En samling kloka gubbar och gummor – och så ett knippe nötter på det

Dom där personerna som stärker dig. Dom som hjälper dig att se saker ur ett annat ljus. Dom som inte bara älskar dig för den du är utan trots det du även är.

När jag har mina dansträningsklasser brukar jag välkomna alla nya till ”klubben för inbördes beundran”. På mina klasser smeker vi varandras egon. Så där så att det är riktigt äckligt, kan någon pretto person tycka. Jomen vafan! Jag vet vad som stärker och bygger upp och inte är det att vara pretentiös och skitnödig. Ska du utvecklas och våga bli bättre på ett område som är utlämnande, då behövs det heja, heja. Jo, så är det. Kritikens plats är i ett helt annat forum och när den gäller träning för hälsans skull har den ärligt talat ingen plats alls.

I vänskap skattar jag dock högt de som tänker annorlunda än jag. Nej, det är inte alltid kul. Men så länge det görs med kärlek och empati och med mitt bästa i åtanke då är det så välkommet. Vi behöver gnuggas för att bli dom där skinande diamanterna jag tror vi alla på vårt eget sätt är.

Mina vänner är mina juveler, dom enda juvelerna jag behöver. Jag har en rubin, en smaragd, en topaz, en ametist och så finns där även de som kanske för mig först inte såg lika mycket ut för världen men som med tiden visat sig vara av bättre material än jag någonsin hade kunnat ana.

Jag får så otroligt mycket klokhet från mina vänner varje gång jag träffar dom. Alla är liksom specialister på något område – och noviser på nåt annat. Det är ju det som är det sköna med oss människor. Vi kan vara hur visa som helst på vissa plan och fullkomliga idioter på ett annat. Men, som Cohen sjunger: ”Theres a crack in everything and that’s how the light gets in.”

Klokhet, kärlek och värme behöver vi för att växa, precis som en annan växt i ett växthus. Välj din omgivning med omsorg. Välj den som får dig att känna dig trygg, älskad och som det bästa du som du kan vara. Men välj också de människorna som utmanar dig och får dig att växa.

På det receptet behövs också ett knippe nötter. En regelbunden intensivdos av kärleksfull galenskap. Några sköna individer som bara genom hur de är inspirerar dig till att se livet på ett annat sätt. Här kan vi skippa ord som konsekvens och perfektion. Njut av dessa personer som vågar sticka ut, vara sig själv och ger på ett annat sätt än det traditionella genom att bara finnas till som tydliga original på denna jord.

Fast till slut, lyssna mest på dig själv. Du vet, utifrån hur du med lite distans reagerar på de intryck du får, vilken som är din väg.

Just idag vill jag tacka Tove. Du rockar. Alltid.

PS Nu sitter säkert en känslig hög bland mina vänner och funderar på vilka som jag betraktar som nötter. Svaret är: er alla – då och då. En känner andra som en känner sig själv. 🙂 DS

Låt oss tala siffror

15-20 % av alla människor föds enligt vetenskapliga studier med ett känsligare nervsystem. Lika många kvinnor som män. Av Sveriges 9,5 miljoner människor innebär det att upp emot 1,9 miljoner är högkänsliga. En femtedel av en skolklass är med andra ord statistiskt sett högkänslig. Upp emot en femtedel av alla människor runt omkring i världen.

Högkänslighet är en egenskap och ingen diagnos, därför sker inga utredningar. Många personer som tror sig vara högkänsliga (inklusive mig själv) kanske därför inte är det – även om de med anledning av yttre omständigheter kan ha fått vad som omskrivs som en förvärvad slags högkänslighet. Ett stort antal är det men vet det inte. En annan andel kanske inte behöver veta för de hittat omständigheter i livet som klingar väl med deras egenskap. En annan andel vill kanske av exempelvis sociokulturella skäl inte ens veta om de är högkänsliga.

Högkänsliga har större benägenhet till depression, ångest och stressrelaterade symptom.

Enligt en artikel i Svenska Dagbladet från februari i år har den psykiska ohälsan gått upp från 29 till 37 procent på knappt tio år. Enligt Läkartidningen 36/2013 sjukhusvårdas fler unga för depression och fler söker för ångest och depression. Enligt Socialpsykiatriskt kunskapscentrum i Västerbotten skulle 38 procent av alla män inte eller är osäkra på om de skulle berätta för en vän om de fick psykiska problem. Samma siffra för kvinnor är 26 procent.

Hur många av dessa skulle kunna vara omedvetna högkänsliga? Hur många skulle kunna få det bättre om de visste och lärde sig mer om sin egenskap? Hur skulle samhället och föräldrar om kunskapen var högre?

Detta tänker hon medan hon skapar.

Illustration: Lena Viredius

Jag vill ju ha en hyacint som luktar

Går ut och in i affär efter affär. ”Nej, vi har inga som luktar.” ”Nej, såna kan vi inte sälja mer.”

Med respekt för er allergiker – jag vill ha en hyacint som doftar. Jag älskar blommor som doftar starkt och har alltid gjort så. Mellan hägg och syrén är jag i himmelriket och snusar mig tokhög på liljekonvalj, syrén och därefter jasmin. Fyller år i juni och har nog en del fina minnen i samband med dessa dofter, hur starka de än är.

Herrparfym däremot. Snälla, måste han ha så mycket? Eller kanske till och med, nån parfym.. alls? Han luktar ju så otroligt gott bara i sig själv. Gällande den man vill vara nära, nära. Cigarettdoft konstigt nog däremot – rätt gott. Storrökaren i familjen är så klart svaret på den frågan. Är verkligen otroligt känslig för dofter och kommer aldrig glömma triumfen som sjuåring när jag lyckades bevisa för mamma att jag visst kunde avgöra med näsan vilken smörgås som gurkan legat på i tre sekunder. Som den enda token i rymden hatade jag verkligen gurka och tolererar det fortfarande som vuxen bara med dip, ost eller i tzatsiki.

Det är så det fungerar för oss som är känsliga för sinnesintryck. Även om vi lätt registrerar subtila nyanser så är det till syvende och sist ändå våra associationer till de registrerade intrycken som avgör hur de påverkar oss skriver Elaine Arons om i Den högkänsliga människan.

Många högkänsliga är väldigt känsliga för ljud i vardagen. Hyperakusi kan vara otroligt psykiskt påfrestande att leva med, ljud finns ju överallt. Själv är jag både känslig och okänslig på samma gång, kan det tyckas. Ta det här med folk som låter i ett hus: Uppvuxen i en stor högljudd familj är det för mig trygghet när det känns att det ”levs”. Andra skämtar om ljudnivån på våra familjemiddagar men jag tycker vi är sjukt charmiga – så länge vi är sams. Men när jag arbeta vill jag helst inte alls ha ljud. Inte heller när jag ska somna. Jag dras då in i musiken i stället för det jag ska hålla på med. Däremot när jag leder pass får man verkligen hålla i mig för annars kan jag verkligen vrida till volymen rejält. Endast under mycket hög stress börjar jag tycka alla ljud är obehagliga och då vet jag att jag är illa ute och bör bromsa omedelbart.

När det gäller ljus så lider jag oerhört av dess frånvaro, som så här års. Därför valde jag en lägenhet som är ett hörn i söder – varm så man dör på sommaren och kall så att jag ligger med vetekudde, pyjamas, raggsockor och tre täcken så här års. Men ljus är den!

En smekning eller en retning. En ton eller gnissel. Doft eller stank. Våra övriga historia påverkar vår upplevelse och visst kan den påverkas med nya erfarenheter.

I mångt och mycket är sinnesintrycken reglerbara faktorer och själv ser jag därför oftast denna känslighet bara som en jättestor tillgång. Om det är så att de plötsligt påverkar mig enormt starkt även i måttlig omfattning så är det snarast en signal som säger mig att jag behöver ta det lugnare och ladda om. Jag vet dock att många högkänsliga är väldigt känsliga för dessa faktorer och kan ha det väldigt svårt i vardagen. Är du en av dom och vill dela med dig får du gärna skriva om hur du hanterar din vardag.

För de här sinnesintrycken förhöjer ju också hela upplevelsen av att leva och är liksom bara det bästa som finns. Som idag när det är första advent och jag mysjobbar hos min granne och får hembakta pepparkakor från scratch, glögg och lussebullar.

Nu väntar jag bara på att hyacinterna ska börja blomma hemma. För jo, till slut hittade jag ett par av den vanliga gamla doftskrikande sorten som just jag råkar tycka om.

Hoppas ni har en mysig första advent ni med.

Rör på dig och låt någon annan röra på dig

När jag för en så där fem, sex år sedan för första gången såg den överkäcka tv-shop-reklamen för Zumba hade jag aldrig någonsin kunnat gissa att träningsformen skulle visa sig bli en så stor del av mitt liv som den idag sedan tre år de facto är. Ett ekonomiskt minus på bankkontot plus ett starkt behov av att komma i form var det som i sanning var det som fick mig att pragmatiskt dra nytta av mina år på salsa och sambaklubbarna i Malmö. På så sätt, nästan av en slump, fick jag plötsligt receptet på det som visat sig bli inte bara världens roligaste jobb utan även mitt personliga lyckopiller.

Jag var nämligen hon, tjejen, med trea gympa. Hon som mest väntade på att timmen skulle gå över och var lycklig när hon kunde hänvisa till en förkylning så att hon slapp. Min ”skäms-sysselsättning” som tonåring var i och för sig att i hemlighet dansa till hitlåtar framför spegeln. Aldrig hade jag väl ändå kunnat drömma om att någon faktiskt skulle betala mig för att göra samma sak och att det vid 40 fyllda skulle hålla mig mer vältränad än de flesta.

Att bli lärare eller instruktör har aldrig varit något som lockat mig eftersom jag trodde att jag inte skulle klara av att binda upp mig så flera kvällar i veckan. Jag gillar verkligen alltid att känna mig helt fri och ha alla möjligheter öppna. Men ni vet, det man tror man vill ha är inte alltid det man behöver. För mig visade det sig att det skulle krävas att jag just blev instruktör med ansvar för andra för att få upptäcka vinsten med regelbunden träning. Helt plötsligt befann jag mig i en situation där jag tränade fem gånger i veckan. Med det kom en stabilitet i välmåendet som en helt oväntad men fantastiskt välkommen bonus.

Jag har haft några riktigt tunga perioder i mitt liv både på grund av yttre omständigheter och min egen känslighet. Trots det har jag aldrig tagit antidepressiva medel. Det handlar inte om att jag tycker det är fel eller något man ska låta bli – tvärtom vet jag många som det helt inneburit vändningen för. Men en viss motvilja till kemikalier i min kropp finns nog ändå i mig – även om den uppenbarligen kan ignoreras hur lätt som helst när det gäller färglatt surt godis med syrefrätande socker på.. Så terapi har varit svaret och i många fall till stor hjälp. Hade jag dock på allvar insett vilken oerhörd effekt intensiv träning kan ha på det psykiska välmåendet hade jag dock inte bara utvecklats utan varit så mycket gladare på kuppen.

Om du är en person som har tendenser till humörsvängningar eller till och med är riktigt nere periodvis så vill jag verkligen, verkligen uppmuntra dig att lägga den energi du har på att undersöka träningsform, efter träningsform tills du hittar din grej. Självklart är det viktigt att lyssna på sin doktor, men på den här punkten vet jag att hen med största sannolikhet håller med mig så länge du inte har några fysiska hinder. Spring, dansa, hoppa, spela boll eller bara gå. Det viktiga är verkligen att du rör dig, helst så du svettas riktigt rejält.

Att röra sig är alltså det viktiga, men det jag verkligen önskar dig, om du precis som jag är en person som lätt blir uttråkad, är en form som du tycker är riktigt ROLIG oavsett dess vinster, för då kommer du garanterat fortsätta och det är det som är hela poängen. Åh jag förstår att du hört detta tjat om träning förut och är trött på det. Men jag önskar, önskar verkligen att jag hade fått in denna rutin i mitt liv tidigare så jag kunde få må som jag gör idag. Vidare tror jag också att som de ofta mycket analytiskt lagda personer vi högkänsliga och högreceptiva individer är så har vi en tendens att ”fastna i vår huvuden”. Jag har då lärt mig att träningen hjälper mig att bättre både tänka – och att skapa.

Endorfiner är ju nyckelordet. Det är dom vi vill släppa loss i vår kropp.

Dom får också en jäkla fart på sig vid beröring. Så är det. Så kramas för guds skull. Krama alla som vill och hitta ännu ett skäl till varför det är viktigt att visa dom vi har i våra liv att vi älskar dom. Njut av fysisk kärlek på alla sätt du kan, du som vill och har en möjlighet. Gå på massage eller gulla med hunden eller katten. För det funkar. Vill själv bättra mig på detta område för jag vet ju att det får mig att må så galet mycket bättre.

Med andra ord – om du inte på allvar provat – ge kroppens inbyggda piller en rejäl chans. Så värt.

Gnun checkar ut

Har slitit som en GNU hela dan, ja hela veckan för att jag ikväll ska, ska, ska ta helg! Fredag, lördag som det ju enligt mitt schema är.

Kan bocka av följande på projekteringens att-göra lista:

-Pressmeddelande ut CHECK
-Möte med spellokal CHECK
-Möte med ordförande för högkänsligas förening CHECK
-Biljettjänstutredning för bästa effekt CHECK
-Talat med regiögat om förbereda vår projektering CHECK
-Talat med konstnärliga gruppen varav delar finns i söder och ska besökas CHECK
-Läst, läst och läst CHECK
-Sen har jag ju spelat, sjungit, skrivit, det som jag egentligen vill göra hela tiden…! CHECK

Jag behöver se det på ett papper för att inse vad jag faktiskt har gjort. För mina ögonen fokuserar ständigt på nästa sak som ska åtgärdas. Blicken är framåt på att jag nästa vecka (men egentligen helst redan igår) vill skriva fler låtar, jobba text, göra trailermanus, boka tider med samarbetspersoner, visitkort.. Är helt enkelt i det stadiet då jag blir sjukt frustrerad över folk som tar upp hela trottoaren och går långsamt. I varv, kallas det.

Så vad jag faktiskt åstadkommit måste jag påminna mig om för att jag verkligen ska minnas att jo – jag inte bara förtjänar helg – jag behöver helg. Alla gånger. (För er som suktar konkreta tips i vardagen, här var alltså ett – indirekt så som jag oftast gör: Skriv upp det bra ni gör och det bra ni är oavsett ni gör nåt! Gör en mapp i mejlkorgen som heter Underbara ord där ni lägger allt fint ni behöver påminna er om. )

SPELADE gjorde jag ju igår också. Rart. I en pyttelokal där allt var mys, arrangörerna toppen och soppan galet god. Jag var nervös för det fanns ingen medhörning. Jag hörde inte alls vad publiken hörde och det kan få mig, nära-ljud-hörlursälskaren, att bli lite nojig. Men det gick hur bra som helst. Jag glömde en fras. Hoppsan. Fast fingrarna spelade vidare. Hurra för mina fingrar. (De behöver också helg nu, vill jag lova.) Jag spelade några fel ackord. Oj. Men det visste mest jag. Fast den nya låten var det fler än jag som höll med om att den är rätt speciell, nya arret perfekt till föreställningen och många leenden och skratt var det som jag denna gången faktiskt var tillräckligt närvarande för att ta in och njuta av. Med andra ord – sakta men säkert – framåt.

Flera nya ansikten var det också på gårdagens föreställning som genast gick helt gick igång på ämnet i För sensibelt begåvade. Ämnet engagerar.

Nu är det dags för arbetsveckans två sista dansklasser. Bästa distraktionen. Sen efter helgen fortsätter vi.

NÄSTA vecka är det dags att avslöja var och när föreställningen kommer äga rum.

Häng me!

Dom kallar oss orkidébarn

”På något sätt är du som en orkidé. Du klarar de svåraste omständigheter och till och med direkt fattig jord men skall du blomstra så sker det i omständigheter som du själv väljer.”

Så skrev min pappa till mig i ett sms i april i år utan att veta någonting alls varken om högkänslighet eller dess beteckningar. Ja dom kallar oss så.

Även en av mina allra närmsta vänner Anna har ovetandes alltid kallat mig orkidé. Hon har om mig sagt – ”du är en orkidé som kräver en annan orkidé.” Alla skulle ha en Anna i sina liv. Också!

I den här artikeln i Svenska Dagbladet om begreppet orkidébarn tycker jag själv att det allt för lite lyfts fram vilka överlevare vi är. För vi även om vi reagerar och behöver återhämtning – så klarar vi det och återhämtar oss just. En äldre sångpedagog sa en gång om mig: ”Du är som en sån där docka med fjäder som alltid poppar upp igen.”

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2. Föreställningen spelas även den 16:e, 23:e och 30:e oktober. Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. Välkomna!

Varför kameleonten egentligen byter färg

Visste du att kameleonten inte alls byter färg för att smälta in i sin omgivning? Enligt forskare från universitetet i Melbourne så byter kameleonten tvärtom färg för att kommunicera. Det är så den skickar signaler, det är så den attraherar sin partner eller skrämmer en rival. Först under hot visar den sina starkaste färger.

Det brukar sägas att många högkänsliga har ett utvecklat kameleontbeteende. Tack vare den väl utvecklade förmågan många av oss har i att läsa av vår omgivning, hittar vi lätt sätt som gör att vi är bekväma nästan var som helst. ”Bland kungar och bönder” som det också kallas.

Med åren har jag blivit medveten om att detta är en av mina starkaste tillgångar som person. Jag är väldigt tacksam för förmågan och jag ska vara ärlig med att jag använder den medvetet och med glädje. Jag har vistats i så galet olika miljöer och lyckats bli accepterad nästan överallt. Det betyder inte att jag alltid betraktas som en som smälter in i miljön, men jag fungerar i den – om jag vill. Det vill säga – om jag trivs. Trivs jag inte eller upplever mig illa bemött blir jag däremot revoltören och kan visa det med all måttligt önskvärd tydlighet.

I mitt arbetsliv har jag vistats bakom disken på konditori, på advokatbyrå i New York, på posten, som lärare, försäljare, städare, krisstöd, analytiker och så då allra mest som skådespelare och sångare. Särskilt god erfarenhet har jag från näringslivet där jag i perioder varit både VD-assistent, redovisningsassistent, konsult och en kortare tid marknadsansvarig. Att kunna förflytta sig mellan olika miljöer på detta vis är roligt. Det är min nyfikenhet som drivit mig till att pröva dessa olika världar och förmågan att se saker ur olika perspektiv.

Men ibland kan man tappa bort sig själv. Fast man inte ens märker det. Vem är jag egentligen? Den frågan ställdes på sin spets för mig tidigt i våras när jag tvingades till en rejäl funderare.

Att läsa av folks kroppsspråk är som att lära sig följa i pardans – eller att älska för den delen. Det handlar om subtiliteter och att befinna sig i ett flytande tillstånd av uppmärksamhet. Det bästa med det läget är att jag glömmer var jag slutar och du börjar. Det sämsta med det läget är att jag glömmer var jag slutar och du börjar.

De här har jag mycket sent omsider förstått är en av mina största utmaningar som person. Att påminna mig själv om vem jag är bland dessa sinnesintryck. Särskilt när jag är i en miljö eller bland människor jag tycker om och ser upp till. Det är då jag kan anpassa mig utöver mitt eget bästa.

Jag har också förstått att det är väldigt få som faktiskt ser vad som pågår inne i mig. Det gäller nog för de allra flesta. Men när till och med de närmsta inte ser det som innerst inne egentligen händer och vad som egentligen driver en – då har man skapat en för bra rustning.

Öppenheten har varit min rustning och min mask. När man är så öppen som jag är – med vald information – då är det få som ställer ytterligare frågor. Den bästa masken, brukar jag skoja om, att det är.

Min nya väg är därför att med ord berätta för väl valda personer tydligt om var jag verkligen står och vad jag verkligen känner – när jag vet det. För mig är det otroligt skrämmande. Rädslan för att bli avvisad är enorm. Men tidigare i livet när jag höll tyst märkte jag att jag ju blev bemött för det jag visade upp och inte för – den jag är. Jag attraherade personer och situationer som jag egentligen inte ville ha på alla nivåer av livet. Det är väl onödigt.

Jag väljer att se det pragmatiskt. Numer sparar jag tid. Jag sållar agnarna från vetet i allt från vänner till kärlek och professionella relationer. Det kan göra ont. Ett tag. Men den vägen var ju ändå inte din.

Vem är du när ingen tittar på?

En stjärna på himlen till er!

Morgonens lilla tal går till alla ni människor som redan i detta projekts allra första tid deltagit i projektet genom att läsa, kommentera, gilla och på olika sätt dela med er! En del har även skrivit långa personliga brev vilket berör mig djupt.

Jag är blir så otroligt varm av era berömmande ord. Jag blir också väldigt lättad för att denna projektering redan i sanning är det delaktighetsprojekt jag planerat det skulle bli. Varenda ord ni skriver sätter igång en liten process i mig som direkt eller indirekt påverkar både bloggen och föreställningens utformning.

Sedan jag startade denna sida har jag fått brev från vänliga människor som erbjudit sig att hjälpa till. Ja. Världen är god. Också. Många av er har också skrivit längre texter där ni beskriver er egen situation som ytterligare förstärkt det jag hela tiden tvingas påminna mig om – hur lika och ändå olika vi alla är. Jag har även fått önskemål om ämnen jag ska ta upp vilket är otroligt värdefullt.

Andra skriver en kort (eller lång) kommentar på Facebook som sätter igång en längre dialog som får mig att fundera långt efter att den på sidan upphört.

Fortsätt skriv! Ni som känner att ni hellre gör det privat – mejla mig här eller via Facebook. Jag ska göra mitt bästa för att svara. Jag har även tänkt intervjua lite personer via mejl som vill delge här i bloggen hur de relaterar till begreppet högkänslighet. Är du en av dem, hör gärna av dig!

Skriv även gärna du som inte bedömer dig som känslig med allt från tankar som sätt att förhålla sig till exempelvis en anhörig som är känsligare. Poängen med projektet är att även lyfta egenskapen med relation till oss alla.

Nu ska jag iväg på ett möte med en annan morgonpigg som äger lokalen där föreställningens första föreställningar kommer äga rum..

Uppdaterar er såklart senare.

Ha en underbar dag!

PS Började skriva när det fortfarande var mörkt. En stjärna kändes som det finaste jag kunde ge just då. 🙂 DS

Det är bara kärlek i rummet

Så sa min vän Jenny till mig igår. Så sa hon även inför min allra första solospelning. Alla skulle ha en Jenny i sitt liv.

Imorgon ska jag ha min andra pyttesolospelning och det är åter snurr på hjärtat. I mindre omfattning denna gång, men ändock.

Jo, jag vet. Jag har valt det här yrket. Och ändå, just ett par dagar innan en ny scenupplevelse är det inte sällan jag frågar mig: Varför? Sarah, oh VARFÖR ska du dra in dig själv i det här?

Att förbereda sig inför en föreställning kan innebära allt från ren skräck till gränslös passion. En hat-kärlek som heter duga.

Detta är jag inte ensam om bland scenkonstnärer i allmänhet – men å andra sidan är med stor sannolikhet en betydande andel scenkonstnärer högkänsliga. Det handlar inte bara om extroverta personligheter. Ni vet, det finns många skådespelare som är hur öppna som helst på scenen men mycket privata utanför. Själv har jag alltid varit sorten som älskar att hålla låda och vara i centrum i miljöer där jag känner mig bekväm, men kan vara otroligt blyg och observerande i nya sammanhang.

Finns så klart massor av anledningar till varför just jag väljer konst som är publik, varav momentan exhibitionism och ett bekräftelsebehov utan tvekan är beståndsdelar. Men i Elaine Arons bok Den högkänsliga människan läser jag också orden som gör att jag känner mig förstådd:

”Det finns ett annat skäl till att högkänsliga driver på sina kroppar för mycket och det är deras intuition. Intuitionen ger en del av dem en ständig ström av kreativa idéer och de vill gärna uttrycka dem alla. Det kan du inte. Du måste välja.”

Med åren har jag börjat förstå. Alla dom här idéerna som gör att jag vill skapa något som ska visas upp är mina vänner. Skräcken i nya utmaningar på scenen kommer dock aldrig sluta att upphöra. Inte så länge jag fortsätter att utmana mig själv med nya slags uppgifter. Och det kan jag ju inte låta bli att göra. Nyfikenhet och utveckling driver mig. Dock är god tid min allra bästa vän – i allt.

Det visste en av mina absolut bästa lärare om mig långt, långt innan jag förstod det själv. Ingen har hjälpt mig att hantera scenen så väl som hon. Elisabet Sevholt, jag är dig evigt tacksam. Hon sa ungefär så här: ”Sarah, du behöver gott om förberedelse. Ditt huvud är för snabbt för ditt eget bästa, för du som helhet, du behöver förberedelse.” Det är nämligen en sak att intellektuellt förstå i ögonblicket och något helt annat att processa konsekvenserna av den insikten. Som yngre var otålighet mitt andranamn (nu är det bara mitt typ… femte namn, eller så) så jag fattade liksom inte riktigt vad hon menade. Åh, alla dessa kloka personer i ens liv som slog huvudet på spiken men som man inte riktigt lyssnade på. För att man inte riktigt förstod.

Jag började dock smått fatta grejen för ungefär en 7 år sedan då jag under ett år beslöt mig för att öva mig specifikt på auditions och till slut lyckades bli rätt van med situationen. Åh, den här bloggen skulle kunna bestå av inte annat än vansinniga auditionsagor från tiden innan dess. Eller skräckhistorier kanske vi ska säga? Ändlösa exempel på hur jag saboterade för mig själv med allt från en megafylla kvällen innan med Bonnie Tyler-röst som resultat till vansinniga repertoarval för att ha en ursäkt till varför det inte gick. Mina annars så stödjande pedagoger, som ibland ackompanjerade mig i sådana situationer förstod ingenting. Sarah, du som har så mycket att ge – vad gör du framför juryn? Jag kunde inte svara – för det visste jag inte själv.

Tack och lov har jag alltid tyckt om publiken. Det kanske har med det där ansvaret att göra. Här är det folk som jag själv som faktiskt har tagit av sin tid och ofta pengar för att komma och lyssna på mig, då är det bara att skärpa till sig. Men att bli bedömd av en jury, en grupp utsedda personer på en piedestal, det var under lång tid något jag trodde jag inte skulle kunna hantera.

Poletten trillade ner på allvar när jag för tre år sedan började arbeta som dansträningsinstruktör från fem till tio timmar i veckan. Äntligen fick jag öva rejält på att ensam hantera en grupp och bli van, och till slut få tillgång till allt det spontana, kvicka och personliga som egentligen alltid funnits där. Nyckelorden var alltså rutin – och – förberedelse. Tråååkiga ord för den unga Sarah, men så värt! Belöningen när man kommer där med sin noggrant packade ryggsäck och kan koncentrera sig på att vara i nuet i den magiska interaktion som uppgiften som scenkonstnär innebär.

I För sensibelt begåvade ska jag alltså stå där helt själv. Utan musiker. Utan kollegor som kan rädda en. Då är det i sanning skönt att ha en Jenny vars ord plötsligt fyller rummet med kärlek.

För suverän pepp, för högkänsliga och alla, läs klassikern Feel the fear and do it anyway av Susan Jeffers.

Möte med ordförande för Sveriges förening för högkänsliga

I början på hösten tog jag kontakt med Sveriges förening för högkänsliga. Idag fick jag för första gången träffa Else Marie Bruhner som är ordförande i föreningen. Otroligt spännande!

Mitt första mål med att kontakta föreningen är att i samband med en färdig föreställning kunna referera till en objektiv informationsinstans.

På det området har verkligen den ganska nystartade föreningen gjort ett suveränt jobb. Else Marie Bruhner berättar för mig om hur hon själv, när hon själv kom i kontakt med högkänslighet via en artikel i en tidning, kämpade för att hitta information på svenska om forskningen. Hon ville därför skapa ett forum för svenska högkänsliga. Idag är Else Marie i direkt kontakt med Elaine Arons som jag tidigare berättat om och som är en av de som forskat mest i ämnet. Else Marie har därför nu själv översatt flera av hennes texter till svenska. SFHs hemsida är är verkligen både informativ och saklig med gott om fakta för den som vill veta mera. Ett mycket värdefullt initiativ som redan hjälper många.

Så jag berättade för Else Marie om planen med min föreställning. Vad den ska bli och vad den inte ska bli: Den kommer inte bli någon vetenskaplig föreläsning – det gör andra så mycket bättre. Den är ingen objektiv faktarapport.

Vad den är, är ett personligt porträtt av en högkänslig – med referenser till fakta som är gemensam för många högkänsliga – ur ett högst subjektivt perspektiv. Det är underhållning, det är scenkonst som ska både roa och engagera. Mitt mål är att på ett nytt sätt berätta om ämnet för många fler och kanske kunna nå andra målgrupper än de vanliga. Ämnet rör trots allt 20% av befolkningen plus deras närstående. Lyckas jag väcka intresse och engagera så är det dock även av vikt att de som vill veta mer kan få fullständig och korrekt fakta från ett pålitligt informationsforum. Det är där SFH kommer in i bilden.

Vidare talade vi om möjligheten att medlemmar från föreningens styrelse ser och har synpunkter på föreställningen några veckor innan premiär. Detta för att få reaktioner från personer som är en mycket viktig del av målgruppen. Jag hoppas även på föreningens medverkan i den paneldialog som kommer att arrangeras i anslutning till någon av föreställningarna. Hur dessa möjligheter utvecklar sig kommer beslutas framöver.

Helt klart var det fantastiskt trevligt att möta och tala med Else Marie som är en härligt varm person och som besitter så mycket kunskap om detta ämne. Det är något speciellt att få prata med någon som är så insatt och dessutom kan känna igen sig i de upplevelser man själv har.

Else Marie betonade även det jag själv ofta påminner mig om: De högkänsliga är en minoritet, men en stor sedan med väldigt olika sorters människor med för övrigt skiftande personligheter och egenskaper. Else Marie påminde mig även på det faktum att många som är engagerade i högkänslighet är människor som kan ha väldigt svåra utmaningar och med väldigt olika behov.

Jag lämnade mötet med tanken att det var en väldigt viktig och värdefull påminnelse och känner mig ännu mer glad för det subjektiva perspektiv jag från början valt. Detta är min historia och mina erfarenheter och det kommer jag ödmjukt ha med i beräkningen i det jag skapar. Min förhoppning är dock att mitt angrepp kommer kunna väcka igenkännande och en önskan om att ta reda på mer – allra viktigast en ökad medvetenhet om oss sensibelt begåvade och den sensibla förmågans möjligheter.