Annars är man bara en liten lort

Våga

Så sa Jonatan till Skorpan i Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren. Då handlade det om att samla mod för att bekämpa en ondskefull makt. En mycket stor och viktig anledning för att ta sig ur sin bekvämlighetszon. Men det är ändå en fras jag brukar använda på mig själv för att peppa mig genom nästan vilka rädslor som helst.

Jag har ofta blivit kallad modig. När jag gjort ovanliga val och som det heter ”följt mitt hjärta”. Märkligt nog har jag själv svårt att ta det som en komplimang. Min mer paranoida, snarare än vaksamma högkänslighetssida tänker nämligen genast: ”Jaha, dom tycker alltså att jag är en komplett idiot som bara gör det ingen annan nånsin skulle få för sig att göra”.

Skämt åsida. Det här med rädsla är ett ämne som fascinerat mig ända sedan jag var liten. Jag har många minnen av hur rädd jag var som liten. Men på just den punkten var mina föräldrar många gånger fantastiska. De lugnande nämligen inte bara ner mig utan gav mig även redskap att själv hantera min rädslor. Sällan fick jag slippa undan för att jag var rädd. Jag fick i stället hjälp att våga – och vinna. Bara en sån sak som när jag under en tid var vanvettigt rädd för Riddar Kato i Mio min Mio och min pappa kom in till mig med en kavel. ”Slå honom i huvet om han kommer!”.

Under en väldigt lång tid i livet levde jag dock ändå för att undvika rädslor. Ett beteende som ledde till den värsta av alla känslor enligt mig. Ångest. Det är märkligt. Här gör man allt för att låta bli att få vara rädd och så kommer det då en ÄNNU värre känsla!

Det finns inget så plågsamt som ett liv i undvikande av rädslor enligt mig. Därför gör jag idag, så mycket jag i alla fall bara kan, tvärtom. Det vill säga. Jag gör det jag längtar efter även när det skrämmer skiten ur mig. Som den här föreställningen. Idag fem veckor innan premiär får jag stunder där jag tänker: ”Men vad är jag för en jävla idiot egentligen? Vem fan tror jag att jag är?”. Men den här idéen har ju levt i mig så länge och den ger sig inte. Då är det bara att fortsätta.

Samma sak var det den gången jag ville bryta mig ur ett förhållande. Den gången jag ville lämna ett tryggt jobb. Omständigheter som på pappret var bra men som mitt inte var tillfredställt med. På den tiden tog det flera år för mig att lyssna, en gång till den grad att jag under en två-årsperiod totalt fastnade i min ångest i ett stadium av handlingsförlamning och 20 kilos övervikt som resultat. Den värsta tiden i mitt liv.

När det sen inte går längre. När man äntligen agerar. Det är ju då man märker att själva rädslan är så otroligt mycket mer skrämmande än vad verkligheten någonsin är.

Med andra ord. Det finns rädsla som är bra och nödvändig. Men det finns också en rädsla för förändring och det okända som gör oss mindre gott. Den som kommer som en kritisk tanke efter att vi fått en en rolig lustfylld idé. Den sortens drakar behöver motstånd.

Så det är därför jag idag lever som jag gör.

Pratar med mig själv liksom så här:
”Jaha. Vad vill jag?
Jaha, det! Det låter kul!
Men åh, vad läskigt, vad ska alla tänka? Det spelar ingen roll. Kör!
Du vet ju nu att det är långt värre det du går och tänker när du inte gör.
Så GÖR. Annars är du bara en liten lort.”

Och vänner. Att vara en liten lort är helt ok också. Det är vi alla till mans. Men om det gör oss mer illa än väl. Då kan det vara dags att prova nåt nytt. Bara så. Ok?

Lyckopiller eller ragata

Allt
Jag har i sanning fått höra både och.

Har gjort en helt ny fantastisk bekantskap via Twitter. En tjej som kallar sig @sent70-tal. Hon är alltså yngre än jag förmodar jag, men icke desto mindre galet skärpt. Skämt åsido. Den här tjejen har fått fart på mina hjärncellor och samtidigt vid ett flertal tillfällen fått mig att jubla: Men jaaaa! Precis sååå! I sin Twitter skriver den här härliga människan mycket om sina tankar om att vara högkänslig. Och det jag tycker om är att hon breddar bilden på ett sätt som starkt tilltalar mig.

Ni som hängt med från början vet hur jag i ett av de allra första inlägget skrev att Vi är fan mer än regnbågar, fjärilar och gråtskrattande clowner.   Med det syftade jag på den något stereotypa mediebilden som särskilt kunnat skådas i dampressen.

Med all respekt, jag är otroligt glad för att ämnet omskrivs och jag förstår att det lätt blir samma punkter som initialt lyfts fram.Men det har varit en otrolig betoning på sårbarheten och utsattheten som högkänslig. Som om vi är en grupp som behöver skyddas och nästan särbehandlas. Det är en inställning som jag inte tror gagnar oss särskilt mycket.

Det är dock viktigt att komma ihåg att det finns många olika sätt att se på det här med att en femtedel av alla människor är känsligare än andra. Elaine Arons skriver exempelvis själv i Den högkänsliga människan om läkare hon mött som tycker det vore bra om man kunde medicinera högkänsliga i mycket högre grad. Själv delar jag i stället Elaine Arons uppfattning om att ifall vi lär oss anpassa våra liv – i stället för oss själva – så har vi stora möjligheter att må mycket bra. Den senaste forskningen har ju till och med visat att högkänsliga som lärt sig hantera sin egenskap faktiskt kan vara mer motståndskraftiga i svårare tider. Studier har visat att högkänsliga som fått växa upp under goda förutsättningar eller som alternativt lärt sig hantera sin egenskap behöver nämligen inte alls må sämre än någon annan.

När det gäller medicinering innebär det nästan också alltid också att vi på ett eller annat sätt tvingas dämpa allt positivt känsligheten för med sig. Missförstå mig inte. Jag är inte mot medicin när så är nödvändigt. Men jag betraktar min känslighet som en tillgång och inte en defekt. Därför vill jag självklart värna om den.

Mottagligheten för sinnesintryck är den gemensamma nämnare vi högkänsliga har och som allt för sällan lyfts fram till förmån för reaktionerna vid så kallad överstimulering.

Icke desto mindre är självklart överstimulering något som många av oss ändå tänker mycket på och vill lära oss undvika då detta är det som oftast ställer till livet för oss. Hur vissa av oss då kan reagera är ju inte alltid så kul. Som min Twitter-kontakt uttryckte sig: ”Kan inte relatera till de #hsp som ser sig som ömtåliga varelser som bör skyddas. Jisses min omgivning kan verkligen behöva skydd ibland!”. En formulering som nästan är som ett utdrag ur mitt eget manus och fick mig att vika mig dubbel.

Så kan det va. Jag har tyvärr reagerat starkt vid ett antal tillfällen när det blivit för mycket. Så kan det även bli fortfarande, även om jag blir bättre och bättre på att inte låta det gå så långt.

Ja, det kan vara lustigt att fundera på hur olika människor i ens liv ser på en. Ofta säger det ju också lika mycket om dom själva. Mina danskursdeltagare kallar mig exempelvis dagligen för ”lyckopiller”. Ja, så fina är de mot mig.  Jag vet dock både en och två som genom tiderna hellre kallat mig ragata.

Sanningen är ju att vi kan vara alltihop. En del av vår personlighet beror säkert på vår högkänslighet. Men det mesta beror trots allt på vilka vi är för övrigt och hur vi väljer att hantera vår egenskap.

Den lyckliga luckan mellan stress och tristess

Balans

Två veckor och en dag innan första publikgenomdraget lägger jag märke till att ankomsten av måndagmorgonen fyller mig med lättnad. Äntligen får jag arbeta igen.

På min kylskåp har jag ett schema uppsatt som delar upp den egna företagarens liv i delar om arbete och vila. I och med mina övriga uppdrag som bland annat träningsinstruktör arbetar jag väldigt annorlunda tider än gemene man. Detta ledde i sin tur till att jag till slut arbetade i princip jämt och kände mig aldrig ledig. Därför blev schemat svaret.

När man själv är sin egen chef borde man ju kunna ha det hur förnuftigt som helst tänker man. En klok växling mellan aktivitet och vila så som det bäst passar en högkänslig. Men icke. Ett av mina mest tongivande personlighetsdrag har alltid varit den här samvetsgrannheten. Jag kan liksom inte göra något ”bara så där”. Jag vill göra saker ordentligt. Så att det känns bra i magen.

När det då gäller ett enmansprojekt med hur många olika aspekter som helst så tar då listan aldrig slut. Och ska jag vara ärlig, samma visa var det på jobbet i säkerhetsbranschen. Och jobbet innan dess. Och jobbet innan dess. Detta är helt enkelt min utmaning som person. Den insikten har sjunkit in. Alltid något.

Det kan fungera alldeles utmärkt för oss högkänsliga att jobba hårt i perioder – fast det kräver en rejäl sammanhängande vila efteråt. Det tar nämligen hårt på krafterna. Eftersom jag med åren fått sådan rutin på saker som träning och just sömn så kanske inte direkt kroppen tar slut. Men psyket – det är uppenbart. Försök tala med mig om något annat än detta projekt just nu. Det kommer inte mycket givande ur mig. Tyvärr.

Så frågan för mig, som ändå är en person starkt behöver stimulans lika mycket som vila: Hur brinner man lagom? Hur hittar man den lyckliga luckan mellan stress och tristess?

Huvudbudskapet i Elaine Arons bok Den högkänsliga människan uppfattar jag som att vi högkänsliga inte ska ändra oss själva. Vi ska däremot se till att välja livet som passar oss. För många av oss innebär det att välja ett yrke som ger möjlighet till den återhämtning vi behöver. Flera av oss kanske inte ens ska arbeta heltid? Då blir det en lägre inkomst att mätta munnen efter. Men det kan ha ett enormt värde och i sanning vara något att överväga med tanke på den livskvalitet det kan innebära. Lika viktigt är dock ett arbete som stimulerar eftersom vi har en tendens att gå in i allting med full energi. Då inte detta är möjligt så är det ännu viktigare med en fritid som kan kompensera.

För mig är balansen mellan aktivitet och vila mitt livs utmaning. Just nu tillåter jag mig dock vara i arbetsknarkarträsket. Det är mängder av saker kvar att göra och märkligt nog stressar nu alltså tanken på en dag av ingenting mer än en dag av arbete. Så är det bara.

Vilken tur då att jag har ett så fantastiskt roligt arbete. Och vilken tur att jag får så mycket pepp, heja och inspiration från er som följer mig. Det är helt ovärderligt i detta läge! Orden jag får betyder massor.

Med önskan om en riktigt fin måndag till er alla. Njut av era jobb. De betyder mycket mer för oss än vad vi vet. Och för er som är mellan jobb – passa på att dröm ihop lösningen just för er. Den finns.

Skillnaden av ett år – Välkommen 2014!

Jag tänkte berätta om vad skillnaden av ett år kan göra.

På den här dagen för ett år sedan hade jag accepterat vad som jag trodde var mitt öde. Dom mest sorgliga händelser under hösten 2012 förde mig återigen tillbaka till näringslivet på en plats som på många sätt är så tacksam till för så mycket. Den gav mig helt fantastiska kunskaper och erfarenheter – men det var inte min väg. Innerst inne visste jag det. Men livets krumbukter hade återfört mig till den banan och jag tänkte att nu är det väl dags att acceptera faktum. Här tjänar jag riktigt bra. Det administrativa fixar jag i sömnen. Alla säger att jag passar för det. Men det fortsatte att gnaga.

En oväntad och vild natt på Grammis-galan slog bollen i rullning och efter ett hårt slag av hopplöshet i kombination av en kraftfull ögonöppnare befann jag mig i en position där det var dags att välja.

Elaine Arons skriver i sin bok Den högkänsliga människan om hur extra viktigt det  ofta är för de flesta av oss högkänsliga med vår så kallade livsuppgift. Precis så har det alltid varit för mig. Jag minns hur jag redan som liten tänkte att om man nu ska spendera de flesta timmarna av sin vakna tid på ett jobb så ska man så klart arbeta med något man älskar.

Min gåva – och min utmaning – är att jag har rätt lätt att lära mig och bli bra på olika saker. Anledningen till det tror jag är en kombination av min medfödda nyfikenhet, envishet och höga energinivå. Jag blir lätt uttråkad och ser en stor glädje i att behärska något nytt. Ända sedan jag var liten har musiken och särskilt sången varit den röda tråden i livet. Men när man också är bra på annat blir det lätt att man lyssnar på förnuftet såväl innanför som utanför.

Ett år. Ett nytt liv. Idag har jag en lön som konstnär av mitt eget skapande. En blygsam en, men en jag kan leva av. Den har jag fått genom att arbeta med något jag själv upplever kan vara enormt viktigt inte bara för mig utanför många andra. Jag arbetar med att framställa en sjujäkla liten spännande sak till föreställning – samtidigt som jag inser att jag sprider information genom den här bloggen. Hade jag kunnat ana att det var så här det skulle gå? Nej. Jag hade andra planer. Det blev inte som jag tänkte. Det blev bättre.

Jag önskar er ett fantastiskt härligt 2014 där ni alla samlar er kraft för att vara det som jag graverade in på ringen som jag gav mig själv i fyrtioårspresent det här året:

MIHI FIDELIS – Mig sjäv trogen!

Nästa år ser jag fram emot nya steg och nya insikter. 2013 har medfört flera adjö. Men nu tror jag på HELLO! Särskilt den 14 mars då För sensibelt begåvade har premiär!

GOTT NYTT ÅR!

Design: Sarah Nilsson

Om att äta sig lycklig

Foto: Lisa Lindkvist

Foto: Lisa Lindkvist

Det finns minst tre sätt att äta sig lycklig på. Det första sättet ger dig ljuv njutning i stunden. Det andra dämpar obehag. Det tredje är inte nödvändigtvis lika kul i stunden som i det långa loppet. Tycker jag.

Jag kan inte fatta hur jag i en blogg inför en föreställning om oss med sinnen känsliga utöver det vanliga än så länge har skrivit så pass lite om njutning. En helt fantastiskt övergrym förmåga till njutning är ju en av gåvorna till oss högkänsliga. Jag menar inte alls att du som inte kallar dig känslig inte njuter. Men jag tror – och forskningen kring högkänslighet stöder detta – att vi känsligare behöver mindre stimuli för att kunna njuta. Vi kan alltså njuta rejält av rätt lite. Jag hoppas verkligen du som känslig upptäckt detta och njuter som bara sjutton så mycket du kan.

Mat är för mig höjden av njutning. Njuter gör även mitt sinne när Historieätarna firar jul och berättar om bakgrunden till många av de rätter jag älskar mest. Jag äter inte kött på land längre – vilket jag nästan aldrig sörjer. Utom när det är dags för Dopp i grytan.

Man skulle kunna skriva hur mycket som helst om mat. Ett gemensamt intresse för nästan alla jag känner. Kolla antalet matprogram på tv, antalet matbloggar som den här helt fantastiska av min vän Louise. Nästan alla gillar mat. Utom ett fåtal som hellre skulle ta ett piller och sen får det va bra. Men dessa individer är trots allt försvinnande få.

I det traditionella Frankrike är mat en religion. Det är aldrig någon diskussion om man har tid eller inte för att sitta ner vid bordet och njuta. Kommer aldrig glömma om hur jag under förberedelserna för bröllopet för dottern i den franska familj jag har glädjen att ha i mitt liv uppmanades att komma i god tid till lunchen och komma ihåg att äta lite snabbt. Döm om min förvåning när första frågan ändå var: ”Vad ska du ha till aperitif?”

Maten vi njuter av mår vi inte alltid bra av i stora mängder. Det bara är så. Jag blev för länge sedan medveten om hur maten påverkar mig och idag ser jag på vissa livsmedel som en drog i viss mån. Jag äter den när jag vet att jag har tid och utrymme för baksmälla. Som nu i jul. Jag har levt på ljuvlig kola från Desserter utan gränser och vin. Och när jag fyllde år. Då levde jag på champagne och kladdkaka med tryffellager i en vecka. Och så lite till så klart.

Men efter ett par dagar blir jag lite deppig. Jag känner mig själv nu så pass bra att jag vet att, ja det har med maten att göra. Det som är märkligt är ju att när vi är ledsna helst vill äta maten full av socker. Den som bara får oss att må bra en kort, kort stund. Emotionell ätare heter det och där ingår även jag. Så det jag vill ha när jag mår som sämst, det mår jag inte bra av.

Då är det dags att ta till tråkmaten som jag krasst kallar den. Fast det finns ju hur god tråkmat som helst. Mat som du som inte är sockergalen med all säkerhet alltid tycker är kul. (Eller det är så jag föreställer mig dig som naturligt gillar bra mat. ”Potatis, hurra! Men åh så läckert med lite paprika!”)

För att vända en period av utsvävningar kör jag intialt mycket lax. Lax, lax, lax och så broccoli och avocado på det. Sötpotatis och råris. Hemgjord aioli. Färska kryddor. Många färger på tallriken och mat i små portioner och ofta. Ett dygn senare är skillnaden markant.

Jag har intresserat mig för den indiska livsfilosifin ayurveda främst av en orsak. Den bygger på att mat är vår främsta medicin. Janesh Vaidya heter en man som representerar Ayurveda och som skrivit flera böcker och nu senast en kokbok. Allra senast i morse fann jag dessa visdomsord från hans sida:

”We don’t usually forget to fill high-grade petrol to our cars, but we seldom remember to avoid junk food for our stomach”
/Janesh Vaidya

Något att tänka på.

För även om bergochdalbanor i allt är jäkligt kul gör det en också trött. Dags för lite skön, jämn harmoni i kroppen igen. Heja.

Förresten. Låt er inte luras av frisk och käckheten på den fina bilden här ovan från några år sen som fantastiska Lisa Lindkvist har tagit. Kola och vin som sagt i dagarna tre. Men det känns som den här bilden är en smula mer pepp, liksom.

Hellre ensam än med fel person

Gammal kärlek

Framför mig i rulltrapporna vid Skanstulls tunnelbanestation vinglar en gammal dam med julröda hårsspännen i sitt vintervita hår till och tappar kryckan. Hennes kutryggige man i skotskrutig keps är förvånande snabb, fångar upp den och stöder hennes arm. Väl uppe leder han henne framåt, de skrattar till och han lägger ömt armen om henne en sekund innan de fortsätter långsamt framåt.

Dokumentärtösen i mig får hålla i sig hårt för att inte leta fram mobilkameran och fotografera paret som får det att gripa tag allra längst in i hjärteroten. Det är ju precis det där en ändå längtar efter. Det där inte ens en ensamvarg kan förneka. Drömmen om en kompanjon, en partner, en följeslagare på livets väg.

Dagarna innan jul kan singelskapets faktum slå mig hårdare än annars. Omgiven av familjer och par i alla former som skapar helgtider från sin gemensamma bas slår det mig igen att jag är ensam och det värker. För trots den stora kärleken till min familj så är jag trött på att följa med och besöka. Som den individualist jag är vill jag ha mitt eget, få sätta min egen prägel och bjuda in med värme och kärlek till ett vi som jag sagt ja till.

Såhär på juldagen däremot, när jag får åka hem till min lugna, fina lägenhet där jag kan ha seriemaraton och göra precis vad jag vill utan hänsyn till någon annan så jublar jag. Lycko mig.

Jag vill hävda att vi väljer våra liv i högre grad än vad vi ofta vill tro. Precis som många ensamstående har jag stunder där jag förbannar min situation, när jag beklagar mig som om jag vore ett offer för omständigheterna. Men oftare än jag medvetet erkänner så verkligen älskar jag det. För jag vet ju att jag har valt. Jag vet ju att jag har tackat nej. Och inte bara en, två och tre gånger.

Det finns flera anledningar till att jag gillar så mycket att vara själv. Delvis beror det säkert på ett uppdämt behov av ensamhet efter en uppväxt som storasyster med mycket ansvar tidigt i ett hem med mycket aktivitet och många barn. Det beror även på att jag i sällskap med många andra har lite svårt att vara mig själv och släppa tanken på vad andra helst vill.  Så klart betyder också det faktum mycket att jag gillar att ha det lugnt för att varva ned och att jag har egensinniga ensamvargar att brås på. Men kanske mest beror det ändå på att jag känner att jag har så mycket idéer i mitt huvud som jag också vill umgås med. Det har väldigt få partners haft verklig förståelse för. Med andra ord finns det många vinster för mig i att vara själv och det är dessa ”pay-offs” som betyder mer än vad vi vill tro i våra val som människor.

Som ensamstående blir man ju som bekant en måltavla för en ström av välmenta kommentarer om sin relationsstatus. ”Men du som är så snygg och rolig, hur kan du vara ensam?” Som om vi alla vore varor i livets butik som väntar på att bli valda. 2013 glömmer märkligt många fortfarande att jag faktiskt själv får vara med och välja. Då kommer ordet krav upp på samtalsagendan. ”Du har för höga krav.” Eller så får jag veta ”att när jag älskar mig själv, då händer det”. Jaså det tror du? Tack och lov kan jag använda min rationella sida och se att inte särskilt många av de par jag har omkring mig har förhållanden jag själv skulle vilja ha och att bland de som har partners finns såväl osäkra, som idioter och i högsta grad krävande individer. Nej, det är egentligen bara en sak jag verkligen letar efter.

Samförstånd är ordet. Jag vet hur det känns och det är vad jag vill känna.

Elaine Aron har skrivit en bok som heter The highly sensitive person in love. Här skriver hon mer utförligt om hur vi mer känsliga fungerar på olika sätt i nära relationer. Hur förälskelse kan ta smärtsamt hårt på oss mer känsliga eftersom vi är snabba på att reagera emotionellt när någon berör samtidigt som många av oss kan ha svårt att släppa någon nära just på grund av vårt behov av en balans mellan egentid och djup intimitet. Det kräver både tillit och förståelse. Vidare ska ju det där magiska ske från båda håll, inte alltid något helt självklart.

Dagens relationsböcker vill gärna göra gällande att vi i princip kan hitta en partner var som helst bara vi lär oss arbeta med våra olika sidor. Jag tror inte det. Måhända finns det många fler än ”the one” men jag tror i sanning inte vem som helst passar med mig och jag tror i sanning inte jag passar med vem som helst. För jag, du och ni är inte dussinkopior och tack universum för det.

Ser varmt fram emot härliga tider i rätt sällskap och ålderdomen med gubben som skickligt fångar upp min käpp.

Men just idag tänker jag njuta skamlöst av en härligt egensinnig juldag i något av de bästa sällskap jag vet – mitt eget.

Med önskan om en riktigt God Jul

God Jul!

Glitter- och glampepparkakstraktor med hus skapade av di raraste ongarna jag vet!

Jag ska vara ärlig. Projekteringen går mot sitt absoluta slut och just nu är jag ärligt talat skitskraj. Fått en rejäl släng av höjdskräck. Eller egentligen fram till alldeles nyss hade jag det i alla fall. För nu har jag tagit tag i mina flygande tankar och påtat ner dem genom att skapa deadlines på ett handgjort schema där jag kan överblicka tiden fram till premiär dag för dag. Då känns det lite bättre.

Tankar som befolkat hjärnan den senaste tiden: ”Men jag har ju inte ens manus klart”. ”Vilka låtar ska det va”. ”Men hur ska jag göra med up-tempo-grejen med backtrack?”. ”Nu måste det ju bara bli så himla bra nu när jag har fått stödet”. ”Och hur ska jag hinna marknadsföra för att sälja biljetter samtidigt?”. ”Och när ska jag klippa trailern?””Tänk om jag gör bort mig totalt”. ”Det här ska ju fan va kul!”. Och allt detta om och om igen, fram och tillbaka, medan jag hoppar mellan olika uppgifter, sociala medier och inte alls är särskilt effektiv.

Nog nu. Lär en sig aldrig? Fast det är en del av processen. The nature of the beast som det heter på det där engelska språket. Man kommer aldrig helt undan det. Sträcker man sig en bra bit utanför sin bekvämlighetszon då kommer paniken förr eller senare som ett brev på posten.

Men nu har jag bestämt mig. Efter att ha spenderat gårdagkvällen hysteriskt ineffektivt skrivandes samtidigt som di raraste ongarna jag vet drog i en för att man skulle va med och baka pepparkakor – ni vet, när man varken är här eller där – så ska jag nu bara ha en riktigt jäkla god jul.

Så jag drar ur kontakten nu ett tag. Och om det finns nån annan där ute som är så, på grund av något, eller kanske till och med just den däringa julen, så hoppas jag att ni gör detsamma.

Nu ska vi bara ha det gött och ha det bra. Vad säger ni? Tummis på det?

Åh, visst bubblar det därinne. Men det finns tid för det med. Sen.

Idag ska jag i stället slå in julklappar, lyxhandla lite mat med far min på Östermalmshallen och gå till min favvofrissa och bli extra galet snygg. 🙂

God Jul och massa kärlek på er allesamman!

Social ensamvarg i sällskap

bild (6)

Idag har kropp och sinne fått marineras i det heta badets salighet. Jag har låtit värmen få omsluta mig och fylla varje por till dess att fingertopparna skrumpnat ihop till härliga små russin.

Det här badkaret befinner sig i Malmö i Kirseberg på andra våningen i ett tornhus i tegel där en av de allra härligaste familjerna jag vet bor. Att vara här är lite som att stiga in i ett bohem-chict Sound of Music, helt utan varken tillkämpad käckhet eller manisk perfektion. Hemma hos familjen Sääf-Sjölin möts färg, form, ljud och värme i en harmoniskt vacker röra som ger mig både hopp och lugn. Här får en vara sig själv som de säger i reklamen.

Under taknocken sitter en tonåring och spelar natten igenom. I köket bakar en annan marschmallowtårta. Åttaåringen har övernattningskalas med alla tjejerna i klassen som ömsom klättrar på varandra i en enda kram-hög, ömsom fajtas, ömsom skrattar så där som bara barn kan göra i åldern innan de börjat bry sig om vad andra tycker. Visst, mamma och pappa är något uttröttade – vem vore inte det med den gästfriheten? Men det är diskussioner, skratt och bara-vara på ett sätt som passar mig.

Jag är en social ensamvarg. Många vet inte det om mig och förstår sig inte på det. En del nya vänner blir besvikna när de kommer mig in på livet och inser att den här festliga tjejen de träffade på minglet förra veckan inte alls är så där dygnet runt. Fast det kändes som om de verkligen klickade vill hon inte hänga varje dag sedan dess och hon verkar till och med faktiskt gilla att vara själv. Konstigt. Det finns dom som känt sig förorättade. Som om jag inte vill umgås med dem. Och det kan stämma. För det vill jag inte i den omfattningen de vill. För jag kan inte. Jag orkar inte.

Men så finns det en viss sorts människor som förstår sig på de här båda sidorna i mig och dem känner jag mig bekväm med. Dem umgås jag gärna mer med. Det är dom som inte alls tycker det är konstigt att jag ena dagen är hon som dansar på bordet och babblar med frenesi om allt och inget  – men som annars mycket gillar att bara vara tyst, fundera, läsa, sova, se på film och gå i skogen. Men dessa sistnämnda aktiviteter är faktiskt svårt att göra med många människor har jag känt – så därför är jag ofta ensam. Fast jag älskar människor.

Människor är helt enkelt olika socialt. En del vill verkligen vara tillsammans hela tiden aktivt. Jag upplever det som att de behöver något som stimulerar dem för annars blir de uttråkade. När det gäller mig själv så visst vill jag gärna ha sällskap. Men jag behöver också mycket tid för mitt eget huvud. Det pockar på uppmärksamhet. För att bearbeta. Eller skapa. Så därför gillar jag människor som ger mig detta utrymme – antingen i formen att man är tillsammans men kanske gör olika saker eller att vi helt enkelt kan umgås i former där vi bara flytande kan vara.

Helt enkelt. Så länge jag inte känner pressen av någon slags underhållningsplikt – så som jag direkt eller indirekt faktiskt kan göra med en del – ja då funkar det hur bra som helst att hänga. Och det är ljuvligt. Det stör inte mig ett dugg här att äldste sonen skypar till fem på morgonen i rummet intill. Familjeljud är jag van vid. Småtjejernas stoj inte heller. Inte så länge ingen ställer krav på min delaktighet. Och när ingen ställer krav.. ja, då kryper jag gärna fram.

Detta med ensamhetsbehovet är en av de egenskaperna hos mig själv som jag faktiskt haft svårast att acceptera och förstå mig på. Kanske för att jag är en sån otippad ensamvarg med mitt för övrigt utåtriktade sätt. När jag började läsa om högkänslighet så föll plötsligt den här biten på plats, det blev ett enda stort AHA och sedan dess är det en egenhet jag inte bara accepterar utan medvetet ger rum till. Högkänsliga behöver mycket ensamtid. Mycket tid till att smälta intryck, reflektera och ge plats åt allt som försiggår inombords. Är du som jag så vet du vad jag talar om.

Jo, jag är alltså i Malmö nu. Bland annat för att jobba med mannen här i huset med projekteringen. Ska berätta mer om honom senare och vad han har för betydelse för mitt arbete. När jag kommit in i arbets-mode igen. För i sanningens namn har jag mest badat och sovit sen jag kom. Druckit lite vin, sjungit en sväng. Så går det när man jobbat över alla gränser i 8 dagar.

Sakta glider jag tebaks i den sköna softa Sarah. Jo, hon finns också, serni.

I den där soffan har jag sovit många timmar idag. ”Ful-sovit” fick jag veta – med nacken bakåtlutad och munnen på vid gavel. Gött var det.

Mys

Sense and sensibility – vad vägleder dig?

För sensibelt begåvade kallar jag min föreställning, synonymt med ”för känsligt begåvade”. Sense på engelska betyder dock märkligt nog förnuft, ett ord som ofta sätts som motsättning till ordet känsla.

Jag förstod på något sätt tidigt att det är förnuftig man ska vara. En väldigt stor del av mitt liv spenderade jag på trygga, konkreta grundade beslut. Val som många gånger gick emot vad jag innerst inne ville. Jag har funderat på vad detta kommer från. Men visst lärde mig min pappa att ska man fajtas, ska man fajtas med logik. Det är sant, det är ett ypperligt verktyg i vilken diskussion som helst. Ett verktyg som ingen i vårt samhälle motsätter sig. Men det är nu, när vetenskapen även börjar kunna hitta förklaringar för begreppet intuition som det börjar bli riktigt intressant.

Lite grand känner jag det som om jag i denna fas av mitt liv håller på att omskola mitt inre till att lita på den faktor som jag ofta ignorerat. Jag skulle aldrig råda andra, basera min diskussion offentligt eller stå på barrikaderna för ett val jag gör intuitivt. Men att inom mig fortsätta att ignorera den här inbyggda kompassen jag föddes med är ju bara totalt vansinne.

Det finns flera långa perioder i mitt liv där enda anledningen att jag mått riktigt dåligt är att jag följt mitt huvud och det ”man ska göra” i stället för det jag innerst inne velat eller egentligen trott på. Konstant har jag haft den här rösten som sagt ”men hörru, ska vi inte göra så här egentligen?”.

Hur hanterade jag det? Jo. Jag valde att bli arg på rösten. För den ställde till det. Den gick ju emot det alla ”borde” och ”skulle” rådde mig till så därför fräste jag till den: Tyst med dig! Gör inte livet mer komplicerat för mig! Fast det egentligen var ganska lätt. Fast det inte var rösten som var problemet. Utan valet jag tog mot min inre övertygelse.

Förnuft och känsla är bästa kompisar. Båda behövs. Men det kan vara tid att fundera på vilken av dem du lyssnar mest på. Är du som högkänslig eller på annat sätt intuitiv person faktiskt född med en helt suverän inre kompass som vägleder dig (baserat på din förmåga att uppfatta subtiliteter, bland annat med hjälp av spegelneuroner – tillägg för de vetenskapligt orienterade) så kanske det är dags att börja använda den. Lita på den. Mer.

Du har ingen aning om hur skönt det börjar kännas det inre är med på tåget.

PS Yep. Jag är ett Austen-fan, en obotlig romantiker. Tack för rubriken, Jane. DS

Hur ska du ha det i resten av ditt liv?

Jag är en person som tror mycket på det egna ansvaret i livet. Detta beror säkert till stor del på min uppfostran. Som vuxen har dock tankesättet även blivit ett medvetet val som grundat sig på den styrka tanken ger mig, att jag själv har makten över mitt eget liv.

Det är därför jag både i min funktion som krisstöd och när det gäller ämnet högkänslighet i så hög grad vill lyfta möjligheterna med egenvård och det egna ansvaret. Det är därför jag vill göra ett projekt om högkänslighet som lyfter fördelarna med denna egenskap som vi fått, som rätt utnyttjad kan bli en sådan tillgång för såväl oss själva som vår omgivning.

Du föds. Du får en kropp. Du får en själ – eller en personlighet – vad du än vill kalla det. Du får en omgivning. Vissa saker kan vi inte styra över. Men betydligt mycket mer än vad vi ofta tänker.

När det gäller högkänslighet talar man mycket om att vi blir överstimulerade. I praktiken betyder det att vi blir trötta av mängden intryck. Hur vi i praktiken reagerar då beror i mångt och mycket på vår personlighet i övrigt. Själv blir jag då väldigt lättirriterad och får nära till tårarna. Det är egentligen inte så dramatiskt. Det är ett symptom som betyder att det är något jag måste reglera.

Överstimulering kommer jag återkomma till många gånger eftersom det är den utmaning vi högkänsliga har att leva med. Överstimulerade kan vi bli av både yttre och inre faktorer. Det handlar inte bara om sånt som man oftast läser om i tidningsartiklar som starka ljud, röriga omgivningar eller upprörande händelser. För mig som är extrovert högkänslig och som verkligen ÄLSKAR och medvetet söker mig till spänning så är det ofta roliga saker som överstimulerar mig. En rätt stor regelbunden mängd av dem behövs alltså för mig också för att jag ska må bra! Ni förstår  själva – för mig handlar därför livet väldigt mycket om att konstant balansera mellan vad jag dras till och vad jag behöver. Det kan man sitta och tycka synd om sig för eller så kan man se vilka möjligheter det faktiskt ger.

För sanningen är, att ENDA sättet att påverka vår egenskaps utmaning  är att lära känna oss själva riktigt väl och lära oss att i den mån det är möjligt reglera mängden stimuli – som det heter. Det betyder att vi behöver välja rätt miljöer  i allt från arbete till relationer för att själva må bra. Detta har tagit lång tid för mig att lära mig och är fortfarande något som jag arbetar på – dagligen.

Poängen är dock – vi måste välja. Vi måste ta aktiva beslut dagligen för att forma vårt liv så att det optimerar fördelarna med vår gåva. För det är en gåva. Inte en gåva bättre än andra, men en gåva med sina speciella fördelar som rätt använd verkligen är unik och otroligt användbar.

De personer som föds in i en miljö med stor förståelse för att värna om den högkänsliga personligheten är lyckligt lottade. Men det gör de flesta av oss inte i västvärlden. Så är det bara. Många av oss kan ha levt ett helt liv där vi ständigt känt oss fel och missanpassade. Men.

Det är hittills det. Nu är du vuxen, nu vet du om din egenskap och nu bestämmer du.

Börja fundera på vilka möjligheter det ger.

Om du som läser detta just nu går igenom en hårdare tid eller kanske till och med aldrig mått riktigt bra, så kan det hända att du blir provocerad av det jag skriver. Jag vet ju inte hur du har det och vilka utmaningar du kämpar med? Nej, det gör jag inte. Men jag vet att det finns möjligheter. Och då kommer vi till en annan av de bra klichéer jag gärna använder mig av: Gräv där du står. Fråga dig själv hur du kan göra ditt liv bättre för dig själv redan idag. Fråga vad av det du väljer att göra som inte bara får dig att fly från det jobbiga i stunden utan även gör att du mår bättre i morgon, i övermorgon och resten av veckan. En god frukost och en promenad är en väldigt bra start.

Jag skulle så klart kunna tycka synd om dig också. Tro mig, jag tycker rätt ofta pinsamt mycket synd om mig själv också. Men det gör fan ingen nytta.

Poängen är: Du bestämmer.

Its up to you