Värdet av ditt ord

För mig är mitt ord heligt. Säger hellre nej och gör ja. Undviker i den mån spontaniteten tillåter uttalanden som målar in mig i ett hörn. Är jag det minsta osäker väntar jag med att sätta ord på saker. Jag vill att folk ska veta att säger jag något så menar jag det.

Självklart blir det även för mig ibland fel. Men överlag är detta väldigt viktigt för mig som person.  Jag tänker helt enkelt mycket på vilken makt som ligger i mitt ord och vilken effekt det har på de jag kommunicerar med. Den vill jag försöka använda till gott.

Vi har en otrolig möjlighet till positiv påverkan på vår omgivning när vi väljer att verbalisera, sätta ord på positivt vi iakttar. När vi bekräftar varandra. När vi visar att vi ser.

En del människor med dålig självkänsla – ibland även jag själv – kan ha oerhört svårt att ta emot beröm och fina ord. De är för hårda mot sig själva och lever med för starka självkritiska inre monologer. Det kan göra att de har svårt att uppskatta människor som generöst delar med sig. Men som jag ser det handlar det ju mer om deras egen utveckling. Det betyder ju inte att DU ska sluta sätta ord på din beundran och uppskattning.

Vi tar så lätt för givet att folk vet. Hon som alltid klär sig så snyggt på jobbet och ser så snitsig ut. Klart hon vet redan! Han som är så otroligt välformulerad och klokt samlad, det behöver man väl inte påpeka?

Men, jo. Det behöver man. Människor mår bättre. Det kostar INGENTING att ge den här sortens dagliga gåvor. Och mår man bra och är trygg i sig själv och den man är då har man RÅD att ge oändligt på detta sätt.

Jag tycker otroligt mycket om att ge. Och jag tycker otroligt mycket om att få. (Haha. Finns ingen som blir surare än jag när man pratar om att skippa julklappar.) Men det häftiga med såväl ord som energi det är att vi själva bidrar till att sätta en kultur bland de vi omger oss med! Du bidrar till att färga nivån av generositet i din omgivning genom hur just du är! Kom ihåg det!

Under en lång tid i min tonår och tidiga tjugo begränsade jag den här jublande personen jag är. För det fanns dom som sa till mig att det var för mycket. Och jag valde att tro på dom. Det gör jag inte om. Det var den tråkigaste tiden i mitt liv.

Idag är jag den jag är och ger av ord och energi precis när jag vill och har lust. För det är sån jag föddes och det får både mig och andra att må bra! Har aldrig förr haft så mycket härliga, liknande människor omkring mig. Det smittar, liksom! Och eftersom de flesta som kommit i min närhet vet att jag sannerligen inte tvekar att också säga ifrån när så krävs. Att jag vet mitt värde. Att jag kan säga stopp. Att jag kan säga nej. Att jag kan säga att jag blev ledsen. Att jag sannerligen kan bli arg. Att jag verkligen månar om att leva upp till det jag säger. Just därför vet de att jag verkligen menar de komplimanger jag ger. Visste de inte det från början, så lär de sig det med tiden.

Jag älskar också komplimanger. Efter varje föreställning blir jag dock oerhört generad. Jag tycker applådtacket – som borde vara min belöning – är genant. Skruvar på mig och avslutar det till slut med ett sista uttalande för att ni inte ska behöva känna att ni ska behöva applådera längre än ni vill. (Det där vill jag nog jobba på.. Så klart är jag värd mina applåder!)

Men något jag verkligen ÄLSKAR och NJUTER av fullt ut och kan få uppleva om och om igen är när ni skriver till mig! Om ni VISSTE vilka brev jag får efter varje föreställning! Jag ryser och nyper mig i armen. Är det här till mig? Och jag skriver ALLTID tillbaka (har jag glömt någon får ni slå mig!) och tackar för att just du har valt att ta dig tid att bekräfta mig för din upplevelse. Det är så otroligt fint av er!

Därför skulle jag nu i samband med säsongsavslut vänligast och ödmjukast vilja be er alla snälla, några som kanske redan skrivit till mig, som kan tänka sig en ytterligare liten ansträngning, att gå in på Ticnet och skriva om er upplevelse. Dela gärna med er till ny potentiell publik inför nästa år! För era recensioner hjälper nyfikna på För sensibelt begåvades framtida genom att på tusen sätt, och miljoner gånger bättre än vad jag själv kan, beskriva vad det är som de ska få uppleva.

Senast idag upptäckte jag en recension som bara fick mina ögon att tåras. Jag vet inte vad jag ska säga när ni skriver sådana fantastiska saker som trots allt får mig att känna mig så glad över den jag är. Dessa recensioner kan ni gå in och läsa själva. Gör gärna det! Men här kommer ett litet brev som jag fick tillåtelse att publicera från en helt underbart givande ordrik publikvän Susanne Lindgren. Extra mycket vill jag dela detta brev för att hon dessutom så fint sammanfattar budskapet i föreställningen till oss alla:

”TACK Sarah, så berörd, så hög igenkänningsfaktor Underbart att just du e du, att vi e vi precis så livfulla känslorika mångfacetterade som vi e! Skål för passionen lyhördheten nyfikenheten känslorna leken färgerna kullerbyttorna gunget musiken teatern å livets alla helande krafter! Alla spektakel & mirakel!! Och för allt mänskligt & heligt vi e! Önskar dej all värdighet å kärlek genom alla små å stora helveten å alla små å stora himlar å även genom d där gråa vardagliga som ibland kan va ganska bra för oss färgsprakande vackra varelser även om d lätt blir aptrist.. Å va e vardag egentligen, om vi delar på ordet blir d Var Dag å behöver inte alls bli nåt slentrianmässigt, så mycket e upp till oss, låt oss inte anpassa oss utan låt oss anpassa våra liv så de passar oss!! Nu ska jag unna mej en fortsatt kväll som passar mej. Lät på dej som att d kan bli fler föreställningar nästa år, hoppas d Peace Flower Freedom Rock N Pop N Roll Dance & Happiness!!!”

FATTA! Så härligt att få läsa detta! Tack Susanne! Och alla ni andra – igen och igen och igen!

Så dela GÄRNA era ord om föreställningen med andra på Ticnet.

Och dela gärna era ord till människorna i er närhet.

Fast låt dem ha ett värde. Var en person vars ord tas på allvar om du så berömmer, lovar eller sätter stopp.

Ditt ord kan bli bland det värdefullaste du kan ge och det är med din konsekvens du laddar det.

Det är hög tid att vakna, Europa

Medmänsklighet

Det är sensibelt begåvat att bry sig om sina medmänniskor. Det är sensibelt begåvat att känna empati.

I både Frankrike och Danmark, två av mina annars favoritländer, är de bruna partierna nu de största partierna i EU-valet.

Att bara vilja skydda sig själv och stänga ute är inte alls förnuftigt. Det är ett val styrt av rädsla och okunskap.

Rädsla är en förståelig, väldigt mänsklig egenskap som aktiverar skyddsmekanismer. Mekanismer som dock sällan är rationella, även om vi i stunden lätt intalar oss det. Människan är ur denna aspekt tyvärr fortfarande ytterst primitiv. Hennes behov av att hitta syndabockar är vida omskrivet i historien. Ett behov som gett upphov till mänsklighetens största tragedier. Trots det verkar hennes minne vara skrämmande kort.

När jag var liten berättade min mamma tidigt för mig om koncentrationslägren. Hon berättade om utvecklingen i Tyskland och vikten av att våga höja sin röst även när ingen annan gjorde det. För att det är så många människor som är rädda, lata, trötta och som bara blundar och följer med den som leder. Detta tills de befinner sig i en situation som är så mycket värre än de någonsin kunde föreställa sig.

Europa behöver alla påminnelser det kan få. Det ser vi i dagens val. Det är så att man kan gråta. Jämförelserna med utvecklingen åren innan andra världskriget är ofrånkomliga.

Men det är då vi alla har en viktig uppgift.

Jag tror stenhårt på att sopa framför sin egen dörr. Att börja där man är, höja rösten och envist arbeta för det och sprida sin övertygelse. Att ifrågasätta sina egna fördomar och upplevelser och dess konsekvenser. Åt alla håll.

Valet var ett steg. Dock röstade endast hälften av alla svenskar! Rösträtten, något som människor ger sina liv för tar alltså så många för givet. Med en bristande insikt om hur tystnaden kan utnyttjas.

Men det slutar inte här. Allt fortsätter i minsta lilla aktion.

Jag tror på öppenhet mot alla för att kunna fortsätta övertyga. ”Bli vän med en Sverigedemokrat och fortsätt att påverka” som min vansinnigt kloka vän Amanda säger, själv med blandat ursprung. Det hjälper inte att hata tillbaka och att i stängda klubbar för inbördes beundran klappa varandra på ryggen med argument som alla invigda redan håller med om. Vi behöver nå utanför våra grupper.

Det betyder dock inte att du behöver lyssna på dumheter. Det vägrar jag själv göra. Skulle heller aldrig slösa tid på att ifrågasätta de antirasistiska protester som fortgår  i yttrandefrihetens namn- inte så länge de är fredliga. Du får yttra dig i demokratins namn – men jag måste inte lyssna.

Jag tror på tveklös tydlighet:
För mig får du rösta hur du vill.  Har själv svårt att finna min politiska hemvist. Men om du tror att du är förmer än andra människor, om du visar brist på empati mot andra mindre lyckligt lottade. Om du väljer enkla lösningar på svåra problem som går ut på att allt är några få människors fel. Det vill säga: Om du väljer att stödja grupperingar som indirekt eller direkt inte alls tror på sann demokrati och människors lika värde – då får du min tydliga protest. Jorden tillhör oss alla.

De bruna plockar röster på folks rädsla. Få är dock pålästa på deras fulla valprogram. Front National som kammar hem kring en fjärdedel av det franska folkets röster och applåderas av Sverigedemokraterna är inte bara invandrarfientliga utan vill även förbjuda abort och avlöna kvinnor för att stanna hemma.

Fundera tio gånger till.

Nej, jag har inte bara bott i prioriterade områden. Jo, jag har träffat idioter av alla slag. Och det är det som är grejen. Det handlar om individer inte om bakgrund styrd av hudfärg, religion eller etnicitet. Att ens behöva förklara det år 2014 får mig att börja gråta.

Det är dags att reagera. Starkt. Nu. Fortsätt tills balansen är återställd.

Du som redan tycker som jag anser förmodligen detta inlägg vara självklart. Till dig behöver jag nog inte säga så mycket mer. Du som helst vill läsa om högkänslighet undrar kanske däremot vad politik har här att göra? Till dig svarar jag att det handlar om medmänsklighet och empati, på alla sätt och vis ett ämne som associeras med högkänsliga enligt studier. Du som inte alls håller med mig i detta inlägg ber jag vänligast fundera flera gånger och läsa på mer och fundera på om partiet du tror ska hjälpa dig verkligen kommer ge dig den värld du vill ha. Det tror nämligen inte jag.

Kom ihåg att en mur bara är en bro på högkant

Lyssna. Lyssna. Lyssna. På en av de bästa texter jag vet.

Jag gillar Emil Jensen. Skarpt. Känner ni till honom? Sveriges kanske skarpaste ordsnickrare. Gör underbart fina föreställningar där han blandar musik, poetryslam och tankar på sitt alldeles egna vis. Han har varit en stor inspiration för mig för denna föreställning eftersom jag älskade hur han struntade i former och gjorde vad han ville utifrån sitt eget artisteri. Såg honom tidigt i Malmö i en liten föreställning på Inkonst tror jag det var innan han fått en rejäl plats sådär på den svenska scenen – och blev riktigt tagen.

Vet dock inte säkert om Emil skulle gilla mig. Skämt åsido. Vi har nämligen inte helt lika tro på hur vi politiskt ska gå till väga för att lösa saker. Det är helt ok med mig. Jag är en sån som känner att jag knappt passar in i någon -ism eller något fack. Jag tror på politik som ett sätt att göra världen bättre – och inte bara för sin egen skull. Självklart tror vi på olika sätt – och jag gillar alla som uppenbart arbetar för godhet.

Emil har skrivit en helt fantastisk sång som är en av mina absoluta favoriter. ”Inte vackrast i världen” talar om alla som gör något för att göra världen till en bättre plats.  I klippet ovan ser ni en underbar version med en yngre, lite blygare, Edda Magnason långt innan hon blev Monica Z med hela svenska folket. 

Jag ser oroväckande tider i Sverige och Europa och blir väldigt illa berörd av de brott som begåtts mot människor på grund av deras bakgrund, hudfärg eller andra olikheter, nu senast i Malmö.

Det här är liksom det jag brinner för som människa. Att det finns en plats för alla. Vi inte bara är, utan SKA vara olika.

Det är lätt att tappa hoppet när man ser så mycket obefogat ont. Och bli oroad på allvar när man ser tendenser av att media tonar ner allvarliga händelser.

Likväl tror jag starkt på att fokusera på det man vill åstadkomma.

Vi har alla en sån enorm makt i våra liv i allt från det minsta – hur vi hälsar på, bemöter och välkomnar en okänd människa – till att vi faktiskt aktivt hjälper till.

Poängen är – vi kan. Potentialen är enorm. Det är viktigt att vi alla kommer ihåg det och fortsätter arbeta för den värld vi vill leva i – i stort och smått. Istället för att ge enskilda idioter en betydelse de inte förtjänar.

Vi andra är många fler och det måste vi minnas.

Jag tror starkt på att hålla tyst är samma sak som att hålla med. Civilkurage är inte alltid lätt, men ovärderligt. Sen fungerar vi såklart olika i hur vi bidrar och det är helt ok. Men det viktiga är att minnas att allt betyder något.

Vi är alla viktiga. Du är viktig. Och vi kan få den där muren att bli en bro.

Idag skriker jag TRE! Ja, premiären är pirrande nära och imorgon är det minsann genrep. Kom precis hem från Vurma där jag klistrat markeringar på mixerbordet och bäddat in ljuspelaren med skumgummi för huvudvänliga ändar. Två föreställningar är nu helt slutsålda redan innan premiär. Kan knappt tro det är sant. Du hittar dina biljetter till För sensibelt begåvade här.

Men, våga le då

Jag är en del av den ironiska generationen. Född precis mitt i det ålderspann som definitionen omfattar. Uppvuxen med den måttligt kärleksfulla kommentaren ”Anteckna, anteckna” när någon ville signalera sitt ointresse. Är en av dom som automatiskt utgår från att kommentaren ”jättekul” för det mesta betyder det motsatta.

Jag uppskattar ironi som humor –  till och med älskar det. Galet mycket. Kan till och med komma på mig själv att tänka att de som inte hänger med i jargongen inte är riktigt lika fiffiga som vi andra. Motsatt ser jag upp till de som brukar konstarten med finess.

Icke desto mindre är det något som följt i den ironiska generationens bakvatten som jag inte tycker om. När blev det egentligen så coolt att va nonchalant? Oberörd? Nästan otrevlig?

Minns hur jag som liten skrattade åt gamla svartvita filmer, typ Anderssonskans Kalle, där det var ”Tjena, tjena” hit och dit, käcka hälsningsfraser med glimten i ögat och kepsen på svaj. Men hur pallar dom? minns jag att jag tänkte. Så tillkämpat! När egentligen det motsatta kan bli minst lika krystat.

Många av de bloggar som går bäst, eller twitterkonton. Det är dom som klagar, spyr galla eller gör sig roliga på andras bekostnad. Jo, jag gör också det. I detta nu. Men känner att det är tid att börja ta ställning för lite öppen hjärtlighet bland allt konstlat coolt – och då får man ju lyfta rösten.

Veronica Maggio är nu en av våra största artister och jag själv tillhör  absolut en av dom som skruvar upp volymen när vissa låtar kommer på radion. Suveräna moderna pop-dängor med snits. Verkligen. Men jag kan ändå inte låta bli att trött på artistens egna attityd. Den, när man aldrig ler, knappt ens när man tar emot sin grammis. Åh vad coolt. Inte.

Visst, vi människor finns och ska finnas av alla slag, men detta är alltså en av de mest säljande artisterna nu. Hon attraherar, så detta är ju de facto något som uppskattas ur något perspektiv. Och det är ju inte bara hon. Stora delar av kultur-kollot präglas av denna tillkämpade nonchighet. Kolla in bilderna för vilket up-and-coming rock- eller popband som helst. Tillbakalutat. Blick i fjärran. Sur snits på munnen. Svart-vitt. Åh, jag är så allvarlig.

Seriöst. Växte vi inte ur ”jag-är-cool-så-jag-är-sur”-stadiet  i högstadiet?

Folk som konstant plockar poäng på att göra sig roliga på andras bekostnad. Folk som tror att intelligent alltid är lika med elakt sarkastisk.

Jag blir bara så trött.

Jag skrattar gärna som fan åt mitt galna liv och dess sjuka ironi. Driver gärna med mig själv till max.

Men jag tror verkligen också på att vara snäll när man kan och orkar. Tillmötesgående. Uppskattande. Generös. Ur hjärtat så klart. Det är hur coolt som helst och vittnar om något om styrka och självkänsla.

Vi behöver inte gå omkring konstant med tillkämpat leende munnar konstant. Det är inte det jag menar. Och vi ska verkligen inte trycka ner det som är svårt. Men att våga bjuda på lite mer öppen värme i vardagen i stället för denna tillkämpade butterhet som för sjutton borde börja bli omodern snart – det skulle verkligen vara varmt välkommet. Livet är väl ofta surt nog som det är ändå?

Så därför. Ni som vågar vara oförblommerat entusiastiska, lyriska, begeistrade – jag älskar er. För jag tycker ni behövs. Desperat!

Och. I mina ögon så är ni coolast.

Den 14 mars kommer ni i sanning höra mig själv raljera och driva med mig själv på högsta nivå. Är så klart cool som fan, men nonchalant – inte så mycket..    Köp din biljett på Ticnet idag så syns vi.

Cool

Om konsten att vara snäll

Konsten att vara snäll heter en bok av Stefan Einhorn. Den har inte jag läst. För jag tycker inte att jag behöver den. Faktiskt. Efter att ha läst på baksidan av Herr Einhorns bok ser jag att han är inne på samma spår som jag. Snäll är inte alls dumt utan tvärtom klokt och bra. Det innebär att vara omtänksam, kärleksfull och att medvetet vilja göra livet bättre för sin omgivning – och därmed även för sig själv.

Min favoritblåslampa i det här projektet är min vän författaren Johanne Hildebrandt. Hon är en av de som allra först fick höra om idén till För sensibelt begåvade och har uppmuntrat mig sen första stund. Trots att hon just nu själv befinner sig i sin egen skrivarbubbla i arbetet med nästa bok i bronsålderserien Sagan om Valhalla, så ringer hon mig regelbundet och kollar att jag jobbar på.

Vi brukar diskutera känsla kontra logik Johanne och jag. För Johanne hävdar att hon främst är en ytterst logisk människa och inte alls känslig på det sättet jag är. Jag vill säga emot, för  trots att jag vet att Johanne är en mycket tuff och rak person med hårda erfarenheter som korrespondent i flera av världens krigszoner så tänker jag på alla sätt hon varit snäll och hjälpt mig.  Så visst är du känslig, brukar jag säga. Du är också snäll. ”Men Sarah. Det är logiskt att vara snäll.”

Och precis så är det. Det är logiskt att vara snäll. Det du ger ut det får du tillbaka. I alla fall av alla människor som fattat grejen.

Men vi är nog inte alla helt överens om vad det innebär att vara snäll. För mig innebär det exempelvis sannerligen inte att hålla tyst och hålla god min bara för den goda stämningens skull.

Om det är någon som läst på förstasidan av denna hemsida så skriver jag om personer som inte alls tycker jag är särskilt sensibelt begåvad. Det beror nog delvis på två saker. Det ena är tillfällen då det bara blivit för mycket för mig på grund av olika former av stress (överstimulerad som det heter på högkänslighetsspråk) och jag brustit och sagt ifrån betydligt mer kraftfullt och emotionellt än vad jag i efterhand skulle ha önskat. Det andra är tillfällen då jag helt enkelt sagt ifrån. Punkt.

Jag är bra på att säga ifrån. Inte alltid. Men väldigt ofta. Väldigt många tycker om det och uppskattar att de vet var de har mig. En del avskyr det.

Människor är inte tankeläsare. Trots datorer och telefoner med appar har vi ännu inte lyckats tillämpa airplay på våra hjärnor. Därför anser jag att det är snällt att säga ifrån när det kan leda till att en situation mellan människor förbättras. 

Åt andra hållet är det inte snällt att hålla tyst om förhållanden som en person skulle ha behövt veta om.

Här tycker vi olika. Endel verkar snarare intala sig själva att vara snäll är att undvika en upprörd reaktion. Fast man i mina ögon egentligen är mest snäll mot sig själv. Vidare är det ofta en kortsiktig lösning även mot sig själv eftersom personen, när sanningen kommer fram, med all sannolikhet kommer att reagera dubbelt så starkt. Jag tror på att rakt ta itu med svåra samtal för att undvika onödigt lidande. Att riva av ett plåster snabbt gör ont – men en kortare stund.

Alla är ju dock inte som jag uppvuxna i en väldigt rak miljö. Därför arbetar jag på att undvika att tala i affekt och vänta tills jag hunnit fundera. 

För det finns tyvärr en hel del svarta dagar i kalendern på det området. En är ju inget helgon bara för att man tror.

Finns mycket mer att säga om snällhet. Så kanske ska en läsa Einhorns bok ändå.

Fast nu ska jag baka pepparkakor.

Appropå att säga ifrån. Precis när jag skrivit klart detta blev jag medveten om att jag faktiskt sov över demonstrationen i Kärrtorp. Skäms lite. Alla ni som var där idag och visade med er närvaro att de allra flesta av oss inte accepterar rasism gjorde något riktigt snällt. Tack.

Tala

 

This is my space. This is your space.

This is my spaceEn person i rummet är upprörd. Någon du jobbar med gillar inte dig. En på jobbet mår dåligt.

Andra kanske inte lägger märke till detta. Men för dig är det solklart. Ofta på en sekund.

Högkänsliga personer är ofta väldigt bra på att läsa av kroppsspråk och stämningar. Det betyder dock inte alltid att vi vet hur vi ska hantera dem.

Att det här är en av mitt livs största gåvor förstod jag faktiskt medvetet rätt sent. Att det också medför mindre goda konsekvenser för mig själv insåg jag ännu senare.

För det mesta är det jättebra att ha förmågan att läsa av andra människor. Men om man inte riktigt vet hur man ska hantera informationen kan det ställa till rätt mycket besvär för en själv.

Låt säga att du märker att en person har det svårt. En person skrev till mig hur det är lätt att känna att det då är ens ansvar att hjälpa den här människan. Så har det varit – och är delvis fortfarande för mig. Jag har ju för sjutton till och med valt att utbilda mig till licensierat krisstöd och har nu arbetat i den funktionen i flera år.

Det kan vara jättejobbigt att uppleva att en människa i ens närhet har det svårt och tanken är ofta att snabbaste sättet att förändra den energin är att hjälpa personen. Med det sagt menar jag faktiskt krasst att det faktiskt inte alltid är av ren godhet som vi vill förändra läget för personen i vår omgivning. Det vore helt enkelt skönast för oss själva. Och det tycker jag är rätt ok – det är liksom en win-win situation.

Men det som kan ställa till saker är när vi har övertro till vår förmåga att fixa saker. Eller inte har insikt om den andre personens process. Det kan medföra att vi både lägger för mycket av vår egen energi på något som måste ha sin gång – samt att vi faktiskt är inne och rör i saker som inte är våra saker att lägga sig i.

Så har det i ärlighetens namn varit för mig. Visst finns det mycket goda och förklarliga skäl till detta från min uppväxt. Icke desto mindre är jag nu vuxen och detta är något jag valt att medvetet arbeta med sedan jag insåg vad det också innebar. Kortfattat är jag som person en rådgivare och ett stöd i min bästa form – och när jag gått över gränsen har jag envisats med sånt som inte angår mig – egentligen. För mig var gränsen svår att se och jag har tvingats öva rätt rejält för att se skillnaden på att hjälpa och att lägga sig i. Och visst händer det fortfarande att jag glömmer mig i farten. Jodå.

När jag var kring de tjugo var jag väldigt orolig för personer i min närhet. Jag gick och samtalade med en terapeut och jag minns hur jag grät och sa till henne att ”jag måste ju göra något åt detta. Jag måste få dem att förstå. Det är inte bra för dem”. Den kloka Eva jag gick hos sa då att det var inte mitt ansvar. Att jag faktiskt inte hade med det att göra. Det var deras ansvar och att det bästa jag kunde göra var att inspirera och genom att själv vara en bra förebild lita till att jag gav kraft. Människor måste vilja själva. Många gånger trycker vi i motsatt riktning när vi försöker förklara med kraft. Eller så gör vi oss själva till medberoende i en dålig situation.

Vi måste vara ödmjuka. För fastän vi kan tro det, så ser vi aldrig hela bilden. Min bonusmamma gav mig i somras en fantastisk förklaring till varför vi ska tänka till två gånger innan vi ingriper i en annan människas liv genom en historia om det här med att hjälpa en snigel över vägen. Här har den i sin lugna takt makat sig fram. Vi flyttar den som vi tror är bra. Fast vi kanske inte alls vet exakt vart den skulle. Plötsligt har vi krånglat till allt ytterligare.

Missförstå mig inte. Jag är den sista som tror på att passivt iaktta. Ser jag att en person jag bryr mig om är inne på en rent skadlig väg så kommer jag garanterat inte kunna hålla tyst. Men jag har med åren fått en större ödmjukhet inför min funktion i en annan människas liv.

När man då iakttar en människa som inte mår bra och kanske själv blir berörd av detta. Vad ska man då göra? Jag tänker så här: Först ska man nog konstatera faktum. Ja, jag ser. Samma sak kan man konstatera mot personen: ”Hej, jag ser att du har det svårt. Behöver du nån som lyssnar eller en kram så finns jag här”.

OM man själv har kraft. För om man inte alls har det då är det nog bättre att låta bli. Ingen bär hela världen på sina axlar. Det är enormt viktigt att komma ihåg. Även om du som läser detta är en person som tror mycket på att hjälpa till så är det superviktigt att minnas att vi inte hjälper någon om vi själva inte först har tagit hand om oss själva. Det fina med att vara många människor på vår jorden är ju också att vi ska turas om med att finnas där för varandra, tänker jag.

I såna fall måste vi ändå exempelvis i en jobbsituation fortsätta vistas intill den här personen vars uppenbarelse mot dig signalerar detta läge. Då  tror jag på att ställa in hjärnan. Jo, man kan göra det. Jag arbetar på ett slags accepterande, konstaterande. Att säga till sig själv att personen har det tufft nu och så är det nu och det får vara ok. För livet är också så. Man kanske till och med måste hålla sig lite undan. Känner man att just detta är svårt för att man känner sig ”taskig” kan man faktiskt prova att vara ärlig – om man orkar. Man kan säga att ”du, jag ser att du precis som jag inte är på topp just nu. Håller jag mig för mig själv så vet du varför.” Många skulle tycka det vore helt onödigt – men själv tror jag kommunikation är det bästa för att undvika missförstånd. För nej, människor läser fortfarande inte tankar.

Att ställa in hjärnan på acceptans om andras behov att processa sorg och liknande är det något jag bara måste göra i rollen som krisstöd. Det skulle inte vara möjligt för mig att vara ett stöd i kris om jag inte kunde bygga upp en teknik kring detta och det har jag lyckats göra med syftet i fokus: Jag är nämligen inte till någon hjälp om jag förlorar mig i mina egna känslor.

Frågan är då, om det är så att man är bättre än andra på att lägga märke till saker, har man då också automatiskt ett ansvar då att hjälpa? Den frågans svar beror nog på ens egen personliga moral. Kan jag och har jag ork ja då vill jag personligen gärna i alla fall lyssna och finnas där. Det är medmänsklighet. Men lika värdefullt kan det vara att bara bekräfta någon, våga se och uppmuntra den att söka stöd från dem som finns nära. Det är faktiskt just det som är min viktigaste funktion i rollen som stöd i kris.

Ett annat personligt val för att se till att bli bättre på att se skillnaden på mitt och andras är att jag beslutat mig för att endast hjälpa folk som vill bli hjälpta. Det vill säga, inte ödsla energi på personer som beklagar sig men som gör föga åt sin situation. De vill uppenbarligen ha det så – och återigen – det är deras ansvar.

Det kan låta hårt. Men jag har den hårda vägen lärt mig att man hjälper inte alltid när man tror att man hjälper. Och att ibland löser sig saker på ett helt annat sätt än jag trott.

Viktigast är därför att ta ansvar för oss själva och att ifrågasätta de automatiska tankar som kommer av de signaler vi tar in. Är mina slutsatser riktiga från det jag iakttar? Kan jag tillföra något? Orkar jag finnas här? Och viktigast – är detta min sak?

This is my space. This is your space.

Varför kameleonten egentligen byter färg

Varför kameleonten byter färg

Visste du att kameleonten inte alls byter färg för att smälta in i sin omgivning? Enligt forskare från universitetet i Melbourne så byter kameleonten tvärtom färg för att kommunicera. Det är så den skickar signaler, det är så den attraherar sin partner eller skrämmer en rival. Först under hot visar den sina starkaste färger.

Det brukar sägas att många högkänsliga har ett utvecklat kameleontbeteende. Tack vare den väl utvecklade förmågan många av oss har i att läsa av vår omgivning, hittar vi lätt sätt som gör att vi är bekväma nästan var som helst. ”Bland kungar och bönder” som det också kallas.

Med åren har jag blivit medveten om att detta är en av mina starkaste tillgångar som person. Jag är väldigt tacksam för förmågan och jag ska vara ärlig med att jag använder den medvetet och med glädje. Jag har vistats i så galet olika miljöer och lyckats bli accepterad nästan överallt. Det betyder inte att jag alltid betraktas som en som smälter in i miljön, men jag fungerar i den – om jag vill. Det vill säga – om jag trivs. Trivs jag inte eller upplever mig illa bemött blir jag däremot revoltören och kan visa det med all måttligt önskvärd tydlighet.

I mitt arbetsliv har jag vistats bakom disken på konditori, på advokatbyrå i New York, på posten, som lärare, försäljare, städare, krisstöd, analytiker och så då allra mest som skådespelare och sångare. Särskilt god erfarenhet har jag från näringslivet där jag i perioder varit både VD-assistent, redovisningsassistent, konsult och en kortare tid marknadsansvarig. Att kunna förflytta sig mellan olika miljöer på detta vis är roligt. Det är min nyfikenhet som drivit mig till att pröva dessa olika världar och förmågan att se saker ur olika perspektiv.

Men ibland kan man tappa bort sig själv. Fast man inte ens märker det. Vem är jag egentligen? Den frågan ställdes på sin spets för mig tidigt i våras när jag tvingades till en rejäl funderare.

Att läsa av folks kroppsspråk är som att lära sig följa i pardans – eller att älska för den delen. Det handlar om subtiliteter och att befinna sig i ett flytande tillstånd av uppmärksamhet. Det bästa med det läget är att jag glömmer var jag slutar och du börjar. Det sämsta med det läget är att jag glömmer var jag slutar och du börjar.

De här har jag mycket sent omsider förstått är en av mina största utmaningar som person. Att påminna mig själv om vem jag är bland dessa sinnesintryck. Särskilt när jag är i en miljö eller bland människor jag tycker om och ser upp till. Det är då jag kan anpassa mig utöver mitt eget bästa.

Jag har också förstått att det är väldigt få som faktiskt ser vad som pågår inne i mig. Det gäller nog för de allra flesta. Men när till och med de närmsta inte ser det som innerst inne egentligen händer och vad som egentligen driver en – då har man skapat en för bra rustning.

Öppenheten har varit min rustning och min mask. När man är så öppen som jag är – med vald information – då är det få som ställer ytterligare frågor. Den bästa masken, brukar jag skoja om, att det är.

Min nya väg är därför att med ord berätta för väl valda personer tydligt om var jag verkligen står och vad jag verkligen känner – när jag vet det. För mig är det otroligt skrämmande. Rädslan för att bli avvisad är enorm. Men tidigare i livet när jag höll tyst märkte jag att jag ju blev bemött för det jag visade upp och inte för – den jag är. Jag attraherade personer och situationer som jag egentligen inte ville ha på alla nivåer av livet. Det är väl onödigt.

Jag väljer att se det pragmatiskt. Numer sparar jag tid. Jag sållar agnarna från vetet i allt från vänner till kärlek och professionella relationer. Det kan göra ont. Ett tag. Men den vägen var ju ändå inte din.

Vem är du när ingen tittar på?

..apropå empati

Återträffen

Kommer just hem från att ha sett Anna Odells Återträffen. En rak höger i magen.

Ett av de ämnen jag som person alltid brunnit mest för är att ”alla ska få va med”. Låter politiskt korrekt och är mycket riktigt min mammas mantra till mig och mina syskon som små. På den tiden var hon dagmamma och konflikter av det slaget är enormt vanliga bland barn. Det är de vuxnas jobb att påminna och det gjorde hon med den äran.

Det andra ämnet som engagerar mig är civilkurage. Att säga ifrån även när ingen annan gör det. Särskilt när ingen annan gör det. Även där har jag mamma att tacka. (Mina syskon nickar säkerligen just nu och håller med.) Vi brukar skämta om mammas metoder, jag menar, vilka föräldrar berättar om utvecklingen i Tyskland under andra världskriget för en sexåring? Fast egentligen är vi väldigt stolta över hennes engagemang.

Därför har jag liksom alltid velat tro att jag är en person som vågar ställa mig upp mot gruppen. Och vågar, det kanske jag gör och har också många gånger gjort. Men som vuxen har jag även insett att jag inte alltid insett att jag var en del av problemet. I låg- och mellanstadiet tror jag exempelvis att jag ingick mer i toppen av hierarkin i den klass jag gick. Även om jag då – enligt mammas uppfostran – ibland sökte upp personer jag uppfattade som mer ensamma var jag med all säkerhet oftast helt uppe i mig själv.

Detta beskriver Anna Odell suveränt. Hur de som har hög status kanske nödvändigtvis inte mobbar, men kanske heller inte bemöter. Hon sätter även fingret på hur ansvarslöst det är att ha positionen och inte utnyttja den till gott.

I sexan kom jag till en helt ny klass där stämningen var en annan, mycket tuffare. Där fick jag prova att hitta en ny roll. Och i tredje klassen, som kanske bestod av den mest udda blandningen av ytterligheter, en tredje. Jag har som säkert många andra provat flera positioner i olika typer av gruppkonstellationer och det var nog inte förrän efter skoltiden jag medvetet började stå upp för den person jag vill va.

Vad händer då när någon säger det som aldrig brukar sägas. När någon vågar vara obekväm och säger ifrån. Vad händer med oss då? -Va? Komma där och förstöra!

Frågan är: för vem då? För personen som säger ifrån har ju stämningen varit förstörd hela tiden.

Vi behöver titta när vi väljer att blunda. Vi behöver påminnas. Hela tiden. För vi glömmer så lätt, vi mänskor.

Behöver väl knappast tillägga att jag verkligen tycker ni ska se filmen. Borde vara obligatorisk.

För en gångs skull är förresten både jag och kritikerna helt överens…

Du har väl hört om de fantastiska spegelneuronerna?

En spegelneuron är en nervcell som avger impulser både när en individ utför en handling och även när den iakttar en annan individ utföra samma handling. Spegelneuroner läser av omvärlden och ger oss information utan att vi ens själva är medvetna om det. Det är med hjälp av dessa nervceller som vi kommunicerar genom att spegla varandra och därigenom läser av varandras kroppspråk. Den allra senaste forskningen har även visat att vi med hjälp av en nyupptäckt form av spegelneuroner kan vi uppfatta det som händer i närheten av andra personer som om det händer kring oss själva.

Forskningen runt spegelneuroner är förhållandevis ung men löpande publiceras just nu ny fakta kring denna för psykologin enormt betydelsebärande beståndsdel. Redan som spädbarn kommunicerar vi genom att spegla de omkring oss och det är på detta sätt den ordlösa kommunikationen går till. För visst kan de flesta av oss avgöra om leendet vi får kommer från hjärtat eller är något ansträngt? Tacka spegelneuronerna.

empati

Experiment specifikt gällande högkänslighet har utförts där försökspersonerna fått titta på bilder av glada och ledsna ansikten. Hjärnaktivitetet blev högre hos personer med höga värden på HSP-skalan. Dock var det inte känslocentrum så aktiverades, utan just den delen där spegelneuronerna finns. Ännu ett faktum som förklarar varför beteckningen Highly Responsive Person skulle kunna vara mer passande än Highly Sensitive Person.

Forskningen kring spegelneuroner är med andra ord enormt intressant för alla med intresse för högkänslighet. Men det är i själva verket av största intresse för hela mänskligheten. Det är enormt fascinerande att i vetenskaplig litteratur plötsligt finna en fysisk förklaring till det som vi kallar intution. 

En sak som är tydligt klarlagd är att förmågan till intuitiv förståelse och att kunna se saker från andra människors perspektiv är högst olika utvecklat hos oss olika människor. Hos individer med höga värden på HSP-skalan är det dock alltså enligt vetenskapliga studier särskilt väl utvecklat. En egenskap som rätt utnyttjad kan ha stora påverkan på världen och vår omgivning.

Så var glad, du som, högkänslig eller ej, vet med dig att du har lite extra av den och använd den så mycket du bara kan. Det behövs.

Läs mer om spegelneuroner och den pågående forskningen i exempelvis dessa svenska artiklar:

Medkänsla börjar med att vi speglar varandra

Nyupptäckta spegelneuroner upplever rummet runt andra