This too shall pass

Överstimulering. Live broadcast.

Termen som används i litteraturen om oss som är känsligare än snittet när vi får en stark känsloreaktion på grund av starka intryck låter hur klinisk som helst. Så långt ifrån den verkliga upplevelsen man kan komma.

Nog visste jag att det inte var osannolikt att jag skulle uppleva en riktig känsloöversvämning, en riktig Tsunami, någon gång sedan jag startat min blogg. Mitt under tiden som jag skriver till er. Sånt är ju livet. Det är upp. Och det är ner.

En röst sa till mig mitt i det onda. Skriv nu. Så det gjorde jag.

Fast inte här. Det ömmaste är ömt. Det mest personliga personligt.

Det är med distans jag kan betrakta det och dela läxan. Tills dess säger jag till mig själv:

This too shall pass.

Fåglar kvittrar utanför mitt fönster

Dom känner det också. Vi går mot vår. Jo, det är sant. Visst är det långt kvar. Sakta, fast också säkert. Det gör vi.

Trots det västerbottniska blodet som flyter i mina ådror är jag gjord för sommaren och redan nu har jag börjat glädja mig åt att det nu bara blir ljusare för varje dag som går.

Njuter av att se fram emot och iaktta varje liten skillnad i naturen.

Återigen bara ben. Gröna träd. Ljusa nätter. Bada, bada, bada. Och en egen föreställning som får liv.

Det kommer bli ett bra år.

Note to self: Du kan inte få alla att älska dig

-Men man kanske ändå kan försöka?

Klassisk tankevurpa högkänslig-style.

Behagsjuka heter det i sin extrema negativa form. Smidig, anpassningsbar och öppen, när folk tycker det är bra och lagom.

Jag vet inte vad jag ska säga mer än att det här banne mig inte lätt när man är en person som är otroligt känslig för andras reaktioner. Jag har tidigare skrivit om den kameleontförmåga som många högkänsliga med fördel lätt kan anamma för att fungera i en ny miljö. När vi är osäkra kan vi dock tendera att använda den på bekostnad av oss själva.

Varför är det så viktigt att bli accepterad? Vem är alla dom andra? Hur mycket av viljan till anpassning handlar om en uppriktig önskan om att tillhöra? Hur mycket handlar om personlig osäkerhet? Och hur mycket handlar om att av gammal vana rent frankt rätta till något som helt enkelt stör ett för övrigt harmoniskt sinnesintryck?

Låt mig ge ett konkret exempel från min funktion som Zumbainstruktör: Jag har glädjen över att nu ha en ganska väl inarbetad kundkrets som vid det här laget känner mig väl och jag rent ut sagt njuter av alla de timmar jag får tillbringa med dessa glada, leende öppna individer som strålar mot mig på dansgolvet. Ibland kommer det dock några helt nya och varje gång jag vikarierar så möter jag en helt ny grupp.

Det är en stor utmaning som jag gillar, för den tvingar mig att vässa mina redskap och jag upplever att det är i dessa situationer jag i sanning får testa min kompetens som instruktör – och utveckla den. Vid dessa tillfällen är mina sinnen absolut högalerta. Jag ser direkt om någon aldrig ler. Om någon med flit utelämnar rörelser trots att de har hög koordination. När en tonåring himlar med ögonen – det går ju bara inte att ignorera.

Det isar till i maggropen och plötsligt noterar jag hur mitt fokus upprepat går till just den eller dessa individer. Jag tonar ner, eller jag tonar upp mitt angrepp, liksom justerar för att se om jag kan vinna över dem. Ibland går det, ibland inte alls. De lämnar klassrummet och trots att jag framför mig har tjugo lyckliga individer är det svårt att släppa personen som går.

En stund. Sen gör jag det. För rent intellektuellt så tycker jag det är självklart att alla inte kan gilla just min stil och det är ok.

Men det kan vara så mycket svårare i det privata. Extra mycket med personer som sällan tydligt talar om var de står. Gäller det någon man dessutom ser upp till som visar tendenser på att inte gilla en så blir den spontana reaktionen lätt att man börja anpassa sig. Kroppen blir på helspänn och du vill lösa gåtan med de dubbla signalerna. Du börjar med något litet, men sen utan att du knappt märkte hur det gick till har du börjat bete dig som en person du knappt känner igen.

Hur sjutton gick det här till? Igen? Och varför då? Det gjorde ju inget bättre.

Då är det bara att hålla andan. Och hoppa. Dra i snöret och återställa sig själv till sitt original. Rusta sig för protester. Rusta sig för sura miner. Rusta sig för en annan väg och en annan omgivning. För alltid. En stund. Eller rätt ofta – kanske inte alls.

För konstigt nog har jag lärt mig att de som gillar mig mest är dom jag anpassat mig minst för. Folk vill ju du ska va som DU är. Jag lovar.

PS Har du nån i din omgivning som på gott och ont är väldigt bra på att prioritera sina egna behov? Sluta stör dig. Titta i stället och lär. Just du kanske behöver lite mer av den varan. DS

Om att äta sig lycklig

Foto: Lisa Lindkvist

Det finns minst tre sätt att äta sig lycklig på. Det första sättet ger dig ljuv njutning i stunden. Det andra dämpar obehag. Det tredje är inte nödvändigtvis lika kul i stunden som i det långa loppet. Tycker jag.

Jag kan inte fatta hur jag i en blogg inför en föreställning om oss med sinnen känsliga utöver det vanliga än så länge har skrivit så pass lite om njutning. En helt fantastiskt övergrym förmåga till njutning är ju en av gåvorna till oss högkänsliga. Jag menar inte alls att du som inte kallar dig känslig inte njuter. Men jag tror – och forskningen kring högkänslighet stöder detta – att vi känsligare behöver mindre stimuli för att kunna njuta. Vi kan alltså njuta rejält av rätt lite. Jag hoppas verkligen du som känslig upptäckt detta och njuter som bara sjutton så mycket du kan.

Mat är för mig höjden av njutning. Njuter gör även mitt sinne när Historieätarna firar jul och berättar om bakgrunden till många av de rätter jag älskar mest. Jag äter inte kött på land längre – vilket jag nästan aldrig sörjer. Utom när det är dags för Dopp i grytan.

Man skulle kunna skriva hur mycket som helst om mat. Ett gemensamt intresse för nästan alla jag känner. Kolla antalet matprogram på tv, antalet matbloggar som den här helt fantastiska av min vän Louise. Nästan alla gillar mat. Utom ett fåtal som hellre skulle ta ett piller och sen får det va bra. Men dessa individer är trots allt försvinnande få.

I det traditionella Frankrike är mat en religion. Det är aldrig någon diskussion om man har tid eller inte för att sitta ner vid bordet och njuta. Kommer aldrig glömma om hur jag under förberedelserna för bröllopet för dottern i den franska familj jag har glädjen att ha i mitt liv uppmanades att komma i god tid till lunchen och komma ihåg att äta lite snabbt. Döm om min förvåning när första frågan ändå var: ”Vad ska du ha till aperitif?”

Maten vi njuter av mår vi inte alltid bra av i stora mängder. Det bara är så. Jag blev för länge sedan medveten om hur maten påverkar mig och idag ser jag på vissa livsmedel som en drog i viss mån. Jag äter den när jag vet att jag har tid och utrymme för baksmälla. Som nu i jul. Jag har levt på ljuvlig kola från Desserter utan gränser och vin. Och när jag fyllde år. Då levde jag på champagne och kladdkaka med tryffellager i en vecka. Och så lite till så klart.

Men efter ett par dagar blir jag lite deppig. Jag känner mig själv nu så pass bra att jag vet att, ja det har med maten att göra. Det som är märkligt är ju att när vi är ledsna helst vill äta maten full av socker. Den som bara får oss att må bra en kort, kort stund. Emotionell ätare heter det och där ingår även jag. Så det jag vill ha när jag mår som sämst, det mår jag inte bra av.

Då är det dags att ta till tråkmaten som jag krasst kallar den. Fast det finns ju hur god tråkmat som helst. Mat som du som inte är sockergalen med all säkerhet alltid tycker är kul. (Eller det är så jag föreställer mig dig som naturligt gillar bra mat. ”Potatis, hurra! Men åh så läckert med lite paprika!”)

För att vända en period av utsvävningar kör jag intialt mycket lax. Lax, lax, lax och så broccoli och avocado på det. Sötpotatis och råris. Hemgjord aioli. Färska kryddor. Många färger på tallriken och mat i små portioner och ofta. Ett dygn senare är skillnaden markant.

Jag har intresserat mig för den indiska livsfilosifin ayurveda främst av en orsak. Den bygger på att mat är vår främsta medicin. Janesh Vaidya heter en man som representerar Ayurveda och som skrivit flera böcker och nu senast en kokbok. Allra senast i morse fann jag dessa visdomsord från hans sida:

”We don’t usually forget to fill high-grade petrol to our cars, but we seldom remember to avoid junk food for our stomach”
/Janesh Vaidya

Något att tänka på.

För även om bergochdalbanor i allt är jäkligt kul gör det en också trött. Dags för lite skön, jämn harmoni i kroppen igen. Heja.

Förresten. Låt er inte luras av frisk och käckheten på den fina bilden här ovan från några år sen som fantastiska Lisa Lindkvist har tagit. Kola och vin som sagt i dagarna tre. Men det känns som den här bilden är en smula mer pepp, liksom.

Tänk inte – gör

Jag vet. Du har förmodligen fått höra det motsatta. Tänk efter före.

Men är det något vi högkänsliga gör till förbannelse så är det just att tänka. Finns säkert också fler som känner igen sig i samma beskrivning.

Tänka, vrida, vända, analysera. Själv har en ju till och med varit anställd under titeln analytiker under flera år. Så ja. Jag har det på papper. Jag kan analysera.

Att kunna analysera, förutse och vara öppen för olika möjligheter är en fantastisk tillgång för det allra mesta. Men det finns tillfällen då tänkeriet och känneriet förlamar. Sätter käppar i hjulet genom att bli ett självändamål. Det är inte meningen.

Jag menar nu inte att du ska låta dig stressas av din omgivning. För visst finns det många omkring oss som helt enkelt inte har tålamod och som allmänt anklagar oss för att ta för god tid på oss, göra saker för noggrant och ta för lång tid på oss när vi fattar beslut. Men fler än en gång har vi visat dem att det är mödan värt, eller hur?

Men du vet själv. Jag talar om andra tillfällen. De där gångerna då du känner att du sitter fast. Du har en besvärande känsla i maggropen och tankarna slåss men du kommer inte riktigt någon vart. Det är då det är dags att byta strategi.

Gör något. Nästan vad som helst. Det viktiga är att välta den första domino-brickan och du ska se att det börjar hända saker.

Varför inte göra något du aldrig gjort? Vi är ju roliga vi människor i det hur vi fortsätter göra saker på samma vis år efter år och ändå har mage att bli förvånade när resultatet inte blir annorlunda.

Fast det räcker faktiskt med något otroligt litet för att bryta förlamningen. Gärna något enkelt. Till och med tråkigt. Rensa ut garderoben. Gå igenom kvittohögen. Skura toaletten. Det finns ingen bättre medicin mot tankar som fastnat än en konkret uppgift med början och slut.

Sen är det bra härligt de där dagarna när man av någon outgrundlig anledning befinner sig i ett läge som gör att man bara säger ja till sånt man annars säger nej till. Det är nästan alltid de dagarna som fört mitt liv i en helt ny, spännande riktning. Löv dom dagarna.

Just do it.

Hellre ensam än med fel person

Framför mig i rulltrapporna vid Skanstulls tunnelbanestation vinglar en gammal dam med julröda hårsspännen i sitt vintervita hår till och tappar kryckan. Hennes kutryggige man i skotskrutig keps är förvånande snabb, fångar upp den och stöder hennes arm. Väl uppe leder han henne framåt, de skrattar till och han lägger ömt armen om henne en sekund innan de fortsätter långsamt framåt.

Dokumentärtösen i mig får hålla i sig hårt för att inte leta fram mobilkameran och fotografera paret som får det att gripa tag allra längst in i hjärteroten. Det är ju precis det där en ändå längtar efter. Det där inte ens en ensamvarg kan förneka. Drömmen om en kompanjon, en partner, en följeslagare på livets väg.

Dagarna innan jul kan singelskapets faktum slå mig hårdare än annars. Omgiven av familjer och par i alla former som skapar helgtider från sin gemensamma bas slår det mig igen att jag är ensam och det värker. För trots den stora kärleken till min familj så är jag trött på att följa med och besöka. Som den individualist jag är vill jag ha mitt eget, få sätta min egen prägel och bjuda in med värme och kärlek till ett vi som jag sagt ja till.

Såhär på juldagen däremot, när jag får åka hem till min lugna, fina lägenhet där jag kan ha seriemaraton och göra precis vad jag vill utan hänsyn till någon annan så jublar jag. Lycko mig.

Jag vill hävda att vi väljer våra liv i högre grad än vad vi ofta vill tro. Precis som många ensamstående har jag stunder där jag förbannar min situation, när jag beklagar mig som om jag vore ett offer för omständigheterna. Men oftare än jag medvetet erkänner så verkligen älskar jag det. För jag vet ju att jag har valt. Jag vet ju att jag har tackat nej. Och inte bara en, två och tre gånger.

Det finns flera anledningar till att jag gillar så mycket att vara själv. Delvis beror det säkert på ett uppdämt behov av ensamhet efter en uppväxt som storasyster med mycket ansvar tidigt i ett hem med mycket aktivitet och många barn. Det beror även på att jag i sällskap med många andra har lite svårt att vara mig själv och släppa tanken på vad andra helst vill. Så klart betyder också det faktum mycket att jag gillar att ha det lugnt för att varva ned och att jag har egensinniga ensamvargar att brås på. Men kanske mest beror det ändå på att jag känner att jag har så mycket idéer i mitt huvud som jag också vill umgås med. Det har väldigt få partners haft verklig förståelse för. Med andra ord finns det många vinster för mig i att vara själv och det är dessa ”pay-offs” som betyder mer än vad vi vill tro i våra val som människor.

Som ensamstående blir man ju som bekant en måltavla för en ström av välmenta kommentarer om sin relationsstatus. ”Men du som är så snygg och rolig, hur kan du vara ensam?” Som om vi alla vore varor i livets butik som väntar på att bli valda. 2013 glömmer märkligt många fortfarande att jag faktiskt själv får vara med och välja. Då kommer ordet krav upp på samtalsagendan. ”Du har för höga krav.” Eller så får jag veta ”att när jag älskar mig själv, då händer det”. Jaså det tror du? Tack och lov kan jag använda min rationella sida och se att inte särskilt många av de par jag har omkring mig har förhållanden jag själv skulle vilja ha och att bland de som har partners finns såväl osäkra, som idioter och i högsta grad krävande individer. Nej, det är egentligen bara en sak jag verkligen letar efter.

Samförstånd är ordet. Jag vet hur det känns och det är vad jag vill känna.

Elaine Aron har skrivit en bok som heter The highly sensitive person in love. Här skriver hon mer utförligt om hur vi mer känsliga fungerar på olika sätt i nära relationer. Hur förälskelse kan ta smärtsamt hårt på oss mer känsliga eftersom vi är snabba på att reagera emotionellt när någon berör samtidigt som många av oss kan ha svårt att släppa någon nära just på grund av vårt behov av en balans mellan egentid och djup intimitet. Det kräver både tillit och förståelse. Vidare ska ju det där magiska ske från båda håll, inte alltid något helt självklart.

Dagens relationsböcker vill gärna göra gällande att vi i princip kan hitta en partner var som helst bara vi lär oss arbeta med våra olika sidor. Jag tror inte det. Måhända finns det många fler än ”the one” men jag tror i sanning inte vem som helst passar med mig och jag tror i sanning inte jag passar med vem som helst. För jag, du och ni är inte dussinkopior och tack universum för det.

Ser varmt fram emot härliga tider i rätt sällskap och ålderdomen med gubben som skickligt fångar upp min käpp.

Men just idag tänker jag njuta skamlöst av en härligt egensinnig juldag i något av de bästa sällskap jag vet – mitt eget.

Med önskan om en riktigt God Jul

Glitter- och glampepparkakstraktor med hus skapade av di raraste ongarna jag vet!

Jag ska vara ärlig. Projekteringen går mot sitt absoluta slut och just nu är jag ärligt talat skitskraj. Fått en rejäl släng av höjdskräck. Eller egentligen fram till alldeles nyss hade jag det i alla fall. För nu har jag tagit tag i mina flygande tankar och påtat ner dem genom att skapa deadlines på ett handgjort schema där jag kan överblicka tiden fram till premiär dag för dag. Då känns det lite bättre.

Tankar som befolkat hjärnan den senaste tiden: ”Men jag har ju inte ens manus klart”. ”Vilka låtar ska det va”. ”Men hur ska jag göra med up-tempo-grejen med backtrack?”. ”Nu måste det ju bara bli så himla bra nu när jag har fått stödet”. ”Och hur ska jag hinna marknadsföra för att sälja biljetter samtidigt?”. ”Och när ska jag klippa trailern?””Tänk om jag gör bort mig totalt”. ”Det här ska ju fan va kul!”. Och allt detta om och om igen, fram och tillbaka, medan jag hoppar mellan olika uppgifter, sociala medier och inte alls är särskilt effektiv.

Nog nu. Lär en sig aldrig? Fast det är en del av processen. The nature of the beast som det heter på det där engelska språket. Man kommer aldrig helt undan det. Sträcker man sig en bra bit utanför sin bekvämlighetszon då kommer paniken förr eller senare som ett brev på posten.

Men nu har jag bestämt mig. Efter att ha spenderat gårdagkvällen hysteriskt ineffektivt skrivandes samtidigt som di raraste ongarna jag vet drog i en för att man skulle va med och baka pepparkakor – ni vet, när man varken är här eller där – så ska jag nu bara ha en riktigt jäkla god jul.

Så jag drar ur kontakten nu ett tag. Och om det finns nån annan där ute som är så, på grund av något, eller kanske till och med just den däringa julen, så hoppas jag att ni gör detsamma.

Nu ska vi bara ha det gött och ha det bra. Vad säger ni? Tummis på det?

Åh, visst bubblar det därinne. Men det finns tid för det med. Sen.

Idag ska jag i stället slå in julklappar, lyxhandla lite mat med far min på Östermalmshallen och gå till min favvofrissa och bli extra galet snygg. 🙂

God Jul och massa kärlek på er allesamman!

Om konsten att vara snäll

Konsten att vara snäll heter en bok av Stefan Einhorn. Den har inte jag läst. För jag tycker inte att jag behöver den. Faktiskt. Efter att ha läst på baksidan av Herr Einhorns bok ser jag att han är inne på samma spår som jag. Snäll är inte alls dumt utan tvärtom klokt och bra. Det innebär att vara omtänksam, kärleksfull och att medvetet vilja göra livet bättre för sin omgivning – och därmed även för sig själv.

Min favoritblåslampa i det här projektet är min vän författaren Johanne Hildebrandt. Hon är en av de som allra först fick höra om idén till För sensibelt begåvade och har uppmuntrat mig sen första stund. Trots att hon just nu själv befinner sig i sin egen skrivarbubbla i arbetet med nästa bok i bronsålderserien Sagan om Valhalla, så ringer hon mig regelbundet och kollar att jag jobbar på.

Vi brukar diskutera känsla kontra logik Johanne och jag. För Johanne hävdar att hon främst är en ytterst logisk människa och inte alls känslig på det sättet jag är. Jag vill säga emot, för trots att jag vet att Johanne är en mycket tuff och rak person med hårda erfarenheter som korrespondent i flera av världens krigszoner så tänker jag på alla sätt hon varit snäll och hjälpt mig. Så visst är du känslig, brukar jag säga. Du är också snäll. ”Men Sarah. Det är logiskt att vara snäll.”

Och precis så är det. Det är logiskt att vara snäll. Det du ger ut det får du tillbaka. I alla fall av alla människor som fattat grejen.

Men vi är nog inte alla helt överens om vad det innebär att vara snäll. För mig innebär det exempelvis sannerligen inte att hålla tyst och hålla god min bara för den goda stämningens skull.

Om det är någon som läst på förstasidan av denna hemsida så skriver jag om personer som inte alls tycker jag är särskilt sensibelt begåvad. Det beror nog delvis på två saker. Det ena är tillfällen då det bara blivit för mycket för mig på grund av olika former av stress (överstimulerad som det heter på högkänslighetsspråk) och jag brustit och sagt ifrån betydligt mer kraftfullt och emotionellt än vad jag i efterhand skulle ha önskat. Det andra är tillfällen då jag helt enkelt sagt ifrån. Punkt.

Jag är bra på att säga ifrån. Inte alltid. Men väldigt ofta. Väldigt många tycker om det och uppskattar att de vet var de har mig. En del avskyr det.

Människor är inte tankeläsare. Trots datorer och telefoner med appar har vi ännu inte lyckats tillämpa airplay på våra hjärnor. Därför anser jag att det är snällt att säga ifrån när det kan leda till att en situation mellan människor förbättras.

Åt andra hållet är det inte snällt att hålla tyst om förhållanden som en person skulle ha behövt veta om.

Här tycker vi olika. Endel verkar snarare intala sig själva att vara snäll är att undvika en upprörd reaktion. Fast man i mina ögon egentligen är mest snäll mot sig själv. Vidare är det ofta en kortsiktig lösning även mot sig själv eftersom personen, när sanningen kommer fram, med all sannolikhet kommer att reagera dubbelt så starkt. Jag tror på att rakt ta itu med svåra samtal för att undvika onödigt lidande. Att riva av ett plåster snabbt gör ont – men en kortare stund.

Alla är ju dock inte som jag uppvuxna i en väldigt rak miljö. Därför arbetar jag på att undvika att tala i affekt och vänta tills jag hunnit fundera.

För det finns tyvärr en hel del svarta dagar i kalendern på det området. En är ju inget helgon bara för att man tror.

Finns mycket mer att säga om snällhet. Så kanske ska en läsa Einhorns bok ändå.

Fast nu ska jag baka pepparkakor.

Appropå att säga ifrån. Precis när jag skrivit klart detta blev jag medveten om att jag faktiskt sov över demonstrationen i Kärrtorp. Skäms lite. Alla ni som var där idag och visade med er närvaro att de allra flesta av oss inte accepterar rasism gjorde något riktigt snällt. Tack.

För visst är det onödigt att må dåligt bara av gammal (o)vana?

Jag tänker mycket nu när jag skriver på hur jag själv måste framstå i mitt förhållande till både känslighet och andra frågor. Det är ju så när man visar sig själv på nätet i olika former att man inte bara visar vem man är utan snarare hur man vill framstå eller i mitt fall kanske vad man vill dela.

Ni som följt mig har säkert tänkt på att jag talat mycket om ansvar och vad man kan göra för att må bra. Undrar lite smått om det verkar som om jag själv går omkring som en ständig käck reklampelare med ett påklistrat leende. För det är självklart så långt ifrån sanningen man kan komma. Om det just nu sitter en ensam själ där ute och läser detta och som befinner sig i den svåraste av tider, antingen via depression eller mitt i stark beslutsångest, så kan vissa aspekter verka otroligt mycket lättare sagda än gjorda.

Det vet jag mycket väl.

Men jag skulle vilja berätta om bakgrunden till varför det här projektet är så viktigt för mig. Anledningen till det är det som jag kallar mina egna svarta hål i livet – perioderna i mitt liv då jag knappt orkat ta mig ur soffan och helst inte velat visa mig för någon. Tiderna då jag varit förlamad av ångest och tårarna varit den skönaste känslan på hela dan.

Under dessa tider kände jag mig enormt sårbar, fel och missanpassad. Men allra mest kände jag mig maktlös. Den känslan förlamar.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om denna känsla. Fast sanningen är att jag känner att jag inte har lust att förlora mig i den mer än jag redan tvingats göra. Det har funnits tider när jag suttit fast, inte kunnat och nästan inte velat ta mig upp. Eller i alla fall tider då jag blivit sjukt provocerad av folk som inte förstår. Jag tror vi skulle kunna hitta en stor grupp som skulle kunna sitta och klappa varandra på ryggen i den situationen. Men personligen är jag rädd att det snarare skulle hålla oss kvar.

Vi har alla olika skäl till varför vi hamnar i de svarta hålen. Och i ett visst skede kan man absolut säga att personen inte har förmåga att själv ta sig upp. En gest från omvärlden kan göra hela skillnaden.

Om du råkar ha det riktigt svårt just nu, så svårt att du upplever att du inte har förmåga att göra något åt dig själv vill jag uppmana dig att be om hjälp. Det är nummer ett. Tala om för en närstående utan att skräda orden. Gå till doktorn och gråt utan skyddsnät. Det är viktigt. Det kan vara ett enormt krafttag i sig, men sedan kan du med större sannolikhet få vila en stund och få stöd på vägen.

Men om du befinner dig på det minsta sätt på en plats där du faktiskt har en viss energi och du har börjat märka att dessa upp och ner perioder är ett mönster som du skulle vilja göra något åt – då handlar det nog till syvende och sist om hur vi vill se på livet och vår egen funktion i det som händer oss. Där kan man se saker olika.

Mitt mål med mina texter och min föreställning om högkänslighet syftar till att göra personer med hög nivå av känslighet och deras omgivning uppmärksamma på sin personlighet så att de kan ta hand om sig på det sätt som är bäst för just dem. Vi är alla olika och måste självklart pröva oss fram. Men jag har en enorm tilltro till vad medvetenhet kan göra och respekten för ens egna behov. För mig personligen var det när jag började ta mig själv på allvar precis som jag var som allt började bli bättre. När jag slutade se mig som ett problem som behövde åtgärdas.

Det innebär inte att jag fortfarande inte är känslig eller att jag konstant skuttar över de gröna ängarna. Men det innebär att jag i högre grad tar hand om mig själv som min egen bästa vän och på så sätt tar ansvar för att förebygga det svåraste så att jag själv får en jämn trivselkurva i livet. För det tror jag att vi kan. Det är också något som Elaine Aron tar upp gång på gång. Hon pekar på de gemensamma punkter vi har med hjälp av våra mottagliga sinnen. Men hon beskriver också hur många, många högkänsliga inte alls har mött särskilda problem på grund av sin egenskap utan snarare tvärtom tack vare att de antingen via en god omgivning eller personliga val lyckats skapa ett liv som passar just dem.

Högkänslighet är ju ingen diagnos. Du råkar bara vara extra mottaglig för sinnesintryck och det hjälper dig om du förvaltar det.

Mitt eget förhållningssätt för att göra det är dom metoder som jag går in på här i bloggen direkt och indirekt:
Jag försöker vara hyfsat noggrann med att sova, äta och träna och vila. Även om det sistnämnda just nu behövs en rejäl bättring på. Jag omger mig med människor som stärker mig och situationer där jag kan fungera som jag mår bäst. Vidare och kanske viktigast läser jag mycket och övar mycket på hur jag bemöter mina tankar. För jag har lärt mig att de kan förändras och att ofta tänker vi på ett visst sätt bara av gammal vana. Och visst är väl det onödigt, om vi mår dåligt bara på grund av gammal vana? Eller snarare ovana.

Jag uppskattar oerhört mycket dom brev och synpunkter jag får på det jag skriver för det hjälper mig att bli lyhörd för det arbete jag gör. Idag är jag oerhört tacksam över det nya stödet jag fick.. Det gör mig glad men det gör också att jag känner ett ännu större ansvar att göra en föreställning som verkligen kan påverka, öka medvetenheten och göra nytta.

Är oerhört tacksam för hur även ni redan nu bidrar till detta. Skriv gärna mer till mig om vad ni vill läsa om och vad ni undrar över. Jag svarar alltid utifrån personlig erfarenhet och mina åsikter. Men jag är oerhört tacksam för att få nya vinklar utifrån.

Önskar er en särskilt underbar lördag. För idag vänder det. Vintersolståndet.
Varde ljus!

Sätt mig på ett tåg utan internet…

..och vips är flera nya scener klara.

Att bli lite uttråkad är rätt bra. Kreativitetens moder skulle jag vilja säga. Man har inte roligare än man gör sig.

Om högkänsliga sägs det att vi är galet bra på att fokusera så länge vi inte utsätts för distraktioner. Vi gillar att ha en miljö som inte stimulerar och tar uppmärksamheten från vår uppgift. Naturligtvis är en diagnosticering för ADHD en process som jag varken har kunskap om eller är kvalificerad att uttala mig om. Men Elaine Aron skriver om hur högkänsliga personer felaktigt fått diagnosen ADHD eftersom överstimulering kan göra att vi blir uppskruvade och får svårt att koncentrera oss. En skillnad som här har nämnts är att barn med ADHD kan bli lugnade och få det lättare att fokusera med hjälp av musik under rätt omständigheter medan ett barn känsligt för sinnesintryck snarare behöver tystnad och då inte alls har problem att fokusera i långa stunder.

Jag har i alla fall sjukt kul nu när jag äntligen får arbeta konkret med föreställningen efter en lång tid av research och projektering. Är riktigt pinsam här där jag sitter och skrattar åt mig själv. Och jag hoppas att ni ska få det ännu roligare i vår när det är dags att visa er vad jag klurar på.

Åter i Stockholm, en stad med en helt annan energi. Ser fram emot att få gå in mig och mitt påtande igen. Är galet bra på att leva i kappsäck. Men nu är det skönt med min säng, mitt kylskåp, mina kläder – flera stycken igen.

Mitt hem som kändes uttjatat förra veckan är återigen mysigt välbekant och bekvämt. Kontraster rockar.

PS Snälltåget HAR gratis internet. Men guys, det får ni gärna jobba mer på om det ska gå att använda. Eller alltså då. Kanske inte. DS