Lyckopiller eller ragata

Allt
Jag har i sanning fått höra både och.

Har gjort en helt ny fantastisk bekantskap via Twitter. En tjej som kallar sig @sent70-tal. Hon är alltså yngre än jag förmodar jag, men icke desto mindre galet skärpt. Skämt åsido. Den här tjejen har fått fart på mina hjärncellor och samtidigt vid ett flertal tillfällen fått mig att jubla: Men jaaaa! Precis sååå! I sin Twitter skriver den här härliga människan mycket om sina tankar om att vara högkänslig. Och det jag tycker om är att hon breddar bilden på ett sätt som starkt tilltalar mig.

Ni som hängt med från början vet hur jag i ett av de allra första inlägget skrev att Vi är fan mer än regnbågar, fjärilar och gråtskrattande clowner.   Med det syftade jag på den något stereotypa mediebilden som särskilt kunnat skådas i dampressen.

Med all respekt, jag är otroligt glad för att ämnet omskrivs och jag förstår att det lätt blir samma punkter som initialt lyfts fram.Men det har varit en otrolig betoning på sårbarheten och utsattheten som högkänslig. Som om vi är en grupp som behöver skyddas och nästan särbehandlas. Det är en inställning som jag inte tror gagnar oss särskilt mycket.

Det är dock viktigt att komma ihåg att det finns många olika sätt att se på det här med att en femtedel av alla människor är känsligare än andra. Elaine Arons skriver exempelvis själv i Den högkänsliga människan om läkare hon mött som tycker det vore bra om man kunde medicinera högkänsliga i mycket högre grad. Själv delar jag i stället Elaine Arons uppfattning om att ifall vi lär oss anpassa våra liv – i stället för oss själva – så har vi stora möjligheter att må mycket bra. Den senaste forskningen har ju till och med visat att högkänsliga som lärt sig hantera sin egenskap faktiskt kan vara mer motståndskraftiga i svårare tider. Studier har visat att högkänsliga som fått växa upp under goda förutsättningar eller som alternativt lärt sig hantera sin egenskap behöver nämligen inte alls må sämre än någon annan.

När det gäller medicinering innebär det nästan också alltid också att vi på ett eller annat sätt tvingas dämpa allt positivt känsligheten för med sig. Missförstå mig inte. Jag är inte mot medicin när så är nödvändigt. Men jag betraktar min känslighet som en tillgång och inte en defekt. Därför vill jag självklart värna om den.

Mottagligheten för sinnesintryck är den gemensamma nämnare vi högkänsliga har och som allt för sällan lyfts fram till förmån för reaktionerna vid så kallad överstimulering.

Icke desto mindre är självklart överstimulering något som många av oss ändå tänker mycket på och vill lära oss undvika då detta är det som oftast ställer till livet för oss. Hur vissa av oss då kan reagera är ju inte alltid så kul. Som min Twitter-kontakt uttryckte sig: ”Kan inte relatera till de #hsp som ser sig som ömtåliga varelser som bör skyddas. Jisses min omgivning kan verkligen behöva skydd ibland!”. En formulering som nästan är som ett utdrag ur mitt eget manus och fick mig att vika mig dubbel.

Så kan det va. Jag har tyvärr reagerat starkt vid ett antal tillfällen när det blivit för mycket. Så kan det även bli fortfarande, även om jag blir bättre och bättre på att inte låta det gå så långt.

Ja, det kan vara lustigt att fundera på hur olika människor i ens liv ser på en. Ofta säger det ju också lika mycket om dom själva. Mina danskursdeltagare kallar mig exempelvis dagligen för ”lyckopiller”. Ja, så fina är de mot mig.  Jag vet dock både en och två som genom tiderna hellre kallat mig ragata.

Sanningen är ju att vi kan vara alltihop. En del av vår personlighet beror säkert på vår högkänslighet. Men det mesta beror trots allt på vilka vi är för övrigt och hur vi väljer att hantera vår egenskap.

Den lyckliga luckan mellan stress och tristess

Balans

Två veckor och en dag innan första publikgenomdraget lägger jag märke till att ankomsten av måndagmorgonen fyller mig med lättnad. Äntligen får jag arbeta igen.

På min kylskåp har jag ett schema uppsatt som delar upp den egna företagarens liv i delar om arbete och vila. I och med mina övriga uppdrag som bland annat träningsinstruktör arbetar jag väldigt annorlunda tider än gemene man. Detta ledde i sin tur till att jag till slut arbetade i princip jämt och kände mig aldrig ledig. Därför blev schemat svaret.

När man själv är sin egen chef borde man ju kunna ha det hur förnuftigt som helst tänker man. En klok växling mellan aktivitet och vila så som det bäst passar en högkänslig. Men icke. Ett av mina mest tongivande personlighetsdrag har alltid varit den här samvetsgrannheten. Jag kan liksom inte göra något ”bara så där”. Jag vill göra saker ordentligt. Så att det känns bra i magen.

När det då gäller ett enmansprojekt med hur många olika aspekter som helst så tar då listan aldrig slut. Och ska jag vara ärlig, samma visa var det på jobbet i säkerhetsbranschen. Och jobbet innan dess. Och jobbet innan dess. Detta är helt enkelt min utmaning som person. Den insikten har sjunkit in. Alltid något.

Det kan fungera alldeles utmärkt för oss högkänsliga att jobba hårt i perioder – fast det kräver en rejäl sammanhängande vila efteråt. Det tar nämligen hårt på krafterna. Eftersom jag med åren fått sådan rutin på saker som träning och just sömn så kanske inte direkt kroppen tar slut. Men psyket – det är uppenbart. Försök tala med mig om något annat än detta projekt just nu. Det kommer inte mycket givande ur mig. Tyvärr.

Så frågan för mig, som ändå är en person starkt behöver stimulans lika mycket som vila: Hur brinner man lagom? Hur hittar man den lyckliga luckan mellan stress och tristess?

Huvudbudskapet i Elaine Arons bok Den högkänsliga människan uppfattar jag som att vi högkänsliga inte ska ändra oss själva. Vi ska däremot se till att välja livet som passar oss. För många av oss innebär det att välja ett yrke som ger möjlighet till den återhämtning vi behöver. Flera av oss kanske inte ens ska arbeta heltid? Då blir det en lägre inkomst att mätta munnen efter. Men det kan ha ett enormt värde och i sanning vara något att överväga med tanke på den livskvalitet det kan innebära. Lika viktigt är dock ett arbete som stimulerar eftersom vi har en tendens att gå in i allting med full energi. Då inte detta är möjligt så är det ännu viktigare med en fritid som kan kompensera.

För mig är balansen mellan aktivitet och vila mitt livs utmaning. Just nu tillåter jag mig dock vara i arbetsknarkarträsket. Det är mängder av saker kvar att göra och märkligt nog stressar nu alltså tanken på en dag av ingenting mer än en dag av arbete. Så är det bara.

Vilken tur då att jag har ett så fantastiskt roligt arbete. Och vilken tur att jag får så mycket pepp, heja och inspiration från er som följer mig. Det är helt ovärderligt i detta läge! Orden jag får betyder massor.

Med önskan om en riktigt fin måndag till er alla. Njut av era jobb. De betyder mycket mer för oss än vad vi vet. Och för er som är mellan jobb – passa på att dröm ihop lösningen just för er. Den finns.

Flickan då och kvinnan nu

Foto: Severus Tenenbaum

Foto: Severus Tenenbaum

Hemkommen från terminens första barndansklasser. Fullsmockat med glädje och kniviga frågor. Barn håller en i sanning på alerten. Det är rakt på och rätt ut utan förbehåll. Som jag älskar det.

Hur var du när du var liten?

Det kan vara lätt att idealisera sin barndom. Det var då vi var ”så oskyldiga och oförstörda”. För en hel del har det dock varit tvärtom och detta har kanske fått prägla hela våra liv. Men för de flesta av oss var det ju varken helt svart eller vitt.

Ett väldigt vanligt grepp som i varje fall jag mött i flera former av terapi är att få betrakta sig själv som barnet man var. Barnet som kanske inte fick det hon behövde. Men som man själv nu kan ge det som då saknades. Detta är ett viktigt redskap. Att bli medveten om att det som hände då kan vi inte förändra. Men vi kan göra annorlunda nu.

För jag kan också privat bli lätt tokig på personer som precis börjat i terapi och använder ”barnet inom sig” som en ursäkt för allt de gör. Med all respekt, detta är måhända ett oundvikligt stadium under en viss tid. Men som jag själv ser det så är en förklaring just en förklaring – ingen ursäkt. När man är vuxen är man vuxen och då har man ansvar för sina val.

Men jag tänker ändå rätt ofta på mig själv som liten. Jag har otroligt starka minnen från väldigt tidig ålder. Kommer till och med ihåg vägen till affären på Mjölkudden i Luleå som vi flyttade ifrån när jag var bara tre år gammal.

Ett av mina starkaste minnen är annars ett löfte jag gav mig själv. Jag lovade att jag som vuxen aldrig skulle räkna bort barns tankar och alltid komma ihåg att de förstår mycket mer än vad vuxna tror. Ibland faktiskt till och med mer än vad de vuxna faktiskt själva förstår.

Som vuxna är vi väldigt bra på att hitta på ursäkter för tveeggade val vi gör. Bortförklaringar. Alibin till varför vi agerar som vi gör. ”Varför jobbar du så mycket?” kan ett barn fråga. Vi svarar ofta ”men man måste jobba”. Jag insåg tidigt att många människor inte bara måste jobba mycket. De vill jobba så mycket. Så säg det då.

Särskilt positiva minnen har jag från mig själv från åldern strax innan skolan började. Då var jag frimodig och följde min lust på ett sätt som jag jämförelsevis upplevde som väldigt obehindrat. Sen kom livet och lärde mig på många sätt vad som passade sig, vad omgivningen accepterade och inte och värst var det som för så många i tonåren.

Sen jag började må bättre med mig själv har jag på många sätt försöka hitta tillbaka till den där sexåringen. Vad skulle hon ha gjort? Vad tyckte hon om? Hon som nästan aldrig skämdes. Hon som med glädje och utan tvekan tog för sig av livet. Ja, nästan i alla fall. I alla fall i långt högre mån.

Visst var hon rädd. Visst var hon ledsen. Visst tog hon ansvar för tidigt. Men hon brydde sig knappast om en spydig kommentar för ironi visste hon inte knappt vad det var. Jag minns när jag insåg det första gången och hur generad det fick mig att känna.

För mig som nu arbetar med barn  är det otroligt vilken skillnad det är på en sjuåring och en tioåring ur den här aspekten. Som i ett slag börjar vi bry oss om vad världen tycker. Detta gäller alla och är ett naturligt steg i utvecklingen. Men för vissa i högre mån än för andra.

Så hon som gillade hatten lika mycket då som jag nu, idag tänker jag medvetet rätt mycket på henne. För hon var inne på rätt spår. Hon lyssnade på sin inre termostat mer än omvärlden. Hon följde sin passion och hade därför en närmast outtömlig energi.

Jag lyssnar, fast rädslan från dom andra rösterna finns ju också med. Det får man acceptera. De har ju också varit läxor som jag kan använda för att hantera min omgivning

Minns du vem du var när du var liten? Minns du vad du gjorde utan att någon bad dig? Vad längtade du efter?

Kan va värt att fråga sig själv då och då. Vem är jag där innerst inne?

För alla som haft en tuff barndom, högkänslig eller normalkänslig, hoppas jag att ni upptäckt den fantastiska boken Det är aldrig försent att få en lycklig barndom av Ben Furman. Vi talar lätt om hur barndomen är orsaken till hur vi beter oss. Men Ben Furman lyfter i stället hur många som faktiskt trots helt vansinniga omständigheter har skapat sig goda vuxna liv och använt erfarenheterna från barndomen som en resurs.

Så rolig är jag

En Trötters bekännelser.

Det började bra. Taggad för första utekvällen ever med en av de bästaste bästa jag vet. Så taggad att jag tog tid för en riktigt klassisk stirr-ögon-selfie. A moment to remember. För jag hade ju till och med tagit på mig fin(fusk)pälsen, vet ni. Kosan styrde nämligen mot fina Sjöstan där kvällen skulle inledas med middag.

Sarah Nilsson

Inte vilken middag som helst. Fröken Louises middag. Även om hon slänger ihop något med vänsterhanden blir det undantagslöst en fest för gudar.

Jag tvekar när jag ser vinglaset ståendes på bänken intill dom läckra salladsskålarna med het laxsalsa. Fast. Vadå. Vin hos Louise innebär ju alltid ett riktigt gott vin. Ett glas kan ju inte skada.

Middagen fortlöper ackompanjerad av smaklökarnas ystra hurrarop. Många ämnen hinner avhandlas. (Plus på kontot där i alla fall.) Lite mer vin.

Sen känner jag första gruskornet bakom ögonlocket. Jag känner det andra. Nej. Hm. Soffan där, med den luddiga filten. Den ser ju skön ut. ”Du. Kan vi inte sätta oss där och prata.”

Förrädiskt. Det är kört. Hejdå Stureplan.

Foto: Louise Spåra

Första utekvällen sedan nyår. För att vara singel tycker nog folk att jag går ut sällan. Det gör jag. Är rätt less på den sortens barvalsande. Kostar pengar och samma visa för det mesta. Privat fest, däremot då är jag på, på, på. Men oavsett. Jag är bara ingen nattmänniska.

Ett stort antal vänner har jag fått på några av mina vilda tok-rus-nätter där hela mitt väsen ropar ”livet är kort, lev nu, nu, nu!” Såna kvällar har jag. Ett par per år kanske? Då är jag party-prinsessan nummer ett som är vän med hela världen. Men det är mycket som ska klaffa för att få mig i precis det läget. Inte nödvändigtvis en bra dag. Tvärtom, ganska ofta faktiskt. Någon galen energi som bara måste få utlopp.

Folk som har lärt känna mig i det läget kan först bli smått besvikna när de kommer nära inpå. För sanningen är att jag är hon som behöver sova mycket och som därför kan sova varsomhelst. Närsomhelst. Ståendes, liggandes. I folkmassor. Måste jag sova, då måste jag sova.

Jag har en teori om det. Många berömmer mig för min höga energinivå. Och det är sant. Den är osedvanligt hög har jag kommit att förstå. Men den kommer med ett high-maintenance pris. Den ger liksom inget utrymme för fusk.

Därför är jag hon som somnat klockan 20.00 med vidöppen käft mitt i soffan på en lägenhetsfest bland the coolish folk i Malmö. Och sov till midnatt då jag var pigg igen. Jag är hon som när jag jobbade med show på Silja Line var tvungen att gå och lägga mig varje kväll vid 20.00 och sova tre timmar för att orka gå upp och göra midnattsshowen. Jag är hon som egentligen helst somnar 22.00 för att va riktigt sådär lärk-yster som hon lätt är.

Sen spritter jag då upp, nära nog provocerande vid klockan 6-7. Mer än åtta timmar behövs sällan inte. Men just åtta timmar.

I artist och skådiskretsar, bland nattsuddskungligheter, har detta betraktats med viss skepsis. Det är inte så cool. På en årlig fest dit jag alltid återkommer blev jag kallad ”kristen”, vad det nu ska ha att göra med att behöva sova mycket. En bild av präktighet kanske?

Jo, då är jag väl präktig. Men det är liksom en naturlag. Vem skulle annars vilja somna precis när det är roligheter med finaste bönan på gång?

Flavours by Louise

Kära vackraste Louise, jag är så otroligt tacksam för dig i mitt liv. Hur många vänner lagar all mat och leder köksarbetet åt en när man fyller 40? Hur många vänner säljer 30 jäkla biljetter till ens föreställning för att supporta? Hur många vänner bjuder på tre-rätters middag på högsta nivå varje gång man blir hembjuden? Jag är så, så, så tacksam för att ha dig i mitt liv. Även utan allt fint du gör, för du är fin, bara du, precis som du är.

I’ll make it up to you. I promise.

Är du en sov-känslig precis som jag? Eller är du känslig som har en svårare period? Jag förstår att om man har barn så är det mycket svårare att få till det och då skickar jag bara en bön till universum om att saker snart blir lättare. Men annars. Sömn är svaret på så mycket. Så behöver du, sov. Just nu ska gudarna veta att ja, jag behövde. Jag samlar kraft. Fyller på bränsle. Mitt maraton har en bra bit kvar. Samla kraft du med. Lägg dig tidigt ikväll. Ja, börja plocka ihop redan kl 21.00, släck ljusen. Bädda upp sängen. Och glid sen ner med en bok. Det bästa, bästa, bästa. Härlig söndag på er.

Hur viktigt är det på en skala?

”Varför måste just jag va en sån som måste välja mellan antingen bröst eller snygg rumpa” kommer jag på mig själv stå och väsa till mig själv i spegeln.

Julens 5 extra kilon har lett till ett mirakel. Hello boobies. Samtidigt är det bara att acceptera. Goodbye tight ass. Men vafan. Hur viktigt är det?

Your body rules

Ja hur viktigt är det? När jag läser om stora inspiratörer som Mikael Andersson som föddes utan armar och ben och som bara maxar sitt liv på möjligheter vill jag ge mig själv en stor fet höger när jag stör mig på såna fantastiska lyxproblem. Visst ska man ta hand om sig själv. Men hur vi ser ut är inte dom vi är och det är vi så många som verkar glömma.

Jag ska  inte kasta sten i glashus. För med den här känsligheten kom ett stort ifrågasättande som under tider, särskilt när jag var yngre, var otroligt påtagligt. Vi försöker se oss själva ur vad vi tror är omvärldens ögon.

Studier indikerar att ätstörningar är vanligare bland högkänsliga personer. Ännu ett bland exemplen på hur symtomen kan se ut för en icke väl omhändertagen känslighet. Själv har jag sluppit någon mer extrem form. Dock har kroppsmedvetenheten alltid varit där och starkt gjort sig till känna och påverkat hur jag tagit hand om mig. På gott och ont har den styrt mina val.

På något märkligt sätt gör många av oss utseendet till området där vi kommer hitta lösningen på våra problem. Det är konkret. Det är nåt att ta på. Lättare än abstrakt oro och svåra val. Inte ovanligt alls, kvinnors störda självuppfattning är ett av de mest markanta signumen av vår tid. För män blir det också allt vanligare. Tyvärr.

Icke desto mindre. Så tomt det alltid blir inombords blir när man märker att den lösningen aldrig varar.

Det som däremot varar är en glädje i det som blivit oss givet. Har man fötts med armar och ben är det banne mig vår förbannade plikt att ta vara på dem och vårda dem. Göra vad vi kan för att de ska fortsätta fungera. Så vi kan springa, hoppa, leka – allt som vi fått möjlighet till.

Så just nu njuter jag av att kroppen är i rörelse igen. Och att jag HAR bröst. Och rumpa. Hurra.

Ut och lek i snöflingorna!

”Är inte det här med högkänslighet bara en ursäkt för jobbiga människor?”

”Men är inte livet upp och ner för alla?” ”Känner vi inte mycket alla?” ”Är inte det här med högkänslighet bara en ursäkt för jobbiga människor?”.

Jag har fått motta mängder av reaktioner på detta projekt om känslighet. Relevanta frågor som ställts. Frågor som tvingar mig till att tänka. Frågor som provocerar. En del som leder till nya insikter. En del som väcker ännu mer frågor.

Att känna är en icke förhandlingsdelbar del av att vara människa. Självklart känner vi alla!

Det här med att vissa är känsligare är väl heller ingen nyhet. Men hur definierar vi det?

Det finns de människor jag mött i mitt liv som insinuerat att känsligare bara betyder – rent krasst – gnälligare. Jag har själv ingått i den gruppen. För under lång, lång tid har jag hanterat min känslighet genom att försöka vara stark, starkare, starkast. För att skydda mig själv. Många gånger har jag blivit hård. Hårdare än jag vill. På ren reflex. Det är ju så vissa av oss går till väga.

De jag mött som vill mena att känsligare bara är gnälligare verkar vilja säga att känner, det gör vi  ju alla. Det är bara det att vissa gnäller mer över det.

Säkerligen finns det människor som gnäller mer än andra. Säkerligen finns det individer som hellre hittar ursäkter än agerar. Men att avfärda alla med detta argument är för lättvindigt och det är bemötanden av det slaget som gör att att forskning om känslighet är så fantastiskt välkommen för oss som upplever oss som känsligare. Den erbjuder ett vittnesmål som omvärlden accepterar – det vetenskapliga – där det i studier med magnetröntgen kunnat bekräftas högre aktivitet i hjärnan hos gruppen högkänsliga i olika typer av tester av våra sinnen. Den gruppen beräknas vidare omfatta hela 20 procent av alla människor visar det sig.

Forskningen om högkänslighet har även öppnat ögonen för vidden av begreppet genom att klargöra hur det egentligen handlar om en ökad mottaglighet – något som ger helt nytt perspektiv. Ett begrepp som i vardagen påfallande ofta används nästan som ett skällsord – för  att falla i gråt, inte orka med, reagera starkt – visar sig plötsligt snarare innebära så mycket mer och det som tidigare varit betydelsen visar sig istället vara symptom på överbelastning av en i övrigt rätt fantastisk egenskap.

”Men är då inte risken stor för feldiagnos” är en annan fråga som jag mött. För det första är ju inte högkänslighet en diagnos, men man syftar naturligtvis på om det kan vara så att människor som inte vetenskapligt skulle kunna bevisas vara medfött högkänsliga som tillskriver sig denna egenskap.

Självklart finns det säkert några som gör det. Även jag skulle ju kunna ingå i den kategorin eftersom inga tester utförs. Men vad är riskerna med det? Som jag ser det så kanske ett fåtal då använder det som ursäkt, som det lyftes här tidigare. Resten lär förmodligen känna sig själv bättre och börjar ta hand om sig mer noggrant och uppmärksamma sina tillgångar. Och det har jag väldigt svårt att se något negativt med. Tvärtom.

Vidare får vi inte glömma att det finns mängder av andra anledningar i uppväxt och livserfarenheter som kan leda till att en människa utvecklar en högre känslighet.  Känsligheten är en del av alla människor om än i varierande grad. Och i vissa skeenden av livet finner vi oss alla känsligare än vi annars gör.  För sensibelt begåvade är därför en föreställning inte bara om högkänslighet utan om känslan, känsligheten och de känsligare. För på ett eller annat sätt berörs vi alla.

Jag är övertygad om värdet för såväl individen som samhället att lära sig mer om vår känslighet och därmed vår mänsklighet. Vetenskapen bekräftar, förklarar och visar nya samband. Den kan även hjälpa oss så väl mekaniskt som medicinskt. Men ibland är det som om vi glömmer bort de möjligheter vi har att som människa att stärka de redskap vi fått naturligt. Genom ökad kunskap och medveten träning.

Känsligheten må ha sidor som  kan betraktas som en svaghet i ett samhälle där effektivitet och handlingskraft är det som premieras. Men den har också styrkor av enormt värde för såväl oss själva som vår omgivning.

Att få lära sig mer om sambanden kring vår känslighet ökar därför möjligheten för oss alla att också få glädja oss åt dessa.

Jess i serien New Girl säger saker på sitt vis.

You-know-what-happens-to-people-who-keep-it-all-inside-They-get-old-and-they-get-sad-and-they-get-weird

Dags att döda några älsklingar

Det här med att ifrågasätta, det är något som jag tror på å det starkaste. När det gäller såväl ens egna som andras tankar. Men under själva skapandeprocessen krävs det motsatta och all kritik måste läggas åt sidan.

Till efteråt. Då kan man börja skära.

Idag har jag presenterat mitt första manusutkast. Får erkänna att det sista tiden har känts smått ironiskt att skriva om känslighet och egenvård. De tre senaste dygnen har jag vaknat av mig själv mellan kl 3 och 5 på morgonen och börjat skriva. Jag hade mitt mål, den första presentationen skulle vara klar idag och hur svårt det än alltid är att knyta ihop säcken så måste det göras.

Med höstens projektering i bakfickan har det över jul och nyår skrivits så fingrarna värkt. Bokstavligen.

Manus presenterades så idag för mitt  skarpa regiöga Tove som med pricksäkra kommentarer bekräftade, förkastade och förtydligade medan jag rödögd och medfaren antecknade och försökte hålla tand för tunga. Går alltid så där halvbra. För så klart man försöker skydda sina älsklingar till sista stund.

Under en lång tid i högstadiet och gymnasiet slutade jag under en tid helt upp med att skapa. För mig var den tiden och den miljö jag befann mig i så fylld av konstformer som snarade handlade om perfektion och förvaltande att jag omöjligt kunde se min egen plats i det hela.

Jag gick på konstskola och målade olja när jag var kring de tjugo. Berömdes för mitt hantverk men kritiserades för att jag var för traditionell. Det ledde till ett ängsligt måleri där jag mer försökte göra något utifrån vad jag uppfattade som andras förväntningar i stället för min egen lust. Det kändes jättejobbigt och till slut tröttnade jag.

På många sätt älskade jag Adolf Fredrik och Stockholms Musikklasser där jag gick. Men där handlade det om att upprätthålla traditioner och perfektion och snarare än att uppmuntra till eget skapande.

Att det till slut lossnade på nytt med text och musik tror jag berodde mycket på de låga förväntningar jag hade på mig själv med verktygen. Det var bara kul och knappast allvarligt, det här med pop. Och manuset var väl typ bara ett kåseri. Så jag bara gjorde.

Den allra första tiden visade jag ändå inte upp något för någon. Det var så skört. Någonstans insåg jag också instinktivt att kreativiteten först behövde fritt utrymme innan den utsattes för kritik. Så gör jag än idag.

Men sen, sen är det dags. Vi är framme vid det steget nu.

Döda älsklingar

Det blir inte som du har tänkt dig – det kan bli bättre

Bättre

Vi som försöker kontrollera. Håller så hårt i tömmarna på vårt liv att knogarna riktigt vitnar.

Visst finns det en styrka bakom detta förhållningssätt. En vilja av stål som kan försätta berg. En vilja som kan åstadkomma mirakel. Men det är också en kraft som kanske inte enbart skapades av goda skäl.

Kanske är det sällan vi kunnat lita på. Kanske har det varit allt för många gånger som vi upplevt att ska man göra nåt får man göra det själv. Att själv trots allt är bäste dräng.

Fast det kanske inte längre är så. Men det hände en gång för mycket och det har gjort att vi fortsätter att göra allt själv och hålla hårt i livet. Blir till slut fantastiskt bra på det. Samtidigt som vi upphör med att släppa in, ge utrymme och lita på.

Tillit är förutsättningen för att magi ska börja ske på riktigt. Det är när krafter möts som det händer något. Om jag försöker kontrollera dig så att du gör som jag har tänkt då sätts aldrig den kemiska reaktionen fri. För hur känsligt och genialt ditt sinne än är så är det inget mot vad det kan bli i symbios.

Detta kan vara en oerhörd utmaning för dig som är så fantastiskt bra på att föreställa dig potentiella skeenden i många, många led. För dig som är bra på att uppfatta nyanser. För dig som är känslig, mottaglig, reaktiv. Och ibland reagerar vi nästan på ren rutin innan vi på riktigt tagit in fakta.

Har i dagarna pratat mycket med en god vän om det här med hur vi försöker kontrollera processer. För att skydda oss. Istället för att se vad livet ger. För visst är det tråkigt när vi stoppar livet från att ge oss något så mycket bättre än vad vi själva kunde ha tänkt oss.

Vi har vårt bagage. Det som lett till att vi skyddar, förutser och förebyggar. Det kan vara bra. Men inte när det gäller att skapa. Då måste syre in. Frihet är en förutsättning för skaparprocessen när det gäller såväl konst som relationer.

Jo, jag peppar mig själv lika mycket som er när jag skriver. Så är det.

Allt är rytm

Sällan har fejset varit rödare. Sällan andningen mer ansträngd. Visst har jag övat själv nu i dagar, men då får jag ju ta en paus när jag blir sugen. Första riktiga passet på tre veckor – det var visst på tiden.

Som i ett trollslag är humöret återställt och lugnet likaså. Återigen denna insikt om vad träningen gör för mig. Det är magiskt. Det är piller utan piller. En påverkan som dessutom inte går in och skär ner på andra bra saker i ens personlighet.

Idag var det dagen då det är som allra roligast för både fröken och klassen. För fröken, för att hon är så galet taggad när allt är nytt, nytt, nytt. För klassen, för att fröken alltid gör fel, fel, fel. Det kan va kul har jag förstått.

Det finns folk som säger att de inte kan dansa för att de inte har någon rytm.

Alla har rytm. Livet är rytm, i allt från hur det blir natt och sen dag till hur vi skiftar mellan aktivitet och vila. Musikrytm är bara rytm i dess mest exakta form och den finns i oss, alla. Med mig kan man träna både lugnt och galet svettigt och är någon nyfiken på att testa, så kika in här så hittar ni både schema och får se en helt annan sida av kameleonten.

I detta skapande av terminens pass  som nu pågått parallellt med den senaste veckans maniska skrivande har jag blivit påmind på nytt om hur allt i sanning är relativt. Denna pass-skaparprocess som i min medfödda nitiska samvetsgrannhet annars brukar kosta på rätt hårt kändes  i relation till min ågren över manuset som ska bli klart plätt-lätt. Fanns helt enkelt ingen tid för vel. Det vara bara tuta och kör.

Om du ändå inte vill dansa på träningslokal, så kör lite i ljuvlig när-ingen-ser-på style hemma. Behöver inte alls vara avancerad frigörande dans – ALL dans är frigörande. Så bara gör’t, till Sven-Ingvars, Metallica eller vad som behagar just dig mest. Eufori på recept.

Dansa

Jag lovar härmed att bara umgås med människor som får mig att må bra

Min Goda Fe ringde mig igår när jag var på tunnelbanan på väg till årets Nyårsfest, sen som vanligt. ”Du har ett löfte att uppfylla under nästa år. Du ska bara umgås med människor som får dig att må bra”.

Goda Fe

Aldrig kunde jag väl ana att hon skulle göra starten så lekande lätt.

Tror inte på nyårslöften. Inte när man gör det som ett tråkigt måste eller borde. Något man inte egentligen vill. Men jag tror på nystartens möjlighet till reflektion och en medvetenhet om vart man egentligen är på väg.

”Är du min Goda Fe?” sa jag till Johanne, som var personen som ringde. ”Du ringer ju alltid när jag behöver det som mest och säger precis vad jag behöver höra.” Johanne skrockade förnöjt åt sin som vanligt drömska och verklighetsromantiserande vän. Må så vara – och en omtänksam och pragmatisk god vän är i sanning en lisa för en känslig själ.

Att bara umgås med människor som får mig att må bra. Självklart kan man tycka. Men med facit i hand får jag erkänna att jag långt mer tid än nödvändigt gjort motsatsen. Därför är det årets mål. I det  ligger även en mer noggrann självrannsakan om vad det innebär att må bra i en människas sällskap. För det är lätt att nöja sig med småsmulor för en som lever i drömmarnas och förhoppningarnas värld.

Med dessa ord i bakhuvudet äntrade jag festen. Möttes av den varmaste skara, den vackraste sång och en rent himmelsk meny. Jag önskar att jag kunde minnas och beskriva allt precis så lustfyllt som det upplevdes. Det var fiskar och hjärtmusslor omvartannat. Salvia, grönkål och smörslungat. Utsökta viner handplockade med varm omsorg. Allt avnjutet i en helt ny grupp människor som osedvanligt varmt omslöt oss nya.

På min föreställnings tema fick jag dessutom många skarpa tankar och ifrågasättanden med relevans för ämnet högkänslighet. Guld värda i det stadium jag nu är med att fullborda mitt manus. Återkommer om det.

Tack Tove, Martin och Paul, tack min Goda Fe och tack universum för en magisk kväll med idel njutning och människor som fick mig att må bra. På självaste Nyårsafton. Seriöst. Hur ofta händer det?