Med skräckblandad förtjusning kan jag inte helt låta bli att titta

Jag växte upp under tiden då videobandspelarna flyttade in i hemmen. Dock inte i min familj. Mina föräldrar var dessutom noggranna med att se till att jag inte hängde hemma hos kompisar som obevakade fick kolla på video när föräldrarna fortfarande var på jobbet.

Jag minns hur jag och min syster kröp bakom soffan bara för att få en glimt av när ödlorna slukade möss i serien V. Spänning på hög nivå.

I efterhand kan jag dock bara säga att jag är tacksam för den här noggrannheten. För jag drabbas ju rätt hårt av det jag ser på. Rent våld för våldets skulle pallar jag bara inte, hur hypad regissören än är. Blod bara-för-att känns bara jobbigt.

Däremot har jag alltid haft en dragning till mysterier och även till skräck av den övernaturliga sorten. Fastän den alltid skrämmer skiten ur mig. Och jag vet ju varför.

Mina föräldrar gjorde som sagt vad de kunde för att skydda mitt sinne. Kände väl på sig att jag var känslig. Dock var ett av argumenten i praktiken att de flesta filmer man kunde se var så dåliga. ”Sarah det där är ingen braaa kvalitet. När du väl är gammal nog då ska du få sen braaaa skräckfilm”.

Vad de då inte tänkte på var att en bra skräckfilm är så oerhört mycket mer skrämmande än en dålig en.

Åh jag känner med mina föräldrar men kan ändå inte låta bli att berätta historien om resultatet av deras strategi, genomförd med ack så gott motiv. Jag kommer aldrig minnas min pappas blick när han insåg hur vanvettigt rädd jag blev av historien kring flickan i min egen ålder som blev besatt av djävulen i den klassiska Exorcisten. Under ett halvår fick min mamma sitta bredvid min säng och sjunga Tryggare kan ingen vara (eller Tryggarekan som vi kallar den) tills jag somnat. Som de ångrade sig bittert.

Idag tycker jag det är en otroligt komisk historia. Och resultatet blev ändå att jag blev lite sugen på den här sortens skräck även om det är högst sällan jag vågar se den idag. Det måste vara i ett tryggt sällskap.

När jag bodde i Malmö var jag under flera år tillsammans med en kille som på många sätt var väldigt trygg och stark. Vi gillade väldigt mycket att gå på bio båda två och brukade gå på Luciavakan där man fick se tre filmer i rad utav kommande års toppfilmer. En komedi, en action och så en skräckis. Detta året kastades vi in i The ring.

Jag kommer aldrig glömma hur både jag – och han – denna biffiga starka kille var paralyserade av skräck efteråt. Jag hörde hans röst från toaletten medan jag hämtade vatten i mitt kök efter att vi kom hem: ”Sarah. Sarah. SARAH!! Var är du??” Dagen efter kunde han såklart ändå inte låta bli att ringa och viska ”Seven days” i örat innan han la på.

Ni kanske inte har sett den filmen – och inte vet vad som menas med det som han viskade i telefonen. Jag kommer inte förklara, för jag har full förståelse för om ni valt att inte se filmen – och jag tycker inte heller ni ska göra det. För även den förföljde mig i flera år. Men ändå så gav det mig också en kittling i det trygga sällskap jag ändå var.

Värre var det gången jag tvingade en pojkvän som inte gillade skräck att hyra en film med mig och det visade sig att han var ännu räddare än jag. Det var outhärdligt. Vi fick avbryta efter en halvtimme.

Just nu använder jag serien House of Cards som distraktion i denna intensiva arbetsperiod. Det är ingen övernaturlig skräck utan historier om en psykopatisk kongressmans härjanden i vita huset. Men han är verkligen obehaglig och idag tänkte jag för mig själv när jag riktigt förskräckt såg ett dramatiskt avsnitt att jag banne mig blivit känsligare på det här planet.

Jag tror på att hålla sinnet skyddat. Speciellt från allt onödigt skräp som inte får oss att må bra. Men lite kittling behöver vi också i den mån vi klarar av. Så jag ska nog titta vidare. Tror jag. Jo.

Med önskan om en mysig kväll!

Nu skulle jag googla fram en bild till er och sökte på horror. Herreminje. Såklart är det flickan i Exorcisten som först dyker upp. Hjärtat bara stannade. Nä. Det får bli en bild på nåt gölligt. Eller i alla fall snällare. Så.

Lika många män som kvinnor är högkänsliga

”Det där med högkänslighet, är inte det lite av en kvinnogrej” är en av de reaktioner jag fått när jag berättat om ämnet.

Vet ni, jag kan faktiskt förstå att frågan ställs. För vilka är det som till största del i Sverige har lyft kunskapen om högkänslighet? Jo, vecko- och månadspressen – riktad mot kvinnor. Inget fel med det. Men luras vi att tro att detta är något som har att göra med vår könstillhörighet så har det blivit lite fel på vägen.

Anledningen till att det blivit så, att det är media med kvinnor som målgrupp som skriver om högkänslighet, det är jag ärligt talat inte ett dugg förvånad över. Sverige omskrivs som ett av världens mest jämställda länder, men vi har ännu en bra bit kvar. Även i vårt land betraktas av vana vissa egenskaper som traditionellt kvinnliga och manliga vare sig vi vill eller inte. Därav vill säkert få män benämnas så som känsliga av på rutin ofta omtalas: Ömtåligare, skörare.

Fast ni som vid det här laget hängt med ett tag vet ju att högkänslighet egentligen inte alls nödvändigtvis är synonymt med orden jag skrev ovan! Visst, dessa lägen kan vara symptom när man överrumplas av intryck och utsätter sig för ett liv som inte passar vår personlighet. Men inte alltid annars.

Högkänslig innebär att ha en lägre tröskel för sinnesintryck. Att vara mottaglig för det subtila. Det kort och gott. Allt annat är sedan beroende av en kombination av vår övriga personlighet och egenskaper.

Inte för att det heller är något fel att också vara skör, svag och ömtålig, även om det kan vara tungt för individen själv. Men att förväxla högkänslighet med dessa schabloner, det är bara inte korrekt.

I texter om högkänslighet diskuteras ofta även inverkan av vår kultur. Det lyfts hur exempelvis en viss sorts känslighet värderas högre i flera asiatiska kulturer medan den inte alls värderas i flera i västvärlden. På så sätt kan det absolut även ha betydelse för hur vi lär oss handskas med vår egenskap, även i relation till vårt kön och de förväntningar det finns på detta.

Så låt oss i alla fall göra detta klart: Lika många män som kvinnor är genetiskt högkänsliga. Fler må få lära sig dölja sin känslighet, men lika många föds högkänsliga som kvinnor.

Läs mer om högkänsliga män texten Känsliga män kan rädda världen från Sveriges Förening för Högkänsliga.

Men, våga le då

Jag är en del av den ironiska generationen. Född precis mitt i det ålderspann som definitionen omfattar. Uppvuxen med den måttligt kärleksfulla kommentaren ”Anteckna, anteckna” när någon ville signalera sitt ointresse. Är en av dom som automatiskt utgår från att kommentaren ”jättekul” för det mesta betyder det motsatta.

Jag uppskattar ironi som humor – till och med älskar det. Galet mycket. Kan till och med komma på mig själv att tänka att de som inte hänger med i jargongen inte är riktigt lika fiffiga som vi andra. Motsatt ser jag upp till de som brukar konstarten med finess.

Icke desto mindre är det något som följt i den ironiska generationens bakvatten som jag inte tycker om. När blev det egentligen så coolt att va nonchalant? Oberörd? Nästan otrevlig?

Minns hur jag som liten skrattade åt gamla svartvita filmer, typ Anderssonskans Kalle, där det var ”Tjena, tjena” hit och dit, käcka hälsningsfraser med glimten i ögat och kepsen på svaj. Men hur pallar dom? minns jag att jag tänkte. Så tillkämpat! När egentligen det motsatta kan bli minst lika krystat.

Många av de bloggar som går bäst, eller twitterkonton. Det är dom som klagar, spyr galla eller gör sig roliga på andras bekostnad. Jo, jag gör också det. I detta nu. Men känner att det är tid att börja ta ställning för lite öppen hjärtlighet bland allt konstlat coolt – och då får man ju lyfta rösten.

Veronica Maggio är nu en av våra största artister och jag själv tillhör absolut en av dom som skruvar upp volymen när vissa låtar kommer på radion. Suveräna moderna pop-dängor med snits. Verkligen. Men jag kan ändå inte låta bli att trött på artistens egna attityd. Den, när man aldrig ler, knappt ens när man tar emot sin grammis. Åh vad coolt. Inte.

Visst, vi människor finns och ska finnas av alla slag, men detta är alltså en av de mest säljande artisterna nu. Hon attraherar, så detta är ju de facto något som uppskattas ur något perspektiv. Och det är ju inte bara hon. Stora delar av kultur-kollot präglas av denna tillkämpade nonchighet. Kolla in bilderna för vilket up-and-coming rock- eller popband som helst. Tillbakalutat. Blick i fjärran. Sur snits på munnen. Svart-vitt. Åh, jag är så allvarlig.

Seriöst. Växte vi inte ur ”jag-är-cool-så-jag-är-sur”-stadiet i högstadiet?

Folk som konstant plockar poäng på att göra sig roliga på andras bekostnad. Folk som tror att intelligent alltid är lika med elakt sarkastisk.

Jag blir bara så trött.

Jag skrattar gärna som fan åt mitt galna liv och dess sjuka ironi. Driver gärna med mig själv till max.

Men jag tror verkligen också på att vara snäll när man kan och orkar. Tillmötesgående. Uppskattande. Generös. Ur hjärtat så klart. Det är hur coolt som helst och vittnar om något om styrka och självkänsla.

Vi behöver inte gå omkring konstant med tillkämpat leende munnar konstant. Det är inte det jag menar. Och vi ska verkligen inte trycka ner det som är svårt. Men att våga bjuda på lite mer öppen värme i vardagen i stället för denna tillkämpade butterhet som för sjutton borde börja bli omodern snart – det skulle verkligen vara varmt välkommet. Livet är väl ofta surt nog som det är ändå?

Så därför. Ni som vågar vara oförblommerat entusiastiska, lyriska, begeistrade – jag älskar er. För jag tycker ni behövs. Desperat!

Och. I mina ögon så är ni coolast.

Den 14 mars kommer ni i sanning höra mig själv raljera och driva med mig själv på högsta nivå. Är så klart cool som fan, men nonchalant – inte så mycket.. Köp din biljett på Ticnet idag så syns vi.

Ensam kan vara nog så stark – men inte alltid

Har ju alltid sett mig själv som en ensamvarg innerst inne, oberoende av hur alla andra uppfattar mig. Växte upp i en färgstark familj med många barn varav jag var det äldsta som fick ta mycket ansvar. Jag har i och för sig bara två syskon, men mamma var dagmamma och på den tiden var det rätt normalt med riktigt många barn i samma familjedaghem. Jag minns hur jag redan då drömde ljuva drömmar om lägenheten som jag skulle ha för mig själv när jag blev vuxen.

Det här projektet är på det personliga planet ett sorts experiment i att driva min självständighet till det yttersta. För sensibelt begåvade är ju en föreställning som jag på scenen sköter helt själv. Jag spelar, sjunger, ställer in ljud och ljus. Allt i sin enkelhet – men ändå. Detta var något jag ville pröva på efter att ha drivit teatergrupp och arbetat med band och fokuserat mycket på att försöka få det att funka för alla.

Ändock har jag idag blivit smärtsamt påmind om behovet av andra människors stöd och hjälp.

Mitt regiöga Tove Hellkvist och jag hade nämligen idag vårt första rep tillsammans på nästan en månad. Det här är ju inget man kan gå och gnälla om, men Tove har passat på att vara i Indien i ett par veckor – vilket hon självklart var väl värd. Men efter det, när jag stod hemma och flåsade med manuset i hand, blev hon sjuk. Så sjuk att vi inte kunde öva innan det första publikgenomdraget. Ett tillstånd som bara är att acceptera. Jättejobbigt för henne ju. Mest synd om henne ju! Icke desto mindre försatte det mig ärligt talat i panik att visa vad jag hade utan att ha fått det godkänt av mitt bollplank.

Så idag fick vi då äntligen arbeta tillsammans igen. Och äntligen blev jobbet lycka igen. Fjärilar, regnbågar och blåa himlar i mitt inre. Alla klichéer på en och samma gång. ”Fan va bra vi är. Så himla roliga!” skrockar vi helt oblygt tillsammans medan vi leker den allvarsamma lek som teater är.

Blanda inte ihop nöjen med affärer säger dom. Men jag har alltid föredragit att arbeta med vänner. Bakom det valet ligger samma teori som är anledningen till att jag månar om att arbeta med jobb jag älskar: Så mycket tid vi tillbringar på vårt jobb – och därmed med våra arbetskamrater – så det är klart vi ska trivas med dom! Det må kräva tydlighet och omtänksamhet att arbeta med vänner – men det går.

När jag tvärtemot märker att relation nästan blir kyligt professionell. Något nån gör bara för att. Då tänder jag av helt. Så är det bara. Det är inge kul. Läste nyligen att sångaren Petter har samma inställning som jag. Och det känns ju bra eftersom jag gillar Petter, menar jag.

Så Tove, min vän och mitt regiöga. Nu får du aldrig mer överge mig igen. Du får se dig för när du går över gatan. Äta klokt och sova ordentligt. Ta dina vitaminer. För ja, jag behöver dig.

Du är skarp, rolig och så där härligt rejält rak med glimten i ögat som funkar så himla bra på mig.

Jag är ännu starkare med dig. Tack!

Jo men allt cirklar väl kring mig

En av de saker jag älskar och hatar mest med min höganalytiska hjärna är att jag verkligen har förmåga att se saker ur så många perspektiv. Det jag älskar med det är att det kan hjälpa mig att rätt sätt snabbt se en mening med saker. Det kan också hjälpa mig att få förståelse för andra människors motiveringsgrunder för sina handlingar. Det kan också hjälpa mig att vara förutseende och därmed beredd för olika vändningar i livet.

Det jag hatar är att jag har så lätt att föreställa mig andras åsikter. Vissa av föreställningarna är säkert korrekta eller i alla fall fullt möjliga. Medan andra är rena fantasifoster som inte hjälper mig någonstans utan bara tar energi.

Jo, ni gissar rätt. Jag ger er idag ett live-exempel på hur min hjärna fungerar i en situation maxad av stress. Det är dags för att för första gången visa mitt arbete för en grupp människor och jag har inte kunnat tänka på något annat de senaste fem dagarna.

Bredvid min säng ligger tre söndertummade A4-papper där jag skrivit affirmationer i delvis vattenupplöst röd tusch. Det var min kloka syster som sa till mig: ”Sarah, nu får du sluta ge de där andra gamla tankarna så stor plats. Det är bara gamla mönster du vet. Du får träna nu.” Jag visste att hon hade rätt. Stressfyllda situationer, utmaningar utanför vår bekvämlighetszon tar fram alla automatiska reaktioner och tankar. Det är ju precis då vi behöver öva. Inte när det är sol, vi är på stranden och äter glass. Ni fattar.

Så det är då jag måste prata med mig själv och säga. Hallå, fröken. Du vet ju att så här är det bara. Tankarna. Ja, dom är här, det kan du inte förneka. Men exakt vad de säger ska du inte bry dig så mycket om. Iaktta dem, det räcker. Du har ju hört det förr? Eller hur?

Varför delar jag det här med er? För att ni ska tycka synd om mig? Nej, det är det sista jag vill. Det här är ju något jag verkligen vet att jag kan lära mig hantera och därför går jag igenom den här pinan. Igen. Men jag känner att det är ändå rätt hycklande att som högkänslig göra ett sånt här projekt och ändå inte vara ärlig med vilken effekt det har på mig. Det fungerar ju inte så att vi en dag kommer till rätta med vår egenskap och sen fungerar vi som ”alla dom där andra” som vi tror att ”alla andra” är. Nej. Vi har ett drag som gör att vi har en otroligt välutvecklad förmåga att tänka i många steg, vara förutseende, se detaljer, förutse utgångar, vara uppmärksamma för människors reaktioner – något som ofta också är väldigt bra. Och bara för att vi insett att det också kan fälla krokben för oss så upphör det ju liksom inte.

Det är därför jag delar det med er. Så funkar det för mig mitt i en utmaning.

För dig kanske det handlar om något helt annat än presentationen av en egen pjäs som får det att väcka illamåendet i magen och höra visionen av alla andras röster påstådda omkring dig. ”Alla andra” är för övrigt ett väldigt intressant begrepp som jag även tar upp i min föreställning. Men nu är det alltså så, att jag har här min lilla baby som jag har haft kul med i flera månader. Och nu ska någon in och peta i den. Tycka om den. Alltså. Jaha.

Hursomhelst. Det jag just nu stör mig mest på är att jag är så fullt medveten om att för andra är det som sker ikväll nån timme av deras liv. Men för mig är det så fasansfullt stort. Så stort att det påverkar mig totalt just nu och ett bra tag framöver. Det får mig att känna mig så galet självuppfylld. Och så tänker jag då till alla som må tänka att jag är det: ”Ja, jag veeeeeet att världen inte cirklar omkring mig.” Fast inne i mig är det ju så det känns.

Låt oss då ta den tanken ännu ett steg längre. För det är lite roligt det här med att vara rädd för att göra bort sig. Egentligen är det ju en sån galet ironiskt rolig tanke att man tror att alla går och tänker så mycket på vad man gör och inte gör. För det är ju på nåt sätt så man tänker när man är rädd. Men hur tänker vi egentligen om andra? Inte alls så mycket. En obetänksamt fälld kommentar må påverka mottagaren enormt, särskilt om denne är högkänslig. Men för den som sa det kanske det bara var ett yttrande i förbigående, inte alls så viktigt.

Det jag tänker mest på när det gäller själva innehållet i min föreställning är i alla fall att ju mer jag läser om ämnet högkänslighet så förstår jag ju hur vanvettigt olika vi alla är som upplever sig vara högkänsliga. Hur det yttrar sig i våra liv i praktiken, våra historier är ju så vitt skilda. Och jag funderar mycket på hur andra kommer kunna relatera till mina upplevelser. Kommer de kunna det?

Det jag i alla fall varmt hoppas på är att även om man kanske inte har samma stötestenar som just jag har, så kan man överföra det på sina egna och om inte annat känna värme med att det att det finns fler därute som kämpar. Det kan vara rätt hårt att vara en känslig i vissa situationer. Men i efterhand är det faktiskt ofta rätt roligt också. Man får skratta åt sig själv. Det är ju det jag ofta gör. Med kärlek. Och ni får gärna skratta med.

Stor kram och kärlek till er alla!

Ikväll ska vi försöka få ihop ljudet också för första gången. Må universum vara med oss! Är så galet glad för att jag nu strax ska gå väg och hålla en Zumbaklass för de anställda på ett företag. De vill ju bara dansa och jag är så glad att de ser till att jag också gör det idag!

Anpassa livet – inte dig själv

Du är bra precis som du är. Jag lovar. Vad nån än tutat i dig. Du kanske inte ännu har hittat ditt forum. Du kanske fortfarande känner att du bara sticker ut. Att du är gruskornet som skaver. Attans. Jag vill ju vara som fisken i vattnet bara tänker du.

Det finns även fiskar förresten som är högkänsliga. Visste du det? Det är ju inte bara bland oss människor som nästan 20% begåvats med en lägre tröskel för sinnesintryck. Och jag vet inte hur lätt för det är för en fisk att byta miljö. Kanske inte så lätt för oss heller. För många kan det vara otroligt skrämmande. Vi liksom står där man ställt oss. Kanske särskilt om man är en högkänslig med ett särdeles aktivt vaksamhets-system. Då är det lätt att bara känna: Ja, men det är ju så här mitt liv ska va, attans att jag inte ska passa in.

Nu är det ju så här att det finns något som heter slumpen. Vem sjutton var det nu som bestämde var just du skulle dimpa ner och hos vilka föräldrar då? Det kan jag inte svara på. Men jag kan lova dig att det inte alltid är precis där du hamnade som du ska vara. Jag pratar inte bara geografiskt. Jag pratar om den sortens människor du omger dig med. Vad du jobbar med. Hur ditt yrke påverkar hur din dag ser ut.

För otroligt mycket kan vi ändra. Små justeringar som kan ha helt enorm betydelse. Det är märkligt men det fattar vi inte alltid. Det känns liksom alltid att som det är nu så kommer livet alltid vara. Och sen gör vi några småjusteringar för att undanhålla vårt missnöje.

Men jag kan lova dig, att om det inte känns rätt, då finns det möjligheter och det är bara att prova sig fram.

Min resa har inneburit att testa olika sorters jobb. Där har jag kommit fram till att det handlar inte bara om själva ämnet. Det handlar också om hur jobbet är uppbyggt. Jag behöver mycket möjlighet till frihet. Kan jobba enormt hårt, men behöver också kunna ta pauser när jag vill. När det gäller människor. Det finns många fina, men de lyfter dig inte helt. Det behöver du. Sök dom som lyfter dig. När det gäller träning. Hur kan du komma igång? Jag som hatade träning upptäckte tricket att vägra mig själv busskort och började gå. Ja, tills jag upptäckte att jag kunde få betalt för att dansa framför en spegel.

Men det är så där vi bör hålla på. Lägga pusslet, bit för bit, tills vi har ett liv som funkar med vår personlighet.

Det går inte över en natt. För mig har det varit en supertradig väg. Väldigt ofta skrämmande. Men det är så skönt när man vet och man ser skillnaden. För varje liten justering inser man att en liten ändring kan betyda så mycket och det gör hjärtat lätt.

Så, kom ihåg nu. Anpassa sig och läsa av omgivningen är bra att kunna när det är absolut nödvändigt och det passar med vad du vill och önskar. Men inte på ren automatik. Du är bra som du är.

Det är ditt liv du ska forma.

Imorgon är det dags för mitt första publikrep, referensföreställningen. Är så nervös att jag kan kräkas. Hallå, det är ju inte alls färdigt! Men idag fick jag igen ett sånt där fint brev där någon tackade för detta projekt och att de upptäckt detta med högkänslighet och vilka möjligheter det innebär. Då är det ju en plötsligt en mening med allt. Även om jag på nätterna just nu funderar mycket på vilken sorts galning jag egentligen är. Biljetterna säljer nu på här på Ticnet, så passa på att skaffa din. Vi ses!

Världen genom ett förstoringsglas

”Ta inte allt så hårt. Du överreagerar. Du känner efter för mycket.”

Det skulle du inte säga om du såg livet ur mitt perspektiv.

Beskrivningen av begreppet högkänslighet är att vi högkänsliga har en lägre tröskel för sinnesintryck. Vi ser, hör eller känner inte mer än någon annan. Men det är många fler detaljer och nyanser som släpps in. Ibland bombarderas våra sinnen till den grad att vi kan överväldigas. Ur denna definition kan därmed en reaktion sägas vara naturlig i förhållande till upplevelsen.

Jag släppte i förrgår trailern till min föreställning. En enkel video ackompanjerad av en sång jag skrev för faktiskt mer än tio år sedan under en period då jag hade det riktigt tufft. En sång om livet i den för mig värsta av alla känslor. Nej, den är inte frustrationen, ilskan eller ens sorgen. I min dagbok heter den mest objudna gästen Herr Ångest. Kryddad med en rejäl dos apati. I det läget så är allt ett enda virr-varr inombords och allt vi kan göra är att betrakta världen utanför. Som ändå kan vara nog så vacker. Alla dessa detaljer vi ser men inte nödvändigtvis kan göra nåt åt.

Hur förklarar man bäst begreppet högkänslighet så det lätt förstås? För det är ju det jag nånstans skulle vilja. Så att vi kommer ifrån en allmän uppfattning om betydelsen av ordet känslighet, som ofta baserar sig på upplevelsen av våra reaktioner snarare än själva fenomenet.

Jag skulle vilja att kunskapen om mekanismerna bakom en hög känslighet blir mer kända. Av flera orsaker. Först och främst för att fler högkänsliga ska lära känna sitt drag och därmed få möjlighet att kanske må bättre genom att ta hand om oss själva som sig bör. Men även för att omvärlden lättare ska veta förstå sig på hur vi fungerar.

Förstoringsglaset är min illustration. Därav närbilderna. I dina ögon överreagerar jag. I dina ögon förstorar jag. Men precis så kan världen se ut för mig. På gott. Och på ont.

En snabbguide till bloggens mest uppskattade texter om högkänslighet

Jag skulle vilja välkomna alla nya läsare med en snabbguide till de populäraste inläggen sedan bloggen för För sensibelt begåvade startade.

När jag i höstas fick veta att jag beviljats stöd från Kulturbryggan för förberedelserna inför föreställningen För sensibelt begåvade så inledde jag omedelbart projekteringen som bestod av en fördjupning i ämnet högkänslighet i samband med delaktighetsarbetet med er läsare. Sedan dess har en rad ämnen hunnit hanteras vid sida om utvecklingen av själva teaterproduktionen. Bloggen har liksom fått ett eget liv.

Så, för att göra det smidigt åt er här jag samlat ihop några av de statistiskt mest omtyckta texterna med betoning på de som specifikt rör ämnet högkänslighet.

Vi är fan mer än regnbågar, fjärilar och gråtskrattande känsloclowner

Vi som är olika utanpå men lika inuti

För visst är det onödigt att må dåligt av gammal (o)vana

Tänk inte gör

Varför kameleonten egentligen byter färg

Hur ska du ha det i resten av ditt liv

Styrkan i det subtila

Hellre ensam än med fel person

När dom vi älskar mest inte vet bäst.

Sluta spekulera

Sensation seekers – vi som är easily bored

Med önskan om en fin lördag!

Med kärlek idag och alla andra dar

Kloka ord. Citat. Uppmuntrande tankar. ”Men. Vadå? Menar du att du behöver såna floskler för att må bra?”

Jo, jag är fullt medveten. Inredningsbutikerna dignar av dekorsbokstäver och dekorativt formgivna planscher med kloka ord. Citat i vår vardag har blivit folkligt på hög nivå och på Facebook överöses vi av vackra bilder med upplyftande ord. Med regelbundenhet även på sidan för För sensibelt begåvade, för vilken jag väljer dom med stor omsorg.

”Du är allt bra på att peppa dig själv” skrattade min lillebror till sist när vi fixade med ljud och jag stolt visade upp vad jag lärt mig. Ja, tänkte jag lite generat. Jo, jag gör nog det rätt ofta. Hm. Vem ska liksom annars göra det?

Så när det gäller citat har jag bestämt mig för att inte ge vika för coolhets-maffian. Det står inte Carpe Diem på min vägg. Däremot samlar jag på klokord med särskild innebörd för just mig och låter dom bombardera min hjärna dom dagar mörkret hägrar. För en kreativ och känslig hjärna är både ens bästa vän och ens värsta fiende. Min behöver tränas – och det är så jag använder klokheterna.

Idag på Alla hjärtans vill jag ösa kärlek över mig och er. All sorts kärlek. Romantisk kärlek, vänskapskärlek och egenkärlek. Omnia vincit amor, idag och alla andra dar. Visst, kommersiella jippon ger jag egentligen inte så mycket för. Men ger det oss anledning att vara lite rarare – och det kan man ju vara helt utan att det kostar – då hänger jag gärna på.

Med kärlek släpper jag idag också trailern till För sensibelt begåvade. Idag är det nämligen precis en månad kvar till premiär!

Varsågoda, vänner. En sång om att lägga märke till detaljerna.

En scenupplevelse för alla sinnen på vurma birger jarl

Nu är ni många som fått er en biljett. Ni som kommer redan på premiären den 14 mars hoppas jag verkligen redan har börjat boka bord och planera för att komma redan klockan 18.00 för att beställa mat och dryck inför föreställningen av För sensibelt begåvade.

Det är ju en helhetsupplevelse jag planerat för er! En charmig after work. En intellektuell krogshow. En varm föreställning. Ja, kalla det vad ni vill. Det blir mat, dryck, musik och finurligheter under en kväll i känslans tecken mitt i en lokal som andas charmigt engelskt bibliotek och skön lokal i Berlin på samma gång.

Denna scenupplevelse skapas för att kunna spelas mitt i den miljö där publiken befinner sig. Och vi börjar på vurma Birger Jarl! Har ni varit där? Det ligger mitt emot biografen Zita på Birger Jarlsgatan och är ständigt fullsmockat med människor tack vare sin goda mat och charmiga miljö.

Det var texten på baksidan på en tavla till en släkting till Neta som gav restaurangen sitt namn. Ja, eller restaurangerna är mer korrekt. Det som började med ett café är nu flera stycken och restaurangen på Birger Jarlsgatan är allt min favorit. Neta är alltså vurmas ägare och grundare och i texten stod om ett brödrecept som släktingen vurmade för.

Vurma, brinna för. Vad passar bättre för en föreställning om sensibelt begåvade, högkänsliga?

Under föreställningen serveras för 199 SEK en varmrätt och ett glas vin eller öl. Det finns en ordinarie att välja på, en vegetarisk och därtill en plocktallrik.

Premiären den 14e mars är slutsåld. Men det finns fortfarande biljetter att köpa på Ticnet till den 29 & 26 mars samt till den 2, 8, 15, 23 & 29 april. Boka bord direkt hos Vurma på 08-611 00 45 och kom ihåg att ni måste komma till er plats senast en kvart innan föreställningen börjar 19.00.

Varmt välkomna!