Börja träna for dummies

Foto: Vladimir Bogodist

Dummies står det i rubriken. Förlåt. Det känns väl inte helt högkänsligt att säga. Och det handlar väl inte om att inte veta hur, var och varför man ska börja. Att alla säger att det är bra det vet vi ju. Men hur bra, det tror jag faktiskt inte alla verkligen vet. Ju mer jag kommit i kontakt med andra känsliga personligheter, desto mer får jag nämligen en inblick i hur många lägger så mycket tid på att undersöka de symptom som känsligheten kan ge upphov till i stället för att faktiskt förebygga så att de mycket mer sällan alls behöver uppstå.

Du som verkligen inte gillar träning. Jag förstår dig. Jag var där en gång jag med. Därför vill jag idag skriva ett inlägg som förhoppningsvis kan få dig att vilja fortsätta undersöka träningens funktion i ditt liv.

Men jag tänkte försöka vara väldigt konkret och enkel. Det går nämligen att läsa om hur en del verkar mena att det är inte träning förrän du pressar dig själv hårt, hänger på gym, köper snajdiga kläder och börjar sörpla proteindrink. Det finns dock så många andra vägar som är av största värde. Allt, allt, allt är bättre än ingenting. Gräv där du står och fortsätt. Bästa tiden är precis nu i början på den härliga gröna, sköna sommaren.

Men vi ska börja med att tala om varför du verkligen vill hitta ditt sätt att träna.

VARFÖR

Mia Åström heter en galet klok och duktig kollega till mig som driver World Class i Vällingby som dessutom har börjat skriva världens bästa träningsblogg. I ett av sina inlägg listade Mia 30 snabba fördelar med att träna och jag vill här citera några punkter som är särskilt viktiga för oss högkänsliga eller känsliga och som allt för sällan lyfts fram med tanke på den otroliga betydelse de har.

Träning minska depressioner

Träning minskar stress och oro

Träning ökar endorfiner och ”må-bra”-hormoner

Träning ger energi

Träning förbättrar sömnkvaliteten

Alla dessa punkter som så många känsliga kämpar med. Jag har nämnt det förut. Sedan jag hittade en form och ett sätt att träna (för min del krävdes det att bli instruktör för att hitta den verkliga disciplinen och effekten) har mitt mentala välmående mer än fördubblats – enligt egen uppskattning. Många känsliga har ett stort behov av att lufta sina tankar. Det är bra. Men många hamnar också i ett ältande av reaktioner som i mångt och mycket kan bero på hur kroppen som helhet mår och inte så mycket saken i sig. När man tränar mår man bättre och tänker annorlunda. Och i grunden är det så  – det är inte hur man har det – det är hur man tar det. Och träningen hjälper dig att just ta saker annorlunda. Pröva att börja träna regelbundet och se hur du sedan tänker är mitt råd. Träning är en direkt effekt inte bara på kroppen utan även på psyket helt utan konstgjorda tillsatser.

Foto: Vladimir Bogodist

HUR

Många som inte gillar att träna skyr gym-miljön. Jag förstår precis varför. Vissa av oss har kanske med oss dåliga associationer från allt från skolgymnastiken till människor som njöt av träning sedan barnsben och som vi själva av olika skäl då kanske hade det svårt att associera oss med. Så var det för mig med. Men sedan jag hittade min ingång så ser jag nu även på gymet på ett annat sätt. Jag har också lärt mig att det finns otroligt olika sorters gym och otroligt olika sorters instruktörer och lärare.

1 – Fundera på saker du tycker om som innebär rörelse – all sorts rörelse och utgå från det. Jag menar verkligen allt från att städa, leka med dina barn, kratta löv, till att jobba (dela ut tidningar eller brev är ett oerhört bra träningsalternativ som kan ge en kombination av rörelse, meditation och pengar), dansa och promenera. Försök kombinera nytta med nöje och slå många flugor i en smäll.

2 – Tycker du om musik? Fundera på vilken sort och hur du kan involvera den i din träning. Musik är en fantastiskt stor motivationsfaktor.

3 – Fundera över hur du fungerar. Gillar du att göra saker ensam eller i grupp? Gillar du att göra saker på morgonen? Föredrar du att någon styr dig eller vill du leda själv? Alla sådana faktorer är helt avgörande för att du ska hitta rätt. Men fundera noggrant. Förarbetet spelar stor roll.

4 – Fundera på hur du kan kombinera det du tagit reda på om dig själv. Gör en lista över alla möjliga alternativ. Sätt det som du tycker verkar roligast att prova först. Tätt följt av det som verkar enklast. Ja – du ska göra det enkelt för dig – det är då det blir av.

Min egen resa:

Jag insåg en dag att jag var tvungen att börja lära mig träna. Har aldrig gillat att vara beroende av andras planer och vill vara spontan. Därför ville jag inte hänga upp min träning på ex en kompis eller fasta pass – tvärtemot annars ett väldigt vanligt råd. Så jag började väldigt enkelt med promenader där jag utnyttjade min upptäckarlust. Jag gick oerhört långa sträckor till orter jag tidigare aldrig gått till. Eller på semester i nya städer. Jag förberede musiklistor, snörde på mig skorna, hade målet klart och började gå. Sen var det ju bara att ta sig hem igen. Det fungerade bra. Gick så mycket så till slut blev jag less och började springa. Drogs sedan till att prova yoga, också en form jag kunde göra hemma själv. Provade instruktör efter instruktör till jag hittade min form och stil. För att följa dessa mål bestämde jag min träningsmängd i förväg och lade upp en plan varje vecka. Musiken till mina promenader uppdaterade jag ständigt. Lade tid på att förändra den för att alltid göra träningen ny och rolig. Passade även på att vara med i gruppsammanhang när man spelade fotboll och annat. Jag är rätt värdo på bollsporter men bra på att tacklas – och om det sociala var huvudfokuset spelade ju inte min skicklighet så stor roll tänkte jag. Slutligen gick jag ut mycket och dansade salsa – tränade när jag festade med andra ord. Salsan började förresten med att jag blev förälskad i DJ i den världen. Så kan det gå. Med åren blev jag dock lite uttråkad. Fick höra om en dansform som hette Zumba. Jag hade dansat mycket salsa. Visste att jag aldrig ville följa andras schema och var dessutom pank. Fick därför för mig att prova att själv vara instruktör med salsakunskaperna i bakfickan. Efter det var det andra som berodde på mig och jag hade hittat min form. Idag vill jag bli instruktör i andra former med tiden, främst börja leda yoga också som jag redan praktiserat i många år.

VAR

I naturen
Väljer du att träna helt självständigt och i naturen så har du säkert redan din plats klar. Själv har jag njutit allt från långa promenader mitt i natten i stadens fart (urhäftigt och underskattat att gå eller springa genom en festande stad) till att gå mil i de franska alperna. Att välja att gå och cykla till jobbet är också världens fiffigaste. Överhuvudtaget att byta ut transporter till transport med apostlahästarna. Börjar du tänka så blir det till slut en självklarhet och du ser gratis träning överallt.

Hos rätt instruktör
Är du ändå nyfiken på att pröva gruppträning så tycker jag verkligen att du ska! Kom då ihåg att rätt instruktör gör hela skillnaden. Det är som med terapeuter – det är absolut avgörande att du väljer en som DU gillar! Så tycker du inte riktigt om personen – byt! Tycker du passet är tråkigt – byt! Var sann mot dig själv, slösa inte tid om det inte känns kul. Rätt person kan däremot få dig att gilla saker du inte alls trodde du var öppen för!

På gym eller kurs
Det finns härliga varma gym med atmosfären för dig. Själv är jag sjukt stolt över Må bättre där jag nu arbetat i mer än tre år. Ett gym som hyser allt från gladiatorer till pensionärer i en osedvanligt cool mix av fitness i varm stil med fokus på ditt välmående ur alla perspektiv. Jag tycker också väldigt mycket om träningen på Stockholms stads bad som är både på en mycket hög nivå för en bred målgrupp och i oprentiös stil. På Forsgrénska är miljön mer intim. På Eriksdalsbadet är den mer anonym vilket passar en del. Men gillar du yoga vill jag varmt rekommendera dig att pröva en intim yogastudio. Det är en speciell känsla som är svår att få på ett gym. Ett annat alternativ för flera former är att prova kurser som kan ligga i vilken lokal som helst. Där återkommer deltagarna och ni får med stor sannolikhet större gemenskap och ett förtroende för varandra.

Hemma
Ja prova att testa hemmaprogrammen. Men ja, det kräver mycket disciplin och tydliga mål. Det fungerar om du verkligen bestämmer dig för att följa ett program utan avbrott. Men inte om du gör lite en stund och avbryter när någon stör dig. Skapa förutsättningar som fungerar. Tränar du i trädgården passa på och njut av det mest fysiska. Det är suveränt på alla sätt. Skippa bilen till affären. Bär hem de tunga kassorna och ha en extra ryggsäck på ryggen med all mjölken i.

TRÄNA GRATIS MED MIG

Foto: Vladimir Bogodist

Jag tycker verkligen inte att alla ska hålla på med Zumba. Om du inte gillar salsa, reaggaeton, magdans och andra rytmer från hela världen, hiphop och modern kommersiell musik tycker jag du ärligt talat du ska skippa det. Musiken är grejen. Men om du är det minsta lilla sugen. Prova! I sommar kan du prova Zumba alldeles gratis med mig i Skytteholmsparken. På höstarna har jag både kurser för äldre och nybörjare samt  många med hög kondition och mycket intervallträning. De tre första gångerna och de två sista i Skytteholmsparken leder jag och där försöker jag dansa på en härlig mellannivå där du kan påverka ditt eget tempo. Torsdagar 18.00 från och med veckan efter midsommar. Picknick i parken för alla medföljande är galet populärt. Du kan även komma till Gröna Lund den 6:e juli och dansa på den fina dansbanan.

För egen del har jag just nu en väldigt intensiv träningsperiod med mindre fokus på andra och mer på mig själv. Under det att jag tillfrisknat från en besvärlig lunginflammation uppskattar jag just nu min kropps funktioner mer än någonsin och finner plötsligt mig själv njuta av att bara pressa mig själv till max i ett styrke- eller spinningpass. Något som jag sällan tidigare gjort. Men när kroppens funktioner utvecklas då blir plötligt allt roligare. För egen del är målet numer att utveckla min arm- och handstyrka – något jag alltid undvikit. Ribban behöver flyttas och själv vill jag kunna göra så kallade pull-ups, jag vill kunna göra en volt och jag skulle vilja ha starkare händer så att jag bättre i alla fall behärskar grunderna i klättring. Men jag får nog börja med att lyckas med riktiga armhävningar.. Ett steg i taget.

Foto: Vladimir Bogodist

Lyckan i att ha en fungerande kropp är inte att förakta. Har du en sådan, ta den inte för givet. Den kan vara din väg till ditt totala välmående. Har du den inte, se vad du kan göra inom de förutsättningar du har.

Någon som minns hur det var att leka som liten, att snurra i stängerna i lekparken, klättra i tallarna och cykla som en tok?

Har du fått en kropp så har du fått något fantastiskt.

Använd kroppen och bli lyckligare i själen.

Alla foton är tagna av min grymma instruktörskollega och fotograf Vladimir Bogodist.

 

 

 

 

Så vackert att man blir rädd

Foto: Sarah Nilsson

Ibland är livet så vackert så man blir rädd.

När allt är så bra. Allt känns så rätt. Det är roligt, man har ork, möjligheter finns. Hur ofta är det så?

Just då kan jag bli lite rädd. Jag ser allt som är så fint, allt som jag gläder mig åt och jag vet att allt förändras ständigt. Vi kan egentligen inte fästa oss vid något endaste ting för allt är föränderligt. Ändå så hör det till människans natur att fästa sig och knyta an.

I år har jag utfört den största utmaningen hittills i mitt artisteri – och rott hem det med den äran. Jag har helt försörjt mig på mitt konstnärskap och även om jag fått snåla och fått jobba till jag nära på brände ut mig har det ändå gått väl. Jag har därefter hittat ett excellent kompletterande uppdrag som gör att jag har råd att ge mig själv rejäl semester för första gången på år. Det är senvår, det vackraste jag vet och hela sommaren är framför mig. Jag har en familj som älskar mig och där alla mår bra. Jag har så många fina vänner som finns där för mig, uppskattar mig, vill umgås med mig och älskar mig precis som jag är. Jag är frisk, stark och på väg mot toppform. Och i övermorgon ska jag på äventyr. Mitt första, men inte enda denna sommar.

Allt är väl. Påminner mig nu.

Lever i euforin. Uppskattar.

Men också alltid i vaksamheten och beredskapen.
Det är såna vi är.

Ja, må vi leva!

Foto: Linda Nilsson

Varje födelsedag är i sanning ett tillfälle att fira. Din egen och andras.

Igår fyllde jag 41. Nej, jag tänker inte sluta tycka om presenter. Nej, jag tänker inte säga att vi ska sluta tala om åldern. Jag tänker absolut inte bli en av alla de som talar tyst om mina födelsedagar från och med nu till dess jag dör, förutom att jag motvilligt överraskas av uppvaktanden från andra vart tionde år. Jag är stolt, glad och tacksam för varje nytt år jag får fylla.

För en del tycks det obehagligt att påminnas om sitt åldrande. Kanske för att vi påminns om att vi alla en gång ska dö. (Yep, sorry to break it to you, men det ska vi.) För andra är det smärtsamt att iaktta kroppens förändring. En tredje kanske har en uppfattning om att man ska bete sig på ett visst sätt i och med en viss ålder och därför känner sig begränsad.

Jag älskar verkligen livet. Och jag är så tacksam för varje minut jag har. Allt jag gör, inklusive den här bloggen och min kunskap gällande känslighet och psykologi i allmänhet handlar om att göra mitt liv bättre. För jag ser det som en gåva som jag har makt att göra det bästa av. Om än en skådespelerska är offerrollen den sista jag kommer att spela. Jag är konstant nyfiken på hur jag kan göra mitt liv bättre och tänker inte slarva bort någon möjlighet.

Därför är varje födelsedag något att fira. En dag att påminnas om den möjlighet du har fått. En dag att påminna de du älskar om hur glad du är att just de finns i ditt liv.

Traditionerna för dom här dagarna då vi firar något bestämt, inklusive helgdagar som jul och nyår, är ju så klart ett mänskligt påfund. Naturligtvis kan man uppskatta en annan människa vilken dag som helst. Men enligt min uppfattning är det så lätt att det inte blir av. Därför håller jag fast vid födelsedagsfirandet och i min familj har det blivit litet av en helig ko – i positiv bemärkelse – för oss alla. Vi är alla väldigt starka indvider med egna planer och mycket på agendan. Men på födelsedagarna samlas vi och grattar personen på det vis vi vet just den uppskattar.

När vi var små handlade det om skattkartor, garnnystan till hemliga paket och tårta till frukost. Idag handlar det om att vi samlas, äter gott och ger presenter som vi verkligen vet uppskattas.

Ligger just nu i min säng med ett kök och ett golv fyllt med papptallrikar och glas med rester.  Så lat. I fönstret står vackra blommor.  Väldoftande duschcremer. Bra böcker. Kuvert med bidrag till råsaftcentrifugen jag önskat mig. Jag är helt slut – som jag alltid är efter jag samlat folk. Men så glad och tacksam.

I mitt lilla hem om 29 kvadrat blir det väldigt trångt med folk. När jag bjuder in någon ny i härligheten på en opretentiös fest känner jag mig alltid först lite nervös för att de ska tycka jag är alldeles galen som fyller mitt lilla hem med folk till bristningsgränsen som får sitta på kuddar, sängen och de få stolar som finns. Att jag aldrig är klar när gästerna kommer. Att jag måste klättra på stolar för att hämta servetterna. Att plastskedar varvas med champagneglas – för det senare är de enda jag har. Fast jag älskar ju det.

Den senaste tiden har jag varit väldigt inriktad på att bara vara och må bra. Därför kom jag på först i slutet av dagen att just det, jag måste ju ha lite bilder. För jag älskar ju bilder. Och minnen. Det blev därför mest knasobilder på mig och inte en enda bild på den här galet goda tårtan jag lyckades slänga ihop. Jo, den blev verkligen galet god. Gick åt i ett nafs. Och här får ni receptet. Det bästa med denna tårta är att den är både gluten- och laktosfri. Du kan bjussa nästan alla på den! Själv är jag dock inte allergisk mot någonting så jag ska någon gång också prova att göra den med vanligt smör och grädde och det kan så klart även ni om ni vill!

NÖTMARÄNGTÅRTA MED SMÖRKRÄM OCH JORDGUBBAR

3 dl grovhackad mandel
9 äggvitor
4,5 dl socker

Hacka mandeln. Vispa äggen hårt så att du kan vända på skålen upp och ned utan att det faller ur. Blanda försiktigt i sockret och sen mandeln. Bred ut i två stora cirklar på plåten, så stora det går – alltså med plåtens djup som diameter. Grädda i ugn på 175 graders värme i nästan en timme. Den ska ju bli lite seg så den behöver inte vara helt färdig. Kolla av regelbundet. Jag chansade faktiskt och körde båda plåtar samtidigt och sen bytte jag plats på dom efter ett tag. Jag har gasugn så det är lite av ett experiment. Och det är ju kul.

9 äggulor
3 deciliter socker
2 dl laktosfri vispgrädde
2 msk vaniljsocker
1 nypa salt (smaka av)
200 g smakrikt laktosfritt margarin

Koka upp vispgrädden och sockret. Ta kastrullen av värmen och lägg i övriga ingredienser till smörkrämen. Låt sjuda medan det tjocknar under regelbunden rätt kraftig omrörning. Det får inte börja koka. Då skär den sig och blir sockrig. (Det gjorde min, men den blev god ändå kan jag avslöja..) Obs. Den här delen tar tid.

6 dl vispgrädde
Jordgubbar
Myntablad
Kanderade syréner

Lägg ihop bottnarna med smörkrämen emellan.  Bred på vispad grädde. Garnera med mycket jordgubbar, lite myntablad och kanderade syréner. Dom gör du senast några timmar innan genom att rulla i äggvita och socker.

SMAKLIG SPIS!

Med mig på bilden är förresten min fina vän Jenny som var en av de få som var kvar när jag kom på att jag också skulle ta nån bild. Jenny är hon som curlar mig med pepparkakor, lussebullar, semlor och alltid bubbel på födelsedan. I lördags sprang hon Stockholm Maraton och var knappt trött. Jenny du rockar. Tack också till alla andra sköna vänner som uppvaktat mig. Känner mig älskad. Fint.

 

Förgät mig ej

Foto: Sarah Nilsson

Igår ramlade jag in i en gammal förälskelse som jag nästan glömt av. Eller alltså, han är inte så gammal, rätt många år yngre faktiskt. Jag syftar helt enkelt på en äldre historia. Som jag alltså nästan glömt – tills vi då sågs igår.

Märkligt, eftersom det som gjorde att vi bröt faktiskt till och med fick mig att skriva en sång. En av mina allra mest omtyckta. Men jag har nästan glömt att det var han som gjorde att jag skrev sången. Till slut har den liksom börjat stå för sig själv och fått ett eget liv.

Men nu sågs vi alltså igen och då kom ju hela minnet tillbaka.

Det var faktiskt lite skönt att ramla in i den här, trots allt, rätt stilige mannen och bara lite förundrat tänka ”Ja, just det!” och sen inte så väldigt mycket mer. Tänka, att det stämmer verkligen det där med ”att tiden läker alla sår” och att ”its just emotions”. Så känns det ju liksom aldrig då.

Annars är jag den mest nostalgiska person som jag vet. Gissar jag – det är ju liksom svårt att göra en adekvat värdering av om det stämmer när man inte kan titta in i andras huven. Men jag minns verkligen många detaljer. Definitivt minns jag varje man som jag kysst och mer än så. Med all säkerhet minns jag varenda en som berört mitt hjärta.

Jag tänker nog rätt ofta på dessa personer som korsat min väg och sen försvunnit. Vad de har betytt för utvecklingen av mig som person. Ofta har de betytt rätt mycket faktiskt. De har inspirerat mig, motiverat mig och fått min hjärna att prova nya banor.

Har för mig att det är Alanis Morisette som skrivit en sång om vad varje pojkvän gett henne. Så tänker jag ofta. Om jag inte träffat den personen då hade jag aldrig lärt mig det där. Om jag inte blivit kär i honom hade jag aldrig introducerats till det där. Om han inte kommit i min väg hade jag aldrig vågat det där.

Varje person har en betydelse direkt eller indirekt och det är jag alltid så evigt tacksam för.

En del personer ur det förflutna är det hur lätt som helst att visa den tacksamheten för. Själv har jag kvar de flesta av mina ex som vänner eller i alla fall bekanta. Jag gillar inte totala adjön. (Separationsångest ni vet, ni som sett föreställningen.) Men ibland är det tyvärr nödvändigt att bryta helt. Och en del personer går det inte så lätt att prata känslor med även om man inte är direkt osams.

Men minnet finns ändå alltid kvar i mig även när det inte går att dela.

Ibland funderar jag på vad andra minns om mig. Om jag påverkade dom? Vad som inte kunde sägas och som kanske skulle ha sagts. Av både gott och ont.

Nu lurade sig nästan en liten tår upp i ögonvrån när jag tänkte och skrev det senaste.

Nånstans vill jag bara påminna om alla dessa möten. Vilken betydelse de kan ha även när de inte slutar som vi kanske tänkte oss. Ibland är det tvärtom – det var väldigt emotionellt då, men vi upptäcker att det trots allt inte var så mycket substans i det hela som vi då trodde.

Oavsett. Vi möts vi människor och jag tror allt har någon slags betydelse.

I det här fallet lever ju en vacker sång vidare trots att upphovet till den nästan glömts bort.

Så här är det: Jag glömmer inte dig.

Så förgät heller inte mig.

Appropå att inte glömma: Jag vet att jag skrivit lite mindre här ett tag nu. Ni vet, de här månaderna från oktober till april var ju så galet intensiva så lite paus behövde jag ge mig, förutom det faktum att lungorna tog all fokus. Men så klart tänker jag fortsätta skriva här. Och jag kan avslöja att vi diskuterar just nu fortsättningen av uppsättningar av För sensibelt begåvade. På allmän begäran verkar det faktiskt som om vi fortsätter på självaste vurma redan i höst..  Har ni tankar om det får ni gärna skriva in rad till mig. Uppdatering följer!

Tankar om ett liv där vi har tid att lyssna på vår kropp

Det är som magi. Vaknade idag och plötsligt kändes allt väldigt annorlunda. Kroppen sa. Nu vill jag ha grönsaker. Nu vill jag ha en liten promenad.

Helt plötsligt var dom där igen, signalerna. Som förmodligen varit helt dolda i stressen jag levt i den senaste tiden.

Jag förstår FULLKOMLIGT om detta inlägg nästan kan vara lite provocerande för dig som kanske just nu är inne i en oundvikligt hektisk period. Jag har ju själv varit där och håller nu på att landa. Men om det är så, kanske, kanske kan du då läsa detta, begrava det i bakhuvudet och lyfta fram det när du får din möjlighet till paus och tid att tänka ut nya strategier för framtiden.

Jag är en rätt fåfäng jävel. Eller vad ska man säga. Det är antingen eller. Antingen klär jag upp mig och fotar mig topp. Eller, om jag inte har tid – då kör jag en mer grungig, bekväm stil där det osminkade och vilda håret känns helt ok. Men visst är det så att jag stört mig på kilona som trillat på i och med allt godis och strunt jag ätit under en lång tid. Och det har varit svårare än vanligt att vända det har jag upplevt nu i vår. Förmodligen på grund av stressen.

Så helt magiskt då när jag vaknar och känner att kroppen av sig själv vill ha nåt annat. Och det känns bra och nog.

Det enda svaret jag kan se är att jag behöver ta det lugnt för att må riktigt bra och naturligt kunna känna det som får kroppen att må bra. Vi behöver nog alla ta det hyfsat lugnt för att kunna må bra.

Jo, jag vet att ni hört det förr. Men idag fick jag bara den här insikten igen, så starkt.

Negativ stress är i grunden vad som jag tror är vårt absolut största hälsoproblem, hög- eller normalkänslig. Och mycket av dom välfärdssjukdomar vi drar på oss beror på de kost- och sömnvanor som kommer med ett stressat liv där maten mest får en funktion av att trösta och belöna – snarare än att nära.

Hursomhelst. Jag är verkligen ingen asket. Jag vill bara må bra. Men jag bara älskar när kroppen hittar det här läget själv. Jag vill vara här så mycket jag bara kan.

Senast var förra sommaren när jag arbetade i trädgården på Öland och mest sov, promenerade och läste under flera veckor. Sådant får en att fundera.

Down-shifting, ni vet, arbeta färre timmar men då ta konsekvenserna av en mindre inkomst. Det kanske inte blir det där stora huset – i alla fall inte i Stockholm. Kanske ingen bil. Knappt någon utlandsresa. Men däremot ett välmående var dag.

Marknadsekonomins principer vill inte att vi gör så. För vi ska ju konsumera mer och öka tillväxten.  Men min kropp säger mig att den vill att vi gör så. Och jag tror ändå det även ur ett samhällsperspektiv blir lönsamt med många fler friska människor.

Och man får liksom börja med sig själv.
Hur många är på?

Ja, jag känner mig alltså för första dagen lite bättre från lunginflammationen. Har blivit röntgad också på förmiddagen och det känns tryggt att någon kollar en. Tänker att det blev ju rejält det här, men sen är jag nog frisk jättelänge sen.  Sen, appropå stress! Läste nyligen att tydligen är stress enligt nya rön bara negativ när vi tänker negativt om den. Så du som är inne i en fartfyll rond, stärk dig genom att fundera på varför du gör det du gör, det du är glad av att insatsen ger,  så säger vetenskapen att du mår bättre även i fart!

Hjälper eller stjälper dina överlevnadsstrategier?

Vad har du för uppfattningar som präglar dina livsval? Vad har du för principer som du benhårt håller fast vid för att du är övertygad om att det är rätt väg till din personliga lycka? Och, kanske ännu viktigare: Vad har du för omedvetna uppfattningar som styr dig i din vardag?

Ni vet hur många som blir föräldrar brukar säga: ”Det och det gjorde mina föräldrar mot mig som inte var bra och det ska jag aldrig göra mot mina barn.” Så gör dom i stället helt tvärtom och så klagar generationen efter på det motsatta beteendet. Nån som känner igen sig?

Vi människor må vara vanedjur. Men vi lär ju oss tack och lov också av våra misstag. Vi drar slutsatser och sedan överför vi dem på nya situationer.

Fast tyvärr blir det inte alltid rätt. Ibland projicerar vi gammalt upplevt på en helt ny person eller situation och agerar därefter på ett sätt som faktiskt inte hjälper oss som vi tror att det gör.

Jag är ju personligen enormt intresserad av det här med anknytningsteorin. En teori som inom psykologin har studerats förhållandevis länge och som idag betraktas mycket seriöst av de flesta psykologer och terapeuter. Enligt denna så knyter vi under våra första år an till de människor som är våra vårdare och anpassar oss även efter deras beteende. Vi lär oss agera på ett sätt som ger oss mest kärlek och omvårdnad – och det sättet bär vi ofta med oss genom hela livet.

Jag ska inte gå in på hela teorin i detta. På svenska finns helt fantastiska böcker i ämnet under rubrikerna Hemligheten och Den djupa hemligheten av Egil Linge och Dan Josefsson. Jag rekommenderar dessa varmt till alla människor som vill bli mer medvetna om varför vi fungerar som vi gör i relationer.

Det vi tillgodogör oss på det här planet skapar automatiska reaktioner för oss i vuxen ålder. Men även i vuxen ålder fortsätter vi ju att påverkas och drar slutsatser från våra erfarenheter.

Vi försöker hitta ”formler” för vad som fungerar för oss och vad som inte gör det. Men ibland blir det nästan lite magiskt tänkande över det hela. Typ ”Jag ska ha en person med ett sånt och ett sånt jobb, för det funkade inte med min förra som jobbade så”. Eller: ”Jag ska ha en lugn man” – men vad är en lugn man – på djupet? Är han mindre lugn för att han är fysiskt aktiv? Är det snarare trygg och stabil i sina känslor jag menar – och är han nödvändigtvis det bara för att han är ett lugnt sätt?

Vi kanske skräms av någons rakhet eller tilltalas av någons mjukhet som dock vid närmare undersökning visar sig vara en maskering av något annat.

Det går inte att veta. Man måste pröva. Men poängen är att fortsätta prova – och inte stänga möjligheter för tidigt med anledning av förutfattade meningar.

Jag trodde exempelvis att jag aldrig skulle kunna vara träningsinstruktör för att jag normalt sett hatar att vara uppbokad fasta kvällar. Men eftersom jag älskar jobbet så mycket – så spelar det numer inte alls någon roll. Men på grund av denna förutfattade mening så tog det lång tid innan jag ens gav detta för mig perfekta jobb en verklig chans.

Det är då våra strategier förstör för oss. När vi inte ens ger något en juste chans – hur ska vi då kunna veta?

Så det kan vara en idé att fundera över hur välgrundade våra uppfattningar verkligen är. Och om det hjälper oss att vara så svarta och vita. Vad har du för uppfattningar om dig själv och din omgivning som omedvetet präglar ditt beteende och hur du ser på dig själv? Hur påverkar det hur du beter dig i din vardag?

Visst skulle det vara härligt med en tydlig instruktionsbok som gjorde att vi undvek alla misstag. Men så funkar det ju inte. Man måste ju också ge saker en ärlig chans – med öppet hjärta – om man ska få veta säkert.

Ständiga förbehåll lockar ingen blomma upp ur torftig jord. Men tålamod, ömhet och värme kan.

FINAL – FÖR DENNA GÅNGEN

Foto: Linda RehlinAlla foton i detta inlägg: Linda Rehlin

Så är det dags för den sista föreställningen – i denna föreställningsperiod. Biljetterna har varit slutsålda sedan ungefär en vecka och podiet för pianot står där redo på vurma för en sista kväll i känslighetens tecken.

Jag vaknade idag kl 5, sådär som jag ofta gör, helt ofrivilligt. (På väg att bli äldre eller högkänslig? Ni får välja.) Inför varje föreställning brukar jag läsa en lista med anledningar till varför jag gör detta för att peppa mig själv i min rampfeber. Idag valde jag att inkludera lite filosoferande kring min egen resa.

Foto: Linda RehlinAnledningar till För sensibelt begåvade:

-Jag vill lyfta känslighetens betydelse i vårt samhälle
-Jag vill ifrågasätta den traditionella synen på känslor, känslosamhet och känslighet
-Jag vill uppmärksamma alla känsliga på styrkorna i deras personlighet
-Jag vill uppmärksamma våra möjligheter att vårda oss själva genom en bättre förebyggande egenvård
-Jag vill skapa större kunskap hos anhöriga om hur en känslig kan fungera
-Jag vill bjuda in till en mer tillåtande attityd till känslosamhet, att våga skratta mer åt livets allvar
-Jag vill göra infotainment av ett nytt slag där jag inte bara föreläser skyddad bakom en mask av fakta utan också ÄR med alla pinsamheter som känsligheten också kan medföra
-Jag vill ge ett praktiskt exempel på att det går att vara stark genom att våga vara svag
-Jag vill göra en föreställning utanför den traditionella teatervärlden som möter publiken där den redan befinner sig
-Jag vill visa att det finns intelligent underhållning, ett utbud mellan Wallmans och Dramaten, ett större utbud än vad som oftast syns

Jag ska vara ärlig. Jag är otroligt stolt över mig själv. Alla brev som inkommit under hela denna process, från bloggens start till föreställningarna vittnar om behovet att lyfta dessa punkter.

Jag är också galet stolt över att samarbetet har gått så bra med vurma, ett ställe som jag nu AVGUDAR!

Foto: Linda Rehlin Innan bara älskade jag Singo-alla-stuket i all färgstilsäker bohemchic dekadens. Så  tacksam är jag för att ha fått spela en föreställning med det vackraste fönster bakom mig med allt från dinglande snöflickor till ystert vårljus. Men nu betyder vurma för mig så mycket mer. Självklart beror tillfredställelsen från min samarbetspartners sida till stor del på att föreställningen sålt så himla bra. Men sånt är ju också något man skapar tillsammans, allt från en läcker meny till en smidighet rent praktiskt. Foto: Linda RehlinÅH vad jag har fått arbeta med fina människor: Allra främst Neta som vågade tro på min idé redan från början, sedan Björn, Eva, Kim, Julia, Sofie ja alla, alla, ni är många fler. Bara en sån sak som att någon annan plötsligt släpar upp mitt piano när jag håller på och roddar. (Ni vet vilka ni är.. Kim och Björn, jag bara säger det för säkerhets skull. Omtanke märks!)

Naturligtvis ifrågasätter jag mig själv och resultatet av det jag skapat ständigt – som den typiska högkänslig jag är inombords. Varje gång jag inte är helt nöjd med min egen prestation. Varje gång jag iakttar en publikmedlem som kanske inte riktigt tar till sig budskapet så som jag önskar det blev mottaget. Eller varje gång jag iakttagit någon som tyckt det varit lite för nära, lite för naket. Eller som inte skrattar så mycket som just jag vill.

Men egentligen. Är jag förvånad? Över att alla kanske inte älskar’t eller förstår? Att kanske en del till och med tycker jag är för mycket? Det som jag alltid är rädd för? Det är ju den verkligheten jag och så många andra levt i. En värld där vi enligt andra ”känner efter för för mycket”, ”tar allting för hårt” och ”överreagerar”. Fast vi är precis lagom enligt såväl naturen som de väsen som vi helt enkelt bara är. Varje gång vi försöker vara något annat bara låtsas vi och missar höjden av vår potential.

Så, jag påminner mig om nödvändigheten JUST FÖR att kanske inte alla förstår. Det handlar om en ökad mångfald. Och att börja stå upp för sin särarts betydelse. För att må bättre själv. Så mår också världen bättre i stort.

Foto: Linda RehlinFast om sanningen ska fram så har de öppna reaktionerna av det skeptiska slaget varit försvinnande få. Tacksamheten däremot överväldigande och jag har sett till att spara varje vacker kommentar.

För egen del tar jag emot den uppskattningen som en belöning för allt skrämmande jag själv utmanat mig i genom detta projekt:

-Uppträtt helt ENSAM på scen. Jag menar HELT, HELT ENSAM. Pröva det du! (Fast bredvid mig har jag också haft världens bästa Ilona som publikvärd, Ilona vad gjorde jag utan dig?)
-Uppträtt med enbart mitt manus, min musik – igen.
-Kompat mig själv på piano offentligt.
-Lärt mig sköta ljud och ljus.
-Lärt mig göra musikbakgrunder ( i all brutal enkelhet, ändock).
-Lärt mig släppa in människor i skapandeprocessen – ett galet stort tack till föreställningens regiöga Tove Hellkvist i föreställningens slutliga utformning – och tack, tack till alla övriga i den konstnärliga arbetsgruppen, ni har varit fantastiska!
-Att jag lyckades lösa allt praktiskt med hjälp av allt från pianobärande snälla grannar till flexibla taxichaufförer.
-Har som ensam person lyckats marknadsföra och skapa intresse för denna idé på minimal budget och nästan enbart egen insats i själva scenproduktionen, så till den grad att jag nästan haft full beläggning hela föreställningsperioden och faktiskt kunnat leva av min konst! Friskt vågat. Långt mer än hälften vunnet.
-Har lockat människor att komma igen och igen och igen och hela tiden ta med sig nya människor

Foto: Linda Rehlin

Den konstnärliga arbetsgruppen med Lena Berglund, Tove Hellkvist, jag själv, Rikke Buch Bendtsen och Jan-Erik Sääf.

De här senaste åtta veckorna har verkligen varit radikalt olika förberedelsetiden. Innan satt jag själv på min kammare och skrev och producerade. I denna period har jag i stället fått öva mig i hur man håller en föreställning fräsch när man bara spelar den en gång i veckan. (Jo, man måste köra den för sig själv emellan, om ni undrar, med bara en nalle som publik.) Hur lång tid man behöver på sig att rodda när man själv sätter upp allt. Olika sätt att som skådespelare vinkla timing, humor och allvar för att bäst nå fram till publiken. Det sista en fråga som jag ännu inte hittat det slutgiltiga svaret på – eftersom det förefaller vara helt olika beroende på kvällens publik.

Foto: Linda Rehlin

Nu längtar jag självklart rejält efter mer fokus på mitt privatliv och återhämtning. Men även en början på att smida planer för framtiden.

Denna enkla föreställning skapades nämligen med målet att kunna spelas precis var som helst, i stor som liten lokal. Det var bland annat därför jag investerade i mitt system från Bose som är lätt att flytta och som kan klara liten som stor lokal. (Tack Johan, jag är så galet nöjd!)

Flera erbjudanden har redan inkommit från personer som har önskemål på sin ort och nu återstår det att som ensam producent göra praktisk möjlighet av detta. Har du önskemål och idéer? Så som Sveriges Förening för Högkänslighet hade? Hör gärna av dig i denna process. Snart kommer det också finnas en film på föreställningen eller i alla fall delar ur den.

Jaha. Vad ska man säga. 29 april – här är vi!

Ikväll ska jag ha KUL!

Foto: Linda Rehlin

 

Om att prestera när alla tittar på

Generad

Har precis gjort bort mig sådär härligt som bara jag kan göra när jag är stressad.

Inför en grupp härliga kloka, söta damer har jag under tio hela minuter stått och tryckt och tryckt och tryckt och ilsket förbannat innehavaren av en lokal som bara ”måste ha bytt kod utan att meddela mig”, googlat på internet för att hitta telefonnummer och ringa lokalansvarig, tills jag till slut får ett infall och ber min vikarierande lärare att för säkerhets skull trycka in koden så att det liksom inte ”bara är jag”.

Det var bara jag.

Min kollega trycker en gång koden och upp glider porten som av ett ”Sesam öppna dig”.

Jag har väldigt svårt för det här med simultankapacitet när jag fokuserar på en uppgift som ska lösas. Tillhör en av dessa som nästan verkar lite sur för jag fokuserar så. Fast jag inte alls är det. Jag är bara oroad att jag inte ska kunna lösa uppgiften.

Särskilt teknik kan få mig i detta läge. När det gäller krisstöd är det ju däremot en helt annan sak. Där vet jag ju att regel nummer ett är att jag är lugn och försöker få alla att må så bra som det är möjligt.

Men teknik medan någon tittar på gör mig oerhört generad.

Detta är väldigt vanligt bland högkänsliga, att bli väldigt stressad, överdrivet medveten om andras blickar på sig när man ska prestera, enligt Elaine Arons som skrivit boken Den högkänsliga människan. Helt värdelöst om man är skådespelare tänker ni då? Jo, det skulle det kunna vara. Det var det förut. Men även där har jag lärt mig att fokusera på ett mål som går ut på att jag måste se till att publiken trivs eller att mitt budskap förs fram – det är liksom inte jag som är viktig – vilket hjälper mig långt – särskilt när jag är väl förberedd. Ska jag däremot på en audition och bli uttalat bedömd får jag slåss med många demoner.

Fast det har jag ju övat på.

Däremot inte det här med att bli iakttagen när dörrar inte går upp eller stereon, eller luftkonditioneringen inte går igång. Saker som då och då inträffar som instruktör. Särskilt om systemen ändras eller någon byter sladdar.

Får fundera på hur jag ska bli bättre på detta.

Fast mest gillar jag nog att komma i god tid så ingen behöver titta på mig medan jag fipplar. Såklart blir det i och för sig då nästan aldrig heller något fippel.

Jag är lite nervös idag. Och tycker liite synd om mig själv. För att jag är fortfarande inte är riktigt frisk. Solen skiner fortfarande helt galet vackert. Host. Host. Och imorgon är det ju allra sista föreställningen som är fullsmockad! Den vill jag ju bara njuta av! Så håll tummarna på att denna natt kommer med läkandets totala magi. Fick du inte plats på föreställningen? Känner du mig så kanske, kanske kan jag klämma in dig på en ståplats. Men annars vill jag påminna om att jag tänker ju mig denna omgång av För sensibelt begåvade bara som en början. För sensibelt begåvade kan nämligen också komma till dig. Och vem vet hur vi gör i Stockholm framöver..

Välkommen till klubben för livsnjutare

 

Foto: Sarah Nilsson
Liljekonvaljer på lördagsmarknaden i staden Chambéry i franska alperna.

Jag har alltid älskat livet. Bara så.

Nu tror kanske någon att jag känner så för att jag föddes in i en miljö av frid och fröjd och gamman och att det därför för mig var lätt som en platt. Så var det ju nu då inte riktigt på flera plan. Tyvärr. Men ändå har jag alltid haft den här enorma livslusten medfödd, som den allra bästa present i livet.

Att jag ändå under flera perioder känt att livet varit väldigt tungt har  sällan varit på grund av livet självt. Livet är ju så makalöst. Så fullt av spännande möjligheter när vi vågar se dom. Men det som är tungt är när vi känner att vi inte  passar in i de sammanhang vi hamnar i, inte orkar med och lyckas leva upp till förväntningarna. När vi tvingas vara verksamma i en verklighet som vi märker inte är gjord för de personer vi är.

Men om man kan greppa sitt mod och förflytta sig från alla dessa sammanhang som inte passar en, med tiden byta miljö och fokusera på att skapa sina egna sammanhang då är ju livet så otroligt skönt. Som ett vitt papper som bara väntar på att vi ska lägga våra penseldrag. Och om det till slut ändå råkar bli väl kladdigt då kan man faktiskt ta ett helt nytt papper och börja om.

Foto: Sarah Nilsson
Där ost är, där är gärna jag.

För sensibelt begåvade. Den positiva vinkeln av att vara högkänslig och känslig. Det var den insikten om egenskapen som lyfte mig under en tid som var särskilt svår och jag letade efter svar. För den sidan att njuta och känna livsglädje visste jag ju att jag besatt och ville uppmärksamma mer.

Eufori, njutning, passion och livslust. Älskar det.

Livsnjutare är en term som jag använt allt mer. En kär vän, unga fröken Nadia, och jag fann varandra för ett drygt år sedan med nästan 20 års skillnad och ändå en helt självklar samhörighet. Livsnjutare konstaterade vi snabbt. Det är vad vi är. Vi lever för att njuta.Till max.

Precis som jag älskar Nadia Frankrike, där jag nu var i helgen för möte med franska skådespelarkollegor. (Ja, Nadia, jag ska berätta mer när vi har vår nästa dejt!) Så klart jag passade på att njuta. Men vad det är att njuta är naturligtvis upp till var och en. För mig är bara vistelsen i Frankrike njutning – frankotönt som jag brukar kalla mig. Men för just dig kanske det representerar något helt annat. Det jag personligen älskar med det Frankrike jag fått glädjen att lära känna, är just en attityd av att vi föddes för att njuta. Det är det som är vår plikt på denna jord. Så långt från kraven på plikt som snarare förekommit i vissa delar av min hårt arbetande västerbottniska släktlinje.

Foto: Sarah Nilsson
Molière med mina franska kollegor i Chapiteau Théâtre Compagnie.

Så ser jag numer själv också på livet. Du har fått en möjlighet och det är upp till dig att ta vara på den.

Jo, jag fattar att det är få förunnat att kunna tänka så. Men de flesta av oss i västvärlden kan det faktiskt. En stressande tanke kan vissa tänka, alla dessa val. Det kan jag ibland hålla med om. Men mest en möjlighet. Det behöver inte bli optimalt. Man får göra fel och ångra sig. Så länge du inte bara sitter där och funderar utan att prova.

Ett av mina försök här i livet blev för mig då alltså Frankrike, som kom att bli ett stående inslag i mitt liv. Min egen familj hade ingen som helst relation till Frankrike. Jag åkte själv som 21-åring för att jag var så nyfiken och älskade det vackra språket. För att jag älskar vin, ost, choklad och desserter. Ivriga diskussioner med stora gester och passion. Ni hör, det är ju sådana preferenser som gör att Frankrike är ett rätt naturligt val.

Vad jag älskar med det jag fått leva i Frankrike är saker som dessa:  Man värnar om artigheten – goddag och adjö när man går in i en butik. Man hälsar även på varandra i naturen – för visst är det väl fånigt att titta bort som så ofta görs när man möter någon ensam i en skog? (Jo, jag ser ju ändå att du är där.) Man frågar om klänningen jag tittar på i butiken är ”för ett särskilt tillfälle” och engagerar sig livligt med att presentera den optimala uppsättningen assecoarer som om det vore det viktigaste i världen. Inte för att göra rätt, utan för att det är en fråga om respekt och hyllning till tilldragelsen. Man avgudar litteraturen – frågar jag om en bok vill de först veta allt om min favoritlektyr för att bäst kunna ge mig råd. Maten är religion – och varje liten del i måltiden förklaras med (läs, skapas en anledning för) genom hur det påverkar matsmältningen optimalt. Man inleder måltiden med en aperitif – så gott som alltid. Bara en sån sak. Man är gästfri, naturligtvis inte alla, men jag har sannerligen fått möta helt fantastiska exempel. Och sist men inte minst, vet man att vackert inte alltid är det som är perfekt – en riktigt sned dörr har sin fulla estetiska funktion.

Foto: Sarah Nilsson

Allt detta njuter jag av i fulla drag. Även om jag sen älskar att återvända till ett lugnare Sverige med mer måtta, mer utrymme för den privata sfären och inte minst fler bekväma snygga sneakers för kvinnor på menyn.

Men varför välja när man kan få både och? I alla fall ibland?

Så välkommen du hit till klubben för livsnjutare. Sensibelt begåvad. Hur njuter du helst? Du har ju en förmåga att ta in mängder av sinnesintryck. Grymt härligt då att göra dem så njutbara du bara kan. Visst, även då kan det bli för mycket av det goda. Men då får man väl ta och vila lite på gosakerna. Så bara.

”Let’s drink more wine just like they do in France. Let’s share our bread just like they do in France. Let’s kiss with tongues, let’s make more love, let’s have a fight and then make up.” Ni som har sett föreställningen har hört dom orden och vet nu mer om vad som ligger bakom dom. Taggtråden från de senaste dagarna har idag äntligen börjat gett vika, men som jag sover. Helt enkelt. Uppenbart det jag behöver. Laddar för tisdag. Final på föreställningen För sensibelt begåvade. Laddar för resten av mitt liv, med alla möjligheter att njuta mera.

Pinsamhet – en medmänsklig gärning: Våga vara pinsam!

Foto: Sarah Nilsson

Var lite oplanerat pinsam i franska alperna där jag var på påsksemester nu i helgen. Gillar ju att gå på långturer själv i bergen och tänkte att ”här är ingen” medan jag leker ”the hills are alive” med utlösare och tumlar i gräset. Men så var icke fallet..

Alla ni med hårdare hud. Ni som på riktigt inte suger åt er så mycket av er det ni ser omkring er. Ni som nästan inte ens behöver borsta av er det ni tar emot, för det rinner liksom bara av er. Ni som tillhör de här 80 procenten, de som enligt evolutionsteorin snarare utgör krigaren på fältet än den vaksamma rådgivaren på sidolinjen. Ni som ändå är öppen för det känsliga – jag beundrar er så, ska ni veta. Ni som kan lyssna på det som avviker och med öppet hjärta ta till er verkligheten för en person av ett annat slag än er själva. Utan fördomar. Utan ett avvaktande skydd. För det är så det byggs broar. Det är så vi läker sår. Det är så vi skapar en värld rik på mångfald i stället för en värld fylld av trista kopior.

En föreställning är i sanning en levande organism. Precis som all live-konst som exempelvis en konsert – och det är liksom det som är själva finessen. Ska vi va helt ärliga så låter ju sällan live lika bra som på skiva. Men det är en annan upplevelse i nuet som ger scenkonsten en dimension som ett inspelat medium aldrig kan få. Föreställningen lever med sin publik för kvällen och kan bli nästan helt annorlunda från dag till dag.

Igår hade jag min näst sista föreställning på vurma under denna vår, som också, enligt de nu 8 olika erfarenheter jag har, blev en osedvanligt allvarlig kväll om än med några lite mer oväntade inslag från delar av publiken av så att säga mer aktiv karaktär. Salen var återigen fullsmockad och solens värme och närheten till löning lockade fram en feststämning vars kontrast på något sätt gav ämnet ett ännu större allvar än annars. Allvar – något som definitivt har sina poänger i samband med ett ämne som självklart i botten är allvarligt. Även om just jag snarare valt att se på det med glimten i ögat. Förra veckan var exempelvis en helt galen skrattfest kvällen igenom. Vilket så klart kan vara riktigt härligt.

För att. Humor är vårt bästa redskap här i livet. Ja. När tiden läkt såren då kan man gott få skratta åt sig själv. Det är härligt befriande. Livet är ju galet. Underbart.

Att våga skratta utan ironi åt det som också är svårt är dock inte något för alla. Man måste våga. Många tar sig själv många gånger på för stort allvar (inkluderat undertecknad) och att det här med att hålla uppe sin fasad verkligen är något de allra flesta lever med förstår jag eftersom den kommentar jag utan tvekan mest får höra efter föreställningen är att jag är MODIG.

Ett beröm som för mig är tveeggat. Det tror jag redan tidigare att jag har nämnt för er bloggläsare. Min känsliga paranoida sida säger ju nämligen direkt: ”Jaha, ni menar alltså modig som i det samma som galen som vågar ställa sig såhär inför allihopa och blotta mina svaga sidor.” Men. Det är ju faktiskt precis det jag medvetet gör.

Där har vi HELA POÄNGEN i föreställningen. VARFÖR är det så känsligt att blotta svagheter? När vi uppenbarligen alla besitter dom? När siffrorna för utbrändhet och andra psykiska utmaningar ständigt ökar. Hur ska vi komma tillrätta med detta och bli starkare om vi inte vågar se på oss själva i vitögat.

Foto: Sarah Nilsson

En av mina, erm, mindre graciösa hoppbilder. Jo, jag är alltså också dansträningsinstruktör. Hm.

Att jag vågar vet vi nu. Även om jag är livrädd inför varenda föreställning då jag ska göra det igen för en ny okänd samling människor. (Oftast är ju dessutom faktiskt de personer man känner de mest skrämmande, märkligt nog, men kanske inte så konstigt då relationerna man sinsemellan har också oundvikligt påverkar.) Men vågar, det gör jag, just för att jag tror det har en poäng. För att jag vet att tillsammans är vi starkare om vi vågar visa att det här är ok, naturligt och sammantaget jäkligt mänskligt. Dessutom är det värsta något som redan ligger i mitt förflutna. Det är ju därför jag kan göra detta. Jag har ju tagit fighterna för och med mig själv redan. De allra största i alla fall.

En publikmedlem och kollega sa igår: ”Det verkar jobbigt att vara du.” Eh. Jo men så klart. Ibland. Det är ju därför jag gör den här föreställningen, liksom.

Varför annars denna passion för att på ett väldigt personligt plan och genom ett ovanligt nära och intimt grepp lyfta ett ämne som i sanning inte vanligtvis lyfts på detta sätt?  Jag har mått otroligt dåligt tidigare i mitt liv. Men till stor del i onödan för att jag inte förstod mig på hur jag själv fungerar och försökte passa in i någon annans mall. Därför vill jag öka medvetenheten och vara ärlig med hur det kan vara.

Oftast låtsas vi ju bara trallandes att solen skiner ständigt och går därför omkring och mår ännu sämre ensamma bakom neddragna persienner.

För egen del är jag urbota trött på alla personer bakom självhjälpsböcker som åker runt och föreläser och som i efterhand verkar ha föga koppling till det som de gått igenom. De står där starka, publiktränade och pratar förnumstigt om hur vi andra ska ändra oss med föga verklig referens till sig själva. Sällan, mycket sällan känner jag att de förstår och verkligen har varit med om det som de talar om.

I min publik möter jag däremot varje kväll ett stort antal personer som lättade talar om att de kan andas ut för att de inser att de inte är ensamma och att det är skönt med någon som kan sätta ord även på allt det svåra och såriga.

Men icke att förglömma är det trots mitt personliga och intima tilltal en mycket medveten föreställning. Varje blottad vald sida är ytterst omsorgsfullt vald och arrangerad i en dynamisk, koncis bukett. En bukett av allt, ja nära nog allt, som känsligheten försatt just mig i, samlat i ett enda koncentrat och serverat i intensitet på ett fat.

”Härligt och pinsamt” skrev en person ur publiken. Just så. För det är ju ofta pinsamt. Och som så många av oss känsliga ursäktar oss. Känner skam. Detta är enormt väldokumenterat i skrifterna om högkänslighet och en verklighet som vi inte kan rygga för om vi vill våga ändra den.

Många av oss känsliga bryr ju oss något helt fantastiskt om vad omvärlden tycker, vare sig vi ville eller inte, som de högabsorberande svampar vi är. Så är det även för mig nu som privatperson. Och det är just då träningen kommer in i bilden. Att ta in andras tankar en stund är oundvikligt, processen sker vare sig jag vill eller inte. Men sedan kan man fråga sig: Vad betyder det jag just fick höra? Och vad säger det snarare om personen som sa så? Och var är JAG mitt ibland alla dessa intryck?

Foto: Sarah Nilsson

Så klart bryr även jag mig. Även om jag just här är lyckligt ovetande.

Det jag i detta stadium av föreställningen börjar fråga mig, när nu snart 500 personer fått se den är: Vem är föreställningen egentligen för?

Jag märker ju att det är de känsliga som lättast tar till sig den. Som ser det som en stor lättnad att våga lyfta dessa ämnen. För oss är det inte ens jobbigt. Detta är ju vår verklighet i livet där många av oss brottats för att komma till rätta med oss själva. Det är därför ofta en stor befrielse att få lätta på locket och hjälpa allt det som rör sig inombords att få sväva uppåt.

Lever man däremot med att förtränga dessa sidor hos sig själv, att vara i kontroll och försöka vara som alla andra, kan det däremot vara jobbigare att få detta serverat på ett fat. Då är det måhända lättare att beteckna detta som en egenskap som ”andra” lite märkligare människor besitter. Något som är lite jobbigt att lyssna på. Som man kanske helst undviker. ”Varför prata om det här?”

Reaktionerna blir då något av tankar i samklang med just den verklighet som många känsliga fått uppleva genom sitt liv och som faktiskt är den röda tråden i min föreställning: ”Du känner efter för mycket.” ”Men ta inte allt så allvarligt.”. ”Du överreagerar!” Med andra ord: ”Vem tror du att du är?” ”Du är inte ok – ÄNDRA DIG.”

Fast – det är vi som är helt naturliga med vår personlighet. Helt självklara. Helt fantastiskt nödvändiga – som den del av naturen utgör med allt det positiva som egenskapen också medför. Det får vi allt för sällan höra. I stället får vi höra hur andra tycker att vi ska vara. Andra, som faktiskt många gånger i stället skulle behöva ta en ordentligare titt på sig själva.

Så, vem tror jag att jag är? Jo. En människa som enligt forskning utgör i alla fall en femtedel av befolkningen. Men alla har vi fått lära oss att hantera vår känslighet olika. Och alla vågar vi inte tala om den ännu och bemöta den eller vara öppna med dess svagheter. Utom när vi måste.

Majoriteten känsliga har inte haft det så lätt enligt de studier omnämns i bland annat Elaine Arons Den högkänsliga människan. Så är det. Och personligen tror jag att om vi inte ser roten till allt så är det svårt att bli stolt och nöjd med sig själv.

Från början ville jag bara göra en berättelse om varför vi känsligare är så bra. Men allt sitter ju ihop, det har jag förstått nu – och inser är nödvändigt att lyfta.

Jag tror ju nämligen att livet blir lättare – och att vi gör livet lättare även för våra medmänniskor – om vi även kan va kompis med de så kallade svagare sidorna av oss. Detta gäller oss alla. För även människor med hårdare hud utstår med största sannolikhet händelser som kan dra undan marken under fötterna. Det har jag många erfarenheter av i mitt arbete som krisstöd. Det märkliga är att då kan plötsligt en känsligare person, som redan är van att brottas med sina demoner, enligt studier faktiskt vara mer motståndskraftig. Och det är just därför även du med hårdare hud kan må gott av att lyssna och bli nyfiken på din känslighet.

Att bara älska sig själv när man är perfekt. Vad är det liksom? Det är ju hur lätt som helst. Det är ju dom andra dagarna vi behöver det som mest. Vare sig vår hud är av ett hårdare eller mjukare slag.

Nu är det bara en föreställning kvar! Och den är faktiskt redan så gott som slutsåld – minus två biljetter. Misstänker starkt att nästa tisdag kommer bli en mycket varm kväll med mycket folk under samma tak. Men så får det bli – det får sluta med ståt och så många som kan få plats. Redan nu funderar jag på föreställningens fortsatta liv. Har fått många förslag. Och så klart kommer ni få veta allt här i bloggen som fortsätter. Hoppas faktiskt på mer tid att skriva nu, när saker börjar falla på plats. Men först gör vi oss redo för finalen!

(Och appropå att våga vara pinsam. Här har ni ett offenligt klipp från Facebook på en generöst tilltagen badbyxdansande man i fitnessgrupp på strand – som för många skulle betecknas som högst pinsamt.. Ärligt talat vet jag inte om den här mannen tycker han själv är pinsam. Förmodligen inte. Och det är det som är så härligt. Visst skrattar jag när jag tittar – det som säkert är tanken från den som har lagt upp klippet. Men själv skrattar jag med kärlek och värme för jag tycker det är fan underbart. För efter ett tag framstår snarare den fortsatt stenhårt coola balanserade instruktören nästan som mer pinsam som inte ens tar in den här helt ljuvliga deltagaren. Hur kan han låta bli liksom?)