Varför kameleonten egentligen byter färg

Varför kameleonten byter färg

Visste du att kameleonten inte alls byter färg för att smälta in i sin omgivning? Enligt forskare från universitetet i Melbourne så byter kameleonten tvärtom färg för att kommunicera. Det är så den skickar signaler, det är så den attraherar sin partner eller skrämmer en rival. Först under hot visar den sina starkaste färger.

Det brukar sägas att många högkänsliga har ett utvecklat kameleontbeteende. Tack vare den väl utvecklade förmågan många av oss har i att läsa av vår omgivning, hittar vi lätt sätt som gör att vi är bekväma nästan var som helst. ”Bland kungar och bönder” som det också kallas.

Med åren har jag blivit medveten om att detta är en av mina starkaste tillgångar som person. Jag är väldigt tacksam för förmågan och jag ska vara ärlig med att jag använder den medvetet och med glädje. Jag har vistats i så galet olika miljöer och lyckats bli accepterad nästan överallt. Det betyder inte att jag alltid betraktas som en som smälter in i miljön, men jag fungerar i den – om jag vill. Det vill säga – om jag trivs. Trivs jag inte eller upplever mig illa bemött blir jag däremot revoltören och kan visa det med all måttligt önskvärd tydlighet.

I mitt arbetsliv har jag vistats bakom disken på konditori, på advokatbyrå i New York, på posten, som lärare, försäljare, städare, krisstöd, analytiker och så då allra mest som skådespelare och sångare. Särskilt god erfarenhet har jag från näringslivet där jag i perioder varit både VD-assistent, redovisningsassistent, konsult och en kortare tid marknadsansvarig. Att kunna förflytta sig mellan olika miljöer på detta vis är roligt. Det är min nyfikenhet som drivit mig till att pröva dessa olika världar och förmågan att se saker ur olika perspektiv.

Men ibland kan man tappa bort sig själv. Fast man inte ens märker det. Vem är jag egentligen? Den frågan ställdes på sin spets för mig tidigt i våras när jag tvingades till en rejäl funderare.

Att läsa av folks kroppsspråk är som att lära sig följa i pardans – eller att älska för den delen. Det handlar om subtiliteter och att befinna sig i ett flytande tillstånd av uppmärksamhet. Det bästa med det läget är att jag glömmer var jag slutar och du börjar. Det sämsta med det läget är att jag glömmer var jag slutar och du börjar.

De här har jag mycket sent omsider förstått är en av mina största utmaningar som person. Att påminna mig själv om vem jag är bland dessa sinnesintryck. Särskilt när jag är i en miljö eller bland människor jag tycker om och ser upp till. Det är då jag kan anpassa mig utöver mitt eget bästa.

Jag har också förstått att det är väldigt få som faktiskt ser vad som pågår inne i mig. Det gäller nog för de allra flesta. Men när till och med de närmsta inte ser det som innerst inne egentligen händer och vad som egentligen driver en – då har man skapat en för bra rustning.

Öppenheten har varit min rustning och min mask. När man är så öppen som jag är – med vald information – då är det få som ställer ytterligare frågor. Den bästa masken, brukar jag skoja om, att det är.

Min nya väg är därför att med ord berätta för väl valda personer tydligt om var jag verkligen står och vad jag verkligen känner – när jag vet det. För mig är det otroligt skrämmande. Rädslan för att bli avvisad är enorm. Men tidigare i livet när jag höll tyst märkte jag att jag ju blev bemött för det jag visade upp och inte för – den jag är. Jag attraherade personer och situationer som jag egentligen inte ville ha på alla nivåer av livet. Det är väl onödigt.

Jag väljer att se det pragmatiskt. Numer sparar jag tid. Jag sållar agnarna från vetet i allt från vänner till kärlek och professionella relationer. Det kan göra ont. Ett tag. Men den vägen var ju ändå inte din.

Vem är du när ingen tittar på?

Det är bara kärlek i rummet

Det är bara kärlek i rummet

Så sa min vän Jenny till mig igår. Så sa hon även inför min allra första solospelning. Alla skulle ha en Jenny i sitt liv.

Imorgon ska jag ha min andra pyttesolospelning och det är åter snurr på hjärtat. I mindre omfattning denna gång, men ändock.

Jo, jag vet. Jag har valt det här yrket. Och ändå, just ett par dagar innan en ny scenupplevelse är det inte sällan jag frågar mig: Varför? Sarah, oh VARFÖR ska du dra in dig själv i det här?

Att förbereda sig inför en föreställning kan innebära allt från ren skräck till gränslös passion. En hat-kärlek som heter duga.

Detta är jag inte ensam om bland scenkonstnärer i allmänhet – men å andra sidan är med stor sannolikhet en betydande andel scenkonstnärer högkänsliga. Det handlar inte bara om extroverta personligheter. Ni vet, det finns många skådespelare som är hur öppna som helst på scenen men mycket privata utanför. Själv har jag alltid varit sorten som älskar att hålla låda och vara i centrum i miljöer där jag känner mig bekväm, men kan vara otroligt blyg och observerande i nya sammanhang.

Finns så klart massor av anledningar till varför just jag väljer konst som är publik, varav momentan exhibitionism och ett bekräftelsebehov utan tvekan är beståndsdelar. Men i Elaine Arons bok Den högkänsliga människan läser jag också orden som gör att jag känner mig förstådd:

”Det finns ett annat skäl till att högkänsliga driver på sina kroppar för mycket och det är deras intuition. Intuitionen ger en del av dem en ständig ström av kreativa idéer och de vill gärna uttrycka dem alla. Det kan du inte. Du måste välja.”

Med åren har jag börjat förstå. Alla dom här idéerna som gör att jag vill skapa något som ska visas upp är mina vänner. Skräcken i nya utmaningar på scenen kommer dock aldrig sluta att upphöra. Inte så länge jag fortsätter att utmana mig själv med nya slags uppgifter. Och det kan jag ju inte låta bli att göra. Nyfikenhet och utveckling driver mig. Dock är god tid min allra bästa vän – i allt.

Det visste en av mina absolut bästa lärare om mig långt, långt innan jag förstod det själv. Ingen har hjälpt mig att hantera scenen så väl som hon. Elisabet Sevholt, jag är dig evigt tacksam. Hon sa ungefär så här: ”Sarah, du behöver gott om förberedelse. Ditt huvud är för snabbt för ditt eget bästa, för du som helhet, du behöver förberedelse.” Det är nämligen en sak att intellektuellt förstå i ögonblicket och något helt annat att processa konsekvenserna av den insikten. Som yngre var otålighet mitt andranamn (nu är det bara mitt typ… femte namn, eller så) så jag fattade liksom inte riktigt vad hon menade. Åh, alla dessa kloka personer i ens liv som slog huvudet på spiken men som man inte riktigt lyssnade på. För att man inte riktigt förstod.

Jag började dock smått fatta grejen för ungefär en 7 år sedan då jag under ett år beslöt mig för att öva mig specifikt på auditions och till slut lyckades bli rätt van med situationen. Åh, den här bloggen skulle kunna bestå av inte annat än vansinniga auditionsagor från tiden innan dess. Eller skräckhistorier kanske vi ska säga? Ändlösa exempel på hur jag saboterade för mig själv med allt från en megafylla kvällen innan med Bonnie Tyler-röst som resultat till vansinniga repertoarval för att ha en ursäkt till varför det inte gick. Mina annars så stödjande pedagoger, som ibland ackompanjerade mig i sådana situationer förstod ingenting. Sarah, du som har så mycket att ge – vad gör du framför juryn? Jag kunde inte svara – för det visste jag inte själv.

Tack och lov har jag alltid tyckt om publiken. Det kanske har med det där ansvaret att göra. Här är det folk som jag själv som faktiskt har tagit av sin tid och ofta pengar för att komma och lyssna på mig, då är det bara att skärpa till sig. Men att bli bedömd av en jury, en grupp utsedda personer på en piedestal, det var under lång tid något jag trodde jag inte skulle kunna hantera.

Poletten trillade ner på allvar när jag för tre år sedan började arbeta som dansträningsinstruktör från fem till tio timmar i veckan. Äntligen fick jag öva rejält på att ensam hantera en grupp och bli van, och till slut få tillgång till allt det spontana, kvicka och personliga som egentligen alltid funnits där. Nyckelorden var alltså rutin – och – förberedelse. Tråååkiga ord för den unga Sarah, men så värt! Belöningen när man kommer där med sin noggrant packade ryggsäck och kan koncentrera sig på att vara i nuet i den magiska interaktion som uppgiften som scenkonstnär innebär.

I För sensibelt begåvade ska jag alltså stå där helt själv. Utan musiker. Utan kollegor som kan rädda en. Då är det i sanning skönt att ha en Jenny vars ord plötsligt fyller rummet med kärlek.

För suverän pepp, för högkänsliga och alla, läs klassikern Feel the fear and do it anyway av Susan Jeffers.

Hur ska du ha det i resten av ditt liv?

Jag är en person som tror mycket på det egna ansvaret i livet. Detta beror säkert till stor del på min uppfostran. Som vuxen har dock tankesättet även blivit ett medvetet val som grundat sig på den styrka tanken ger mig, att jag själv har makten över mitt eget liv.

Det är därför jag både i min funktion som krisstöd och när det gäller ämnet högkänslighet i så hög grad vill lyfta möjligheterna med egenvård och det egna ansvaret. Det är därför jag vill göra ett projekt om högkänslighet som lyfter fördelarna med denna egenskap som vi fått, som rätt utnyttjad kan bli en sådan tillgång för såväl oss själva som vår omgivning.

Du föds. Du får en kropp. Du får en själ – eller en personlighet – vad du än vill kalla det. Du får en omgivning. Vissa saker kan vi inte styra över. Men betydligt mycket mer än vad vi ofta tänker.

När det gäller högkänslighet talar man mycket om att vi blir överstimulerade. I praktiken betyder det att vi blir trötta av mängden intryck. Hur vi i praktiken reagerar då beror i mångt och mycket på vår personlighet i övrigt. Själv blir jag då väldigt lättirriterad och får nära till tårarna. Det är egentligen inte så dramatiskt. Det är ett symptom som betyder att det är något jag måste reglera.

Överstimulering kommer jag återkomma till många gånger eftersom det är den utmaning vi högkänsliga har att leva med. Överstimulerade kan vi bli av både yttre och inre faktorer. Det handlar inte bara om sånt som man oftast läser om i tidningsartiklar som starka ljud, röriga omgivningar eller upprörande händelser. För mig som är extrovert högkänslig och som verkligen ÄLSKAR och medvetet söker mig till spänning så är det ofta roliga saker som överstimulerar mig. En rätt stor regelbunden mängd av dem behövs alltså för mig också för att jag ska må bra! Ni förstår  själva – för mig handlar därför livet väldigt mycket om att konstant balansera mellan vad jag dras till och vad jag behöver. Det kan man sitta och tycka synd om sig för eller så kan man se vilka möjligheter det faktiskt ger.

För sanningen är, att ENDA sättet att påverka vår egenskaps utmaning  är att lära känna oss själva riktigt väl och lära oss att i den mån det är möjligt reglera mängden stimuli – som det heter. Det betyder att vi behöver välja rätt miljöer  i allt från arbete till relationer för att själva må bra. Detta har tagit lång tid för mig att lära mig och är fortfarande något som jag arbetar på – dagligen.

Poängen är dock – vi måste välja. Vi måste ta aktiva beslut dagligen för att forma vårt liv så att det optimerar fördelarna med vår gåva. För det är en gåva. Inte en gåva bättre än andra, men en gåva med sina speciella fördelar som rätt använd verkligen är unik och otroligt användbar.

De personer som föds in i en miljö med stor förståelse för att värna om den högkänsliga personligheten är lyckligt lottade. Men det gör de flesta av oss inte i västvärlden. Så är det bara. Många av oss kan ha levt ett helt liv där vi ständigt känt oss fel och missanpassade. Men.

Det är hittills det. Nu är du vuxen, nu vet du om din egenskap och nu bestämmer du.

Börja fundera på vilka möjligheter det ger.

Om du som läser detta just nu går igenom en hårdare tid eller kanske till och med aldrig mått riktigt bra, så kan det hända att du blir provocerad av det jag skriver. Jag vet ju inte hur du har det och vilka utmaningar du kämpar med? Nej, det gör jag inte. Men jag vet att det finns möjligheter. Och då kommer vi till en annan av de bra klichéer jag gärna använder mig av: Gräv där du står. Fråga dig själv hur du kan göra ditt liv bättre för dig själv redan idag. Fråga vad av det du väljer att göra som inte bara får dig att fly från det jobbiga i stunden utan även gör att du mår bättre i morgon, i övermorgon och resten av veckan. En god frukost och en promenad är en väldigt bra start.

Jag skulle så klart kunna tycka synd om dig också. Tro mig, jag tycker rätt ofta pinsamt mycket synd om mig själv också. Men det gör fan ingen nytta.

Poängen är: Du bestämmer.

Its up to you

Kicka hjärnan ur sin bana

Va!

Inget är så hälsosamt som gammal hederlig distraktion när det gäller att plantera in nya sköna tankar i hjärnan.

Klockan är 14 och jag har inte ätit ännu. Jag har fått hur mycket som helst gjort. Duktig robot. Men nu tänkte jag bli mänska också.

Distraktion är verkligen ett oslagbart verktyg för att kicka in hjärnan på nya banor. Detta gäller oavsett var dina tankar kört fast. Måhända måste distraktionsverktyget vara kraftigare om du processar ett brustet hjärta än behöver ta paus. Som helhet är det ändå den överlägset bästa bemästringsmetoden för att bryta tankar som ger onödigt otrevliga känslor.

Bjuder därför enligt länken nedan på en av dagens distraktioner:
Självdistans är bra. Humor är bra. Lady Gaga i Saturday Night Live besitter uppenbarligen båda:

”There are two kinds of applause. The ones you earn or cheap applause.”

Ska försöka tänka på det när jag skapar föreställningen. Men när det gäller kvällens Zumba-pass är det nog bara att glömma..

 

..apropå empati

Återträffen

Kommer just hem från att ha sett Anna Odells Återträffen. En rak höger i magen.

Ett av de ämnen jag som person alltid brunnit mest för är att ”alla ska få va med”. Låter politiskt korrekt och är mycket riktigt min mammas mantra till mig och mina syskon som små. På den tiden var hon dagmamma och konflikter av det slaget är enormt vanliga bland barn. Det är de vuxnas jobb att påminna och det gjorde hon med den äran.

Det andra ämnet som engagerar mig är civilkurage. Att säga ifrån även när ingen annan gör det. Särskilt när ingen annan gör det. Även där har jag mamma att tacka. (Mina syskon nickar säkerligen just nu och håller med.) Vi brukar skämta om mammas metoder, jag menar, vilka föräldrar berättar om utvecklingen i Tyskland under andra världskriget för en sexåring? Fast egentligen är vi väldigt stolta över hennes engagemang.

Därför har jag liksom alltid velat tro att jag är en person som vågar ställa mig upp mot gruppen. Och vågar, det kanske jag gör och har också många gånger gjort. Men som vuxen har jag även insett att jag inte alltid insett att jag var en del av problemet. I låg- och mellanstadiet tror jag exempelvis att jag ingick mer i toppen av hierarkin i den klass jag gick. Även om jag då – enligt mammas uppfostran – ibland sökte upp personer jag uppfattade som mer ensamma var jag med all säkerhet oftast helt uppe i mig själv.

Detta beskriver Anna Odell suveränt. Hur de som har hög status kanske nödvändigtvis inte mobbar, men kanske heller inte bemöter. Hon sätter även fingret på hur ansvarslöst det är att ha positionen och inte utnyttja den till gott.

I sexan kom jag till en helt ny klass där stämningen var en annan, mycket tuffare. Där fick jag prova att hitta en ny roll. Och i tredje klassen, som kanske bestod av den mest udda blandningen av ytterligheter, en tredje. Jag har som säkert många andra provat flera positioner i olika typer av gruppkonstellationer och det var nog inte förrän efter skoltiden jag medvetet började stå upp för den person jag vill va.

Vad händer då när någon säger det som aldrig brukar sägas. När någon vågar vara obekväm och säger ifrån. Vad händer med oss då? -Va? Komma där och förstöra!

Frågan är: för vem då? För personen som säger ifrån har ju stämningen varit förstörd hela tiden.

Vi behöver titta när vi väljer att blunda. Vi behöver påminnas. Hela tiden. För vi glömmer så lätt, vi mänskor.

Behöver väl knappast tillägga att jag verkligen tycker ni ska se filmen. Borde vara obligatorisk.

För en gångs skull är förresten både jag och kritikerna helt överens…

Vid våra sinnens fulla bruk

Denna morgon tog mig med varm och hjärtlig storm. Trots att regnet strilar utanför och jag vaknade klockan 5 mot ett becksvart plaskande yttre så blev det på nåt sätt bästa morgonen på länge. Min vän bildkonstnären och sagoberättaren Malin Sverige hade lagt upp ännu en av dessa magiska bilder som lyckas trycka på mina knappar.

Malins konst har kommit att betyda mycket för mig. En av hennes målningar ”She left a good job in the city” hänger över min säng och var en av de triggers som till slut fick mig att välja bort min väg i näringslivet. Det låter kanske helt galet? Att göra som en målning säger? Så är det naturligtvis inte. Det är snarare så att konst kan bli en yttre manifestation av det vi redan känner inom oss.

Malin var en av de personer jag bollade mina tankar med innan jag tog mitt beslut. Hon bad mig faktiskt att tänka mig för och sa att jag nog skulle vara rädd om den trygghet jobbet gav. Jag fick en sammanfattning om hennes dagliga slit – som med facit i hand tydligen inte avskräckte tillräckligt.

Målningen Malin  lade upp i morse gjorde att jag spontant skrev till henne för att berätta hur fantastiskt det var att hon och jag hittat varandra. Att jag, även om jag inte vet om hon gillar kategorier och så, förmodligen också är en sensibelt begåvad utifrån hur hon beskrivit sig själv. Malin svar: ”Sensibelt begåvade låter fint. Ja, vi har en liten duo, en tankesmedja: Vid våra sinnens fulla bruk.”

Precis så är det ju. Vid våra sinnens fulla bruk.

Bild av Malin Sverige

Så här skriver Malin om min morgons ljuspunkt,  sitt jultryck:
”She said goodbye to her lovers”

”De va så rädda om henne. Så ömsinta.
Men så var det dags. Alla vilda lekar.
Nätterna på höskullar och i lingonris.

En herre hade kallat. En make in spe.
En främling. En tilltänkt, tillräknelig herre
med kärleksbrev som postats och rop
som hörsammats.”