En historia om äpplen, livsläxor och bussdramatik

Jag växte upp bredvid en äppellund. Mitt emot Stockmos allmänning i Stenhamra ligger ett rött hus precis vid busshållplatsen där alla på Axvägen, Vetevägen och allt vad de hette, gick av efter att de kom hem från sina jobb inne i stan.

Fast först var huset gult och vägen hette Rapsvägen. En fyrkantig liten låda av 70-talsmodell, inte alls så idylliskt sött som man kan tro.

Men idyllisk var däremot äppellunden.

Äpplen är en frukt som haft ett flertal huvudroller genom historien. Äpplen kommer med symbolik i såväl sagan om Snövit som i självaste Bibeln.

Den förbjudna frukten?

Själv tycker jag väl att om nån frukt borde vara den förbjudan så borde det väl vara en mogen stolt banan – eller varför inte en syndigt, saftig mango? Eller den givna passionsfrukten?

Men ett enkelt hälsosamt äpple? Den käcka frukten som håller doktorn borta? Ja, ärligt talat har jag aldrig varit ett stort fan av färska äpplen – det vill säga innan jag insåg hur bra de kan vara för mig.

Men äppellundar älskar jag. Äppelblom, äppeljuice och såklart varm läcker äppelpaj med tjockt vispad vaniljsås. Inte minst är också äpplen så fantastiskt vackra. Krispiga, glänsande, färgrika – och de ju finns här hos oss i vår egen nordiska natur.

Fast sen råkar jag faktiskt ändå ha en helt egen äppelhistoria. En historia som medförde såväl skam som som förbud. Om än i det lilla formatet.

När jag var liten och bodde vid äppellundarna i Stockmos (kanske nån som druckit saften?) skickade mamma alltid ut mig för att plocka äpplen – och päron: ”Bra att du har i din ryggsäck för mellanmål i skolan.”

En dag på skolbussen i första klass drog plötsligt den alltid lika sura busschauffören Uffe i bromsen. Hela bussen stannade med ett ryck: ”Vad är det som lukar? Vad är det som luktar?” skrek han.

Alla barnen satt tysta och började förskräckta titta sig omkring. Till slut stannade uppmärksamheten på min ryggsäck – som mycket riktigt stank. Man uppmanade mig att öppna väskan – alla fack – och där längst ned i ena sidofacket fanns en hel hög av gammal frukt som en sjuårig flicka inte tänkt på att tömma.

Aldrig tidigare i livet hade jag känt mig så skamsen.

En oskyldig rätt söt historia idag. Ett helt tillintetgörande upplevelse då. Som faktiskt, inser jag i detta nu, då gav mig vanan att alltid tömma min väska och packa om den, precis varje dag.

Det stämmer. Jag är alltså inte en sån där tjej med en handväska med utrustning som inför ett tredje världskrig. Min väska är alltid fylld med precis det jag behöver för dagen och jag vet alltid precis vad den innehåller. En väska, som än idag faktiskt oftast är en ryggsäck. Ibland även med äpplen i. Även om det ärligt talat tog många år innan jag vågade fylla den med frukt utan tjockt skal igen.

Äpplen dagen till ära denna vackra sensommardag. Äpplen för hälsan, för känslor och för skönheten de ger.

Den här vackra bilden har en helt ny vän till mig fotograferat, Karin Egenaes, som har ett synnerligen trevligt och inspirerande Instagramkonto. Hon bor inte bara idylliskt med äpplen utan har nu utrustningen till ett eget litet hemmamusteri.

För att påminna om något av det härliga med hösten. Och hur glömska, oskuld, okunskap i kombination med hög känslighet kan leda till händelser som formar oss för resten av våra liv.

Vilket ju inte alltid behöver vara helt fel utan också många gånger också ganska bra.
Det är ju i sanning skönt att färdas med lätt bagage!

Med önskan om en riktigt härlig helg!

För sensibelt begåvade har nypremiär onsdagen den 1 oktober och spelas även den 7, 15 och 21 oktober. Biljetter hittar du på Ticnet.

För ingen vill ju vara en soptunna

Jag vet inte vad jag hade gjort i livet utan vännerna som finns där och lyssnar. Som stöder. Som kollar upp en lite då och då när de vet att det kan behövas.

När jag var yngre så pratade jag alltid om mina utmaningar och det jag inte förstod. Analyserade. Skruvade itu. Vred och vände på mina känslor i ett fåfängt försök att förstå dem och omständigheterna där de uppstod.

Förstå sina känslor intellektuellt tror jag inte längre man alltid kan. Eller bör. Idag betraktar jag till och med vissa känslor snarare som ett symptom som kommer när jag inte tagit tillräckligt väl hand om mig och undviker att gå in i för mycket analyserande innan jag är i balans igen.

På den tiden hade jag däremot vänner som lyssnade, lyssnade, lyssnade, lyssnade och lyssnade. Och lyssnade, lyssnade, lyssnade och lyssnade igen. Ni minns, det var på den tiden man talade timmar i telefon. Jag lyssnade också, så klart. Men poängen var att jag verkligen hade mycket oregerligt inom mig och det enda sättet jag då kände till för att hantera mina utmaningar var just att prata om dem.

Vänner som lyssnar har jag fortfarande – i sanning – dock på ett helt annat sätt. Idag kör jag snarare mer intensiva fakta-updates med de närmaste då och då och eller när det är extra klur, något jag verkligen behöver hjälp med att ”lösa”. Idag försöker jag dessutom mer medvetet att variera personerna. Och när jag mår bättre försöker jag (även om jag inte alltid lyckas) uppdatera de som funnits där och lyssnat under det jobbiga, så de också får ta del av den goda vändningen.

För ingen vill ju bara vara en soptunna.

En person där det onda lastas av. Lättad blir den som hivat av sig, men tyngd blir den andra. Den lättade kan kanske till och med fortsätta med ett liv, ett liv med val som kanske inte är så bra, för att ångesten ju lättas när vi får prata.

Det är så klart bra med lättad ångest. Men det kan också göra att vi ej känner ett tillräckligt starkt behov av att tvingas ta itu med det vi måste.

Jag lärde mig tidigt den hårda vägen att det inte alls alltid är bäst att lyssna på människor och låta dem gråta ut. Jag förstår att det är kontroversiellt att skriva så här, för detta är självklart ett avvägande. Men jag har flera gånger i livet fått se hur personer som mår dåligt om och om ältar sin situation för sina närmaste men undlåter att ta tag i den. De som lyssnar blir här medberoende, i sina välvilliga försök att hjälpa, eftersom personen får sin tillfälliga ångest dämpad och därmed kraft att ”stå ut” ett tag till utan att ändra något.

För det är läskigt att ändra sin situation. Det är skrämmande att möta rädslorna som en nödvändigt förändring innebär. Och vi gör det tyvärr oftast inte förrän vi absolut måste. När vi inte längre står ut. Därför kan det ibland faktiskt finnas anledning att strypa ventilen..

Hursomhelst är det ju naturligt att ha olika funktion för olika människor i sitt liv.

För väldigt många är jag den som är mottagaren och tröstaren. Likaså i jobbet som krisstöd. Kanske inte en tyst sådan, men personen som fokuserar på den andre och peppar ur ett lösningsorienterat perspektiv. Jag tycker om det – för jag gillar att hjälpa och jag är bra på att se potential.

Men sen har jag ju då andra i mitt liv som helt klart lyssnar mycket, mycket mer på mig (ni vet vilka ni är) än jag på dom. Min barndomsvän Ellie till exempel är den absolut bästa lyssnerskan jag vet och jag har ärligt talat alltid lite dåligt samvete när jag lämnar henne för att hon är så fantastiskt bra på att ge råd utan att döma.

Summa summarum – man får inte alltid tillbaka av samma personer som man ger till. Och så är det nog bara.

Men jag tror det i alla fall kan vara bra att ibland titta på sig själv utifrån och fundera över hur man dryftar sina utmaningar med sina närmaste:

1) Luftar jag upprepat samma sak – ältar – fast problemet egentligen redan är konstaterat?
2) Är det alltid jag som pratar om mina problem? Eller är det alltid jag som lyssnar? Och vill jag ha det så?
3) Tänker jag på att även bidra med annan sorts energi i relationen så att den kan fortsätta frodas?

och viktigast

4) Arbetar jag på att förändra min situation? Istället för att bara prata om den..?

Vi högkänsliga är högriskare såväl som soptunnare och som iskyfflare. Bara att fundera på vilken kategori du eventuellt lättast hamnar i? Kanske i båda? Känner du dig för mycket som en soptunna i en relation är det dags att sätta en gräns. Är det tvärtom du som märker att folk tar avstånd på grund av att det blir för mycket prat om ditt bagage så är det också dags att fundera. Självklart kan man tycka att folk ska stödja en. Men det kan man göra på olika sätt och oftast bäst bara genom att vara. Till syvende och sist behöver vi våra relationer och lika mycket som vi behöver vårda oss själva behöver vi värna om de som finns där för oss.

OM JAG nu ändå ska va en soptunna då och då så vill jag i alla fall gärna vara en sån som komposterar avfallet så blommor kan växa ur det. Blir det i lagom mängd så ska det nog gå bra.

Massa kärlek till er denna vackra septembermorgon!

EXAKT TRE VECKOR TILL NYPREMIÄR AV FÖR SENSIBELT BEGÅVADE! Nu har biljettförsäljningen börjat rusa! Häng på och skaffa biljett på Ticnet precis till den dagen du vill! Föreställningen spelas den 1, 7, 15 & 21:a oktober. Jag har haft hela försäkringsbolag, skådespelare, känsliga, okänsliga, roliga, oroliga, ja alla sorter i publiken. Väldigt många kommer tillbaka. Så ja, detta är en föreställning som liksom berör något som är så allmänmänskligt och som i sanning förtjänar en helt egen afton! Härliga vurma på Birger Jarlsgatan erbjuder fantastisk mat och dryck – charmigaste afterworken i stan helt enkelt. Planerad så att allt är klart kl 21 så att du till och med hinner hem och natta barn. Bra va? Välkommen!

Så lite vi ändå vet

”Are humans more concerned with having than being?”

Förra torsdagen var jag på bio (för er som inte vet – jag ÄLSKAR att gå på bio) och såg Lucy, den senaste filmen av Luc Besson. Mellanstadierecensionen av filmen kommer här: Den var JÄTTEBRA! Kortfattat, för främst handlar det om underhållning för oss som gillar genren och stilen.

Frasen ovan förflyttade mig dock omedelbart till yoga-salen där det främsta målet är att nå sitt högre medvetande, något som rätt få nog går och funderar på under kaffepausen.

Lucy handlar i alla fall om en ung kvinna som ofrivilligt dras in i droghandel med ett ämne som hon av misstag får i sig och som visar sig öka hennes hjärnas kapacitet. I filmen kastas vi mellan en föreläsning av professorn (Morgan Freeman) som har teorier vad det skulle innebära om människan kunde ha tillgång till mer än de 10 % av sin hjärna som hon har tillgång till nu.

NU VISAR DET SIG DOCK TYVÄRR att hela den här ”lilla detaljen” om utnyttjandet av hjärnkapaciteten – som Lucy bygger på – tyvärr är en modern myt. Enligt Vetenskapsradions intervju med hjärnforskare Klas Kullander så nyttjar vi visst hela vår hjärna.

Ändå påminner mig denna film om mina tankar om vetenskapen och hur lite vi faktiskt ändå vet.

Under gymnasiet valde jag Naturvetenskaplig linje – för att man efteråt kunde studera vidare typ allt (slippa välja, hello högkänslig), för att jag var tokig i hajar och då kanske ville bli marinbiolog OCH för att jag innerst inne nog hade någon slags fåfäng dröm om att kunna kanske kunna bidra till att lösa i alla fall nån av livets gåtor.

Kan låta som hybris, men egentligen handlade det väl bara om tonårig nyfikenhet och en tilltro till livets möjligheter utan gränser. Hungern efter mer kunskap inom detta område dödades dock snabbt av att allt för mycket tid av fysiken och matematiken gick åt till att lära sig formler utantill som någon annan redan kommit fram till. Inte var det mycket upptäckarlust eller tid för att diskutera svarta hål eller annat spännande i gränslandet till det vi verkligen vet. Sen var det väl också helt enkelt inte tillräckligt mycket min grej.

Den här naturvetenskapliga grunden jag nu har med mig i bagaget gör ändå att jag alltid är skeptisk till saker som det inte finns objektiva undersökningar kring.

Denna, vad jag anser, sunda skepticim hindrar dock i sin tur inte mig från att vara minst lika kritisk till de blint vetenskapstroende som inte ser vetenskapens begränsningar.

Vetenskapen mäter enbart det vi bestämt oss för att mäta och inom de normer som vi är kapabla till att förstå. Bara för att något inte är studerat innebär det inte att det inte finns svar som vi ännu inte har tillgång till. Vilket det genom historien har bevisats gång på gång.

Ja, för en gång trodde vi ju att jorden var platt.

Exempel på konsekvenserna av en blind tro till vetenskapen och dess upptäckter har jag mötts av flera gånger denna sommar då vi med anledning av sjukdom i familjen försökt få svar på saker som läkarna själv erkänner att vetenskapen inte haft ekonomiskt intresse av att undersöka. Betyder det då att det inte finns lösningar utanför de områden man valt att forska om? Naturligtvis inte.

Viktigt är exempelvis att minnas att det dröjde länge innan det fanns något som helst intresse av att ordentligt vetenskapligt undersöka egenskapen känslighet. Det är inte förrän nu, med hjälp av bland annat magnetröntgen, som det verkligen har kunnat visas att högkänsligas hjärnor mäter större reaktioner på samma mängd stimuli som en ”normalkänslig” person.

Känslighet, en hög sinnesmottaglighet, är inget flummigt hittepå. Det är en reell verklighet för nästan 20% av både människor och många djur.

Lucy. En tankeväckande film. Massa grymma associationsklipp som jag bara älskar. Och så Scarlett, då så klart.

Varför inte fundera på om du själv är mer ”concerned with having than being?”

Lite existentialism på en tisdag, bara så där.

Det är alldeles för lite filosoferande om vår existens i För sensibelt begåvade. Det kan ni däremot få få filosofera med mig om efter föreställningen om ni är på det humöret. 1 oktober är det nypremiär! Biljetter hittar du på Ticnet.

Skräddarsy livet som du vill ha det

Idag är det en solig söndag för väldigt många. En härlig dag att ta igen sig, träffa vänner, vara ute i naturen och helt enkelt bara va. För mig är det dock en solig måndag. En vacker start på veckan som inleds med två grupper barn som vill dansa med mig medan deras föräldrar kanske tar en kopp kaffe på ett folkstinnt Medborgarplatsen.

Fredag är min lördag och lördag är min söndag. På torsdagkvällen tänker jag: ”Bra jobbat Sarah, heja, nu ska du vila.” I alla fall så ofta det bara går.

När man arbetar med träning, så som jag gör nästan en fjärdedels heltid, då arbetar man när andra är lediga. Så är det bara. I början tänkte jag inte så mycket på det. Jag älskade mitt nya uppdrag och till slut jobbade jag mest varje dag. Det är hur lätt som helst om man är en hyfsat omtyckt instruktör. SMS:en virvlar in löpande: ”Kan du ta 12-passet på Sturebadet idag?” ”Kan du köra 10 i morgon på Högdalen?”. Sjukt smickrande och roligt när man älskar jobbet. Men vi behöver ju också vila. Därför bestämde jag mig till slut för att även jag måste ju ha en tydlig helg – så ofta det i alla fall går. Det är ok att jobba andra tider än andra, för träningsjobbet får mig verkligen att må bra. Men en helg vill jag också ha.

I samhället skapas strukturer. För att få det att fungera. Det är lättare att välja en väg för många. Arbeta 9-17, äta lunch 13-14 och vara ledig lördag och söndag. Men detta gäller inte bara arbetstider. Det gäller maten vi hittar på hyllorna i våra livsmedelsbutiker. Kläderna som finns att handla. Fordornen vi väljer att köra. Det lättaste är att tacka ja till det som erbjuds.

Men det är inte alltid nödvändigtvis vad som är bäst för just dig.

Det kan vara värt att ta sig en tankeställare då och då och fråga dig själv om ditt liv ser ut som det gör för att du vill det eller om det bara blev så? Mår du bra och trivs behöver du egentligen inte fundera alls. Men om du inte gör det, desto mer.

Mår du bra av att arbeta heltid? Eller mår du kanske bättre av att jobba ännu mer än heltid i perioder och i stället vara mer ledig andra? Eller kanske skulle du må bäst att alltid arbeta deltid – och hur kan du då anpassa din levnadssituation så att du har råd?

Mår du bra av maten du äter och är det säkert den maten du gillar bäst? Eller tror du det bara att det är den bästa maten för dig och att inget annat skulle vara godare bara för att det är den du alltid fått dig serverad?

Mår du bra av att ha så många bekanta som du har? Eller får det kanske bli så att vissa vänner till slut får lov att ”falla av” så att du hinner spendera mer tid med de allra närmaste?

Mår du bra av att bo i ett villaområde med dina barn? Eller skulle det faktiskt kunna fungera att bo mycket, mycket mindre inne i staden för att slippa lägga så mycket tid på pendling.

Detta är bara några exempel. Frågorna kan ställas på precis vilket område som helst. Poängen är att minnas, att i långt mycket större utsträckning än vad vi tror kan vi skapa vårt eget liv så som vi vill ha det – innanför eller utanför mallarna.

Ett sätt att bli lyckligare i sitt liv med känsligheten som en ständig kompanjon är nämligen just att använda den för att komma fram till vad som fungerar och vad som inte fungerar. Svaren kommer inte omedelbart och det mesta måste man undersöka över tid. Men med åren kan jag pricka av faktorer som verkligen fungerar och fortsätta justera andra. Ett ständigt ”work in progress” som di så snitsigt säger på engelska.

Om idag är din måndag precis som för mig, så kan du ju klura lite på det här.

Men är det – som för de allra flesta – en enkel härlig söndag – tycker jag nu du bara ska fortsätta va!

Sol på er!

Nypremiär av den stora lilla succéföreställningen FÖR SENSIBELT BEGÅVADE på vurma Birger Jarl i Stockholm den 1 Oktober! Endast fyra exklusiva föreställningar! Läs mer om föreställningen på denna hemsida! Köp biljetter på Ticnet här. Bjud in dina vänner på Facebook med hjälp av detta evenemang.

Ibland behöver man bara ligga på rygg

Hallå där! Är du på väg upp? Ut på morgonpromenaden innan frukost? Ut på brunchen med vännen? Hepp, hepp, hepp!

Stopp.

Alltså du måste inte. Du får ligga kvar. Jag lovar.

Det är så undervärderat att bara spendera en dag i sängen.
Men så välgörande.

För oss känsligare individer är det här med återhämtning absolut nummer ett för att hålla oss i balans.
Mycket. Ofta. Regelbundet.

Bara släpp. Lägg dig. Vila.

Om du känner dig som jag just nu, härligt slapp och tillbakalutad orkar du väl inte tänka på detta ens. Men för dig som nästan inte vågar tillåta dig att vila kan jag berätta en hemlighet: Du kommer vara dubbelt så effektiv imorrn. Jo. Så är det.

Finns så mycket knäppgökar som vill uppmuntra oss till att ständigt göra: ”No excuses!” ”Det är bara att bestämma sig!” ”Gör!”. Men vi som lyssnar för mycket på detta är vi som EGENTLIGEN borde lyssna på en annan röst. Den kommer här:

SLÄPP. BARA VA. NJUT. DET LÖSER SIG. ALLT BLIR BRA. FRID.

Så massa kärlek här från huvudkudden. Själv ligger jag här med en flaska ren blåbärsjuice (!) och en hög böcker. (Visst har jag berättat om min fantastiska granne ungerska Melinda som utsett sig till min välgörare och som med jämna mellanrum kommer med mat som hon tror jag behöver? Det var hon som just nu kom med blåbärsjuicen. Gudasänd. Så är det.) Häng gärna med mig här idag. Gör dig bara gott!

Tre sorters mat som gör dig glad!

Pröva tre nya saker! Mat som gör dig glad! Länge!

Är du som jag en eftersläntrare som ännu inte provat följande saker så vill jag därför bara varmt, varmt rekommendera dig att prova nu, ögonabums! Gör! Nedan följer mina senaste upptäckter som hädanefter nu ingår i manualen till mig själv.

Chia-frön

Massvis med Omega-3, järn och kalcium. Jag vet, dom här påsarna med Raw-mat ser dyra ut. Men vet du hur lite frön man behöver för att få i sig lika mycket välgörande gladfett som i en laxbit? Omega-3 har visat sig i många mindre studier att minska depressioner och är även en av de mest naturliga botemedlen för PMS. Det här har jag – och säkert även ni vetat länge. Men hur många av er ökar verkligen medvetet mängden Omega-3 i er kost under tuffare perioder eller veckan innan mens? Pröva! Så värt!

Många blandar chiafrön i gröten, en del i smoothien. För att få sin fulla effekt ska de blötläggas i alla fall 15 minuter. Förbered gärna genom att alltid ha blötlagda chia i en burk i kylen. Blöter du länge vinner du på om du vill utnyttja frönas gelé-aktiga effekt och göra en pudding! Blanda då 3 msk med 2 dl mandel- eller annan nötmjölk, lite vaniljpulver och låt det stå över natten. Bombardera med färska bär!

Det här med chiafrön var långt mycket godare än jag trodde (jag ska vara ärlig, jag provade för hälsans skull och inte för smakens eftersom jag har pinsamt svårt för just gelékonsistens..). Men det bästa är den behagliga mättnadskänslan och energin fröna ger länge. Inte att undra på att Tarahumaraindianerna som det går att läsa om i Born to run kunde springa så långt och länge med denna kost (tack Stefan för tipset!). Utöver detta ger drycken ett långsammare blodsockerpåslag vilket i längden smickrar även midjan.

Havregrynsgröt

Ännu ett livsmedel som ger ett långsammare blocksockerpåslag – förutsatt att du äter den som den är och inte med massa raffinerat socker. Själv väljer jag en variant med sesamfrön, solrosfrön och mandlar som jag hittat i Janesh Vaidyas bok Maten är min medicin. Tillsammans tar jag ett skivat äpple och mandelmjölk som jag precis upptäckt och älskar.

Är otroligt lycklig över just det receptet eftersom jag dessförinnan aldrig kunde äta havregrynsgröt, eller de flesta andra gröter heller för den delen. (Känslig för gelé och slemkonsitens som sagt..) Men, med lite frön som tuggmotstånd blir det en hel annan sak. Sedan jag började välja gröten som frukost har jag en helt annan ork som räcker hela vägen till mina pass. Sötsuget försvinner och jag blir så himla glad.

Du som är väldigt känslig för gluten eller absolut aldrig vill äta gluten kanske inte hugger direkt på detta tips eftersom det trots Havre i sig är glutenfritt kan finnas spårämnen från produktionen av annat. Själv håller jag också på att minska mitt glutenintag. Men. Med anledning av hur bra jag mår av havre samt att jag inte är glutenintolerant så satsar jag definitivt ändå på gröt framöver trots spårämnena!

Den här uppfinningen är bara genialisk!

Grön Smoothie med Havtorn

Är du superkreativ så kan du ju blanda vad helst som låter bra. Men jag tycker raw-foodkocken Josefine Jägers Hello Green Smoothie är heelt suverän med tanke på vad den innehåller för nyttigheter, hur enkel den är att göra och hur otroligt gott den smakar! Om du enbart börjar dricka denna smoothie som tillägg i din kost så ökar du automatiskt ditt intag av många viktiga vitaminer. Ingredienserna må se många ut, men när du väl börjat ha dem hemma allting – så är det ju ingen sak!

En viktig ingrediens i Josefins dryck är Havtornsbär. Även Havtorn har massa Omega 3 i sig och dessutom Omega 6 och dessutom massa vitaminer. C-vitaminhalten i ett enda havtornsbär motsvarar halten i en hel apelsin! Ibland blandar jag i lite chia-frön och toppar antingen med kokos eller Hampafrön som är supergoda.

Du kanske tycker att du har lite tid och det finns så mycket annat att göra än att pilla med kosten. Men den har ENORMT stor betydelse för hur du mår. Som högkänslig – ännu mer.

Så introducera minst en ny sak en vecka. Sedan en till. Och en till. (Kanske har du förresten redan prövat min fantastiska mungbönsoppa? Om inte – gör! Perfekt i höstrusket!)

Jag börjar mer och mer bli medveten om att det sätt jag ätit på tidigare i livet är mer ett resultat av kultur än vad jag verkligen tycker är godast. Därför krävs det lite nyintroduktion för att få uppleva och lära sig vad man också tycker om och mår bra av.

Om du någon skulle invända – är det bara glädje som är den mest åtråvärda känslan? Nej då, enligt mig har alla känslor sin plats. Men det är ju en rätt trevlig en får man väl säga, därav rubriken. Både glad och känslosam hoppas jag att du blir av För sensibelt begåvade som har nypremiär den 1 oktober. På självaste nypremiärskvällen skulle det kännas superbra att ha massa peppiga människor i publiken. Så är du peppig och sugen – jamen kom gärna då! Biljetterna hittar du på Ticnet!

Tio observationer om känslighet

Nu har det gått mer än ett år sedan jag skickade in min ansökan till Kulturbryggan om stöd för projektet För sensibelt begåvade. Mer än tolv månader av läsning av studier kring känslighet, presentation av föreställningen För sensibelt begåvade med publikreaktioner och inte minst alla människor som öppnat sig för mig med anledning av detta projekt. Nedan följer ett antal personliga observationer som under året gjorts eller ytterligare befästs:

1. Känslighet syns inte utanpå
Med anledning av För sensibelt begåvade har många människor som tilltalats av det jag skriver om ämnet känslighet närmat sig och tagit kontakt med mig. Inte sällan har det dock förvånat mig vilka dessa människor är. Vad en människa genomlever behöver i sanning inte alltid yttra sig utåt. Många bär sina utmaningar i tysthet. Och tvärtom är det många som till synes lever ut stora känslor som enligt egen utsago inte är känsliga alls. Därför kan också en extrovert känslig person i många fall uppleva sig ha mycket mer gemensamt med en introvert som också är känslig än en ”normalkänslig” extrovert – fast det för omvärlden kanske inte alls verkar så. Med andra ord: Döm inte alltid hunden efter håren.

2. Attityden till din känslighet påverkar välmåendet
Den inre upplevelsen av att vara känslig verkar vara liknande för de flesta personer. Att uppleva att det ”blir för mycket” av någon typ av sinnesintryck. Att läsa av förändringar som kanske inte alla lägger märke till. Att bli starkt påverkad känslomässigt av olika skeenden. Dock spelar det stor roll för ditt allmänna välmående i livet hur du betraktar denna förmåga. Om du ser dig själv som just ett finkalibrerat, fantastiskt instrument som självklart behöver sin rätta skötsel – eller ett klent tillhygge som aldrig räcker till. Det spelar även stor roll huruvida du har fått träning i att ifrågasätta dina reaktioner och tankar i stället för att välja att agera på impuls på dina intryck.

3. Synen på begreppet känslighet behöver fortfarande ifrågasättas
Av ett antal personer har jag i samband med föreställningen fått reaktionen att jag ”kan ju inte vara en känslig person. För att jag talar med kraftig röst, ställer mig upp offentligt och är till synes ”stark”. För att jag utmanar mina rädslor.” Det föreligger fortfarande en missuppfattning kring att känslig skulle vara synonymt med att vara svag, med låg självkänsla och utan impulskontroll. Jag upprepar därför: Att vara känslig är att vara mottaglig, är att ha en lägre tröskel för sinnesintryck. Om du har insett det och även vilka konkreta konsekvenser det har för dig som person, kan du i hög utsträckning lära dig hur du ska ta hand om dig själv och därför se till att välja ett liv som passar dig och även i större utsträckning välja hur du hanterar dina eventuella reaktioner. När du börjar använda ditt instrument och stöder de behov du har kan egenskapen i själva verket bli din styrka. Vidare är vi många känsliga som fått lära oss att maskera vår egenskap och lärt oss att anfall är bästa försvar. Därför kanske vi måhända har ett starkt yttre uttryck. Det behöver dock inte vara en garanti för ett stabilt inre.

4. Studier av begreppet känslighet är egentligen inget nytt
Det är bra att begreppet högkänslighet och hsp sprids. Men känsligheten har omskrivits av många andra vilket Elaine Arons även skriver om själv i Den högkänsliga människan. Carl Jung skrev exempelvis om ”en särskild medfödd känslighet skapar en speciell historia- ett särskilt sätt att uppleva barndomen”. En medvetenhet om att vissa människor är känsligare än andra har med andra ord länge funnits – det som är avgörande är hur vår kultur väljer att se på begreppet.

5. Känslighet betraktas enormt olika i olika kulturer
I vissa, exempelvis flera asiatiska, kulturer är det högstatus att vara känslig. I andra, i synnerhet den västerländska, betraktas det på rutin oftare som en black om foten. I exempelvis Frankrike däremot, som jag vistats en hel del i, har dock knappt kunskapen om högkänslighet knappt fått något intresse. Informellt har jag fått förklaringen att man ser det som så självklart att vissa människor behöver vara känsligare att informationen om hsp lite får funktionen av att slå in redan öppna dörrar.

6. Känsliga människor kan ibland bete sig oerhört okänsligt
Paradoxalt nog – så kan det vara. I alla fall när vi inte mår bra. Detta gäller så klart för alla människor som inte mår bra. När man inte mår bra vill man gärna att andra ska förstå en. Men ofta har man föga förståelse för att man själv kanske inte samtidigt är så öppen för andras aspekt på det hela. Det krävs balans och styrka för förmåga till helikopterperspektiv.

7. Utmaningar gör en känslig stark – men det behövs också styrka för att klara utmaningar
Många av de högkänsliga jag mött som mår bra med sig själva och som berättat om hur de trivs mer med sin egenskap senare i livet vittnar om hur de medvetet sökt och hittat metoder för att hantera sin personlighet. Samtidigt har jag inte mött någon som lyckats nå nya höjder i akut kris. Ibland handlar livet bara om att släcka bränder. Så är det. Bestigning av nya berg får man vänta med till de starka perioderna. Men då kan det vara väl värt att passa på.

8. Alla fattar inte hur det är att vara känslig – och de behöver de inte heller
Bara för att man själv äntligen lärt sig hur viktigt det är för en att exempelvis äta, sova, träna – helt enkelt återhämta sig ordentligt – så behöver man ju inte frälsa hela världen för det. Ofta kan andra nämligen inte alls förstå vilken helt vansinnigt genial insikt det är det här med egenvården (även om fler i sanning skulle må bra av det.) När jag exempelvis säger till folk att jag kan bli sjukt trött sent på kvällen, till och med på en fest, kan jag få kommentaren ”ja, så är det när man blir äldre”. Snälla nån, så har jag alltid varit. Tvärtom har jag däremot mer energi än de flesta på dagtid – även de som är hälften så gamla. Det viktiga är att jag ser till att ge mig själv det jag behöver – sen spelar det inte så stor roll om andra förstår eller inte.

9. Få är medvetna om hur bra det kan vara med en känslig vän/anställd/partner
Det kan vara läge att jubla om du hör att din nya tjej är en (medveten) känslig. Det kan nämligen innebära en ökad mottaglighet även för exempelvis beröring och njutning. Det kan också vara läge att jubla om din anställde är känslig. Det kan nämligen innebära en noggrannhet och ansvarsplikt högre än snittet. En känslig vän vet ofta vad man ska säga och inte säga, kan verkligen trösta – i alla fall när hen är i balans.

10. Många glömmer att vi alla är känsliga
Vi är alla känsliga. Alla människor, i någon mån. Olika mängd stimuli kan krävas. Olika sorters substans. Men känsliga är vi allihopa. Det ingår i att vara människa. Många som dock sällan utmanas på detta plan kan däremot verkligen överrumplas när de kanske för första gången i livet upplever att mattan dras undan under fötterna. Då kan vi som ständigt lever med en högre känslighet bli starkare efter livets gång, för vi har tvingats lära oss hantera pucklarna. Det vi har lärt oss kan därför hjälpa andra, på många sätt. Alla behövs.

EN MÅNAD TILL NYPREMIÄR AV FÖR SENSIBELT BEGÅVADE. Köp din biljett nu på Ticnet, endast fyra exklusiva föreställningar! Där kan du även läsa helt fantastiska recensioner som föreställningen fått i våras av sina besökare.

En text om att vara samvetsgrann

Ett ord som i hög utsträckning omnämns i texter och litteratur om högkänsliga är ordet samvetsgrann. Letar man efter synonymer dyker följande ord upp: Noggrann, plikttrogen, ansvarsmedveten, ansvarskännande, skötsam, ambitiös, omsorgsfull, noga minutiös.

När jag var i tonåren och själv fick börja hantera mitt barnbidrag så minns jag mycket väl hur det gick till när jag skulle köpa ett par nya jeans. Jo, jag hittade dom där fantastiska; dom coola gröna på Gul & Blå (då cool affär för er som är mycket yngre) och de satt som en smäck! Men var det verkligen SÄKERT att detta var dom ULTIMATA jeansen? Det kunde ju finnas några bättre..? Innan jag vågade slå till på mina gröna favoriter var jag därför bara tvungen att gå en runda i alla affärer i city för att försäkra mig om att det inte finns några bättre.

Detta var ett exempel under rubriken klädinköp. (En mycket begränsad plånbok som gjorde det bästa valet så otroligt mycket viktigare spelade så klart här sin roll. Riktigt så noggrann är jag inte med jeans idag. Jag lovar. När väl jeansen sitter som en smäck ska man slå till, jo det har jag lärt mig.)

Men det kan så klart handla om precis vad som helst, beroende på vad man värderar och tycker är viktigt. Nästan alltid när jag tar mig an ett projekt så tar det här draget över. För visst kan jag vara slarvig annars, med nåt som inte är i fokus. Men sällan med ett jobb eller ett medvetet projekt.

Just nu, när jag exempelvis vill lära mig mer om kost blir det rent ut sagt löjligt. Här får ni hela turen: Det började med att jag ville öka intaget av mat som sägs stärka kroppen och specifikt huden. Därefter tänkte jag att det är lika bra att ta tag i det där med sockerberoendet på en gång och undvika allt som ger korta, snabba sockerruscher. Men då kom jag ju på att jag även nu vill bli bättre på att äta så att min energi är jämnare med tanke på mitt yrke som instruktör i en form med mycket hög konditionsträning. Då lärde jag mig mer om kolhydrater och fick plötsligt höra om hur många som slutat helt med gluten. Och inte bara det, nej, med mejeriprodukter också. Dessutom visade det sig att det finns läror som menar att man ska ta hänsyn till huruvida livsmedel är sura eller basiska eftersom det påverkar kroppens hälsa. Utöver det har jag ju redan för tre år sedan slutat med allt kött på land men äter fortfarande fisk och skaldjur. Fast då kommer ju så klart miljöaspekten in, Naturskyddsföreningen publicerade sin senaste utgåva av vad man ska äta och inte äta ur ett miljöperspektiv och där var det inte mycket fisk kvar kan jag säga. Och lax är visst lyx. Va? Lax som alltid varit min vardag.

Ja, ni fattar. När jag tagit in all information från alla olika teorier och verkligen försökt ”göra rätt” så fanns det inte mycket kvar och äta och till slut ville jag bara lipa.

Varför gör man så här? Tar allt till sin spets? Jo, för man har en personlighet som är bra på att uppmärksamma detaljer och tänka flera led i förväg och som gör att man tänker ”ska det ändå göras, ska det göras rejält!” När det då inte går kan det dock tyvärr lätt sluta helt tvärtom – med att jag då ger upp helt. Då blir ju verkligen allt meningslöst. Men när jag var yngre tänkte jag ofta att: ”Kan jag inte göra saken perfekt då får det va.” ”Kan jag inte vinna, då vill jag inte vara med och tävla.” Klassiska högkänslighetsdrag om man ska tro Elaine Arons som har skrivit ”Den högkänsliga människan” och som är den som myntade uttrycket Highly Sensitive Person.

Vid ett tidigare tillfälle i bloggen tror jag att jag nämnt för er hur min mamma en gång köpte boken ”Good enough” och lade fram den lite lagom så där hoppsan-hejsan-nonchalant på bordet när jag var på besök. En liten fin vink så där. Jag har dock fortfarande inte läst den för jag vet ju precis vad det handlar om.

Nämligen att lära sig att det lönar sig visst att göra saker även om man inte kan utföra dem perfekt. Att det visst är bättre att göra något litet än inte alls. Att allt ansvar inte hänger på mitt val, mitt utförande i den sekunden. Ge sig själv lite lina.

Själv är jag bättre på det helt klart när jag är i balans. När jag är överstimulerad, stressad – är jag helt värdelös. Fråga alla som har arbetat med mig. (Eller gör inte det, förresten.. )

Det kan verkligen vara värt att fundera på hur det här draget påverkar dig. För det finns nog inget drag som i så hög grad kan leda till utbrändhet som en överdriven samvetsgrannhet. Arbetsgivare ÄLSKAR oss för denna egenskap – vem vill inte ha en ambitiös noggrann människa? Men så klart gillar inte ens de denna sida när de ser att det går överstyr. Det är upp till oss att lära oss känna våra gränser.

Det handlar om att lära sig välja var man ska lägga sin energi och bli bättre på att avgöra vad som verkligen är viktigt – och särskilt vad som inte är det. Och att lära sig – att när man fastnar för mycket i detaljer och har svårt att göra denna urskiljning så har man förmodligen redan för mycket på sin tallrik. Då är det nödvändigt att backa lite innan man betraktar verkligheten igen för att göra sina prioriteringar.

Samvetsgrann. Att göra saker utifrån sitt samvete måste det ju nånstans ändå betyda. Att om jag ser att det ärligt talat inte är perfekt, så är det liksom svårt att låtsas som något annat eftersom mitt samvete talar med så hög röst.

Ok. Men, nä. Du behöver inte låtsas. Man kan faktiskt också välja att tänka; Tja, perfekt är det kanske inte – men det ÄR i alla fall!

Föreställningen För sensibelt begåvade som jag spelade hela våren och som nu får nypremiär den 1 oktober ville jag så klart skulle vara den ULTIMATA föreställningen. Så klart är den inte det. Den har verkligen sina skavanker, precis som allt har som är gjort av mänsklig röst och hjärta. Och tur är väl det. Nu får jag dock chans smeka min samvetsgrannhet och finslipa lite till inför nypremiären. Kanske händer det lite nytt? Vi får se. Repen med mitt regiöga Tove börjar på söndag. Se till att skaffa dina biljetter medan de fortfarande finns! Fyra exklusiva föreställningar – och biljetterna hittar du på Ticnet!

Vad håller din fackla brinnande?

Foto: Linda Rehlin

För några år sedan blev jag medveten om att jag i väldigt hög grad tänkte att mitt liv skulle bli lyckligt ”om bara…”

OM BARA jag träffade den stora kärleken.
OM BARA jag fick en egen familj.
OM BARA jag kunde gå i skinny jeans för jämnan utan magvolang som bylsade över.
OM BARA jag fick den och den rollen.

Livet händer. Tråkiga saker händer. Riktigt tråkiga saker. Och plötsligt insåg jag hur bra livet egentligen redan varit, som det var, utan uppfyllda OM BARA-mål. Fast jag hade inte haft vett nog att uppskatta allt det. Det är ju tyvärr ofta inte förrän man mister något bra som man inser dess värde. Det har ni hört förr. Men att det verkligen ÄR så, påminns man om smärtsamt hårt oftast bara vid några få tillfällen i livet.

Egentligen är det en LYX att ha mentalt utrymme för att vara frusterad över OM BARA-målen. För när vi är riktigt utsatta, kämpar för överlevnad, då är vi helt plötsligt glada för så mycket mindre.

Varför den mänskliga hjärnan fungerar så här, att vi bara har förmåga att se saker relativt – det vet jag inte. Men jag har lärt mig själv att så fungerar det och det är något jag numer medvetet använder mig av för att hjälpa mig må bra när jag fastnar i fruktlösa tankemönster.

Igår natt pratade jag länge med en vän som har det riktigt svårt just nu. I det läget när allt känns hopplöst. Vi talade om hur fruktlöst det kan kännas när man tycker att man ”gör allt” och ändå får man inte någon utdelning. När det jobbiga upprepas igen och igen. När man verkligen anstränger sig och ändå verkar det inte ske någon som helst utveckling. Vad ska man då leva för? När har jag fått nog av min beskärda del? När ska just jag bara få må bra?

För OM BARA det och det händer så kommer jag ju må bra. Eller?

Jag kan vara en ganska jobbig vän att ha i ett sånt läge. För jag är inte så bra på att bara säga ”jag förstår”. ”Ja visst är det pest.” Min toleransnivå för martyrskap är osedvanligt låg och till slut blev jag därför tvungen att formulera vad jag egentligen menade – för att enbart inte låta kritisk inför en vän som egentligen bara behövde en axel att luta sig mot:

”OM BARA”- tänkandet är ett tänkande som skjuter upp ett välmående som vi faktiskt kan unna oss redan nu. ”OM BARA”-tänkandet är ett tankesätt som lurar oss att livet kommer bli bättre just för att vi presterar och att vi därför kommer bli belönade.

Jag vill mena att vi blir inte så fantastiskt mycket lyckligare bara för att vi får vår stora kärlek, får jobbet, uppnår målen. Vi vänjer oss snabbt vid det nya läget – och oväntade händelser som inte stod inskrivna i vår plan kommer fortsätta att hända i livet. För de allra flesta.

Livet är liksom inte ett excelark där vi kan sätta upp punkter och bara pricka av. Det kommer alltid komma utmaningar utanför våra planer, de tar aldrig slut. Överraskning på gott och på ont är liksom livets väsen. Också dess charm, tycker jag själv. För mig har det banne mig sällan varit tråkigt.

Det betyder dock inte att det är lätt. Och, av denna anledning kan det vara bra att lära sig, verkligen medvetandegöra vad det är som håller oss brinnande genom det mesta.

Var hittar du energi? Var känns det alltid bra? Vad får dig att brinna även när syret är en bristvara?

Bilden ovan togs igår av Fotograf Linda Rehlin som var med och skildrade mitt arbete som dansträningsinstruktör. Som jag nämnt så upptäckte jag för omkring fyra år sedan hur stor påverkan regelbunden träning har även för mitt psykiska välmående. Det är som en god cirkel: Jag mår bra av att få leka till musik, därför är jag glad och passen verkar bli rätt bra, jag fortsätter tycka det är kul, deltagarna verkar tycka det är kul, därför blir det ännu mer roligt att träna rejält regelbundet och jag får därmed en jämn stark ström av endorfiner som ger mig kraft till fler pass och mer liv.

Utöver det hämtar jag min energi hos familjen. De som är lika högljudda som jag när de diskuterar, har sjuk humor och häver ur sig popcorn som hade de grävmaskiner till nävar. Miljön där jag kan känna mig trygg. Naturen, att vara i den, att fotografera den, stärker mig också.

Andra jag känner gräver i trädgården. Boxas ett pass. Hänger med vänner. Tröstätning och en rejäl fylla är heller inte att förakta vid sina tillfällen. Ibland kan det vara precis vad man behöver.

I tider när allt blir fel får man helt enkelt strama åt sin värld och ägna sig åt det som man vet får en att brinna oavsett hur syrefattigt övrigt kan te sig.

Fokusera på allt det där som bara stärker tills man igen är redo att titta ut och ta sig an resten.

Kom noga ihåg vad som håller din fackla brinnande. Oavsett.

Det är faktiskt normalt att må dåligt

Aftonbladet har skapat en kampanj som heter #otillräcklig där kända människor berättar om hur de mår dåligt psykiskt – trots framgångar och offentligt erkännande.

Högkänslig eller normalkänslig – otillräckliga känner vi nog oss alla med jämna mellanrum gentemot hur vi uppfattar omvärldens förväntningar och det är därför jag skapade mitt projekt För sensibelt begåvade. Inte för att förhärliga känsligheten och högkänsligheten. Men för att lyfta känsligheten som en förmåga – i stället för att på rutin värdera den negativt. Genom att lyfta dess egentliga väsen tror jag nämligen att vi blir bättre på att hantera den.

Att vara känslig handlar nämligen i grund om att vara mottaglig för det som du utsätts för och lever i. Mottaglig är du nämligen bara genom att vara människa på gott – och på ont, när det blir för mycket av det som du är gjord för att hantera.

Jag vill mena, att grunden till alla människors utsatthet är vår känslighet – högkänslig eller normalkänslig. Vägen till ett mer behagligt liv är på samma gång vår känslighet. För när vi börjar lyssna på vårt instrument och lär oss att vårda det och vår kropp och själ – förändra vår livssituation till det som passar oss – i stället för att motarbeta det till förmån för omgivningens riktiga/alternativt uppfattade krav – det är då vi i många fall kan börja må mycket bättre.

I jakten på lycka glömmer vi dock lätt bort att det faktiskt också är normalt att i livet må dåligt. Eller halvbra. Hyfsat. Ok. Livet är faktiskt väldigt ofta inte så jäkla roligt. Så är det. Dom flesta går inte omkring och tjoar för jämnan och fröjdas i gamman. Det är sanningen. Stunderna av pur extatiskt lycka är få. Det är ju därför de är så värdefulla. Juvelerna i våra liv.

I vårt samhälle ser vi däremot en fiktiv värld som har blivit så bra på att marknadsföra lycka via exempelvis kända personer och våra vänners Facebookbloggar att vi har börjat tro att den bilden vi tar emot är det normala.

Jag är övertygad om att anledningen till att unga människor idag är så olyckliga är för att de har förväntningar som är milsvida från verkligheten. Självklart finns det de som är medicinskt sjuka, men med egen nu rätt lång erfarenhet i bagaget vet jag att vi har stor möjlighet att med rätt hantering påverka vårt psykiska välmående. Där ingår förväntningar som en stor del i arbetet. Vår populärkultur i västvärlden gör oss där ingen större tjänst..

Jag minns när jag talade med släktingar från Ryssland om kulturella skillnader och fick lära mig att ryssar (enligt individerna jag känner) snarare utgår från att livet är hårt. Allt annat är en positiv överraskning. Det låter negativt kan en del tycka. Men jag förstår idag inställningen.

I Frankrike där jag vistats mycket förvånas många av mitt högkänslighetsprojekt. De jag mött säger att det är väl ”självklart att känslighet behövs, hur ska det annars finnas artister”. Att ”dessa känsliga individer så klart kan vara lite speciella, men det är ju för att de måste vara det för sina andra tillgångars skull”. Rent objektivt kan jag berätta att böckerna om högkänslighet har fått enormt liten uppmärksamhet i Frankrike och jag tror definitivt att det mina vänner subjektivt uttrycker ändå kan vara en del i en möjligtvis kulturell uppfattning.

Efter de oerhört tragiska förlusterna av både Robin Williams och Malik Bendjelloul skriver många i Facebookloggar och rubriker att ”tänk att till och med de kunde vara så olyckliga efter en Oscar/efter den karriären”. Varje gång jag läser dessa rader förvånas jag av att frågan ens ställs. Tror folk på allvar att framgång ger lycka? Tror folk på riktigt att bara för att någon är vacker på bild och ser cool ut så har den det bättre än andra inombords? Ja, uppenbarligen tror folk det. Inser folk inte på allvar att folk dessutom tagit livet av sig i alla tider?

Tycker jag för den sakens skull att det är bra eller något vi inte ska försöka stoppa? Självklart inte. Eftersom jag själv arbetar med att få folk att må bättre så tror jag att vi ska göra allt vi kan. Men jag skulle heller aldrig kunnat arbeta som krisstöd med folk i dessa extremt svåra lägen om jag inte också var högt medveten om vad som faktiskt är normalt.

Jag har fått se priset för framgång på nära håll och vet att det medför så mycket som aldrig syns och som man aldrig vill visa upp. Jag har därför personligen aldrig trott att vi blir lyckligare av att bli kända/få mycket pengar/få mycket beröm. Tvärtom. Allt sånt går över. Vi vänjer oss. Så fungerar människan.

Nä, lycka handlar om de små sakerna. Och att lära sig se dom, lättast med hjälp av att börja uppskatta livets vågor. När det bara är en plan linje börjar vi nämligen oftast bara ta saker för givet. Det hjälper oss aldrig. Där behöver vi hjälpa varandra att uppskatta skilnnaderna.

Så visst är det en poäng i att Aftonbladet belyser att kända människor mår dåligt som många andra. Fast det egentligen är helt självklart. Kosmetika är ju just – kosmetika. Det är en yta.

För att verkligen lyfta människor önskade jag dock att Aftonbladet valt en annan hashtag – även om de också skriver att de ”vill plocka bort o:et ur otillräcklig”. Hur väl tagen än fungerar för tidningens kampanj – vars mål enbart är att sälja tidningen till alla som känner sig otillräckliga – så är det inte bra för dig.

Du är enbart TILLRÄCKLIG och psykologiskt är det viktigt att minnas att det vi upprepat tänker om oss själva det blir vi.

Vidare, genomgår du sjukdom, stora förändringar, kriser överhuvudtaget är det FULLT NORMALT att må dåligt. Det finns ofta skäl som vi av någon anledning inte ser. Vi är känsliga och vi ska reagera – och alla gör vi det vare sig vi visar det eller inte. Vissa mer än andra, enligt forskningen om högkänslighet.

Jag tror på att våga visa sig själv som man är med bra och dåligt. Inte med syfte att tynga andra. Inte för att få ”tycke-synd-om”. Inte för att få uppmärksamhet. Men för att påminna oss i denna värld om vad som det faktiskt innebär att vara människa på riktigt. Så att vi återigen kan glädja oss åt det som faktiskt är mirakel.

Att må bra OCH att må dåligt är att vara människa, är att vara känslig. Och det är helt normalt.

Jag vill betona att det jag skriver om ovan naturligtvis inte berör psykiska sjukdomar, diagnoser eller allvarliga medicinska besvär. Var gränsen här går är naturligtvis svår att bedöma och värderingen måste lämnas till varje individ, eventuellt i samråd med dess läkare. Syftet med detta inlägg är att uppmärksamma värdet av att ständigt ifrågasätta normalitetsnormen, i synnerhet då vårt psykiska välmående är starkt förknippat med de tankar vi väljer.