Hur jag blev feminist

227002_5840667671_7819_n

Idag är det internationella kvinnodagen. En dag att påminnas om allt som kvinnor fortfarande utsätts för och det arbete som kvarstår för att skapa en jämlik värld.

Något som torde intressera alla, oavsett kön, som hävdar att empati är något de har förmåga till.

Redan som väldigt liten började jag intressera mig för feminismen. Fast jag visste inte att det var så det hette då. Jag bara iakttog orättvisor i min närhet och de fick mig att fundera: Varför behandlas vi olika, kvinnor och män? Varför förutsätts det ens att vi ska bete oss olika?

I min uppväxt var arbetsfördelningen i hemmet konservativ. Mina föräldrar menar att de båda ville ha det så. Men jag kunde ändå inte komma över varför det så gott som alltid skulle vara min mamma som ansvarade för mat och barn. Och varför det alltid skulle vara min pappa som jämt arbetade och drog in pengarna. Men den äran – ska tilläggas. Han slet som ett djur. Men det gjorde även min mamma och hennes insats fick aldrig samma uppmärksamhet, vare sig i pengar eller bekräftelse. Inte heller fick hon pappas frihet. Det verkade även som, att när fördelningen väl var gjord, så var det som om den aldrig kunde ruckas på.

En generation högre upp i familjen så var fördelningen än hårdare. Där tog aldrig mannen fram så mycket som en tallrik på bordet, utan satt och beordrade medan kvinnan sprang kors och tvärs för att ordna. Män tog stora beslut om familjens framtid utan att ens fråga, och talade utan minsta skam över kvinnors huvuden. Sparade pengar i hemlighet och delade ut doser att spendera i ransoner. Kvinnor som ville markera och förändra fick göra det med list och i smyg.

Väl i skolan var det sedan alltid uppenbart hur det var enormt mycket svårare för många av lärarna att begränsa dominanta killar i klassen – jämfört med tjejerna. De verkade sällan ens iaktta obalansen.

Under dåvarande svärföräldrars släktmiddagar förväntades jag hjälpa till i köket medan männen – inklusive min väldigt jämställde man –  på samma gång förväntades församlas tillsammans med övriga män någon annanstans.

I akademiska kretsar där man anordnade traditionella middagar tillsammans samlades efteråt allt som oftast ”herrarna” över ett glas tillsammans, medan kvinnorna röjde disken tillsammans.

På en stor kulturell arbetsplats var det omöjligt att ignorera hur en grupp män genom godtyckligt tyckande tilläts influera ledning ända in på scengolvet på bekostnad av många duktiga kvinnor som försöker göra sina rättmätiga röster hörda.

På en väldigt mansdominerad arbetsplats styrdes politiken av kompispakter och trista hierarkiska beteenden männen emellan där det var enormt svårt som kvinna att hitta en naturlig plats. Detta trots att många av männen var för sig kunde vara enormt kloka och insiktsfulla om allmänna strukturer.

I bekantskapskretsen syns skrämmande många relationer där mannen nu idag 2000-tal ensam ansvarar för ekonomi medan kvinnorna fortsätter att ta störst ansvar för barnen, utan planerad kompensation för utebliven pension. Kvinnor som många gånger hamnar i väldigt svåra situationer vid en eventuell skilsmässa.

Detta trots att feminismen nu har funnits – så länge. Detta trots att den redan för mer än 40 år sedan, under mina första levnadsår, 70-talet,  fick sitt breda genomslag.

Utöver dessa exempel har jag precis som många andra kvinnor fått min beskärda del av rena trakasserier från manligt håll.

Men det som ändå alltid skrämt mig mest är dessa exempel på en slags tyst överenskommelse om en världsordning vars existens förvånansvärt många  fortsätter att förneka.

Vad jag själv upplevt kan inte på något sätt mäta sig med den grad av kvinnoförtryck vi ser i många andra delar av världen.

Men vad spelar det för roll? Hur kan man någonsin ens komma på tanken att ens göra en gradskillnad i vad vi ska få betala bara för att vi är kvinnor? Varför skulle vi behöva betala något alls?

Även om vi idag är många, kvinnor som män, som är väldigt medvetna, så sitter strukturerna i – för det är strukturer det handlar om och som vi alla är offer för. För ofta är det lättare att låta saker passera än att föregå med nya goda exempel.

Jag tänker bara på mig själv. Jag vet inte hur många gånger jag själv använt min ”kvinnliga charm” för att få en extra tjänst. Inte hur många gånger jag skrattat åt ett dåligt skämt för att behålla sympati. Inte hur många gånger jag låtit bli att ställa mig och skrika högt – utan i stället svalt och gått vidare. Ibland vill jag nog kalla det social kompetens. Men ofta, ofta har så klart även jag varit en del av det som upprätthåller strukturen. För det är ju lättast så.

Det är av den anledningen som jag tror att många fortfarande väjer för termen ”feminist” – trots att de märkligt nog aldrig någonsin tvekat inför användningen av ord så som ”människa” eller ”allmänhet”.

Internationella kvinnodagen är sannerligen ingenting att fira. Det är en påminnelse om allt som återstår att göra. Och inget år har vi liksom detta blivit så påminda.  Tack och lov – vill jag nästan  säga – har vi i år som aldrig förr fått se öppna exempel på jubelidioter som USA:s president, som inte ens har vett att dölja sin kvinnofientliga agenda. Det gör att vi väcks.

Man måste absolut inte vara feminist för att man är högkänslig. Men frågar du mig så är det sensibelt begåvat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s