Jo men visst försöker jag dejta

Med rätt uselt resultat.

Låt oss prata ärligt nu. Internetdejting. Denna plåga till sysselsättning. Orka!!

Men jo, jag försöker ändå orka – eller har i alla fall i ett par veckor försökt att kommunicera med folk via en app. En så kallad ”dejtingapp”. Hur ska annars en på heltid ensamstående mamma träffa folk? Särskilt när man inte är bra på att flirta i mataffären – ni som sett föreställningen vet vad jag menar..

Jag har hursomhelst verkligen inte bråttom – vill mest öppna en dörr på glänt. Ärligt talat har jag väldigt – VÄLDIGT – dubbla känslor kring att släppa in någon i min och mitt barns ljuva bubbla. ”Va – förväntar han sig att vi ska ses varje dag? Sova hos oss? Vilka krav!”

Men jag är ju fan bara mänska! Klart jag tänker på män nån gång då och då. Ibland. Lite grand. Eller ganska mycket. Mer än de förtjänar – nädå. Inte de braiga. Men definitivt just de jag råkat ut för de senaste tre dagarna.

Jag är ju snart 46 och har varit singel rätt länge så lite koll har jag ändå på internetdejtande. Jag har tex lärt mig hur jag fixar det bäst om jag träffar potentiella love interests på nätet relativt snabbt på en slags kort ”rekdejt” – så att inte min förjordade fantasi snabbt hinner bygga upp något slags gigantiskt romantiskt rosa drömslott som oundvikligt måste raseras av verkligheten. Jag har också lärt mig att det bästa faktiskt är att inte svara alls när man inte är intresserad – att det är så det går till – och det faktiskt är det som är det mest empatiska i just den världen. (Att tacka för uppmärksamheten och skriva att man inte är intresserad som kvinna leder aldrig till något gott – tro mig!) Men det tog ett tag att lära mig de läxorna, bara det, kan jag säga.

Trots det blir jag fortfarande ännu förbluffad.

Låt mig få ta tre exempel från bara den senaste veckan:

Nummer ett: Man som ser väldigt trevlig och städad ut, välutbildad med bra jobb, som uppger att han varannanvecka har vårdnad om sitt sjuåriga barn. Tredje meningen i vår konversation: ”Hur ser resten av din kropp ut.” Efter ett försök till modererat halvsvalt svar från mig – och ett ”ge-karln-en chans-tänk” kommer nästa höjdare. ”Har du titties, alltså?”

Nummer två: Superglad charmig norrlänning som lite grand liknar Glader i Snövit.  Arbetsam och positiv utan barn. Skriver massa härligt i sin profil, bland annat om hur han älskar hemlagad mat också, men det tänker jag inte så mycket på förrän senare. I sitt allra första mejl till mig skriver han jättelångt om sig och sin familj – och avslutar med: ”Tycker du om att laga mat?” Jag svarar ärligt: Sådär. Det kan vara kul när man har lust, men nja i vardagen. Radioskugga.

Nummer tre: Extremt högutbildad man med två tonåriga barn som skriver att han endast är intresserad av seriösa kontakter. Vill omedelbart att vi ska byta chattforum, vilket jag alltid tackar nej till innan jag lärt känna en person eftersom det privata mobilnumret ofta lämnas ut i den andra sortens chatmedium. (Också något jag lärt mig efter dålig erfarenhet.) Men vi börjar i alla fall chatta lite kort. Börjar bra med fråga om vad jag ser framför mig hos en framtida partner i fråga om egenskaper. Några frågor senare tar jag upp det här med att jag valt att leva lite enklare för att kunna arbeta med min passion och frågar hur personen ser på det.  Personen skriver då att den absolut inte heller är en medelsvensson och inte heller när det gäller sex. Ok – here we go again – hur kom vi in på det liksom? ”Hur menar du då?” frågar jag ungefär och får då några meningar in i vårt allra första ”möte” – om än digitalt – veta att personen har ”massa kinks – som de flesta – och lever ut dem till fullo”.

Alltså. Är det verkligen jag som har så himla udda preferenser när det gäller kontaktskapande jämfört med alla?

Eller – har män på nätet totalt tappat konceptet när det gäller hur man får en kvinna intresserad?

Detta var bara tre exempel – men jag kan ärligt säga att detta representerar 95% av de kontakter jag kommit i kontakt med på nätet.

Hur många kvinnor blir på allvar intresserade av en man som på en sekund börjar skicka signaler om nån slags ”spec-lista” som de är ute efter när det gäller sex? Är det verkligen bara jag som känner det som att själva min person då är helt irrelevant? Är det verkligen bara jag som inte vill prata sex med någon jag ännu inte ens vet om jag är attraherad av, eftersom jag inte ens träffat personen? Är det verkligen bara jag som tänker att – nej – om jag mirakulöst skulle lyckas få barn med den personen så är det INTE den historien jag vill berätta om hur vi träffades? Och HUR många kvinnor har lust att inleda något alls med en man som först vill kolla om man kan funka som husa – någonsin?

Nej, jag säger då det.

På nätet får man ha skinn på näsan –  och hålla en rejäl distans under tiden man sållar.

Jag vet ju att det finns många som har träffat sin partner så. Men jag undrar fanimig hur det går till.

Självklart är min situation lite speciell – med min ärliga profil där jag uppger att jag just är ensamstående mor på heltid så attraherar jag ju helt säkert en mindre mängd personer än annars. Men det är också just det. Nummer ett här på listan envisades till exempel med att få komma hem till mig första gången vi skulle träffas (om det nu varit på kartan). Alltså tror folk på allvar att en ensamstående mamma är SÅ desperat och uppfylld av undertryckt passion? Det är väl snarare varannan-vecka föräldrarna som har ”förmånen” att kunna leva så fritt varannan vecka – men jag är ju liksom vårdare jämt. Svårt att relatera till – kanske?

Sanningen är snarare att det enda jag oftast längtar efter är en redig kram av några gärna lite bredare axlar och nån som man kan prata med som man gör mellan vuxna. Det andra finns det liksom inte riktigt så mycket ork att längta efter så otroligt passionerat efter – ännu. Hur ska man liksom ens få in det praktiskt? Hallå – jag har en treåring – ensam!

En del skriver  ”jag vill ha lite mysigt gos och kel varje dag, hoppas du gillar det med”. Jag ba – paniiiik! De har antingen aldrig haft en treåring själv eller så har de då knappt tagit hand om barnen själva. (Dom syftar alltså inte på vanligt gos och kel om någon nu missförstod.) Och de som genast börjar fråga om man är sugen på lite spännande rollekar måste vara så långt från en sån situation som min att de inte ens fattar hur skrattretande tanken bara är. Fatta logistiken, liksom! För att inte tala om alla redan med sambo som lyfter hur vi ömsesidigt skulle kunna uppfylla varandras behov i lönndom.

Alltså, snälla – kan vi börja med en kram – liksom? Eller ens – att SES?

Nä, jag är ärligt talat grymt tveksam till att detta är rätt väg att gå för mig. Behöver jag nämna att jag inte kommit iväg på en enda dejt ännu..? Jag får sätta på mig en mental extra skyddande hud för att ens palla detta lite grand. Eller vara jäkligt uttråkad. Men ibland får man helt enkelt bara öppna upp sig lite ändå tänker jag – kanske?

Vad har ni för erfarenheter av internetdejting? Är det något andra känsligare ens ger sig in i?

Ja, det här skulle jag nog kunna skriva en hel föreställning om, så tragiskt roligt så det finns inte. Lite dejtinginslag finns ju dock redan i föreställningen som redan finns. För sensibelt begåvade 2.0 spelar ju ännu TVÅ FÖRESTÄLLNINGAR TILL DEN 10 OCH 11 APRIL! Det är de SISTA i Stockholm i alla fall helt säkert för i vår och kanske på länge, alltid? Så passa på att skaffa din biljett i tid här. VARMT VÄLKOMNA!

Du är en orkidé som behöver en annan orkidé!

Passar en högkänslig person bäst ihop med en annan högkänslig som partner? Eller passar en person ur de övriga 80 procenten bättre för att balansera upp den högkänslige personligheten?

Denna frågeställning har jag sett ett antal gånger i forum för högkänsliga. Många gånger uttrycks den som en önskan: ”Åh tänk om min man vore högkänslig själv så att han bättre kunde förstå!”.

”Lika barn lika bäst” heter det. Men även ”Opposites attract”.

Jag har idag kommit hem från nästan en hel vecka bland vänner och kollegor i både Malmö och Köpenhamn. Faktiskt har jag tillbringat tid just bland några av de bästa parkonstellationer jag själv vet. Par vars förhållanden jag verkligen gläds åt – och avundas! På ett sätt som känns bra.

Att vara ett par har verkligen sina sidor. Det vet vi alla. Precis som det har sina sidor att vara singel. Det är helt enkelt inte antingen bra eller dåligt. Det är alltid både och.

Men nog finns det bättre – och sämre parkonstellationer.

Vad som utgör en bra parkonstellation kan man naturligtvis ha olika åsikter om. Men själv vet jag vad jag eftersträvar.

Par där de två individerna är relativt av samma styrka får mig att vilja tvåsamhet. Par som håller ihop för att de genuint trivs och har riktigt roligt tillsammans. Par som väljer  varann för sina personligheters skull snarare än materiella och praktiska skäl. Par hos vilka en sådan emotionell trygghet och tillit finns att man öppet och utan rädsla – även inför andra – vågar ha olika åsikter och stå upp för sin individualitet. Par mellan vilka det finns stor ärlighet och samtidigt stor respekt. För att man i grunden vet och är i trygg i att man alltid vill den andres bästa.

När man verkligen vet det, då behövs varken maktspel eller ”list” för att få ”karln” eller ”frugan” att göra som man vill. Då kan man nämligen säga det rent ut. Man kan föra en vuxen dialog. För den andre lyssnar och utgår från att man vill väl.

I min egen väntan på min livskompanjon minns jag då och då min goda vän Annas ord om mig som jag citerat tidigare. ”Du är en orkidé som behöver en annan orkidé”.

När Anna sa så syftade hon inte alls på begreppet Highly Sensitive Person. Det var bara en i efterhand rolig slump, när jag kom i kontakt med begreppet högkänslighet, att hon råkat använda precis det uttryck som också används om högkänsliga : Orkidébarn.

Anna peppade mig genom att förklara att hon såg mig som sällsynt och unik – snarare än annorlunda. Hon vill trösta genom att förklara att det kanske inte alls är så konstigt att det tar lite tid för mig att hitta rätt. För att det krävs en annan unik och sällsynt för att passa ihop med just mig.

Själv vet jag dock inte om just en högkänslig person är den bästa kombinationen med en annan högkänslig.  Det kan vara så. Så härligt med någon som känner lika mycket, som gläds lika mycket. Som förstår! Men i de fall en högkänslig inte har vuxit in i sin egenskap, inte har koll på sina känslor och sina reaktioner. I dessa fall kan denne, kanske utan att ens vilja det, såra sin omgivning rejält. Det har jag själv tyvärr gjort när jag var yngre. Även om förståelsen må finnas, kan bristen på självinsikt och impulskontroll rasera en för övrigt stor potential till djup intimitet.

Visst kan det stämma att en icke högkänslig person har samma typ av referensramar. Kanske saknar den förståelse för hur det är att processa en stor mängd intryck. Men besitter personen en hög nivå av empati person kan den faktiskt vara den ultimata matchen. Till och med en rejält annorlunda person än en högkänslig kan vara en utmärkt partner om just empatin finns.

Till och med i de fall där empatin inte finns på den nivån som skulle önskas, kan det  i många fall vara enormt skönt för en känslig person med en respektive som står mer oberörd när det blåser. Det kan också vara en stor utmaning. Men många gånger väldigt, väldigt skönt.

Elaine Aron, myntaren av begreppet högkänslighet skriver om fördelar och nackdelar med de olika kombinationerna HSP+HSP eller HSP+icke-HSP. Bland annat i boken Den högkänsliga människan.  Hennes slutsats är just att alla konstellationer kan fungera utmärkt beroende på olika faktorer.

Så klart kan man dock inte intellektualisera dessa saker. Kemin, anknytningsteorier och allt möjligt annat spelar roll.

Men stöter man på utmaningar när det gäller just högkänsligheten i ett förhållande kan det vara av värde att påminna sig om att den till syvende och sist bara är EN av våra egenskaper.

Vi människor har ju så många fler facetter än så. Det är kombinationen som avgör!

Så kanske jag själv visst ska ha en annan orkidé?

Men vad det innebär, det må framtiden utvisa!

Psst. Kommentera gärna med hänvisning till dina erfarenheter! Nyfiken!

Kärleken, den kärleken i spådamens kula

Foto: Louise Spåra

I lördags var jag hos en spådam. Jo, det är sant. Jag var nämligen på en fest där detta pittoreska inslag gentilt erbjöds gästerna.

Egentligen vet jag inte riktigt om jag tror på att någon kan förutse ens framtid. Om det nu är möjligt så vet jag vidare inte om jag tror att det är så bra att få denna information. Särskilt inte för en kontrollfreaking högkänslig.

Men alla såg ju så glada ut som kom ut ur det söta lilla lusthuset där damen satt. Jag tänkte:  ”Vad sjutton, man lever bara en gång”. (Eller kanske flera? Skulle jag kanske ha frågat damen om, vid närmare eftertanke.)

Det började i alla fall bra: ”Du är en skarpsinnig liten tvilling.” (Stjärntecknet, alltså.) Skarpsinnig, sånt gillar man ju alltid att höra. Eller sa hon kvicktänkt? Vilket som går hur bra som helst. Smicker går hem i alla lägen.

Sedan fortsatte hon: ”Du har en fantastisk period just nu, eller hur?” (Det var något med Uranus.) Nja, njo mumlade jag. För mitt liv är ju just nu lite märkligt. Det är trots allt ovanligt bra på mitt personliga plan inombords och jag är så himla glad för mitt yrkesliv – dock så har ju sommaren varit full av yttre omständigheter att hantera som skakar om alltihop med återkommande mellanrum.

”Kärleken då?” frågade damen mig. ”Den går väl också rätt bra?” – utifrån mitt horskop.

På något sätt tänkte jag då att, hm, den BORDE ju gå bra. Har alla förutsättningar för att gå strålande. För jag vet vem jag är, jag vet vad jag vill och samtidigt så bryr jag mig just nu inte så himla mycket.

Men alltså, det är fortfarande allt bra lite verkstad..

Då drog damen några kort. Jag som kan lite om symboliken i tarot (fråga mig inte hur, det finns helt enkelt väldigt få områden som denna nyfikna naturvetartjej kan hålla fingrarna borta från..) så att det var både arbetsamma kort och så två fantastiskt härliga med hänvisning till kärlek och romantik.

”Du avskyr verkligen när folk ställer krav på dig. Lika rädd som du är för att bli sårad är du för att det ska bli bra – så att du skulle behöva börja anpassa dig. ”

Got me. Ja, vad ska man säga – stämmer nog in på rätt många långvariga singlar, vi som i sanning verkligen gillar vårt eget sällskap. Det här med känslan av ett ansvar för en annan människas välmående är också något som kan skrämma många känsliga individer som är så måna om att göra ”rätt”. Ändock så längtar vi ju efter att det ska kännas rätt, rätt, rätt – som alla andra. Och att vi ska få ha härligt sex lite oftare. Vem gör inte det?

Det ÄR inte helt lätt att vara singel i min ålder och dejta. Många av oss i liknande situation har redan mycket i bagaget ( ni som har sett föreställningen vet vad jag tänker på) som vi antingen slänger i knäet på varandra, alternativt är helt omedvetna om att vi släpar på.

Få vill ge sina känslor till känna, sina drömmar och förhoppningar. Man har blivit så bra på att skydda sig – satsar på många hästar samtidigt – och ändå går så många samtidigt fåfängt och hoppas att rätt främling en dag ska kunna uppfylla ens outtalade fantasier och förstå en – bara så där – som i sagans värld.

Funkar så klart så där halvbra.

Vare sig man nu tror på spådamer eller inte så tar jag alltid till mig av sånt som ger mig energi – placebo – om inte annat. Hon avslutade med att säga att mycket kommer hända och att jag bara ska ta för mig. Något som jag VET jag behöver bli bättre på.

”Ta för dig – ha kul” sa hon.

Det låter ju rätt trevligt. Så hej, härliga höst.

Så glad som på bilden ovan var jag på festen i lördags – både before och after spådom. Tills jag på en sekund blev så där gör-trött som jag ju plötsligt kan bli. Men innan dess var det galet kul! Livet med kärleken är för övrigt något som självklart hanteras en hel del i För sensibelt begåvade. Här kan vi ALLA känna igen oss, högkänslig eller ej. EXAKT FYRA VECKOR TILL PREMIÄR IDAG! Se till att skaffa dina biljetter på Ticnet! 1, 7, 15 och 21 oktober spelas föreställningen på vurma Birger Jarl i Stockholm i höst!

Vad gör du min älskade just nu?

Ooh my darling

Alltså den här bilden. Jag var bara tvungen.

Dagens text går till alla oss som fortfarande väntar på vår kärlek. Partnern. Polarn. Vännen att älska och att älska med. I nöd och i lust.

”Han är på väg. Jag lovar han är på väg!” tröstade jag till min kära vän i kärleksnöd. ”I så fall har han fanimig ett riktigt jävla dåligt lokalsinne!” fnyste hon.

Idag såg jag äntligen det 200:de avsnittet av How I met your mother. För er som inte vet så är det en 2000-talets Friends som bygger runt att huvudkaraktären Ted som berättar den osannolikt omständliga och ändå underhållande historien kring hur han träffade mamman till sina barn.

Jag var inte så himla förtjust i serien till en början för jag missade liksom poängen med bakgrundshistorien. Och det är ju den som är det fina i kråksången.

Det finns dom som föredrar att ge slumpen äran för allt som händer. Och så finns det vi som nånstans på nåt sätt vill tro på en slags mening med det som sker.

Det må va en ren snuttefilt och ej logiskt ur ett bevisbart perspektiv. Jag bryr mig inte. Livet känns varmare så. Och med alla dessa mirakel jag ser omkring mig varje dag i kombination med ständigt nya vetenskapliga upptäckter så känns det heller inte så himla osannolikt. Därför tilltalar det mig mycket att fundera på hur jag kom dit jag är i dag. Att se hur det jag en gång såg som misstag och omvägar ibland faktiskt lyckades bli själva huvudspåret.

Jag tycker om att i How I met your mother se på hur den romantiska Ted med sina udda hobbies och ibland smärtsamt pinsamma humor letar efter kvinnan i sitt liv medan alla andra redan mött den dom ska ha. Det är så uppenbart varför det ju inte fungerar för honom tills saker faller på plats.

Jo. Jag vet att det är ett tv-program. Men jag har sett detsamma i verkligheten med. Saker blir när dom ska bli.

Men det är ganska kul att fundera på vad du gör just nu. Var nånstans är du på vägen mot mig? Vad gör du just nu? Har du tagit en vilopaus? Är på fest? Gått vilse? Eller är det kanske jag som råkat gömma mig?

Var du än är hoppas jag du har det riktigt bra. Jag har det ändå faktiskt rätt bra själv.

Så tar’e chill. Vi syns sen!

Hellre ensam än med fel person

Gammal kärlek

Framför mig i rulltrapporna vid Skanstulls tunnelbanestation vinglar en gammal dam med julröda hårsspännen i sitt vintervita hår till och tappar kryckan. Hennes kutryggige man i skotskrutig keps är förvånande snabb, fångar upp den och stöder hennes arm. Väl uppe leder han henne framåt, de skrattar till och han lägger ömt armen om henne en sekund innan de fortsätter långsamt framåt.

Dokumentärtösen i mig får hålla i sig hårt för att inte leta fram mobilkameran och fotografera paret som får det att gripa tag allra längst in i hjärteroten. Det är ju precis det där en ändå längtar efter. Det där inte ens en ensamvarg kan förneka. Drömmen om en kompanjon, en partner, en följeslagare på livets väg.

Dagarna innan jul kan singelskapets faktum slå mig hårdare än annars. Omgiven av familjer och par i alla former som skapar helgtider från sin gemensamma bas slår det mig igen att jag är ensam och det värker. För trots den stora kärleken till min familj så är jag trött på att följa med och besöka. Som den individualist jag är vill jag ha mitt eget, få sätta min egen prägel och bjuda in med värme och kärlek till ett vi som jag sagt ja till.

Såhär på juldagen däremot, när jag får åka hem till min lugna, fina lägenhet där jag kan ha seriemaraton och göra precis vad jag vill utan hänsyn till någon annan så jublar jag. Lycko mig.

Jag vill hävda att vi väljer våra liv i högre grad än vad vi ofta vill tro. Precis som många ensamstående har jag stunder där jag förbannar min situation, när jag beklagar mig som om jag vore ett offer för omständigheterna. Men oftare än jag medvetet erkänner så verkligen älskar jag det. För jag vet ju att jag har valt. Jag vet ju att jag har tackat nej. Och inte bara en, två och tre gånger.

Det finns flera anledningar till att jag gillar så mycket att vara själv. Delvis beror det säkert på ett uppdämt behov av ensamhet efter en uppväxt som storasyster med mycket ansvar tidigt i ett hem med mycket aktivitet och många barn. Det beror även på att jag i sällskap med många andra har lite svårt att vara mig själv och släppa tanken på vad andra helst vill.  Så klart betyder också det faktum mycket att jag gillar att ha det lugnt för att varva ned och att jag har egensinniga ensamvargar att brås på. Men kanske mest beror det ändå på att jag känner att jag har så mycket idéer i mitt huvud som jag också vill umgås med. Det har väldigt få partners haft verklig förståelse för. Med andra ord finns det många vinster för mig i att vara själv och det är dessa ”pay-offs” som betyder mer än vad vi vill tro i våra val som människor.

Som ensamstående blir man ju som bekant en måltavla för en ström av välmenta kommentarer om sin relationsstatus. ”Men du som är så snygg och rolig, hur kan du vara ensam?” Som om vi alla vore varor i livets butik som väntar på att bli valda. 2013 glömmer märkligt många fortfarande att jag faktiskt själv får vara med och välja. Då kommer ordet krav upp på samtalsagendan. ”Du har för höga krav.” Eller så får jag veta ”att när jag älskar mig själv, då händer det”. Jaså det tror du? Tack och lov kan jag använda min rationella sida och se att inte särskilt många av de par jag har omkring mig har förhållanden jag själv skulle vilja ha och att bland de som har partners finns såväl osäkra, som idioter och i högsta grad krävande individer. Nej, det är egentligen bara en sak jag verkligen letar efter.

Samförstånd är ordet. Jag vet hur det känns och det är vad jag vill känna.

Elaine Aron har skrivit en bok som heter The highly sensitive person in love. Här skriver hon mer utförligt om hur vi mer känsliga fungerar på olika sätt i nära relationer. Hur förälskelse kan ta smärtsamt hårt på oss mer känsliga eftersom vi är snabba på att reagera emotionellt när någon berör samtidigt som många av oss kan ha svårt att släppa någon nära just på grund av vårt behov av en balans mellan egentid och djup intimitet. Det kräver både tillit och förståelse. Vidare ska ju det där magiska ske från båda håll, inte alltid något helt självklart.

Dagens relationsböcker vill gärna göra gällande att vi i princip kan hitta en partner var som helst bara vi lär oss arbeta med våra olika sidor. Jag tror inte det. Måhända finns det många fler än ”the one” men jag tror i sanning inte vem som helst passar med mig och jag tror i sanning inte jag passar med vem som helst. För jag, du och ni är inte dussinkopior och tack universum för det.

Ser varmt fram emot härliga tider i rätt sällskap och ålderdomen med gubben som skickligt fångar upp min käpp.

Men just idag tänker jag njuta skamlöst av en härligt egensinnig juldag i något av de bästa sällskap jag vet – mitt eget.

Svag för dig

Foto: Peter Wirén

Foto: Peter Wirén

”Hur går det med kärleken?” Frågan kommer från filmaren och tv-producenten Peter Wirén, en nu gammal god vän till mig. Peter och jag har alltid pratat rakt ut. Helt oförblommerat. Om precis allt. Så särskilt märkligt var det inte när frågan bara kom, trots att vi inte setts på över två år.

Peter har gjort videos till två av mina låtar. Det är han som tyckte jag skulle springa i guldpaljettklänning genom rivningsområdet på Sorgenfri i Malmö och sjunga Some People i en enda one-take. Det är han som ville jag skulle leka på ett tak i Sorgenfri i Not over you.

Peter har lärt mig om mötet mellan det fula och det vackra. Från första stund. Efter att ha sett mig i ett tv-reportage om min teatergrupp Teater Kärlek ville han ha mig till huvudrollen i en av sina kortfilmer. Motiveringen: ”Du är perfekt, du kan både vara så fantastiskt vacker och så ful”. Jaha. Tack skaru ha. Den känsliga självmedvetna 31-åringen hade ännu inte insett värdet i att kunna betraktas så som skådespelare. Men ärliga människor, det har jag alltid haft vett att uppskatta.

Så nu talade vi kärlek. Talade om det här med balansen i möten. Jag anförtrodde mig. Sa att det verkar alltid som att de som själva väljer mig, de sätter mig på piedestal. Lägger sig under. ”Jag upplever ju dem som så svaga. Jag kommer mosa dem, köra över dem” raljerade jag. Det vill jag inte. Jag vill ha någon lika kraftfull som jag.

Så sa Peter: ”Men Sarah. Det heter ju jag är svag för dig.”

Poletten trillade ned. Det är ju så det är.

Styrka är visst viktigt för mig. För mig innebär det människor som går sin egen väg. Har integritet att vara sig själva. Men alla blir vi ju sårbara inför dem vi håller högt.

Det borde välan jag veta. Bara för att en persons energi är så en gång så kan den ändras. Och är det verkligen så att bara för att personen visar sitt sårbara, uppriktiga jag så kan jag inte se resten. Är jag en sån patetisk en som inte vill va med i en klubb som vill ha mig som medlem?

Tragikomiskt när jag av erfarenhet vet att män som attraheras av min styrka nästan utan undantag ofta blir förvirrade av den sårbarhet och öppenhet jag själv omöjligt kan dölja när jag väl trillar dit. Det hårda, tuffa, flirtiga och coola. Det finns på den oberördas meny. Det behagsjuka, mjuka, ibland pinsamt inställsamma med både rodnad och hög göra-bort-sig-rate betyder ju att jag för en gångs skull frivilligt vill följa. Också. Men även det är så klart en fas. Det som avgör är när vi ser igenom den, ser resten.

Det är visst inte ovanligt att högkänsliga på olika sätt har utmaningar på kärleksområdet. Det är något jag kommer att återkomma till. Än mer i föreställningen. Vi vill det ska vara på riktigt och nära känslomässigt. Annars får det va. Sen finns det dom som har svårt att vara ensamma också, men där ingår inte jag. Finns det vidare anknytningsproblematik i ryggsäcken så behöver man ju inte va en Einstein för att se att området kräver lite nytänk. Det kommer nu känner jag.

Svag för dig. Något att värdera. Jag är svag för dig. Och det är ovanligt ska du veta.