Så kommer alla känslorna på en och samma gång

Emo-babe

Dom här gångerna när man fick det man inte visste att man ville ha. Jag mottog just musiken till föreställningen som ska användas på olika sätt.

Det är skitjobbigt att ge bort sina barn. Mina låtar. Jag blir som värsta hönsmorsan och kontrollerar och har mig. Jobbig. Asjobbig. Jag vet. Kan oftast inte ta in det jag får först förrän efter ett tag för att jag är så inställd på allt som kan gå fel. Begår alla dom här felen som folk som överbeskyddar sina ungar gör. Varnar, skrämmer upp, tvingar till översäkra vägar – fast man veeeet att de växer mest om de får lära sig flyga fritt!

Sen får man då tillbaka nåt som är nåt helt annat och ändå helt, helt rätt.

När tårarna bara sprutar då vet jag att det slog an. Tack, tack R.

Sätt mig på ett tåg utan internet…

Foto: Sarah Nilsson

..och vips är flera nya scener klara.

Att bli lite uttråkad är rätt bra. Kreativitetens moder skulle jag vilja säga. Man har inte roligare än man gör sig.

Om högkänsliga sägs det att vi är galet bra på att fokusera så länge vi inte utsätts för distraktioner. Vi gillar att ha en miljö som inte stimulerar och tar uppmärksamheten från vår uppgift. Naturligtvis är en diagnosticering för ADHD en process som jag varken har kunskap om eller är kvalificerad att uttala mig om. Men Elaine Aron skriver om hur högkänsliga personer felaktigt fått diagnosen ADHD eftersom överstimulering kan göra att vi blir uppskruvade och får svårt att koncentrera oss.  En skillnad som här har nämnts är att barn med ADHD  kan bli lugnade och få det lättare att fokusera med hjälp av musik under rätt omständigheter medan ett barn känsligt för sinnesintryck snarare behöver tystnad och då inte alls har problem att fokusera i långa stunder.

Jag har i alla fall sjukt kul nu när jag äntligen får arbeta konkret med föreställningen efter en lång tid av research och projektering. Är riktigt pinsam här där jag sitter och skrattar åt mig själv. Och jag hoppas att ni ska få det ännu roligare i vår när det är dags att visa er vad jag klurar på.

Åter i Stockholm, en stad med en helt annan energi. Ser fram emot att få gå in mig och mitt påtande igen. Är galet bra på att leva i kappsäck. Men nu är det skönt med min säng, mitt kylskåp, mina kläder – flera stycken igen.

Mitt hem som kändes uttjatat förra veckan är återigen mysigt välbekant och bekvämt. Kontraster rockar.

PS Snälltåget HAR gratis internet. Men guys, det får ni gärna jobba mer på om det ska gå att använda. Eller alltså då. Kanske inte. DS

Djungelvrålsklubbor och scenografiidéer på Vurma

Vurma Birger Jarl

Idag var det dags att ta projektets scenografibollplank Lena Berglund till föreställningslokalen för att enligt projekteringens handlingsplan vidare diskutera För sensibelt begåvades eventuella behov av scenografiska inslag.

Lena är ju inte bara scenograf, utan även övergrym dekoratör för Mio Möbler – och min mamma. En slår så många flugor i en smäll en bara kan.

Att äntligen ta Lena till lokalen var ett troligt klokt beslut känner jag nu. Hon bekräftade nämligen min uppfattning av lokalens möjligheter och nu är jag ännu mer glad över mitt beslut än tidigare. Sånt känns ju bra! Innan har vi arbetat med idéer om scenografi utifrån vad som ska berättas. Nu blev det att specifikt applicera dessa idéer på Vurmas övervåning.

Lokalen i sig ropar inte efter mycket mer än den redan har att ge, det var vi båda överens om. Den bara är, så att säga. Fast det är inte så bara. Lite skarpa idéer fick vi dock som även kom till att bidra till mitt val i hur jag kommer berätta denna historia.

Jag är av uppfattningen att scenografi ska tillföra något, säga något eller alternativt – visst – dekorera, vara ögonfägnad om man är inne på den vägen. Men realistiska bakgrunder bara för sakens skulle är inte min bag.

Ett av de viktigaste målen för mig är att flytta ut scenkonst i lokaler där folk redan är. Vurma är i sanning ett sånt ställe.

Tack snälla Neta för ännu en Djungelvrålsklubba. Med såna med notan ökar frekvensen på mina besök i lokalen i avsevärd omfattning.

Möte med ordförande för Sveriges förening för högkänsliga

I början på hösten tog jag kontakt med Sveriges förening för högkänsliga. Idag fick jag för första gången träffa Else Marie Bruhner som är ordförande i föreningen. Otroligt spännande!

Mitt första mål med att kontakta föreningen är att i samband med en färdig föreställning kunna referera till en objektiv informationsinstans.

På det området har verkligen den ganska nystartade föreningen gjort ett suveränt jobb. Else Marie Bruhner berättar för mig om hur hon själv, när hon själv kom i kontakt med högkänslighet via en artikel i en tidning, kämpade för att hitta information på svenska om forskningen. Hon ville därför skapa ett forum för svenska högkänsliga. Idag är Else Marie i direkt kontakt med Elaine Arons som jag tidigare berättat om och som är en av de som forskat mest i ämnet. Else Marie har därför nu själv översatt flera av hennes texter till svenska. SFHs hemsida är är verkligen både informativ och saklig med gott om fakta för den som vill veta mera. Ett mycket värdefullt initiativ som redan hjälper många.

Så jag berättade för Else Marie om planen med min föreställning. Vad den ska bli och vad den inte ska bli: Den kommer inte bli någon vetenskaplig föreläsning – det gör andra så mycket bättre. Den är ingen objektiv faktarapport.

Vad den är, är ett personligt porträtt av en högkänslig – med referenser till fakta som är gemensam för många högkänsliga – ur ett högst subjektivt perspektiv. Det är underhållning, det är scenkonst som ska både roa och engagera. Mitt mål är att på ett nytt sätt berätta om ämnet för många fler och kanske  kunna nå andra målgrupper än de vanliga. Ämnet rör trots allt 20% av befolkningen plus deras närstående. Lyckas jag väcka intresse och engagera så är det dock även av vikt att de som vill veta mer kan få fullständig och korrekt fakta från ett pålitligt informationsforum. Det är där SFH kommer in i bilden.

Vidare talade vi om möjligheten att medlemmar från föreningens styrelse ser och har synpunkter på föreställningen några veckor innan premiär. Detta för att få reaktioner från personer som är en mycket viktig del av målgruppen. Jag hoppas även på föreningens medverkan i den paneldialog som kommer att arrangeras i anslutning till någon av föreställningarna. Hur dessa möjligheter utvecklar sig kommer beslutas framöver.

Helt klart var det fantastiskt trevligt att möta och tala med Else Marie som är en härligt varm person och som besitter så mycket kunskap om detta ämne. Det är något speciellt att få prata med någon som är så insatt och dessutom kan känna igen sig i de upplevelser man själv har.

Else Marie betonade även det jag själv ofta påminner mig om: De högkänsliga är en minoritet, men en stor sedan med väldigt olika sorters människor med för övrigt skiftande personligheter och egenskaper. Else Marie påminde mig även på det faktum att många som är engagerade i högkänslighet är människor som kan ha väldigt svåra utmaningar och med väldigt olika behov.

Jag lämnade mötet med tanken att det var en väldigt viktig och värdefull påminnelse och känner mig ännu mer glad för det subjektiva perspektiv jag från början valt. Detta är min historia och mina erfarenheter och det kommer jag ödmjukt ha med i beräkningen i det jag skapar. Min förhoppning är dock att mitt angrepp kommer kunna väcka igenkännande och en önskan om att ta reda på mer – allra viktigast en ökad medvetenhet om oss sensibelt begåvade och den sensibla förmågans möjligheter.

Vi är fan mer än regnbågar, fjärilar och gråtskrattande känsloclowner

Kiss

De flesta kan nog hålla med om att det vore bra om känsligheten betraktades med nya ögon. Men nästan överallt illustreras artiklar om högkänslighet av molnfria himlar, flygande fåglar och harmoniskt gitarrspel. Så även av mig, ibland. Och jag förstår varför. Alla dessa vackra naturmotiv och delikata estetiska yttringar läker en känslig själ, så klart även min.

En annan väldigt vanlig mediebeskrivning av oss högkänsliga är hur vi kan skratta ena sekunden och andra sekunden brista ut i gråt. Seriöst. Hur låter det? Och vem kan inte det? Det är ju inte precis som att tjugo procent av befolkningen går omkring och konstant gråtskrattar som en annan galen clown. Jag lovar – det skulle ha märkts.

Det är något som saknas i den mediebild som målats upp. Och jag märker hur begreppet både missförstås och övertolkas från de schablonbeskrivningar som sprids – även av respekterade läkare som citeras i dagspressen. Det är naturligt i samband med ett nytt begrepp. Men inte ok.

Det är bland annat därför jag vill göra min föreställning. Jag vill visa att vi är så mycket mer, finns i så många utgåvor och har så mycket mer potential än vad varken vi själva och vår omgivning vet om.

Den enda säkra gemensamma nämnarna för oss högkänsliga är egentligen att vi är mer mottagliga för sinnesintryck och processar den mycket mer noggrant än majoriteten av människor. Vilka effekter det för övrigt ger på vår personlighet är beroende av många faktorer, allt från vår uppväxt och vilka vi är för övrigt.

Låt oss därför ta några exempel på effekter som högkänsligheten kan ha på vår personlighet och som det pratas alldeles för lite om:

Många av oss är exempelvis personer som verkligen uppskattar sex. Yep. Låt oss gå rakt på och kasta oss utanför enhörningarna och de blommande ängarna. Vi har fått gåvan att njuta av minsta sinnestryck, så på ett område där andra kan famla, leker och trivs många av oss, som annars kan ha det besvärligt med annat i livet, ändå lätt. Vi kan vara väldigt tuffa – för jo. Man tvingas bli det. Hanterar man hinder, så som man måste med en personlighet en bra bit utanför snittet, då blir man både uppfinningsrik och uthållig. Många av oss är också väldigt starka och reagerar aktivt mot orättvisor som begås – för vi står verkligen inte ut med att se människor omkring som mår dåligt. Visst är det måhända få av oss som frontar på barrikaden, men vi uppmärksammar, inspirerar och ser.

Forskare som Elaine Arons diskuterar om termen Highly Responsive Person faktisk vore mer korrekt på egenskapen än Highly Sensitive Person och jag förstår varför. För hur mycket jag än vill arbeta för att vidga begreppet känslig så bär det med sig en mängd associationer som bara stärker dumma fördomar som att vi borde ”tuffa till oss” och ”gaska upp oss” när det handlar om helt andra faktorer för att stärka vår personlighet.

Vi behöver inte alls bli något annat än det vi är. Men däremot så kan vi få det himla mycket roligare i livet om vi lär oss att dra nytta av våra förmågor. Roligare blir det garanterat då också för vår omgivning, tro mig!

Vem du än är som högkänslig så hoppas jag hursomhelst att du håller med om att det vore skönt om alla olika sorter av oss fick plats under paraplyet. Då blir det liksom torrare för alla.