Arbeta för istället för emot

Foto: Anna Skjönsberg

”Hola Sarah, como estas?”  – hälsade min nya kollega i morse. ( Jo, han visste att jag talar spanska eftersom jag är sjukt förtjust i att få tala både spanska och franska med alla det går. För att hålla mina kunskaper varma. Och kanske för att briljera lite. 😉 ) Hursomhelst, jag suckade lite och nämnde till svar resultatet av valet, lite extra menande och ursäktande med tanke på min kollegas invandrarbakgrund. Själv sa han då bara: ”Pero Sarah, no pierdas la esperanza!” – vilket betyder ”förlora inte hoppet”. Då vaknade jag plötsligt till. Sträckte på mig. Svarade: ”Nunca. Nunca!”

Mitt hopp är faktiskt galet svårt att ta död på. Typ omöjligt. I kärlek kan det vara idioti. Skratt. Men i många andra fall något helt underbart fantastiskt. Jag har en uthållighet utan dess like för det jag tror på.

I inlägget från i natt fick ni läsa om hur jag drog i larmklockan. Lyfte min röst för något som är akut och viktigt att inte blunda för. Det måste vi göra i livet ibland. Se sanningen i vitögat, för att ta avstamp mot ett mål. Konstatera läget i allt från att man gått upp sju kilo och vill släppa dom till att erkänna att förhållandet är skit eller jobbet behöver bytas. Eller – att vi behöver ta situationen i Europa på allvar.

Jag är hyfsat bra på att våga inse faktum. För det är efter det som det kan hända nåt. Men sen är det dags att agera.

Med andra ord är jag ingen gnällspik. Inte nån längre tid. Är en utpräglad så kallad ”do:er”. Och jag har ärligt talat väldigt liten tolerans för personer som gnäller utan att agera. Som ältar utan att göra. Som inte vågar prova. Som fortsätter på samma gamla vis men ändå förväntar sig ett annat resultat. Det är ju bara så sjukt frustrerande och ett sånt slöseri med energi.

Missförstå mig inte. Klart jag kan tycka synd om mig. Har sannerligen hamnat i svarta hål i mitt liv. Tyckte allra senast det var så jävla träigt att ha lunginflammation så det gick bara inte att skriva ett vettigt inlägg här utan att sprida min momentana bitterhet. Så därför lät jag bli. Så kan det ju va.

Men så fort jag hittar minsta lilla kraft så fokar jag på hur jag kan gå framåt. Vidare. Mot det jag vill ha.

Med andra ord:  Jag tror på att arbeta för fred. Inte mot krig. Jag tror inte på att gnälla på min kropps brister (även om jag tyvärr ibland ändå gör det.) Jag tror på att framhäva dessa fantastiska fördelar. Jag tror inte på att förstärka barns ”oönskade” beteenden. Jag tror på att förstärka allt det fina i dom och visa att jag ser.

Jag tror att det vi ger kraft och energi tillåter vi växa och därför är det viktigt att arbeta i den andan av det vi vill skapa.

Detta gäller allt. I allt från att arbeta för tolerans och medmänsklighet til att i min personliga utveckling arbeta för det jag vill uppnå. Du vinner inget genom att förstärka allt som är fel. Konstatera är nödvändigt. Förtränga och blunda löser ingenting. Men sen är det dags att förstärka allt som leder mot målet.

Som min kloka vän och suveräna vän till atlet och kanotist Ilona lärt mig: När det går fel får du sörja en kort stund. Sen är det dags att fokusera framåt. Nästa paddeltag. Nästa paddeltag. Idrottare är många gånger helt fantastiskt tränade mentalt. Så känner du någon på elitnivå, passa på att be dem  om lite trix i hur de tänker när saker går fel. De vet. Särskilt viktigt att tänka på som känslig, vi som så lätt i vår förmåga till självanalys fastnar  i ett felsökande.

För egen del minns jag hur jag när jag äntligen slutade slå på mig själv för att jag inte precis var nån ballerina och i stället började dra nytta av min grymma taktkänsla, rörliga höfter och helt medfödda instinkt för att seriöst skaka rumpa och då plötsligt fick dans till jobb. Eller när jag bestämde mig för att sluta slösa energi på alla som inte gillade mig plötsligt fann en hel, väldigt stor hög som stöttade mig precis som jag var. Eller när jag bestämde mig för att sluta låtsas att jag var stenhård hela tiden och i stället upptäckte hur mycket starkare jag blev av att bara vara jag, med hull och hår, och vara stolt över allt bra som kommer med just mig mitt ibland den här stora känslosamheten.

Spar energin till det du vill skapa.

Förstärk det som är bra. Alltid. I allt.

Nu stärker vi alla varandra alla empatiska människor och ser till att smitta hela världen.

Kom igen. Amen.

Försökte att inte göra detta inlägg über-käckt. Men jag tror det gick så där halvbra. Därför får ni en ûber-käck bild dessutom som grädde på moset. En bild där jag ror mot mitt mål.. 😀 Om vi ska vara riktigt ärliga så ror jag faktiskt inte så där jäkla bra. Inte alls så bra som min syster, som var sjukt irriterad på mig när det började blåsa upp och jag inte lyckades hålla riktningen över strömmen där vi skulle släppa våra drag. Men jag har i alla fall en käck min.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s