Den lyckliga luckan mellan stress och tristess

Två veckor och en dag innan första publikgenomdraget lägger jag märke till att ankomsten av måndagmorgonen fyller mig med lättnad. Äntligen får jag arbeta igen.

På min kylskåp har jag ett schema uppsatt som delar upp den egna företagarens liv i delar om arbete och vila. I och med mina övriga uppdrag som bland annat träningsinstruktör arbetar jag väldigt annorlunda tider än gemene man. Detta ledde i sin tur till att jag till slut arbetade i princip jämt och kände mig aldrig ledig. Därför blev schemat svaret.

När man själv är sin egen chef borde man ju kunna ha det hur förnuftigt som helst tänker man. En klok växling mellan aktivitet och vila så som det bäst passar en högkänslig. Men icke. Ett av mina mest tongivande personlighetsdrag har alltid varit den här samvetsgrannheten. Jag kan liksom inte göra något ”bara så där”. Jag vill göra saker ordentligt. Så att det känns bra i magen.

När det då gäller ett enmansprojekt med hur många olika aspekter som helst så tar då listan aldrig slut. Och ska jag vara ärlig, samma visa var det på jobbet i säkerhetsbranschen. Och jobbet innan dess. Och jobbet innan dess. Detta är helt enkelt min utmaning som person. Den insikten har sjunkit in. Alltid något.

Det kan fungera alldeles utmärkt för oss högkänsliga att jobba hårt i perioder – fast det kräver en rejäl sammanhängande vila efteråt. Det tar nämligen hårt på krafterna. Eftersom jag med åren fått sådan rutin på saker som träning och just sömn så kanske inte direkt kroppen tar slut. Men psyket – det är uppenbart. Försök tala med mig om något annat än detta projekt just nu. Det kommer inte mycket givande ur mig. Tyvärr.

Så frågan för mig, som ändå är en person starkt behöver stimulans lika mycket som vila: Hur brinner man lagom? Hur hittar man den lyckliga luckan mellan stress och tristess?

Huvudbudskapet i Elaine Arons bok Den högkänsliga människan uppfattar jag som att vi högkänsliga inte ska ändra oss själva. Vi ska däremot se till att välja livet som passar oss. För många av oss innebär det att välja ett yrke som ger möjlighet till den återhämtning vi behöver. Flera av oss kanske inte ens ska arbeta heltid? Då blir det en lägre inkomst att mätta munnen efter. Men det kan ha ett enormt värde och i sanning vara något att överväga med tanke på den livskvalitet det kan innebära. Lika viktigt är dock ett arbete som stimulerar eftersom vi har en tendens att gå in i allting med full energi. Då inte detta är möjligt så är det ännu viktigare med en fritid som kan kompensera.

För mig är balansen mellan aktivitet och vila mitt livs utmaning. Just nu tillåter jag mig dock vara i arbetsknarkarträsket. Det är mängder av saker kvar att göra och märkligt nog stressar nu alltså tanken på en dag av ingenting mer än en dag av arbete. Så är det bara.

Vilken tur då att jag har ett så fantastiskt roligt arbete. Och vilken tur att jag får så mycket pepp, heja och inspiration från er som följer mig. Det är helt ovärderligt i detta läge! Orden jag får betyder massor.

Med önskan om en riktigt fin måndag till er alla. Njut av era jobb. De betyder mycket mer för oss än vad vi vet. Och för er som är mellan jobb – passa på att dröm ihop lösningen just för er. Den finns.

Flickan då och kvinnan nu

Foto: Severus Tenenbaum

Hemkommen från terminens första barndansklasser. Fullsmockat med glädje och kniviga frågor. Barn håller en i sanning på alerten. Det är rakt på och rätt ut utan förbehåll. Som jag älskar det.

Hur var du när du var liten?

Det kan vara lätt att idealisera sin barndom. Det var då vi var ”så oskyldiga och oförstörda”. För en hel del har det dock varit tvärtom och detta har kanske fått prägla hela våra liv. Men för de flesta av oss var det ju varken helt svart eller vitt.

Ett väldigt vanligt grepp som i varje fall jag mött i flera former av terapi är att få betrakta sig själv som barnet man var. Barnet som kanske inte fick det hon behövde. Men som man själv nu kan ge det som då saknades. Detta är ett viktigt redskap. Att bli medveten om att det som hände då kan vi inte förändra. Men vi kan göra annorlunda nu.

För jag kan också privat bli lätt tokig på personer som precis börjat i terapi och använder ”barnet inom sig” som en ursäkt för allt de gör. Med all respekt, detta är måhända ett oundvikligt stadium under en viss tid. Men som jag själv ser det så är en förklaring just en förklaring – ingen ursäkt. När man är vuxen är man vuxen och då har man ansvar för sina val.

Men jag tänker ändå rätt ofta på mig själv som liten. Jag har otroligt starka minnen från väldigt tidig ålder. Kommer till och med ihåg vägen till affären på Mjölkudden i Luleå som vi flyttade ifrån när jag var bara tre år gammal.

Ett av mina starkaste minnen är annars ett löfte jag gav mig själv. Jag lovade att jag som vuxen aldrig skulle räkna bort barns tankar och alltid komma ihåg att de förstår mycket mer än vad vuxna tror. Ibland faktiskt till och med mer än vad de vuxna faktiskt själva förstår.

Som vuxna är vi väldigt bra på att hitta på ursäkter för tveeggade val vi gör. Bortförklaringar. Alibin till varför vi agerar som vi gör. ”Varför jobbar du så mycket?” kan ett barn fråga. Vi svarar ofta ”men man måste jobba”. Jag insåg tidigt att många människor inte bara måste jobba mycket. De vill jobba så mycket. Så säg det då.

Särskilt positiva minnen har jag från mig själv från åldern strax innan skolan började. Då var jag frimodig och följde min lust på ett sätt som jag jämförelsevis upplevde som väldigt obehindrat. Sen kom livet och lärde mig på många sätt vad som passade sig, vad omgivningen accepterade och inte och värst var det som för så många i tonåren.

Sen jag började må bättre med mig själv har jag på många sätt försöka hitta tillbaka till den där sexåringen. Vad skulle hon ha gjort? Vad tyckte hon om? Hon som nästan aldrig skämdes. Hon som med glädje och utan tvekan tog för sig av livet. Ja, nästan i alla fall. I alla fall i långt högre mån.

Visst var hon rädd. Visst var hon ledsen. Visst tog hon ansvar för tidigt. Men hon brydde sig knappast om en spydig kommentar för ironi visste hon inte knappt vad det var. Jag minns när jag insåg det första gången och hur generad det fick mig att känna.

För mig som nu arbetar med barn är det otroligt vilken skillnad det är på en sjuåring och en tioåring ur den här aspekten. Som i ett slag börjar vi bry oss om vad världen tycker. Detta gäller alla och är ett naturligt steg i utvecklingen. Men för vissa i högre mån än för andra.

Så hon som gillade hatten lika mycket då som jag nu, idag tänker jag medvetet rätt mycket på henne. För hon var inne på rätt spår. Hon lyssnade på sin inre termostat mer än omvärlden. Hon följde sin passion och hade därför en närmast outtömlig energi.

Jag lyssnar, fast rädslan från dom andra rösterna finns ju också med. Det får man acceptera. De har ju också varit läxor som jag kan använda för att hantera min omgivning

Minns du vem du var när du var liten? Minns du vad du gjorde utan att någon bad dig? Vad längtade du efter?

Kan va värt att fråga sig själv då och då. Vem är jag där innerst inne?

För alla som haft en tuff barndom, högkänslig eller normalkänslig, hoppas jag att ni upptäckt den fantastiska boken Det är aldrig försent att få en lycklig barndom av Ben Furman. Vi talar lätt om hur barndomen är orsaken till hur vi beter oss. Men Ben Furman lyfter i stället hur många som faktiskt trots helt vansinniga omständigheter har skapat sig goda vuxna liv och använt erfarenheterna från barndomen som en resurs.

Hjälp nån annan och hjälp dig själv

En del reagerar när de får höra att jag både betraktar mig som känsligare och samtidigt har arbetat som licensierat krisstöd. Jag kan förstå frågan då definitionen av en högkänslig person är en person som har lägre tröskel för sinnesintryck och som därmed är mer mottaglig för andra stämningar.

Yrken som präst och andra typer av rådgivare betraktas dock som väldigt typiska yrken för en högkänslig person. Det är yrken då man har god nytta av sin förmåga till analys och att läsa av andra personer.

För mig som person har det alltid varit så att om någon annan mår dåligt så sätts mina egna känslor åt sidan. På gott och ont. Under en lång tid såg jag till att avlägsna mig från behövande människor eftersom jag märkte att jag inte kunde reglera mitt medberoende, som det faktiskt utvecklade sig till.

Ännu senare upptäckte jag dock att denna egenskap faktiskt när så är lämpligt kan hjälpa mig själv att skaffa mig distans till mina egna problem.

Mår man dåligt ska man få må dåligt. Men det finns gränser för hur mycket man kan lösa genom att bara sitta och – må dåligt. Då kan det vara alldeles utmärkt att faktiskt få hjälpa någon som mår.. ännu sämre. Perspektiv är hjärnans bästa vän och det är vad en sån situation skaffar en.

Jag minns särskilt när jag själv råkade ut för en personlig livskris och sedan skulle tillbaka till arbetet – som krisstöd. Just den dagen upplevde en av personerna jag stödde något av det absolut värsta man kan råka ut för. Jag tvekade inför om jag verkligen var rätt person att åka ut som stöd, men valde till slut att göra det. Mycket riktigt trädde min benägenhet att fokusera på andra in och det gick mycket bra – och i längden hjälpte det även mig själv att få fokusera på en annan del av mitt liv än den som gjorde ont.

Men självklart ska vi vara noggranna med vad vi utsätter oss för för energier. Men det är stor skillnad upplever jag att frivilligt hjälpa någon än att bli utsatt för en person som bara läcker sin dåliga energi. Sånt är svårare att ta på och något som jag personligen märkt att jag därför behöver undvika i högre grad.

Nu ska jag gå på bio och se feelgood med en vän som blivit rispad av livet den senaste tiden. Hon tror säkert att jag ringt henne för att få ut henne. Men sanningen är ju att jag behöver henne lika mycket som hon behöver mig.

Sov gott och gå ut och gör nåt snällt imorrn!

Kärlek!

Sluta spekulera

Gränsen mellan att vara vaksam, förutseende och nära nog – paranoid – kan vara högst flytande.

Jag är något av en mästare på analys. Jo, det vågar jag nog säga. Har ju till och med varit anställd i säkerhetsbranschen med titeln analytiker. Där sa man att jag var förutseende. Det är visst något som är bra.

Det var roligt att hitta en funktion där detta i så hög grad värderades. För i verkliga livet kan det ibland bli så fel.

Att ha en förmåga att kunna se många alternativa utgångar är en av de talanger som högkänsliga enligt de studier som finns kan vara särskilt glada över. Högkänsliga utgör ju nästan 20 procent inte bara av människor, utan även andra arter. Funktionen i naturen är ju just att kunna förutse för att kunna varna och värna om den resterande gruppen.

Jag har tillbringat så mycket tid med att försöka tänka ut lösningar i förväg och ramlar fortfarande dit ibland. På något sätt tänker jag att om jag går igenom varje möjlig utgång i huvudet så kan jag komma fram till den optimala lösningen och därigenom lyckas.

Det man inte tänker på är att detta tar väldigt mycket tid. Ibland är det faktiskt bättre att satsa, misslyckas och hinna prova igen.

”Sluta spekulera” sa min vän Anna till mig när vi båda var singlar i tidiga 30-årsåldern och jag ältade om en killes intentioner. ”Fråga honom i stället!”.

”Men tänk om.. ” började jag.

”Sluta tänk!” sa hon. ”Fråga!”.

Jag minns hur jäkla sur jag blev. Sicken vän va. Som inte ens vill lyssna. I efterhand gav hon mig nyckeln till något som löste en knut som sessioner av terapi inte kom åt. De viktigaste sanningarna är ju oftast de man inte vill höra.

Nu för tiden har jag noll tolerans med ältare. Just därför jag är något av en tillfrisknad sådan.

Det är suveränt att kunna analysera och se möjligheter. Men om det hindrar oss från att agera, skrämmer upp oss och bara stjäl tid, då kan det vara dags att ifrågasätta om det verkligen går att få fram en lösning den vägen.

Idag har jag återigen repat med mitt regi-öga Tove. Mindre kul och mer jobbigt idag. De där sista knutarna att lösa. Har beklagat mig över att jag inte vet hur jag ska lösa det i en timma nu. Fan. Men det är ju som sagt ingen idé att spekulera. Det går bara att prova. Precis som livet.

Hej på er!

Sensation seeker – vi som är easily bored

Ni får ursäkta Swenglishen. Men låt oss då säga det på ren svenska: Jag förstår inte lagom. Jag iakttar och jag fascineras. Men för mig blir det liksom alltid antingen eller.

Just nu är jag inne i en oerhört disciplinerad period med anledning av den här föreställningen vars premiär nu i sanning närmar sig. Målet är tydligt i sikte och all energi riktas mot det. Är så otroligt rolig för min omgivning. Not. Men så är det.

Disciplinerad innebär att jag också sköter om mig tipp-topp på alla plan utom det sociala. Jag sover mycket, jag äter som en hälsoguru och jag spenderar så gott som ingenting. Det är en klar motreaktion mot julens vidlyftigheter.

Min kropp mår galet bra. Den får mängder av kraft. Samtidigt börjar vildingen i mig ropa. Högt. Den kan va rätt farlig. Det är den som börjar kika på far out fest-resor till Ibiza. Det är den som får för sig att köpa en biljett var som helst typ IDAG bara för att det ska hända något. Allt som den får för sig ska jag inte skriva här. Ärligt talat.

Sensation-seeker. Guilty as charged.

Idag hade jag återigen möte med fantastiska Else Marie Bruhner, ordförande för Sveriges Förening för Högkänsliga och medlemmen Anders. Mer om allt roligt som bestämdes på det mötet kommer jag berätta om lite längre fram. Men självklart ramlade vi in i givande personliga jämförelser, där just Else Marie lyfte termen Sensation Seeker som jag väl känner till men som på något sätt fallit åt sidan.

Efter mötet idag läste jag därför Elaine Arons artikel om Sensation Seekers (Elaine Arons är den amerikanska forskaren bakom högkänslighetsbegreppet, kommentar till nya läsare). En text som för mig personligen nära nog blev som ett slag i magen.

Man tänker ju lätt att alla som har den här förmågan som högkänsliga har att ta emot subtila intryck och kunna förutse många alternativa konsekvenser är försiktiga och rädda för faror, att ta risker. Förutseende är sant. Men med den förmågan har man även en talang för att kunna ta risker under trygga förhållanden, vilket vissa av oss maxar till topp. Hänger ni med?

Sensation-seekers blir otroligt lätt uttråkade. De behöver variation.

Den skalan får jag utslag max på. Och det är inte ens förvånande att jag till och med flera år innan jag fick veta om det här med HSP just skrev en sång som heter Easily bored. Har aldrig riktigt blivit nöjd med någon inspelning av den, den funkar bäst live. Men den kommer ingå i föreställningen då den med största sannolikhet är en av de sånger som beskriver mig – och även en väsentlig del av många HSP – fantastiskt väl.

Det jobbigaste med att vara en Sensation Seeker och HSP är balansen i den drift man har mot den egenvård man behöver. Det är som ett konstant krig mellan två krafter och glipan för balans är inte stor.

Man kan inte hoppa på alla tåg man vill. Man orkar inte och det är när man ändå försöker göra detta som man bränner ut sig. Så hur gör man för att brinna lagom?

Under många år försökte jag bli lagom. Galet komiskt. Göra som andra. Ta två bitar choklad. Mmm. Men va fan! Hur gör man?

Det funkar inte för mig. Då låter jag hellre bli. Och så släpper jag i stället med jämna mellanrum loss vilden helt, skippar tyglarna när jag känner att det finns utrymme.

Vilden i mig är härlig, galen, nästan farlig. Men den balanseras upp av en mycket förnuftig balanserad gränssättare.

Är du en HSS och en HSP? Då är din utmaning att lära känna dina gränser och lyssna. Samtidigt kan du glädja dig åt att du faktiskt kan vara ovanligt bra på att ta beräknade risker. Lagom är förmodligen inte din grej heller. Men då går det faktiskt också bra med då och då.

En annan aspekt jag läste om i texten som både var sorglig och tröstande på samma gång var att jag med min väldigt dubbla personlighet tydligen inte är ensam om att ha svårt att hitta rätt partner. Behöver en rätt likadan klok-galning som jag, ju. Och även om man gör det så är det inte säkert det är lätt att leva ihop när man inte är i samma fas…

Tydligen är det också vanligt att man försöker göra som jag gjort under så många år – försökt dölja den ena eller den andra sidan beroende på sammanhang. Det går inte. Vissa av oss är både och. Take it or leave it.

Är du en Sensation Seeker? Elaine Arons har utformat ett test.

Fick själv skamligt höga poäng. Duh.

Ja, jag är hon som fnissar galet högt när någon kör ett skämt under bältet som får alla att skruva på sig. Är nog till och med hon som drar det. Yep.

När dom vi älskar mest inte vet bäst

Hur högkänsliga lätt och ibland till och med omedvetet anpassar sig till sin omgivning är något som jag tagit upp vid ett flertal tillfällen. Både för att den här förmågan att snabbt läsa av liksom automatiskt ger sig tillkänna. Men kanske också för att vi vill behålla någon slags ”god” stämning omkring oss.

Men det finns tillfällen i livet när vi gör viktiga val som kanske inte vår närmaste omgivning genast förstår. Val som oundvikligen kan ta fram reaktioner hos vår omgivning. Det kan handla om förändringar som även får en inverkan på dem närmast. Eller så kan det handla om ett val som våra närmaste inte själva skulle gjort utifrån dom personer de är.

De nära vill skydda. Hjälpa. Dig så klart. Men ibland, utan att de själv vet om eller vill medge det, även sig själva. Förändringar medför osäkerhet och det påverkar inte bara dig.

Det är då vi måste minnas att vi kan inte alltid förvänta oss applåder. Vi får stålsätta oss. Lyssna på den där rösten innerst inne och i stället för att följa bli dom som vägleder. Se det som vår uppgift att följa vår väg och lita på vår visshet om att det i längden kommer leda till något bättre för alla även om det inte går att bevisa just nu.

Även i andra situationer vet inte alltid våra närmaste bäst. När vi lider, när vi mår dåligt exempelvis. En del nära står inte ut med att se sådant, inte ens när det är en nödvändig del av en process. De vill helst att det går över genast och erbjuder snabblösningar. Även då måste vi stå upp för vår egen process. Kanske samtidigt lugna och förklara, leda vägen.

Det orkar man ju inte alltid. All kraft kanske går åt till förändringen man själv genom går. Naturligt och förståeligt. Då kan det bli sprickor. Ett tag.

Viktigast är ändå att även om man tar in andras åsikter fortsätta lyssna på det man innerst inne vet.

Svaren på frågorna i vårt eget liv har bara vi själva.

Så rolig är jag

En Trötters bekännelser.

Det började bra. Taggad för första utekvällen ever med en av de bästaste bästa jag vet. Så taggad att jag tog tid för en riktigt klassisk stirr-ögon-selfie. A moment to remember. För jag hade ju till och med tagit på mig fin(fusk)pälsen, vet ni. Kosan styrde nämligen mot fina Sjöstan där kvällen skulle inledas med middag.

Inte vilken middag som helst. Fröken Louises middag. Även om hon slänger ihop något med vänsterhanden blir det undantagslöst en fest för gudar.

Jag tvekar när jag ser vinglaset ståendes på bänken intill dom läckra salladsskålarna med het laxsalsa. Fast. Vadå. Vin hos Louise innebär ju alltid ett riktigt gott vin. Ett glas kan ju inte skada.

Middagen fortlöper ackompanjerad av smaklökarnas ystra hurrarop. Många ämnen hinner avhandlas. (Plus på kontot där i alla fall.) Lite mer vin.

Sen känner jag första gruskornet bakom ögonlocket. Jag känner det andra. Nej. Hm. Soffan där, med den luddiga filten. Den ser ju skön ut. ”Du. Kan vi inte sätta oss där och prata.”

Förrädiskt. Det är kört. Hejdå Stureplan.

Första utekvällen sedan nyår. För att vara singel tycker nog folk att jag går ut sällan. Det gör jag. Är rätt less på den sortens barvalsande. Kostar pengar och samma visa för det mesta. Privat fest, däremot då är jag på, på, på. Men oavsett. Jag är bara ingen nattmänniska.

Ett stort antal vänner har jag fått på några av mina vilda tok-rus-nätter där hela mitt väsen ropar ”livet är kort, lev nu, nu, nu!” Såna kvällar har jag. Ett par per år kanske? Då är jag party-prinsessan nummer ett som är vän med hela världen. Men det är mycket som ska klaffa för att få mig i precis det läget. Inte nödvändigtvis en bra dag. Tvärtom, ganska ofta faktiskt. Någon galen energi som bara måste få utlopp.

Folk som har lärt känna mig i det läget kan först bli smått besvikna när de kommer nära inpå. För sanningen är att jag är hon som behöver sova mycket och som därför kan sova varsomhelst. Närsomhelst. Ståendes, liggandes. I folkmassor. Måste jag sova, då måste jag sova.

Jag har en teori om det. Många berömmer mig för min höga energinivå. Och det är sant. Den är osedvanligt hög har jag kommit att förstå. Men den kommer med ett high-maintenance pris. Den ger liksom inget utrymme för fusk.

Därför är jag hon som somnat klockan 20.00 med vidöppen käft mitt i soffan på en lägenhetsfest bland the coolish folk i Malmö. Och sov till midnatt då jag var pigg igen. Jag är hon som när jag jobbade med show på Silja Line var tvungen att gå och lägga mig varje kväll vid 20.00 och sova tre timmar för att orka gå upp och göra midnattsshowen. Jag är hon som egentligen helst somnar 22.00 för att va riktigt sådär lärk-yster som hon lätt är.

Sen spritter jag då upp, nära nog provocerande vid klockan 6-7. Mer än åtta timmar behövs sällan inte. Men just åtta timmar.

I artist och skådiskretsar, bland nattsuddskungligheter, har detta betraktats med viss skepsis. Det är inte så cool. På en årlig fest dit jag alltid återkommer blev jag kallad ”kristen”, vad det nu ska ha att göra med att behöva sova mycket. En bild av präktighet kanske?

Jo, då är jag väl präktig. Men det är liksom en naturlag. Vem skulle annars vilja somna precis när det är roligheter med finaste bönan på gång?

Kära vackraste Louise, jag är så otroligt tacksam för dig i mitt liv. Hur många vänner lagar all mat och leder köksarbetet åt en när man fyller 40? Hur många vänner säljer 30 jäkla biljetter till ens föreställning för att supporta? Hur många vänner bjuder på tre-rätters middag på högsta nivå varje gång man blir hembjuden? Jag är så, så, så tacksam för att ha dig i mitt liv. Även utan allt fint du gör, för du är fin, bara du, precis som du är.

I’ll make it up to you. I promise.

Är du en sov-känslig precis som jag? Eller är du känslig som har en svårare period? Jag förstår att om man har barn så är det mycket svårare att få till det och då skickar jag bara en bön till universum om att saker snart blir lättare. Men annars. Sömn är svaret på så mycket. Så behöver du, sov. Just nu ska gudarna veta att ja, jag behövde. Jag samlar kraft. Fyller på bränsle. Mitt maraton har en bra bit kvar. Samla kraft du med. Lägg dig tidigt ikväll. Ja, börja plocka ihop redan kl 21.00, släck ljusen. Bädda upp sängen. Och glid sen ner med en bok. Det bästa, bästa, bästa. Härlig söndag på er.

Demonregissören

Demonregissören svepar sig in sig i sin varma mantel av vitt ludd, lutar sig tillbaka mot kuddarna med manuskriptet i högsta hugg.

Lördagens repetitioner med regiögat Tove Hellkvist är avslutade. Ett gott dagsverke.

Och nu – lattjolajban. Välförtjänt.

Gokväll folks!

Hur viktigt är det på en skala?

”Varför måste just jag va en sån som måste välja mellan antingen bröst eller snygg rumpa” kommer jag på mig själv stå och väsa till mig själv i spegeln.

Julens 5 extra kilon har lett till ett mirakel. Hello boobies. Samtidigt är det bara att acceptera. Goodbye tight ass. Men vafan. Hur viktigt är det?

Ja hur viktigt är det? När jag läser om stora inspiratörer som Mikael Andersson som föddes utan armar och ben och som bara maxar sitt liv på möjligheter vill jag ge mig själv en stor fet höger när jag stör mig på såna fantastiska lyxproblem. Visst ska man ta hand om sig själv. Men hur vi ser ut är inte dom vi är och det är vi så många som verkar glömma.

Jag ska inte kasta sten i glashus. För med den här känsligheten kom ett stort ifrågasättande som under tider, särskilt när jag var yngre, var otroligt påtagligt. Vi försöker se oss själva ur vad vi tror är omvärldens ögon.

Studier indikerar att ätstörningar är vanligare bland högkänsliga personer. Ännu ett bland exemplen på hur symtomen kan se ut för en icke väl omhändertagen känslighet. Själv har jag sluppit någon mer extrem form. Dock har kroppsmedvetenheten alltid varit där och starkt gjort sig till känna och påverkat hur jag tagit hand om mig. På gott och ont har den styrt mina val.

På något märkligt sätt gör många av oss utseendet till området där vi kommer hitta lösningen på våra problem. Det är konkret. Det är nåt att ta på. Lättare än abstrakt oro och svåra val. Inte ovanligt alls, kvinnors störda självuppfattning är ett av de mest markanta signumen av vår tid. För män blir det också allt vanligare. Tyvärr.

Icke desto mindre. Så tomt det alltid blir inombords blir när man märker att den lösningen aldrig varar.

Det som däremot varar är en glädje i det som blivit oss givet. Har man fötts med armar och ben är det banne mig vår förbannade plikt att ta vara på dem och vårda dem. Göra vad vi kan för att de ska fortsätta fungera. Så vi kan springa, hoppa, leka – allt som vi fått möjlighet till.

Så just nu njuter jag av att kroppen är i rörelse igen. Och att jag HAR bröst. Och rumpa. Hurra.

Ut och lek i snöflingorna!

Musik är svaret

När jag är ledsen -musik. När jag är arg -musik. När jag är glad – musik.

Musik är den minsta gemensamma nämnaren i mitt liv. Det enda jag kan säga att jag alltid, alltid gjort, njutit, älskat. För mig är musik allt.

Jag kommer inte från nån supermusikalisk familj. De bara gillar musik liksom och så kan faktiskt både mamma och pappa sjunga. Fast de aldrig gått i kör eller så. Särskilt mamma sjöng mycket för mig som liten. Alltid Tryggaräkan när jag skulle sova.

Och pappa det var han som hade blandbanden med 60-talsmusik och som tog med mig på Flashdance när jag var tio. Minns hur jag satt och vred mig som en ål i stolen när dom hånglade loss på vita duken och jag hade pappa bredvid. ”Take your passion and make it happen!” Men han fortsatte ta med mig på än det ena, än det andra. Frågade vad musiken lät som, höll på att spricka av stolthet när jag sa ”nån som går” till the Baby Elephant walk. I tonåren blev både jag och min syster kär i Doug från Colorado som vi träffade på stranden. Efter det var det The White Album konstant i många år amen.

Sången är det som alltid har varit helt naturligt och självklart. Älskar vibrationerna av att sjunga. Känslan av vad det gör med min kropp. Jag tror att alla kan sjunga och alla ska sjunga som vill. Strunt i jurys som talar om vem som får och inte får. Struntprat. Det charmigaste jag vet är folk som bara släpper loss och sjunger som dom vill. Bara gör!

Men sen är ju då musik för mig också det som hjälper mig att processa saker. Och processa, det är ju vad vi högkänsliga gör och behöver. Medvetet eller omedvetet. Själv går jag helst ut på timslånga promenader. Går, går och går med lurarna i öronen. Musik som stärker det jag behöver känna tills jag har känt klart. Eller så dansar jag ut det. Fuldansar som min kompis Jenny säger.

Så jag tänkte bjussa lite på mina piller-låtar. Har gjort tre Spotifylistor i olika stil som jag lämnar öppna. Och jag tänkte – ni får gärna fylla på! Med det ni gillar. Musik är ju galet personligt och när det gäller processlyssnadet är jag verkligen ingen gourmet. Känns det så känns det. Och det som känns för mig känns kanske inte för dig. Men kanske?

Självklart jag har jag lagt in ett par av mina egna här och var. Once Upon A Girl, det är jag det.

Låt mig få presentera första listan:
Känn för sensibelt begåvade

Detta är listan med det sentimentala, det härliga, sorgliga, bitter-ljuva.

Enjoy!

PS Och gillar ni inte musik så får jag glädja er med nåt annat nån annan dag. Alla gör ju faktiskt inte det. Trot eller ej. Min älskade mormor, till exempel, skomakardottern från Byske i Västerbotten som är upplärd på Husmodersskolan där man fick hugga huvet av sin egen kyckling. Hon hade bara en sak att säga när jag dagarna i ända satt med hörlurna efter mastringssessionerna i Umeå: ”Va ska he va bra för?” Ja. Va ska he va bra för? 🙂 DS

För sensibelt begåvade

Etikettarkiv: högkänslig