Hur ska du ha det i resten av ditt liv?

Jag är en person som tror mycket på det egna ansvaret i livet. Detta beror säkert till stor del på min uppfostran. Som vuxen har dock tankesättet även blivit ett medvetet val som grundat sig på den styrka tanken ger mig, att jag själv har makten över mitt eget liv.

Det är därför jag både i min funktion som krisstöd och när det gäller ämnet högkänslighet i så hög grad vill lyfta möjligheterna med egenvård och det egna ansvaret. Det är därför jag vill göra ett projekt om högkänslighet som lyfter fördelarna med denna egenskap som vi fått, som rätt utnyttjad kan bli en sådan tillgång för såväl oss själva som vår omgivning.

Du föds. Du får en kropp. Du får en själ – eller en personlighet – vad du än vill kalla det. Du får en omgivning. Vissa saker kan vi inte styra över. Men betydligt mycket mer än vad vi ofta tänker.

När det gäller högkänslighet talar man mycket om att vi blir överstimulerade. I praktiken betyder det att vi blir trötta av mängden intryck. Hur vi i praktiken reagerar då beror i mångt och mycket på vår personlighet i övrigt. Själv blir jag då väldigt lättirriterad och får nära till tårarna. Det är egentligen inte så dramatiskt. Det är ett symptom som betyder att det är något jag måste reglera.

Överstimulering kommer jag återkomma till många gånger eftersom det är den utmaning vi högkänsliga har att leva med. Överstimulerade kan vi bli av både yttre och inre faktorer. Det handlar inte bara om sånt som man oftast läser om i tidningsartiklar som starka ljud, röriga omgivningar eller upprörande händelser. För mig som är extrovert högkänslig och som verkligen ÄLSKAR och medvetet söker mig till spänning så är det ofta roliga saker som överstimulerar mig. En rätt stor regelbunden mängd av dem behövs alltså för mig också för att jag ska må bra! Ni förstår själva – för mig handlar därför livet väldigt mycket om att konstant balansera mellan vad jag dras till och vad jag behöver. Det kan man sitta och tycka synd om sig för eller så kan man se vilka möjligheter det faktiskt ger.

För sanningen är, att ENDA sättet att påverka vår egenskaps utmaning är att lära känna oss själva riktigt väl och lära oss att i den mån det är möjligt reglera mängden stimuli – som det heter. Det betyder att vi behöver välja rätt miljöer i allt från arbete till relationer för att själva må bra. Detta har tagit lång tid för mig att lära mig och är fortfarande något som jag arbetar på – dagligen.

Poängen är dock – vi måste välja. Vi måste ta aktiva beslut dagligen för att forma vårt liv så att det optimerar fördelarna med vår gåva. För det är en gåva. Inte en gåva bättre än andra, men en gåva med sina speciella fördelar som rätt använd verkligen är unik och otroligt användbar.

De personer som föds in i en miljö med stor förståelse för att värna om den högkänsliga personligheten är lyckligt lottade. Men det gör de flesta av oss inte i västvärlden. Så är det bara. Många av oss kan ha levt ett helt liv där vi ständigt känt oss fel och missanpassade. Men.

Det är hittills det. Nu är du vuxen, nu vet du om din egenskap och nu bestämmer du.

Börja fundera på vilka möjligheter det ger.

Om du som läser detta just nu går igenom en hårdare tid eller kanske till och med aldrig mått riktigt bra, så kan det hända att du blir provocerad av det jag skriver. Jag vet ju inte hur du har det och vilka utmaningar du kämpar med? Nej, det gör jag inte. Men jag vet att det finns möjligheter. Och då kommer vi till en annan av de bra klichéer jag gärna använder mig av: Gräv där du står. Fråga dig själv hur du kan göra ditt liv bättre för dig själv redan idag. Fråga vad av det du väljer att göra som inte bara får dig att fly från det jobbiga i stunden utan även gör att du mår bättre i morgon, i övermorgon och resten av veckan. En god frukost och en promenad är en väldigt bra start.

Jag skulle så klart kunna tycka synd om dig också. Tro mig, jag tycker rätt ofta pinsamt mycket synd om mig själv också. Men det gör fan ingen nytta.

Poängen är: Du bestämmer.

Kicka hjärnan ur sin bana

Inget är så hälsosamt som gammal hederlig distraktion när det gäller att plantera in nya sköna tankar i hjärnan.

Klockan är 14 och jag har inte ätit ännu. Jag har fått hur mycket som helst gjort. Duktig robot. Men nu tänkte jag bli mänska också.

Distraktion är verkligen ett oslagbart verktyg för att kicka in hjärnan på nya banor. Detta gäller oavsett var dina tankar kört fast. Måhända måste distraktionsverktyget vara kraftigare om du processar ett brustet hjärta än behöver ta paus. Som helhet är det ändå den överlägset bästa bemästringsmetoden för att bryta tankar som ger onödigt otrevliga känslor.

Bjuder därför enligt länken nedan på en av dagens distraktioner:
Självdistans är bra. Humor är bra. Lady Gaga i Saturday Night Live besitter uppenbarligen båda:

”There are two kinds of applause. The ones you earn or cheap applause.”

Ska försöka tänka på det när jag skapar föreställningen. Men när det gäller kvällens Zumba-pass är det nog bara att glömma..

Du har väl hört om de fantastiska spegelneuronerna?

En spegelneuron är en nervcell som avger impulser både när en individ utför en handling och även när den iakttar en annan individ utföra samma handling. Spegelneuroner läser av omvärlden och ger oss information utan att vi ens själva är medvetna om det. Det är med hjälp av dessa nervceller som vi kommunicerar genom att spegla varandra och därigenom läser av varandras kroppspråk. Den allra senaste forskningen har även visat att vi med hjälp av en nyupptäckt form av spegelneuroner kan vi uppfatta det som händer i närheten av andra personer som om det händer kring oss själva.

Forskningen runt spegelneuroner är förhållandevis ung men löpande publiceras just nu ny fakta kring denna för psykologin enormt betydelsebärande beståndsdel. Redan som spädbarn kommunicerar vi genom att spegla de omkring oss och det är på detta sätt den ordlösa kommunikationen går till. För visst kan de flesta av oss avgöra om leendet vi får kommer från hjärtat eller är något ansträngt? Tacka spegelneuronerna.

Experiment specifikt gällande högkänslighet har utförts där försökspersonerna fått titta på bilder av glada och ledsna ansikten. Hjärnaktivitetet blev högre hos personer med höga värden på HSP-skalan. Dock var det inte känslocentrum så aktiverades, utan just den delen där spegelneuronerna finns. Ännu ett faktum som förklarar varför beteckningen Highly Responsive Person skulle kunna vara mer passande än Highly Sensitive Person.

Forskningen kring spegelneuroner är med andra ord enormt intressant för alla med intresse för högkänslighet. Men det är i själva verket av största intresse för hela mänskligheten. Det är enormt fascinerande att i vetenskaplig litteratur plötsligt finna en fysisk förklaring till det som vi kallar intution.

En sak som är tydligt klarlagd är att förmågan till intuitiv förståelse och att kunna se saker från andra människors perspektiv är högst olika utvecklat hos oss olika människor. Hos individer med höga värden på HSP-skalan är det dock alltså enligt vetenskapliga studier särskilt väl utvecklat. En egenskap som rätt utnyttjad kan ha stora påverkan på världen och vår omgivning.

Så var glad, du som, högkänslig eller ej, vet med dig att du har lite extra av den och använd den så mycket du bara kan. Det behövs.

Läs mer om spegelneuroner och den pågående forskningen i exempelvis dessa svenska artiklar:

Medkänsla börjar med att vi speglar varandra

Nyupptäckta spegelneuroner upplever rummet runt andra

Vi är fan mer än regnbågar, fjärilar och gråtskrattande känsloclowner

De flesta kan nog hålla med om att det vore bra om känsligheten betraktades med nya ögon. Men nästan överallt illustreras artiklar om högkänslighet av molnfria himlar, flygande fåglar och harmoniskt gitarrspel. Så även av mig, ibland. Och jag förstår varför. Alla dessa vackra naturmotiv och delikata estetiska yttringar läker en känslig själ, så klart även min.

En annan väldigt vanlig mediebeskrivning av oss högkänsliga är hur vi kan skratta ena sekunden och andra sekunden brista ut i gråt. Seriöst. Hur låter det? Och vem kan inte det? Det är ju inte precis som att tjugo procent av befolkningen går omkring och konstant gråtskrattar som en annan galen clown. Jag lovar – det skulle ha märkts.

Det är något som saknas i den mediebild som målats upp. Och jag märker hur begreppet både missförstås och övertolkas från de schablonbeskrivningar som sprids – även av respekterade läkare som citeras i dagspressen. Det är naturligt i samband med ett nytt begrepp. Men inte ok.

Det är bland annat därför jag vill göra min föreställning. Jag vill visa att vi är så mycket mer, finns i så många utgåvor och har så mycket mer potential än vad varken vi själva och vår omgivning vet om.

Den enda säkra gemensamma nämnarna för oss högkänsliga är egentligen att vi är mer mottagliga för sinnesintryck och processar den mycket mer noggrant än majoriteten av människor. Vilka effekter det för övrigt ger på vår personlighet är beroende av många faktorer, allt från vår uppväxt och vilka vi är för övrigt.

Låt oss därför ta några exempel på effekter som högkänsligheten kan ha på vår personlighet och som det pratas alldeles för lite om:

Många av oss är exempelvis personer som verkligen uppskattar sex. Yep. Låt oss gå rakt på och kasta oss utanför enhörningarna och de blommande ängarna. Vi har fått gåvan att njuta av minsta sinnestryck, så på ett område där andra kan famla, leker och trivs många av oss, som annars kan ha det besvärligt med annat i livet, ändå lätt. Vi kan vara väldigt tuffa – för jo. Man tvingas bli det. Hanterar man hinder, så som man måste med en personlighet en bra bit utanför snittet, då blir man både uppfinningsrik och uthållig. Många av oss är också väldigt starka och reagerar aktivt mot orättvisor som begås – för vi står verkligen inte ut med att se människor omkring som mår dåligt. Visst är det måhända få av oss som frontar på barrikaden, men vi uppmärksammar, inspirerar och ser.

Forskare som Elaine Arons diskuterar om termen Highly Responsive Person faktisk vore mer korrekt på egenskapen än Highly Sensitive Person och jag förstår varför. För hur mycket jag än vill arbeta för att vidga begreppet känslig så bär det med sig en mängd associationer som bara stärker dumma fördomar som att vi borde ”tuffa till oss” och ”gaska upp oss” när det handlar om helt andra faktorer för att stärka vår personlighet.

Vi behöver inte alls bli något annat än det vi är. Men däremot så kan vi få det himla mycket roligare i livet om vi lär oss att dra nytta av våra förmågor. Roligare blir det garanterat då också för vår omgivning, tro mig!

Vem du än är som högkänslig så hoppas jag hursomhelst att du håller med om att det vore skönt om alla olika sorter av oss fick plats under paraplyet. Då blir det liksom torrare för alla.

Styrkan i det subtila

Att känslighetens styrkor allt för sällan syns är inte något som bara jag tycker utifrån min personliga livserfarenhet. Detta är något som Elaine Arons lyfter i sitt förord till den nya utgåvan av Den högkänsliga människan, som kom ut på svenska i år.

De högkänsligas styrka ligger i förmågan att uppfatta det subtila. Detta är något som fastställts med hjälp av den moderna hjärnforskningen, vars konkreta teknik jag kommer återkomma till i senare inlägg.

Denna förmåga att uppfatta det subtila kommer till enorm nytta i allt från hur vi relaterar till vår omgivning till hur vi själva har en förmåga att njuta av det enkla i livet. Dessa förmågor är dock inte av slaget som naturligt hamnar i strålkastarljuset och applåderas. De tas i stället ofta för självklara grundförutsättningar i vår person – av såväl oss själva som vår omgivning.

Så här skriver Elaine Arons:

”Vi gör det särskilt svårt för andra att observera detta drag eftersom vi är så mottagliga för vår omgivning att vi kan vara som kameleonter när vi är med andra, och gör vad som helst för att passa in.”

Med andra ord: När vi är i balans är vi ofta oerhört smidiga, effektiva och anpassningsbara att ha att göra med. Sånt syns inte. Sånt är bara otroligt skönt för ens omgivning. Syns gör vi däremot när vi överreagerar emotionellt. Så som det kan bli när vi inte tar hand om oss själva och får den återhämtning egenskapen kräver. Följden blir att vi blir kända för baksidan av våra attribut i stället för de områden där vi excellerar.

Elaine Arons skriver därför om hur otroligt olika vi högkänsliga kan te sig i samhället: Vi som lärt oss hantera och dra fördel av denna egenskap kan ofta uppfattas som enormt starka. De som däremot av olika anledningar inte lärt sig samma sak kan däremot känna sig enormt plågade, utsatta och ha svårt att hitta rätt omgivning för sin personlighet.

Nu hade jag själv tänkt se till att jag fortsätter vara i balans. Så, därför: Det är fredag, vilket med mitt schema betyder min lördag. Dags för vila.

So long!

Hur man äter en elefant

Allt börjar med en idé och väldigt mycket vilja. En vilja som kan försätta berg. Men ibland på bekostnad av ens eget välmående. Det har jag upplevt både en, två och tre gånger. Hur gör jag det annorlunda nu?

Bara tanken att återigen ta mig an ett stort projekt efter förra gångens totala härdsmälta energimässigt har tett sig skrämmande. Det är härligt att brinna. Men inte att brinna ut.

Fast det är bara att inse. Det är skapandet och mina projekt som får mig att blomstra. Så det är bara att lära sig hantera sig själv. Nyckelordet är tid – som i förberedelse och en dag i sänder. En bit i taget äter vi elefanten ( i högst symbolisk mening, tillägger pescatorianen här på andra sidan tangentbordet.)

Allt det här vet vi och hör om i teorin. Men få av oss genomför det i praktiken. Väldigt få genomför stora projekt från scratch överhuvudtaget, faktiskt. Fast de mycket väl skulle kunna. Tanken på allt som kan gå fel och hur jobbigt det kommer vara kan skrämma livet hur vem som helst. Men observera, detta är en klassisk tankefälla! Det är självklart helt omöjligt att i detalj föreställa sig i huvudet hur ett flerdimensionellt projekt i praktiken exakt kommer att låta sig genomföras. Så då väljer man i stället att skrämma upp sig själv med ett abstrakt avfärdande grundat på – ingenting.

Det är då det är dags att bli konkret. Handling och konkreta mål är de bästa vapnen mot vilket tankespöke som helst. Sluta tänk. Gör – men med gott om tid!

Mina allra första projekt genomförde jag med tre månaders förberedelsetid. Tre månader! När jag tänker på det nu i efterhand vill jag bara ta upp mig själv i famnen och säga: Snälla lilla du. Vad tänker du med? Och är du på allvar FÖRVÅNAD över att du nu ligger här som en annan våt filt och gråter?

Nu för tiden låter jag därför idéer först gro. Länge. När beslutet om ett genomförande är taget är det dags att sätta upp personliga mål. För även om du i dina kulturansökningar inte inleder ditt projekt förrän det datum du har rätt till så MÅSTE du ju självklart göra ett digert arbete av förberedelser för att kunna skapa de vetenskapliga uppsatser som kulturstödsansökningar i praktiken är.

Jag ska vara ärlig, visst är jag smärtsamt medveten om riskerna med att flippa ur, få ett återfall och knarka mig hög på detta ljuvliga projekt, så att jag återigen måste backa. Verktygen mot målet är därför disciplin, mycket ensamtid och en hel del tvångsvila. Tvångsvila. Yep, det ska vi återkomma till vid ett annat tillfälle.

En bit i taget. En bit i taget. Och snarare än att äta elefanten – eller att låta den äta dig – låt den balansera.

Så.

I vilken omfattning är begreppet högkänslighet känt?

Jag har gjort ett litet formulär via Facebook där jag bett människor svara på om de hört talas eller läst om begreppet högkänslighet innan. Så enkel var min fråga.

Den visade sig dock självklart väcka många fler. Men i skapandet av För sensibelt begåvade är det först och främst av stor vikt att få ett hum om ifall detta begrepp är något som börjar bli allmänt känt?
Den högkänsliga människan
Här är en länk till Frågeformuläret. Uppskattar varmt om alla som ser detta vill delta. Det går även utmärkt att sprida formuläret exempelvis i sin egen logg.

Du kan om du hellre vill även skriva kommentarer här eller på För sensibelt begåvades sida på Facebook!

Stort tack för din delaktighet!

Det finns numer mycket litteratur om högkänslighet, även på svenska. I första hand vill jag dock rekommendera boken om Elaine Arons forskning, Den högkänsliga människan. Rekommenderas varmt för alla er som vill veta mer.

Vid våra sinnens fulla bruk

Denna morgon tog mig med varm och hjärtlig storm. Trots att regnet strilar utanför och jag vaknade klockan 5 mot ett becksvart plaskande yttre så blev det på nåt sätt bästa morgonen på länge. Min vän bildkonstnären och sagoberättaren Malin Sverige hade lagt upp ännu en av dessa magiska bilder som lyckas trycka på mina knappar.

Malins konst har kommit att betyda mycket för mig. En av hennes målningar ”She left a good job in the city” hänger över min säng och var en av de triggers som till slut fick mig att välja bort min väg i näringslivet. Det låter kanske helt galet? Att göra som en målning säger? Så är det naturligtvis inte. Det är snarare så att konst kan bli en yttre manifestation av det vi redan känner inom oss.

Malin var en av de personer jag bollade mina tankar med innan jag tog mitt beslut. Hon bad mig faktiskt att tänka mig för och sa att jag nog skulle vara rädd om den trygghet jobbet gav. Jag fick en sammanfattning om hennes dagliga slit – som med facit i hand tydligen inte avskräckte tillräckligt.

Målningen Malin lade upp i morse gjorde att jag spontant skrev till henne för att berätta hur fantastiskt det var att hon och jag hittat varandra. Att jag, även om jag inte vet om hon gillar kategorier och så, förmodligen också är en sensibelt begåvad utifrån hur hon beskrivit sig själv. Malin svar: ”Sensibelt begåvade låter fint. Ja, vi har en liten duo, en tankesmedja: Vid våra sinnens fulla bruk.”

Precis så är det ju. Vid våra sinnens fulla bruk.

Bild av Malin Sverige

Så här skriver Malin om min morgons ljuspunkt, sitt jultryck:
”She said goodbye to her lovers”

”De va så rädda om henne. Så ömsinta.
Men så var det dags. Alla vilda lekar.
Nätterna på höskullar och i lingonris.

En herre hade kallat. En make in spe.
En främling. En tilltänkt, tillräknelig herre
med kärleksbrev som postats och rop
som hörsammats.”