Sensation seeker – vi som är easily bored

Ni får ursäkta Swenglishen. Men låt oss då säga det på ren svenska: Jag förstår inte lagom. Jag iakttar och jag fascineras. Men för mig blir det liksom alltid antingen eller.

Just nu är jag inne i en oerhört disciplinerad period med anledning av den här föreställningen vars premiär nu i sanning närmar sig. Målet är tydligt i sikte och all energi riktas mot det. Är så otroligt rolig för min omgivning. Not. Men så är det.

Disciplinerad innebär att jag också sköter om mig tipp-topp på alla plan utom det sociala. Jag sover mycket, jag äter som en hälsoguru och jag spenderar så gott som ingenting. Det är en klar motreaktion mot julens vidlyftigheter.

Min kropp mår galet bra. Den får mängder av kraft. Samtidigt börjar vildingen i mig ropa. Högt. Den kan va rätt farlig. Det är den som börjar kika på far out fest-resor till Ibiza. Det är den som får för sig att köpa en biljett var som helst typ IDAG bara för att det ska hända något. Allt som den får för sig ska jag inte skriva här. Ärligt talat.

Sensation-seeker. Guilty as charged.

Idag hade jag återigen möte med fantastiska Else Marie Bruhner, ordförande för Sveriges Förening för Högkänsliga och medlemmen Anders. Mer om allt roligt som bestämdes på det mötet kommer jag berätta om lite längre fram. Men självklart ramlade vi in i givande personliga jämförelser, där just Else Marie lyfte termen Sensation Seeker som jag väl känner till men som på något sätt fallit åt sidan.

Efter mötet idag läste jag därför Elaine Arons artikel om Sensation Seekers (Elaine Arons är den amerikanska forskaren bakom högkänslighetsbegreppet, kommentar till nya läsare). En text som för mig personligen nära nog blev som ett slag i magen.

Man tänker ju lätt att alla som har den här förmågan som högkänsliga har att ta emot subtila intryck och kunna förutse många alternativa konsekvenser är försiktiga och rädda för faror, att ta risker. Förutseende är sant. Men med den förmågan har man även en talang för att kunna ta risker under trygga förhållanden, vilket vissa av oss maxar till topp. Hänger ni med?

Sensation-seekers blir otroligt lätt uttråkade. De behöver variation.

Den skalan får jag utslag max på. Och det är inte ens förvånande att jag till och med flera år innan jag fick veta om det här med HSP just skrev en sång som heter Easily bored. Har aldrig riktigt blivit nöjd med någon inspelning av den, den funkar bäst live. Men den kommer ingå i föreställningen då den med största sannolikhet är en av de sånger som beskriver mig – och även en väsentlig del av många HSP – fantastiskt väl.

Det jobbigaste med att vara en Sensation Seeker och HSP är balansen i den drift man har mot den egenvård man behöver. Det är som ett konstant krig mellan två krafter och glipan för balans är inte stor.

Man kan inte hoppa på alla tåg man vill. Man orkar inte och det är när man ändå försöker göra detta som man bränner ut sig. Så hur gör man för att brinna lagom?

Under många år försökte jag bli lagom. Galet komiskt. Göra som andra. Ta två bitar choklad. Mmm. Men va fan! Hur gör man?

Det funkar inte för mig. Då låter jag hellre bli. Och så släpper jag i stället med jämna mellanrum loss vilden helt, skippar tyglarna när jag känner att det finns utrymme.

Vilden i mig är härlig, galen, nästan farlig. Men den balanseras upp av en mycket förnuftig balanserad gränssättare.

Är du en HSS och en HSP? Då är din utmaning att lära känna dina gränser och lyssna. Samtidigt kan du glädja dig åt att du faktiskt kan vara ovanligt bra på att ta beräknade risker. Lagom är förmodligen inte din grej heller. Men då går det faktiskt också bra med då och då.

En annan aspekt jag läste om i texten som både var sorglig och tröstande på samma gång var att jag med min väldigt dubbla personlighet tydligen inte är ensam om att ha svårt att hitta rätt partner. Behöver en rätt likadan klok-galning som jag, ju. Och även om man gör det så är det inte säkert det är lätt att leva ihop när man inte är i samma fas…

Tydligen är det också vanligt att man försöker göra som jag gjort under så många år – försökt dölja den ena eller den andra sidan beroende på sammanhang. Det går inte. Vissa av oss är både och. Take it or leave it.

Är du en Sensation Seeker? Elaine Arons har utformat ett test.

Fick själv skamligt höga poäng. Duh.

Ja, jag är hon som fnissar galet högt när någon kör ett skämt under bältet som får alla att skruva på sig. Är nog till och med hon som drar det. Yep.

När dom vi älskar mest inte vet bäst

Hur högkänsliga lätt och ibland till och med omedvetet anpassar sig till sin omgivning är något som jag tagit upp vid ett flertal tillfällen. Både för att den här förmågan att snabbt läsa av liksom automatiskt ger sig tillkänna. Men kanske också för att vi vill behålla någon slags ”god” stämning omkring oss.

Men det finns tillfällen i livet när vi gör viktiga val som kanske inte vår närmaste omgivning genast förstår. Val som oundvikligen kan ta fram reaktioner hos vår omgivning. Det kan handla om förändringar som även får en inverkan på dem närmast. Eller så kan det handla om ett val som våra närmaste inte själva skulle gjort utifrån dom personer de är.

De nära vill skydda. Hjälpa. Dig så klart. Men ibland, utan att de själv vet om eller vill medge det, även sig själva. Förändringar medför osäkerhet och det påverkar inte bara dig.

Det är då vi måste minnas att vi kan inte alltid förvänta oss applåder. Vi får stålsätta oss. Lyssna på den där rösten innerst inne och i stället för att följa bli dom som vägleder. Se det som vår uppgift att följa vår väg och lita på vår visshet om att det i längden kommer leda till något bättre för alla även om det inte går att bevisa just nu.

Även i andra situationer vet inte alltid våra närmaste bäst. När vi lider, när vi mår dåligt exempelvis. En del nära står inte ut med att se sådant, inte ens när det är en nödvändig del av en process. De vill helst att det går över genast och erbjuder snabblösningar. Även då måste vi stå upp för vår egen process. Kanske samtidigt lugna och förklara, leda vägen.

Det orkar man ju inte alltid. All kraft kanske går åt till förändringen man själv genom går. Naturligt och förståeligt. Då kan det bli sprickor. Ett tag.

Viktigast är ändå att även om man tar in andras åsikter fortsätta lyssna på det man innerst inne vet.

Svaren på frågorna i vårt eget liv har bara vi själva.

Är du pepp?

Mitt sexårskalas. Var attans pepp.

Jag är lite pepp. Just nu. En stund. Så då vill jag rida på vågen. Svaret är som så ofta: Musik. Ska dansa omkring här som den vettiga tok jag är. Ni får gärna va med.

Så varsågod, nästa Spotify-lista: Pepp för sensibelt begåvade

Återigen, det här med musik är ju så otroooligt personligt. Så ja, snälla fyll på listan med vad som får dig pepp! Är sjukt nyfiken!

När det gäller musik som gör mig pepp är jag särskilt enkelspårig. Det är mycket dur (en numer utrotningshotad harmoni i kommersiell musik enligt en artikel jag just läste men som jag nu ej kan hitta) och det är mycket klapp och klang. Nä. Så långt kanske vi inte ska gå. Men det är ingen hejd på klyschorna när det gäller vad som får mig pepp. Schlager kan absolut ha sin funktion. Och damn vad jag älskar hip-hop i bilen.

Ofta handlar det ju om minnen jag har till låtarna. Låt nummer ett till exempel, Pata pata med Miriam Makeba påminner mig om min älskade morfar. Morfar dog när jag var tio år men jag hann få en rejäl dos. Han var vad man kallar ett ”äkta original”. Urmakare från Lillträsk som levt ett hårt liv med begränsad lungkapacitet och dålig hörsel. Han var så jäkla tjurskallig och så jäkla glad. Han satte på Louis Armstrong. Han satte på Cornelis. Och han satte på Miriam. Och så sjöng han med det galnaste rösten och flämtade lite lätt av ansträngningen. Morfars näsa bär jag med stolthet.

Vad får dig pepp?

Solen skiner, jag har just skrivit ett bra stycke text och nu börjar det likna nåt.

Ha en ljuvlig onsdag, vänner!

Mamma och morfar på den tiden det begav sig. Pepp.

Så rolig är jag

En Trötters bekännelser.

Det började bra. Taggad för första utekvällen ever med en av de bästaste bästa jag vet. Så taggad att jag tog tid för en riktigt klassisk stirr-ögon-selfie. A moment to remember. För jag hade ju till och med tagit på mig fin(fusk)pälsen, vet ni. Kosan styrde nämligen mot fina Sjöstan där kvällen skulle inledas med middag.

Inte vilken middag som helst. Fröken Louises middag. Även om hon slänger ihop något med vänsterhanden blir det undantagslöst en fest för gudar.

Jag tvekar när jag ser vinglaset ståendes på bänken intill dom läckra salladsskålarna med het laxsalsa. Fast. Vadå. Vin hos Louise innebär ju alltid ett riktigt gott vin. Ett glas kan ju inte skada.

Middagen fortlöper ackompanjerad av smaklökarnas ystra hurrarop. Många ämnen hinner avhandlas. (Plus på kontot där i alla fall.) Lite mer vin.

Sen känner jag första gruskornet bakom ögonlocket. Jag känner det andra. Nej. Hm. Soffan där, med den luddiga filten. Den ser ju skön ut. ”Du. Kan vi inte sätta oss där och prata.”

Förrädiskt. Det är kört. Hejdå Stureplan.

Första utekvällen sedan nyår. För att vara singel tycker nog folk att jag går ut sällan. Det gör jag. Är rätt less på den sortens barvalsande. Kostar pengar och samma visa för det mesta. Privat fest, däremot då är jag på, på, på. Men oavsett. Jag är bara ingen nattmänniska.

Ett stort antal vänner har jag fått på några av mina vilda tok-rus-nätter där hela mitt väsen ropar ”livet är kort, lev nu, nu, nu!” Såna kvällar har jag. Ett par per år kanske? Då är jag party-prinsessan nummer ett som är vän med hela världen. Men det är mycket som ska klaffa för att få mig i precis det läget. Inte nödvändigtvis en bra dag. Tvärtom, ganska ofta faktiskt. Någon galen energi som bara måste få utlopp.

Folk som har lärt känna mig i det läget kan först bli smått besvikna när de kommer nära inpå. För sanningen är att jag är hon som behöver sova mycket och som därför kan sova varsomhelst. Närsomhelst. Ståendes, liggandes. I folkmassor. Måste jag sova, då måste jag sova.

Jag har en teori om det. Många berömmer mig för min höga energinivå. Och det är sant. Den är osedvanligt hög har jag kommit att förstå. Men den kommer med ett high-maintenance pris. Den ger liksom inget utrymme för fusk.

Därför är jag hon som somnat klockan 20.00 med vidöppen käft mitt i soffan på en lägenhetsfest bland the coolish folk i Malmö. Och sov till midnatt då jag var pigg igen. Jag är hon som när jag jobbade med show på Silja Line var tvungen att gå och lägga mig varje kväll vid 20.00 och sova tre timmar för att orka gå upp och göra midnattsshowen. Jag är hon som egentligen helst somnar 22.00 för att va riktigt sådär lärk-yster som hon lätt är.

Sen spritter jag då upp, nära nog provocerande vid klockan 6-7. Mer än åtta timmar behövs sällan inte. Men just åtta timmar.

I artist och skådiskretsar, bland nattsuddskungligheter, har detta betraktats med viss skepsis. Det är inte så cool. På en årlig fest dit jag alltid återkommer blev jag kallad ”kristen”, vad det nu ska ha att göra med att behöva sova mycket. En bild av präktighet kanske?

Jo, då är jag väl präktig. Men det är liksom en naturlag. Vem skulle annars vilja somna precis när det är roligheter med finaste bönan på gång?

Kära vackraste Louise, jag är så otroligt tacksam för dig i mitt liv. Hur många vänner lagar all mat och leder köksarbetet åt en när man fyller 40? Hur många vänner säljer 30 jäkla biljetter till ens föreställning för att supporta? Hur många vänner bjuder på tre-rätters middag på högsta nivå varje gång man blir hembjuden? Jag är så, så, så tacksam för att ha dig i mitt liv. Även utan allt fint du gör, för du är fin, bara du, precis som du är.

I’ll make it up to you. I promise.

Är du en sov-känslig precis som jag? Eller är du känslig som har en svårare period? Jag förstår att om man har barn så är det mycket svårare att få till det och då skickar jag bara en bön till universum om att saker snart blir lättare. Men annars. Sömn är svaret på så mycket. Så behöver du, sov. Just nu ska gudarna veta att ja, jag behövde. Jag samlar kraft. Fyller på bränsle. Mitt maraton har en bra bit kvar. Samla kraft du med. Lägg dig tidigt ikväll. Ja, börja plocka ihop redan kl 21.00, släck ljusen. Bädda upp sängen. Och glid sen ner med en bok. Det bästa, bästa, bästa. Härlig söndag på er.

Demonregissören

Demonregissören svepar sig in sig i sin varma mantel av vitt ludd, lutar sig tillbaka mot kuddarna med manuskriptet i högsta hugg.

Lördagens repetitioner med regiögat Tove Hellkvist är avslutade. Ett gott dagsverke.

Och nu – lattjolajban. Välförtjänt.

Gokväll folks!

Hur viktigt är det på en skala?

”Varför måste just jag va en sån som måste välja mellan antingen bröst eller snygg rumpa” kommer jag på mig själv stå och väsa till mig själv i spegeln.

Julens 5 extra kilon har lett till ett mirakel. Hello boobies. Samtidigt är det bara att acceptera. Goodbye tight ass. Men vafan. Hur viktigt är det?

Ja hur viktigt är det? När jag läser om stora inspiratörer som Mikael Andersson som föddes utan armar och ben och som bara maxar sitt liv på möjligheter vill jag ge mig själv en stor fet höger när jag stör mig på såna fantastiska lyxproblem. Visst ska man ta hand om sig själv. Men hur vi ser ut är inte dom vi är och det är vi så många som verkar glömma.

Jag ska inte kasta sten i glashus. För med den här känsligheten kom ett stort ifrågasättande som under tider, särskilt när jag var yngre, var otroligt påtagligt. Vi försöker se oss själva ur vad vi tror är omvärldens ögon.

Studier indikerar att ätstörningar är vanligare bland högkänsliga personer. Ännu ett bland exemplen på hur symtomen kan se ut för en icke väl omhändertagen känslighet. Själv har jag sluppit någon mer extrem form. Dock har kroppsmedvetenheten alltid varit där och starkt gjort sig till känna och påverkat hur jag tagit hand om mig. På gott och ont har den styrt mina val.

På något märkligt sätt gör många av oss utseendet till området där vi kommer hitta lösningen på våra problem. Det är konkret. Det är nåt att ta på. Lättare än abstrakt oro och svåra val. Inte ovanligt alls, kvinnors störda självuppfattning är ett av de mest markanta signumen av vår tid. För män blir det också allt vanligare. Tyvärr.

Icke desto mindre. Så tomt det alltid blir inombords blir när man märker att den lösningen aldrig varar.

Det som däremot varar är en glädje i det som blivit oss givet. Har man fötts med armar och ben är det banne mig vår förbannade plikt att ta vara på dem och vårda dem. Göra vad vi kan för att de ska fortsätta fungera. Så vi kan springa, hoppa, leka – allt som vi fått möjlighet till.

Så just nu njuter jag av att kroppen är i rörelse igen. Och att jag HAR bröst. Och rumpa. Hurra.

Ut och lek i snöflingorna!

Ge dig själv en klapp i ryggen

Dagens bästa i dubbel bemärkelse. Jag skrev i somras till författarna Doris Dahlin och Maggan Häggström och berättade om min planerna för min föreställning. För att informera och för att tacka. För att deras bok Drunkna inte i dina känslor har betytt så mycket för mig.

Drunkna inte i dina känslor är boken som särskilt väl lyfter kombinationen av att vara en person som utåt sett uppfattas som väldigt stark och kraftfull men som samtidigt kan vara så skör. En starksköring som de kallar det.

Idag skrev jag igen och fick ett härligt varmt svar som gjorde mig varm i hela kroppen. Och, skrev Maggan: ”Ge dig själv en klapp i ryggen”. ”Hurra, hurra!” skrev Doris. Hur fina kan två personer va?

Och i rättan tid kom den påminnelsen. Banne mig att jag ska ha en klapp i ryggen. En rejäl dunk.

Och det ska du med. Fattar du hur bra du är? På riktigt? Tänker du på alla dom där små sakerna som du gör hela tiden som ingen märker. Visst, vi drar alla vårt strå till stacken. Men vi behöver också alla vår klapp i ryggen.

Så nu för jag det vidare: Klappa dig själv i ryggen!

Tack igen och igen bästa Maggan och Doris! Tänk vad några få valda ord kan göra!

Heja mig!! Och heja dig!!

”Är inte det här med högkänslighet bara en ursäkt för jobbiga människor?”

”Men är inte livet upp och ner för alla?” ”Känner vi inte mycket alla?” ”Är inte det här med högkänslighet bara en ursäkt för jobbiga människor?”.

Jag har fått motta mängder av reaktioner på detta projekt om känslighet. Relevanta frågor som ställts. Frågor som tvingar mig till att tänka. Frågor som provocerar. En del som leder till nya insikter. En del som väcker ännu mer frågor.

Att känna är en icke förhandlingsdelbar del av att vara människa. Självklart känner vi alla!

Det här med att vissa är känsligare är väl heller ingen nyhet. Men hur definierar vi det?

Det finns de människor jag mött i mitt liv som insinuerat att känsligare bara betyder – rent krasst – gnälligare. Jag har själv ingått i den gruppen. För under lång, lång tid har jag hanterat min känslighet genom att försöka vara stark, starkare, starkast. För att skydda mig själv. Många gånger har jag blivit hård. Hårdare än jag vill. På ren reflex. Det är ju så vissa av oss går till väga.

De jag mött som vill mena att känsligare bara är gnälligare verkar vilja säga att känner, det gör vi ju alla. Det är bara det att vissa gnäller mer över det.

Säkerligen finns det människor som gnäller mer än andra. Säkerligen finns det individer som hellre hittar ursäkter än agerar. Men att avfärda alla med detta argument är för lättvindigt och det är bemötanden av det slaget som gör att att forskning om känslighet är så fantastiskt välkommen för oss som upplever oss som känsligare. Den erbjuder ett vittnesmål som omvärlden accepterar – det vetenskapliga – där det i studier med magnetröntgen kunnat bekräftas högre aktivitet i hjärnan hos gruppen högkänsliga i olika typer av tester av våra sinnen. Den gruppen beräknas vidare omfatta hela 20 procent av alla människor visar det sig.

Forskningen om högkänslighet har även öppnat ögonen för vidden av begreppet genom att klargöra hur det egentligen handlar om en ökad mottaglighet – något som ger helt nytt perspektiv. Ett begrepp som i vardagen påfallande ofta används nästan som ett skällsord – för att falla i gråt, inte orka med, reagera starkt – visar sig plötsligt snarare innebära så mycket mer och det som tidigare varit betydelsen visar sig istället vara symptom på överbelastning av en i övrigt rätt fantastisk egenskap.

”Men är då inte risken stor för feldiagnos” är en annan fråga som jag mött. För det första är ju inte högkänslighet en diagnos, men man syftar naturligtvis på om det kan vara så att människor som inte vetenskapligt skulle kunna bevisas vara medfött högkänsliga som tillskriver sig denna egenskap.

Självklart finns det säkert några som gör det. Även jag skulle ju kunna ingå i den kategorin eftersom inga tester utförs. Men vad är riskerna med det? Som jag ser det så kanske ett fåtal då använder det som ursäkt, som det lyftes här tidigare. Resten lär förmodligen känna sig själv bättre och börjar ta hand om sig mer noggrant och uppmärksamma sina tillgångar. Och det har jag väldigt svårt att se något negativt med. Tvärtom.

Vidare får vi inte glömma att det finns mängder av andra anledningar i uppväxt och livserfarenheter som kan leda till att en människa utvecklar en högre känslighet. Känsligheten är en del av alla människor om än i varierande grad. Och i vissa skeenden av livet finner vi oss alla känsligare än vi annars gör. För sensibelt begåvade är därför en föreställning inte bara om högkänslighet utan om känslan, känsligheten och de känsligare. För på ett eller annat sätt berörs vi alla.

Jag är övertygad om värdet för såväl individen som samhället att lära sig mer om vår känslighet och därmed vår mänsklighet. Vetenskapen bekräftar, förklarar och visar nya samband. Den kan även hjälpa oss så väl mekaniskt som medicinskt. Men ibland är det som om vi glömmer bort de möjligheter vi har att som människa att stärka de redskap vi fått naturligt. Genom ökad kunskap och medveten träning.

Känsligheten må ha sidor som kan betraktas som en svaghet i ett samhälle där effektivitet och handlingskraft är det som premieras. Men den har också styrkor av enormt värde för såväl oss själva som vår omgivning.

Att få lära sig mer om sambanden kring vår känslighet ökar därför möjligheten för oss alla att också få glädja oss åt dessa.

Jess i serien New Girl säger saker på sitt vis.

Dags att döda några älsklingar

Det här med att ifrågasätta, det är något som jag tror på å det starkaste. När det gäller såväl ens egna som andras tankar. Men under själva skapandeprocessen krävs det motsatta och all kritik måste läggas åt sidan.

Till efteråt. Då kan man börja skära.

Idag har jag presenterat mitt första manusutkast. Får erkänna att det sista tiden har känts smått ironiskt att skriva om känslighet och egenvård. De tre senaste dygnen har jag vaknat av mig själv mellan kl 3 och 5 på morgonen och börjat skriva. Jag hade mitt mål, den första presentationen skulle vara klar idag och hur svårt det än alltid är att knyta ihop säcken så måste det göras.

Med höstens projektering i bakfickan har det över jul och nyår skrivits så fingrarna värkt. Bokstavligen.

Manus presenterades så idag för mitt skarpa regiöga Tove som med pricksäkra kommentarer bekräftade, förkastade och förtydligade medan jag rödögd och medfaren antecknade och försökte hålla tand för tunga. Går alltid så där halvbra. För så klart man försöker skydda sina älsklingar till sista stund.

Under en lång tid i högstadiet och gymnasiet slutade jag under en tid helt upp med att skapa. För mig var den tiden och den miljö jag befann mig i så fylld av konstformer som snarade handlade om perfektion och förvaltande att jag omöjligt kunde se min egen plats i det hela.

Jag gick på konstskola och målade olja när jag var kring de tjugo. Berömdes för mitt hantverk men kritiserades för att jag var för traditionell. Det ledde till ett ängsligt måleri där jag mer försökte göra något utifrån vad jag uppfattade som andras förväntningar i stället för min egen lust. Det kändes jättejobbigt och till slut tröttnade jag.

På många sätt älskade jag Adolf Fredrik och Stockholms Musikklasser där jag gick. Men där handlade det om att upprätthålla traditioner och perfektion och snarare än att uppmuntra till eget skapande.

Att det till slut lossnade på nytt med text och musik tror jag berodde mycket på de låga förväntningar jag hade på mig själv med verktygen. Det var bara kul och knappast allvarligt, det här med pop. Och manuset var väl typ bara ett kåseri. Så jag bara gjorde.

Den allra första tiden visade jag ändå inte upp något för någon. Det var så skört. Någonstans insåg jag också instinktivt att kreativiteten först behövde fritt utrymme innan den utsattes för kritik. Så gör jag än idag.

Men sen, sen är det dags. Vi är framme vid det steget nu.

Det blir inte som du har tänkt dig – det kan bli bättre

Vi som försöker kontrollera. Håller så hårt i tömmarna på vårt liv att knogarna riktigt vitnar.

Visst finns det en styrka bakom detta förhållningssätt. En vilja av stål som kan försätta berg. En vilja som kan åstadkomma mirakel. Men det är också en kraft som kanske inte enbart skapades av goda skäl.

Kanske är det sällan vi kunnat lita på. Kanske har det varit allt för många gånger som vi upplevt att ska man göra nåt får man göra det själv. Att själv trots allt är bäste dräng.

Fast det kanske inte längre är så. Men det hände en gång för mycket och det har gjort att vi fortsätter att göra allt själv och hålla hårt i livet. Blir till slut fantastiskt bra på det. Samtidigt som vi upphör med att släppa in, ge utrymme och lita på.

Tillit är förutsättningen för att magi ska börja ske på riktigt. Det är när krafter möts som det händer något. Om jag försöker kontrollera dig så att du gör som jag har tänkt då sätts aldrig den kemiska reaktionen fri. För hur känsligt och genialt ditt sinne än är så är det inget mot vad det kan bli i symbios.

Detta kan vara en oerhörd utmaning för dig som är så fantastiskt bra på att föreställa dig potentiella skeenden i många, många led. För dig som är bra på att uppfatta nyanser. För dig som är känslig, mottaglig, reaktiv. Och ibland reagerar vi nästan på ren rutin innan vi på riktigt tagit in fakta.

Har i dagarna pratat mycket med en god vän om det här med hur vi försöker kontrollera processer. För att skydda oss. Istället för att se vad livet ger. För visst är det tråkigt när vi stoppar livet från att ge oss något så mycket bättre än vad vi själva kunde ha tänkt oss.

Vi har vårt bagage. Det som lett till att vi skyddar, förutser och förebyggar. Det kan vara bra. Men inte när det gäller att skapa. Då måste syre in. Frihet är en förutsättning för skaparprocessen när det gäller såväl konst som relationer.

Jo, jag peppar mig själv lika mycket som er när jag skriver. Så är det.