. Med barn så blir det lite modifikation av termen gällande vad det kan betyda. För just oss betyder det ofta en mysdag i soffan eller liknande. Dra en filt över huvudet bokstavligen är för övrigt bästa leken just nu om du frågar mitt barn som blir sjukt irriterad när jag försöker sticka ut näsan mitt i leken för att kippa efter lite mer luft. Men helt enkelt. Det är helt ok ibland att bara göra det suuuuperenkelt för sig själv. Passa på att mys!

Ditt barn är ju just ditt barn

Om du inte redan har barn men funderar på det här med att skaffa egna ska ska du minnas detta. Ditt barn kommer inte vara som ”alla andra”. Just jag gillar faktiskt alla barn. Det är en stor glädje för mig att just nu på arbeta med andras barn ett par dagar i veckan. Men även du som inte generellt gillar ”barn”, kom ihåg att ditt barn – och du, ni – kommer färga och påverka varandra. Du kommer därför se på vad ditt barn gör på ett helt annat sätt än du ser på andra barn. Barn är inte bara barn. De är individer, personer – bara lite mindre. Och just denna individ som hamnar hos dig – blir oundvikligt extra speciell.

Så avslutningsvis. Att vara högkänslig förälder. Of course. You can do it! För många är det precis som för mig det absolut bästa de fått uppleva i livet. Och för dig som det blev tuffare för än du hade tänkt. Våga titta på det. Justera. Se vad du har och se de möjligheter som finns – och be mer om hjälp!

Och du kloka som vet att du inte vill ha barn och därför låter bli – all kredd till dig. Barn ska man ha om man vill. Men om du orkar och gillar barn, så finns det många barn som gärna vill ha dig i sitt liv på något sätt ändå är jag säker på.

Har ni frågor eller ytterligare tankar? Jag svarar i kommentarerna så fort jag hinner!

För sensibelt begåvade 2.0 har ju till skillnad från ursprungsuppsättningen lite element som rör detta med att ha barn. Men huvuddelen rör ändå generella frågor som berör oss alla. Nu är biljetter släppta till de allra sista föreställningarna i vår. Den 10 & 11 APRIL i Stockholm på Ö2 har du din chans! Alla biljetter har ju hittills sålt slut, så fånga din biljett i tid här. 

Känn din begränsning och nå nya höjder

StockSnap_XKZWJLV7O9Det kan låta märkligt. Att begränsa sig för att klara mer.

Men. Det handlar ju helt enkelt om en resursfördelning.

Att vara högkänslig eller högreceptiv – som jag föredrar att säga eftersom det bättre illustrerar vad begreppet egentligen handlar om – kan beskrivas med många bildliga exempel. Att man ”suger åt sig som en svamp” av omgivningens intryck. Eller som att man har ett förstoringsglas som alla intrycken går igenom innan de gestaltas i vår upplevelse.

Alldeles nyligen fick jag ännu en ny bra variant: Sen i höstas har jag fått samtala några gånger med en kurator från sjukhuset där mitt barn föddes eftersom omständigheterna varit ovanligt tuffa för mig ett tag på sätt som inte går att undvika. Då är det bra att få hjälp att reda ut lite!

Hon förklarade då att man kan se det som att alla människor har som ett nät mellan sig och intrycken. Vissa av oss har små maskor som fångar upp mycket – på gott och ont – men att personer som jag har väldigt stora maskor. Allt slinker liksom igenom. På gott och ont.

Ett mycket bra sätt att förklara högkänslighet!

Är man en sån har man då inget annat val än att själv begränsa själva utsattheten.

För visst är det trist om all energi går till sånt som du inte alls egentligen har lust att lägga tid på?

Om du mår mycket dåligt av miljöer med mycket buller  – undvik det! Må bra i stället bullerlöst och ha kvar energi till det du vill göra. Tar det för mycket energi för dig att vara med om stora fester – strunta i dem! Då kan du till och med orka vara med när det är fest för en mycket kär vän som du verkligen vara med om.

För varje gång du själv sparar dina resurser, så räddar du energi till det du verkligen vill. I stället för att slösa bort den planlöst bara genom att försöka vara som alla andra.

Inom den svenska psykologin är  fortfarande anmärkningsvärt få terapeuter som velat sätta sig in i Elaine Arons forskning och förklaringsmodell. Detta trots att forskning om känslighet allmänt bedrivits så länge under olika namn på så många håll här i världen. Populärpressens flitiga (miss)bruk av begreppet i Sverige har kanske inte  heller hjälpt till för att höja ett nytt synsätts kredibilitet.

Detta är något jag personligen verkligen beklagar – eftersom  Arons forskning och begrepp är den första förklaringsmodell som verkligen hjälpt mig – och många andra i sin tydlighet.

När man tar emot mycket – av allt – då måste man ha koll på summan av kardemumman. För den spelar roll!

Det gör den ju för alla.

Men för dig som utan att ens vilja det lätt suger åt dig av sånt som du egentligen inte ens ska ha att göra med – är det jätteviktigt att börja välja vad du tar emot.

När du gör det – då kan vi börja snacka höjder.

Du är en orkidé som behöver en annan orkidé!

Passar en högkänslig person bäst ihop med en annan högkänslig som partner? Eller passar en person ur de övriga 80 procenten bättre för att balansera upp den högkänslige personligheten?

Denna frågeställning har jag sett ett antal gånger i forum för högkänsliga. Många gånger uttrycks den som en önskan: ”Åh tänk om min man vore högkänslig själv så att han bättre kunde förstå!”.

”Lika barn lika bäst” heter det. Men även ”Opposites attract”.

Jag har idag kommit hem från nästan en hel vecka bland vänner och kollegor i både Malmö och Köpenhamn. Faktiskt har jag tillbringat tid just bland några av de bästa parkonstellationer jag själv vet. Par vars förhållanden jag verkligen gläds åt – och avundas! På ett sätt som känns bra.

Att vara ett par har verkligen sina sidor. Det vet vi alla. Precis som det har sina sidor att vara singel. Det är helt enkelt inte antingen bra eller dåligt. Det är alltid både och.

Men nog finns det bättre – och sämre parkonstellationer.

Vad som utgör en bra parkonstellation kan man naturligtvis ha olika åsikter om. Men själv vet jag vad jag eftersträvar.

Par där de två individerna är relativt av samma styrka får mig att vilja tvåsamhet. Par som håller ihop för att de genuint trivs och har riktigt roligt tillsammans. Par som väljer  varann för sina personligheters skull snarare än materiella och praktiska skäl. Par hos vilka en sådan emotionell trygghet och tillit finns att man öppet och utan rädsla – även inför andra – vågar ha olika åsikter och stå upp för sin individualitet. Par mellan vilka det finns stor ärlighet och samtidigt stor respekt. För att man i grunden vet och är i trygg i att man alltid vill den andres bästa.

När man verkligen vet det, då behövs varken maktspel eller ”list” för att få ”karln” eller ”frugan” att göra som man vill. Då kan man nämligen säga det rent ut. Man kan föra en vuxen dialog. För den andre lyssnar och utgår från att man vill väl.

I min egen väntan på min livskompanjon minns jag då och då min goda vän Annas ord om mig som jag citerat tidigare. ”Du är en orkidé som behöver en annan orkidé”.

När Anna sa så syftade hon inte alls på begreppet Highly Sensitive Person. Det var bara en i efterhand rolig slump, när jag kom i kontakt med begreppet högkänslighet, att hon råkat använda precis det uttryck som också används om högkänsliga : Orkidébarn.

Anna peppade mig genom att förklara att hon såg mig som sällsynt och unik – snarare än annorlunda. Hon vill trösta genom att förklara att det kanske inte alls är så konstigt att det tar lite tid för mig att hitta rätt. För att det krävs en annan unik och sällsynt för att passa ihop med just mig.

Själv vet jag dock inte om just en högkänslig person är den bästa kombinationen med en annan högkänslig.  Det kan vara så. Så härligt med någon som känner lika mycket, som gläds lika mycket. Som förstår! Men i de fall en högkänslig inte har vuxit in i sin egenskap, inte har koll på sina känslor och sina reaktioner. I dessa fall kan denne, kanske utan att ens vilja det, såra sin omgivning rejält. Det har jag själv tyvärr gjort när jag var yngre. Även om förståelsen må finnas, kan bristen på självinsikt och impulskontroll rasera en för övrigt stor potential till djup intimitet.

Visst kan det stämma att en icke högkänslig person har samma typ av referensramar. Kanske saknar den förståelse för hur det är att processa en stor mängd intryck. Men besitter personen en hög nivå av empati person kan den faktiskt vara den ultimata matchen. Till och med en rejält annorlunda person än en högkänslig kan vara en utmärkt partner om just empatin finns.

Till och med i de fall där empatin inte finns på den nivån som skulle önskas, kan det  i många fall vara enormt skönt för en känslig person med en respektive som står mer oberörd när det blåser. Det kan också vara en stor utmaning. Men många gånger väldigt, väldigt skönt.

Elaine Aron, myntaren av begreppet högkänslighet skriver om fördelar och nackdelar med de olika kombinationerna HSP+HSP eller HSP+icke-HSP. Bland annat i boken Den högkänsliga människan.  Hennes slutsats är just att alla konstellationer kan fungera utmärkt beroende på olika faktorer.

Så klart kan man dock inte intellektualisera dessa saker. Kemin, anknytningsteorier och allt möjligt annat spelar roll.

Men stöter man på utmaningar när det gäller just högkänsligheten i ett förhållande kan det vara av värde att påminna sig om att den till syvende och sist bara är EN av våra egenskaper.

Vi människor har ju så många fler facetter än så. Det är kombinationen som avgör!

Så kanske jag själv visst ska ha en annan orkidé?

Men vad det innebär, det må framtiden utvisa!

Psst. Kommentera gärna med hänvisning till dina erfarenheter! Nyfiken!

Att minnas barnet

”Lilla fina krumelur. Jag vill aldrig bliva stur.”

Så klart tog jag ett krumelurpiller när jag var liten. Jag ville alltid vara barn.

OM det nu ändå inte skulle funka – så lovade jag mig själv högtidligt att aldrig någonsin glömma hur det är att vara liten. Hur barn ser så mycket mer än vad vuxna tror och hur barn ofta ser självklara lösningar som vuxna ibland bara inte vill se.

Inte alltid. Men fler gånger än vuxna många gånger vill inse.

Ser dokumentären om Astrid Lindgren som sänds nu i jul och påminns om löftet till mig själv. Pippi Långstrump, min största förebild genom livet. Jag tror stenhårt på Pippis sorts moral. Att vara varm i hjärtat, välkomnande, nyfiken och öppen mot alla – men ändå inte tveka inför att utmana fasta normer och gränser när så krävs eller de inte fyller någon verklig funktion.

Men trots att jag så gärna vill se mig själv som en vuxen som minns hur det är att vara barn så blir det ibland smärtsamt tydligt att man är just – vuxen.

Igår fick jag inte sitta bredvid en kär liten pojke i mitt liv när vi gick på bio.

”Nej, det vill jag inte” talade han tydligt om. Han var arg på mig, för jag hade sagt ifrån till honom rejält vid matbordet tidigare samma dag.

Det var så klart inte första gången jag sa ifrån om något. Jag är tydlig när så behövs och så klart är det inte alltid uppskattat i stunden.

Barns uppgift är att pröva gränser. Vuxnas jobb är att sätta dem. De nödvändiga som handlar om att lära ut något som barnet ännu inte lärt sig.

Just då, i ögonblicket när man behöver sätta en gräns, är det dock kanske ingen realistisk idé att försöka minnas precis hur det känns att vara barn, insåg jag. Gör man det så kan det bli väldigt svårt att genomföra sitt uppdrag, nämligen.

Fast vid närmare eftertanke: Om vi kan minnas hur det verkligen var då, att vi då i vårt liv ännu faktiskt inte erfarit alla konsekvenser, att vi till stora delar fortfarande var ett oskrivet blad, så inser vi ju varför vi vuxna ibland behövs som ledsagare. Och att det är därför vi vuxna måste vara vuxna. Fast vi ärligt talat många gånger skulle vilja slippa.

Trots nödvändigheten i morgonens konflikt tog det tydliga beskedet från pojken, jag annars är favorit hos, ändå i hjärtat får jag medge. Det kändes rätt tomt där på andra sidan biofåtöljen.Tänkte då på alla er som är föräldrar och säkert dagligen sätter gränser. Hur det ibland måste kännas riktigt svårt även när det är rätt.

”Mina popcorn är slut” hördes då plötsligt från andra sidan bänkraden i mitten av filmen. Pojken tre stolar bort lutade sig fram och tittade tydligt på min fortfarande halvfulla kartong som jag redan mätt mest höll i mitt knä.

Den som reagerade först i mig var i sanningens namn det egna sårade inre barnet. Som i ett trollslag hade jag den spydiga repliken klar på tungan.Tack och lov var det dock den vuxne i mig som utan ett ord sträckte över kartongen.

Vi alla, vuxna som barn, vill ju bara bli älskade av de vi tycker om och ser upp till. Därför gör det ont när någon betydelsefull sätter  en gräns. Vare sig vi är barn eller vuxna.

Fast dom här gränserna sätter vi ju bara mot de vi faktiskt bryr oss om. Annars kunde det ju lika gärna bara få vara. Annars kunde vi lika gärna bara ”lyfta på kjolarna” som min farmor brukar säga, sätta näsan i vädret och promenera vidare trallandes utan att bry oss ett endaste dugg.

Men vi bryr oss ju, både som vuxen och barn. Och det är där inne, där det bränner till, som det känns precis lika.

Och det, ser ni, det är det som också är kärlek. (Om nån undrade. 🙂 )

”Sarah, Sarah, kolla här..! Kolla här vad jag kan göra.!” ”Sarah, Sarah, jag kan kan klättra upp för stängslet.” ”Sarah, ser du hur långt jag kan hoppa?” hördes en röst hela vägen från bion. Ordningen återställd och barn/vuxen-hjärtan åter varma och trygga. På bilden ser ni förresten mig på mormors gård i Umeå i samma ålder som pojken i historien. Elaine Aron har förresten skrivit en bok om det högkänsliga barnet som jag varmt vill rekommendera alla föräldrar till ett känsligt eller högkänsligt barn. Det ämnet ska jag återkomma mer till framöver. (Till alla barn som mot förmodan läser detta så vill jag tillägga att det är faktiskt rätt bra att vara vuxen så länge man inte tror att man måste göra som alla andra. För man FÅR faktiskt bestämma det mesta själv då. Det ni! )