Allt är rytm

Sällan har fejset varit rödare. Sällan andningen mer ansträngd. Visst har jag övat själv nu i dagar, men då får jag ju ta en paus när jag blir sugen. Första riktiga passet på tre veckor – det var visst på tiden.

Som i ett trollslag är humöret återställt och lugnet likaså. Återigen denna insikt om vad träningen gör för mig. Det är magiskt. Det är piller utan piller. En påverkan som dessutom inte går in och skär ner på andra bra saker i ens personlighet.

Idag var det dagen då det är som allra roligast för både fröken och klassen. För fröken, för att hon är så galet taggad när allt är nytt, nytt, nytt. För klassen, för att fröken alltid gör fel, fel, fel. Det kan va kul har jag förstått.

Det finns folk som säger att de inte kan dansa för att de inte har någon rytm.

Alla har rytm. Livet är rytm, i allt från hur det blir natt och sen dag till hur vi skiftar mellan aktivitet och vila. Musikrytm är bara rytm i dess mest exakta form och den finns i oss, alla. Med mig kan man träna både lugnt och galet svettigt och är någon nyfiken på att testa, så kika in här så hittar ni både schema och får se en helt annan sida av kameleonten.

I detta skapande av terminens pass  som nu pågått parallellt med den senaste veckans maniska skrivande har jag blivit påmind på nytt om hur allt i sanning är relativt. Denna pass-skaparprocess som i min medfödda nitiska samvetsgrannhet annars brukar kosta på rätt hårt kändes  i relation till min ågren över manuset som ska bli klart plätt-lätt. Fanns helt enkelt ingen tid för vel. Det vara bara tuta och kör.

Om du ändå inte vill dansa på träningslokal, så kör lite i ljuvlig när-ingen-ser-på style hemma. Behöver inte alls vara avancerad frigörande dans – ALL dans är frigörande. Så bara gör’t, till Sven-Ingvars, Metallica eller vad som behagar just dig mest. Eufori på recept.

Dansa

Jag lovar härmed att bara umgås med människor som får mig att må bra

Min Goda Fe ringde mig igår när jag var på tunnelbanan på väg till årets Nyårsfest, sen som vanligt. ”Du har ett löfte att uppfylla under nästa år. Du ska bara umgås med människor som får dig att må bra”.

Goda Fe

Aldrig kunde jag väl ana att hon skulle göra starten så lekande lätt.

Tror inte på nyårslöften. Inte när man gör det som ett tråkigt måste eller borde. Något man inte egentligen vill. Men jag tror på nystartens möjlighet till reflektion och en medvetenhet om vart man egentligen är på väg.

”Är du min Goda Fe?” sa jag till Johanne, som var personen som ringde. ”Du ringer ju alltid när jag behöver det som mest och säger precis vad jag behöver höra.” Johanne skrockade förnöjt åt sin som vanligt drömska och verklighetsromantiserande vän. Må så vara – och en omtänksam och pragmatisk god vän är i sanning en lisa för en känslig själ.

Att bara umgås med människor som får mig att må bra. Självklart kan man tycka. Men med facit i hand får jag erkänna att jag långt mer tid än nödvändigt gjort motsatsen. Därför är det årets mål. I det  ligger även en mer noggrann självrannsakan om vad det innebär att må bra i en människas sällskap. För det är lätt att nöja sig med småsmulor för en som lever i drömmarnas och förhoppningarnas värld.

Med dessa ord i bakhuvudet äntrade jag festen. Möttes av den varmaste skara, den vackraste sång och en rent himmelsk meny. Jag önskar att jag kunde minnas och beskriva allt precis så lustfyllt som det upplevdes. Det var fiskar och hjärtmusslor omvartannat. Salvia, grönkål och smörslungat. Utsökta viner handplockade med varm omsorg. Allt avnjutet i en helt ny grupp människor som osedvanligt varmt omslöt oss nya.

På min föreställnings tema fick jag dessutom många skarpa tankar och ifrågasättanden med relevans för ämnet högkänslighet. Guld värda i det stadium jag nu är med att fullborda mitt manus. Återkommer om det.

Tack Tove, Martin och Paul, tack min Goda Fe och tack universum för en magisk kväll med idel njutning och människor som fick mig att må bra. På självaste Nyårsafton. Seriöst. Hur ofta händer det?

För visst är det onödigt att må dåligt bara av gammal (o)vana?

Jag tänker mycket nu när jag skriver på hur jag själv måste framstå i mitt förhållande till både känslighet och andra frågor. Det är ju så när man visar sig själv på nätet i olika former att man inte bara visar vem man är utan snarare hur man vill framstå eller i mitt fall kanske vad man vill dela.

Ni som följt mig har säkert tänkt på att jag talat mycket om ansvar och vad man kan göra för att må bra. Undrar lite smått om det verkar som om jag själv går omkring som en ständig käck reklampelare med ett påklistrat leende. För det är självklart så långt ifrån sanningen man kan komma. Om det just nu sitter en ensam själ där ute och läser detta och som befinner sig i den svåraste av tider, antingen via depression eller mitt i stark beslutsångest, så kan vissa aspekter verka otroligt mycket lättare sagda än gjorda.

Det vet jag mycket väl.

Men jag skulle vilja berätta om bakgrunden till varför det här projektet är så viktigt för mig. Anledningen till det är det som jag kallar mina egna svarta hål i livet – perioderna i mitt liv då jag knappt orkat ta mig ur soffan och helst inte velat visa mig för någon. Tiderna då jag varit förlamad av ångest och tårarna varit den skönaste känslan på hela dan.

Under dessa tider kände jag mig enormt sårbar, fel och missanpassad. Men allra mest kände jag mig maktlös. Den känslan förlamar.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om denna känsla. Fast sanningen är att jag känner att jag inte har lust att förlora mig i den mer än jag redan tvingats göra. Det har funnits tider när jag suttit fast, inte kunnat och nästan inte velat ta mig upp. Eller i alla fall tider då jag blivit sjukt provocerad av folk som inte förstår. Jag tror vi skulle kunna hitta en stor grupp som skulle kunna sitta och klappa varandra på ryggen i den situationen. Men personligen är jag rädd att det snarare skulle hålla oss kvar.

Vi har alla olika skäl till varför vi hamnar i de svarta hålen. Och i ett visst skede kan man absolut säga att personen inte har förmåga att själv ta sig upp. En gest från omvärlden kan göra hela skillnaden.

Om du råkar ha det riktigt svårt just nu, så svårt att du upplever att du inte har förmåga att göra något åt dig själv vill jag uppmana dig att be om hjälp. Det är nummer ett. Tala om för en närstående utan att skräda orden. Gå till doktorn och gråt utan skyddsnät. Det är viktigt. Det kan vara ett enormt krafttag i sig, men sedan kan du med större sannolikhet få vila en stund och få stöd på vägen.

Men om du befinner dig på det minsta sätt på en plats där du faktiskt har en viss energi och du har börjat märka att dessa upp och ner perioder är ett mönster som du skulle vilja göra något åt – då handlar det nog till syvende och sist om hur vi vill se på livet och vår egen funktion i det som händer oss. Där kan man se saker olika.

Mitt mål med mina texter och min föreställning om högkänslighet syftar till att göra personer med hög nivå av känslighet och deras omgivning uppmärksamma på sin personlighet så att de kan ta hand om sig på det sätt som är bäst för just dem. Vi är alla olika och måste självklart pröva oss fram. Men jag har en enorm tilltro till vad medvetenhet kan göra och respekten för ens egna behov. För mig personligen var det när jag började ta mig själv på allvar precis som jag var som allt började bli bättre. När jag slutade se mig som ett problem som behövde åtgärdas.

Det innebär inte att jag fortfarande inte är känslig eller att jag konstant skuttar över de gröna ängarna. Men det innebär att jag i högre grad tar hand om mig själv som min egen bästa vän och på så sätt tar ansvar för att förebygga det svåraste så att jag själv får en jämn trivselkurva i livet. För det tror jag att vi kan. Det är också något som Elaine Aron tar upp gång på gång. Hon pekar på de gemensamma punkter vi har med hjälp av våra mottagliga sinnen. Men hon beskriver också hur många, många högkänsliga inte alls har mött särskilda problem på grund av sin egenskap utan snarare tvärtom tack vare att de antingen via en god omgivning eller personliga val lyckats skapa ett liv som passar just dem.

Högkänslighet är ju ingen diagnos. Du råkar bara vara extra mottaglig för sinnesintryck och det hjälper dig om du förvaltar det.

Mitt eget förhållningssätt för att göra det är dom metoder som jag går in på här i bloggen direkt och indirekt:
Jag försöker vara hyfsat noggrann med att sova, äta och träna och vila. Även om det sistnämnda just nu behövs en rejäl bättring på. Jag omger mig med människor som stärker mig och situationer där jag kan fungera som jag mår bäst. Vidare och kanske viktigast läser jag mycket och övar mycket på hur jag bemöter mina tankar. För jag har lärt mig att de kan förändras och att ofta tänker vi på ett visst sätt bara av gammal vana. Och visst är väl det onödigt, om vi mår dåligt bara på grund av gammal vana? Eller snarare ovana.

Jag uppskattar oerhört mycket dom brev och synpunkter jag får på det jag skriver för det hjälper mig att bli lyhörd för det arbete jag gör. Idag är jag oerhört tacksam över det nya stödet jag fick.. Det gör mig glad men det gör också att jag känner ett ännu större ansvar att göra en föreställning som verkligen kan påverka, öka medvetenheten och göra nytta.

Är oerhört tacksam för hur även ni redan nu bidrar till detta. Skriv gärna mer till mig om vad ni vill läsa om och vad ni undrar över. Jag svarar alltid utifrån personlig erfarenhet och mina åsikter. Men jag är oerhört tacksam för att få nya vinklar utifrån.

Önskar er en särskilt underbar lördag. För idag vänder det. Vintersolståndet.
Varde ljus!

Foto: Sarah Nilsson

Sätt mig på ett tåg utan internet…

Foto: Sarah Nilsson

..och vips är flera nya scener klara.

Att bli lite uttråkad är rätt bra. Kreativitetens moder skulle jag vilja säga. Man har inte roligare än man gör sig.

Om högkänsliga sägs det att vi är galet bra på att fokusera så länge vi inte utsätts för distraktioner. Vi gillar att ha en miljö som inte stimulerar och tar uppmärksamheten från vår uppgift. Naturligtvis är en diagnosticering för ADHD en process som jag varken har kunskap om eller är kvalificerad att uttala mig om. Men Elaine Aron skriver om hur högkänsliga personer felaktigt fått diagnosen ADHD eftersom överstimulering kan göra att vi blir uppskruvade och får svårt att koncentrera oss.  En skillnad som här har nämnts är att barn med ADHD  kan bli lugnade och få det lättare att fokusera med hjälp av musik under rätt omständigheter medan ett barn känsligt för sinnesintryck snarare behöver tystnad och då inte alls har problem att fokusera i långa stunder.

Jag har i alla fall sjukt kul nu när jag äntligen får arbeta konkret med föreställningen efter en lång tid av research och projektering. Är riktigt pinsam här där jag sitter och skrattar åt mig själv. Och jag hoppas att ni ska få det ännu roligare i vår när det är dags att visa er vad jag klurar på.

Åter i Stockholm, en stad med en helt annan energi. Ser fram emot att få gå in mig och mitt påtande igen. Är galet bra på att leva i kappsäck. Men nu är det skönt med min säng, mitt kylskåp, mina kläder – flera stycken igen.

Mitt hem som kändes uttjatat förra veckan är återigen mysigt välbekant och bekvämt. Kontraster rockar.

PS Snälltåget HAR gratis internet. Men guys, det får ni gärna jobba mer på om det ska gå att använda. Eller alltså då. Kanske inte. DS

This is my space. This is your space.

This is my spaceEn person i rummet är upprörd. Någon du jobbar med gillar inte dig. En på jobbet mår dåligt.

Andra kanske inte lägger märke till detta. Men för dig är det solklart. Ofta på en sekund.

Högkänsliga personer är ofta väldigt bra på att läsa av kroppsspråk och stämningar. Det betyder dock inte alltid att vi vet hur vi ska hantera dem.

Att det här är en av mitt livs största gåvor förstod jag faktiskt medvetet rätt sent. Att det också medför mindre goda konsekvenser för mig själv insåg jag ännu senare.

För det mesta är det jättebra att ha förmågan att läsa av andra människor. Men om man inte riktigt vet hur man ska hantera informationen kan det ställa till rätt mycket besvär för en själv.

Låt säga att du märker att en person har det svårt. En person skrev till mig hur det är lätt att känna att det då är ens ansvar att hjälpa den här människan. Så har det varit – och är delvis fortfarande för mig. Jag har ju för sjutton till och med valt att utbilda mig till licensierat krisstöd och har nu arbetat i den funktionen i flera år.

Det kan vara jättejobbigt att uppleva att en människa i ens närhet har det svårt och tanken är ofta att snabbaste sättet att förändra den energin är att hjälpa personen. Med det sagt menar jag faktiskt krasst att det faktiskt inte alltid är av ren godhet som vi vill förändra läget för personen i vår omgivning. Det vore helt enkelt skönast för oss själva. Och det tycker jag är rätt ok – det är liksom en win-win situation.

Men det som kan ställa till saker är när vi har övertro till vår förmåga att fixa saker. Eller inte har insikt om den andre personens process. Det kan medföra att vi både lägger för mycket av vår egen energi på något som måste ha sin gång – samt att vi faktiskt är inne och rör i saker som inte är våra saker att lägga sig i.

Så har det i ärlighetens namn varit för mig. Visst finns det mycket goda och förklarliga skäl till detta från min uppväxt. Icke desto mindre är jag nu vuxen och detta är något jag valt att medvetet arbeta med sedan jag insåg vad det också innebar. Kortfattat är jag som person en rådgivare och ett stöd i min bästa form – och när jag gått över gränsen har jag envisats med sånt som inte angår mig – egentligen. För mig var gränsen svår att se och jag har tvingats öva rätt rejält för att se skillnaden på att hjälpa och att lägga sig i. Och visst händer det fortfarande att jag glömmer mig i farten. Jodå.

När jag var kring de tjugo var jag väldigt orolig för personer i min närhet. Jag gick och samtalade med en terapeut och jag minns hur jag grät och sa till henne att ”jag måste ju göra något åt detta. Jag måste få dem att förstå. Det är inte bra för dem”. Den kloka Eva jag gick hos sa då att det var inte mitt ansvar. Att jag faktiskt inte hade med det att göra. Det var deras ansvar och att det bästa jag kunde göra var att inspirera och genom att själv vara en bra förebild lita till att jag gav kraft. Människor måste vilja själva. Många gånger trycker vi i motsatt riktning när vi försöker förklara med kraft. Eller så gör vi oss själva till medberoende i en dålig situation.

Vi måste vara ödmjuka. För fastän vi kan tro det, så ser vi aldrig hela bilden. Min bonusmamma gav mig i somras en fantastisk förklaring till varför vi ska tänka till två gånger innan vi ingriper i en annan människas liv genom en historia om det här med att hjälpa en snigel över vägen. Här har den i sin lugna takt makat sig fram. Vi flyttar den som vi tror är bra. Fast vi kanske inte alls vet exakt vart den skulle. Plötsligt har vi krånglat till allt ytterligare.

Missförstå mig inte. Jag är den sista som tror på att passivt iaktta. Ser jag att en person jag bryr mig om är inne på en rent skadlig väg så kommer jag garanterat inte kunna hålla tyst. Men jag har med åren fått en större ödmjukhet inför min funktion i en annan människas liv.

När man då iakttar en människa som inte mår bra och kanske själv blir berörd av detta. Vad ska man då göra? Jag tänker så här: Först ska man nog konstatera faktum. Ja, jag ser. Samma sak kan man konstatera mot personen: ”Hej, jag ser att du har det svårt. Behöver du nån som lyssnar eller en kram så finns jag här”.

OM man själv har kraft. För om man inte alls har det då är det nog bättre att låta bli. Ingen bär hela världen på sina axlar. Det är enormt viktigt att komma ihåg. Även om du som läser detta är en person som tror mycket på att hjälpa till så är det superviktigt att minnas att vi inte hjälper någon om vi själva inte först har tagit hand om oss själva. Det fina med att vara många människor på vår jorden är ju också att vi ska turas om med att finnas där för varandra, tänker jag.

I såna fall måste vi ändå exempelvis i en jobbsituation fortsätta vistas intill den här personen vars uppenbarelse mot dig signalerar detta läge. Då  tror jag på att ställa in hjärnan. Jo, man kan göra det. Jag arbetar på ett slags accepterande, konstaterande. Att säga till sig själv att personen har det tufft nu och så är det nu och det får vara ok. För livet är också så. Man kanske till och med måste hålla sig lite undan. Känner man att just detta är svårt för att man känner sig ”taskig” kan man faktiskt prova att vara ärlig – om man orkar. Man kan säga att ”du, jag ser att du precis som jag inte är på topp just nu. Håller jag mig för mig själv så vet du varför.” Många skulle tycka det vore helt onödigt – men själv tror jag kommunikation är det bästa för att undvika missförstånd. För nej, människor läser fortfarande inte tankar.

Att ställa in hjärnan på acceptans om andras behov att processa sorg och liknande är det något jag bara måste göra i rollen som krisstöd. Det skulle inte vara möjligt för mig att vara ett stöd i kris om jag inte kunde bygga upp en teknik kring detta och det har jag lyckats göra med syftet i fokus: Jag är nämligen inte till någon hjälp om jag förlorar mig i mina egna känslor.

Frågan är då, om det är så att man är bättre än andra på att lägga märke till saker, har man då också automatiskt ett ansvar då att hjälpa? Den frågans svar beror nog på ens egen personliga moral. Kan jag och har jag ork ja då vill jag personligen gärna i alla fall lyssna och finnas där. Det är medmänsklighet. Men lika värdefullt kan det vara att bara bekräfta någon, våga se och uppmuntra den att söka stöd från dem som finns nära. Det är faktiskt just det som är min viktigaste funktion i rollen som stöd i kris.

Ett annat personligt val för att se till att bli bättre på att se skillnaden på mitt och andras är att jag beslutat mig för att endast hjälpa folk som vill bli hjälpta. Det vill säga, inte ödsla energi på personer som beklagar sig men som gör föga åt sin situation. De vill uppenbarligen ha det så – och återigen – det är deras ansvar.

Det kan låta hårt. Men jag har den hårda vägen lärt mig att man hjälper inte alltid när man tror att man hjälper. Och att ibland löser sig saker på ett helt annat sätt än jag trott.

Viktigast är därför att ta ansvar för oss själva och att ifrågasätta de automatiska tankar som kommer av de signaler vi tar in. Är mina slutsatser riktiga från det jag iakttar? Kan jag tillföra något? Orkar jag finnas här? Och viktigast – är detta min sak?

This is my space. This is your space.

Sense and sensibility – vad vägleder dig?

För sensibelt begåvade kallar jag min föreställning, synonymt med ”för känsligt begåvade”. Sense på engelska betyder dock märkligt nog förnuft, ett ord som ofta sätts som motsättning till ordet känsla.

Jag förstod på något sätt tidigt att det är förnuftig man ska vara. En väldigt stor del av mitt liv spenderade jag på trygga, konkreta grundade beslut. Val som många gånger gick emot vad jag innerst inne ville. Jag har funderat på vad detta kommer från. Men visst lärde mig min pappa att ska man fajtas, ska man fajtas med logik. Det är sant, det är ett ypperligt verktyg i vilken diskussion som helst. Ett verktyg som ingen i vårt samhälle motsätter sig. Men det är nu, när vetenskapen även börjar kunna hitta förklaringar för begreppet intuition som det börjar bli riktigt intressant.

Lite grand känner jag det som om jag i denna fas av mitt liv håller på att omskola mitt inre till att lita på den faktor som jag ofta ignorerat. Jag skulle aldrig råda andra, basera min diskussion offentligt eller stå på barrikaderna för ett val jag gör intuitivt. Men att inom mig fortsätta att ignorera den här inbyggda kompassen jag föddes med är ju bara totalt vansinne.

Det finns flera långa perioder i mitt liv där enda anledningen att jag mått riktigt dåligt är att jag följt mitt huvud och det ”man ska göra” i stället för det jag innerst inne velat eller egentligen trott på. Konstant har jag haft den här rösten som sagt ”men hörru, ska vi inte göra så här egentligen?”.

Hur hanterade jag det? Jo. Jag valde att bli arg på rösten. För den ställde till det. Den gick ju emot det alla ”borde” och ”skulle” rådde mig till så därför fräste jag till den: Tyst med dig! Gör inte livet mer komplicerat för mig! Fast det egentligen var ganska lätt. Fast det inte var rösten som var problemet. Utan valet jag tog mot min inre övertygelse.

Förnuft och känsla är bästa kompisar. Båda behövs. Men det kan vara tid att fundera på vilken av dem du lyssnar mest på. Är du som högkänslig eller på annat sätt intuitiv person faktiskt född med en helt suverän inre kompass som vägleder dig (baserat på din förmåga att uppfatta subtiliteter, bland annat med hjälp av spegelneuroner – tillägg för de vetenskapligt orienterade) så kanske det är dags att börja använda den. Lita på den. Mer.

Du har ingen aning om hur skönt det börjar kännas det inre är med på tåget.

PS Yep. Jag är ett Austen-fan, en obotlig romantiker. Tack för rubriken, Jane. DS

En samling kloka gubbar och gummor – och så ett knippe nötter på det

Härligt galen

Dom där personerna som stärker dig. Dom som hjälper dig att se saker ur ett annat ljus. Dom som inte bara älskar dig för den du är utan trots det du även är.

När jag har mina dansträningsklasser brukar jag välkomna alla nya till ”klubben för inbördes beundran”. På mina klasser smeker vi varandras egon. Så där så att det är riktigt äckligt, kan någon pretto person tycka. Jomen vafan! Jag vet vad som stärker och bygger upp och inte är det att vara pretentiös och skitnödig. Ska du utvecklas och våga bli bättre på ett område som är utlämnande, då behövs det heja, heja. Jo, så är det. Kritikens plats är i ett helt annat forum och när den gäller träning för hälsans skull har den ärligt talat ingen plats alls.

I vänskap skattar jag dock högt de som tänker annorlunda än jag. Nej, det är inte alltid kul. Men så länge det görs med kärlek och empati och med mitt bästa i åtanke då är det så välkommet. Vi behöver gnuggas för att bli dom där skinande diamanterna jag tror vi alla på vårt eget sätt är.

Mina vänner är mina juveler, dom enda juvelerna jag behöver. Jag har en rubin, en smaragd, en topaz, en ametist och så finns där även de som kanske för mig först inte såg lika mycket ut för världen men som med tiden visat sig vara av bättre material än jag någonsin hade kunnat ana.

Jag får så otroligt mycket klokhet från mina vänner varje gång jag träffar dom. Alla är liksom specialister på något område – och noviser på nåt annat. Det är ju det som är det sköna med oss människor. Vi kan vara hur visa som helst på vissa plan och fullkomliga idioter på ett annat.  Men, som Cohen sjunger: ”Theres a crack in everything and that’s how the light gets in.”

Klokhet, kärlek och värme behöver vi för att växa, precis som en annan växt i ett växthus. Välj din omgivning med omsorg. Välj den som får dig att känna dig trygg, älskad och som det bästa du som du kan vara. Men välj också de människorna som utmanar dig och får dig att växa.

På det receptet behövs också ett knippe nötter. En regelbunden intensivdos av kärleksfull galenskap. Några sköna individer som bara genom hur de är inspirerar dig till att se livet på ett annat sätt. Här kan vi skippa ord som konsekvens och perfektion. Njut av dessa personer som vågar sticka ut, vara sig själv och ger på ett annat sätt än det traditionella genom att bara finnas till som tydliga original på denna jord.

Fast till slut, lyssna mest på dig själv. Du vet, utifrån hur du med lite distans reagerar på de intryck du får, vilken som är din väg.

Just idag vill jag tacka Tove. Du rockar. Alltid.

PS Nu sitter säkert en känslig hög bland mina vänner och funderar på vilka som jag betraktar som nötter. Svaret är: er alla – då och då. En känner andra som en känner sig själv. 🙂 DS

Rör på dig och låt någon annan röra på dig

DanspillerNär jag  för en så där fem, sex år sedan för första gången såg den överkäcka tv-shop-reklamen för Zumba hade jag aldrig någonsin kunnat gissa att träningsformen skulle visa sig bli en så stor del av mitt liv som den idag sedan tre år de facto är. Ett ekonomiskt minus på bankkontot plus ett starkt behov av att komma i form var det som  i sanning var det som fick mig att pragmatiskt dra nytta av mina år på salsa och sambaklubbarna i Malmö. På så sätt, nästan av en slump, fick jag plötsligt receptet på det som visat sig bli inte bara världens roligaste jobb utan även mitt personliga lyckopiller.

Jag var nämligen hon, tjejen, med trea gympa. Hon som mest väntade på att timmen skulle gå över och var lycklig när hon kunde hänvisa till en förkylning så att hon slapp. Min ”skäms-sysselsättning” som tonåring var i och för sig att i hemlighet dansa till hitlåtar framför spegeln. Aldrig hade jag väl ändå kunnat drömma om att någon faktiskt skulle betala mig för att göra samma sak och att det vid 40 fyllda skulle hålla mig mer vältränad än de flesta.

Att bli lärare eller instruktör har aldrig varit något som lockat mig eftersom jag trodde att jag inte skulle klara av att binda upp mig så flera kvällar i veckan. Jag gillar verkligen alltid att känna mig helt fri och  ha alla möjligheter öppna. Men ni vet, det man tror man vill ha är inte alltid det man behöver. För mig visade det sig att det skulle krävas att jag just blev instruktör med ansvar för andra för att få upptäcka vinsten med regelbunden träning. Helt plötsligt befann jag mig i en situation där jag tränade fem gånger i veckan. Med det kom en stabilitet i välmåendet som en helt oväntad men fantastiskt välkommen bonus.

Jag har haft några riktigt tunga perioder i mitt liv både på grund av yttre omständigheter och min egen känslighet. Trots det har jag aldrig tagit antidepressiva medel. Det handlar inte om att jag tycker det är fel eller något man ska låta bli – tvärtom vet jag många som det helt inneburit vändningen för. Men en viss motvilja till kemikalier i min kropp finns nog ändå i mig  – även om den uppenbarligen kan ignoreras hur lätt som helst när det gäller färglatt surt godis med syrefrätande socker på.. Så terapi har varit svaret och i många fall till stor hjälp. Hade jag dock på allvar insett vilken oerhörd effekt intensiv träning kan ha på det psykiska välmåendet hade jag dock inte bara utvecklats utan varit så mycket gladare på kuppen.

Om du är en person som har tendenser till humörsvängningar eller till och med är riktigt nere periodvis så vill jag verkligen, verkligen uppmuntra dig att lägga den energi du har på att undersöka träningsform, efter träningsform tills du hittar din grej. Självklart är det viktigt att lyssna på sin doktor, men på den här punkten vet jag att hen med största sannolikhet håller med mig så länge du inte har några fysiska hinder. Spring, dansa, hoppa, spela boll eller bara gå. Det viktiga är verkligen att du rör dig, helst så du svettas riktigt rejält.

Att röra sig är alltså det viktiga, men det jag verkligen önskar dig, om du precis som jag är en person som lätt blir uttråkad, är en form som du tycker är riktigt ROLIG oavsett dess vinster, för då kommer du garanterat fortsätta och det är det som är hela poängen. Åh jag förstår att du hört detta tjat om träning förut och är trött på det. Men jag önskar, önskar verkligen att jag hade fått in denna rutin i mitt liv tidigare så jag kunde få må som jag gör idag. Vidare tror jag också att som de ofta mycket analytiskt lagda personer vi högkänsliga och högreceptiva individer är så har vi en tendens att ”fastna i vår huvuden”. Jag har  då lärt mig att träningen hjälper mig att bättre både tänka – och att skapa.

Endorfiner är ju nyckelordet. Det är dom vi vill släppa loss i vår kropp.

Dom får också en jäkla fart på sig vid beröring. Så är det. Så kramas för guds skull. Krama alla som vill och hitta ännu ett skäl till varför det är viktigt att visa dom vi har i våra liv att vi älskar dom. Njut av fysisk kärlek på alla sätt du kan, du som vill och har en möjlighet. Gå på massage eller gulla med hunden eller katten. För det funkar. Vill själv bättra mig på detta område för jag vet  ju att det får mig att må så galet mycket bättre.

Med andra ord – om du inte på allvar provat – ge kroppens inbyggda piller en rejäl chans. Så värt.

Gnun checkar ut

Har slitit som en GNU hela dan, ja hela veckan för att jag ikväll ska, ska, ska ta helg! Fredag, lördag som det ju enligt mitt schema är.

Kan bocka av följande på projekteringens att-göra lista:

-Pressmeddelande ut CHECK
-Möte med spellokal CHECK
-Möte med ordförande för högkänsligas förening  CHECK
-Biljettjänstutredning för bästa effekt CHECK
-Talat med regiögat om förbereda vår projektering CHECK
-Talat med konstnärliga gruppen varav delar finns i söder och ska besökas CHECK
-Läst, läst och läst CHECK
-Sen har jag ju spelat, sjungit, skrivit, det som jag egentligen vill göra hela tiden…! CHECK

Jag behöver se det på ett papper för att inse vad jag faktiskt har gjort. För mina ögonen fokuserar ständigt på nästa sak som ska åtgärdas. Blicken är framåt på att jag nästa vecka (men egentligen helst redan igår) vill skriva fler låtar, jobba text, göra trailermanus, boka tider med samarbetspersoner, visitkort.. Är helt enkelt i det stadiet då jag blir sjukt frustrerad över folk som tar upp hela trottoaren och går långsamt. I varv, kallas det.

Så vad jag faktiskt åstadkommit måste jag påminna mig om för att jag verkligen ska minnas att jo – jag inte bara förtjänar helg – jag behöver helg. Alla gånger. (För er som suktar konkreta tips i vardagen, här var alltså ett –  indirekt så som jag oftast gör: Skriv upp det bra ni gör och det bra ni är oavsett ni gör nåt! Gör en mapp  i mejlkorgen som heter Underbara ord där ni lägger allt fint ni behöver påminna er om. )

SPELADE gjorde jag ju igår också. Rart. I en pyttelokal där allt var mys, arrangörerna toppen och soppan galet god. Jag var nervös för det fanns ingen medhörning. Jag hörde inte alls vad publiken hörde och det kan få mig, nära-ljud-hörlursälskaren, att bli lite nojig. Men det gick hur bra som helst. Jag glömde en fras. Hoppsan. Fast fingrarna spelade vidare. Hurra för mina fingrar. (De behöver också helg nu, vill jag lova.) Jag spelade några fel ackord. Oj. Men det visste mest jag. Fast den nya låten var det fler än jag som höll med om att den är rätt speciell, nya arret perfekt till föreställningen och många leenden och skratt var det som jag denna gången faktiskt var tillräckligt närvarande för att ta in och njuta av. Med andra ord – sakta men säkert – framåt.

Flera nya ansikten var det också på gårdagens föreställning som genast gick helt gick igång på ämnet i För sensibelt begåvade. Ämnet engagerar.

Nu är det dags för arbetsveckans två sista dansklasser. Bästa distraktionen. Sen efter helgen fortsätter vi.

NÄSTA vecka är det dags att avslöja var och när föreställningen kommer äga rum.

Häng me!

Sarah Nilsson

Dom kallar oss orkidébarn

”På något sätt är du som en orkidé. Du klarar de svåraste omständigheter och till och med direkt fattig jord men skall du blomstra så sker det i omständigheter som du själv väljer.”

Så skrev min pappa till mig i ett sms i april i år utan att veta någonting alls varken om högkänslighet eller dess beteckningar. Ja dom kallar oss så.

Även en av mina allra närmsta vänner Anna har ovetandes alltid kallat mig orkidé. Hon har om mig sagt – ”du är en orkidé som kräver en annan orkidé.” Alla skulle ha en Anna i sina liv. Också!

I den här artikeln i Svenska Dagbladet om begreppet orkidébarn tycker jag själv att det allt för lite lyfts fram vilka överlevare vi är. För vi även om vi reagerar och behöver återhämtning – så klarar vi det och återhämtar oss just. En äldre sångpedagog sa en gång om mig: ”Du är som en sån där docka med fjäder som alltid poppar upp igen.”

Den 9:e oktober 2018 är det premiär på För sensibelt begåvade 2.0 på Ö2 på Östgötagatan 2. Föreställningen spelas även den 16:e, 23:e och 30:e oktober. Här köper du biljetter! Bjud gärna in dina vänner via För sensibelt begåvade 2.0’s Facebookevenemang. Välkomna!

Orkidébarn