Men, våga le då

Jag är en del av den ironiska generationen. Född precis mitt i det ålderspann som definitionen omfattar. Uppvuxen med den måttligt kärleksfulla kommentaren ”Anteckna, anteckna” när någon ville signalera sitt ointresse. Är en av dom som automatiskt utgår från att kommentaren ”jättekul” för det mesta betyder det motsatta.

Jag uppskattar ironi som humor –  till och med älskar det. Galet mycket. Kan till och med komma på mig själv att tänka att de som inte hänger med i jargongen inte är riktigt lika fiffiga som vi andra. Motsatt ser jag upp till de som brukar konstarten med finess.

Icke desto mindre är det något som följt i den ironiska generationens bakvatten som jag inte tycker om. När blev det egentligen så coolt att va nonchalant? Oberörd? Nästan otrevlig?

Minns hur jag som liten skrattade åt gamla svartvita filmer, typ Anderssonskans Kalle, där det var ”Tjena, tjena” hit och dit, käcka hälsningsfraser med glimten i ögat och kepsen på svaj. Men hur pallar dom? minns jag att jag tänkte. Så tillkämpat! När egentligen det motsatta kan bli minst lika krystat.

Många av de bloggar som går bäst, eller twitterkonton. Det är dom som klagar, spyr galla eller gör sig roliga på andras bekostnad. Jo, jag gör också det. I detta nu. Men känner att det är tid att börja ta ställning för lite öppen hjärtlighet bland allt konstlat coolt – och då får man ju lyfta rösten.

Veronica Maggio är nu en av våra största artister och jag själv tillhör  absolut en av dom som skruvar upp volymen när vissa låtar kommer på radion. Suveräna moderna pop-dängor med snits. Verkligen. Men jag kan ändå inte låta bli att trött på artistens egna attityd. Den, när man aldrig ler, knappt ens när man tar emot sin grammis. Åh vad coolt. Inte.

Visst, vi människor finns och ska finnas av alla slag, men detta är alltså en av de mest säljande artisterna nu. Hon attraherar, så detta är ju de facto något som uppskattas ur något perspektiv. Och det är ju inte bara hon. Stora delar av kultur-kollot präglas av denna tillkämpade nonchighet. Kolla in bilderna för vilket up-and-coming rock- eller popband som helst. Tillbakalutat. Blick i fjärran. Sur snits på munnen. Svart-vitt. Åh, jag är så allvarlig.

Seriöst. Växte vi inte ur ”jag-är-cool-så-jag-är-sur”-stadiet  i högstadiet?

Folk som konstant plockar poäng på att göra sig roliga på andras bekostnad. Folk som tror att intelligent alltid är lika med elakt sarkastisk.

Jag blir bara så trött.

Jag skrattar gärna som fan åt mitt galna liv och dess sjuka ironi. Driver gärna med mig själv till max.

Men jag tror verkligen också på att vara snäll när man kan och orkar. Tillmötesgående. Uppskattande. Generös. Ur hjärtat så klart. Det är hur coolt som helst och vittnar om något om styrka och självkänsla.

Vi behöver inte gå omkring konstant med tillkämpat leende munnar konstant. Det är inte det jag menar. Och vi ska verkligen inte trycka ner det som är svårt. Men att våga bjuda på lite mer öppen värme i vardagen i stället för denna tillkämpade butterhet som för sjutton borde börja bli omodern snart – det skulle verkligen vara varmt välkommet. Livet är väl ofta surt nog som det är ändå?

Så därför. Ni som vågar vara oförblommerat entusiastiska, lyriska, begeistrade – jag älskar er. För jag tycker ni behövs. Desperat!

Och. I mina ögon så är ni coolast.

Den 14 mars kommer ni i sanning höra mig själv raljera och driva med mig själv på högsta nivå. Är så klart cool som fan, men nonchalant – inte så mycket..    Köp din biljett på Ticnet idag så syns vi.

Cool

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s