Om att fortsätta begå samma misstag och förvänta sig ett annat resultat

Vissa misstag begår vi bara en gång. Tack och lov. (Se bild.)

Andra, mer lömska, temporärt förklädda till vinster, upprepar vi igen och igen med samma bittra resultat.

För egen del så vet jag inte riktigt hur det gick till. Antar att jag helt enkelt slirade in i det gamla utmejslade spåret som jag kört i så mången gång förr.

Det flyter ju liksom på så bra där på den välbekanta stigen i miljön som vi känner till från förr. Så pass bra ett tag, att vi inte ens kommer oss för att ifrågasätta vad vi gör. Varför skulle vi det när vi är som fisken i vattnet, liksom?

Fast sen kommer konsekvensen. Igen. Och plötsligt faller fjällen från ögonen. Igen.

Det ÄR en utmaning att bryta gamla mönster. Mest för att vi oftast inte upptäcker att vi ramlat in i dom förrän det redan är försent.

Eller försent är det väl aldrig. Vi får nästan alltid nya chanser. Men försent för att undvika den onödiga smärtan ännu en gång. Det erfarenheten borde ha sagt till oss en gång för alla: Nej, den här vägen var inte rätt – prova en annan!

I morse blev jag medveten om att jag själv återigen trillat in i ett destruktivt beteende som jag har fajtas med under en lång tid av mitt liv. Ett beteende som jag var helt övertygad att jag hade stor insikt om och har lämnat bakom mig.

Uppenbarligen inte.

Vi människor är vanedjur. Lever helst under lagen av minsta möjliga motstånd. Det som är känt och bekant är alltid, jag menar alltid, skönare än något som är okänt. Även fast det bekanta bevisligen gjort oss illa. Även fast lyckan finns i det där andra okända.

När vi dock inte riktigt vet vad det där okända specifikt är, hur det ska konkretisera sig, då föredrar vi ändå många gånger det bekanta.

Det är inte klokt hur bra hjärnan är på att även inför varningstecken hitta på argument för att vidhålla gamla mönster för att slippa inse faktum: ”Men jag måste ju för att..” ”Om jag inte gör det kommer..” ”Det blir bra för att..”

Ofta handlar det om ett behov av att kunna kontrollera. En falsk känsla av kontroll, ska tilläggas. För det känns verkligen bara så på vägen. Det är inte så. Det märker vi när vi återigen befinner oss där i den smärtsamma konsekvensen.

”Hur gick det här till?” frågar vi då oss själva förvånat. Märkligt nog. Fast vi egentligen inte alls borde vara förvånade.

Hur kan vi fortsätta bete oss på samma sätt om och om igen och som med hjälp av tilltro till önsketänkande, magi och fåfäng förhoppning ändå förvänta oss ett annat resultat? Hur gör man för att ändra ett sånt beteende?

”Ja, fråga inte mig” skulle jag med ett bittert skratt vilja säga just idag. 🙂

Eller. Tja.

Lyssna när en klok närstående slår dig i huvet med sin iakttagelse.

Det är inte så kul, vill jag lova. Det känns förjäkligt att inse att man har gjort det igen.

Men. Det är ändå roligare än när verkligheten senare gör det, med en ännu hårdare kraft, för sjuttiotolfte gången.

Om det ändå inte hjälper får jag trösta med att vi människor ändå ändrar oss till slut en gång när vi verkligen måste. När mönstret gjort oss illa för mången gång. När vi inte längre står ut mer..

En vag liten tröst, kanske, med tårar på vägen.

Ändock en tröst.

Vad som är just mitt mönster kommer jag säkerligen på ett eller annat sätt ta upp i ett framtida inlägg. Det är något som mången högkänslig har på sitt CV. Frågan är dock om du känner till ditt mönster? Jag har en djup jul, helt klart. Attans vad våren kommer bli lättsam! 😀 Mot ljusare tider!

Att minnas barnet

”Lilla fina krumelur. Jag vill aldrig bliva stur.”

Så klart tog jag ett krumelurpiller när jag var liten. Jag ville alltid vara barn.

OM det nu ändå inte skulle funka – så lovade jag mig själv högtidligt att aldrig någonsin glömma hur det är att vara liten. Hur barn ser så mycket mer än vad vuxna tror och hur barn ofta ser självklara lösningar som vuxna ibland bara inte vill se.

Inte alltid. Men fler gånger än vuxna många gånger vill inse.

Ser dokumentären om Astrid Lindgren som sänds nu i jul och påminns om löftet till mig själv. Pippi Långstrump, min största förebild genom livet. Jag tror stenhårt på Pippis sorts moral. Att vara varm i hjärtat, välkomnande, nyfiken och öppen mot alla – men ändå inte tveka inför att utmana fasta normer och gränser när så krävs eller de inte fyller någon verklig funktion.

Men trots att jag så gärna vill se mig själv som en vuxen som minns hur det är att vara barn så blir det ibland smärtsamt tydligt att man är just – vuxen.

Igår fick jag inte sitta bredvid en kär liten pojke i mitt liv när vi gick på bio.

”Nej, det vill jag inte” talade han tydligt om. Han var arg på mig, för jag hade sagt ifrån till honom rejält vid matbordet tidigare samma dag.

Det var så klart inte första gången jag sa ifrån om något. Jag är tydlig när så behövs och så klart är det inte alltid uppskattat i stunden.

Barns uppgift är att pröva gränser. Vuxnas jobb är att sätta dem. De nödvändiga som handlar om att lära ut något som barnet ännu inte lärt sig.

Just då, i ögonblicket när man behöver sätta en gräns, är det dock kanske ingen realistisk idé att försöka minnas precis hur det känns att vara barn, insåg jag. Gör man det så kan det bli väldigt svårt att genomföra sitt uppdrag, nämligen.

Fast vid närmare eftertanke: Om vi kan minnas hur det verkligen var då, att vi då i vårt liv ännu faktiskt inte erfarit alla konsekvenser, att vi till stora delar fortfarande var ett oskrivet blad, så inser vi ju varför vi vuxna ibland behövs som ledsagare. Och att det är därför vi vuxna måste vara vuxna. Fast vi ärligt talat många gånger skulle vilja slippa.

Trots nödvändigheten i morgonens konflikt tog det tydliga beskedet från pojken, jag annars är favorit hos, ändå i hjärtat får jag medge. Det kändes rätt tomt där på andra sidan biofåtöljen.Tänkte då på alla er som är föräldrar och säkert dagligen sätter gränser. Hur det ibland måste kännas riktigt svårt även när det är rätt.

”Mina popcorn är slut” hördes då plötsligt från andra sidan bänkraden i mitten av filmen. Pojken tre stolar bort lutade sig fram och tittade tydligt på min fortfarande halvfulla kartong som jag redan mätt mest höll i mitt knä.

Den som reagerade först i mig var i sanningens namn det egna sårade inre barnet. Som i ett trollslag hade jag den spydiga repliken klar på tungan.Tack och lov var det dock den vuxne i mig som utan ett ord sträckte över kartongen.

Vi alla, vuxna som barn, vill ju bara bli älskade av de vi tycker om och ser upp till. Därför gör det ont när någon betydelsefull sätter en gräns. Vare sig vi är barn eller vuxna.

Fast dom här gränserna sätter vi ju bara mot de vi faktiskt bryr oss om. Annars kunde det ju lika gärna bara få vara. Annars kunde vi lika gärna bara ”lyfta på kjolarna” som min farmor brukar säga, sätta näsan i vädret och promenera vidare trallandes utan att bry oss ett endaste dugg.

Men vi bryr oss ju, både som vuxen och barn. Och det är där inne, där det bränner till, som det känns precis lika.

Och det, ser ni, det är det som också är kärlek. (Om nån undrade. 🙂 )

”Sarah, Sarah, kolla här..! Kolla här vad jag kan göra.!” ”Sarah, Sarah, jag kan kan klättra upp för stängslet.” ”Sarah, ser du hur långt jag kan hoppa?” hördes en röst hela vägen från bion. Ordningen återställd och barn/vuxen-hjärtan åter varma och trygga. På bilden ser ni förresten mig på mormors gård i Umeå i samma ålder som pojken i historien. Elaine Aron har förresten skrivit en bok om det högkänsliga barnet som jag varmt vill rekommendera alla föräldrar till ett känsligt eller högkänsligt barn. Det ämnet ska jag återkomma mer till framöver. (Till alla barn som mot förmodan läser detta så vill jag tillägga att det är faktiskt rätt bra att vara vuxen så länge man inte tror att man måste göra som alla andra. För man FÅR faktiskt bestämma det mesta själv då. Det ni! )

För när det är jul är vi ju alla lyckliga

Julefrid, julefröjd. Tusen stjärnor som tindrar.

I och med sociala medier är det idag så smärtsamt uppenbart vad det är för förväntningar som så många av oss, som i ett enda stort socialt medvetande, går omkring och bär på när det gäller julen och andra familjehögtider.

Nuförtiden är det inte bara glassiga magasin som säljer illusionen av lycka. Vi gör det till varandra, hela tiden.

I nyhetsflöden på Facebook och Instagram tävlar hemmagjorda bidrag som försöker återskapa visionen av barndomens jular. Det är perfekta granar på rad, välstädade hus, röda finklänningar, tända ljus, hemlagad mat, lackade paket och barn med gnistrande ögon.

Åh, det är för barnens skull, julen. För barnens skull? Barnen kräver faktiskt ingenting som vi inte själva lär dem. Barnen har snarare blivit ett godtagbart alibi för att låta oss återuppleva hur det var, eller kanske snarare återskapa hur vi skulle vilja att det var.

Själv är jag så jäkla guilty as charged. Med Fröken Nostalgi som andranamn och evig förkärlek till allt pittoreskt, gammalt och hemgjort är det hur lätt som helst att falla i fällan av bildens förevigande makt och sälja godkända ögonblick av den privata vardagen.

Inget fel i att lyfta lyckan. Inte alls.

Men jag har tänkt på det här när vi håller på och godkänner, alternativt stoppar, bilder som andra lägger upp på oss för att vi själva inte är nöjda med dem: Hallå, omvärlden ser oss faktiskt hela tiden som vi verkligen ser ut. Stor mening att censurera på nätet – egentligen? När det däremot gäller ögonblick ur vår vardag har vi dock faktiskt verklig makt att justera bilden av våra liv. För våra Facebookbekanta är ju faktiskt inte med oss hela tiden och kan ifrågasätta bilden vi vill ge.

Men när verkligheten då inte alls ser ut som den bild vi förväntas ge? När glappet mellan målbilden och vardagens realism blir för tydlig?

Det är nya tider på gång i min familj som påverkar oss alla. I samband med detta blev jag och min syster för någon vecka sedan rejält osams. Så till den grad att vi till slut inte pratade med varandra annat än via våra familjemedlemmar.

Det finns få saker som får mig att må så dåligt som att vara osams med mina syskon. Tyvärr verkar det dock ändå ibland vara oundvikligt. Särskilt när man är den sortens storasyster som jag är. En sån som inte kan hålla tyst och oombedd ger råd. Av välvilja. Av omtanke. Men ändå. Med perspektiv kan jag förstå även den andra parten.

Den här julaftonsmorgonen kändes till slut allt så låst att jag inte ens ville åka ut till firandet. Mitt kök såg som alltid efter att jag haft storkok ut som en katastrof (nej, det visade jag ej på Instagram – hur gör ni som städar medan ni lagar?) och jag bara satte mig ner i röran och grät som en liten unge. Tyckte väldigt synd om mig själv. En stund.

Men de älskade barnen väntande ju. Så jag åkte. Med sjukt låga förväntningar och katastrofscenarior i huvudet. Ändock.

Pappa med fru hämtade mig utanför porten med kärlek och en stor blomma i famnen. I bilbaksätet kurar sig en varm, kärleksfull varm hund ihop sig i knät. Vid ankomst mot det välkända målet börjar hon skaka av förväntan och yla – och på något märkligt sätt smittar det av sig på oss allihopa. Väl framme är mamma med man igång i köket, vacker i ny klänning i Charlesstonstil. Min rara svägerska varm och vacker som alltid. Bror, lugn och trygg. Leende svåger med som alltid pliriga ögon. Barnen som jublar bara man träder in genom dörren.

Sen möts vi då. Syster och jag. Hon ser på mig sammanbitet. Iskallt tänker jag. Vi kramas stelt. Men hon kommer tillbaka. ”Jag vill nog faktiskt ha en kram till” säger hon. Och plötsligt inser vi båda att allt förlorat proportion.

Hip och hurra hela dan blev det inte för det. Det är en annorlunda jul, så är det bara. Men med förväntningarna i kras får saker bara va. Vi tar fåniga systerbilder i källaren medan övriga himlar med ögonen ”jaha nu är de sams igen”. Syster hämtar visboken från KTH. Fler snapsvisor skrålas än på år. Vi behövde yla.

För oss alla går ju livet som bekant upp och ibland ner. Och vem säger att det alltid är upp bara för att det är jul?

Livet skiter fullständigt i vår välordnade kalender. Så är det. Sannolikt är det nog en rätt liten procent som lever den där drömjulen – trots alla välregisserade postade scenarier.

Och många, väldigt många har inte ens en familj att bråka med.

En bekant skrev igår en så bra och ärlig påminnelse om hur julen kan vara för en ensamstående far som fortfarande inte hittat någon han vill dela livet med. En annan person skrev och bad om sällskap i ensamheten. På våra gator ser vi var dag alla de tiggare som sitter och fryser vare sig det är måndag, fredag eller julafton.

Själv insåg jag under snapsvisorna (som i år mest sjöngs av de för dagen billediga damerna) hur sjukt stolt jag faktiskt ändå är över min familj. Hur väl vi ändå hanterar förändringar. Bara en sån sak som att jag får fira de flesta av mina jular med båda mina föräldrar samtidigt – trots att de varit skilda sedan jag var 25. Det är sannerligen smått otroligt! Att de idag och nu sen rätt många år tillbaka kan sitta och ha det trevligt tillsammans med sina respektive partners och skratta med oss barn och barnbarn över bordet. Nej, det var så klart inte halleluja de första åren, men de prioriterade ändå alltid vårt behov av att ibland få umgås med dem båda samtidigt. Det är otroligt fint.

På vägen mot bra måste det få vara oreda. För relationer – det är i sanning något som är både i nöd och i lust.

Och när det gäller julafton: Det är faktiskt bara EN dag och EN möjlighet. Den kan bli vad just du vill – och blir den inte det så finns det SÅ många fler dagar.

Tack och lov.

Bilden är från idag när jag och min syster med barn åkte skridskor. Vi har inte rett ut allt än. Men sjukt bra ibland att pausa och först åka lite bara. Apropå familj fick jag förresten precis höra att min 91-åriga farmor i Umeå idag föreslagit sin dotter på besök på hemmet att gå ut och kasta snöboll. En har allt att brås på.

Mitt hem är min borg

”Du kan inte hålla på att koka sylt och sy gardiner hela dagarna om du ska bli artist” sa den rödhåriga vackra danskan till mig i köket i den ståtliga gamla fyran på St Knuts väg i Malmö där jag bodde med min man sedan någon månad tillbaka. Jag var fortfarande gift, hade precis börjat på musikalartistutbildningen Malmö Musical Academy och Rikke var min nya bästa vän och klasskamrat.

Rikke, hade precis lämnat år av turnerande bakom sig med ett platinasäljande danskt pop-band, hade pojkvän på andra sidan sundet och delade lägenhet med två coola dansare från Skånes Dansteater på andra sidan korsningen vid Folkets Park på Monbijougatan.

”Det kan man väl visst det!” minns jag att jag svarade sårat.

Jag tror inte man bara kan skylla på det där att jag tidigt hade mycket ansvar hemma som anledning till att jag gillade allt husligt. ”Kvinnliga” fick jag igår av ny härlig vän höra att mina intressen är, till min förvåning. Men det är nog sant – enligt stereotyp värdering. Följde i sanning min mormor i hasorna på alla loven i Umeå och hon lärde mig tidigt sticka, virka, stoppa strumpor och baka allt från klassisk radiokaka till klenäter – och mamma lärde mig att sy. Jag gillar’t!

Nostalgisk, snarare än kvinnlig, tror jag snarare att jag är. Jag har ett bra minne och gillar att besöka det med sysslor som låter mig minnas igen. Helst med händerna som kan göra så mycket fint, något motoriskt som får det intellektuella att stiga åt sidan.

Men Rikke hade en poäng, insåg jag. Det handlar ju om var vi väljer att lägga vår tid och våra pengar. Vi kan göra nästan vad vi vill, men inte samtidigt.

Jag började betrakta mina föräldrar och vad jag lärt in automatiskt via min uppfostran med nya ögon och insåg plötsligt att man faktiskt inte måste satsa på att renovera jämt. Att man inte måste ha en stor perfekt skött trädgård. Att man inte måste bo jättestort eller perfekt. Att ju mer saker man har desto mer tid tar de att ta hand om.

Så var vill jag verkligen lägga min energi? frågade jag mig.

Inte på saker. Inte på pengar.

På människor. På upplevelser.

Nu kanske du argumenterar att det behövs pengar för att få upplevelser. Ja, i viss mån. Men om du medvetet börjar titta på vad du lägger din tid på så inser du också att det är dessa områden som växer. Med mindre pengar men mer tid och högre medvetenhet tvingas du fokusera dina resurser dit du verkligen vill i stället för att strössla obetänksamt.

Inspirerades vidare gjorde jag av mina vänner i Frankrike. Trots att de hade det gott ställt höll inte de på att renovera hemma och fixa hela dagarna. De umgicks. Mycket! (Mer än vad jag vill – ärligt talat..) Men det slog mig plötsligt hur märkligt det är att vi Sverige allmänt lägger så otroligt mycket tid på våra hem och saker – ofta mer än på våra relationer.

Därför valde jag att pröva att minimera mitt materiella för att se hur mycket energi och kraft jag kunde frigöra till att uppfylla andra drömmar än den vardag jag innan närt nästan på ren automatik. Jag gjorde mig av med 30 flyttkartonger. Bara det nödvändigaste fick flytta in. Sex fat och sex glas. Böcker som ska läsas om. Kläder som älskas.

Jag gillar också saker! Men inte längre – för sakernas skull. Det har jag sett för mycket av och för mig gav inte det något gott.

Nuförtiden frågar jag mig därför alltid: Behöver jag detta? Vill jag lägga energi på detta? Är detta det som verkligen är viktigt för mig? Är det så att svaret är ja, är det ofta en möbel med ett minne, något jag vill skapa eller något jag verkligen vill använda.

”Vi lever så olika liv. Jag har ett hus jag måste ta hand om. Du förstår, imorgon måste jag kratta. ” Så glamouröst blev jag nobbad – insåg jag i efterhand – av en person senast. ”Kratta på du” minns jag att jag svarade – och jag tänkte: Du vet sannerligen ingenting om mig. Hur många hus jag har målat. Hur många gårdar jag krattat. Och förmodligen kommer kratta – flera veckor varje sommar – och ännu mer i framtiden.

För ett fint hus med trädgård vet jag att jag kommer ha. Klart man kan ha ett hur fint hus som helst och ändå vara konstnär. Det har ju mina världens bästa vänner frilansande konstnärsparet jag älskar att bo hos i Malmö bevisat för länge sen.

Men det har varit SÅ skönt – och nödvändigt – att leva med lätt bagage efter så många år med det motsatta. Ett lätt bagage gör det så smidigt att föreställa sig och anpassa sig till helt nya möjligheter – en tanke jag älskar.

Allt har sin tid. Så även min lilla Amelie De Montmartre-lägenhet. Just nu är den det bästa med sina fönster i två riktningar, ljuvlig balkong och trots sin begränsade plats för saker – ändå plats att äta för fem personer. Vad mer måste man ha? Men så kommer det inte vara alltid.

Men nu är nu och juletid är bästa ursäkten för att plocka fram hon som mormor lärde upp – vare sig hon befinner sig i slott eller koja.

Det är ju så jag i hjärtat laddar om. Lagar mat, stickar, virkar, städar – för skojs skull – och inte bara för att underhålla det vanliga.

Känslig behöver tryggt. Och i hemmets vrå är det just vad det är.

Appropå hemmakatt ser ni på bilden min länge trogne livskamrat Tiger som flög till grönare ängar för tre år sedan. ”Jag ska inte vara en sån hemmakatt mer”, ”jag behöver komma ut mer”,”om jag inte har en gosig katt eller hund hemma blir jag nog mer en utetjej” minns jag att jag tänkte när han kändes oersättlig. Därför har det inte blivit någon ny djurvän. Ännu. Fast. Är ju i sanningens namn en hemmakatt ändå.. Bilden är tagen av Severus Tenenbaum. Vill ni förresten veta nåt kul? Bara omkring fem år efter att den vackra danskan sa som hon sa till mig var jag hemma i hennes kök på Amager i Köpenhamn där hon höggravid sydde pudetraek (örngott) och lagade morotspuré. Vi bytte liv för ett tag. Jomensåatt. Allt har sin tid, ni vet. För oss alla.

Med dom vi knappt behöver säga ett ord

Dom här personerna som förstår utan att du behöver förklara. Dom här personerna som läser dig som en öppen bok. Dom här personerna som vet när du säger ”det gör ingenting” fast det visst gör nåt. De som på något märkligt sätt bara vet och du aldrig behöver vara fullkomligt logisk, pedagogisk eller ens kronologisk med i dialog.

Vad är det som gör att dessa personer förstår oss så väl? Är det det faktum att de känt oss länge? Är det att de under år sett vartenda drag, lärt sig läsa varenda skiftning?

Ibland, men inte alltid. Vissa människor lär sig ju aldrig läsa dig, det har du säkert märkt.

Men ofta, en mor eller far med sitt barn. Min mamma är verkligen den mamman. Hon behöver bara kasta en blick på mina ögon och vet precis hur jag mår.

Vissa vänner kan ha det här draget med, vilket gör att vi trivs med dem fastän vi för övrigt kanske är helt olika. En av de vänner jag själv trivts med bäst kommer jag sällan överens med när vi börjar diskutera. Vi bråkar lätt när vi arbetar tillsammans. Men jag älskar ändå att vara med henne för hon läser mig som en öppen bok och jag känner därför mig så bekväm och att jag varken behöver säga rätt, vara rätt eller leka lätt.

Det är inte mina ord hon läser – det är ju liksom hela mitt jag.

Ibland finner vi denna egenskap hos någon vi precis har mött. När det som i ett slag känns som om vi har känt varandra hela livet. Vi förstår vad personen säger som den inte säger. Vi känner skiftningen i deras kroppsspråk genast. Det är fantastiskt – och samtidigt oerhört skrämmande. På samma gång. För det är ju rent logiskt så ogrundat. Vi kan därför inte ifrågasätta vad de säger och vad de gör, för det har vi inte vänskapligt kapital att göra. Vi måste ta dem på orden. Vad annat kan vi göra? Men det förändrar inte att vi läser dem och förstår möjligheter långt bortom vad som sagts.

Vi högkänsliga är överlag bra på detta. Men så klart inte med alla. Vissa kopplar man så klart bättre med, alltid.

Senaste tiden har, som jag tidigare varit inne på, varit sorglig och i går var nog kulmen. Ett sista adjö av någon som gick bort långt tidigare än någon i omgivningen var beredd på. I ett fantastiskt tal från en av de anhöriga påmindes jag om denna förmåga att läsa varandra och insåg att det är just den som jag definierar som samhörighet. Den egenskapen som gör att jag väljer att vilja ha en person nära mig.

Det är ju något helt fantastiskt även när man själv är personen som läser någon annan väl att våga ta tag i denne och säga: ”Men hördu, jag ser ju att saker inte är bra nu, vad hände!” Att se masken i personens ansikte bryta upp, lättnaden över att någon sett igenom försvarsmekanismerna.

En del av de personerna som läser mig som bäst pratar, precis som jag, rätt mycket och därför kan man knappast säga att vi alltid är tysta tillsammans. Men det är ändå inte i orden relationen ligger. Det är snarare i allt det här som sker mellan raderna. Där sker magin.

Men man kan aldrig ta det mellan raderna för givet. Och man ska sannerligen inte ta personer av detta slag för givet. Det påmindes jag ju om igår smärtsamt igen.

De är ovärderliga de här personerna som förstår oss så väl och kommer sannerligen inte i överflöd.

Så ta vara på dem.

Så himla fint. Så himla skönt.

Samförstånd.

Värdet av ditt ord

För mig är mitt ord heligt. Säger hellre nej och gör ja. Undviker i den mån spontaniteten tillåter uttalanden som målar in mig i ett hörn. Är jag det minsta osäker väntar jag med att sätta ord på saker. Jag vill att folk ska veta att säger jag något så menar jag det.

Självklart blir det även för mig ibland fel. Men överlag är detta väldigt viktigt för mig som person. Jag tänker helt enkelt mycket på vilken makt som ligger i mitt ord och vilken effekt det har på de jag kommunicerar med. Den vill jag försöka använda till gott.

Vi har en otrolig möjlighet till positiv påverkan på vår omgivning när vi väljer att verbalisera, sätta ord på positivt vi iakttar. När vi bekräftar varandra. När vi visar att vi ser.

En del människor med dålig självkänsla – ibland även jag själv – kan ha oerhört svårt att ta emot beröm och fina ord. De är för hårda mot sig själva och lever med för starka självkritiska inre monologer. Det kan göra att de har svårt att uppskatta människor som generöst delar med sig. Men som jag ser det handlar det ju mer om deras egen utveckling. Det betyder ju inte att DU ska sluta sätta ord på din beundran och uppskattning.

Vi tar så lätt för givet att folk vet. Hon som alltid klär sig så snyggt på jobbet och ser så snitsig ut. Klart hon vet redan! Han som är så otroligt välformulerad och klokt samlad, det behöver man väl inte påpeka?

Men, jo. Det behöver man. Människor mår bättre. Det kostar INGENTING att ge den här sortens dagliga gåvor. Och mår man bra och är trygg i sig själv och den man är då har man RÅD att ge oändligt på detta sätt.

Jag tycker otroligt mycket om att ge. Och jag tycker otroligt mycket om att få. (Haha. Finns ingen som blir surare än jag när man pratar om att skippa julklappar.) Men det häftiga med såväl ord som energi det är att vi själva bidrar till att sätta en kultur bland de vi omger oss med! Du bidrar till att färga nivån av generositet i din omgivning genom hur just du är! Kom ihåg det!

Under en lång tid i min tonår och tidiga tjugo begränsade jag den här jublande personen jag är. För det fanns dom som sa till mig att det var för mycket. Och jag valde att tro på dom. Det gör jag inte om. Det var den tråkigaste tiden i mitt liv.

Idag är jag den jag är och ger av ord och energi precis när jag vill och har lust. För det är sån jag föddes och det får både mig och andra att må bra! Har aldrig förr haft så mycket härliga, liknande människor omkring mig. Det smittar, liksom! Och eftersom de flesta som kommit i min närhet vet att jag sannerligen inte tvekar att också säga ifrån när så krävs. Att jag vet mitt värde. Att jag kan säga stopp. Att jag kan säga nej. Att jag kan säga att jag blev ledsen. Att jag sannerligen kan bli arg. Att jag verkligen månar om att leva upp till det jag säger. Just därför vet de att jag verkligen menar de komplimanger jag ger. Visste de inte det från början, så lär de sig det med tiden.

Jag älskar också komplimanger. Efter varje föreställning blir jag dock oerhört generad. Jag tycker applådtacket – som borde vara min belöning – är genant. Skruvar på mig och avslutar det till slut med ett sista uttalande för att ni inte ska behöva känna att ni ska behöva applådera längre än ni vill. (Det där vill jag nog jobba på.. Så klart är jag värd mina applåder!)

Men något jag verkligen ÄLSKAR och NJUTER av fullt ut och kan få uppleva om och om igen är när ni skriver till mig! Om ni VISSTE vilka brev jag får efter varje föreställning! Jag ryser och nyper mig i armen. Är det här till mig? Och jag skriver ALLTID tillbaka (har jag glömt någon får ni slå mig!) och tackar för att just du har valt att ta dig tid att bekräfta mig för din upplevelse. Det är så otroligt fint av er!

Därför skulle jag nu i samband med säsongsavslut vänligast och ödmjukast vilja be er alla snälla, några som kanske redan skrivit till mig, som kan tänka sig en ytterligare liten ansträngning, att gå in på Ticnet och skriva om er upplevelse. Dela gärna med er till ny potentiell publik inför nästa år! För era recensioner hjälper nyfikna på För sensibelt begåvades framtida genom att på tusen sätt, och miljoner gånger bättre än vad jag själv kan, beskriva vad det är som de ska få uppleva.

Senast idag upptäckte jag en recension som bara fick mina ögon att tåras. Jag vet inte vad jag ska säga när ni skriver sådana fantastiska saker som trots allt får mig att känna mig så glad över den jag är. Dessa recensioner kan ni gå in och läsa själva. Gör gärna det! Men här kommer ett litet brev som jag fick tillåtelse att publicera från en helt underbart givande ordrik publikvän Susanne Lindgren. Extra mycket vill jag dela detta brev för att hon dessutom så fint sammanfattar budskapet i föreställningen till oss alla:

”TACK Sarah, så berörd, så hög igenkänningsfaktor Underbart att just du e du, att vi e vi precis så livfulla känslorika mångfacetterade som vi e! Skål för passionen lyhördheten nyfikenheten känslorna leken färgerna kullerbyttorna gunget musiken teatern å livets alla helande krafter! Alla spektakel & mirakel!! Och för allt mänskligt & heligt vi e! Önskar dej all värdighet å kärlek genom alla små å stora helveten å alla små å stora himlar å även genom d där gråa vardagliga som ibland kan va ganska bra för oss färgsprakande vackra varelser även om d lätt blir aptrist.. Å va e vardag egentligen, om vi delar på ordet blir d Var Dag å behöver inte alls bli nåt slentrianmässigt, så mycket e upp till oss, låt oss inte anpassa oss utan låt oss anpassa våra liv så de passar oss!! Nu ska jag unna mej en fortsatt kväll som passar mej. Lät på dej som att d kan bli fler föreställningar nästa år, hoppas d Peace Flower Freedom Rock N Pop N Roll Dance & Happiness!!!”

FATTA! Så härligt att få läsa detta! Tack Susanne! Och alla ni andra – igen och igen och igen!

Så dela GÄRNA era ord om föreställningen med andra på Ticnet.

Och dela gärna era ord till människorna i er närhet.

Fast låt dem ha ett värde. Var en person vars ord tas på allvar om du så berömmer, lovar eller sätter stopp.

Ditt ord kan bli bland det värdefullaste du kan ge och det är med din konsekvens du laddar det.

Varje månad samma överraskning

Igår hade jag en rent ut sagt förjävlig dag. Jag vaknade och mådde så otroligt dåligt. Jag grät, grät och grät över allt tråkigt som har hänt den sista tiden. Unga människor som dör alldeles alldeles för tidigt, deras barn som blir utan föräldrar, älskade känsliga barn som ofrånkomligt lider på grund av föräldrars beslut och människor som kommit i min väg och gjort mig illa genom att obetänksamt och vårdslöst leka med min värme och ärliga uppmärksamhet utan rationellt agerande och respekt för ordets värde och andra än sina egna temporära behov.

Jag var så ledsen att jag verkligen inte kunde komma på hur i hela friden jag kunde starta en blogg med det här namnet. Hur jag kan ha mage att stå och prata om hur man curlar sig själv. Hur jag någonsin skulle vilja gå ut genom dörren igen i detta jävla meningslösa liv. Så kändes det. Det var väldigt länge sedan det kändes så.

Och på kvällen skulle jag ha föreställning. Den sista för året. Vilket hyckleri.

Jag SMS:ade vänner och bad om stöd. Bad dem stoppa mig från att göra dumma saker. Bad dem trösta mig. De som inte hade tid skällde jag ut (!) – via SMS. (Förlåt T.) Till slut fick jag tag i mamma som i en dag av fullkomlig klokhet sa precis de rätta sakerna som fick mig att hyfsat ta mig samman. Jag messade vurma och berättade att jag skulle komma sent. Väl där märkte jag att jag glömt att raka armhålorna. Snajdigt till min stiliga franska klassiska outfit. Den snälla vurma-personalen gav mig både ingefärsdricka och rakhyvlar som till en annan diva. (Jag är er evigt tacksamma.)

Men.

Så kom mensen.

Ja. Så kom mensen.

Jag har ännu inte skrivit om hur det är med det här med känslighet och hormoner. Så därför har jag skam till sägandes under ett år ännu inte ens benämnt hur vår kvinnliga cykel påverkar livet som högkänslig.

Så här är det: Fast att jag kan vara väldigt öppen och gillar att provocera och absolut gillar att prata om sex så gillar jag inte att prata om.. kroppsvätskor. Jo, jag är faktiskt lite fin i kanten. Fastän jag så klart älskar att driva med andra som också är det. (Haha.. fattade ni inte det? Jag är ju likadan! Måste ju få retas bara!)

Jag tycker det är fantastiskt att Liv Strömquist öppnar upp ämnen som absolut inte ska vara tabu. Självklart ska vi tala om allt som vår härliga kvinnliga kropp består av. Men själv vill jag ÄNDÅ inte prata mens, specifikt som sådan, mer än jag vill prata om.. blod. Eller.. ja de andra kroppsvätskorna. (Jag låter bli att räkna upp – är det ok?)

Men däremot är det absolut relevant i denna blogg att prata om hur det här med mens och PMS påverkar oss även som känsliga.

Svaret är: MER. Så klart! Ibland otroligt mycket mer!

Men jag har ALDRIG velat vara en ”sån kvinna” som det märks på att hon har mens. Det vill nog ingen kvinna med tanke på hur det av vissa mindre vetande används som ett skällsord. Varje man som lärt sig det minsta om kvinnor vet däremot att meningen ”har du mens” är den utan tvekan mest tabulagda meningen när så kan vara fallet. Eller någonsin. För det är en orättvis anklagelse – ett försök att rationalisera bort en reaktion.

Ändock. När det redan hänt för mycket i livet, när man burit tungt för mycket och för länge – då kommer den och slår en i huvet. Gör allt tiofalt värre. Särskilt om huvudkosten varit vin och choklad den senaste tiden snarare än Omega-3-rik lax eller chiafrön. (Jo, Omega-3 hjälper mot PMS!! Prova!!)

Så när jag då insåg: Jaha.

I stunden lättade allt. Såväl hormoniellt – för så är det för mig – som reaktionsmässigt. Jag kände mig nästan lite fånig.

Varför denna ÖVERRASKNING? Jag är ju för fan 41 år gammal och har en röd besökare som är regelbunden som en klocka!

Övriga effekter av mensen. Ja. Den gör ont. För mig betydligt mer än för andra – precis som för min mor. Jo. Det är faktiskt så. Jag har fått det utrett och går alltid omkring med Naproxen i ett hjärtformat smycke runt halsen halva månaden. Måste ta det inom fem minuter av ett ”anfall”. För annars kan jag svimma av smärtan som sätter igång på plats. Jag har fått anfall på en krokodilfarm på Cayman Islands och suttit och skrikit så jag skrämde de besökande barnen halvt från vettet – mer än krokodilerna. Jag har slagit min egen älskade stackars mormor när hon vettskrämd försökte närma sig mig i det ondaste. Och. Jag har fått hjärnskakning av mina mensanfall en gång. Jo. Det är sant. Jag svimmade från toalettstolen rätt ned i kaklet. Syster hittade mig blodig på den annars så fina toaletten som i turbulensen kom att se ut som en knarkarkvart. Rätt roligt i efterhand. Såret såg länge ut som om jag fått en hockeyskada, typ smäll med hockeyklubba, rätt över ögonbrynet.

Därför skrattar jag alltid lite åt kvinnor som låter bli att gå till jobbet pga av mens. Det är ju taskigt – för jag vet ju att det är förjävligt. Men jag vet att i nio av tio fall har jag det jävligare och jag har kämpat med vetekuddar, yoga och starka piller för att kunna fungera ändå. Därför har jag typ noll mercy med er andra. (Inte helt rättvist- jag vet – men jag är inte perfekt.)

Jag tror det kallas Dysmennorré som jag har det – jag får som som en riktig kortare förlossning – på riktigt – varje gång. Har världens mest tränade livmoder. En del kvinnor säger ”men låt mig slippa mensen nu, jag har redan fått barn.” Jag säger – sluta klaga. Du har ändå fått något för den.

Men jag är ändå varmt tacksam för den och tacksam för att jag fortfarande är i god form för vad den kan ge upphov till.

Men att jag fortfarande blir överraskad varje månad.

Så ärligt talat. Idag känns allt bra. Gårdagens föreställning var helt fantastisk med en helt underbar publik. Jag fick helt plötsligt efteråt en släng av det där omtalade ”perspektivet” och insåg igen att jag är ju bara en liten person som gör så gott jag kan med just det som blivit MIG givet. Och det är också viktigt. Mer kan man inte göra. Och det går ner. Men det går också alltid upp igen.

Men till alla kvinnor – glöm inte – känns livet EXTRA jävligt så kan det ju faktiskt vara din månatliga vän som kommer och skruvar upp volymen några grader. Ingen annan får fråga om det är mensen. Men DU kan kanske fråga dig själv lite oftare?

Och är det så. Då kan man säga till sig själv. Jaha. Andas ut. Håll ut. Just nu känns det värre än det egentligen är. Men. Inget varar för evigt. Inte ens det sorgliga.

Så för egen del. Idag. Egentligen är allt rätt bra. Och ikväll ska jag ha trevligt och dricka vin med nya arbetskamrater! Jag har plattat håret dagen till ära – hejdå föreställningslockar – hej mitt raka barndomshår. Känner mig fin! Och -självklart är berlocken runt halsen.

Jag älskar er allesamman!

TACK FÖR EN HELT FANTASTISK SISTA FÖRESTÄLLNING FÖR ÅRET! DEN KOMMER JAG LEVA PÅ LÄNGE!

När ingenting är säkert är allting möjligt

Förändringens tider. I den vaga fas där den förebådande känslan finns men det konkreta ej ännu tagit plats – och inte ska ta plats – ännu.

Det går inte att skynda på. Gör man det och försöker ge sig själv svar för tidigt begränsar man sig och lurar ändå bara sig själv. Vet gör man när man funderat och undersökt och innan dess är det bara att flyta med. Vara nyfiken går bra. Upptäcka går fint. Men ovissheten har sin funktion i vissa skeden av livet. Så är det bara.

Jag har haft lite svårt att skriva till er på sistone. Därför att jag inte har riktigt kunnat sätta fingret på vad som egentligen rör på sig i mig. Så kan det vara när dimman börjar röra på sig och formas till något nytt.

Till er har jag ju ambitionen av att skriva om klara idéer. Momentana iakttagelser. Uppmuntran. Insikter. Jag vill inte utan poäng dela mina vanliga vedermödor – som säkert du känner så väl igen från ditt eget liv ändå. Jag vill heller inte på tangentbordet ge mer fokus till det som jag inte valt men som ändå av någon anledning är.

Fast livet är ju även dessa processer och just nu vill uppenbarligen det här sökandet ha sitt fokus.

Slutet på november var inte nån höjdartid. Så är det bara. Och det lär påverka december med. Otroligt sorgliga saker som inte går att väja från. Som att min allra äldsta och närmsta vän förlorade den närmsta familjemedlem. Dessutom förändringar i egna familjen som påverkar alla vare sig de vill eller inte. Utöver det märkliga svängande händelser och hårt jobb. Som grädde på moset, under den mörkaste tiden på året.

Fast.

Jag är ju en sån där medfött jobbig halvfullt-glas person. Så därför tänker jag samtidigt på hur november var åren innan jag arbetade som träningsinstruktör – och hur vansinnigt mycket bättre det ändå är nu.. Jag tänker på att jag under förra veckans slit möjliggjorde en enklare sökbarhet på webben för en hel högskola. Jag tänker på att jag har vänner som vill dela saker med mig och ha mig nära under inte bara i det soliga utan även det svåra och att tillit är fint. Tillit är bra. Och jag tänker på att just nu är faktiskt allt möjligt.

Det är ju trots allt jag som bestämmer.

Så det lilla jag i all enkelhet bestämt mig för idag är följande:

Stevie Wonder. Ja, Stevie. Idag får det va du och jag. För du är snäll och varm och det behöver jag. Sen tänker jag massage. Ja. För min starka kropp som tränar andra åtta timmar i veckan ska också få sitt – vilken tur – fantastiska C med dom magiska händerna hade en timme kvar. Sen tänker jag Havtornsbär i min morgonsmoothie, åh ni vackra guldkorn som har både Omega 3 och C-vitamin i mängder så mina celler borde börja dansa och hoppa. Sen tänker jag min älskade mormors fina stol som nu äntligen står vid mitt piano och som med sin blotta uppenbarelse alltid kommer få mig att le vid minnet när skomakardottern från Byske frågade sitt övandes barnbarn om ”Va ska he´va bra för?” Jag tänker också att jag vill ta en stund med min kära pappa och pussa på världens varmaste vita lilla hundmage som tillhör hushållets Grand Old Lady. Och jag vill ut i skogen. Eller. Det bästa av den varianten som Nackareservatet har att erbjuda.

Sen, efter allt det, då är det dags att ge den nya kraften till drömmarna och låta fina trådar skapa vidare på en mäktig väv av önskad verklighet.

Och. Om bara 19 dagar är det vintersolstånd och då börjar ju tiden jag älskar allra mest på hela året: Den när det för varje dag blir ljusare och ljusare.

När jag tänker efter. Egentligen är det bra att dröjer lite. Jo men det är det ju faktiskt. Jag kan faktiskt vänta lite till. För när det väl händer då vill jag vara beredd. Då vill jag vara klar att njuta fullt ut ju. Så fantastiskt mycket. Så länge det varar.

Så jag börjar fila vidare en smula på idag. Sen imorgon. Ett steg i taget.

Ja, allt är faktiskt möjligt.

Jo, det kan ju faktiskt vara dimma och sol på samma gång. Så var det som ni ser på bilden i somras på lilla fiskarön Andørja i Nordnorge där min farmor växte upp. Imorgon är det dags för årets sista För sensibelt begåvade. Ja, så klart är det delvis därför förändringens vindar blåser. Under hela 2014 har jag levt med en föreställning vid kärt namn För sensibelt begåvade. Även under året innan närde jag min vision. Innan den tog plats var dimman ett tag också oklar. Nu har jag möjlighet att forma mitt liv igen – och med stor sannolikhet på helt andra områden. Men först vill jag imorgon ge er en krona på verket. NÅGRA FÅ biljetter finns kvar till dig som vill dela kvällen med mig. Passa på – för sen lär det dröja ett tag! Din biljett hittar du på Ticnet!

Med näsa för möjligheter

Jag har näsa för möjligheter. Jag har känsla för potential. Detta gäller såväl skeenden som människor. Något som säkert många högkänsliga känner igen sig i. Det låter så kaxigt att säga så. Men. Vi vi vet. En av de stora fördelarna med att vara mottaglig för mängder av små detaljer.

Så. Min instinkt säger: ”WOW! Här finns något”. Den praktiska sidan säger snabbt ”SÅ KLART! Så kan vi göra”. Min lustfyllda sida säger ”ÅH! Vad spännande!”.

Jag fristajlar lättjefullt nynnandes framåt på ren känsla och saker går liksom bara vägen. För jag ser ju den så klart framför mig – vägen alltså. Måhända är den lite krokig, men ljuset där i fjärran är ändå omöjligt att ignorera, bara att följa.

Men sen. När det verkligen börjar rulla på. När det verkligen börjar hända saker. När det jag föreställt mig som just möjligt plötsligt börjar bli verkligt och här och nu. DÅ kommer plötsligt den här andra rösten:

DA-RA-DA-DAAAAAAAAA…

Den är som ett dovt åskmuller i fjärran. Långt ifrån genomträngande och ändå så närvarande. Så olycksbådande.

Mörka dockan gör entré. Med sin stolta hållning och snärt i klacken vänder hon i ett slag visionen och ringar knivskarpt in ALLT i processen som KAN gå fel. Allt som jag inte tänkt på. Alla svagheter i min plan. Allt som kan göra ont. Bli besvärligt. Eller bara dumt. Hon är superjobbig. Smärtsamt knivskarp med sitt ofelbara öga för hinder.

Med sin skoningslösa förnuftiga röst säger hon: ”Ja, nu blir det säkert pannkaka av alltihopa!” Hon är så otroligt hård. Skrämmer verkligen upp mig. Gör sitt allra bästa för att få mig att bara strunta i alltihopa. Hon lyckas nästan också. Ett tag känns den innan så roliga idéen plötsligt inte det minsta lockande.

Ändå är det ju samtidigt på grund av att hon alltid bor på min ena axel som det ju nästan aldrig blir.. pannkaka. Inte ens en liten plätt.

Ibland tänker jag ändå att hon kan väl ge sig av? Men, dra nu! Jag klarar mig ju! Har jag inte bevisat det vid det här laget?

Samtidigt är det ju hon som gjort att jag blivit så bra på massa saker jag innan inte kunde – för att jag tänkte att det är bäst att vara noggrann ”för säkerhets skull”. Det är hon som hjälpt mig i massor av vänskaper och relationer – för det är hon som informerar om saker bara för säkerhets skull till folk. En del tycker jag är onödligt tydlig. Ibland ÄR jag onödigt tydlig. För saker måste ju också ha sin process. Men många, många tycker det är skönt och omtänksamt med nån som tänker steget före. (Utom när det gäller det här med att komma i tid i privat häng. Där funkar hon av nån anledning bara så där halvbra…)

Ibland hindrar hon, dock, den mörka donnan. Stoppar utveckling. Skjuter upp. När det gällde det jag längtade allra mest med att få arbeta med hindrade hon mig länge, länge. Tills jag till slut bara exploderade.

Fast på nåt sätt kanske det var nödvändigt. Hon ville skydda mig. Förbereda mig. För allt det där okända. Allt det där jag inte visste lösningen på. Fast till slut blev det ändå så att nånting helt otänkbart hände som var så mycket läskigare än allt jag kunde fantisera ihop och till slut verkade då allt det där övervägandet jag hållit på med så himla futtigt.

HUR ska det bli? tänker hon i alla fall ofta, hon, brunetten. Hon vill VETA. Ha färdiga slut. Det är därför hon älskar sagor.

Hon visste inte det jag vet nu. Nämligen. Att man ibland först måste bestämma sig för VAD man vill. Vilket håll man vill gå åt. Vad man behöver. HUR:et kommer sen på köpet. Det gör det.

Vi får inte veta allt från början. På något sätt måste vi gå på känsla.

Fast. Vad är då skillnaden mellan rädslan i samband med självbevarelsedrift och intuitionen som varnar om verklig fara? Hur ska man kunna skilja dessa så lika röster åt? Den ena har funktionen av att skärpa sinnena för att förbereda och skydda även om vägen är rätt. Den andra är däremot en sann varningsklocka som man inte ska vifta bort. Vilken som är vilken, det är inte alltid lätt att avgöra.

Jag såg helt spontant en sjukt bra möjlighet häromveckan. En rolig lösning för en av mina uppdragsgivare. Ett suveränt uppdrag för mig själv som dessutom kommer rädda årsstarten. Och den här jädrans truten, påeldad av hon som ser möjligheter, lyckades ju så klart sälja in idéen! Men va? Gick det vägen? Jaha.. Oj.

Så. Nu har jag lite höjdskräck. Mörka dockan/HSP-tjejen i mig håller nu på att planera och lära mig ALLT om det här området utöver det jag redan kan. Och skrämma upp mig. Jämföra mig med andra. Slå ner på allt som den blonda/HSS-donnan lyft som kul och möjligt. Men det ska inte få stoppa mig.

För jag har lärt mig att de här obehagliga känslorna som kommer NÄR saker börjar gå vägen som först var kul – de är till för att hjälpa mig orientera. Låter jag dem däremot stoppa mig helt – då får de gå för långt.

Det är nämligen en HELT annan sak om jag får ont i magen redan från början. Ja, då får jag ju inte ens upp känslan för möjlighet, då blir det sällan nåt alls. Men som nu, när det kommer när allt flyter på lite för bra, ja då är det ju mest för att hjälpa mig, dra ner på takten, öka noggrannheten och något som jag bara får stå ut med som en del i processen.

På föreställningsplanet är det nu dags för ett årsavslut nu på onsdag. Kanske ska just du vara med? Känns högtidligt. 16:e föreställningen på vurma. Över 1000 besökare! Ska sätta mig ikväll och mysöva och sjunga och förbereda mig för att vara så guld jag bara kan inför ännu en höjdarkväll i underbart sällskap.

Fast först ska jag alltså skrämmas lite av mörka dockan för att slipas ännu ett par varv..

Hé blir nog bra…

Några få biljetter finns kvar till NU PÅ ONSDAG DEN 3 DECEMBER av årets sista föreställning av FÖR SENSIBELT BEGÅVADE. Reservera din egen biljett på Ticnet! Och du som redan har en – kom ihåg att boka ditt bord på vurma 08-6110045. Viktigt för att du ska få en bra plats i rummet!

Välkommen till årets sista föreställning av För sensibelt begåvade – onsdag 3 december

”En har ju en del bagage. Och jag tänkte att jag skulle dela med mig. Av lite av det som gör att jag har mage att ställa mig här och påstå att jag är sensibelt begåvad.”

Dina biljetter hittar du på Ticnet.
Läs mer om föreställningen på dess hemsida www.forsensibeltbegavade.com
Kolla gärna in föreställningens trailer och föreställningstrailer.
Du kan även följa För sensibelt begåvade på Facebook.

För sensibelt begåvad är en liten föreställning om högkänslighet och känslighet i allmänhet. Det är föreställningen för dig som upplever dig själv som känsligare än de flesta, för dig som är nyfiken på begreppet högkänslighet eller för dig som vill veta mer om hur en sensibelt begåvad person kan vara funtad. Men kanske mest för alla som vill underhållas, förfäras, inspireras och lämna föreställningen med ett leende på läpparna och något tänkvärt att grunna på.

För sensibelt är ett Stockholms lilla stora succé. Med nära inpå helt utsålda hus trots minimala marknadsföringsresurser har föreställningen spelats på vurma Birger Jarls övervåning 15 gånger. På grund av den stora efterfrågan har det under hösten blivit flera extraföreställningar och NU ONSDAGEN DEN 3 DECEMBER är det dags för den sista för året.

Välkommen till höstens charmigaste och varmaste lilla föreställning i ett föreställningsrum utöver det vanliga. För sensibelt begåvade spelas nämligen mitt bland en ätande och drickande publik i hela det charmigt inredda rummet på vurma Birger Jarl.

Obs. Biljetterna är få och just din plats exklusiv. Så det är nu hög tid att boka din biljett för att kunna få komma i det sällskap du önskar! Eller helt enkelt för bara exklusiva du! För sensibelt begåvade har många singelbesökare!

Varmt välkomna in i värmen!

Med vänlig hälsning Sarah Nilsson och Bonjour Amour

Foto: Linda Rehlin