Före och efter kunskapen om högkänslighet

kaboompics_Young couple with sunflower

Jag överdriver verkligen inte när jag påstår att boken ”Drunkna inte i dina känslor” av Maggan Hägglund och Doris Dahlin ändrade mitt liv. Det var nämligen via den jag först fick lära mig om begreppet högkänslighet.

Just detta med insikten om att så mycket som jag inte gillade med mig själv faktiskt hörde samman med det jag också gillar allra mest med mig själv blev poletten som trillade ned. Att jag inte kan välja – men däremot påverka i hög omfattning genom kunskap om hur jag fungerar, vilket hjälper mig att hantera mig själv förebyggande. Insikten att jag inte kan hålla på och försöka trycka ned mina känslor, utan att jag tvärtom alltid måste våga lyssna på den inre termostaten var också helt avgörande.

Därför har verkligen livet förändrats.  Inte så att jag svävar på små rosa moln varje dag. Men ändå. Jag mår radikalt mycket bättre. För det mesta bra! Det är därför jag gjorde min föreställning som jag hoppas ska upplysa många fler.

Före: Jag trodde seriöst jag var väldigt ensam att fungera som jag gör.
Efter: Jag vet att jag inte utgör majoriteten, men att rätt många är som jag, en hel femtedel – och det är helt normalt!

Före: När jag mådde dåligt lyssnade jag på mina negativa tankar och mådde ännu sämre
Efter: Nu vet jag att de negativa tankarna ofta är ett symptom på att jag är överstimulerad – och inget att lyssna på förrän jag mår bättre. Om de finns kvar efter att jag skärpt egenvården – då behöver jag nog lyssna på dem och försöka åtgärda det som de lyfter.

Före: Jag begravde mig i godis och serier för att bedöva mig tills smärtan gick över – och sen fortsatte jag leva igen precis som innan – tills jag ramlade i samma hål igen.
Efter: Begraver mig i godis och serier för att bedöva mig om jag råkar ta på mig för mycket tillfälligt eller om något som jag upplever som svårt inträffar. Men sen tar jag tag i min handlingsplan med egenvård eftersom jag vet att det är det enda som kan vända det hela.

Före: Oroade jag mig mycket för att jag ibland inte mådde bra.
Efter: Nu har jag accepterat faktum och tycker det inte behöver vara så big deal. Jaha. Livet är liksom inte alltid hurra. So what? Mitt mantra är: ”Allting går över”.

Före: Ju sämre jag mådde desto mindre tränade jag.
Efter: I en riktig dipp är jag inte så sugen på att träna nu heller. Men jag har ju skaffat mig ett jobb som träningsinstruktör som gör att jag alltid måste gå till jobbet, vilket gör att jag aldrig mer gör avkall på rörelsen som hjälper mig så mycket.

Före: Jag hade ett otroligt behov av att älta en händelse som gjort starkt intryck tills den klingat av. Det hände att det kunde tära mycket på enskilda individer bland familj och vänner.
Efter: Jag har tyvärr fortfarande precis samma behov av att älta när det gäller vissa särskilt jobbiga händelser. Numer försöker jag dock att variera vem jag talar med så att det inte blir så mycket belastning på enskilda personer. Jag tvekar inte heller inför att söka mig till professionella lyssnare vid uppenbart eventuellt behov. Dessutom försöker jag medvetet att i högre grad avleda negativa tankemönster genom aktiviteter som tvingar mig att tänka på annat.

Före: Kunde det hända att jag mådde så dåligt av något jobbigt som hänt att jag stannade hemma från jobbet.
Efter: Försöker jag att hålla kvar i dagliga rutiner hur jag än mår eftersom jag av erfarenhet och kunskap från mitt jobb som krisstöd vet att de kommer hjälpa mig att återhämta mig, fast det inte känns så initialt.

Före: Jag slog mycket på mig själv för att jag inte var som alla andra, som inte orkade lika mycket och som ibland reagerade mycket starkare
Efter: Nu köper jag ”baksidan av myntet” av att vara mottaglig för såväl gott som ont. Jag vill ju knappast bli av med fördelarna!

Före: Jag försökte hålla samma tempo som alla andra och brände ut mig med jämna mellanrum.
Efter: Jag har alltid tomma luckor i kalendern och kommer aldrig vilja ändra det någonsin. Jag laddar ofta med lugn – även förebyggande!

Före: Jag tog alla jobb som jag gillade och jag fick.
Efter: Jag tar de jobb som jag vet kommer passa min personlighet och hjälpa mig må psykiskt bra – inte bara vad gäller mängden av belastning – utan även vad gäller arbetsuppgifter och arbetets syfte. Jag vet att det är helt avgörande för mig med meningsfullhet för att jag ska trivas.

Före: Jag trodde att alla som var känsliga och behövde värna om sig själva var mer tysta, introverta personligheter.
Efter: Jag vet att vi känsliga finns av alla de slag. Och det kluriga för oss extroverta är att omgivningen lätt förväntar sig en person som vill och kan umgås jämt. Så är det inte för alla, och det måste man tala om ifall folk ska förstå.

Före: Kände jag mig väldigt stressad över att det finns väldigt många härliga människor att lära känna och umgås med – som jag uppenbarligen inte räcker till för.
Efter: Har jag accepterat faktum. De som finns kvar och anstränger sig för att finnas kvar, de är ens nära. Det blir som det ska bli.

Före: Jag anpassade mig ofta för att bli omtyckt och älskad på bekostnad av mig själv
Efter: Jag anpassar mig när det hjälper mig tillfälligt. Under tex en arbetsintervju eller när jag av något skäl behöver skapa en relation med någon som fungerar annorlunda än jag. Men i mitt privatliv försöker jag påminna mig om att vara den jag är i så hög grad jag kan – så att de människor som verkligen gillar mig på riktigt blir de jag attraherar.

Före: Jag försökte göra allt.
Efter: Jag vet att jag kan göra allt – men inte samtidigt. Jag måste välja.

Före: Jag skämdes ifall någon sa till mig för att jag pratade för högt eller reagerade för starkt.
Efter: Tyvärr skäms jag rejält än idag – en stund. Men sedan, när den omedelbara reaktionen gått över kan jag oftare tänka att det mest är synd om den andra som inte kan låta människor få vara olika och uppskatta det. Jag står upp för mig själv.

Före: Jag trodde att jag var dömd att alltid må dåligt regelbundet på grund av min personlighet.
Efter: Jag vet att en av de stora fördelarna med att vara högkänslig är att vi enligt studier i högre grad än de flesta tar till oss strategier för psykisk återhämtning och att vi faktiskt blir bättre och bättre på det för varje gång. Det finns många högkänsliga som lever liv de mår bra av och som för det mesta mår alldeles utmärkt!

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2. Föreställningen spelas även den 16:e, 23:e och 30:e oktober. Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. Välkomna!

 

Nu kan du köpa biljetter till För sensibelt begåvade 2.0!

unnamed-1-2000x1200

NU ÄR BILJETTERNA SLÄPPTA TILL FÖR SENSIBELT BEGÅVADE 2.0!

Redan idag kan du garantera platser åt dig och dina vänner.

Köp biljetter till För sensibelt begåvade 2.0 här!

För sensibelt begåvade 2.0 har premiär den 9 oktober 2018 och spelas även den 9:e, 23:e och 30:e oktober på Ö2, Östgötagatan 2 i Stockholm.

Vill du smidigt bjuda in dina vänner? Då finns ett fantastiskt Facebook-evenemang via vilket det går att köpa biljetter direkt. Dela gärna evenemanget i din logg, och bjud ännu hellre också in dina vänner riktat och personligt till evenemanget genom att kryssa i deras namn. Här är länken till Facebookevenemanget för För sensibelt begåvade 2.0.

Biljettförsäljningen sker i samarbete med Ö2 och Nortic.

Varmt, varmt välkomna till Ö2!

FSB_FB 2.0

 

 

Ett steg i rätt riktning räcker

Det är otroligt lätt att slå på sig själv.

Det är så lätt att se allt man inte gör, allt man inte lyckas med, allt man inte förmår. Som ett påtvingat och helt meningslöst sanningsägande i konversationen med sig själv. En upprepad påminnelse om vår inbillade otillräcklighet.

För det är ju inte sant.

Sanningen är att väldigt få av oss har tillräcklig överblick över oss själva för att se den verkliga mening som finns i det ögonblick vi befinner oss i just nu.

Ja – vi kanske inte förmår just det eller det – eller det. Men det beror ju på att energin just då behövs tills något annat.

Därför är det bra att påminna sig om att ett steg räcker. En liten gärning regelbundet som för dig åt det håll du vill gå.

Det kanske inte går så snabbt som du har tänkt dig – för att andra saker också är viktiga.

Men du är på väg.

Så nästa gång den inre överhögheten slår går det utmärkt att svara:

Jag är på väg. Jag är på väg.

Ännu ett steg och jag är på väg.

Tio observationer om känslighet

Foto: Anders J Larsson

Nu har det gått mer än ett år sedan jag skickade in min ansökan till Kulturbryggan om stöd för projektet För sensibelt begåvade. Mer än tolv månader av läsning av studier kring känslighet, presentation av föreställningen För sensibelt begåvade med publikreaktioner och inte minst alla människor som öppnat sig för mig med anledning av detta projekt. Nedan följer ett antal personliga observationer som under året gjorts eller ytterligare befästs:

1. Känslighet syns inte utanpå
Med anledning av För sensibelt begåvade har många människor som tilltalats av det jag skriver om ämnet känslighet närmat sig och tagit kontakt med mig. Inte sällan har det dock förvånat mig vilka dessa människor är. Vad en människa genomlever behöver i sanning inte alltid yttra sig utåt. Många bär sina utmaningar i tysthet. Och tvärtom är det många som till synes lever ut stora känslor som enligt egen utsago inte är känsliga alls. Därför kan också en extrovert känslig person i många fall uppleva sig ha mycket mer gemensamt med en introvert som också är känslig än en ”normalkänslig” extrovert – fast det för omvärlden kanske inte alls verkar så. Med andra ord: Döm inte alltid hunden efter håren.

2. Attityden till din känslighet påverkar välmåendet
Den inre upplevelsen av att vara känslig verkar vara liknande för de flesta personer. Att uppleva att det ”blir för mycket” av någon typ av sinnesintryck. Att läsa av förändringar som kanske inte alla lägger märke till. Att bli starkt påverkad känslomässigt av olika skeenden. Dock spelar det stor roll för ditt allmänna välmående i livet hur du betraktar denna förmåga. Om du ser dig själv som just ett finkalibrerat, fantastiskt instrument som självklart behöver sin rätta skötsel – eller ett klent tillhygge som aldrig räcker till.  Det spelar även stor roll huruvida du har fått träning i att ifrågasätta dina reaktioner och tankar i stället för att välja att agera på impuls på dina intryck.

3. Synen på begreppet känslighet behöver fortfarande ifrågasättas
Av ett antal personer har jag i samband med föreställningen fått reaktionen att jag ”kan ju inte vara en känslig person. För att jag talar med kraftig röst, ställer mig upp offentligt och är till synes ”stark”. För att jag utmanar mina rädslor.” Det föreligger fortfarande en missuppfattning kring att känslig skulle vara synonymt med att vara svag, med låg självkänsla och utan impulskontroll. Jag upprepar därför: Att vara känslig är att vara mottaglig, är att ha en lägre tröskel för sinnesintryck. Om du har insett det och även vilka konkreta konsekvenser det har för dig som person, kan du i hög utsträckning lära dig hur du ska ta hand om dig själv och därför se till att välja ett liv som passar dig och även i större utsträckning välja hur du hanterar dina eventuella reaktioner. När du börjar använda ditt instrument och stöder de behov du har kan egenskapen i själva verket bli din styrka. Vidare är vi många känsliga som fått lära oss att maskera vår egenskap och lärt oss att anfall är bästa försvar. Därför kanske vi måhända har ett starkt yttre uttryck. Det behöver dock inte vara en garanti för ett stabilt inre.

4. Studier av begreppet känslighet är egentligen inget nytt
Det är bra att begreppet högkänslighet och hsp sprids. Men känsligheten har omskrivits av många andra vilket Elaine Arons även skriver om själv i Den högkänsliga människan. Carl Jung skrev exempelvis om ”en särskild medfödd känslighet skapar en speciell historia- ett särskilt sätt att uppleva barndomen”. En medvetenhet om att vissa människor är känsligare än andra har med andra ord länge funnits – det som är avgörande är hur vår kultur väljer att se på begreppet.

5. Känslighet betraktas enormt olika i olika kulturer
I vissa, exempelvis flera asiatiska, kulturer är det högstatus att vara känslig. I andra, i synnerhet den västerländska, betraktas det på rutin oftare som en black om foten. I exempelvis Frankrike däremot, som jag vistats en hel del i, har dock knappt kunskapen om högkänslighet knappt fått något intresse. Informellt har jag fått förklaringen att man ser det som så självklart att vissa människor behöver vara känsligare att informationen om hsp lite får funktionen av att slå in redan öppna dörrar.

6. Känsliga människor kan ibland bete sig oerhört okänsligt
Paradoxalt nog – så kan det vara. I alla fall när vi inte mår bra. Detta gäller så klart för alla människor som inte mår bra. När man inte mår bra vill man gärna att andra ska förstå en. Men ofta har man föga förståelse för att man själv kanske inte samtidigt är så öppen för andras aspekt på det hela. Det krävs balans och styrka för förmåga till helikopterperspektiv.

7. Utmaningar gör en känslig stark – men det behövs också styrka för att klara utmaningar
Många av de högkänsliga jag mött som mår bra med sig själva och som berättat om hur de trivs mer med sin egenskap senare i livet vittnar om hur de medvetet sökt och hittat metoder för att hantera sin personlighet. Samtidigt har jag inte mött någon som lyckats nå nya höjder i akut kris. Ibland handlar livet bara om att släcka bränder. Så är det. Bestigning av nya berg får man vänta med till de starka perioderna. Men då kan det vara väl värt att passa på.

8. Alla fattar inte hur det är att vara känslig – och de behöver de inte heller
Bara för att man själv äntligen lärt sig hur viktigt det är för en att exempelvis äta, sova, träna – helt enkelt återhämta sig ordentligt – så behöver man ju inte frälsa hela världen för det. Ofta kan andra nämligen inte alls förstå vilken helt vansinnigt genial insikt det är det här med egenvården (även om fler i sanning skulle må bra av det.) När jag exempelvis säger till folk att jag kan bli sjukt trött sent på kvällen, till och med på en fest, kan jag få kommentaren ”ja, så är det när man blir äldre”. Snälla nån, så har jag alltid varit. Tvärtom har jag däremot mer energi än de flesta på dagtid – även de som är hälften så gamla. Det viktiga är att jag ser till att ge mig själv det jag behöver – sen spelar det inte så stor roll om andra förstår eller inte.

9. Få är medvetna om hur bra det kan vara med en känslig vän/anställd/partner
Det kan vara läge att jubla om du hör att din nya tjej är en (medveten) känslig. Det kan nämligen innebära en ökad mottaglighet även för exempelvis beröring och njutning. Det kan också vara läge att jubla om din anställde är känslig. Det kan nämligen innebära en noggrannhet och ansvarsplikt högre än snittet. En känslig vän vet ofta vad man ska säga och inte säga, kan verkligen trösta – i alla fall när hen är i balans.

10. Många glömmer att vi alla är känsliga
Vi är alla känsliga. Alla människor, i någon mån. Olika mängd stimuli kan krävas. Olika sorters substans. Men känsliga är vi allihopa. Det ingår i att vara människa. Många som dock sällan utmanas på detta plan kan däremot verkligen överrumplas när de kanske för första gången i livet upplever att mattan dras undan under fötterna. Då kan vi som ständigt lever med en högre känslighet bli starkare efter livets gång, för vi har tvingats lära oss hantera pucklarna. Det vi har lärt oss kan därför hjälpa andra, på många sätt. Alla behövs.

EN MÅNAD TILL NYPREMIÄR AV FÖR SENSIBELT BEGÅVADE. Köp din biljett nu på Ticnet, endast fyra exklusiva föreställningar! Där kan du även läsa helt fantastiska recensioner som föreställningen fått i våras av sina besökare.

 

Om att lära sig ta kritik

Återkoppling

Det är lätt att störa sig på andra som inte kan ta kritik. Själva är vi dock rätt ofta omedvetna om våra egna begränsningar på samma område. För vi har ju nämligen så klart rätt! Duh..

Vi är många som inte är särskilt bra på att ta kritik. Högkänsliga och normalkänsliga. Jag tror det beror på att vi så lätt förväxlar återkoppling med en anklagelse – synonymt med att vi gjort något fel, att vi ÄR fel.

Bland högkänsliga gissar jag att det finns två sorter: Först den ena som reagerar för emotionellt på kritik för att det gör så attans ont att inte göra ”rätt” (något som kan vara väldigt viktigt för den samvetsgranna högkänslige.) Sedan finns den som kanske tvärtom lyssnar på kritik i allt för hög grad och anpassar sig för mycket – för att den är så bra på att se världen ur andras perspektiv. Själv tillhör jag omväxlande bägge kategorier och det gäller nog de flesta.

Idag tänkte jag dock specifikt tala om att lära sig bli bättre på att ta kritik.

Det finns säkert många vägar att lära sig ta kritik. Men personligen måste jag säga att tränas som skådespelare är den bästa skolan i att lära sig ta kritik. I alla fall om man hade den läraren som jag hade.

Jag minns när jag utbildades på Malmö Musical Academy för en sådär 15 år sen och vår dramalärare Elisabet Sevholt blev smått tokig på hur vi hela tiden skulle förklara oss i fem minuter varenda gång hon föreslog en justering: ”Ja, men jag gjorde så för att..” ”Men du sa ju först att jag skulle ändra så jag försökte.” ”Jo, jag vet meeen..”

Varför förklara sig? Varför argumentera? Det tar tid. Det är irrelevant. Och viktigast – det ändrar knappast uppfattningen från den som framförde kritiken. Inte utvecklas vi heller när vi genast slår bort möjligheten, det avsändaren försöker tala om för oss genom att säga.

Om man däremot bara lyssnar och förutsättningslöst provar förslaget, då är chansen stor att uppnå något nytt. När det gäller teater sa denna kloka lärare att ”mina förslag är inte den enda sanningen, men jag har som regissör uppgiften att leda er i skapandet av föreställningen som jag tänkt berätta den och därför följer vi mig”. Det kunde jag acceptera. Medgivandet om att hennes ord inte på något sätt var en ultimat sanning, utan en väg att gå, fick revolutionären i mig att tystna och vilja prova på.

Så är det egentligen alltid. Den återkoppling – kritik – vi får är aldrig en ultimat sanning. Icke desto mindre är det något som den som uttalar uppenbarligen uppfattar. Och det kan vara värt att prova dennes tanke, utan att för den sakens skull se den som den enda möjligheten. För något sådant finns såklart inte.

Denna träning har jag gjort att jag idag i många sammanhang i yrkeslivet lärt mig att i alla fall utåt tysta min inre dialog och arbeta på. Det har så klart även smittat av sig på det övriga livet, där jag även försöker tänka på kritik på det sättet: Något som någon säger för den tror att det har en potential att göra en situation bättre. Vare sig personen har rätt eller fel så tror den det och det är värt att respektera. Istället för att uppfatta budskapet som att jag personligen är dum, fel, klumpig, okunnig.

Icke desto mindre finns dialogen kvar som en enveten följeslagare än idag när jag får kritik. Så är det. Det är ju så attans viktigt för mig att göra rätt  – av nån anledning – och det kan kännas väldigt jobbigt i mig när jag inte gör det. Väldigt, väldigt jobbigt.

Igår gästade jag som träningsinstruktör på en stor känd camping, ett ställe som jag verkligen gillar att besöka för de härliga deltagarna och suveräna platsen. Det var som vanligt härligt med underbara människor som dansade och gav järnet! Med kort om tid att ställa in musiken och mitt adrenalin som kompanjon lyckades jag dock vrida upp musiken alldeles för högt. Så till den grad att en person från personalen fick komma och vrida ner den. En bagatell tänker nog de flesta och en normalcool person tänker förmodligen bara: ”Oj, hoppsan, förlåt, jag gör om och gör rätt nästa gång.” Så tränar jag mig också på att tänka.

Men inuti sätter ändå reflexmässigt en dialog igång som på rutin som växlar mellan försvar och anklagelse: ”Fast sååå lågt kan man väl ändå inte ha?” ”Attans att det inte blev perfekt, dom som har gillat mig så mycket.” ”Fan, också, jag vill ju de ska tycka jag är bäst!” Denna gång argumenterade jag också med uppdragsgivaren. Det gjorde jag.

Men det som slår mig i hela situationen, bortsett från min egen utmaning, är mest hur stor plats den här lilla händelsen tar tag i mig när det samtidigt ute i världen dödas oskyldiga kvinnor och barn ute i de sorgligaste konfliktsitutationer. En sån tanke lyfter proportioner.

Summa summarum: Lär dig ta kritik. Var ödmjuk. Lär dig lyssna, prova. Se det som en gåva från givaren genom möjligheten att uppnå situationens potential. Möjligheten att förbättra samarbetet, resultatet. Men SLÄPP sen, för sjutton! Så himla allvarligt är det nämligen sällan, fast vi på nåt märkligt sätt tror det. Ofta är det nämligen sällan mer än ”en världslig sak”. *

Nu ska jag öva på detta själv idag för uppenbarligen behöver jag det fortfarande. Observera att detta inlägg gäller konstruktiv kritik, det vill säga återkoppling som syftar till att förbättra en situation, prestation. När det gäller all annan form tycker jag ni ska vända ryggen till och i värsta fall lyfta långfingret. Får man också göra. Förresten är redan försäljningen av höstens föreställningar av För sensibelt begåvade i full gång! I semestertider och allt. Se till att i tid få dina biljetter till höstens fyra exklusiva föreställningar!

*Citat från Karlsson på taket av Astrid Lindgren, någon som var obehagligt bra på att låta saker rinna av honom..

Tankar om ett liv där vi har tid att lyssna på vår kropp

Det är som magi. Vaknade idag och plötsligt kändes allt väldigt annorlunda. Kroppen sa. Nu vill jag ha grönsaker. Nu vill jag ha en liten promenad.

Helt plötsligt var dom där igen, signalerna. Som förmodligen varit helt dolda i stressen jag levt i den senaste tiden.

Jag förstår FULLKOMLIGT om detta inlägg nästan kan vara lite provocerande för dig som kanske just nu är inne i en oundvikligt hektisk period. Jag har ju själv varit där och håller nu på att landa. Men om det är så, kanske, kanske kan du då läsa detta, begrava det i bakhuvudet och lyfta fram det när du får din möjlighet till paus och tid att tänka ut nya strategier för framtiden.

Jag är en rätt fåfäng jävel. Eller vad ska man säga. Det är antingen eller. Antingen klär jag upp mig och fotar mig topp. Eller, om jag inte har tid – då kör jag en mer grungig, bekväm stil där det osminkade och vilda håret känns helt ok. Men visst är det så att jag stört mig på kilona som trillat på i och med allt godis och strunt jag ätit under en lång tid. Och det har varit svårare än vanligt att vända det har jag upplevt nu i vår. Förmodligen på grund av stressen.

Så helt magiskt då när jag vaknar och känner att kroppen av sig själv vill ha nåt annat. Och det känns bra och nog.

Det enda svaret jag kan se är att jag behöver ta det lugnt för att må riktigt bra och naturligt kunna känna det som får kroppen att må bra. Vi behöver nog alla ta det hyfsat lugnt för att kunna må bra.

Jo, jag vet att ni hört det förr. Men idag fick jag bara den här insikten igen, så starkt.

Negativ stress är i grunden vad som jag tror är vårt absolut största hälsoproblem, hög- eller normalkänslig. Och mycket av dom välfärdssjukdomar vi drar på oss beror på de kost- och sömnvanor som kommer med ett stressat liv där maten mest får en funktion av att trösta och belöna – snarare än att nära.

Hursomhelst. Jag är verkligen ingen asket. Jag vill bara må bra. Men jag bara älskar när kroppen hittar det här läget själv. Jag vill vara här så mycket jag bara kan.

Senast var förra sommaren när jag arbetade i trädgården på Öland och mest sov, promenerade och läste under flera veckor. Sådant får en att fundera.

Down-shifting, ni vet, arbeta färre timmar men då ta konsekvenserna av en mindre inkomst. Det kanske inte blir det där stora huset – i alla fall inte i Stockholm. Kanske ingen bil. Knappt någon utlandsresa. Men däremot ett välmående var dag.

Marknadsekonomins principer vill inte att vi gör så. För vi ska ju konsumera mer och öka tillväxten.  Men min kropp säger mig att den vill att vi gör så. Och jag tror ändå det även ur ett samhällsperspektiv blir lönsamt med många fler friska människor.

Och man får liksom börja med sig själv.
Hur många är på?

Ja, jag känner mig alltså för första dagen lite bättre från lunginflammationen. Har blivit röntgad också på förmiddagen och det känns tryggt att någon kollar en. Tänker att det blev ju rejält det här, men sen är jag nog frisk jättelänge sen.  Sen, appropå stress! Läste nyligen att tydligen är stress enligt nya rön bara negativ när vi tänker negativt om den. Så du som är inne i en fartfyll rond, stärk dig genom att fundera på varför du gör det du gör, det du är glad av att insatsen ger,  så säger vetenskapen att du mår bättre även i fart!

Hejdå fröken kontrollfreak

Ni vet det här med insikt. Det kommer i doser. BAM slår det en i huvudet ibland. Med besked.

De flesta av er känner säkert vid det här laget till de grundläggande karaktäristiska dragen för högkänslighet: Att man är en person med lägre tröskel för sinnesintryck, tar in mer som processas noggrannare.

Sen beroende på vad vi varit med om för övrigt så yttrar detta sig olika i oss. Har vi haft en trygg uppväxt kanske detta bara gör oss till personer som behöver lite mer återhämtning av intensiva upplevelser och som för övrigt lärt oss dra nytta av vår väl utvecklade känslighet. Har vi däremot vuxit upp under mer besvärliga omständigheter så kanske den här förmågan däremot överanvänds i form av vaksamhet för att försöka undvika smärta.

Det kan i mångt och mycket göra oss mycket bra på att klara oss själva. Vi fixar saker. Vi fixar livet. Vi är förberedda. Vi är på.

Men ibland när man styr, kontrollerar och håller för hårt ger det precis motsatt resultat. Det stoppar. Det kväver.

Det här är min största utmaning i livet. Särskilt också eftersom det är min största gåva. Be vänner att beskriva mig och jag tror att en hel del personer nämner hur jag är en sån som får saker gjorda. Som gör det jag sagt. En vilja som kan försätta berg

Det är sant. Men baksidan är en alltför väl upptränad förmåga att kontrollera. En förmåga som inte alls, som kanske många tror, baserar sig på en önskan om att vilja bestämma eller dominera. Tvärtom. Snarare på en önskan om att slippa bli obehagligt överraskad.

Det pratas mycket om målstyrning. Att vara specifik och konkret för att uppnå saker. Det är mycket i den andan jag har fostrats. Vill du något? Sluta prata. Gör det!

Men livet är egentligen som allra bäst när det är något som skapas i interaktion. Mellan de händelser du kommer i kontakt med. Med andra människor.

På rutin hamnar jag lätt i tankesättet att själv är bäste dräng. Att om nåt ska ske så är det upp till mig. Det är vad rösten som vill värna om mig själv säger till mig. Särskilt när jag är ute på djupt vatten. Simmar som en jäkla tok fast det egentligen går hur bra som helst att bara flyta med.

Så ironiskt, för jag är ju faktiskt övergrym på också just det! Att gå med strömmen, dra nytta av möjligheter, ändrad vindriktning och oväntade uppenbarelser.

Dock inte när jag blir rädd. Eller noterar något jag vill ha lite för mycket. Då låser det sig och då försöker jag hålla fast och förutse. Ofta bara på gammal dum rutin.

Jag är så less på det. Less på att min önskan att vilja skydda mig själv i själva verket sätter käppar i hjulet.

Så nu är det dags för nya tider. Det kommer kanske inte gå över en dag. Men jag har helt enkelt fått nog.

Finemang mina känsliga skickliga tentakler att ni ser och märker mer än kanske snittet. Men det betyder inte att ni kan sia om framtiden. Ni får vackert finna er med att flyta med strömmen och ge luft till livet runt omkring. För där kan så mycket hända som kan bli så mycket bättre än vad jag själv trodde att jag så smart tänkte mig fram till.

Så, hej då kontroll.

Hej flyta med.

Nicke Nyfiken fick det bli. Alltid kul när jag funderar på vilken bild som ska få vara med. Hittade massa galet romantiska New Age bilder med flickor i vita klänningar ur vilkas händer det strömmande rosenblad medan de släppte taget. Fnissade till lite lätt. Nej. Det är inte jag. Inte egentligen. Nicke Nyfiken var däremot en av mina absoluta älsklingsböcker som liten. Han vågade lyfta fötterna från marken och titta på världen uppifrån. Med perspektiv och lust. Sån är ju jag med. Egentligen. Var tvungen att påminnas lite bara. Vill också påminna om att det är ENDAST TVÅ FÖRESTÄLLNINGAR kvar till För sensibelt begåvade nu! Den sista är nästan utsåld redan nu, pånär några enstaka biljetter. Men lite fler finns att tillgå nästa onsdag den 23 april. Biljetter hittar ni på Ticnet!

Världen genom ett förstoringsglas

”Ta inte allt så hårt. Du överreagerar. Du känner efter för mycket.”

Det skulle du inte säga om du såg livet ur mitt perspektiv.

Beskrivningen av begreppet högkänslighet är att vi högkänsliga har en lägre tröskel för sinnesintryck. Vi ser, hör eller känner inte mer än någon annan. Men det är många fler detaljer och nyanser som släpps in. Ibland bombarderas våra sinnen till den grad att vi kan överväldigas. Ur denna definition kan därmed en reaktion sägas vara naturlig i förhållande till upplevelsen.

Jag släppte i förrgår trailern till min föreställning. En enkel video ackompanjerad av en sång jag skrev för faktiskt mer än tio år sedan under en period då jag hade det riktigt tufft. En sång om livet i den för mig värsta av alla känslor. Nej, den är inte frustrationen, ilskan eller ens sorgen. I min dagbok heter den mest objudna gästen Herr Ångest. Kryddad med en rejäl dos apati. I det läget så är allt ett enda virr-varr inombords och allt vi kan göra är att betrakta världen utanför. Som ändå kan vara nog så vacker. Alla dessa detaljer vi ser men inte nödvändigtvis kan göra nåt åt.

Hur förklarar man bäst begreppet högkänslighet så det lätt förstås? För det är ju det jag nånstans skulle vilja. Så att vi kommer ifrån en allmän uppfattning om betydelsen av ordet känslighet, som ofta baserar sig på upplevelsen av våra reaktioner snarare än själva fenomenet.

Jag skulle vilja att kunskapen om mekanismerna bakom en hög känslighet blir mer kända. Av flera orsaker. Först och främst för att fler högkänsliga ska lära känna sitt drag och därmed få möjlighet att kanske må bättre genom att ta hand om oss själva som sig bör. Men även för att omvärlden lättare ska veta förstå sig på hur vi fungerar.

Förstoringsglaset är min illustration. Därav närbilderna. I dina ögon överreagerar jag. I dina ögon förstorar jag. Men precis så kan världen se ut för mig. På gott. Och på ont.

För mycket kan vara precis lagom

Foto: Anders J LarssonFöddes jag i fel land? Eller gjorde nån i släkten ett felsteg längre bak? Alltså kan det vara så att nåt eldigare blod faktiskt flyter i mina ådror? Tanken har slagit mig både en, två och tre gånger. Men nej. Är alltså norrländska. Utan dialekt. Men ändock. Norrländska från Västerbotten och Nordnorge!

Passionerad, sprudlande, energisk, levande har de sagt. Intensiv och kanske till och med för mycket säger andra. Värderingen ligger i betraktarens öga.

Jag är ju av den här utåtriktade högkänsliga typen. Den här tjejen på vilken känslorna verkligen syns utanpå. Nästan hur jag än försöker dölja dem.

Men varför ska man försöka dölja dem? För det har jag ju sannerligen försökt och försöker ibland fortfarande. Jo. Av samma gamla vanliga skäl som för de flesta: Man vill vara med. Kanske inte passa in. Men vara med.

Fast. Hur mycket ett bord än försöker kan det ju aldrig bli en stol. Ju.

Min största utmaning i livet har varit att bara att acceptera mig själv och vara som jag är. Det är nåt jag knappast är ensam om enligt studierna om högkänsliga. Som vi vrider och vänder på oss för att antingen försöka vara till lags eller kanske ibland bara för att vi kan? Med våra vassa känslospröt märker vi ju genast av när vi sticker ut. Så ska vi göra det, då måste vi mentalt sätta på oss en rustning, ta beslutet att: ”Ja, jag sticker ut och det är bra. Det finns tider när det kan vara galet svårt. Tonåren är den klassiska tiden. Men det finns fler.

Lite avis är jag på er av det mer introverta slaget. Jag föreställer mig liksom att ni är bättre på att inte alltid ha känslorna ”på display”. Jag föreställer mig också att omgivningen lättare accepterar att ni får det utrymme och den egentid ni behöver. Kan det vara så? Eller är det bara en ”gräset-är-grönare”vision? Är jag helt ute och cyklar?

Det är i alla fall alls ingen slump att majoriteten av mina kärlekar har haft sydländskt blod. ”Jaså hon är svensk Victors nya flickvän” sa en väninna till mamman till mitt ex från Bolivia. ”Neeej, hon är inte svensk…” svarade då hans mamma.

Så är det. Bland sydamerikaner och fransmän passar jag väldigt bra in och där är jag på nåt sätt lagom. Det kan va skönt. Inte är det någon som gnäller för att jag avbryter. Engagerad kallas det där. Inte är det någon som drar öronen åt sig för att jag argumenterar med passion eller säger ifrån. ”Vilken kvinna” säger dom. Och vet ni. DET om något får mig att mjukna.

Idag är jag hur glad som helst över att vara jag. Var jag än är. Älskar massa saker med min svenskhet – så länge jag får göra lite utflykter. Här är jag i en av mina favoritländer i en härligt utflippad hyllning till det passionerade levernet.

Just precis idag fick jag dessutom en komplimang just för att jag är passionerad. Tack för det Maryam. Det värmde. Right back atcha!

Känslor utanpå eller inuti. Var dom än är, är dom mest härliga bara. Jo det tycker jag.
Puss på er.

Observera, jag är fullt medveten om att det finns människor av alla sorter även inom andra kulturer. Men att olika kulturer olika tendenser är ändå tydligt. Hurra för det, säger jag. Ge oss mer olika. Det här med känslighetens plats inom olika kulturer är något jag också har tänkt komma tillbaka till. Påminn mig om jag glömmer..!

Annars är man bara en liten lort

Våga

Så sa Jonatan till Skorpan i Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren. Då handlade det om att samla mod för att bekämpa en ondskefull makt. En mycket stor och viktig anledning för att ta sig ur sin bekvämlighetszon. Men det är ändå en fras jag brukar använda på mig själv för att peppa mig genom nästan vilka rädslor som helst.

Jag har ofta blivit kallad modig. När jag gjort ovanliga val och som det heter ”följt mitt hjärta”. Märkligt nog har jag själv svårt att ta det som en komplimang. Min mer paranoida, snarare än vaksamma högkänslighetssida tänker nämligen genast: ”Jaha, dom tycker alltså att jag är en komplett idiot som bara gör det ingen annan nånsin skulle få för sig att göra”.

Skämt åsida. Det här med rädsla är ett ämne som fascinerat mig ända sedan jag var liten. Jag har många minnen av hur rädd jag var som liten. Men på just den punkten var mina föräldrar många gånger fantastiska. De lugnande nämligen inte bara ner mig utan gav mig även redskap att själv hantera min rädslor. Sällan fick jag slippa undan för att jag var rädd. Jag fick i stället hjälp att våga – och vinna. Bara en sån sak som när jag under en tid var vanvettigt rädd för Riddar Kato i Mio min Mio och min pappa kom in till mig med en kavel. ”Slå honom i huvet om han kommer!”.

Under en väldigt lång tid i livet levde jag dock ändå för att undvika rädslor. Ett beteende som ledde till den värsta av alla känslor enligt mig. Ångest. Det är märkligt. Här gör man allt för att låta bli att få vara rädd och så kommer det då en ÄNNU värre känsla!

Det finns inget så plågsamt som ett liv i undvikande av rädslor enligt mig. Därför gör jag idag, så mycket jag i alla fall bara kan, tvärtom. Det vill säga. Jag gör det jag längtar efter även när det skrämmer skiten ur mig. Som den här föreställningen. Idag fem veckor innan premiär får jag stunder där jag tänker: ”Men vad är jag för en jävla idiot egentligen? Vem fan tror jag att jag är?”. Men den här idéen har ju levt i mig så länge och den ger sig inte. Då är det bara att fortsätta.

Samma sak var det den gången jag ville bryta mig ur ett förhållande. Den gången jag ville lämna ett tryggt jobb. Omständigheter som på pappret var bra men som mitt inte var tillfredställt med. På den tiden tog det flera år för mig att lyssna, en gång till den grad att jag under en två-årsperiod totalt fastnade i min ångest i ett stadium av handlingsförlamning och 20 kilos övervikt som resultat. Den värsta tiden i mitt liv.

När det sen inte går längre. När man äntligen agerar. Det är ju då man märker att själva rädslan är så otroligt mycket mer skrämmande än vad verkligheten någonsin är.

Med andra ord. Det finns rädsla som är bra och nödvändig. Men det finns också en rädsla för förändring och det okända som gör oss mindre gott. Den som kommer som en kritisk tanke efter att vi fått en en rolig lustfylld idé. Den sortens drakar behöver motstånd.

Så det är därför jag idag lever som jag gör.

Pratar med mig själv liksom så här:
”Jaha. Vad vill jag?
Jaha, det! Det låter kul!
Men åh, vad läskigt, vad ska alla tänka? Det spelar ingen roll. Kör!
Du vet ju nu att det är långt värre det du går och tänker när du inte gör.
Så GÖR. Annars är du bara en liten lort.”

Och vänner. Att vara en liten lort är helt ok också. Det är vi alla till mans. Men om det gör oss mer illa än väl. Då kan det vara dags att prova nåt nytt. Bara så. Ok?