Att minnas barnet

”Lilla fina krumelur. Jag vill aldrig bliva stur.”

Så klart tog jag ett krumelurpiller när jag var liten. Jag ville alltid vara barn.

OM det nu ändå inte skulle funka – så lovade jag mig själv högtidligt att aldrig någonsin glömma hur det är att vara liten. Hur barn ser så mycket mer än vad vuxna tror och hur barn ofta ser självklara lösningar som vuxna ibland bara inte vill se.

Inte alltid. Men fler gånger än vuxna många gånger vill inse.

Ser dokumentären om Astrid Lindgren som sänds nu i jul och påminns om löftet till mig själv. Pippi Långstrump, min största förebild genom livet. Jag tror stenhårt på Pippis sorts moral. Att vara varm i hjärtat, välkomnande, nyfiken och öppen mot alla – men ändå inte tveka inför att utmana fasta normer och gränser när så krävs eller de inte fyller någon verklig funktion.

Men trots att jag så gärna vill se mig själv som en vuxen som minns hur det är att vara barn så blir det ibland smärtsamt tydligt att man är just – vuxen.

Igår fick jag inte sitta bredvid en kär liten pojke i mitt liv när vi gick på bio.

”Nej, det vill jag inte” talade han tydligt om. Han var arg på mig, för jag hade sagt ifrån till honom rejält vid matbordet tidigare samma dag.

Det var så klart inte första gången jag sa ifrån om något. Jag är tydlig när så behövs och så klart är det inte alltid uppskattat i stunden.

Barns uppgift är att pröva gränser. Vuxnas jobb är att sätta dem. De nödvändiga som handlar om att lära ut något som barnet ännu inte lärt sig.

Just då, i ögonblicket när man behöver sätta en gräns, är det dock kanske ingen realistisk idé att försöka minnas precis hur det känns att vara barn, insåg jag. Gör man det så kan det bli väldigt svårt att genomföra sitt uppdrag, nämligen.

Fast vid närmare eftertanke: Om vi kan minnas hur det verkligen var då, att vi då i vårt liv ännu faktiskt inte erfarit alla konsekvenser, att vi till stora delar fortfarande var ett oskrivet blad, så inser vi ju varför vi vuxna ibland behövs som ledsagare. Och att det är därför vi vuxna måste vara vuxna. Fast vi ärligt talat många gånger skulle vilja slippa.

Trots nödvändigheten i morgonens konflikt tog det tydliga beskedet från pojken, jag annars är favorit hos, ändå i hjärtat får jag medge. Det kändes rätt tomt där på andra sidan biofåtöljen.Tänkte då på alla er som är föräldrar och säkert dagligen sätter gränser. Hur det ibland måste kännas riktigt svårt även när det är rätt.

”Mina popcorn är slut” hördes då plötsligt från andra sidan bänkraden i mitten av filmen. Pojken tre stolar bort lutade sig fram och tittade tydligt på min fortfarande halvfulla kartong som jag redan mätt mest höll i mitt knä.

Den som reagerade först i mig var i sanningens namn det egna sårade inre barnet. Som i ett trollslag hade jag den spydiga repliken klar på tungan.Tack och lov var det dock den vuxne i mig som utan ett ord sträckte över kartongen.

Vi alla, vuxna som barn, vill ju bara bli älskade av de vi tycker om och ser upp till. Därför gör det ont när någon betydelsefull sätter en gräns. Vare sig vi är barn eller vuxna.

Fast dom här gränserna sätter vi ju bara mot de vi faktiskt bryr oss om. Annars kunde det ju lika gärna bara få vara. Annars kunde vi lika gärna bara ”lyfta på kjolarna” som min farmor brukar säga, sätta näsan i vädret och promenera vidare trallandes utan att bry oss ett endaste dugg.

Men vi bryr oss ju, både som vuxen och barn. Och det är där inne, där det bränner till, som det känns precis lika.

Och det, ser ni, det är det som också är kärlek. (Om nån undrade. 🙂 )

”Sarah, Sarah, kolla här..! Kolla här vad jag kan göra.!” ”Sarah, Sarah, jag kan kan klättra upp för stängslet.” ”Sarah, ser du hur långt jag kan hoppa?” hördes en röst hela vägen från bion. Ordningen återställd och barn/vuxen-hjärtan åter varma och trygga. På bilden ser ni förresten mig på mormors gård i Umeå i samma ålder som pojken i historien. Elaine Aron har förresten skrivit en bok om det högkänsliga barnet som jag varmt vill rekommendera alla föräldrar till ett känsligt eller högkänsligt barn. Det ämnet ska jag återkomma mer till framöver. (Till alla barn som mot förmodan läser detta så vill jag tillägga att det är faktiskt rätt bra att vara vuxen så länge man inte tror att man måste göra som alla andra. För man FÅR faktiskt bestämma det mesta själv då. Det ni! )

För när det är jul är vi ju alla lyckliga

Julefrid, julefröjd. Tusen stjärnor som tindrar.

I och med sociala medier är det idag så smärtsamt uppenbart vad det är för förväntningar som så många av oss, som i ett enda stort socialt medvetande, går omkring och bär på när det gäller julen och andra familjehögtider.

Nuförtiden är det inte bara glassiga magasin som säljer illusionen av lycka. Vi gör det till varandra, hela tiden.

I nyhetsflöden på Facebook och Instagram tävlar hemmagjorda bidrag som försöker återskapa visionen av barndomens jular. Det är perfekta granar på rad, välstädade hus, röda finklänningar, tända ljus, hemlagad mat, lackade paket och barn med gnistrande ögon.

Åh, det är för barnens skull, julen. För barnens skull? Barnen kräver faktiskt ingenting som vi inte själva lär dem. Barnen har snarare blivit ett godtagbart alibi för att låta oss återuppleva hur det var, eller kanske snarare återskapa hur vi skulle vilja att det var.

Själv är jag så jäkla guilty as charged. Med Fröken Nostalgi som andranamn och evig förkärlek till allt pittoreskt, gammalt och hemgjort är det hur lätt som helst att falla i fällan av bildens förevigande makt och sälja godkända ögonblick av den privata vardagen.

Inget fel i att lyfta lyckan. Inte alls.

Men jag har tänkt på det här när vi håller på och godkänner, alternativt stoppar, bilder som andra lägger upp på oss för att vi själva inte är nöjda med dem: Hallå, omvärlden ser oss faktiskt hela tiden som vi verkligen ser ut. Stor mening att censurera på nätet – egentligen? När det däremot gäller ögonblick ur vår vardag har vi dock faktiskt verklig makt att justera bilden av våra liv. För våra Facebookbekanta är ju faktiskt inte med oss hela tiden och kan ifrågasätta bilden vi vill ge.

Men när verkligheten då inte alls ser ut som den bild vi förväntas ge? När glappet mellan målbilden och vardagens realism blir för tydlig?

Det är nya tider på gång i min familj som påverkar oss alla. I samband med detta blev jag och min syster för någon vecka sedan rejält osams. Så till den grad att vi till slut inte pratade med varandra annat än via våra familjemedlemmar.

Det finns få saker som får mig att må så dåligt som att vara osams med mina syskon. Tyvärr verkar det dock ändå ibland vara oundvikligt. Särskilt när man är den sortens storasyster som jag är. En sån som inte kan hålla tyst och oombedd ger råd. Av välvilja. Av omtanke. Men ändå. Med perspektiv kan jag förstå även den andra parten.

Den här julaftonsmorgonen kändes till slut allt så låst att jag inte ens ville åka ut till firandet. Mitt kök såg som alltid efter att jag haft storkok ut som en katastrof (nej, det visade jag ej på Instagram – hur gör ni som städar medan ni lagar?) och jag bara satte mig ner i röran och grät som en liten unge. Tyckte väldigt synd om mig själv. En stund.

Men de älskade barnen väntande ju. Så jag åkte. Med sjukt låga förväntningar och katastrofscenarior i huvudet. Ändock.

Pappa med fru hämtade mig utanför porten med kärlek och en stor blomma i famnen. I bilbaksätet kurar sig en varm, kärleksfull varm hund ihop sig i knät. Vid ankomst mot det välkända målet börjar hon skaka av förväntan och yla – och på något märkligt sätt smittar det av sig på oss allihopa. Väl framme är mamma med man igång i köket, vacker i ny klänning i Charlesstonstil. Min rara svägerska varm och vacker som alltid. Bror, lugn och trygg. Leende svåger med som alltid pliriga ögon. Barnen som jublar bara man träder in genom dörren.

Sen möts vi då. Syster och jag. Hon ser på mig sammanbitet. Iskallt tänker jag. Vi kramas stelt. Men hon kommer tillbaka. ”Jag vill nog faktiskt ha en kram till” säger hon. Och plötsligt inser vi båda att allt förlorat proportion.

Hip och hurra hela dan blev det inte för det. Det är en annorlunda jul, så är det bara. Men med förväntningarna i kras får saker bara va. Vi tar fåniga systerbilder i källaren medan övriga himlar med ögonen ”jaha nu är de sams igen”. Syster hämtar visboken från KTH. Fler snapsvisor skrålas än på år. Vi behövde yla.

För oss alla går ju livet som bekant upp och ibland ner. Och vem säger att det alltid är upp bara för att det är jul?

Livet skiter fullständigt i vår välordnade kalender. Så är det. Sannolikt är det nog en rätt liten procent som lever den där drömjulen – trots alla välregisserade postade scenarier.

Och många, väldigt många har inte ens en familj att bråka med.

En bekant skrev igår en så bra och ärlig påminnelse om hur julen kan vara för en ensamstående far som fortfarande inte hittat någon han vill dela livet med. En annan person skrev och bad om sällskap i ensamheten. På våra gator ser vi var dag alla de tiggare som sitter och fryser vare sig det är måndag, fredag eller julafton.

Själv insåg jag under snapsvisorna (som i år mest sjöngs av de för dagen billediga damerna) hur sjukt stolt jag faktiskt ändå är över min familj. Hur väl vi ändå hanterar förändringar. Bara en sån sak som att jag får fira de flesta av mina jular med båda mina föräldrar samtidigt – trots att de varit skilda sedan jag var 25. Det är sannerligen smått otroligt! Att de idag och nu sen rätt många år tillbaka kan sitta och ha det trevligt tillsammans med sina respektive partners och skratta med oss barn och barnbarn över bordet. Nej, det var så klart inte halleluja de första åren, men de prioriterade ändå alltid vårt behov av att ibland få umgås med dem båda samtidigt. Det är otroligt fint.

På vägen mot bra måste det få vara oreda. För relationer – det är i sanning något som är både i nöd och i lust.

Och när det gäller julafton: Det är faktiskt bara EN dag och EN möjlighet. Den kan bli vad just du vill – och blir den inte det så finns det SÅ många fler dagar.

Tack och lov.

Bilden är från idag när jag och min syster med barn åkte skridskor. Vi har inte rett ut allt än. Men sjukt bra ibland att pausa och först åka lite bara. Apropå familj fick jag förresten precis höra att min 91-åriga farmor i Umeå idag föreslagit sin dotter på besök på hemmet att gå ut och kasta snöboll. En har allt att brås på.

Med dom vi knappt behöver säga ett ord

Dom här personerna som förstår utan att du behöver förklara. Dom här personerna som läser dig som en öppen bok. Dom här personerna som vet när du säger ”det gör ingenting” fast det visst gör nåt. De som på något märkligt sätt bara vet och du aldrig behöver vara fullkomligt logisk, pedagogisk eller ens kronologisk med i dialog.

Vad är det som gör att dessa personer förstår oss så väl? Är det det faktum att de känt oss länge? Är det att de under år sett vartenda drag, lärt sig läsa varenda skiftning?

Ibland, men inte alltid. Vissa människor lär sig ju aldrig läsa dig, det har du säkert märkt.

Men ofta, en mor eller far med sitt barn. Min mamma är verkligen den mamman. Hon behöver bara kasta en blick på mina ögon och vet precis hur jag mår.

Vissa vänner kan ha det här draget med, vilket gör att vi trivs med dem fastän vi för övrigt kanske är helt olika. En av de vänner jag själv trivts med bäst kommer jag sällan överens med när vi börjar diskutera. Vi bråkar lätt när vi arbetar tillsammans. Men jag älskar ändå att vara med henne för hon läser mig som en öppen bok och jag känner därför mig så bekväm och att jag varken behöver säga rätt, vara rätt eller leka lätt.

Det är inte mina ord hon läser – det är ju liksom hela mitt jag.

Ibland finner vi denna egenskap hos någon vi precis har mött. När det som i ett slag känns som om vi har känt varandra hela livet. Vi förstår vad personen säger som den inte säger. Vi känner skiftningen i deras kroppsspråk genast. Det är fantastiskt – och samtidigt oerhört skrämmande. På samma gång. För det är ju rent logiskt så ogrundat. Vi kan därför inte ifrågasätta vad de säger och vad de gör, för det har vi inte vänskapligt kapital att göra. Vi måste ta dem på orden. Vad annat kan vi göra? Men det förändrar inte att vi läser dem och förstår möjligheter långt bortom vad som sagts.

Vi högkänsliga är överlag bra på detta. Men så klart inte med alla. Vissa kopplar man så klart bättre med, alltid.

Senaste tiden har, som jag tidigare varit inne på, varit sorglig och i går var nog kulmen. Ett sista adjö av någon som gick bort långt tidigare än någon i omgivningen var beredd på. I ett fantastiskt tal från en av de anhöriga påmindes jag om denna förmåga att läsa varandra och insåg att det är just den som jag definierar som samhörighet. Den egenskapen som gör att jag väljer att vilja ha en person nära mig.

Det är ju något helt fantastiskt även när man själv är personen som läser någon annan väl att våga ta tag i denne och säga: ”Men hördu, jag ser ju att saker inte är bra nu, vad hände!” Att se masken i personens ansikte bryta upp, lättnaden över att någon sett igenom försvarsmekanismerna.

En del av de personerna som läser mig som bäst pratar, precis som jag, rätt mycket och därför kan man knappast säga att vi alltid är tysta tillsammans. Men det är ändå inte i orden relationen ligger. Det är snarare i allt det här som sker mellan raderna. Där sker magin.

Men man kan aldrig ta det mellan raderna för givet. Och man ska sannerligen inte ta personer av detta slag för givet. Det påmindes jag ju om igår smärtsamt igen.

De är ovärderliga de här personerna som förstår oss så väl och kommer sannerligen inte i överflöd.

Så ta vara på dem.

Så himla fint. Så himla skönt.

Samförstånd.

Värdet av ditt ord

För mig är mitt ord heligt. Säger hellre nej och gör ja. Undviker i den mån spontaniteten tillåter uttalanden som målar in mig i ett hörn. Är jag det minsta osäker väntar jag med att sätta ord på saker. Jag vill att folk ska veta att säger jag något så menar jag det.

Självklart blir det även för mig ibland fel. Men överlag är detta väldigt viktigt för mig som person. Jag tänker helt enkelt mycket på vilken makt som ligger i mitt ord och vilken effekt det har på de jag kommunicerar med. Den vill jag försöka använda till gott.

Vi har en otrolig möjlighet till positiv påverkan på vår omgivning när vi väljer att verbalisera, sätta ord på positivt vi iakttar. När vi bekräftar varandra. När vi visar att vi ser.

En del människor med dålig självkänsla – ibland även jag själv – kan ha oerhört svårt att ta emot beröm och fina ord. De är för hårda mot sig själva och lever med för starka självkritiska inre monologer. Det kan göra att de har svårt att uppskatta människor som generöst delar med sig. Men som jag ser det handlar det ju mer om deras egen utveckling. Det betyder ju inte att DU ska sluta sätta ord på din beundran och uppskattning.

Vi tar så lätt för givet att folk vet. Hon som alltid klär sig så snyggt på jobbet och ser så snitsig ut. Klart hon vet redan! Han som är så otroligt välformulerad och klokt samlad, det behöver man väl inte påpeka?

Men, jo. Det behöver man. Människor mår bättre. Det kostar INGENTING att ge den här sortens dagliga gåvor. Och mår man bra och är trygg i sig själv och den man är då har man RÅD att ge oändligt på detta sätt.

Jag tycker otroligt mycket om att ge. Och jag tycker otroligt mycket om att få. (Haha. Finns ingen som blir surare än jag när man pratar om att skippa julklappar.) Men det häftiga med såväl ord som energi det är att vi själva bidrar till att sätta en kultur bland de vi omger oss med! Du bidrar till att färga nivån av generositet i din omgivning genom hur just du är! Kom ihåg det!

Under en lång tid i min tonår och tidiga tjugo begränsade jag den här jublande personen jag är. För det fanns dom som sa till mig att det var för mycket. Och jag valde att tro på dom. Det gör jag inte om. Det var den tråkigaste tiden i mitt liv.

Idag är jag den jag är och ger av ord och energi precis när jag vill och har lust. För det är sån jag föddes och det får både mig och andra att må bra! Har aldrig förr haft så mycket härliga, liknande människor omkring mig. Det smittar, liksom! Och eftersom de flesta som kommit i min närhet vet att jag sannerligen inte tvekar att också säga ifrån när så krävs. Att jag vet mitt värde. Att jag kan säga stopp. Att jag kan säga nej. Att jag kan säga att jag blev ledsen. Att jag sannerligen kan bli arg. Att jag verkligen månar om att leva upp till det jag säger. Just därför vet de att jag verkligen menar de komplimanger jag ger. Visste de inte det från början, så lär de sig det med tiden.

Jag älskar också komplimanger. Efter varje föreställning blir jag dock oerhört generad. Jag tycker applådtacket – som borde vara min belöning – är genant. Skruvar på mig och avslutar det till slut med ett sista uttalande för att ni inte ska behöva känna att ni ska behöva applådera längre än ni vill. (Det där vill jag nog jobba på.. Så klart är jag värd mina applåder!)

Men något jag verkligen ÄLSKAR och NJUTER av fullt ut och kan få uppleva om och om igen är när ni skriver till mig! Om ni VISSTE vilka brev jag får efter varje föreställning! Jag ryser och nyper mig i armen. Är det här till mig? Och jag skriver ALLTID tillbaka (har jag glömt någon får ni slå mig!) och tackar för att just du har valt att ta dig tid att bekräfta mig för din upplevelse. Det är så otroligt fint av er!

Därför skulle jag nu i samband med säsongsavslut vänligast och ödmjukast vilja be er alla snälla, några som kanske redan skrivit till mig, som kan tänka sig en ytterligare liten ansträngning, att gå in på Ticnet och skriva om er upplevelse. Dela gärna med er till ny potentiell publik inför nästa år! För era recensioner hjälper nyfikna på För sensibelt begåvades framtida genom att på tusen sätt, och miljoner gånger bättre än vad jag själv kan, beskriva vad det är som de ska få uppleva.

Senast idag upptäckte jag en recension som bara fick mina ögon att tåras. Jag vet inte vad jag ska säga när ni skriver sådana fantastiska saker som trots allt får mig att känna mig så glad över den jag är. Dessa recensioner kan ni gå in och läsa själva. Gör gärna det! Men här kommer ett litet brev som jag fick tillåtelse att publicera från en helt underbart givande ordrik publikvän Susanne Lindgren. Extra mycket vill jag dela detta brev för att hon dessutom så fint sammanfattar budskapet i föreställningen till oss alla:

”TACK Sarah, så berörd, så hög igenkänningsfaktor Underbart att just du e du, att vi e vi precis så livfulla känslorika mångfacetterade som vi e! Skål för passionen lyhördheten nyfikenheten känslorna leken färgerna kullerbyttorna gunget musiken teatern å livets alla helande krafter! Alla spektakel & mirakel!! Och för allt mänskligt & heligt vi e! Önskar dej all värdighet å kärlek genom alla små å stora helveten å alla små å stora himlar å även genom d där gråa vardagliga som ibland kan va ganska bra för oss färgsprakande vackra varelser även om d lätt blir aptrist.. Å va e vardag egentligen, om vi delar på ordet blir d Var Dag å behöver inte alls bli nåt slentrianmässigt, så mycket e upp till oss, låt oss inte anpassa oss utan låt oss anpassa våra liv så de passar oss!! Nu ska jag unna mej en fortsatt kväll som passar mej. Lät på dej som att d kan bli fler föreställningar nästa år, hoppas d Peace Flower Freedom Rock N Pop N Roll Dance & Happiness!!!”

FATTA! Så härligt att få läsa detta! Tack Susanne! Och alla ni andra – igen och igen och igen!

Så dela GÄRNA era ord om föreställningen med andra på Ticnet.

Och dela gärna era ord till människorna i er närhet.

Fast låt dem ha ett värde. Var en person vars ord tas på allvar om du så berömmer, lovar eller sätter stopp.

Ditt ord kan bli bland det värdefullaste du kan ge och det är med din konsekvens du laddar det.

Varje månad samma överraskning

Igår hade jag en rent ut sagt förjävlig dag. Jag vaknade och mådde så otroligt dåligt. Jag grät, grät och grät över allt tråkigt som har hänt den sista tiden. Unga människor som dör alldeles alldeles för tidigt, deras barn som blir utan föräldrar, älskade känsliga barn som ofrånkomligt lider på grund av föräldrars beslut och människor som kommit i min väg och gjort mig illa genom att obetänksamt och vårdslöst leka med min värme och ärliga uppmärksamhet utan rationellt agerande och respekt för ordets värde och andra än sina egna temporära behov.

Jag var så ledsen att jag verkligen inte kunde komma på hur i hela friden jag kunde starta en blogg med det här namnet. Hur jag kan ha mage att stå och prata om hur man curlar sig själv. Hur jag någonsin skulle vilja gå ut genom dörren igen i detta jävla meningslösa liv. Så kändes det. Det var väldigt länge sedan det kändes så.

Och på kvällen skulle jag ha föreställning. Den sista för året. Vilket hyckleri.

Jag SMS:ade vänner och bad om stöd. Bad dem stoppa mig från att göra dumma saker. Bad dem trösta mig. De som inte hade tid skällde jag ut (!) – via SMS. (Förlåt T.) Till slut fick jag tag i mamma som i en dag av fullkomlig klokhet sa precis de rätta sakerna som fick mig att hyfsat ta mig samman. Jag messade vurma och berättade att jag skulle komma sent. Väl där märkte jag att jag glömt att raka armhålorna. Snajdigt till min stiliga franska klassiska outfit. Den snälla vurma-personalen gav mig både ingefärsdricka och rakhyvlar som till en annan diva. (Jag är er evigt tacksamma.)

Men.

Så kom mensen.

Ja. Så kom mensen.

Jag har ännu inte skrivit om hur det är med det här med känslighet och hormoner. Så därför har jag skam till sägandes under ett år ännu inte ens benämnt hur vår kvinnliga cykel påverkar livet som högkänslig.

Så här är det: Fast att jag kan vara väldigt öppen och gillar att provocera och absolut gillar att prata om sex så gillar jag inte att prata om.. kroppsvätskor. Jo, jag är faktiskt lite fin i kanten. Fastän jag så klart älskar att driva med andra som också är det. (Haha.. fattade ni inte det? Jag är ju likadan! Måste ju få retas bara!)

Jag tycker det är fantastiskt att Liv Strömquist öppnar upp ämnen som absolut inte ska vara tabu. Självklart ska vi tala om allt som vår härliga kvinnliga kropp består av. Men själv vill jag ÄNDÅ inte prata mens, specifikt som sådan, mer än jag vill prata om.. blod. Eller.. ja de andra kroppsvätskorna. (Jag låter bli att räkna upp – är det ok?)

Men däremot är det absolut relevant i denna blogg att prata om hur det här med mens och PMS påverkar oss även som känsliga.

Svaret är: MER. Så klart! Ibland otroligt mycket mer!

Men jag har ALDRIG velat vara en ”sån kvinna” som det märks på att hon har mens. Det vill nog ingen kvinna med tanke på hur det av vissa mindre vetande används som ett skällsord. Varje man som lärt sig det minsta om kvinnor vet däremot att meningen ”har du mens” är den utan tvekan mest tabulagda meningen när så kan vara fallet. Eller någonsin. För det är en orättvis anklagelse – ett försök att rationalisera bort en reaktion.

Ändock. När det redan hänt för mycket i livet, när man burit tungt för mycket och för länge – då kommer den och slår en i huvet. Gör allt tiofalt värre. Särskilt om huvudkosten varit vin och choklad den senaste tiden snarare än Omega-3-rik lax eller chiafrön. (Jo, Omega-3 hjälper mot PMS!! Prova!!)

Så när jag då insåg: Jaha.

I stunden lättade allt. Såväl hormoniellt – för så är det för mig – som reaktionsmässigt. Jag kände mig nästan lite fånig.

Varför denna ÖVERRASKNING? Jag är ju för fan 41 år gammal och har en röd besökare som är regelbunden som en klocka!

Övriga effekter av mensen. Ja. Den gör ont. För mig betydligt mer än för andra – precis som för min mor. Jo. Det är faktiskt så. Jag har fått det utrett och går alltid omkring med Naproxen i ett hjärtformat smycke runt halsen halva månaden. Måste ta det inom fem minuter av ett ”anfall”. För annars kan jag svimma av smärtan som sätter igång på plats. Jag har fått anfall på en krokodilfarm på Cayman Islands och suttit och skrikit så jag skrämde de besökande barnen halvt från vettet – mer än krokodilerna. Jag har slagit min egen älskade stackars mormor när hon vettskrämd försökte närma sig mig i det ondaste. Och. Jag har fått hjärnskakning av mina mensanfall en gång. Jo. Det är sant. Jag svimmade från toalettstolen rätt ned i kaklet. Syster hittade mig blodig på den annars så fina toaletten som i turbulensen kom att se ut som en knarkarkvart. Rätt roligt i efterhand. Såret såg länge ut som om jag fått en hockeyskada, typ smäll med hockeyklubba, rätt över ögonbrynet.

Därför skrattar jag alltid lite åt kvinnor som låter bli att gå till jobbet pga av mens. Det är ju taskigt – för jag vet ju att det är förjävligt. Men jag vet att i nio av tio fall har jag det jävligare och jag har kämpat med vetekuddar, yoga och starka piller för att kunna fungera ändå. Därför har jag typ noll mercy med er andra. (Inte helt rättvist- jag vet – men jag är inte perfekt.)

Jag tror det kallas Dysmennorré som jag har det – jag får som som en riktig kortare förlossning – på riktigt – varje gång. Har världens mest tränade livmoder. En del kvinnor säger ”men låt mig slippa mensen nu, jag har redan fått barn.” Jag säger – sluta klaga. Du har ändå fått något för den.

Men jag är ändå varmt tacksam för den och tacksam för att jag fortfarande är i god form för vad den kan ge upphov till.

Men att jag fortfarande blir överraskad varje månad.

Så ärligt talat. Idag känns allt bra. Gårdagens föreställning var helt fantastisk med en helt underbar publik. Jag fick helt plötsligt efteråt en släng av det där omtalade ”perspektivet” och insåg igen att jag är ju bara en liten person som gör så gott jag kan med just det som blivit MIG givet. Och det är också viktigt. Mer kan man inte göra. Och det går ner. Men det går också alltid upp igen.

Men till alla kvinnor – glöm inte – känns livet EXTRA jävligt så kan det ju faktiskt vara din månatliga vän som kommer och skruvar upp volymen några grader. Ingen annan får fråga om det är mensen. Men DU kan kanske fråga dig själv lite oftare?

Och är det så. Då kan man säga till sig själv. Jaha. Andas ut. Håll ut. Just nu känns det värre än det egentligen är. Men. Inget varar för evigt. Inte ens det sorgliga.

Så för egen del. Idag. Egentligen är allt rätt bra. Och ikväll ska jag ha trevligt och dricka vin med nya arbetskamrater! Jag har plattat håret dagen till ära – hejdå föreställningslockar – hej mitt raka barndomshår. Känner mig fin! Och -självklart är berlocken runt halsen.

Jag älskar er allesamman!

TACK FÖR EN HELT FANTASTISK SISTA FÖRESTÄLLNING FÖR ÅRET! DEN KOMMER JAG LEVA PÅ LÄNGE!

När ingenting är säkert är allting möjligt

Förändringens tider. I den vaga fas där den förebådande känslan finns men det konkreta ej ännu tagit plats – och inte ska ta plats – ännu.

Det går inte att skynda på. Gör man det och försöker ge sig själv svar för tidigt begränsar man sig och lurar ändå bara sig själv. Vet gör man när man funderat och undersökt och innan dess är det bara att flyta med. Vara nyfiken går bra. Upptäcka går fint. Men ovissheten har sin funktion i vissa skeden av livet. Så är det bara.

Jag har haft lite svårt att skriva till er på sistone. Därför att jag inte har riktigt kunnat sätta fingret på vad som egentligen rör på sig i mig. Så kan det vara när dimman börjar röra på sig och formas till något nytt.

Till er har jag ju ambitionen av att skriva om klara idéer. Momentana iakttagelser. Uppmuntran. Insikter. Jag vill inte utan poäng dela mina vanliga vedermödor – som säkert du känner så väl igen från ditt eget liv ändå. Jag vill heller inte på tangentbordet ge mer fokus till det som jag inte valt men som ändå av någon anledning är.

Fast livet är ju även dessa processer och just nu vill uppenbarligen det här sökandet ha sitt fokus.

Slutet på november var inte nån höjdartid. Så är det bara. Och det lär påverka december med. Otroligt sorgliga saker som inte går att väja från. Som att min allra äldsta och närmsta vän förlorade den närmsta familjemedlem. Dessutom förändringar i egna familjen som påverkar alla vare sig de vill eller inte. Utöver det märkliga svängande händelser och hårt jobb. Som grädde på moset, under den mörkaste tiden på året.

Fast.

Jag är ju en sån där medfött jobbig halvfullt-glas person. Så därför tänker jag samtidigt på hur november var åren innan jag arbetade som träningsinstruktör – och hur vansinnigt mycket bättre det ändå är nu.. Jag tänker på att jag under förra veckans slit möjliggjorde en enklare sökbarhet på webben för en hel högskola. Jag tänker på att jag har vänner som vill dela saker med mig och ha mig nära under inte bara i det soliga utan även det svåra och att tillit är fint. Tillit är bra. Och jag tänker på att just nu är faktiskt allt möjligt.

Det är ju trots allt jag som bestämmer.

Så det lilla jag i all enkelhet bestämt mig för idag är följande:

Stevie Wonder. Ja, Stevie. Idag får det va du och jag. För du är snäll och varm och det behöver jag. Sen tänker jag massage. Ja. För min starka kropp som tränar andra åtta timmar i veckan ska också få sitt – vilken tur – fantastiska C med dom magiska händerna hade en timme kvar. Sen tänker jag Havtornsbär i min morgonsmoothie, åh ni vackra guldkorn som har både Omega 3 och C-vitamin i mängder så mina celler borde börja dansa och hoppa. Sen tänker jag min älskade mormors fina stol som nu äntligen står vid mitt piano och som med sin blotta uppenbarelse alltid kommer få mig att le vid minnet när skomakardottern från Byske frågade sitt övandes barnbarn om ”Va ska he´va bra för?” Jag tänker också att jag vill ta en stund med min kära pappa och pussa på världens varmaste vita lilla hundmage som tillhör hushållets Grand Old Lady. Och jag vill ut i skogen. Eller. Det bästa av den varianten som Nackareservatet har att erbjuda.

Sen, efter allt det, då är det dags att ge den nya kraften till drömmarna och låta fina trådar skapa vidare på en mäktig väv av önskad verklighet.

Och. Om bara 19 dagar är det vintersolstånd och då börjar ju tiden jag älskar allra mest på hela året: Den när det för varje dag blir ljusare och ljusare.

När jag tänker efter. Egentligen är det bra att dröjer lite. Jo men det är det ju faktiskt. Jag kan faktiskt vänta lite till. För när det väl händer då vill jag vara beredd. Då vill jag vara klar att njuta fullt ut ju. Så fantastiskt mycket. Så länge det varar.

Så jag börjar fila vidare en smula på idag. Sen imorgon. Ett steg i taget.

Ja, allt är faktiskt möjligt.

Jo, det kan ju faktiskt vara dimma och sol på samma gång. Så var det som ni ser på bilden i somras på lilla fiskarön Andørja i Nordnorge där min farmor växte upp. Imorgon är det dags för årets sista För sensibelt begåvade. Ja, så klart är det delvis därför förändringens vindar blåser. Under hela 2014 har jag levt med en föreställning vid kärt namn För sensibelt begåvade. Även under året innan närde jag min vision. Innan den tog plats var dimman ett tag också oklar. Nu har jag möjlighet att forma mitt liv igen – och med stor sannolikhet på helt andra områden. Men först vill jag imorgon ge er en krona på verket. NÅGRA FÅ biljetter finns kvar till dig som vill dela kvällen med mig. Passa på – för sen lär det dröja ett tag! Din biljett hittar du på Ticnet!

Med näsa för möjligheter

Jag har näsa för möjligheter. Jag har känsla för potential. Detta gäller såväl skeenden som människor. Något som säkert många högkänsliga känner igen sig i. Det låter så kaxigt att säga så. Men. Vi vi vet. En av de stora fördelarna med att vara mottaglig för mängder av små detaljer.

Så. Min instinkt säger: ”WOW! Här finns något”. Den praktiska sidan säger snabbt ”SÅ KLART! Så kan vi göra”. Min lustfyllda sida säger ”ÅH! Vad spännande!”.

Jag fristajlar lättjefullt nynnandes framåt på ren känsla och saker går liksom bara vägen. För jag ser ju den så klart framför mig – vägen alltså. Måhända är den lite krokig, men ljuset där i fjärran är ändå omöjligt att ignorera, bara att följa.

Men sen. När det verkligen börjar rulla på. När det verkligen börjar hända saker. När det jag föreställt mig som just möjligt plötsligt börjar bli verkligt och här och nu. DÅ kommer plötsligt den här andra rösten:

DA-RA-DA-DAAAAAAAAA…

Den är som ett dovt åskmuller i fjärran. Långt ifrån genomträngande och ändå så närvarande. Så olycksbådande.

Mörka dockan gör entré. Med sin stolta hållning och snärt i klacken vänder hon i ett slag visionen och ringar knivskarpt in ALLT i processen som KAN gå fel. Allt som jag inte tänkt på. Alla svagheter i min plan. Allt som kan göra ont. Bli besvärligt. Eller bara dumt. Hon är superjobbig. Smärtsamt knivskarp med sitt ofelbara öga för hinder.

Med sin skoningslösa förnuftiga röst säger hon: ”Ja, nu blir det säkert pannkaka av alltihopa!” Hon är så otroligt hård. Skrämmer verkligen upp mig. Gör sitt allra bästa för att få mig att bara strunta i alltihopa. Hon lyckas nästan också. Ett tag känns den innan så roliga idéen plötsligt inte det minsta lockande.

Ändå är det ju samtidigt på grund av att hon alltid bor på min ena axel som det ju nästan aldrig blir.. pannkaka. Inte ens en liten plätt.

Ibland tänker jag ändå att hon kan väl ge sig av? Men, dra nu! Jag klarar mig ju! Har jag inte bevisat det vid det här laget?

Samtidigt är det ju hon som gjort att jag blivit så bra på massa saker jag innan inte kunde – för att jag tänkte att det är bäst att vara noggrann ”för säkerhets skull”. Det är hon som hjälpt mig i massor av vänskaper och relationer – för det är hon som informerar om saker bara för säkerhets skull till folk. En del tycker jag är onödligt tydlig. Ibland ÄR jag onödigt tydlig. För saker måste ju också ha sin process. Men många, många tycker det är skönt och omtänksamt med nån som tänker steget före. (Utom när det gäller det här med att komma i tid i privat häng. Där funkar hon av nån anledning bara så där halvbra…)

Ibland hindrar hon, dock, den mörka donnan. Stoppar utveckling. Skjuter upp. När det gällde det jag längtade allra mest med att få arbeta med hindrade hon mig länge, länge. Tills jag till slut bara exploderade.

Fast på nåt sätt kanske det var nödvändigt. Hon ville skydda mig. Förbereda mig. För allt det där okända. Allt det där jag inte visste lösningen på. Fast till slut blev det ändå så att nånting helt otänkbart hände som var så mycket läskigare än allt jag kunde fantisera ihop och till slut verkade då allt det där övervägandet jag hållit på med så himla futtigt.

HUR ska det bli? tänker hon i alla fall ofta, hon, brunetten. Hon vill VETA. Ha färdiga slut. Det är därför hon älskar sagor.

Hon visste inte det jag vet nu. Nämligen. Att man ibland först måste bestämma sig för VAD man vill. Vilket håll man vill gå åt. Vad man behöver. HUR:et kommer sen på köpet. Det gör det.

Vi får inte veta allt från början. På något sätt måste vi gå på känsla.

Fast. Vad är då skillnaden mellan rädslan i samband med självbevarelsedrift och intuitionen som varnar om verklig fara? Hur ska man kunna skilja dessa så lika röster åt? Den ena har funktionen av att skärpa sinnena för att förbereda och skydda även om vägen är rätt. Den andra är däremot en sann varningsklocka som man inte ska vifta bort. Vilken som är vilken, det är inte alltid lätt att avgöra.

Jag såg helt spontant en sjukt bra möjlighet häromveckan. En rolig lösning för en av mina uppdragsgivare. Ett suveränt uppdrag för mig själv som dessutom kommer rädda årsstarten. Och den här jädrans truten, påeldad av hon som ser möjligheter, lyckades ju så klart sälja in idéen! Men va? Gick det vägen? Jaha.. Oj.

Så. Nu har jag lite höjdskräck. Mörka dockan/HSP-tjejen i mig håller nu på att planera och lära mig ALLT om det här området utöver det jag redan kan. Och skrämma upp mig. Jämföra mig med andra. Slå ner på allt som den blonda/HSS-donnan lyft som kul och möjligt. Men det ska inte få stoppa mig.

För jag har lärt mig att de här obehagliga känslorna som kommer NÄR saker börjar gå vägen som först var kul – de är till för att hjälpa mig orientera. Låter jag dem däremot stoppa mig helt – då får de gå för långt.

Det är nämligen en HELT annan sak om jag får ont i magen redan från början. Ja, då får jag ju inte ens upp känslan för möjlighet, då blir det sällan nåt alls. Men som nu, när det kommer när allt flyter på lite för bra, ja då är det ju mest för att hjälpa mig, dra ner på takten, öka noggrannheten och något som jag bara får stå ut med som en del i processen.

På föreställningsplanet är det nu dags för ett årsavslut nu på onsdag. Kanske ska just du vara med? Känns högtidligt. 16:e föreställningen på vurma. Över 1000 besökare! Ska sätta mig ikväll och mysöva och sjunga och förbereda mig för att vara så guld jag bara kan inför ännu en höjdarkväll i underbart sällskap.

Fast först ska jag alltså skrämmas lite av mörka dockan för att slipas ännu ett par varv..

Hé blir nog bra…

Några få biljetter finns kvar till NU PÅ ONSDAG DEN 3 DECEMBER av årets sista föreställning av FÖR SENSIBELT BEGÅVADE. Reservera din egen biljett på Ticnet! Och du som redan har en – kom ihåg att boka ditt bord på vurma 08-6110045. Viktigt för att du ska få en bra plats i rummet!

Välkommen till årets sista föreställning av För sensibelt begåvade – onsdag 3 december

”En har ju en del bagage. Och jag tänkte att jag skulle dela med mig. Av lite av det som gör att jag har mage att ställa mig här och påstå att jag är sensibelt begåvad.”

Dina biljetter hittar du på Ticnet.
Läs mer om föreställningen på dess hemsida www.forsensibeltbegavade.com
Kolla gärna in föreställningens trailer och föreställningstrailer.
Du kan även följa För sensibelt begåvade på Facebook.

För sensibelt begåvad är en liten föreställning om högkänslighet och känslighet i allmänhet. Det är föreställningen för dig som upplever dig själv som känsligare än de flesta, för dig som är nyfiken på begreppet högkänslighet eller för dig som vill veta mer om hur en sensibelt begåvad person kan vara funtad. Men kanske mest för alla som vill underhållas, förfäras, inspireras och lämna föreställningen med ett leende på läpparna och något tänkvärt att grunna på.

För sensibelt är ett Stockholms lilla stora succé. Med nära inpå helt utsålda hus trots minimala marknadsföringsresurser har föreställningen spelats på vurma Birger Jarls övervåning 15 gånger. På grund av den stora efterfrågan har det under hösten blivit flera extraföreställningar och NU ONSDAGEN DEN 3 DECEMBER är det dags för den sista för året.

Välkommen till höstens charmigaste och varmaste lilla föreställning i ett föreställningsrum utöver det vanliga. För sensibelt begåvade spelas nämligen mitt bland en ätande och drickande publik i hela det charmigt inredda rummet på vurma Birger Jarl.

Obs. Biljetterna är få och just din plats exklusiv. Så det är nu hög tid att boka din biljett för att kunna få komma i det sällskap du önskar! Eller helt enkelt för bara exklusiva du! För sensibelt begåvade har många singelbesökare!

Varmt välkomna in i värmen!

Med vänlig hälsning Sarah Nilsson och Bonjour Amour

Foto: Linda Rehlin

Var din egen bästa vän

Som reaktion på inlägget från igår om att finnas till för andra fick jag genast flera brev från flera personer som uttryckte sin besvikelse över att finna sig ensamma i en svår tid.

Jag vet hur det känns. Det har så klart även hänt mig.

Jag vet dock också att orsakerna till att det kan vara så kan vara så många och ofta är något som det är väldigt svårt att göra något åt just där och då.

Låt mig därför få utgå från några exempel jag antingen själv upplevt eller andra runt omkring mig:

DITT NÄTVERK ÄR INTE SÅ STORT
Det här påståendet kan ju låta som ett hånskratt i ansiktet för en introvert person som faktiskt inte ens vill ha så många omkring sig. Men i stunder av kris uppdagas det snabbt att det de facto är väldigt få människor som överhuvudtaget orkar finnas för en när det är svårt. Att hitta dessa bland ett litet antal kan därför vara svårt. För även om man har goda empatiska vänner så är inte alla mentalt rustade för att vara stöd i kris.
Möjlig åtgärd:
Sök professionellt stöd. Utöver det kanske du vill pröva dig att söka dig till något forum på internet? Detta kan bli ett suveränt stöd för många. Men kom ihåg att i dessa kan det även finnas många andra som inte heller mår så bra och därför kanske inte alltid stödet blir det du förväntar dig.

DIN KRIS VÄCKER FÖR STARKA REAKTIONER HOS DINA NÄRA
Om du exempelvis går igenom en separation kan det väcka enormt mycket obehag i en parstinn krets. Det har jag själv fått uppleva. Det är naturligt och rätt oundvikligt. I andra fall kanske den sorg du genomlever är svår för andra att förstå för att de själva inte har upplevt den. De svåraste krisen som sorgearbetet efter en avliden älskad innebär kan i sanning vara svår för många att hantera och i sin okunskap håller de sig därför på avstånd.
Möjlig åtgärd:
Var öppen för kontakter i periferin av din bekantskapskrets. Gå och fika med hon trevliga tjejen som alltid går på samma gruppträningspass som du. Ta en lunch med en ny kollega. Du kanske inte ska börja med att öppna ditt hjärta för dessa personer, men här kan du hitta ny fräsch energi som indirekt kanske kan stärka dig i det du går igenom. Ibland är det heller inte alltid viktigast att prata om det som har skett. Vi behöver bara få tänka på annat och umgås.

DU HAR MÅTT DÅLIGT UNDER LÅNG TID
Detta påstående kan vara både provokativt och smärtsamt att läsa för någon som går igenom något riktigt svårt. Det förstår jag. Men. Människor är bara människor. Alla som genomgått en depression vet att detta kan vara det ensammaste man någonsin kan uppleva. Man är helt enkelt inte kul att vara med när man är deprimerad och dina vänner är inte terapeuter. De är vanliga människor.
Möjlig aktion:
Sök professionell hjälp. Har du några vänner du känner att du verkligen kan lita på kan du vid ett starkare ögonblick uttala för dem att du skulle uppskatta om de kunde ”kolla upp dig” regelbundet. Uttala att det betyder mycket även om du inte ger så starkt gensvar. Du kan även säga att du gärna hänger med på saker även om du kanske inte orkar vara med så länge. En annan sak är att fundera på hur du bemöter dina vänner. Distanserar de sig för att du alltid och ofta behöver prata om dina problem? Vissa av dina vänner kanske har fått bära för mycket under allt för lång tid. Då är det dags att alternera vem du anförtror dig åt.

DIN AKTUELLA BEKANTSKAPSKRETS ÄR FÖR NY
De flesta människor jag träffat på aktar sig lite för att klampa in i affärer för någon de just träffat på. Det spelar ingen roll hur mycket de gillar och bryr sig om personen – om de inte känner att det blir en naturligt öppning och att de släpps in är det lätt att känna att man går in i sådant man inte har med att göra. Det värsta jag själv vet är känslan av att jag tränger mig på och den tror jag många delar med mig.
Möjlig aktion:
Du kan pröva att vara spontant öppen om hur livet är med en ny bekantskap och se hur den svarar på detta. Typ om personen frågar om hur läget är kan du säga: ”Ärligt talat. Skratt. Rätt risigt. Har precis fått veta att jag blivit uppsagd.” Svarar personen dock inte och ställer motfrågor är det dock bara att acceptera att er relation ännu inte nått denna nivå. Men även om den gör det så är det ändå viktigt att hålla sig något i nackskinnet och ta det varligt med förtroligheten. Att öppna sig i en relation är något som kräver fingertoppskänsla. Men min erfarenhet är att om jag öppnar mig så öppnar ofta andra sig och det är ömsesidigheten som tillåter relationen att växa.

DINA NÄRA DRABBAS SJÄLVA AV DIN KRIS
I mitt livs största kris för ett par år sedan så fick jag akut hjälp av en person som jag knappt kände. Mina egna närstående blev själva så förtvivlat ledsna av händelsen att ett par av dem blev smått handlingsförlamade – vilket kan vara en helt naturlig reaktion. Men då seglade en person upp vid horisonten som överaskande och väldigt fint och prestigelöst sträckte ut en hand i form av daglig ”incheckning” via telefon och SMS. Det kommer jag aldrig att glömma. Den här personen lärde mig också att något så litet som ett rart SMS kan räcka långt för att känna att man inte är ensam.
Möjlig aktion:
Det är lätt och förståeligt att bli besviken på närstående när det blir så här. Håll i stället ögonen öppna för människor i periferin som faktiskt sträcker ut en hand. Ibland ser vi inte dem som faktiskt står där och erbjuder sig. Och ibland är det faktiskt bättre med lite osentimentalt stöd från någon som inte själv är lika drabbad.

DU TAR INTE EMOT DET STÖD SOM ERBJUDS
Ibland kan vi vara så inställda på att få stöd från några specifika personer att vi faktiskt inte ser de som VILL finnas där för oss. Om vi då rannsakar oss själva kanske vi ibland till och med kommer fram till att det inte är stöd vi söker från dom utan kanske något annat. Vi kanske är besvikna på dem och skulle vilja ha mer av deras kärlek och förväxlar det med en önskan om stöd i vår situation. Oavsett vad orsaken är så är det som alltid av större vikt att fokusera på de öppna dörrarna i stället för de stängda.
Möjlig aktion:
Släpp de som inte vill/orkar/kan finns där. Uppmärksamma de som VILL finnas där. Och om du fortfarande menar att det inte finns någon – var din egen bästa vän. Ger DU dig själv det stöd du behöver?

För det absolut viktigaste i alla typer av kriser är att ta hand om sig själv och stärka sig själv för att själv må bra.

Hur lockande det än kan kännas att fortsätta beklaga sin situation så hjälper det tyvärr inte. Så befinner du dig i en situation där du känner dig riktigt ensam måste du först kalla hem dina mentala trupper. När offerkoftan blivit för trång är det dags att söka sig till bekvämare plagg och fokusera helt och fullt på att vara sin egen allra bästa vän.

Som singel är det lätt att föreställa sig hur alla som är i par har någon att ständigt anförtro sig åt. Men sanningen är ju att ingen relation mår bra av att bara präglas av ältande. Så mitt sätt som singel att hantera kriser kommer jag nog ta med mig in även i ett annat skede av livet. Jag har lärt mig att ”turas om” med vilka jag söker stöd hos. Så att ingen relation enbart ska bli präglad av problemlösande. Att dela problem kan absolut stärka en relation. Men vi behöver också bygga vår relation. Det gör vi främst via rolig gemenskap.

Men är det så att du som läser detta just nu känner dig väldigt, väldigt ensam så vill jag bara säga dig främst: Kom ihåg att det först och främst är en KÄNSLA och att den med stor sannolikhet gå över. Snabbare än du kan tro.

Så. Gör något bra för dig själv. Här. Nu. Och idag. Något litet som både gör att allt känns skönare men samtidigt något som gör att morgondagen blir bättre.

En chokladkaka är helt ok. Men ta också en promenad. Handla något fint till dig själv är helt ok. Men skriv upp utgiften och fortsätt håll koll på din ekonomi. Dröm dig bort i en film eller bok. Men scanna även Platsbanken och sök ett par jobb. Kanske inte alltid samma dag. Men gärna hyfsat lagom varvat.

Var din egen bästa vän. Alltid.

Vilka två djupa inlägg det blev här dessa dagar. Men så blir livet ibland. Ser i alla fall fram emot att få träffa många nya vänner ikväll på kvällens föreställning av För sensibelt begåvade. Ni är alla så varmt välkomna! Som alltid är jag förväntansfull och nervös på samma gång. Men mest känner jag mig otroligt ärad över att alla så många vill dela den här upplevelsen med mig. Det finns EN CHANS KVAR i år utöver kvällens föreställning. DEN TREDJE DECEMBER äger sista föreställningen rum och du hittar din biljett på Ticnet. Om du redan har sett föreställningen får du förresten jättejättegärna gå in på Ticnet och skriva om din upplevelse. Det uppskattar jag varmt!

Tur att man kan turas om

När livet tar en djupdykning. Då är det skönt att ha någon där.

Jag har tur. Har världens bästa vänner. Flera som verkligen funnits vid min sida i det absolut svåraste. Det glömmer jag aldrig.

Jag har det själv bra just nu. Däremot inte alls några av mina närmaste.

Trots att jag är utbildad i hur man ska bete sig i kris, trots att jag vet vilka råd man ger till andra anhöriga, så känner man sig själv ändå alltid otillräcklig när man hamnar i den situationen själv.

Sa jag fel saker nu? Sa jag för mycket? Borde jag inte ha sagt något alls? Fick jag henne att gråta mer nu? Borde jag finnas mer där fast hon säger det inte behövs? Var jag där för mycket? För litet?

Så känns det bara. Så är det.

Om du har en anhörig eller nära vän som går igenom något svårt så finns det dock egentligen bara ett enkelt råd:

VAR DÄR.

Du behöver inte säga rätt. Du behöver inte kunna läsa tankar. Du behöver bara vara där. Är du där så gör du det enda viktiga och det är det jag också försöker påminna mig själv om.

Nej, det är inte bra att försöka ge personen ”egen tid” för att hantera det. Fundera på om anledningen till att du tänker så är att du själv mest tycker det är obehagligt när någon mår så dåligt. Det är obehagligt för det påminner om vad vi själva kan råka ut för. Och alla orkar vi inte och måste vi inte. Men om du orkar, kom då ihåg att det viktigaste är bara att visa att du finns där redo.

Låt personen själv avvisa om den vill vara i fred. Men låt aldrig den sitta och undra över var du är någonstans. Så fortsätt fråga och erbjud din tid. Bara den gesten stärker i en tid som annars kan bli väldigt ensam.

Något som jag själv har väldigt svårt för – men som jag övar mig på – är att bara lyssna utan att ge råd och erbjuda lösningar. För viss sorts sorg går ju inte att lösa. Den värsta smärtan måste ridas ut. Sedan dämpas den, men försvinner gör den förmodligen alrig när det gäller vissa sorters kriser. Det bara är så.

Jag har tur som har många bra människor i mitt liv. Det är jag galet tacksam för. Tack alla ni som finns och har funnits där för mig. Jag vet att alla inte har det så och då måste det vara ännu svårare att gå igenom något tungt. Det förstår jag.

Man orkar inte bära alla världens smärtor. Men för några nära, kära orkar man. För nästa gång bär de dina.

För det är tur att man kan turas om.

Föreställningen För sensibelt begåvade spelas imorgon på vurma Birger Jarl i Stockholm. Föreställningen är slutsåld – utom kanske, kanske om du är vän till mig så har jag ett par biljetter kvar.. Men annars har du en ny chans den 3 december. Biljetterna hittar du på Ticnet.