Om att lära sig ta kritik

Återkoppling

Det är lätt att störa sig på andra som inte kan ta kritik. Själva är vi dock rätt ofta omedvetna om våra egna begränsningar på samma område. För vi har ju nämligen så klart rätt! Duh..

Vi är många som inte är särskilt bra på att ta kritik. Högkänsliga och normalkänsliga. Jag tror det beror på att vi så lätt förväxlar återkoppling med en anklagelse – synonymt med att vi gjort något fel, att vi ÄR fel.

Bland högkänsliga gissar jag att det finns två sorter: Först den ena som reagerar för emotionellt på kritik för att det gör så attans ont att inte göra ”rätt” (något som kan vara väldigt viktigt för den samvetsgranna högkänslige.) Sedan finns den som kanske tvärtom lyssnar på kritik i allt för hög grad och anpassar sig för mycket – för att den är så bra på att se världen ur andras perspektiv. Själv tillhör jag omväxlande bägge kategorier och det gäller nog de flesta.

Idag tänkte jag dock specifikt tala om att lära sig bli bättre på att ta kritik.

Det finns säkert många vägar att lära sig ta kritik. Men personligen måste jag säga att tränas som skådespelare är den bästa skolan i att lära sig ta kritik. I alla fall om man hade den läraren som jag hade.

Jag minns när jag utbildades på Malmö Musical Academy för en sådär 15 år sen och vår dramalärare Elisabet Sevholt blev smått tokig på hur vi hela tiden skulle förklara oss i fem minuter varenda gång hon föreslog en justering: ”Ja, men jag gjorde så för att..” ”Men du sa ju först att jag skulle ändra så jag försökte.” ”Jo, jag vet meeen..”

Varför förklara sig? Varför argumentera? Det tar tid. Det är irrelevant. Och viktigast – det ändrar knappast uppfattningen från den som framförde kritiken. Inte utvecklas vi heller när vi genast slår bort möjligheten, det avsändaren försöker tala om för oss genom att säga.

Om man däremot bara lyssnar och förutsättningslöst provar förslaget, då är chansen stor att uppnå något nytt. När det gäller teater sa denna kloka lärare att ”mina förslag är inte den enda sanningen, men jag har som regissör uppgiften att leda er i skapandet av föreställningen som jag tänkt berätta den och därför följer vi mig”. Det kunde jag acceptera. Medgivandet om att hennes ord inte på något sätt var en ultimat sanning, utan en väg att gå, fick revolutionären i mig att tystna och vilja prova på.

Så är det egentligen alltid. Den återkoppling – kritik – vi får är aldrig en ultimat sanning. Icke desto mindre är det något som den som uttalar uppenbarligen uppfattar. Och det kan vara värt att prova dennes tanke, utan att för den sakens skull se den som den enda möjligheten. För något sådant finns såklart inte.

Denna träning har jag gjort att jag idag i många sammanhang i yrkeslivet lärt mig att i alla fall utåt tysta min inre dialog och arbeta på. Det har så klart även smittat av sig på det övriga livet, där jag även försöker tänka på kritik på det sättet: Något som någon säger för den tror att det har en potential att göra en situation bättre. Vare sig personen har rätt eller fel så tror den det och det är värt att respektera. Istället för att uppfatta budskapet som att jag personligen är dum, fel, klumpig, okunnig.

Icke desto mindre finns dialogen kvar som en enveten följeslagare än idag när jag får kritik. Så är det. Det är ju så attans viktigt för mig att göra rätt  – av nån anledning – och det kan kännas väldigt jobbigt i mig när jag inte gör det. Väldigt, väldigt jobbigt.

Igår gästade jag som träningsinstruktör på en stor känd camping, ett ställe som jag verkligen gillar att besöka för de härliga deltagarna och suveräna platsen. Det var som vanligt härligt med underbara människor som dansade och gav järnet! Med kort om tid att ställa in musiken och mitt adrenalin som kompanjon lyckades jag dock vrida upp musiken alldeles för högt. Så till den grad att en person från personalen fick komma och vrida ner den. En bagatell tänker nog de flesta och en normalcool person tänker förmodligen bara: ”Oj, hoppsan, förlåt, jag gör om och gör rätt nästa gång.” Så tränar jag mig också på att tänka.

Men inuti sätter ändå reflexmässigt en dialog igång som på rutin som växlar mellan försvar och anklagelse: ”Fast sååå lågt kan man väl ändå inte ha?” ”Attans att det inte blev perfekt, dom som har gillat mig så mycket.” ”Fan, också, jag vill ju de ska tycka jag är bäst!” Denna gång argumenterade jag också med uppdragsgivaren. Det gjorde jag.

Men det som slår mig i hela situationen, bortsett från min egen utmaning, är mest hur stor plats den här lilla händelsen tar tag i mig när det samtidigt ute i världen dödas oskyldiga kvinnor och barn ute i de sorgligaste konfliktsitutationer. En sån tanke lyfter proportioner.

Summa summarum: Lär dig ta kritik. Var ödmjuk. Lär dig lyssna, prova. Se det som en gåva från givaren genom möjligheten att uppnå situationens potential. Möjligheten att förbättra samarbetet, resultatet. Men SLÄPP sen, för sjutton! Så himla allvarligt är det nämligen sällan, fast vi på nåt märkligt sätt tror det. Ofta är det nämligen sällan mer än ”en världslig sak”. *

Nu ska jag öva på detta själv idag för uppenbarligen behöver jag det fortfarande. Observera att detta inlägg gäller konstruktiv kritik, det vill säga återkoppling som syftar till att förbättra en situation, prestation. När det gäller all annan form tycker jag ni ska vända ryggen till och i värsta fall lyfta långfingret. Får man också göra. Förresten är redan försäljningen av höstens föreställningar av För sensibelt begåvade i full gång! I semestertider och allt. Se till att i tid få dina biljetter till höstens fyra exklusiva föreställningar!

*Citat från Karlsson på taket av Astrid Lindgren, någon som var obehagligt bra på att låta saker rinna av honom..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s