Den stora tacksamheten

IMG_3027

Idag för precis ett år sedan lades jag äntligen in.

Tack, sa jag. Tack, tack, tack!

Naturligtvis var jag också rädd. Rädd för att det faktiskt var allvar.

Det var på allvar så att min lille i magen hotades av hjärtsvikt på grund av ett så kallat chorioangiom, en stor blodkärlsansamling på min moderkaka. Detta gjorde att mitt barns hjärta, så starkt det än var, fick pumpa runt väldigt mycket mer blod än det skulle behöva och vilket förr eller senare skulle leda till att hjärtat uppvisade tecken som närmade sig svikt.

Nu var det förr. Jag kunde knappt tro det. I vecka 30+2 som jag var. Ändå var jag överlycklig, för de senaste två veckorna var det värsta jag någonsin levt. Som med en tidsinställd bomb i magen. ”Vi kollar dig ungefär varje vecka för att se om flödena ändrats. Men om du märker att det sparkar mindre, då får du komma in. I och för sig kommer du nog ha allt svårare att känna sparkarna eftersom fostervattensmängden ökar av denna komplikation.” Guldinstruktioner. Inte.

Jag, som den informationstörstiga person jag är, hade naturligtvis googlat denna mycket, mycket ovanliga diagnos. Det skulle jag så klart inte ha gjort. För där fick jag ju läsa att en skrämmande stor andel barn inte klarat sig – trots att diagnosen gjorts. Allting handlade om timing.

IMG_3265

Så där låg jag i sommarhettan och räknade sparkar. Ja, det var vad jag gjorde. ”9:45 Dutt, dutt, dubbeldutt.” Jag räknade sparkar, åt mat och såg på ”Herrskap och Tjänstefolk”. De värsta veckorna i mitt liv. Särskilt när det blev en paus i sparkarna. Ungefär fyra gånger extra fick jag åka in och göra ett CTG. Och bara då och precis efteråt kände jag mig något så när trygg.

 

Jag hann inte berätta för så många om diagnosen. Jag ville för en gångs skull knappt. Den var alldeles för skrämmande. Men jag berättade för min vän Anna, läkare, ortoped. Och nu föll det sig så att hon ringde dagen innan ett av de planerade kontrollerna, och meddelande att hon kunde följa med om jag ville. Hon, tösen från Lomma, som nu är bosatt i Östersund, befann sig i krokarna på semester, och erbjöd sig att följa med. Anna, min Anna, den kloka, sakliga, lugna Anna. Alltid ärlig, rak och med hjärtat på rätta stället.

IMG_3206”Det är märkligt med dig Sarah. Ibland tror man nästan att du överdriver när du berättar om vad du känner på dig. Men du hade ju helt rätt.” sa hon när vi gick ut ur undersökningsrummet och vi gick till väntrummet i för att få information om min inläggning.

Den här gången älskade jag att ha rätt. För jag höll på att bli galen på riktigt av oron – och ansvaret – varje dag. Och äntligen, äntligen slapp jag bära all denna oro helt själv.

Fredagen gick och lördagen inleddes. Regelbundna CTG – hjärtkontroller – och blodtrycksmätningar. Jag fick även träffa en fantastisk läkare från Neonatalen som berättade vad jag kunde vänta mig när mitt barn väl skulle förlösas – i vecka 32 som man planerade. Alltså först två veckor senare. Man började även ge mig cortison för att förbereda mitt barns lungor – utifallatt.

Allt föreföll hyfsat normalt – och det meddelades att jag nog kunde få åka hem redan på lördagkvällen för att få återkomma på tisdagen för en ny kontroll. Jag lade dock själv märke till att jag kände den lille i magen allt mindre.

”-Åka hem? Menar ni allvar?” skrek jag. ”Om jag måste åka hem kommer ni få skriva in mig på psykakuten!”. Det beslöts att jag skulle få stanna.

fikarum

Lotta, tror jag hon hette barnmorskan som var med mig där större delen av tiden. Hon var helt fantastisk. Hon är förresten den enda jag inte återfunnit och kunnat tacka ordentligt i efterhand. Men det hoppas jag på att jag kommer lyckas med framöver!

Lotta registrerade allt i journalen. Och allt skrev hon så sakligt och neutralt fick jag läsa i efterhand. ”Moderns oro ökar”. Jag fick göra ett nytt ultraljud där det konstaterades att barnet inte rörde sig så mycket, var närmast sovande, men hjärtat slog fortfarande normalt.

På söndag morgon minns jag hur jag laddade ned och lyssnade till Zara Larssons sommarprat, mest för att försöka tänka på något annat. Sedan kollade jag graviditetsappen där det stod att jag nått 75% av graviditeten. Yeah!

Sparkarna var dock fortfarande få. Ännu färre. Och de kickade liksom aldrig in igen som de gjort förut efter en paus. Nu var jag riktigt, riktigt orolig. Jag pratade ännu en gång med barnmorskan och bad om ytterligare ett ultraljud och läkarkontroll. Nu var jag ihärdig och berättade om vad jag hade läst om denna komplikation.

Saken var ju den att denna komplikation är så pass ovanlig, att nästan ingen hade hört talats om den. Så hur skulle jag kunna lita på att de verkligen gav mig den vård jag behövde? Hur skulle jag kunna lita på att de agerade i tid? Den enda som var någorlunda erfaren var fosterdiagnostikern, en av de bästa som Sverige har att erbjuda vet jag nu, som tack och lov hade erfarit ytterligare en eller två diagnoser av det slaget bara några år innan. Men all vårdpersonal fick jag själv förklara för – för att de överhuvudtaget skulle förstå min rädsla.

Jag fick ytterligare ett ultraljud på morgonen och även träffa ansvarig Obstetriker. Hon förklarade vänligt men bestämt för mig att även om barnet var väldigt lugnt i sina rörelser, så slog hjärtat som det skulle, och därför planerade man fortfarande att vänta till v. 32.

”Men hur kan du VETA?” frågade jag. ”Vad har JAG att säga till om i denna fråga? Det är ju faktiskt MITT barn! Jag har förstått att om barnet föds nu så klarar sig de flesta, men det finns ändå risk för lättare handikapp. Då vill jag säga dig att jag kan leva med att mitt barn får ett lättare handikapp. Den risken är jag villig att ta! Men jag kommer ALDRIG förlåta dig om du väntar för länge så att jag förlorar mitt barn. Hör du det? ALDRIG!!”

Jag var arg. Bestämd. Och mycket, mycket rädd.

Den här läkaren var dock både lugn, snäll och bestämd. ”Nu får du lita på oss. Det är inte dags ännu. Jag beställer in din lunch.”

På sätt och vis blev jag lugnad av att hon stod på sig. Jag vet att jag kan vara kraftfull när jag släpper loss all min vilja, så om hon då ändå envisades så var nog kanske allt bra ändå? Lunchen kom in och jag tog chansen att hämta krafter.

klarDet tog tio minuter och apparaten började pipa. Hjärtslagen hade fallit.

Barnmorskan rusar in. ”Vi förlöser dig inom ett par timmar. Du har ju ätit och det ska man egentligen inte ha gjort. Men det får bli så nu.”

Jag hade då aldrig varit lyckligare än då. Jag skojar inte. Näst efter inläggningen så var detta mitt livs lyckligaste ögonblick.

”Det fixar jag!! Ingen fara! Oroa er inte! Jag har alltid klarat operationer bra!”
Min välsignade syster var på plats. Hejdades på dagen då hon skulle ha åkt på semester. (Tack kompis Helena för förståelsen.) Min mamma stormade in från landet i rättan tid.

sysNarkosläkaren var så snäll och utgick från att jag skulle vara chockad. Men jag var så glad, så glad! Jag visste att allt skulle bli bra bara min liten skulle få komma ut där det var tryggt, för ovanlighetens skull, tryggare än i min mage, där det trassliga kärlmonstret sög hans energi. Fast ryggmärgsbedövningen träffade fel två gånger – jag har skolios vilket gör det svårare – så hejade jag på tills den satt som den skulle.

Så fort magen öppnades hördes ett litet jämmer från min viljestarka lille hjälte. Han hade nämligen inte alls ”bråttom”, som många så ofta skojar med för tidigt födda barn. Jag hade verkligen inte bråttom. Vi ville båda att han skulle ha fått vara kvar. Men det gick ju inte.

IMG_7890Nu, ett år minus två dagar senare ligger han här och sover i rummet intill från där jag sitter och skriver. Tjock, go och varm. Från 1360 gram till nästan 11 kg på ett år.

Jag är så gränslöst tacksam. Till läkaren som diagnosticerade mig så att jag togs på allvar. Till barnmorskan som stöttade mig genom dessa fasansfulla timmar innan beslutet togs. Till alla jordeänglar på Neonatalen på Sachsska barnsjukhuset som hjälpte mitt barn att få de allra bästa förutsättningar för att växa sig stark.

IMG_7943.JPG

Men tänk om jag blivit hemskickad på lördagen?

Tänk om jag hade bemötts som föräldrarna i våras vars oro ej togs på allvar? Eller som den gravida kvinnan som nyligen skickades hem?

IMG_8011

Jag är välsignad och det vet jag. Idag och för alltid, för evigt minns jag det som hänt.

IMG_8018

Och i övermorgon ska vi fira! Ja vi ska fira!!

Skriva en gång i veckan. Jo, tjena. Jag ska nog inte lova så mycket med bloggen just nu. Och kloke Emil Jensen har jag sett inte mindre än fyra gånger sen sist – plus lyssnat på hans sommarprat – men det har ändå inte känts rätt att tränga mig på. Vi bor visst i samma kvarter. Och det är ju trevligt. Livet är rätt trevligt just nu. Skrivandet återkommer. Kram på er!

 

Om vänliga och mindre vänliga själar

Hjälpsam

Hurra för grymma samarbetspartners (kudos i bukett till Vurma!). Hurra för fantastiska musikkollegor som råkar gå förbi när man ska släpa sitt evinnerliga piano och som spontant ger ett handtag. Hurra för grymmaste regi-ögat – nära nog regissör får jag nog snart säga – som fattar att skådisen behöver lika mycket pepp som korrigering – och levererar det med bravur. Hurra för snälla taxi-chaufförer som tar emot kvinnan med 9 kollin varav ett är ett piano med ett leende – och till och med dristar till sig att fråga om jag inte ska ha hjälp in i huset. Hurra för fantastiska coolaste Familjen Q som bott i huset i evigheter vars snart alla barn hjälpt mig med att bära, sätta upp affischer och annat som annars grannar bara gör i tv-serier och i rosaskimrande drömmar. Hurra för Taxi Stockholm som självklart säger att de kan fälla sätet för ett piano.

BU BU BU för Taxi Kurir som har fraktat fröken med transport sjuttiotolvgånger, intygat att det går bra via telefon. Men som sen plötsligt ringer och hävdar att de har en policy som säger att de inte får fälla säten. Jaha? Och de kommer de på när man står mitt på stan med alla åtta kollin. Men det är DÅ man ringer Taxi Stockholm och i stället blir räddad av raraste chauffören. Nästan så att jag vill starta blockad mot Kurir för den urusla attityden och bristen på empati hos den person jag talade med – när man faktiskt innan har kollat. Nu blir det för all framtid de dyrare – men uppenbarligen proffsigare Taxi Stockholm.

Och jaaa!! Hurra idag på internationella kvinnodagen för alla kvinnor – och även män tycker jag  –  som lever i värderingar där vi alla är individer med lika rättigheter.

Och jaaa. Hurra även för mig som faktiskt idag genomfört en hel föreställning med så gott som all teknik. Liiite för lång ännu. Liiite snubbel här och var. Någon fil som ska justera. Lite mer öva på pianot. Men nu är vi på väg. Ska vila från den attans texten en dag nu. Den får det liksom just nu att koka lite i huvet. Ska på bio – såklart – säger hon med guldkortet på SF. Vill se den där ändå som fått alla Oscars, Dallas Buyers Club ni vet. Själv ska jag gå. Yep. Bio är hur bra som helst allena. Då vill jag ju inte prata. Enda sällskapet som kan förhöja i vissa lägen väl eventuellt en hålla-handen-person. Eller en som man kan fika med efteråt. Men idag går det så bra utan, så.

Jäkligt många hurra blev det. Och endast ett bu, ett STORT sådant, men ändock.

En rätt bra dag alltså!

Med önskan om en fin lördagkväll!

Om konsten att vara snäll

Konsten att vara snäll heter en bok av Stefan Einhorn. Den har inte jag läst. För jag tycker inte att jag behöver den. Faktiskt. Efter att ha läst på baksidan av Herr Einhorns bok ser jag att han är inne på samma spår som jag. Snäll är inte alls dumt utan tvärtom klokt och bra. Det innebär att vara omtänksam, kärleksfull och att medvetet vilja göra livet bättre för sin omgivning – och därmed även för sig själv.

Min favoritblåslampa i det här projektet är min vän författaren Johanne Hildebrandt. Hon är en av de som allra först fick höra om idén till För sensibelt begåvade och har uppmuntrat mig sen första stund. Trots att hon just nu själv befinner sig i sin egen skrivarbubbla i arbetet med nästa bok i bronsålderserien Sagan om Valhalla, så ringer hon mig regelbundet och kollar att jag jobbar på.

Vi brukar diskutera känsla kontra logik Johanne och jag. För Johanne hävdar att hon främst är en ytterst logisk människa och inte alls känslig på det sättet jag är. Jag vill säga emot, för  trots att jag vet att Johanne är en mycket tuff och rak person med hårda erfarenheter som korrespondent i flera av världens krigszoner så tänker jag på alla sätt hon varit snäll och hjälpt mig.  Så visst är du känslig, brukar jag säga. Du är också snäll. ”Men Sarah. Det är logiskt att vara snäll.”

Och precis så är det. Det är logiskt att vara snäll. Det du ger ut det får du tillbaka. I alla fall av alla människor som fattat grejen.

Men vi är nog inte alla helt överens om vad det innebär att vara snäll. För mig innebär det exempelvis sannerligen inte att hålla tyst och hålla god min bara för den goda stämningens skull.

Om det är någon som läst på förstasidan av denna hemsida så skriver jag om personer som inte alls tycker jag är särskilt sensibelt begåvad. Det beror nog delvis på två saker. Det ena är tillfällen då det bara blivit för mycket för mig på grund av olika former av stress (överstimulerad som det heter på högkänslighetsspråk) och jag brustit och sagt ifrån betydligt mer kraftfullt och emotionellt än vad jag i efterhand skulle ha önskat. Det andra är tillfällen då jag helt enkelt sagt ifrån. Punkt.

Jag är bra på att säga ifrån. Inte alltid. Men väldigt ofta. Väldigt många tycker om det och uppskattar att de vet var de har mig. En del avskyr det.

Människor är inte tankeläsare. Trots datorer och telefoner med appar har vi ännu inte lyckats tillämpa airplay på våra hjärnor. Därför anser jag att det är snällt att säga ifrån när det kan leda till att en situation mellan människor förbättras. 

Åt andra hållet är det inte snällt att hålla tyst om förhållanden som en person skulle ha behövt veta om.

Här tycker vi olika. Endel verkar snarare intala sig själva att vara snäll är att undvika en upprörd reaktion. Fast man i mina ögon egentligen är mest snäll mot sig själv. Vidare är det ofta en kortsiktig lösning även mot sig själv eftersom personen, när sanningen kommer fram, med all sannolikhet kommer att reagera dubbelt så starkt. Jag tror på att rakt ta itu med svåra samtal för att undvika onödigt lidande. Att riva av ett plåster snabbt gör ont – men en kortare stund.

Alla är ju dock inte som jag uppvuxna i en väldigt rak miljö. Därför arbetar jag på att undvika att tala i affekt och vänta tills jag hunnit fundera. 

För det finns tyvärr en hel del svarta dagar i kalendern på det området. En är ju inget helgon bara för att man tror.

Finns mycket mer att säga om snällhet. Så kanske ska en läsa Einhorns bok ändå.

Fast nu ska jag baka pepparkakor.

Appropå att säga ifrån. Precis när jag skrivit klart detta blev jag medveten om att jag faktiskt sov över demonstrationen i Kärrtorp. Skäms lite. Alla ni som var där idag och visade med er närvaro att de allra flesta av oss inte accepterar rasism gjorde något riktigt snällt. Tack.

Tala

 

För visst är det onödigt att må dåligt bara av gammal (o)vana?

Jag tänker mycket nu när jag skriver på hur jag själv måste framstå i mitt förhållande till både känslighet och andra frågor. Det är ju så när man visar sig själv på nätet i olika former att man inte bara visar vem man är utan snarare hur man vill framstå eller i mitt fall kanske vad man vill dela.

Ni som följt mig har säkert tänkt på att jag talat mycket om ansvar och vad man kan göra för att må bra. Undrar lite smått om det verkar som om jag själv går omkring som en ständig käck reklampelare med ett påklistrat leende. För det är självklart så långt ifrån sanningen man kan komma. Om det just nu sitter en ensam själ där ute och läser detta och som befinner sig i den svåraste av tider, antingen via depression eller mitt i stark beslutsångest, så kan vissa aspekter verka otroligt mycket lättare sagda än gjorda.

Det vet jag mycket väl.

Men jag skulle vilja berätta om bakgrunden till varför det här projektet är så viktigt för mig. Anledningen till det är det som jag kallar mina egna svarta hål i livet – perioderna i mitt liv då jag knappt orkat ta mig ur soffan och helst inte velat visa mig för någon. Tiderna då jag varit förlamad av ångest och tårarna varit den skönaste känslan på hela dan.

Under dessa tider kände jag mig enormt sårbar, fel och missanpassad. Men allra mest kände jag mig maktlös. Den känslan förlamar.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om denna känsla. Fast sanningen är att jag känner att jag inte har lust att förlora mig i den mer än jag redan tvingats göra. Det har funnits tider när jag suttit fast, inte kunnat och nästan inte velat ta mig upp. Eller i alla fall tider då jag blivit sjukt provocerad av folk som inte förstår. Jag tror vi skulle kunna hitta en stor grupp som skulle kunna sitta och klappa varandra på ryggen i den situationen. Men personligen är jag rädd att det snarare skulle hålla oss kvar.

Vi har alla olika skäl till varför vi hamnar i de svarta hålen. Och i ett visst skede kan man absolut säga att personen inte har förmåga att själv ta sig upp. En gest från omvärlden kan göra hela skillnaden.

Om du råkar ha det riktigt svårt just nu, så svårt att du upplever att du inte har förmåga att göra något åt dig själv vill jag uppmana dig att be om hjälp. Det är nummer ett. Tala om för en närstående utan att skräda orden. Gå till doktorn och gråt utan skyddsnät. Det är viktigt. Det kan vara ett enormt krafttag i sig, men sedan kan du med större sannolikhet få vila en stund och få stöd på vägen.

Men om du befinner dig på det minsta sätt på en plats där du faktiskt har en viss energi och du har börjat märka att dessa upp och ner perioder är ett mönster som du skulle vilja göra något åt – då handlar det nog till syvende och sist om hur vi vill se på livet och vår egen funktion i det som händer oss. Där kan man se saker olika.

Mitt mål med mina texter och min föreställning om högkänslighet syftar till att göra personer med hög nivå av känslighet och deras omgivning uppmärksamma på sin personlighet så att de kan ta hand om sig på det sätt som är bäst för just dem. Vi är alla olika och måste självklart pröva oss fram. Men jag har en enorm tilltro till vad medvetenhet kan göra och respekten för ens egna behov. För mig personligen var det när jag började ta mig själv på allvar precis som jag var som allt började bli bättre. När jag slutade se mig som ett problem som behövde åtgärdas.

Det innebär inte att jag fortfarande inte är känslig eller att jag konstant skuttar över de gröna ängarna. Men det innebär att jag i högre grad tar hand om mig själv som min egen bästa vän och på så sätt tar ansvar för att förebygga det svåraste så att jag själv får en jämn trivselkurva i livet. För det tror jag att vi kan. Det är också något som Elaine Aron tar upp gång på gång. Hon pekar på de gemensamma punkter vi har med hjälp av våra mottagliga sinnen. Men hon beskriver också hur många, många högkänsliga inte alls har mött särskilda problem på grund av sin egenskap utan snarare tvärtom tack vare att de antingen via en god omgivning eller personliga val lyckats skapa ett liv som passar just dem.

Högkänslighet är ju ingen diagnos. Du råkar bara vara extra mottaglig för sinnesintryck och det hjälper dig om du förvaltar det.

Mitt eget förhållningssätt för att göra det är dom metoder som jag går in på här i bloggen direkt och indirekt:
Jag försöker vara hyfsat noggrann med att sova, äta och träna och vila. Även om det sistnämnda just nu behövs en rejäl bättring på. Jag omger mig med människor som stärker mig och situationer där jag kan fungera som jag mår bäst. Vidare och kanske viktigast läser jag mycket och övar mycket på hur jag bemöter mina tankar. För jag har lärt mig att de kan förändras och att ofta tänker vi på ett visst sätt bara av gammal vana. Och visst är väl det onödigt, om vi mår dåligt bara på grund av gammal vana? Eller snarare ovana.

Jag uppskattar oerhört mycket dom brev och synpunkter jag får på det jag skriver för det hjälper mig att bli lyhörd för det arbete jag gör. Idag är jag oerhört tacksam över det nya stödet jag fick.. Det gör mig glad men det gör också att jag känner ett ännu större ansvar att göra en föreställning som verkligen kan påverka, öka medvetenheten och göra nytta.

Är oerhört tacksam för hur även ni redan nu bidrar till detta. Skriv gärna mer till mig om vad ni vill läsa om och vad ni undrar över. Jag svarar alltid utifrån personlig erfarenhet och mina åsikter. Men jag är oerhört tacksam för att få nya vinklar utifrån.

Önskar er en särskilt underbar lördag. För idag vänder det. Vintersolståndet.
Varde ljus!

Foto: Sarah Nilsson

Kom bort och kom hem

Foto: Sarah Nilsson

Hejdå Malmö. För denna gång. Jag älskar dig för evigt. Det var hos dig jag blev vuxen. Det var hos dig jag började välja själv. Dom sa du var världens tråkigaste stad. Dom fattade ingenting. För det ingen berättade var att du var Sveriges största prestigelösa stad, att dom vackraste husen finns i kvarter där folk från hela världen bor och att falafeln är king. Tack för att du hjälpte mig hitta öppna fritänkande människor, ett yrke jag älskar och en estetik som är min. Tack för vänner från hela världen, tack för konstnärer utanför institutionerna och tack för alla möjligheter, perspektiv och ny luft.

Byt miljö och byt tankar. Byt omgivning och byt idéer. Ni vet men ni vet inte. Jag lovar, ni glömmer. Blir ju själv lika positivt förvånad och överraskad varje gång över vad som händer i mig när jag kommer till en ny miljö om så bara för nån dag.

Det är så lätt för oss människor att tro att det som är nu, nu, nu det är för evigt. Det gäller alla lägen, från sorg till glädje. Visst, det är bra för närvarons skull. Mindfulness är 2000-talets nya svarta. Men förändring är trots allt den enda konstant vi människor kan räkna med. Oförberedda bekämpar vi den. Men förberedda kan vi använda den.

Min flytt till Malmö som 25-åring förändrade mitt liv. Fick saker att falla på plats. Hjärnan kan vara så märkligt inskränkt. Kom ihåg det! För som tjugoåring kunde jag själv exempelvis inte se mig själv sjunga annat än klassiskt. Jag kunde inte se mig pussa en annan pojke. Jag kunde inte se ett annat liv än det jag innan sett.

Det finns alltid så mycket mer än vad vi kan föreställa oss. I smått som stort!

Många av oss högkänsliga må vara experter på verklighetsflykt. Vårt rika inre liv ger oss ofta mer än vad det yttre har att erbjuda. Men vi kan också snöa in. Alla människor snöar in. Särskilt i svårare tider.

Så bryt upp. Kom bort och se allt från ett nytt perspektiv.

En stjärna på himlen till er!

En stjärna på himlen!

Morgonens lilla tal går till alla ni människor som redan i detta projekts allra första tid deltagit i projektet genom att läsa, kommentera, gilla och på olika sätt dela med er! En del har även skrivit långa personliga brev vilket berör mig djupt.

Jag är blir så otroligt varm av era berömmande ord. Jag blir också väldigt lättad för att denna projektering redan i sanning är det delaktighetsprojekt jag planerat det skulle bli. Varenda ord ni skriver sätter igång en liten process i mig som direkt eller indirekt påverkar både bloggen och föreställningens utformning.

Sedan jag startade denna sida har jag fått brev från vänliga människor som erbjudit sig att hjälpa till. Ja. Världen är god. Också. Många av er har också skrivit längre texter där ni beskriver er egen situation som ytterligare förstärkt det jag hela tiden tvingas påminna mig om – hur lika och ändå olika vi alla är. Jag har även fått önskemål om ämnen jag ska ta upp vilket är otroligt värdefullt.

Andra skriver en kort (eller lång) kommentar på Facebook som sätter igång en längre dialog som får mig att fundera långt efter att den på sidan upphört.

Fortsätt skriv! Ni som känner att ni hellre gör det privat – mejla mig här eller via Facebook. Jag ska göra mitt bästa för att svara. Jag har även tänkt intervjua lite personer via mejl som vill delge här i bloggen hur de relaterar till begreppet högkänslighet. Är du en av dem, hör gärna av dig!

Skriv även gärna du som inte bedömer dig som känslig med allt från tankar som sätt att förhålla sig till exempelvis en anhörig som är känsligare. Poängen med projektet är att även lyfta egenskapen med relation till oss alla.

Nu ska jag iväg på ett möte med en annan morgonpigg som äger lokalen där föreställningens första föreställningar kommer äga rum..

Uppdaterar er såklart senare.

Ha en underbar dag!

PS Började skriva när det fortfarande var mörkt. En stjärna kändes som det finaste jag kunde ge just då. 🙂 DS