Om konsten att vara snäll

Konsten att vara snäll heter en bok av Stefan Einhorn. Den har inte jag läst. För jag tycker inte att jag behöver den. Faktiskt. Efter att ha läst på baksidan av Herr Einhorns bok ser jag att han är inne på samma spår som jag. Snäll är inte alls dumt utan tvärtom klokt och bra. Det innebär att vara omtänksam, kärleksfull och att medvetet vilja göra livet bättre för sin omgivning – och därmed även för sig själv.

Min favoritblåslampa i det här projektet är min vän författaren Johanne Hildebrandt. Hon är en av de som allra först fick höra om idén till För sensibelt begåvade och har uppmuntrat mig sen första stund. Trots att hon just nu själv befinner sig i sin egen skrivarbubbla i arbetet med nästa bok i bronsålderserien Sagan om Valhalla, så ringer hon mig regelbundet och kollar att jag jobbar på.

Vi brukar diskutera känsla kontra logik Johanne och jag. För Johanne hävdar att hon främst är en ytterst logisk människa och inte alls känslig på det sättet jag är. Jag vill säga emot, för trots att jag vet att Johanne är en mycket tuff och rak person med hårda erfarenheter som korrespondent i flera av världens krigszoner så tänker jag på alla sätt hon varit snäll och hjälpt mig. Så visst är du känslig, brukar jag säga. Du är också snäll. ”Men Sarah. Det är logiskt att vara snäll.”

Och precis så är det. Det är logiskt att vara snäll. Det du ger ut det får du tillbaka. I alla fall av alla människor som fattat grejen.

Men vi är nog inte alla helt överens om vad det innebär att vara snäll. För mig innebär det exempelvis sannerligen inte att hålla tyst och hålla god min bara för den goda stämningens skull.

Om det är någon som läst på förstasidan av denna hemsida så skriver jag om personer som inte alls tycker jag är särskilt sensibelt begåvad. Det beror nog delvis på två saker. Det ena är tillfällen då det bara blivit för mycket för mig på grund av olika former av stress (överstimulerad som det heter på högkänslighetsspråk) och jag brustit och sagt ifrån betydligt mer kraftfullt och emotionellt än vad jag i efterhand skulle ha önskat. Det andra är tillfällen då jag helt enkelt sagt ifrån. Punkt.

Jag är bra på att säga ifrån. Inte alltid. Men väldigt ofta. Väldigt många tycker om det och uppskattar att de vet var de har mig. En del avskyr det.

Människor är inte tankeläsare. Trots datorer och telefoner med appar har vi ännu inte lyckats tillämpa airplay på våra hjärnor. Därför anser jag att det är snällt att säga ifrån när det kan leda till att en situation mellan människor förbättras.

Åt andra hållet är det inte snällt att hålla tyst om förhållanden som en person skulle ha behövt veta om.

Här tycker vi olika. Endel verkar snarare intala sig själva att vara snäll är att undvika en upprörd reaktion. Fast man i mina ögon egentligen är mest snäll mot sig själv. Vidare är det ofta en kortsiktig lösning även mot sig själv eftersom personen, när sanningen kommer fram, med all sannolikhet kommer att reagera dubbelt så starkt. Jag tror på att rakt ta itu med svåra samtal för att undvika onödigt lidande. Att riva av ett plåster snabbt gör ont – men en kortare stund.

Alla är ju dock inte som jag uppvuxna i en väldigt rak miljö. Därför arbetar jag på att undvika att tala i affekt och vänta tills jag hunnit fundera.

För det finns tyvärr en hel del svarta dagar i kalendern på det området. En är ju inget helgon bara för att man tror.

Finns mycket mer att säga om snällhet. Så kanske ska en läsa Einhorns bok ändå.

Fast nu ska jag baka pepparkakor.

Appropå att säga ifrån. Precis när jag skrivit klart detta blev jag medveten om att jag faktiskt sov över demonstrationen i Kärrtorp. Skäms lite. Alla ni som var där idag och visade med er närvaro att de allra flesta av oss inte accepterar rasism gjorde något riktigt snällt. Tack.

Sätt mig på ett tåg utan internet…

..och vips är flera nya scener klara.

Att bli lite uttråkad är rätt bra. Kreativitetens moder skulle jag vilja säga. Man har inte roligare än man gör sig.

Om högkänsliga sägs det att vi är galet bra på att fokusera så länge vi inte utsätts för distraktioner. Vi gillar att ha en miljö som inte stimulerar och tar uppmärksamheten från vår uppgift. Naturligtvis är en diagnosticering för ADHD en process som jag varken har kunskap om eller är kvalificerad att uttala mig om. Men Elaine Aron skriver om hur högkänsliga personer felaktigt fått diagnosen ADHD eftersom överstimulering kan göra att vi blir uppskruvade och får svårt att koncentrera oss. En skillnad som här har nämnts är att barn med ADHD kan bli lugnade och få det lättare att fokusera med hjälp av musik under rätt omständigheter medan ett barn känsligt för sinnesintryck snarare behöver tystnad och då inte alls har problem att fokusera i långa stunder.

Jag har i alla fall sjukt kul nu när jag äntligen får arbeta konkret med föreställningen efter en lång tid av research och projektering. Är riktigt pinsam här där jag sitter och skrattar åt mig själv. Och jag hoppas att ni ska få det ännu roligare i vår när det är dags att visa er vad jag klurar på.

Åter i Stockholm, en stad med en helt annan energi. Ser fram emot att få gå in mig och mitt påtande igen. Är galet bra på att leva i kappsäck. Men nu är det skönt med min säng, mitt kylskåp, mina kläder – flera stycken igen.

Mitt hem som kändes uttjatat förra veckan är återigen mysigt välbekant och bekvämt. Kontraster rockar.

PS Snälltåget HAR gratis internet. Men guys, det får ni gärna jobba mer på om det ska gå att använda. Eller alltså då. Kanske inte. DS

Kom bort och kom hem

Hejdå Malmö. För denna gång. Jag älskar dig för evigt. Det var hos dig jag blev vuxen. Det var hos dig jag började välja själv. Dom sa du var världens tråkigaste stad. Dom fattade ingenting. För det ingen berättade var att du var Sveriges största prestigelösa stad, att dom vackraste husen finns i kvarter där folk från hela världen bor och att falafeln är king. Tack för att du hjälpte mig hitta öppna fritänkande människor, ett yrke jag älskar och en estetik som är min. Tack för vänner från hela världen, tack för konstnärer utanför institutionerna och tack för alla möjligheter, perspektiv och ny luft.

Byt miljö och byt tankar. Byt omgivning och byt idéer. Ni vet men ni vet inte. Jag lovar, ni glömmer. Blir ju själv lika positivt förvånad och överraskad varje gång över vad som händer i mig när jag kommer till en ny miljö om så bara för nån dag.

Det är så lätt för oss människor att tro att det som är nu, nu, nu det är för evigt. Det gäller alla lägen, från sorg till glädje. Visst, det är bra för närvarons skull. Mindfulness är 2000-talets nya svarta. Men förändring är trots allt den enda konstant vi människor kan räkna med. Oförberedda bekämpar vi den. Men förberedda kan vi använda den.

Min flytt till Malmö som 25-åring förändrade mitt liv. Fick saker att falla på plats. Hjärnan kan vara så märkligt inskränkt. Kom ihåg det! För som tjugoåring kunde jag själv exempelvis inte se mig själv sjunga annat än klassiskt. Jag kunde inte se mig pussa en annan pojke. Jag kunde inte se ett annat liv än det jag innan sett.

Det finns alltid så mycket mer än vad vi kan föreställa oss. I smått som stort!

Många av oss högkänsliga må vara experter på verklighetsflykt. Vårt rika inre liv ger oss ofta mer än vad det yttre har att erbjuda. Men vi kan också snöa in. Alla människor snöar in. Särskilt i svårare tider.

Så bryt upp. Kom bort och se allt från ett nytt perspektiv.

Svag för dig

Foto: Peter Wirén

”Hur går det med kärleken?” Frågan kommer från filmaren och tv-producenten Peter Wirén, en nu gammal god vän till mig. Peter och jag har alltid pratat rakt ut. Helt oförblommerat. Om precis allt. Så särskilt märkligt var det inte när frågan bara kom, trots att vi inte setts på över två år.

Peter har gjort videos till två av mina låtar. Det är han som tyckte jag skulle springa i guldpaljettklänning genom rivningsområdet på Sorgenfri i Malmö och sjunga Some People i en enda one-take. Det är han som ville jag skulle leka på ett tak i Sorgenfri i Not over you.

Peter har lärt mig om mötet mellan det fula och det vackra. Från första stund. Efter att ha sett mig i ett tv-reportage om min teatergrupp Teater Kärlek ville han ha mig till huvudrollen i en av sina kortfilmer. Motiveringen: ”Du är perfekt, du kan både vara så fantastiskt vacker och så ful”. Jaha. Tack skaru ha. Den känsliga självmedvetna 31-åringen hade ännu inte insett värdet i att kunna betraktas så som skådespelare. Men ärliga människor, det har jag alltid haft vett att uppskatta.

Så nu talade vi kärlek. Talade om det här med balansen i möten. Jag anförtrodde mig. Sa att det verkar alltid som att de som själva väljer mig, de sätter mig på piedestal. Lägger sig under. ”Jag upplever ju dem som så svaga. Jag kommer mosa dem, köra över dem” raljerade jag. Det vill jag inte. Jag vill ha någon lika kraftfull som jag.

Så sa Peter: ”Men Sarah. Det heter ju jag är svag för dig.”

Poletten trillade ned. Det är ju så det är.

Styrka är visst viktigt för mig. För mig innebär det människor som går sin egen väg. Har integritet att vara sig själva. Men alla blir vi ju sårbara inför dem vi håller högt.

Det borde välan jag veta. Bara för att en persons energi är så en gång så kan den ändras. Och är det verkligen så att bara för att personen visar sitt sårbara, uppriktiga jag så kan jag inte se resten. Är jag en sån patetisk en som inte vill va med i en klubb som vill ha mig som medlem?

Tragikomiskt när jag av erfarenhet vet att män som attraheras av min styrka nästan utan undantag ofta blir förvirrade av den sårbarhet och öppenhet jag själv omöjligt kan dölja när jag väl trillar dit. Det hårda, tuffa, flirtiga och coola. Det finns på den oberördas meny. Det behagsjuka, mjuka, ibland pinsamt inställsamma med både rodnad och hög göra-bort-sig-rate betyder ju att jag för en gångs skull frivilligt vill följa. Också. Men även det är så klart en fas. Det som avgör är när vi ser igenom den, ser resten.

Det är visst inte ovanligt att högkänsliga på olika sätt har utmaningar på kärleksområdet. Det är något jag kommer att återkomma till. Än mer i föreställningen. Vi vill det ska vara på riktigt och nära känslomässigt. Annars får det va. Sen finns det dom som har svårt att vara ensamma också, men där ingår inte jag. Finns det vidare anknytningsproblematik i ryggsäcken så behöver man ju inte va en Einstein för att se att området kräver lite nytänk. Det kommer nu känner jag.

Svag för dig. Något att värdera. Jag är svag för dig. Och det är ovanligt ska du veta.

Vi som är olika utanpå men lika inuti

Du som fastnat för det här projektet om högkänslighet upptäcker kanske en hel del sidor i mig som du verkligen inte alls känner igen dig i. Jag är ju en extrovert person. Extremt extrovert till och med fick jag veta när jag i våras fick göra ett Myer-Briggs test.

För min del var det en av anledningarna till att det tog lång tid för mig att lära känna mig själv. Vad jag utstrålar är uppenbarligen många gånger inte alls vad jag upplever. Vi speglar oss i vår omvärld och många gånger försöker vi dessutom omedvetet uppfylla dess förväntningar på oss. Så klart man då måste gå undan ofta när man känner att man inte alls kan leva upp till dessa.

Jag vill dock påminna om att du som är mer introvert dock tillhör majoriteten av de högkänsliga och väljer du att läsa Elaine Arons bok Den högkänsliga människan kommer du att hitta enormt mycket värdefull information om den aspekten som Elaine själv väl känner till.

Personligen har jag alltid känt stark samhörighet med mer introverta personer och jag har flera vänner som utåt sett är raka motsatsen, men som jag själv upplever är mer lika mig än många andra. Det är ni som precis som jag gillar att i stor omfattning analysera, fundera, försöker se er del i det stora hela, ifrågasätter, tycker om att värna om gruppen, gillar egen-tid och som också känner att det yttre ibland kan bli för mycket. Dessutom känner jag mig själv ofta väldigt, väldigt blyg – fast det blivit uppenbart att det för det mesta inte alls går fram. Det förändrar dock inte min upplevelse.

Har varit med om personer utifrån som inte förstått varför jag och mina yttre olika men inre gelikar valt varandra i våra liv. Vi har ju dock alltid vetat. Nu i texterna om högkänslighet förstår jag ännu mer.

Så här skriver Elaine Aron om vänskaper i sina texter för högkänsliga ungdomar:

”Om du är en högkänslig extrovert tar du kanske ledningen i grupper och får många nya vänner men det kan också bidra till att du blir sårad. Andra kan tycka att dina idéer är ”för” annorlunda, säga att du tar saker ”för” personligt eller tycka att du är ”för” känslig. Hur som helst, om du är utåtriktad är du den typen som letar upp en annan grupp som accepterar dig bättre och dit du kan komma igen.

Vad händer när en introvert och en extrovert vill bli vänner? Det kan fungera mycket bra. Extroverta tycker att introverta är bättre på att lyssna och att samtal med dem är djupare, intressantare och till större hjälp. Extroverta personer vänder sig allra helst till känsliga introverta vänner när de får bekymmer. Extroverta gillar att ”upptäcka” introverta och presentera dem för andra, vilket kan vara bra också för de introverta. En introvert kan uppskatta utåtriktade personer för att de är hjälpsamma och pratsamma och får den introverta att känna sig välkommen och omtyckt.”

Stark-Sköra kallar Maggan Hägglund och Doris Dahlin oss extroverta högkänsliga i sin fantastiskt handgripliga bok ”Drunkna inte i dina känslor”. Och kanske är det naturligt att det blivit flera utåtriktade högkänsliga som nu väljer att föra egenskapens talan. Det må så vara. Men det är den inre processen som förenar oss.

Social ensamvarg i sällskap

Idag har kropp och sinne fått marineras i det heta badets salighet. Jag har låtit värmen få omsluta mig och fylla varje por till dess att fingertopparna skrumpnat ihop till härliga små russin.

Det här badkaret befinner sig i Malmö i Kirseberg på andra våningen i ett tornhus i tegel där en av de allra härligaste familjerna jag vet bor. Att vara här är lite som att stiga in i ett bohem-chict Sound of Music, helt utan varken tillkämpad käckhet eller manisk perfektion. Hemma hos familjen Sääf-Sjölin möts färg, form, ljud och värme i en harmoniskt vacker röra som ger mig både hopp och lugn. Här får en vara sig själv som de säger i reklamen.

Under taknocken sitter en tonåring och spelar natten igenom. I köket bakar en annan marschmallowtårta. Åttaåringen har övernattningskalas med alla tjejerna i klassen som ömsom klättrar på varandra i en enda kram-hög, ömsom fajtas, ömsom skrattar så där som bara barn kan göra i åldern innan de börjat bry sig om vad andra tycker. Visst, mamma och pappa är något uttröttade – vem vore inte det med den gästfriheten? Men det är diskussioner, skratt och bara-vara på ett sätt som passar mig.

Jag är en social ensamvarg. Många vet inte det om mig och förstår sig inte på det. En del nya vänner blir besvikna när de kommer mig in på livet och inser att den här festliga tjejen de träffade på minglet förra veckan inte alls är så där dygnet runt. Fast det kändes som om de verkligen klickade vill hon inte hänga varje dag sedan dess och hon verkar till och med faktiskt gilla att vara själv. Konstigt. Det finns dom som känt sig förorättade. Som om jag inte vill umgås med dem. Och det kan stämma. För det vill jag inte i den omfattningen de vill. För jag kan inte. Jag orkar inte.

Men så finns det en viss sorts människor som förstår sig på de här båda sidorna i mig och dem känner jag mig bekväm med. Dem umgås jag gärna mer med. Det är dom som inte alls tycker det är konstigt att jag ena dagen är hon som dansar på bordet och babblar med frenesi om allt och inget – men som annars mycket gillar att bara vara tyst, fundera, läsa, sova, se på film och gå i skogen. Men dessa sistnämnda aktiviteter är faktiskt svårt att göra med många människor har jag känt – så därför är jag ofta ensam. Fast jag älskar människor.

Människor är helt enkelt olika socialt. En del vill verkligen vara tillsammans hela tiden aktivt. Jag upplever det som att de behöver något som stimulerar dem för annars blir de uttråkade. När det gäller mig själv så visst vill jag gärna ha sällskap. Men jag behöver också mycket tid för mitt eget huvud. Det pockar på uppmärksamhet. För att bearbeta. Eller skapa. Så därför gillar jag människor som ger mig detta utrymme – antingen i formen att man är tillsammans men kanske gör olika saker eller att vi helt enkelt kan umgås i former där vi bara flytande kan vara.

Helt enkelt. Så länge jag inte känner pressen av någon slags underhållningsplikt – så som jag direkt eller indirekt faktiskt kan göra med en del – ja då funkar det hur bra som helst att hänga. Och det är ljuvligt. Det stör inte mig ett dugg här att äldste sonen skypar till fem på morgonen i rummet intill. Familjeljud är jag van vid. Småtjejernas stoj inte heller. Inte så länge ingen ställer krav på min delaktighet. Och när ingen ställer krav.. ja, då kryper jag gärna fram.

Detta med ensamhetsbehovet är en av de egenskaperna hos mig själv som jag faktiskt haft svårast att acceptera och förstå mig på. Kanske för att jag är en sån otippad ensamvarg med mitt för övrigt utåtriktade sätt. När jag började läsa om högkänslighet så föll plötsligt den här biten på plats, det blev ett enda stort AHA och sedan dess är det en egenhet jag inte bara accepterar utan medvetet ger rum till. Högkänsliga behöver mycket ensamtid. Mycket tid till att smälta intryck, reflektera och ge plats åt allt som försiggår inombords. Är du som jag så vet du vad jag talar om.

Jo, jag är alltså i Malmö nu. Bland annat för att jobba med mannen här i huset med projekteringen. Ska berätta mer om honom senare och vad han har för betydelse för mitt arbete. När jag kommit in i arbets-mode igen. För i sanningens namn har jag mest badat och sovit sen jag kom. Druckit lite vin, sjungit en sväng. Så går det när man jobbat över alla gränser i 8 dagar.

Sakta glider jag tebaks i den sköna softa Sarah. Jo, hon finns också, serni.

I den där soffan har jag sovit många timmar idag. ”Ful-sovit” fick jag veta – med nacken bakåtlutad och munnen på vid gavel. Gött var det.

This is my space. This is your space.

En person i rummet är upprörd. Någon du jobbar med gillar inte dig. En på jobbet mår dåligt.

Andra kanske inte lägger märke till detta. Men för dig är det solklart. Ofta på en sekund.

Högkänsliga personer är ofta väldigt bra på att läsa av kroppsspråk och stämningar. Det betyder dock inte alltid att vi vet hur vi ska hantera dem.

Att det här är en av mitt livs största gåvor förstod jag faktiskt medvetet rätt sent. Att det också medför mindre goda konsekvenser för mig själv insåg jag ännu senare.

För det mesta är det jättebra att ha förmågan att läsa av andra människor. Men om man inte riktigt vet hur man ska hantera informationen kan det ställa till rätt mycket besvär för en själv.

Låt säga att du märker att en person har det svårt. En person skrev till mig hur det är lätt att känna att det då är ens ansvar att hjälpa den här människan. Så har det varit – och är delvis fortfarande för mig. Jag har ju för sjutton till och med valt att utbilda mig till licensierat krisstöd och har nu arbetat i den funktionen i flera år.

Det kan vara jättejobbigt att uppleva att en människa i ens närhet har det svårt och tanken är ofta att snabbaste sättet att förändra den energin är att hjälpa personen. Med det sagt menar jag faktiskt krasst att det faktiskt inte alltid är av ren godhet som vi vill förändra läget för personen i vår omgivning. Det vore helt enkelt skönast för oss själva. Och det tycker jag är rätt ok – det är liksom en win-win situation.

Men det som kan ställa till saker är när vi har övertro till vår förmåga att fixa saker. Eller inte har insikt om den andre personens process. Det kan medföra att vi både lägger för mycket av vår egen energi på något som måste ha sin gång – samt att vi faktiskt är inne och rör i saker som inte är våra saker att lägga sig i.

Så har det i ärlighetens namn varit för mig. Visst finns det mycket goda och förklarliga skäl till detta från min uppväxt. Icke desto mindre är jag nu vuxen och detta är något jag valt att medvetet arbeta med sedan jag insåg vad det också innebar. Kortfattat är jag som person en rådgivare och ett stöd i min bästa form – och när jag gått över gränsen har jag envisats med sånt som inte angår mig – egentligen. För mig var gränsen svår att se och jag har tvingats öva rätt rejält för att se skillnaden på att hjälpa och att lägga sig i. Och visst händer det fortfarande att jag glömmer mig i farten. Jodå.

När jag var kring de tjugo var jag väldigt orolig för personer i min närhet. Jag gick och samtalade med en terapeut och jag minns hur jag grät och sa till henne att ”jag måste ju göra något åt detta. Jag måste få dem att förstå. Det är inte bra för dem”. Den kloka Eva jag gick hos sa då att det var inte mitt ansvar. Att jag faktiskt inte hade med det att göra. Det var deras ansvar och att det bästa jag kunde göra var att inspirera och genom att själv vara en bra förebild lita till att jag gav kraft. Människor måste vilja själva. Många gånger trycker vi i motsatt riktning när vi försöker förklara med kraft. Eller så gör vi oss själva till medberoende i en dålig situation.

Vi måste vara ödmjuka. För fastän vi kan tro det, så ser vi aldrig hela bilden. Min bonusmamma gav mig i somras en fantastisk förklaring till varför vi ska tänka till två gånger innan vi ingriper i en annan människas liv genom en historia om det här med att hjälpa en snigel över vägen. Här har den i sin lugna takt makat sig fram. Vi flyttar den som vi tror är bra. Fast vi kanske inte alls vet exakt vart den skulle. Plötsligt har vi krånglat till allt ytterligare.

Missförstå mig inte. Jag är den sista som tror på att passivt iaktta. Ser jag att en person jag bryr mig om är inne på en rent skadlig väg så kommer jag garanterat inte kunna hålla tyst. Men jag har med åren fått en större ödmjukhet inför min funktion i en annan människas liv.

När man då iakttar en människa som inte mår bra och kanske själv blir berörd av detta. Vad ska man då göra? Jag tänker så här: Först ska man nog konstatera faktum. Ja, jag ser. Samma sak kan man konstatera mot personen: ”Hej, jag ser att du har det svårt. Behöver du nån som lyssnar eller en kram så finns jag här”.

OM man själv har kraft. För om man inte alls har det då är det nog bättre att låta bli. Ingen bär hela världen på sina axlar. Det är enormt viktigt att komma ihåg. Även om du som läser detta är en person som tror mycket på att hjälpa till så är det superviktigt att minnas att vi inte hjälper någon om vi själva inte först har tagit hand om oss själva. Det fina med att vara många människor på vår jorden är ju också att vi ska turas om med att finnas där för varandra, tänker jag.

I såna fall måste vi ändå exempelvis i en jobbsituation fortsätta vistas intill den här personen vars uppenbarelse mot dig signalerar detta läge. Då tror jag på att ställa in hjärnan. Jo, man kan göra det. Jag arbetar på ett slags accepterande, konstaterande. Att säga till sig själv att personen har det tufft nu och så är det nu och det får vara ok. För livet är också så. Man kanske till och med måste hålla sig lite undan. Känner man att just detta är svårt för att man känner sig ”taskig” kan man faktiskt prova att vara ärlig – om man orkar. Man kan säga att ”du, jag ser att du precis som jag inte är på topp just nu. Håller jag mig för mig själv så vet du varför.” Många skulle tycka det vore helt onödigt – men själv tror jag kommunikation är det bästa för att undvika missförstånd. För nej, människor läser fortfarande inte tankar.

Att ställa in hjärnan på acceptans om andras behov att processa sorg och liknande är det något jag bara måste göra i rollen som krisstöd. Det skulle inte vara möjligt för mig att vara ett stöd i kris om jag inte kunde bygga upp en teknik kring detta och det har jag lyckats göra med syftet i fokus: Jag är nämligen inte till någon hjälp om jag förlorar mig i mina egna känslor.

Frågan är då, om det är så att man är bättre än andra på att lägga märke till saker, har man då också automatiskt ett ansvar då att hjälpa? Den frågans svar beror nog på ens egen personliga moral. Kan jag och har jag ork ja då vill jag personligen gärna i alla fall lyssna och finnas där. Det är medmänsklighet. Men lika värdefullt kan det vara att bara bekräfta någon, våga se och uppmuntra den att söka stöd från dem som finns nära. Det är faktiskt just det som är min viktigaste funktion i rollen som stöd i kris.

Ett annat personligt val för att se till att bli bättre på att se skillnaden på mitt och andras är att jag beslutat mig för att endast hjälpa folk som vill bli hjälpta. Det vill säga, inte ödsla energi på personer som beklagar sig men som gör föga åt sin situation. De vill uppenbarligen ha det så – och återigen – det är deras ansvar.

Det kan låta hårt. Men jag har den hårda vägen lärt mig att man hjälper inte alltid när man tror att man hjälper. Och att ibland löser sig saker på ett helt annat sätt än jag trott.

Viktigast är därför att ta ansvar för oss själva och att ifrågasätta de automatiska tankar som kommer av de signaler vi tar in. Är mina slutsatser riktiga från det jag iakttar? Kan jag tillföra något? Orkar jag finnas här? Och viktigast – är detta min sak?

This is my space. This is your space.

En fot på gasen och den andra på bromsen

Vaknar snortidigt på det som egentligen ska vara min andra lediga dag. Vaknar med huvudet fullt av tankar. Och ja, jag vaknade alltså redan för två timmar sedan, men sedan dess har jag legat och – ja – funderat lite helt enkelt. Ganska mycket, om vi ska vara ärliga.

Det fungerar så med mig. När det är många intryck. När det är upplevelser på gång som utmanar mig. Kroppen svarar med detsamma, fast mest för att hjärnan, som det känns, blir överfylld av tankar som jag behöver ta itu med. Det gör jag genom att fundera, skriva ned, sortera. Väga för och emot. Tänka worst case scenario. Best case scenario.

Vi högkänsliga är kända för att ta tid på oss när det gäller att ta beslut. Något som kan irritera omvärlden som inte förstår varför vi måste tänka så mycket. Å andra sidan är våra beslut ofta välgrundade och vi kan leva med konsekvenserna av de val vi gjorde eftersom vi är rätt förberedda på riskerna. Jo, på detta sätt passade jag mycket bra i säkerhetsindustrin.

Man skulle dock kunna se det paradoxalt med all denna tid för beslutsfattande via research med tanke på den goda intuition vi högkänsliga sägs besitta. Men det ena utesluter inte det andra. Jag känner mig som mest nöjd när jag tar ett intuitivt beslut – det gör jag ofta väldigt snabbt – som jag sedan får bekräfta grundligt med praktisk verifikation. Det låter präktigt va? Det är det. Och jag gillar det.

Fint sagt brukar man säga att högkänsliga är samvetsgranna. Noggranna. Ärligt talat – perfektionister. När jag var yngre brukade jag säga att jag ville göra ”det ultimata valet” – och mamma ger mig fortfarande böcker som heter saker i stil med ”Good enough”. Skratt. Det handlar inte bara om prestation där, vänner. Det handlar om en glädje i ett väl utfört arbete. Och. Att slippa dom där sakerna som så lätt sticker oss i ögonen, vi som har förmåga till att uppfatta subtiliteter (fast på olika områden beroende på person, vill jag här betona).

Fast ibland i livet så är det faktiskt helt ok och kanske till och med nödvändigt att gå lite på vinst och förlust även om det är skrämmande. Det är då man får fråga sig själv vad som är det värsta som kan hända och bara hoppa. Men i ett sånt läge är det bara att acceptera att hjärnan då också blir högalert.

Enligt Elaine Aron är visst en större andel bland högkänsliga personer morgonmänniskor, precis som jag – även om det finns många undantag. Så en tidig morgon är i sig för mig inte något konstigt. Mina vänner med barn brukar säga att mitt nära nog provocerande glada morgonhumör är bortkastat på en person utan barn – och det kan jag nog hålla med om. Skrattar alltid för mig själv när en sådan familjeperson ringer till mig vid nio-tiden och frågar om jag är vaken. Som om singelskap automatiskt innebär ständigt nattsudd och långa sovmorgnar à la tonåring. Vissa gillar kvällar, andra gillar morgnar. Jag gillar både och. Men vad jag älskar med morgonen är känslan av nystart och nya möjligheter. Dessutom är jag utvilad, det är ofta tyst och utomhus är det vackert.

Men jag, som är välsignad med en god förmåga till att sova (i världen finns ett betydande antal bilder av mig sovandes under de mest varierande omständigheter) brukar oftast naturligt sova mina åtta. Jag behöver knappt ställa en väckare. Jag vaknar när de timmarna har gått. Vaknar jag så här med huvudet fullt, fullt av tankar långt innan så vet jag att nu, nu är det många intryck.

Fast det får vara ok. Bästa sättet att förhålla sig till svajningar är att acceptera att dom är rätt normala utifrån omständigheterna. Bara den tanken i sig lugnar och stärker och hjälper oss att vara stabila. Läste häromdagen ett citat av Paolo Coelho som jag inte ordagrant minns men som i stilen gick ut på att alla vill vi ha något nytt samtidigt som vi vill saker ska vara som de alltid har varit. En dubbelsidighet som rimmar väl med min egen person.

Jag behöver stimulans, jag behöver utveckling. Samtidigt är behovet av trygghet och stabilitet för att processa livets alla intryck betydande. Det handlar om en fot på gasen och en på bromsen och att hitta den där balansen.

Sen finns det ju friläge också. Ibland får man bara låta det rulla en stund.

Med vinden i håret fotades jag en gång vid Ale stenar på Österlen av filmaren och fotografen Peter Wirén – som också gjort två av mina videos.

Låt oss tala siffror

15-20 % av alla människor föds enligt vetenskapliga studier med ett känsligare nervsystem. Lika många kvinnor som män. Av Sveriges 9,5 miljoner människor innebär det att upp emot 1,9 miljoner är högkänsliga. En femtedel av en skolklass är med andra ord statistiskt sett högkänslig. Upp emot en femtedel av alla människor runt omkring i världen.

Högkänslighet är en egenskap och ingen diagnos, därför sker inga utredningar. Många personer som tror sig vara högkänsliga (inklusive mig själv) kanske därför inte är det – även om de med anledning av yttre omständigheter kan ha fått vad som omskrivs som en förvärvad slags högkänslighet. Ett stort antal är det men vet det inte. En annan andel kanske inte behöver veta för de hittat omständigheter i livet som klingar väl med deras egenskap. En annan andel vill kanske av exempelvis sociokulturella skäl inte ens veta om de är högkänsliga.

Högkänsliga har större benägenhet till depression, ångest och stressrelaterade symptom.

Enligt en artikel i Svenska Dagbladet från februari i år har den psykiska ohälsan gått upp från 29 till 37 procent på knappt tio år. Enligt Läkartidningen 36/2013 sjukhusvårdas fler unga för depression och fler söker för ångest och depression. Enligt Socialpsykiatriskt kunskapscentrum i Västerbotten skulle 38 procent av alla män inte eller är osäkra på om de skulle berätta för en vän om de fick psykiska problem. Samma siffra för kvinnor är 26 procent.

Hur många av dessa skulle kunna vara omedvetna högkänsliga? Hur många skulle kunna få det bättre om de visste och lärde sig mer om sin egenskap? Hur skulle samhället och föräldrar om kunskapen var högre?

Detta tänker hon medan hon skapar.

Illustration: Lena Viredius

Jag vill ju ha en hyacint som luktar

Går ut och in i affär efter affär. ”Nej, vi har inga som luktar.” ”Nej, såna kan vi inte sälja mer.”

Med respekt för er allergiker – jag vill ha en hyacint som doftar. Jag älskar blommor som doftar starkt och har alltid gjort så. Mellan hägg och syrén är jag i himmelriket och snusar mig tokhög på liljekonvalj, syrén och därefter jasmin. Fyller år i juni och har nog en del fina minnen i samband med dessa dofter, hur starka de än är.

Herrparfym däremot. Snälla, måste han ha så mycket? Eller kanske till och med, nån parfym.. alls? Han luktar ju så otroligt gott bara i sig själv. Gällande den man vill vara nära, nära. Cigarettdoft konstigt nog däremot – rätt gott. Storrökaren i familjen är så klart svaret på den frågan. Är verkligen otroligt känslig för dofter och kommer aldrig glömma triumfen som sjuåring när jag lyckades bevisa för mamma att jag visst kunde avgöra med näsan vilken smörgås som gurkan legat på i tre sekunder. Som den enda token i rymden hatade jag verkligen gurka och tolererar det fortfarande som vuxen bara med dip, ost eller i tzatsiki.

Det är så det fungerar för oss som är känsliga för sinnesintryck. Även om vi lätt registrerar subtila nyanser så är det till syvende och sist ändå våra associationer till de registrerade intrycken som avgör hur de påverkar oss skriver Elaine Arons om i Den högkänsliga människan.

Många högkänsliga är väldigt känsliga för ljud i vardagen. Hyperakusi kan vara otroligt psykiskt påfrestande att leva med, ljud finns ju överallt. Själv är jag både känslig och okänslig på samma gång, kan det tyckas. Ta det här med folk som låter i ett hus: Uppvuxen i en stor högljudd familj är det för mig trygghet när det känns att det ”levs”. Andra skämtar om ljudnivån på våra familjemiddagar men jag tycker vi är sjukt charmiga – så länge vi är sams. Men när jag arbeta vill jag helst inte alls ha ljud. Inte heller när jag ska somna. Jag dras då in i musiken i stället för det jag ska hålla på med. Däremot när jag leder pass får man verkligen hålla i mig för annars kan jag verkligen vrida till volymen rejält. Endast under mycket hög stress börjar jag tycka alla ljud är obehagliga och då vet jag att jag är illa ute och bör bromsa omedelbart.

När det gäller ljus så lider jag oerhört av dess frånvaro, som så här års. Därför valde jag en lägenhet som är ett hörn i söder – varm så man dör på sommaren och kall så att jag ligger med vetekudde, pyjamas, raggsockor och tre täcken så här års. Men ljus är den!

En smekning eller en retning. En ton eller gnissel. Doft eller stank. Våra övriga historia påverkar vår upplevelse och visst kan den påverkas med nya erfarenheter.

I mångt och mycket är sinnesintrycken reglerbara faktorer och själv ser jag därför oftast denna känslighet bara som en jättestor tillgång. Om det är så att de plötsligt påverkar mig enormt starkt även i måttlig omfattning så är det snarast en signal som säger mig att jag behöver ta det lugnare och ladda om. Jag vet dock att många högkänsliga är väldigt känsliga för dessa faktorer och kan ha det väldigt svårt i vardagen. Är du en av dom och vill dela med dig får du gärna skriva om hur du hanterar din vardag.

För de här sinnesintrycken förhöjer ju också hela upplevelsen av att leva och är liksom bara det bästa som finns. Som idag när det är första advent och jag mysjobbar hos min granne och får hembakta pepparkakor från scratch, glögg och lussebullar.

Nu väntar jag bara på att hyacinterna ska börja blomma hemma. För jo, till slut hittade jag ett par av den vanliga gamla doftskrikande sorten som just jag råkar tycka om.

Hoppas ni har en mysig första advent ni med.