Hellre ensam än med fel person

Framför mig i rulltrapporna vid Skanstulls tunnelbanestation vinglar en gammal dam med julröda hårsspännen i sitt vintervita hår till och tappar kryckan. Hennes kutryggige man i skotskrutig keps är förvånande snabb, fångar upp den och stöder hennes arm. Väl uppe leder han henne framåt, de skrattar till och han lägger ömt armen om henne en sekund innan de fortsätter långsamt framåt.

Dokumentärtösen i mig får hålla i sig hårt för att inte leta fram mobilkameran och fotografera paret som får det att gripa tag allra längst in i hjärteroten. Det är ju precis det där en ändå längtar efter. Det där inte ens en ensamvarg kan förneka. Drömmen om en kompanjon, en partner, en följeslagare på livets väg.

Dagarna innan jul kan singelskapets faktum slå mig hårdare än annars. Omgiven av familjer och par i alla former som skapar helgtider från sin gemensamma bas slår det mig igen att jag är ensam och det värker. För trots den stora kärleken till min familj så är jag trött på att följa med och besöka. Som den individualist jag är vill jag ha mitt eget, få sätta min egen prägel och bjuda in med värme och kärlek till ett vi som jag sagt ja till.

Såhär på juldagen däremot, när jag får åka hem till min lugna, fina lägenhet där jag kan ha seriemaraton och göra precis vad jag vill utan hänsyn till någon annan så jublar jag. Lycko mig.

Jag vill hävda att vi väljer våra liv i högre grad än vad vi ofta vill tro. Precis som många ensamstående har jag stunder där jag förbannar min situation, när jag beklagar mig som om jag vore ett offer för omständigheterna. Men oftare än jag medvetet erkänner så verkligen älskar jag det. För jag vet ju att jag har valt. Jag vet ju att jag har tackat nej. Och inte bara en, två och tre gånger.

Det finns flera anledningar till att jag gillar så mycket att vara själv. Delvis beror det säkert på ett uppdämt behov av ensamhet efter en uppväxt som storasyster med mycket ansvar tidigt i ett hem med mycket aktivitet och många barn. Det beror även på att jag i sällskap med många andra har lite svårt att vara mig själv och släppa tanken på vad andra helst vill. Så klart betyder också det faktum mycket att jag gillar att ha det lugnt för att varva ned och att jag har egensinniga ensamvargar att brås på. Men kanske mest beror det ändå på att jag känner att jag har så mycket idéer i mitt huvud som jag också vill umgås med. Det har väldigt få partners haft verklig förståelse för. Med andra ord finns det många vinster för mig i att vara själv och det är dessa ”pay-offs” som betyder mer än vad vi vill tro i våra val som människor.

Som ensamstående blir man ju som bekant en måltavla för en ström av välmenta kommentarer om sin relationsstatus. ”Men du som är så snygg och rolig, hur kan du vara ensam?” Som om vi alla vore varor i livets butik som väntar på att bli valda. 2013 glömmer märkligt många fortfarande att jag faktiskt själv får vara med och välja. Då kommer ordet krav upp på samtalsagendan. ”Du har för höga krav.” Eller så får jag veta ”att när jag älskar mig själv, då händer det”. Jaså det tror du? Tack och lov kan jag använda min rationella sida och se att inte särskilt många av de par jag har omkring mig har förhållanden jag själv skulle vilja ha och att bland de som har partners finns såväl osäkra, som idioter och i högsta grad krävande individer. Nej, det är egentligen bara en sak jag verkligen letar efter.

Samförstånd är ordet. Jag vet hur det känns och det är vad jag vill känna.

Elaine Aron har skrivit en bok som heter The highly sensitive person in love. Här skriver hon mer utförligt om hur vi mer känsliga fungerar på olika sätt i nära relationer. Hur förälskelse kan ta smärtsamt hårt på oss mer känsliga eftersom vi är snabba på att reagera emotionellt när någon berör samtidigt som många av oss kan ha svårt att släppa någon nära just på grund av vårt behov av en balans mellan egentid och djup intimitet. Det kräver både tillit och förståelse. Vidare ska ju det där magiska ske från båda håll, inte alltid något helt självklart.

Dagens relationsböcker vill gärna göra gällande att vi i princip kan hitta en partner var som helst bara vi lär oss arbeta med våra olika sidor. Jag tror inte det. Måhända finns det många fler än ”the one” men jag tror i sanning inte vem som helst passar med mig och jag tror i sanning inte jag passar med vem som helst. För jag, du och ni är inte dussinkopior och tack universum för det.

Ser varmt fram emot härliga tider i rätt sällskap och ålderdomen med gubben som skickligt fångar upp min käpp.

Men just idag tänker jag njuta skamlöst av en härligt egensinnig juldag i något av de bästa sällskap jag vet – mitt eget.

Om konsten att vara snäll

Konsten att vara snäll heter en bok av Stefan Einhorn. Den har inte jag läst. För jag tycker inte att jag behöver den. Faktiskt. Efter att ha läst på baksidan av Herr Einhorns bok ser jag att han är inne på samma spår som jag. Snäll är inte alls dumt utan tvärtom klokt och bra. Det innebär att vara omtänksam, kärleksfull och att medvetet vilja göra livet bättre för sin omgivning – och därmed även för sig själv.

Min favoritblåslampa i det här projektet är min vän författaren Johanne Hildebrandt. Hon är en av de som allra först fick höra om idén till För sensibelt begåvade och har uppmuntrat mig sen första stund. Trots att hon just nu själv befinner sig i sin egen skrivarbubbla i arbetet med nästa bok i bronsålderserien Sagan om Valhalla, så ringer hon mig regelbundet och kollar att jag jobbar på.

Vi brukar diskutera känsla kontra logik Johanne och jag. För Johanne hävdar att hon främst är en ytterst logisk människa och inte alls känslig på det sättet jag är. Jag vill säga emot, för trots att jag vet att Johanne är en mycket tuff och rak person med hårda erfarenheter som korrespondent i flera av världens krigszoner så tänker jag på alla sätt hon varit snäll och hjälpt mig. Så visst är du känslig, brukar jag säga. Du är också snäll. ”Men Sarah. Det är logiskt att vara snäll.”

Och precis så är det. Det är logiskt att vara snäll. Det du ger ut det får du tillbaka. I alla fall av alla människor som fattat grejen.

Men vi är nog inte alla helt överens om vad det innebär att vara snäll. För mig innebär det exempelvis sannerligen inte att hålla tyst och hålla god min bara för den goda stämningens skull.

Om det är någon som läst på förstasidan av denna hemsida så skriver jag om personer som inte alls tycker jag är särskilt sensibelt begåvad. Det beror nog delvis på två saker. Det ena är tillfällen då det bara blivit för mycket för mig på grund av olika former av stress (överstimulerad som det heter på högkänslighetsspråk) och jag brustit och sagt ifrån betydligt mer kraftfullt och emotionellt än vad jag i efterhand skulle ha önskat. Det andra är tillfällen då jag helt enkelt sagt ifrån. Punkt.

Jag är bra på att säga ifrån. Inte alltid. Men väldigt ofta. Väldigt många tycker om det och uppskattar att de vet var de har mig. En del avskyr det.

Människor är inte tankeläsare. Trots datorer och telefoner med appar har vi ännu inte lyckats tillämpa airplay på våra hjärnor. Därför anser jag att det är snällt att säga ifrån när det kan leda till att en situation mellan människor förbättras.

Åt andra hållet är det inte snällt att hålla tyst om förhållanden som en person skulle ha behövt veta om.

Här tycker vi olika. Endel verkar snarare intala sig själva att vara snäll är att undvika en upprörd reaktion. Fast man i mina ögon egentligen är mest snäll mot sig själv. Vidare är det ofta en kortsiktig lösning även mot sig själv eftersom personen, när sanningen kommer fram, med all sannolikhet kommer att reagera dubbelt så starkt. Jag tror på att rakt ta itu med svåra samtal för att undvika onödigt lidande. Att riva av ett plåster snabbt gör ont – men en kortare stund.

Alla är ju dock inte som jag uppvuxna i en väldigt rak miljö. Därför arbetar jag på att undvika att tala i affekt och vänta tills jag hunnit fundera.

För det finns tyvärr en hel del svarta dagar i kalendern på det området. En är ju inget helgon bara för att man tror.

Finns mycket mer att säga om snällhet. Så kanske ska en läsa Einhorns bok ändå.

Fast nu ska jag baka pepparkakor.

Appropå att säga ifrån. Precis när jag skrivit klart detta blev jag medveten om att jag faktiskt sov över demonstrationen i Kärrtorp. Skäms lite. Alla ni som var där idag och visade med er närvaro att de allra flesta av oss inte accepterar rasism gjorde något riktigt snällt. Tack.

För visst är det onödigt att må dåligt bara av gammal (o)vana?

Jag tänker mycket nu när jag skriver på hur jag själv måste framstå i mitt förhållande till både känslighet och andra frågor. Det är ju så när man visar sig själv på nätet i olika former att man inte bara visar vem man är utan snarare hur man vill framstå eller i mitt fall kanske vad man vill dela.

Ni som följt mig har säkert tänkt på att jag talat mycket om ansvar och vad man kan göra för att må bra. Undrar lite smått om det verkar som om jag själv går omkring som en ständig käck reklampelare med ett påklistrat leende. För det är självklart så långt ifrån sanningen man kan komma. Om det just nu sitter en ensam själ där ute och läser detta och som befinner sig i den svåraste av tider, antingen via depression eller mitt i stark beslutsångest, så kan vissa aspekter verka otroligt mycket lättare sagda än gjorda.

Det vet jag mycket väl.

Men jag skulle vilja berätta om bakgrunden till varför det här projektet är så viktigt för mig. Anledningen till det är det som jag kallar mina egna svarta hål i livet – perioderna i mitt liv då jag knappt orkat ta mig ur soffan och helst inte velat visa mig för någon. Tiderna då jag varit förlamad av ångest och tårarna varit den skönaste känslan på hela dan.

Under dessa tider kände jag mig enormt sårbar, fel och missanpassad. Men allra mest kände jag mig maktlös. Den känslan förlamar.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om denna känsla. Fast sanningen är att jag känner att jag inte har lust att förlora mig i den mer än jag redan tvingats göra. Det har funnits tider när jag suttit fast, inte kunnat och nästan inte velat ta mig upp. Eller i alla fall tider då jag blivit sjukt provocerad av folk som inte förstår. Jag tror vi skulle kunna hitta en stor grupp som skulle kunna sitta och klappa varandra på ryggen i den situationen. Men personligen är jag rädd att det snarare skulle hålla oss kvar.

Vi har alla olika skäl till varför vi hamnar i de svarta hålen. Och i ett visst skede kan man absolut säga att personen inte har förmåga att själv ta sig upp. En gest från omvärlden kan göra hela skillnaden.

Om du råkar ha det riktigt svårt just nu, så svårt att du upplever att du inte har förmåga att göra något åt dig själv vill jag uppmana dig att be om hjälp. Det är nummer ett. Tala om för en närstående utan att skräda orden. Gå till doktorn och gråt utan skyddsnät. Det är viktigt. Det kan vara ett enormt krafttag i sig, men sedan kan du med större sannolikhet få vila en stund och få stöd på vägen.

Men om du befinner dig på det minsta sätt på en plats där du faktiskt har en viss energi och du har börjat märka att dessa upp och ner perioder är ett mönster som du skulle vilja göra något åt – då handlar det nog till syvende och sist om hur vi vill se på livet och vår egen funktion i det som händer oss. Där kan man se saker olika.

Mitt mål med mina texter och min föreställning om högkänslighet syftar till att göra personer med hög nivå av känslighet och deras omgivning uppmärksamma på sin personlighet så att de kan ta hand om sig på det sätt som är bäst för just dem. Vi är alla olika och måste självklart pröva oss fram. Men jag har en enorm tilltro till vad medvetenhet kan göra och respekten för ens egna behov. För mig personligen var det när jag började ta mig själv på allvar precis som jag var som allt började bli bättre. När jag slutade se mig som ett problem som behövde åtgärdas.

Det innebär inte att jag fortfarande inte är känslig eller att jag konstant skuttar över de gröna ängarna. Men det innebär att jag i högre grad tar hand om mig själv som min egen bästa vän och på så sätt tar ansvar för att förebygga det svåraste så att jag själv får en jämn trivselkurva i livet. För det tror jag att vi kan. Det är också något som Elaine Aron tar upp gång på gång. Hon pekar på de gemensamma punkter vi har med hjälp av våra mottagliga sinnen. Men hon beskriver också hur många, många högkänsliga inte alls har mött särskilda problem på grund av sin egenskap utan snarare tvärtom tack vare att de antingen via en god omgivning eller personliga val lyckats skapa ett liv som passar just dem.

Högkänslighet är ju ingen diagnos. Du råkar bara vara extra mottaglig för sinnesintryck och det hjälper dig om du förvaltar det.

Mitt eget förhållningssätt för att göra det är dom metoder som jag går in på här i bloggen direkt och indirekt:
Jag försöker vara hyfsat noggrann med att sova, äta och träna och vila. Även om det sistnämnda just nu behövs en rejäl bättring på. Jag omger mig med människor som stärker mig och situationer där jag kan fungera som jag mår bäst. Vidare och kanske viktigast läser jag mycket och övar mycket på hur jag bemöter mina tankar. För jag har lärt mig att de kan förändras och att ofta tänker vi på ett visst sätt bara av gammal vana. Och visst är väl det onödigt, om vi mår dåligt bara på grund av gammal vana? Eller snarare ovana.

Jag uppskattar oerhört mycket dom brev och synpunkter jag får på det jag skriver för det hjälper mig att bli lyhörd för det arbete jag gör. Idag är jag oerhört tacksam över det nya stödet jag fick.. Det gör mig glad men det gör också att jag känner ett ännu större ansvar att göra en föreställning som verkligen kan påverka, öka medvetenheten och göra nytta.

Är oerhört tacksam för hur även ni redan nu bidrar till detta. Skriv gärna mer till mig om vad ni vill läsa om och vad ni undrar över. Jag svarar alltid utifrån personlig erfarenhet och mina åsikter. Men jag är oerhört tacksam för att få nya vinklar utifrån.

Önskar er en särskilt underbar lördag. För idag vänder det. Vintersolståndet.
Varde ljus!

Sätt mig på ett tåg utan internet…

..och vips är flera nya scener klara.

Att bli lite uttråkad är rätt bra. Kreativitetens moder skulle jag vilja säga. Man har inte roligare än man gör sig.

Om högkänsliga sägs det att vi är galet bra på att fokusera så länge vi inte utsätts för distraktioner. Vi gillar att ha en miljö som inte stimulerar och tar uppmärksamheten från vår uppgift. Naturligtvis är en diagnosticering för ADHD en process som jag varken har kunskap om eller är kvalificerad att uttala mig om. Men Elaine Aron skriver om hur högkänsliga personer felaktigt fått diagnosen ADHD eftersom överstimulering kan göra att vi blir uppskruvade och får svårt att koncentrera oss. En skillnad som här har nämnts är att barn med ADHD kan bli lugnade och få det lättare att fokusera med hjälp av musik under rätt omständigheter medan ett barn känsligt för sinnesintryck snarare behöver tystnad och då inte alls har problem att fokusera i långa stunder.

Jag har i alla fall sjukt kul nu när jag äntligen får arbeta konkret med föreställningen efter en lång tid av research och projektering. Är riktigt pinsam här där jag sitter och skrattar åt mig själv. Och jag hoppas att ni ska få det ännu roligare i vår när det är dags att visa er vad jag klurar på.

Åter i Stockholm, en stad med en helt annan energi. Ser fram emot att få gå in mig och mitt påtande igen. Är galet bra på att leva i kappsäck. Men nu är det skönt med min säng, mitt kylskåp, mina kläder – flera stycken igen.

Mitt hem som kändes uttjatat förra veckan är återigen mysigt välbekant och bekvämt. Kontraster rockar.

PS Snälltåget HAR gratis internet. Men guys, det får ni gärna jobba mer på om det ska gå att använda. Eller alltså då. Kanske inte. DS

Och vi gör det igen

Min vän rödhåriga Rikke från Randers står i köket och kokar grönsaker medan hennes minsting klättrar kring benen och jag anvisar sångstämmor: ”En gång till, tersen är högre.” Det är måndag och hon ska gästa min lilla minispelning på Café Intime i Köpenhamn. Frikadellerna bränns, den lilla vill bli lyft och jag ser stressen växa i Rikkes ögon. Flashback 2004 – hennes äldsta krypandes och vi maniskt repandes föreställningen Avklädd. Här är vi igen. Repandes, mitt i röran och med jäkten på lut. Med föga känslighet från min sida, inser jag. Va fan. Vi börjar skratta.

Projekten vi har gjort. Livet vi har levt. Sexton år.

1997 kom vi båda till musikalutbildningen MMA i Malmö ledd av mannen från New York. ”Tänk om jag kunde få en vän som kan lära mig dansa” minns jag att jag tänkte. Det fick jag. En riktigt smart en, den bästa, som sa att det är ju ingen sak, här har du tricken. Håll ett ägg. Fokusera på armarna. ”Nyd til!” Snäll röstträning, stämsång och musikteori blev presenten tillbaks – och vänskap såklart. Som Askungens elaka styvsystrar hittade vi varann och idag älskar vi det faktum att vi båda alltid har ett hem i grannlandets huvudstad.

Rikke är en fantastisk musikalartist med huvudroller som Roxie i Chicago och Donna i Mamma Mia på flera av de största danska scenerna på sitt CV. Jag har alltid skapat eget och ofta med Rikke. Både i vår teatergrupp Teater Kärlek och utanför. Hon kan det här med less is more. Rörelsens dimension. Hennes skarpa öga skärper min idé. Hon är projekteringens och föreställningens bollplank för rörelse.

”Nej, Sarah” säger hon. ”That’s been done”. ”Förutsägbart blir det där. Passar bättre med ryggen mot väggen”. Såklart, inser jag. Igen.

Vi som är olika utanpå men lika inuti

Du som fastnat för det här projektet om högkänslighet upptäcker kanske en hel del sidor i mig som du verkligen inte alls känner igen dig i. Jag är ju en extrovert person. Extremt extrovert till och med fick jag veta när jag i våras fick göra ett Myer-Briggs test.

För min del var det en av anledningarna till att det tog lång tid för mig att lära känna mig själv. Vad jag utstrålar är uppenbarligen många gånger inte alls vad jag upplever. Vi speglar oss i vår omvärld och många gånger försöker vi dessutom omedvetet uppfylla dess förväntningar på oss. Så klart man då måste gå undan ofta när man känner att man inte alls kan leva upp till dessa.

Jag vill dock påminna om att du som är mer introvert dock tillhör majoriteten av de högkänsliga och väljer du att läsa Elaine Arons bok Den högkänsliga människan kommer du att hitta enormt mycket värdefull information om den aspekten som Elaine själv väl känner till.

Personligen har jag alltid känt stark samhörighet med mer introverta personer och jag har flera vänner som utåt sett är raka motsatsen, men som jag själv upplever är mer lika mig än många andra. Det är ni som precis som jag gillar att i stor omfattning analysera, fundera, försöker se er del i det stora hela, ifrågasätter, tycker om att värna om gruppen, gillar egen-tid och som också känner att det yttre ibland kan bli för mycket. Dessutom känner jag mig själv ofta väldigt, väldigt blyg – fast det blivit uppenbart att det för det mesta inte alls går fram. Det förändrar dock inte min upplevelse.

Har varit med om personer utifrån som inte förstått varför jag och mina yttre olika men inre gelikar valt varandra i våra liv. Vi har ju dock alltid vetat. Nu i texterna om högkänslighet förstår jag ännu mer.

Så här skriver Elaine Aron om vänskaper i sina texter för högkänsliga ungdomar:

”Om du är en högkänslig extrovert tar du kanske ledningen i grupper och får många nya vänner men det kan också bidra till att du blir sårad. Andra kan tycka att dina idéer är ”för” annorlunda, säga att du tar saker ”för” personligt eller tycka att du är ”för” känslig. Hur som helst, om du är utåtriktad är du den typen som letar upp en annan grupp som accepterar dig bättre och dit du kan komma igen.

Vad händer när en introvert och en extrovert vill bli vänner? Det kan fungera mycket bra. Extroverta tycker att introverta är bättre på att lyssna och att samtal med dem är djupare, intressantare och till större hjälp. Extroverta personer vänder sig allra helst till känsliga introverta vänner när de får bekymmer. Extroverta gillar att ”upptäcka” introverta och presentera dem för andra, vilket kan vara bra också för de introverta. En introvert kan uppskatta utåtriktade personer för att de är hjälpsamma och pratsamma och får den introverta att känna sig välkommen och omtyckt.”

Stark-Sköra kallar Maggan Hägglund och Doris Dahlin oss extroverta högkänsliga i sin fantastiskt handgripliga bok ”Drunkna inte i dina känslor”. Och kanske är det naturligt att det blivit flera utåtriktade högkänsliga som nu väljer att föra egenskapens talan. Det må så vara. Men det är den inre processen som förenar oss.

Krypandes, gåendes, löpandes genom Köpenhamn

Som kanske någon läst mellan raderna så har det blivit ett väl högt tempo den senaste tiden. Har börjat känna igen mönster jag sett förut. Överdrivet kritiska tankar. Ifrågasättanden. Osäkerhet. Dom gamla vanliga skivorna går igång.

Skillnad idag mot igår: Vägrar följa upp tankarna. Fokar på ny energi. Bryta mönster.

Här i Köpenhamn finns Vilma 11 månader. Kryper som en illbatting. Så nära, nära upp på de två. Vill helst gå själv och man ska hålla i fingerkrokarna hela, hela tiden. Det blev väl lite sömn för Vilmas Mor och Far. Lilla fröken på barnvagnsutflykt skulle innebära några timmar extra. En tog sin chans.

Att gå, gå och gå. En tur i den mest hygge av alla städer. För mig finns inget bättre sätt utöver att sova för att komma på nya spår. När jag går processar jag. För varje steg smälter jag en ny tanke. Jag går, går och går tills tankarna är slut, lederna oljade och musklerna börjar kännas. Tre och en halv timmar till fots genom Köpenhamn blev det idag.

Vilma fick ta mig från Vesterbro över Ströget till Nyhavn. Vidare ut på Amager och in i Christiania. Fast då sov hon och lika väl var väl kanske det, tänker den präktiga svenskan. Nej, hon skaffade inget olovligt i Köpenhamns fria kvarter. Alldeles för känslig för att behöva sådant. Alldeles för livsglad ändå.

Så vaknar Vilma. Glad i bananen som jag ger henne bit för bit. Bara leenden och barnsligt flirtiga blickar har jag fått spegla mig i under nära nog tre timmar. Men nu börjar hon skruva på sig. Dra i selet. Hon vill ner på jorden igen. Gå på sina egna två. Och hon vill det nu. Jag ser det. Aj. Jag övervärderade min barnainstinkt en smula.

Gnyendena ökar och med dem längden på mina steg. Från Hovedbanegården övergår dem från att stolpa fram i trav till ren och skär galopp. Jag springer med svetten sipprandes ner för ryggen genom mina allvädersunderkläder. Gnyendena övergår till solklart jämmer och efter att banan utbytts till tandborste, spännande fingervantar så tar jag till slut fram hårdvalutan för Vilmas nyfikenhet: Mitt klarröda mobiltelefonsfodral , vackert men i sanning inte skapat för spädbarnssaliv. Fast just nu gör jag vad som helst.

Fascinationen över det efterlängtade varar i fem minuter och sen är den solklara gråten ett faktum. Enghavevej, bara fem kvarter upp lyfter jag upp tösapigen på höften och börjar sjunga en påhittad sång om mor og far som elsker Vilma. Hon lugnar sig och jag börjar fantisera om hur jag stolt kommer kunna överlämna flickan i toppform till sina nu förhoppningsvis utvilade föräldrar. Ringer på klockan och pappa Rasmus öppnar upp – i samma stund som unga frökens tårkanaler.

Så gick det med det skrytandet. Fast. Nå. Stressen – på nåt sätt – väck. Kraften – tillbaks.

Tips. Hyr en liten en. Eller hursom. Gå, gå, och gå.

Jo men visst spelade jag här igår. Genomförde min debut i Köpenhamn! På gaybaren Café Intime. Hade planerat att det skull vara väldigt lugnt en måndagkväll. Visade sig istället vara smockat av glada i hatten twenty-somethings och galande cabaretdamar i färgade peruker. Öppnade upp med matchande Oh no not again om män i stället för pojkar till jubel och höll sen myset kort. Jag gjord’et.

Social ensamvarg i sällskap

Idag har kropp och sinne fått marineras i det heta badets salighet. Jag har låtit värmen få omsluta mig och fylla varje por till dess att fingertopparna skrumpnat ihop till härliga små russin.

Det här badkaret befinner sig i Malmö i Kirseberg på andra våningen i ett tornhus i tegel där en av de allra härligaste familjerna jag vet bor. Att vara här är lite som att stiga in i ett bohem-chict Sound of Music, helt utan varken tillkämpad käckhet eller manisk perfektion. Hemma hos familjen Sääf-Sjölin möts färg, form, ljud och värme i en harmoniskt vacker röra som ger mig både hopp och lugn. Här får en vara sig själv som de säger i reklamen.

Under taknocken sitter en tonåring och spelar natten igenom. I köket bakar en annan marschmallowtårta. Åttaåringen har övernattningskalas med alla tjejerna i klassen som ömsom klättrar på varandra i en enda kram-hög, ömsom fajtas, ömsom skrattar så där som bara barn kan göra i åldern innan de börjat bry sig om vad andra tycker. Visst, mamma och pappa är något uttröttade – vem vore inte det med den gästfriheten? Men det är diskussioner, skratt och bara-vara på ett sätt som passar mig.

Jag är en social ensamvarg. Många vet inte det om mig och förstår sig inte på det. En del nya vänner blir besvikna när de kommer mig in på livet och inser att den här festliga tjejen de träffade på minglet förra veckan inte alls är så där dygnet runt. Fast det kändes som om de verkligen klickade vill hon inte hänga varje dag sedan dess och hon verkar till och med faktiskt gilla att vara själv. Konstigt. Det finns dom som känt sig förorättade. Som om jag inte vill umgås med dem. Och det kan stämma. För det vill jag inte i den omfattningen de vill. För jag kan inte. Jag orkar inte.

Men så finns det en viss sorts människor som förstår sig på de här båda sidorna i mig och dem känner jag mig bekväm med. Dem umgås jag gärna mer med. Det är dom som inte alls tycker det är konstigt att jag ena dagen är hon som dansar på bordet och babblar med frenesi om allt och inget – men som annars mycket gillar att bara vara tyst, fundera, läsa, sova, se på film och gå i skogen. Men dessa sistnämnda aktiviteter är faktiskt svårt att göra med många människor har jag känt – så därför är jag ofta ensam. Fast jag älskar människor.

Människor är helt enkelt olika socialt. En del vill verkligen vara tillsammans hela tiden aktivt. Jag upplever det som att de behöver något som stimulerar dem för annars blir de uttråkade. När det gäller mig själv så visst vill jag gärna ha sällskap. Men jag behöver också mycket tid för mitt eget huvud. Det pockar på uppmärksamhet. För att bearbeta. Eller skapa. Så därför gillar jag människor som ger mig detta utrymme – antingen i formen att man är tillsammans men kanske gör olika saker eller att vi helt enkelt kan umgås i former där vi bara flytande kan vara.

Helt enkelt. Så länge jag inte känner pressen av någon slags underhållningsplikt – så som jag direkt eller indirekt faktiskt kan göra med en del – ja då funkar det hur bra som helst att hänga. Och det är ljuvligt. Det stör inte mig ett dugg här att äldste sonen skypar till fem på morgonen i rummet intill. Familjeljud är jag van vid. Småtjejernas stoj inte heller. Inte så länge ingen ställer krav på min delaktighet. Och när ingen ställer krav.. ja, då kryper jag gärna fram.

Detta med ensamhetsbehovet är en av de egenskaperna hos mig själv som jag faktiskt haft svårast att acceptera och förstå mig på. Kanske för att jag är en sån otippad ensamvarg med mitt för övrigt utåtriktade sätt. När jag började läsa om högkänslighet så föll plötsligt den här biten på plats, det blev ett enda stort AHA och sedan dess är det en egenhet jag inte bara accepterar utan medvetet ger rum till. Högkänsliga behöver mycket ensamtid. Mycket tid till att smälta intryck, reflektera och ge plats åt allt som försiggår inombords. Är du som jag så vet du vad jag talar om.

Jo, jag är alltså i Malmö nu. Bland annat för att jobba med mannen här i huset med projekteringen. Ska berätta mer om honom senare och vad han har för betydelse för mitt arbete. När jag kommit in i arbets-mode igen. För i sanningens namn har jag mest badat och sovit sen jag kom. Druckit lite vin, sjungit en sväng. Så går det när man jobbat över alla gränser i 8 dagar.

Sakta glider jag tebaks i den sköna softa Sarah. Jo, hon finns också, serni.

I den där soffan har jag sovit många timmar idag. ”Ful-sovit” fick jag veta – med nacken bakåtlutad och munnen på vid gavel. Gött var det.

BILJETTERNA ÄR SLÄPPTA! VILKEN VECKA!

Från och med IDAG kan du köpa biljetter på Ticnet till För sensibelt begåvade! Passa på att redan nu säkra din plats för en härlig kväll i form av klok-underhållning i charmigt skön miljö. Ett perfekt häng för en grupp vänner eller varför inte den mest omtänksamma julklappen som varar långt efter bjällerklang!

Vet ni. Den här veckan har faktiskt tagit priset. Har sällan sovit så lite, utsatt mig för så många utmaningar och ändå lyckats behålla mig själv på hyfsat gott humör. För jag är glad. Nära nog speedad. Så många intryck, så mycket spännande utveckling. Otroligt roligt för en konstnär. Och samtidigt därför otroligt viktigt med lite återhämning nu. Snart.

Jag har i sanning fått hårdöva på att släppa taget och det har lett till saker jag inte kunde föreställa mig men som verkar bli så.. rätt.

Liiite rädd är jag nu att dra på för höga växlar. Känner mig trots allt efter allt som hänt som en uppskruvad Zombie och vill därför vänta till jag smält alla intryck något. Då ska jag igen titta på det skapade materialet ännu en gång.

Det har varit mycket experiment med teknisk media. Jag har spelat in mig själv med piano – något jag aldrig trott jag skulle göra. Jag har bestämt mig för att släppa taget och ge fria tyglar. Nästan aldrig hänt med en sån som mig. Fast jag vet att det är tid för det och jag litar därför på min intuition när det gäller de jag samarbetar med och ser vad som det leder till. Ärligt talat har jag sällan haft så kul..!

Filmexperimenterat har jag också gjort och utsatt mig både för spöklika närbilder och återigen pianot under dokumentation. Är lycklig för mitt fina röda piano börjar bli en del av mig som fortsätter där jag slutar. Känns fantastiskt fint. Märkligt – innan så tror man inte att det ska bli så – men skam den som ger sig.

Producent, konstnär och upphovsman. Allt i ett. Roligt och rätt intensivt. Är så galet glad för de jag samarbetar som ger mig ny energi och fräscha influenser. Imorgon reser jag till södern för att arbeta med resterande del av min konstnärliga arbetsgrupp.

Just nu känns det mest som om jag kommer sova där jag är. Det behövs. Men först blir det lite fira av.

Trevlig helg på er kära vänner!

This is my space. This is your space.

En person i rummet är upprörd. Någon du jobbar med gillar inte dig. En på jobbet mår dåligt.

Andra kanske inte lägger märke till detta. Men för dig är det solklart. Ofta på en sekund.

Högkänsliga personer är ofta väldigt bra på att läsa av kroppsspråk och stämningar. Det betyder dock inte alltid att vi vet hur vi ska hantera dem.

Att det här är en av mitt livs största gåvor förstod jag faktiskt medvetet rätt sent. Att det också medför mindre goda konsekvenser för mig själv insåg jag ännu senare.

För det mesta är det jättebra att ha förmågan att läsa av andra människor. Men om man inte riktigt vet hur man ska hantera informationen kan det ställa till rätt mycket besvär för en själv.

Låt säga att du märker att en person har det svårt. En person skrev till mig hur det är lätt att känna att det då är ens ansvar att hjälpa den här människan. Så har det varit – och är delvis fortfarande för mig. Jag har ju för sjutton till och med valt att utbilda mig till licensierat krisstöd och har nu arbetat i den funktionen i flera år.

Det kan vara jättejobbigt att uppleva att en människa i ens närhet har det svårt och tanken är ofta att snabbaste sättet att förändra den energin är att hjälpa personen. Med det sagt menar jag faktiskt krasst att det faktiskt inte alltid är av ren godhet som vi vill förändra läget för personen i vår omgivning. Det vore helt enkelt skönast för oss själva. Och det tycker jag är rätt ok – det är liksom en win-win situation.

Men det som kan ställa till saker är när vi har övertro till vår förmåga att fixa saker. Eller inte har insikt om den andre personens process. Det kan medföra att vi både lägger för mycket av vår egen energi på något som måste ha sin gång – samt att vi faktiskt är inne och rör i saker som inte är våra saker att lägga sig i.

Så har det i ärlighetens namn varit för mig. Visst finns det mycket goda och förklarliga skäl till detta från min uppväxt. Icke desto mindre är jag nu vuxen och detta är något jag valt att medvetet arbeta med sedan jag insåg vad det också innebar. Kortfattat är jag som person en rådgivare och ett stöd i min bästa form – och när jag gått över gränsen har jag envisats med sånt som inte angår mig – egentligen. För mig var gränsen svår att se och jag har tvingats öva rätt rejält för att se skillnaden på att hjälpa och att lägga sig i. Och visst händer det fortfarande att jag glömmer mig i farten. Jodå.

När jag var kring de tjugo var jag väldigt orolig för personer i min närhet. Jag gick och samtalade med en terapeut och jag minns hur jag grät och sa till henne att ”jag måste ju göra något åt detta. Jag måste få dem att förstå. Det är inte bra för dem”. Den kloka Eva jag gick hos sa då att det var inte mitt ansvar. Att jag faktiskt inte hade med det att göra. Det var deras ansvar och att det bästa jag kunde göra var att inspirera och genom att själv vara en bra förebild lita till att jag gav kraft. Människor måste vilja själva. Många gånger trycker vi i motsatt riktning när vi försöker förklara med kraft. Eller så gör vi oss själva till medberoende i en dålig situation.

Vi måste vara ödmjuka. För fastän vi kan tro det, så ser vi aldrig hela bilden. Min bonusmamma gav mig i somras en fantastisk förklaring till varför vi ska tänka till två gånger innan vi ingriper i en annan människas liv genom en historia om det här med att hjälpa en snigel över vägen. Här har den i sin lugna takt makat sig fram. Vi flyttar den som vi tror är bra. Fast vi kanske inte alls vet exakt vart den skulle. Plötsligt har vi krånglat till allt ytterligare.

Missförstå mig inte. Jag är den sista som tror på att passivt iaktta. Ser jag att en person jag bryr mig om är inne på en rent skadlig väg så kommer jag garanterat inte kunna hålla tyst. Men jag har med åren fått en större ödmjukhet inför min funktion i en annan människas liv.

När man då iakttar en människa som inte mår bra och kanske själv blir berörd av detta. Vad ska man då göra? Jag tänker så här: Först ska man nog konstatera faktum. Ja, jag ser. Samma sak kan man konstatera mot personen: ”Hej, jag ser att du har det svårt. Behöver du nån som lyssnar eller en kram så finns jag här”.

OM man själv har kraft. För om man inte alls har det då är det nog bättre att låta bli. Ingen bär hela världen på sina axlar. Det är enormt viktigt att komma ihåg. Även om du som läser detta är en person som tror mycket på att hjälpa till så är det superviktigt att minnas att vi inte hjälper någon om vi själva inte först har tagit hand om oss själva. Det fina med att vara många människor på vår jorden är ju också att vi ska turas om med att finnas där för varandra, tänker jag.

I såna fall måste vi ändå exempelvis i en jobbsituation fortsätta vistas intill den här personen vars uppenbarelse mot dig signalerar detta läge. Då tror jag på att ställa in hjärnan. Jo, man kan göra det. Jag arbetar på ett slags accepterande, konstaterande. Att säga till sig själv att personen har det tufft nu och så är det nu och det får vara ok. För livet är också så. Man kanske till och med måste hålla sig lite undan. Känner man att just detta är svårt för att man känner sig ”taskig” kan man faktiskt prova att vara ärlig – om man orkar. Man kan säga att ”du, jag ser att du precis som jag inte är på topp just nu. Håller jag mig för mig själv så vet du varför.” Många skulle tycka det vore helt onödigt – men själv tror jag kommunikation är det bästa för att undvika missförstånd. För nej, människor läser fortfarande inte tankar.

Att ställa in hjärnan på acceptans om andras behov att processa sorg och liknande är det något jag bara måste göra i rollen som krisstöd. Det skulle inte vara möjligt för mig att vara ett stöd i kris om jag inte kunde bygga upp en teknik kring detta och det har jag lyckats göra med syftet i fokus: Jag är nämligen inte till någon hjälp om jag förlorar mig i mina egna känslor.

Frågan är då, om det är så att man är bättre än andra på att lägga märke till saker, har man då också automatiskt ett ansvar då att hjälpa? Den frågans svar beror nog på ens egen personliga moral. Kan jag och har jag ork ja då vill jag personligen gärna i alla fall lyssna och finnas där. Det är medmänsklighet. Men lika värdefullt kan det vara att bara bekräfta någon, våga se och uppmuntra den att söka stöd från dem som finns nära. Det är faktiskt just det som är min viktigaste funktion i rollen som stöd i kris.

Ett annat personligt val för att se till att bli bättre på att se skillnaden på mitt och andras är att jag beslutat mig för att endast hjälpa folk som vill bli hjälpta. Det vill säga, inte ödsla energi på personer som beklagar sig men som gör föga åt sin situation. De vill uppenbarligen ha det så – och återigen – det är deras ansvar.

Det kan låta hårt. Men jag har den hårda vägen lärt mig att man hjälper inte alltid när man tror att man hjälper. Och att ibland löser sig saker på ett helt annat sätt än jag trott.

Viktigast är därför att ta ansvar för oss själva och att ifrågasätta de automatiska tankar som kommer av de signaler vi tar in. Är mina slutsatser riktiga från det jag iakttar? Kan jag tillföra något? Orkar jag finnas här? Och viktigast – är detta min sak?

This is my space. This is your space.