Egenmäktigt förfarande – ett läsmåste för alla i kärlek självbedrägliga

Hjärnans förmåga till självbedrägeri är enorm. Med fantasins kraft kan vi med hoppet som bränsle mildra verklighetens plåga. Men lindringen är bara temporär och många gånger skjuter vi upp den smärta vi förr eller senare alltid måste möta, även om vi intalar oss något annat.

”Med förödande exakthet förnam hon verkligheten inifrån sitt medvetande och levde enligt ambitionen att världen var såsom hon upplevde den. Eller rättare sagt att människorna var gjorda sådana att de erfor världen såsom den var om de bara var uppmärksamma och inte ljög för sig själva. Det subjektiva var det objektiva och det objektiva det subjektiva. Så såg i alla fall hennes strävan ut.

Hon visste att sökandet efter samma exakthet i språket var en inlåsning, men sökte den ändå, eftersom varje annat ideal gjorde det för lätt för intellektets fuskare och smitare; sådana som inte var nogräknade med hur fenomenen förhöll sig till varandra och representerades av språket.

Ändå tvingades hon inse gång på gång att orden förblev ett närmevärde. Likaså tanken, som fastän byggd av systematiserade förnimmelser och språk inte var så pålitlig som den utgav sig för.

De fruktansvärda glappen mellan tanke och ord, vilja och uttryck, verklighet och overklighet, samt det som växer i dessa glapp, är vad den här berättelsen handlar om.”

Ur inledningen av Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson

Jag är inte typen som brukar följa konst- film- och litteraturkritikers dömande på rutin. Tvärtom. De väcker snarare revolutionären i mig: ”Varför ska man tycka så bara för att en person tycker så?” brukar jag tänka varje gång jag läser en recension. Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson heter boken som vann Augustpriset 2013. Men det visste inte jag. Det hade jag totalt missat. Och tur är väl det, för med självinsikt måste jag erkänna att det annars fanns risk att jag på min personlighets revolutionsrutin lätt tänkt: Ja, ja ännu en kritikerhaussad bok.

Egenmäktigt förfarande är ett verkligt delikat stycke bok. En bok man vill njuta varje stavelse av. Detta säger jag, som annars lätt hoppar långa beskrivningar där jag upplever att författaren slösar adjektiv bara för att den i skolan lärt sig att ”det är så man gör texten levande”, utan att finna väsentlig funktion för dessa broderier. Men inte hos Lena Andersson. Varje ord är vägt på guldvåg och jag finner mig stryka under fras efter fras efter fras.

Egenmäktigt förfarande handlar rent krasst om en kvinna som blir kär i en man som inte blir lika kär tillbaka men som inte har förmåga/empati/moral nog att tala om det. Samtidigt som hon inte har förmåga/insikt/styrka nog att vilja inse faktum. Kärlekens boja, ni vet. Kraften av förälskelsens illusion.

Boken skildras ur den försmådda kvinnans perspektiv. Eller snarare – ur hennes brist på perspektiv. Lena Andersson är däri genial. Hon har inget behov av att förminska läsaren genom att övertydligt tala om att huvudpersonen går för långt, att signalera att hon är medveten om att karaktären bör se sanningen i vitögat. Nej, i stället får vi följa hennes tankespår hela vägen till slut ur hennes synvinkel. Se hur hon för sig själv motiverar sin fortsatta oförmåga att släppa mannen som inte ger henne annat än småsmulor. En man som heller inte helt kan släppa taget, utan som när så sig passar, ger ett litet livstecken, kanske för tristessens och bekräftelsens skull.

Det behövs ingen kommentar till hur destruktivt den här sortens beteende är. Många är vi som har levt det. Det smärtar att läsa det ur en annan människas ögon. Men det är oerhört effektivt. Långt mer effektivt än lektyr av kommersiellpsykologisk karaktär i stilen ”He’s not that into you”.

I För sensibelt begåvade ger jag flera exempel på fantasiernas bedövande kraft. Detta eftersom beteendet att fly verkligheten med fantasier är ett väldigt typiskt högkänsligt beteende. Själv tycker jag ju det är vansinnigt roligt så här i efterhand när man vågar sätta ord på det. Samtidigt som det naturligtvis kan vara otroligt smärtsamt just i det ögonblick då man till fullo inser vidden av sitt eget självbedrägeri.

För mig var det märkligt att få läsa den här boken nu, i princip samtidigt som jag på allvar börjat förändra mitt eget beteende med hjälp av en lista med enkla påminnelser som stärker mig när hjärnan far iväg på äventyr.

-Relationer ska vara ömsesidiga
-Om han inte agerar med verklig handling, då vill han inte
-Kärlek är inte något man ska behöva lista ut
-Kärlek vill gott, allt annat är inte kärlek utan något annat

Nu låter ju detta som en otroligt sorglig bok. Men för mig är den det inte. Snarare bitterljuv igenkänning gestaltat i ett språk för gudar. Det är en bok som med genialitet och även med humor, för den med förmåga att skratta åt livets absurda, skapar insikt på det bästa av sätt. Den talar inte om hur. Den visar via exempel som det är omöjligt att blunda för. Den visar även med gott perspektiv på hur ytterst okänsligt vi själva kan bete oss, vi som lätt anklagar den andre som inte älskar tillbaka, när vi befinner oss i motsatt position för en tredje person.

I sin bok visar vidare Lena Andersson prov på de mest utarbetade filosofiska utlägg om moral och etik som smeker min hjärna på det allra mest njutningsfulla sätt.

Men främst är det hennes sätt att sätta ord på kärlekens olika stadiers alla vedermödor som förstummar. Så till den grad att till och med en kulturelit, som vanligtvis på rutin vill kalla frågor om kärleken för ”banala”, gett sitt bifall. Provsmaka några rader här:

”Att härma normalitet är det svåraste. Överdrifterna syns och blir till fånigheter. Men försöken att skyla känslor har den fördelen att betraktaren inte vet säkert.”

”Hjärnan känner inga tempus. Det den har längtat efter har den redan haft. Språnget sker när vi inte vill förlora den framtid vi redan känt.”

”När hon kom hem kastade hon sig över telefonen innan hon hunnit ta av sig skorna. Ingenting där. Han hade varken ringt eller sms:at. Om lidandet inte ska bli akut måste kärleksvätskorna fyllas på hela tiden. Hennes känsloliv var nu föremål för de stigande förväntningarnas missnöje. Den enda fördelen med det är att besvikelsen efter en tid kan slå över i en annan naturlag, det sjunkande förväntningarnas glädje inför minsta lilla.”

”Det finns ett motstånd hos den som vill bort, en rädsla för det okända, för krånglet och för att ångra sig. Den som inte vill bli lämnad ska utnyttja det motståndet. Men då måste den lägga band på behovet av klarhet och uppriktighet. Saken måste förbli oformulerad. Den som inte vill bli lämnad ska överlåta på den som vill bort att uttala förändringen. Endast så går det att behålla en människa som inte vill vara hos en. Därav världens vidsträckta relationella tystnad.”

Läs, njut och bli klokare. Om det nu går i dessa frågor.

När självbevarelsedriften tar över

Alltså, livet är så sjukt kul. Bara i sig självt. Hela tiden i vardagen lägger jag märke till situationer som bara är så roliga om man tittar på dem utifrån. Då tar jag fram mobilen och gör en anteckning – till nästa manus.

Oftast märker jag dock inte att jag befinner mig i just en sån situation. Förrän efteråt.

Igår kväll hade jag min final här för våren i För sensibelt begåvade. En finalkväll man bara kunnat drömma om. En lokal helt smockfull med känslosamma människor som gapskrattade och grät omvartannat. Det var verkligen en upplevelse som jag alltid vill bära med mig.

Efter föreställningen var jag vrålhungrig och trött och tänkte, men vafan, jag går till McDonalds. (Jag vet, det är inte världens bästa mat, företag etc etc, men ibland gör jag så.) Jag står där i kön med mitt utsmetade läppstift, föreställningsfrisyren i lagom rufsig bulle, jeans och skinnjacka och talar med expediten som frågar: ”Ska du ta med?”. ”Jatack” svarar jag – för jag har tänkt ta med det hem och titta på ett avsnitt av Breaking Bad medan jag varvar ned. (Jo, den är lite för äckelläskig för mig, men jag har nu börjat fascineras av psykologin i den och då är det liksom lite kört, då tar nyfikenheten över.)

Precis då hör jag en djup manlig röst från höger: ”Är du verkligen säker på att du ska ta med?” Jag slänger en snabb blick, alltför snabb visar det sig sen, bara häver ur mig med min, som jag med åren har insett, ibland rätt auktoritära stämma: ”TOTALSÄKER”.

Killen som står där, som faktiskt ser rätt trevlig och attraktiv ut, tittar plötsligt generat snabbt ned på sin egen McDonaldsbricka, som han precis ska ta till ett bord i närheten för att äta på plats.

När jag ser hans skamsenhet då slår det mig. JAHAAAAAAAAA! Det var en invit? Men vafan!!!

Jag har en enorm självbevarelsedrift. En vaksamhet som alltid är den som svarar först. Den rösten svarar oftast först NEJ. På rutin. För säkerhets skull. Särskilt vid en oväntad mansröst mitt i natten, får man väl säga.

Den självbevarelsedriften, vaksamheten, varna-uppmärksamma-systemet kan också kallas svarta dockan, för er som sett föreställningen. Just igår kväll var just den scenen en av de som fick allra mest skratt. För er som däremot inte sett föreställningen kan jag meddela att jag inte enbart försöker leka dålig dockteater med detta infall.

Den scenen i föreställningen är för mig mitt sätt att illustrera oss HSS – HIgh Sensation Seekers – som det heter i den vetenskapliga litteraturen. Alltså vi utåtriktade högkänsliga som inte bara är känsliga för intryck utan också har ett stort behov av att få våra sinnen nog stimulerade.

Inom psykologin talar man om Behaviour Inhibition System (BIS), systemet som hämmar oss, skyddar oss och som sägs vara starkare hos högkänsliga. Men enligt Elaine Arons forskning så finns många högkänsliga som kanske fått växa upp i mer trygga sammanhang eller med föräldrar som uppmuntrat dem till att utmana sina rädslor (defiinitivt mina) och som därför lärt sig använda högkänsligheten för att snarare se möjligheter. Att vara högkänslig betyder med andra ord inte nödvändigtvis att man alltid är försiktig och ängslig, utan det kan också betyda att man är uppmärksam och att man som tryggare personlighet då är aktiv och vill ta till vara på möjligheterna. Då aktiveras Behavioral Activation System.

Vi som använder känsligheten och vaksamheten till att kunna tänja på gränserna i våra upplevelser. För oss blir livet lätt en berg- och dalbana med ena foten på gasen och den andra på bromsen. Svart docka: Behavior Inhibition System. Röd docka: Behaviour Activation System.

Svarta dockan: – Gör det inte!
Röda dockan: – Gör det, gör det, gör det!

Jag tänkte en hel del på den här mannen igår efteråt och hade oerhört dåligt samvete. För att jag fick honom att känna sig så generad. Han som gjorde en så charmig och vänlig invit. Men det fattade verkligen inte jag just då. Jag tänkte väl bara att.. ja vad tänkte jag?

Det är det som är poängen: Man tänker inte. Man reagerar. Okänt. Natt. Man. STOPP.

Mitt Behavioral Inhibition System gick genast igång. Så kan en person med hög självbevarelsedrift agera och sanningen är att så har jag gjort många, många gånger när män närmat sig mig. För att jag nog blir generad, lite rädd och hanterar det genom en kaxig fasad som jag senare ångrar. Djupt. Rätt fort ser ju det andra systemet möjligheten men då kan det vara lite för sent.

Jag tror nu inte att det här var mannen i mitt liv. Men det gör mig ont att han kände sig snopen – det var uppenbart – när han var så himla modig. Vad var det för jävla stil från mig liksom? Och inte vågade jag heller gå fram sedan och släta över, för jag visste inte hur jag skulle göra det utan att jag lät för jävla självgod. Så jag släppte den bollen.

Det finns mycket att säga om den svarta och den röda dockan. Mer om High Sensation Seekers kan du bland annat läsa i den här texten av Elaine Arons.

Annars kan jag också berätta vad min söta granne sa om dockorna efter att ha sett föreställningen förra veckan. Han är alltså den gudsända person som efter varje föreställning kommit ned klockan 23.15 till porten och hjälpt mig bära mitt piano. Förra föreställningen var han med sin flickvän och tittade och sa efteråt till mig: ”Det var ju himla kul att höra allt på riktigt.” ”Vadå?” frågade jag. ”Har du hört mycket innan?”. ”Jo, endel genom väggen” svarade han. (Jag har ju inte haft pengar till annan replokal.) ”Men särskilt lättad blev jag faktiskt av scenen med dockorna” sa han lite generat. ”Hur menar du då?” frågade jag. ”Jo, just den scenen hördes liksom extra tydligt ut i korridoren eftersom du använde en annan typ av röst för att karakterisera de dockorna. Och det blev liksom lite konstigt när man inte visste något alls och bara hörde från din lägenhet dig själv prata högt med två olika röster: Gör det inte! Jo, gör det, gör det, gör det!”

Stackars, stackars granne. Ja, trots hans starka misstanke om sin grannes totala schizofreni hjälpte han mig ändå utan minsta tveksamhet. Såna människor det finns i världen. Så många såna jag fått möta i samband med dessa föreställningar.

Jag är så galet tacksam.

Och fast detta var en final, så känns det märkligt nog, som att detta bara var början.

Stort tack igen, igen till vurma med all kärlek, till all publik hittills, till alla som ger tillbaka med sin uppskattning, till er som skriver recensioner på ticnet, till er som tar med er nya människor och rekommenderar igen och igen, till er som sprider kunskapen och till alla, alla er som inspirerar genom att alltid våga vara er själva även när det känns som om ni är ensammast med det i hela världen. Och appropå tack och dockor vill jag återigen hylla grymmaste, coolaste, roligaste Sissi Thorsell som lärt mig de absoluta grunderna i Dockspeleri, även om jag inte är så säker på att det märks.. Men hon gjorde i alla fall att det till slut blev en rolig lekfull upplevelse för mig och att jag vågade. Jag vill också tacka Lena Berglund, min mor och För sensibelt begåvades scenograf, som tog mina allra första Sindydockor från barndomen (jo, det är dom som är med i föreställningen, därav bristen på händer och hår) och för mig i vuxen ålder sydde två nya stasser som fick illustrera mina olika sidor. Totalt – tack, tack till oss alla idag! Låt oss nu välkomna våren – det är Valborg. Hurra!!

FINAL – FÖR DENNA GÅNGEN

Alla foton i detta inlägg: Linda Rehlin

Så är det dags för den sista föreställningen – i denna föreställningsperiod. Biljetterna har varit slutsålda sedan ungefär en vecka och podiet för pianot står där redo på vurma för en sista kväll i känslighetens tecken.

Jag vaknade idag kl 5, sådär som jag ofta gör, helt ofrivilligt. (På väg att bli äldre eller högkänslig? Ni får välja.) Inför varje föreställning brukar jag läsa en lista med anledningar till varför jag gör detta för att peppa mig själv i min rampfeber. Idag valde jag att inkludera lite filosoferande kring min egen resa.

Anledningar till För sensibelt begåvade:

-Jag vill lyfta känslighetens betydelse i vårt samhälle
-Jag vill ifrågasätta den traditionella synen på känslor, känslosamhet och känslighet
-Jag vill uppmärksamma alla känsliga på styrkorna i deras personlighet
-Jag vill uppmärksamma våra möjligheter att vårda oss själva genom en bättre förebyggande egenvård
-Jag vill skapa större kunskap hos anhöriga om hur en känslig kan fungera
-Jag vill bjuda in till en mer tillåtande attityd till känslosamhet, att våga skratta mer åt livets allvar
-Jag vill göra infotainment av ett nytt slag där jag inte bara föreläser skyddad bakom en mask av fakta utan också ÄR med alla pinsamheter som känsligheten också kan medföra
-Jag vill ge ett praktiskt exempel på att det går att vara stark genom att våga vara svag
-Jag vill göra en föreställning utanför den traditionella teatervärlden som möter publiken där den redan befinner sig
-Jag vill visa att det finns intelligent underhållning, ett utbud mellan Wallmans och Dramaten, ett större utbud än vad som oftast syns

Jag ska vara ärlig. Jag är otroligt stolt över mig själv. Alla brev som inkommit under hela denna process, från bloggens start till föreställningarna vittnar om behovet att lyfta dessa punkter.

Jag är också galet stolt över att samarbetet har gått så bra med vurma, ett ställe som jag nu AVGUDAR!

Innan bara älskade jag Singo-alla-stuket i all färgstilsäker bohemchic dekadens. Så tacksam är jag för att ha fått spela en föreställning med det vackraste fönster bakom mig med allt från dinglande snöflickor till ystert vårljus. Men nu betyder vurma för mig så mycket mer. Självklart beror tillfredställelsen från min samarbetspartners sida till stor del på att föreställningen sålt så himla bra. Men sånt är ju också något man skapar tillsammans, allt från en läcker meny till en smidighet rent praktiskt. ÅH vad jag har fått arbeta med fina människor: Allra främst Neta som vågade tro på min idé redan från början, sedan Björn, Eva, Kim, Julia, Sofie ja alla, alla, ni är många fler. Bara en sån sak som att någon annan plötsligt släpar upp mitt piano när jag håller på och roddar. (Ni vet vilka ni är.. Kim och Björn, jag bara säger det för säkerhets skull. Omtanke märks!)

Naturligtvis ifrågasätter jag mig själv och resultatet av det jag skapat ständigt – som den typiska högkänslig jag är inombords. Varje gång jag inte är helt nöjd med min egen prestation. Varje gång jag iakttar en publikmedlem som kanske inte riktigt tar till sig budskapet så som jag önskar det blev mottaget. Eller varje gång jag iakttagit någon som tyckt det varit lite för nära, lite för naket. Eller som inte skrattar så mycket som just jag vill.

Men egentligen. Är jag förvånad? Över att alla kanske inte älskar’t eller förstår? Att kanske en del till och med tycker jag är för mycket? Det som jag alltid är rädd för? Det är ju den verkligheten jag och så många andra levt i. En värld där vi enligt andra ”känner efter för för mycket”, ”tar allting för hårt” och ”överreagerar”. Fast vi är precis lagom enligt såväl naturen som de väsen som vi helt enkelt bara är. Varje gång vi försöker vara något annat bara låtsas vi och missar höjden av vår potential.

Så, jag påminner mig om nödvändigheten JUST FÖR att kanske inte alla förstår. Det handlar om en ökad mångfald. Och att börja stå upp för sin särarts betydelse. För att må bättre själv. Så mår också världen bättre i stort.

Fast om sanningen ska fram så har de öppna reaktionerna av det skeptiska slaget varit försvinnande få. Tacksamheten däremot överväldigande och jag har sett till att spara varje vacker kommentar.

För egen del tar jag emot den uppskattningen som en belöning för allt skrämmande jag själv utmanat mig i genom detta projekt:

-Uppträtt helt ENSAM på scen. Jag menar HELT, HELT ENSAM. Pröva det du! (Fast bredvid mig har jag också haft världens bästa Ilona som publikvärd, Ilona vad gjorde jag utan dig?)
-Uppträtt med enbart mitt manus, min musik – igen.
-Kompat mig själv på piano offentligt.
-Lärt mig sköta ljud och ljus.
-Lärt mig göra musikbakgrunder ( i all brutal enkelhet, ändock).
-Lärt mig släppa in människor i skapandeprocessen – ett galet stort tack till föreställningens regiöga Tove Hellkvist i föreställningens slutliga utformning – och tack, tack till alla övriga i den konstnärliga arbetsgruppen, ni har varit fantastiska!
-Att jag lyckades lösa allt praktiskt med hjälp av allt från pianobärande snälla grannar till flexibla taxichaufförer.
-Har som ensam person lyckats marknadsföra och skapa intresse för denna idé på minimal budget och nästan enbart egen insats i själva scenproduktionen, så till den grad att jag nästan haft full beläggning hela föreställningsperioden och faktiskt kunnat leva av min konst! Friskt vågat. Långt mer än hälften vunnet.
-Har lockat människor att komma igen och igen och igen och hela tiden ta med sig nya människor

Den konstnärliga arbetsgruppen med Lena Berglund, Tove Hellkvist, jag själv, Rikke Buch Bendtsen och Jan-Erik Sääf.

De här senaste åtta veckorna har verkligen varit radikalt olika förberedelsetiden. Innan satt jag själv på min kammare och skrev och producerade. I denna period har jag i stället fått öva mig i hur man håller en föreställning fräsch när man bara spelar den en gång i veckan. (Jo, man måste köra den för sig själv emellan, om ni undrar, med bara en nalle som publik.) Hur lång tid man behöver på sig att rodda när man själv sätter upp allt. Olika sätt att som skådespelare vinkla timing, humor och allvar för att bäst nå fram till publiken. Det sista en fråga som jag ännu inte hittat det slutgiltiga svaret på – eftersom det förefaller vara helt olika beroende på kvällens publik.

Nu längtar jag självklart rejält efter mer fokus på mitt privatliv och återhämtning. Men även en början på att smida planer för framtiden.

Denna enkla föreställning skapades nämligen med målet att kunna spelas precis var som helst, i stor som liten lokal. Det var bland annat därför jag investerade i mitt system från Bose som är lätt att flytta och som kan klara liten som stor lokal. (Tack Johan, jag är så galet nöjd!)

Flera erbjudanden har redan inkommit från personer som har önskemål på sin ort och nu återstår det att som ensam producent göra praktisk möjlighet av detta. Har du önskemål och idéer? Så som Sveriges Förening för Högkänslighet hade? Hör gärna av dig i denna process. Snart kommer det också finnas en film på föreställningen eller i alla fall delar ur den.

Jaha. Vad ska man säga. 29 april – här är vi!

Ikväll ska jag ha KUL!

Om att prestera när alla tittar på

Har precis gjort bort mig sådär härligt som bara jag kan göra när jag är stressad.

Inför en grupp härliga kloka, söta damer har jag under tio hela minuter stått och tryckt och tryckt och tryckt och ilsket förbannat innehavaren av en lokal som bara ”måste ha bytt kod utan att meddela mig”, googlat på internet för att hitta telefonnummer och ringa lokalansvarig, tills jag till slut får ett infall och ber min vikarierande lärare att för säkerhets skull trycka in koden så att det liksom inte ”bara är jag”.

Det var bara jag.

Min kollega trycker en gång koden och upp glider porten som av ett ”Sesam öppna dig”.

Jag har väldigt svårt för det här med simultankapacitet när jag fokuserar på en uppgift som ska lösas. Tillhör en av dessa som nästan verkar lite sur för jag fokuserar så. Fast jag inte alls är det. Jag är bara oroad att jag inte ska kunna lösa uppgiften.

Särskilt teknik kan få mig i detta läge. När det gäller krisstöd är det ju däremot en helt annan sak. Där vet jag ju att regel nummer ett är att jag är lugn och försöker få alla att må så bra som det är möjligt.

Men teknik medan någon tittar på gör mig oerhört generad.

Detta är väldigt vanligt bland högkänsliga, att bli väldigt stressad, överdrivet medveten om andras blickar på sig när man ska prestera, enligt Elaine Arons som skrivit boken Den högkänsliga människan. Helt värdelöst om man är skådespelare tänker ni då? Jo, det skulle det kunna vara. Det var det förut. Men även där har jag lärt mig att fokusera på ett mål som går ut på att jag måste se till att publiken trivs eller att mitt budskap förs fram – det är liksom inte jag som är viktig – vilket hjälper mig långt – särskilt när jag är väl förberedd. Ska jag däremot på en audition och bli uttalat bedömd får jag slåss med många demoner.

Fast det har jag ju övat på.

Däremot inte det här med att bli iakttagen när dörrar inte går upp eller stereon, eller luftkonditioneringen inte går igång. Saker som då och då inträffar som instruktör. Särskilt om systemen ändras eller någon byter sladdar.

Får fundera på hur jag ska bli bättre på detta.

Fast mest gillar jag nog att komma i god tid så ingen behöver titta på mig medan jag fipplar. Såklart blir det i och för sig då nästan aldrig heller något fippel.

Jag är lite nervös idag. Och tycker liite synd om mig själv. För att jag är fortfarande inte är riktigt frisk. Solen skiner fortfarande helt galet vackert. Host. Host. Och imorgon är det ju allra sista föreställningen som är fullsmockad! Den vill jag ju bara njuta av! Så håll tummarna på att denna natt kommer med läkandets totala magi. Fick du inte plats på föreställningen? Känner du mig så kanske, kanske kan jag klämma in dig på en ståplats. Men annars vill jag påminna om att jag tänker ju mig denna omgång av För sensibelt begåvade bara som en början. För sensibelt begåvade kan nämligen också komma till dig. Och vem vet hur vi gör i Stockholm framöver..

Välkommen till klubben för livsnjutare

Liljekonvaljer på lördagsmarknaden i staden Chambéry i franska alperna.

Jag har alltid älskat livet. Bara så.

Nu tror kanske någon att jag känner så för att jag föddes in i en miljö av frid och fröjd och gamman och att det därför för mig var lätt som en platt. Så var det ju nu då inte riktigt på flera plan. Tyvärr. Men ändå har jag alltid haft den här enorma livslusten medfödd, som den allra bästa present i livet.

Att jag ändå under flera perioder känt att livet varit väldigt tungt har sällan varit på grund av livet självt. Livet är ju så makalöst. Så fullt av spännande möjligheter när vi vågar se dom. Men det som är tungt är när vi känner att vi inte passar in i de sammanhang vi hamnar i, inte orkar med och lyckas leva upp till förväntningarna. När vi tvingas vara verksamma i en verklighet som vi märker inte är gjord för de personer vi är.

Men om man kan greppa sitt mod och förflytta sig från alla dessa sammanhang som inte passar en, med tiden byta miljö och fokusera på att skapa sina egna sammanhang då är ju livet så otroligt skönt. Som ett vitt papper som bara väntar på att vi ska lägga våra penseldrag. Och om det till slut ändå råkar bli väl kladdigt då kan man faktiskt ta ett helt nytt papper och börja om.

Där ost är, där är gärna jag.

För sensibelt begåvade. Den positiva vinkeln av att vara högkänslig och känslig. Det var den insikten om egenskapen som lyfte mig under en tid som var särskilt svår och jag letade efter svar. För den sidan att njuta och känna livsglädje visste jag ju att jag besatt och ville uppmärksamma mer.

Eufori, njutning, passion och livslust. Älskar det.

Livsnjutare är en term som jag använt allt mer. En kär vän, unga fröken Nadia, och jag fann varandra för ett drygt år sedan med nästan 20 års skillnad och ändå en helt självklar samhörighet. Livsnjutare konstaterade vi snabbt. Det är vad vi är. Vi lever för att njuta.Till max.

Precis som jag älskar Nadia Frankrike, där jag nu var i helgen för möte med franska skådespelarkollegor. (Ja, Nadia, jag ska berätta mer när vi har vår nästa dejt!) Så klart jag passade på att njuta. Men vad det är att njuta är naturligtvis upp till var och en. För mig är bara vistelsen i Frankrike njutning – frankotönt som jag brukar kalla mig. Men för just dig kanske det representerar något helt annat. Det jag personligen älskar med det Frankrike jag fått glädjen att lära känna, är just en attityd av att vi föddes för att njuta. Det är det som är vår plikt på denna jord. Så långt från kraven på plikt som snarare förekommit i vissa delar av min hårt arbetande västerbottniska släktlinje.

Molière med mina franska kollegor i Chapiteau Théâtre Compagnie.

Så ser jag numer själv också på livet. Du har fått en möjlighet och det är upp till dig att ta vara på den.

Jo, jag fattar att det är få förunnat att kunna tänka så. Men de flesta av oss i västvärlden kan det faktiskt. En stressande tanke kan vissa tänka, alla dessa val. Det kan jag ibland hålla med om. Men mest en möjlighet. Det behöver inte bli optimalt. Man får göra fel och ångra sig. Så länge du inte bara sitter där och funderar utan att prova.

Ett av mina försök här i livet blev för mig då alltså Frankrike, som kom att bli ett stående inslag i mitt liv. Min egen familj hade ingen som helst relation till Frankrike. Jag åkte själv som 21-åring för att jag var så nyfiken och älskade det vackra språket. För att jag älskar vin, ost, choklad och desserter. Ivriga diskussioner med stora gester och passion. Ni hör, det är ju sådana preferenser som gör att Frankrike är ett rätt naturligt val.

Vad jag älskar med det jag fått leva i Frankrike är saker som dessa: Man värnar om artigheten – goddag och adjö när man går in i en butik. Man hälsar även på varandra i naturen – för visst är det väl fånigt att titta bort som så ofta görs när man möter någon ensam i en skog? (Jo, jag ser ju ändå att du är där.) Man frågar om klänningen jag tittar på i butiken är ”för ett särskilt tillfälle” och engagerar sig livligt med att presentera den optimala uppsättningen assecoarer som om det vore det viktigaste i världen. Inte för att göra rätt, utan för att det är en fråga om respekt och hyllning till tilldragelsen. Man avgudar litteraturen – frågar jag om en bok vill de först veta allt om min favoritlektyr för att bäst kunna ge mig råd. Maten är religion – och varje liten del i måltiden förklaras med (läs, skapas en anledning för) genom hur det påverkar matsmältningen optimalt. Man inleder måltiden med en aperitif – så gott som alltid. Bara en sån sak. Man är gästfri, naturligtvis inte alla, men jag har sannerligen fått möta helt fantastiska exempel. Och sist men inte minst, vet man att vackert inte alltid är det som är perfekt – en riktigt sned dörr har sin fulla estetiska funktion.

Allt detta njuter jag av i fulla drag. Även om jag sen älskar att återvända till ett lugnare Sverige med mer måtta, mer utrymme för den privata sfären och inte minst fler bekväma snygga sneakers för kvinnor på menyn.

Men varför välja när man kan få både och? I alla fall ibland?

Så välkommen du hit till klubben för livsnjutare. Sensibelt begåvad. Hur njuter du helst? Du har ju en förmåga att ta in mängder av sinnesintryck. Grymt härligt då att göra dem så njutbara du bara kan. Visst, även då kan det bli för mycket av det goda. Men då får man väl ta och vila lite på gosakerna. Så bara.

”Let’s drink more wine just like they do in France. Let’s share our bread just like they do in France. Let’s kiss with tongues, let’s make more love, let’s have a fight and then make up.” Ni som har sett föreställningen har hört dom orden och vet nu mer om vad som ligger bakom dom. Taggtråden från de senaste dagarna har idag äntligen börjat gett vika, men som jag sover. Helt enkelt. Uppenbart det jag behöver. Laddar för tisdag. Final på föreställningen För sensibelt begåvade. Laddar för resten av mitt liv, med alla möjligheter att njuta mera.

När kroppen beordrar vila

Det är stekhett i lägenheten. Solen är syndabocken som slickar mina neddragna mörkläggningsgardiner i två väderstreck med sina tungor av ultraviolett ljus. Själv ligger jag i en säng strösslad av chipssmulor i myskläder med glassfläckar på bröstet och fickor med puffar av ihopknölat toalettpapper. Bredvid mig ligger min Powerbook och min iPhone som jag omväxlande slöstreamat film på, omväxlande halvengagerat mig i diskussioner på Facebook som jag kanske egentligen borde låta bli. Gör det jag liksom orkar, men som ändå ger nån form av stimulans så att jag inte vittrar bort av tråkighet.

Försöker verkligen att låta bli att avundsjukt fantisera om allt härligt som måste försiggå där i livet utanför: Människor med löningsfet plånbok som dansar i solen på gator och torg i glädje över att vintern äntligen gett vika. Parker fulla av människor av alla sorter sida vid sida, som bara en månad tidigare hukade isolerade i sina respektive vrår framför avsnitt av Breaking Bad eller Game of Thrones. Nykära par som kysser varandra upptryckta mot solheta väggar.

Jag har blivit sjuk. Taggtråd-i-halsen-sjuk. Tryck-bakom-ögonlocken-och-kallsvettig-sjuk. Mina första två lediga dagar med vackert väder och då säger kroppen ifrån rejält för första gången på över ett år. Det handlar inte om något som kräver vare sig evakuering eller isolering. Gissar att det handlar om en rätt vanlig förkylning. Något som jag nästan glömt bort hur tradigt det är. Självklart extra tradigt för någon som försörjer sig på att träna hårt och sjunga.

Jag vet – så lycklig jag är som nästan alltid är frisk. Så har det nämligen varit för mig sedan jag började arbeta som träningsinstruktör, jag står emot det mesta. Men så kommer det då och då känns det verkligen inget kul. Det är ju så roligt tycker en del att enligt stereotypt manér göra sig rolig över män som är förkylda, nån slags omvänd sexism. Men jag är i så fall banne mig precis likadan. ”TA HAND OM MIG!” (Skämt åsido. Stanna där ni är.)

Ända sedan jag var liten har jag haft väldigt lätt för att få ont i halsen. Lärde mig tidigt att det kom som ett brev på posten om jag inte sov tillräckligt. Därför är jag nästan alltid jättenoggrann med min sömn.

Ni som följt mig ett tag har säkert kunnat gissa hur intensivt det här projektet har varit. Inte bara har jag skrivit ett helt manus, ensam marknadsfört, skrivit musiken och producerat min föreställning. Jag har dessutom under flera månader bloggat långa texter nästan varenda dag. Allt gick liksom i ett huj på ren och skär passion. Fast jag egentligen lovat mig själv mer vila. Så bra gick det.

Så kom premiären och jag tillät mig att sänka tempot något – även om föreställningen i sig tar kring 14 timmar i anspråk varje föreställningsdag på grund av all roddning på egen hand både före och efter – och har därmed krävt sin rejäla regelbundna återhämtning varje gång efteråt.

Samtidigt har jag varit så galet utsvulten på vanligt liv. På umgänge, på nya upplevelser, på andra saker än projektet. Jag vill busa! Den delen har slagits med behovet av att vila och för det mesta vunnit kampen de här senaste två månaderna.

Det är ju då kroppen till slut får nog och säger: Nej, hörru, nu får du banne mig ta och lyssna!

Så nu ligger jag här, på andra dagen och gör liksom ingenting. Fattar typ noll. Skruvar på mig i min ovana att bara slappna av. Fast samtidigt märker jag ju hur jag börjar varva ner.

För sanningen är att jag är i mitt grundläge verkligen ingen person som har svårt att ta det lugnt. Den som tror det känner mig inte särskilt väl. Jag är en stjärna på att tillbringa dagen på soffan eller solstolen, halvsovandes med en bok i handen. Avskyr semestersällskap som vill göra upp planer hela tiden. Älskar att ta dan som den kommer. Nej, det är det sociala som tar fram det intensiva i mig och likaså målbilder. Har jag något jag föresatt mig – då gör jag det, tills det är klart. Sen går lätt luften ur.

När kroppen då inte får sin återhämtning, då säger den till slut stopp och använder bakteriernas bojor för att försäkra sig om att jag ligger still. Det är bara ett symptom som jag ser det, på något som jag egentligen borde ha uppmärksammat långt tidigare.”Du kallar ju dig sensibelt begåvad, eller hur var det?” hånar kroppen mig småskrockandes.

Lite nedrigt med tajmingen kan man tycka, just nu när våren är som nyast och vackrast. Men lite mitt eget fel.

Så nu accepterar jag faktum. Försöker låtsas att det regnar utanför. Äter glass, ser på film. Sover och filosoferar. På hur jag vill livet ska se ut framöver. Det har jag ju inte riktigt hunnit tänka på.

Jag vet bara att på tisdag är det SLUTSÅLD FINAL och då vill jag vara FRISK!

Nej ni får ingen bild på mig när jag är sjuk. Jag ser förjävlig ut. Helt naturligt, men det gör inte världen till en lyckligare plats. Flickan här på målningen ovan av Antonio Mancini ser ju sensuell och härlig ut däremot. Så tror jag att jag bestämmer att jag ser ut så nu när jag vilar mig stark. Med önskan om en underbar vårkväll till er alla!

Pinsamhet – en medmänsklig gärning: Våga vara pinsam!

Var lite oplanerat pinsam i franska alperna där jag var på påsksemester nu i helgen. Gillar ju att gå på långturer själv i bergen och tänkte att ”här är ingen” medan jag leker ”the hills are alive” med utlösare och tumlar i gräset. Men så var icke fallet..

Alla ni med hårdare hud. Ni som på riktigt inte suger åt er så mycket av er det ni ser omkring er. Ni som nästan inte ens behöver borsta av er det ni tar emot, för det rinner liksom bara av er. Ni som tillhör de här 80 procenten, de som enligt evolutionsteorin snarare utgör krigaren på fältet än den vaksamma rådgivaren på sidolinjen. Ni som ändå är öppen för det känsliga – jag beundrar er så, ska ni veta. Ni som kan lyssna på det som avviker och med öppet hjärta ta till er verkligheten för en person av ett annat slag än er själva. Utan fördomar. Utan ett avvaktande skydd. För det är så det byggs broar. Det är så vi läker sår. Det är så vi skapar en värld rik på mångfald i stället för en värld fylld av trista kopior.

En föreställning är i sanning en levande organism. Precis som all live-konst som exempelvis en konsert – och det är liksom det som är själva finessen. Ska vi va helt ärliga så låter ju sällan live lika bra som på skiva. Men det är en annan upplevelse i nuet som ger scenkonsten en dimension som ett inspelat medium aldrig kan få. Föreställningen lever med sin publik för kvällen och kan bli nästan helt annorlunda från dag till dag.

Igår hade jag min näst sista föreställning på vurma under denna vår, som också, enligt de nu 8 olika erfarenheter jag har, blev en osedvanligt allvarlig kväll om än med några lite mer oväntade inslag från delar av publiken av så att säga mer aktiv karaktär. Salen var återigen fullsmockad och solens värme och närheten till löning lockade fram en feststämning vars kontrast på något sätt gav ämnet ett ännu större allvar än annars. Allvar – något som definitivt har sina poänger i samband med ett ämne som självklart i botten är allvarligt. Även om just jag snarare valt att se på det med glimten i ögat. Förra veckan var exempelvis en helt galen skrattfest kvällen igenom. Vilket så klart kan vara riktigt härligt.

För att. Humor är vårt bästa redskap här i livet. Ja. När tiden läkt såren då kan man gott få skratta åt sig själv. Det är härligt befriande. Livet är ju galet. Underbart.

Att våga skratta utan ironi åt det som också är svårt är dock inte något för alla. Man måste våga. Många tar sig själv många gånger på för stort allvar (inkluderat undertecknad) och att det här med att hålla uppe sin fasad verkligen är något de allra flesta lever med förstår jag eftersom den kommentar jag utan tvekan mest får höra efter föreställningen är att jag är MODIG.

Ett beröm som för mig är tveeggat. Det tror jag redan tidigare att jag har nämnt för er bloggläsare. Min känsliga paranoida sida säger ju nämligen direkt: ”Jaha, ni menar alltså modig som i det samma som galen som vågar ställa sig såhär inför allihopa och blotta mina svaga sidor.” Men. Det är ju faktiskt precis det jag medvetet gör.

Där har vi HELA POÄNGEN i föreställningen. VARFÖR är det så känsligt att blotta svagheter? När vi uppenbarligen alla besitter dom? När siffrorna för utbrändhet och andra psykiska utmaningar ständigt ökar. Hur ska vi komma tillrätta med detta och bli starkare om vi inte vågar se på oss själva i vitögat.

En av mina, erm, mindre graciösa hoppbilder. Jo, jag är alltså också dansträningsinstruktör. Hm.

Att jag vågar vet vi nu. Även om jag är livrädd inför varenda föreställning då jag ska göra det igen för en ny okänd samling människor. (Oftast är ju dessutom faktiskt de personer man känner de mest skrämmande, märkligt nog, men kanske inte så konstigt då relationerna man sinsemellan har också oundvikligt påverkar.) Men vågar, det gör jag, just för att jag tror det har en poäng. För att jag vet att tillsammans är vi starkare om vi vågar visa att det här är ok, naturligt och sammantaget jäkligt mänskligt. Dessutom är det värsta något som redan ligger i mitt förflutna. Det är ju därför jag kan göra detta. Jag har ju tagit fighterna för och med mig själv redan. De allra största i alla fall.

En publikmedlem och kollega sa igår: ”Det verkar jobbigt att vara du.” Eh. Jo men så klart. Ibland. Det är ju därför jag gör den här föreställningen, liksom.

Varför annars denna passion för att på ett väldigt personligt plan och genom ett ovanligt nära och intimt grepp lyfta ett ämne som i sanning inte vanligtvis lyfts på detta sätt? Jag har mått otroligt dåligt tidigare i mitt liv. Men till stor del i onödan för att jag inte förstod mig på hur jag själv fungerar och försökte passa in i någon annans mall. Därför vill jag öka medvetenheten och vara ärlig med hur det kan vara.

Oftast låtsas vi ju bara trallandes att solen skiner ständigt och går därför omkring och mår ännu sämre ensamma bakom neddragna persienner.

För egen del är jag urbota trött på alla personer bakom självhjälpsböcker som åker runt och föreläser och som i efterhand verkar ha föga koppling till det som de gått igenom. De står där starka, publiktränade och pratar förnumstigt om hur vi andra ska ändra oss med föga verklig referens till sig själva. Sällan, mycket sällan känner jag att de förstår och verkligen har varit med om det som de talar om.

I min publik möter jag däremot varje kväll ett stort antal personer som lättade talar om att de kan andas ut för att de inser att de inte är ensamma och att det är skönt med någon som kan sätta ord även på allt det svåra och såriga.

Men icke att förglömma är det trots mitt personliga och intima tilltal en mycket medveten föreställning. Varje blottad vald sida är ytterst omsorgsfullt vald och arrangerad i en dynamisk, koncis bukett. En bukett av allt, ja nära nog allt, som känsligheten försatt just mig i, samlat i ett enda koncentrat och serverat i intensitet på ett fat.

”Härligt och pinsamt” skrev en person ur publiken. Just så. För det är ju ofta pinsamt. Och som så många av oss känsliga ursäktar oss. Känner skam. Detta är enormt väldokumenterat i skrifterna om högkänslighet och en verklighet som vi inte kan rygga för om vi vill våga ändra den.

Många av oss känsliga bryr ju oss något helt fantastiskt om vad omvärlden tycker, vare sig vi ville eller inte, som de högabsorberande svampar vi är. Så är det även för mig nu som privatperson. Och det är just då träningen kommer in i bilden. Att ta in andras tankar en stund är oundvikligt, processen sker vare sig jag vill eller inte. Men sedan kan man fråga sig: Vad betyder det jag just fick höra? Och vad säger det snarare om personen som sa så? Och var är JAG mitt ibland alla dessa intryck?

Så klart bryr även jag mig. Även om jag just här är lyckligt ovetande.

Det jag i detta stadium av föreställningen börjar fråga mig, när nu snart 500 personer fått se den är: Vem är föreställningen egentligen för?

Jag märker ju att det är de känsliga som lättast tar till sig den. Som ser det som en stor lättnad att våga lyfta dessa ämnen. För oss är det inte ens jobbigt. Detta är ju vår verklighet i livet där många av oss brottats för att komma till rätta med oss själva. Det är därför ofta en stor befrielse att få lätta på locket och hjälpa allt det som rör sig inombords att få sväva uppåt.

Lever man däremot med att förtränga dessa sidor hos sig själv, att vara i kontroll och försöka vara som alla andra, kan det däremot vara jobbigare att få detta serverat på ett fat. Då är det måhända lättare att beteckna detta som en egenskap som ”andra” lite märkligare människor besitter. Något som är lite jobbigt att lyssna på. Som man kanske helst undviker. ”Varför prata om det här?”

Reaktionerna blir då något av tankar i samklang med just den verklighet som många känsliga fått uppleva genom sitt liv och som faktiskt är den röda tråden i min föreställning: ”Du känner efter för mycket.” ”Men ta inte allt så allvarligt.”. ”Du överreagerar!” Med andra ord: ”Vem tror du att du är?” ”Du är inte ok – ÄNDRA DIG.”

Fast – det är vi som är helt naturliga med vår personlighet. Helt självklara. Helt fantastiskt nödvändiga – som den del av naturen utgör med allt det positiva som egenskapen också medför. Det får vi allt för sällan höra. I stället får vi höra hur andra tycker att vi ska vara. Andra, som faktiskt många gånger i stället skulle behöva ta en ordentligare titt på sig själva.

Så, vem tror jag att jag är? Jo. En människa som enligt forskning utgör i alla fall en femtedel av befolkningen. Men alla har vi fått lära oss att hantera vår känslighet olika. Och alla vågar vi inte tala om den ännu och bemöta den eller vara öppna med dess svagheter. Utom när vi måste.

Majoriteten känsliga har inte haft det så lätt enligt de studier omnämns i bland annat Elaine Arons Den högkänsliga människan. Så är det. Och personligen tror jag att om vi inte ser roten till allt så är det svårt att bli stolt och nöjd med sig själv.

Från början ville jag bara göra en berättelse om varför vi känsligare är så bra. Men allt sitter ju ihop, det har jag förstått nu – och inser är nödvändigt att lyfta.

Jag tror ju nämligen att livet blir lättare – och att vi gör livet lättare även för våra medmänniskor – om vi även kan va kompis med de så kallade svagare sidorna av oss. Detta gäller oss alla. För även människor med hårdare hud utstår med största sannolikhet händelser som kan dra undan marken under fötterna. Det har jag många erfarenheter av i mitt arbete som krisstöd. Det märkliga är att då kan plötsligt en känsligare person, som redan är van att brottas med sina demoner, enligt studier faktiskt vara mer motståndskraftig. Och det är just därför även du med hårdare hud kan må gott av att lyssna och bli nyfiken på din känslighet.

Att bara älska sig själv när man är perfekt. Vad är det liksom? Det är ju hur lätt som helst. Det är ju dom andra dagarna vi behöver det som mest. Vare sig vår hud är av ett hårdare eller mjukare slag.

Nu är det bara en föreställning kvar! Och den är faktiskt redan så gott som slutsåld – minus två biljetter. Misstänker starkt att nästa tisdag kommer bli en mycket varm kväll med mycket folk under samma tak. Men så får det bli – det får sluta med ståt och så många som kan få plats. Redan nu funderar jag på föreställningens fortsatta liv. Har fått många förslag. Och så klart kommer ni få veta allt här i bloggen som fortsätter. Hoppas faktiskt på mer tid att skriva nu, när saker börjar falla på plats. Men först gör vi oss redo för finalen!

(Och appropå att våga vara pinsam. Här har ni ett offenligt klipp från Facebook på en generöst tilltagen badbyxdansande man i fitnessgrupp på strand – som för många skulle betecknas som högst pinsamt.. Ärligt talat vet jag inte om den här mannen tycker han själv är pinsam. Förmodligen inte. Och det är det som är så härligt. Visst skrattar jag när jag tittar – det som säkert är tanken från den som har lagt upp klippet. Men själv skrattar jag med kärlek och värme för jag tycker det är fan underbart. För efter ett tag framstår snarare den fortsatt stenhårt coola balanserade instruktören nästan som mer pinsam som inte ens tar in den här helt ljuvliga deltagaren. Hur kan han låta bli liksom?)

Hejdå fröken kontrollfreak

Ni vet det här med insikt. Det kommer i doser. BAM slår det en i huvudet ibland. Med besked.

De flesta av er känner säkert vid det här laget till de grundläggande karaktäristiska dragen för högkänslighet: Att man är en person med lägre tröskel för sinnesintryck, tar in mer som processas noggrannare.

Sen beroende på vad vi varit med om för övrigt så yttrar detta sig olika i oss. Har vi haft en trygg uppväxt kanske detta bara gör oss till personer som behöver lite mer återhämtning av intensiva upplevelser och som för övrigt lärt oss dra nytta av vår väl utvecklade känslighet. Har vi däremot vuxit upp under mer besvärliga omständigheter så kanske den här förmågan däremot överanvänds i form av vaksamhet för att försöka undvika smärta.

Det kan i mångt och mycket göra oss mycket bra på att klara oss själva. Vi fixar saker. Vi fixar livet. Vi är förberedda. Vi är på.

Men ibland när man styr, kontrollerar och håller för hårt ger det precis motsatt resultat. Det stoppar. Det kväver.

Det här är min största utmaning i livet. Särskilt också eftersom det är min största gåva. Be vänner att beskriva mig och jag tror att en hel del personer nämner hur jag är en sån som får saker gjorda. Som gör det jag sagt. En vilja som kan försätta berg

Det är sant. Men baksidan är en alltför väl upptränad förmåga att kontrollera. En förmåga som inte alls, som kanske många tror, baserar sig på en önskan om att vilja bestämma eller dominera. Tvärtom. Snarare på en önskan om att slippa bli obehagligt överraskad.

Det pratas mycket om målstyrning. Att vara specifik och konkret för att uppnå saker. Det är mycket i den andan jag har fostrats. Vill du något? Sluta prata. Gör det!

Men livet är egentligen som allra bäst när det är något som skapas i interaktion. Mellan de händelser du kommer i kontakt med. Med andra människor.

På rutin hamnar jag lätt i tankesättet att själv är bäste dräng. Att om nåt ska ske så är det upp till mig. Det är vad rösten som vill värna om mig själv säger till mig. Särskilt när jag är ute på djupt vatten. Simmar som en jäkla tok fast det egentligen går hur bra som helst att bara flyta med.

Så ironiskt, för jag är ju faktiskt övergrym på också just det! Att gå med strömmen, dra nytta av möjligheter, ändrad vindriktning och oväntade uppenbarelser.

Dock inte när jag blir rädd. Eller noterar något jag vill ha lite för mycket. Då låser det sig och då försöker jag hålla fast och förutse. Ofta bara på gammal dum rutin.

Jag är så less på det. Less på att min önskan att vilja skydda mig själv i själva verket sätter käppar i hjulet.

Så nu är det dags för nya tider. Det kommer kanske inte gå över en dag. Men jag har helt enkelt fått nog.

Finemang mina känsliga skickliga tentakler att ni ser och märker mer än kanske snittet. Men det betyder inte att ni kan sia om framtiden. Ni får vackert finna er med att flyta med strömmen och ge luft till livet runt omkring. För där kan så mycket hända som kan bli så mycket bättre än vad jag själv trodde att jag så smart tänkte mig fram till.

Så, hej då kontroll.

Hej flyta med.

Nicke Nyfiken fick det bli. Alltid kul när jag funderar på vilken bild som ska få vara med. Hittade massa galet romantiska New Age bilder med flickor i vita klänningar ur vilkas händer det strömmande rosenblad medan de släppte taget. Fnissade till lite lätt. Nej. Det är inte jag. Inte egentligen. Nicke Nyfiken var däremot en av mina absoluta älsklingsböcker som liten. Han vågade lyfta fötterna från marken och titta på världen uppifrån. Med perspektiv och lust. Sån är ju jag med. Egentligen. Var tvungen att påminnas lite bara. Vill också påminna om att det är ENDAST TVÅ FÖRESTÄLLNINGAR kvar till För sensibelt begåvade nu! Den sista är nästan utsåld redan nu, pånär några enstaka biljetter. Men lite fler finns att tillgå nästa onsdag den 23 april. Biljetter hittar ni på Ticnet!

Dags att presentera vinnare av biljetter till För sensibelt begåvade!

”På föreställningen För sensibelt begåvade vill jag med min ”känslokalla” syster gå, kanske hon mig då bättre kan förstå. Vårt systerskap verkligen behöver det här, då jag själv är en ”sån där” som på känslosamma gener bär.”

Så löd tävlingsmotiveringen som kramade lite extra åt mitt hjärta. Precis detta var ju min tanke med föreställningen. En kväll både för oss känsliga att känna igen sig i och på samma gång något för alla andra som ibland kan tycka vi är något knepiga att förstå.

Vi har kommit till dagen då det är dags att presentera vinnare av biljetter till För sensibelt begåvade!

Två tävlingar har ägt rum:

Först hade vi då tävlingen av där man kunde vinna biljetter till den 15 eller 23 april för två personer genom att motivera varför man själv och en vän skulle gå.

Vinnare av två biljetter vardera till föreställningen den 15 april:
Jenny Backman
Margareta Stor

Vinnare av två biljetter vardera till föreställningen den 23 april
Nadja C Martinsson
Camilla Gustafsson
Melina Bergström

Alla, alla motiveringar som har kommit in har berört mig djupt. Läs bara dessa så kanske ni förstår!

”Jag och min väninna trodde länge att vi var udda. Trasiga. Svaga. Överkännsliga. Ufff vad jobbigt att vara vi. Sen läste vi boken Drunkna inte i dina känslor och plötsligt kändes allt nästan… okej 🙂 Vi har insett att vi är starksvaga. Extra känsligt begåvade. Och vi vill veta mer, höra mer och se om just det ämnet.”

”Träffade en läkare p.g.a. depression förra året och fick höra begreppet sensibelt begåvade för första gången. Att jag var det. Har därefter läst en del om det och känner igen mig i mycket som beskrivs. Att få se en föreställning som berör ämnet, visar på hur det kan vara, skulle vara väldigt uppskattat. Det är en jobbig men samtidigt vacker egenskap som jag dag för dag vänjer mig vid att leva med. Att få ta med världens finaste vän och låta henne få en inblick i hur det kan se ut för en sensibelt begåvad person och få höra någon sätta ord på det, kanske kan få henne att förstå mig och den värld jag lever i lite mer, om det nu är möjligt. Hon är den finaste som finns och accepterar mig, stöttar och visar förståelse redan idag, men genom föreställningen kan hon eventuell även få se hur det kan vara.”

”Jag träffade Sarah Nilsson innan jul och blev helt såld på hennes utforskning av högkänslighet. Hon är även musiker och skulle uppträda på mitt soppkök med sin fantastiska musik. Är själv en väldigt känslig person och det kändes så skönt när hon berättade om ämnet. Hon träffade mig rakt i magen och skallen, jag som går och funderar mycket kring det här kände faktiskt lättnad! Så himla bra att hon vågar belysa och visa att det borde pratas mer om detta! Hon berättade om sin premiär och jag bestämde mig för att gå och bjuda med min partner som också lär uppskatta hennes framträdande. Tyvärr är premiären utsåld och jag hoppas att jag kan få chansen att vinna hos er!”

Sen hade vi ytterligare en tävling som gick ut på fota sig själv med Kulturtavlorna med För sensibelt begåvades affisch.

Vinnare av denna tävling erhåller en biljett vardera till föreställningen antingen den 23:e eller 29:e april!
Katerina Artist
Nicolas Gutierrez Contreras
Caroline Serrander

STORT GRATTIS alla vinnare! Jag ser varmt fram emot att ha er i publiken!

Med motiveringarna i åtanke, jag har sagt det förut: Vi är inte ensamma.

Så varmastt välkomna, vinnare och alla andra nyfikna till en kväll i känslighetens tecken. Biljetter för er som vill skaffa hittar ni på Ticnet. Passa på, för nu är det bara fyra föreställningarna kvar varav en redan är slutsåld, ännu en nästan slutsåld och de övriga två är redan bra fyllda.

Skamlöst skryt på söndagkvällen

Nåja. Helt skamlöst är väl att ta i. Rodnar lite allt här vid mitt röda köksbord medan jag sammanställer dagens inlägg. Men SJÄLVKLART vill jag dela med mig. Av de otroligt fina ord som föreställningen mottar.

En avsaknad av recensioner gör era röster så mycket viktigare. Kan inte låta bli att se det som lite småtokigt, att en föreställning skapad med så små resurser – en minimal budget och i stort sett av en person i ett helt unikt koncept – och som haft så himla bra publiksiffror ändå inte fått synas i pressen så att den kan nå ut till alla som skulle må gott av den. Eller hur? Men då finns tack och lov era röster.

Och observera. Detta är bara några. Ett urval från publikrecensionerna på Ticnet. Sen har jag även fått fantastiska mejl och meddelanden med fantastiska varma tack. Och inte att förglömma – alla fina människor som tar sig tiden att prata med mig efteråt och delge mig sina tankar om upplevelsen. Stort varmt tack till alla er! Det betyder mer än ni anar!

Min tanke med detta kvällsskryt är i alla fall att dessa ord från publiken kanske beskriver föreställningen ur ett annat perspektiv än vad jag gör i min marknadsföring – och som därför kan komplettera bilden för er som fortfarande funderar på att gå. Så här säger man nämligen:

”En liten stjärna som lyser upp Stockholm
För Sensibelt Begåvade är en härlig blandning av humor, allvar, igenkänningsfaktor, music och sårbarhet. Sarah Nilsson är underbar! Hon blottar sig själv och med hennes vackra röst bjuder hon på fantastiska låtar med kluriga sångtexter. Ett måste att se! Hoppas bara att hon sätter upp fler föreställningar, och väljer att turnera land och rike runt!”

”Underbart gripande, riktig feelgood föreställning
Sarah Nilsson är en underbar känslig, humoristisk underhållare med en fantastisk sångröst. Passa på att se den innan den slutar. Jag hoppas och tror att vi kommer få höra mer från Sarah Nilsson.”

”Äntligen någon som vågar stå upp för de känsliga
Sarah Nilsson är brilliant i sin företällning om hur det är att leva som känslig. Äntligen är det någon som står upp för oss känslostyrda människor, vi kanske verkar konstiga – men vi är normala! Hon delar med sig av egna erfarenheter och av sina rädslor på ett modigt och utelämnande sätt. Jag kände mig stundtals väldigt träffad i hennes texter. En modig och härlig show!”

”En fantastisk och härlig föreställning
En fantastiskt härlig föreställning! Charmigt, ärligt, roligt och musikaliskt. En enmansföreställning i en mysig miljö på Vurma Birger Jarl, av den begåvade Sarah Nilsson. Kan varmt rekommendera att gå och se denna föreställning.”

”En känsla av min verklighet med spill av humor, kärlek, glädje och svensk trallvänlig popmusik
För sensibelt begåvade är en föreställning direkt ur verkliga livet där alla känslor kommer upp i dagen på ett sätt som man känner igen sig i. Med humor, sensualitet och mycket musik kan alla hitta igen sig i de scener Sarah Nilsson visar upp och berättar om ackompanjerat av sin egen musik. Föreställningen rekommenderas varmt, köp biljetter nu för att inte missa en kväll du mår gott i!”

”Lärorikt, underhållande och vackert
I en charmig lokal på Vurmas övervåning, med god mat på tallriken och gott vin i glaset sätter denna föreställning i två akter igång. Och vilken föreställning – ärligt, rakt på och ändå med glimten i ögat får vi följa hur högkänsligheten påverkar – på gott och ont. Texten i såväl manus som sånger följs åt på ett naturligt sätt och för mig är det både träffande, roligt och vackert. Rekommenderas varmt.”

”Aldrig har jag varit så stolt över att vara känslig
Sarah vägleder dig igenom en både specifik och ospecifik vardag om hur det kan vara när man är både stark och svag – inåt och utåt. Hon gör det med scennärvaro, lugn och styrka på två dansande ben. Om du är en sådan person som ofta får höra: Känn inte efter så mycket så skall du GENAST köpa en biljett till denna föreställning. Varför? För du behöver aldrig mer tvivla på dig själv och dina intuitiva tankar och känslor. För att du inte är ensam! Men oroa dig inte! Du behöver varken vara Sensibel eller Begåvad för att uppskatta detta. Det räcker med att du är människa!”

Nu känns det ju som att jag skruvat upp förväntningarna lite. Hm. Blev lite skraj igen. Så skruva ned dom igen. Men kom och kika! Fem föreställningar kvar – och tänk just på onsdag finns fortfarande biljetter! Biljetter hittar ni här på Ticnet! Passa på, för veckan efter är återigen slutsåld! Varmt, varmt välkomna!