För mycket kan vara precis lagom

Foto: Anders J LarssonFöddes jag i fel land? Eller gjorde nån i släkten ett felsteg längre bak? Alltså kan det vara så att nåt eldigare blod faktiskt flyter i mina ådror? Tanken har slagit mig både en, två och tre gånger. Men nej. Är alltså norrländska. Utan dialekt. Men ändock. Norrländska från Västerbotten och Nordnorge!

Passionerad, sprudlande, energisk, levande har de sagt. Intensiv och kanske till och med för mycket säger andra. Värderingen ligger i betraktarens öga.

Jag är ju av den här utåtriktade högkänsliga typen. Den här tjejen på vilken känslorna verkligen syns utanpå. Nästan hur jag än försöker dölja dem.

Men varför ska man försöka dölja dem? För det har jag ju sannerligen försökt och försöker ibland fortfarande. Jo. Av samma gamla vanliga skäl som för de flesta: Man vill vara med. Kanske inte passa in. Men vara med.

Fast. Hur mycket ett bord än försöker kan det ju aldrig bli en stol. Ju.

Min största utmaning i livet har varit att bara att acceptera mig själv och vara som jag är. Det är nåt jag knappast är ensam om enligt studierna om högkänsliga. Som vi vrider och vänder på oss för att antingen försöka vara till lags eller kanske ibland bara för att vi kan? Med våra vassa känslospröt märker vi ju genast av när vi sticker ut. Så ska vi göra det, då måste vi mentalt sätta på oss en rustning, ta beslutet att: ”Ja, jag sticker ut och det är bra. Det finns tider när det kan vara galet svårt. Tonåren är den klassiska tiden. Men det finns fler.

Lite avis är jag på er av det mer introverta slaget. Jag föreställer mig liksom att ni är bättre på att inte alltid ha känslorna ”på display”. Jag föreställer mig också att omgivningen lättare accepterar att ni får det utrymme och den egentid ni behöver. Kan det vara så? Eller är det bara en ”gräset-är-grönare”vision? Är jag helt ute och cyklar?

Det är i alla fall alls ingen slump att majoriteten av mina kärlekar har haft sydländskt blod. ”Jaså hon är svensk Victors nya flickvän” sa en väninna till mamman till mitt ex från Bolivia. ”Neeej, hon är inte svensk…” svarade då hans mamma.

Så är det. Bland sydamerikaner och fransmän passar jag väldigt bra in och där är jag på nåt sätt lagom. Det kan va skönt. Inte är det någon som gnäller för att jag avbryter. Engagerad kallas det där. Inte är det någon som drar öronen åt sig för att jag argumenterar med passion eller säger ifrån. ”Vilken kvinna” säger dom. Och vet ni. DET om något får mig att mjukna.

Idag är jag hur glad som helst över att vara jag. Var jag än är. Älskar massa saker med min svenskhet – så länge jag får göra lite utflykter. Här är jag i en av mina favoritländer i en härligt utflippad hyllning till det passionerade levernet.

Just precis idag fick jag dessutom en komplimang just för att jag är passionerad. Tack för det Maryam. Det värmde. Right back atcha!

Känslor utanpå eller inuti. Var dom än är, är dom mest härliga bara. Jo det tycker jag.
Puss på er.

Observera, jag är fullt medveten om att det finns människor av alla sorter även inom andra kulturer. Men att olika kulturer olika tendenser är ändå tydligt. Hurra för det, säger jag. Ge oss mer olika. Det här med känslighetens plats inom olika kulturer är något jag också har tänkt komma tillbaka till. Påminn mig om jag glömmer..!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s