Tio observationer om känslighet

Nu har det gått mer än ett år sedan jag skickade in min ansökan till Kulturbryggan om stöd för projektet För sensibelt begåvade. Mer än tolv månader av läsning av studier kring känslighet, presentation av föreställningen För sensibelt begåvade med publikreaktioner och inte minst alla människor som öppnat sig för mig med anledning av detta projekt. Nedan följer ett antal personliga observationer som under året gjorts eller ytterligare befästs:

1. Känslighet syns inte utanpå
Med anledning av För sensibelt begåvade har många människor som tilltalats av det jag skriver om ämnet känslighet närmat sig och tagit kontakt med mig. Inte sällan har det dock förvånat mig vilka dessa människor är. Vad en människa genomlever behöver i sanning inte alltid yttra sig utåt. Många bär sina utmaningar i tysthet. Och tvärtom är det många som till synes lever ut stora känslor som enligt egen utsago inte är känsliga alls. Därför kan också en extrovert känslig person i många fall uppleva sig ha mycket mer gemensamt med en introvert som också är känslig än en ”normalkänslig” extrovert – fast det för omvärlden kanske inte alls verkar så. Med andra ord: Döm inte alltid hunden efter håren.

2. Attityden till din känslighet påverkar välmåendet
Den inre upplevelsen av att vara känslig verkar vara liknande för de flesta personer. Att uppleva att det ”blir för mycket” av någon typ av sinnesintryck. Att läsa av förändringar som kanske inte alla lägger märke till. Att bli starkt påverkad känslomässigt av olika skeenden. Dock spelar det stor roll för ditt allmänna välmående i livet hur du betraktar denna förmåga. Om du ser dig själv som just ett finkalibrerat, fantastiskt instrument som självklart behöver sin rätta skötsel – eller ett klent tillhygge som aldrig räcker till. Det spelar även stor roll huruvida du har fått träning i att ifrågasätta dina reaktioner och tankar i stället för att välja att agera på impuls på dina intryck.

3. Synen på begreppet känslighet behöver fortfarande ifrågasättas
Av ett antal personer har jag i samband med föreställningen fått reaktionen att jag ”kan ju inte vara en känslig person. För att jag talar med kraftig röst, ställer mig upp offentligt och är till synes ”stark”. För att jag utmanar mina rädslor.” Det föreligger fortfarande en missuppfattning kring att känslig skulle vara synonymt med att vara svag, med låg självkänsla och utan impulskontroll. Jag upprepar därför: Att vara känslig är att vara mottaglig, är att ha en lägre tröskel för sinnesintryck. Om du har insett det och även vilka konkreta konsekvenser det har för dig som person, kan du i hög utsträckning lära dig hur du ska ta hand om dig själv och därför se till att välja ett liv som passar dig och även i större utsträckning välja hur du hanterar dina eventuella reaktioner. När du börjar använda ditt instrument och stöder de behov du har kan egenskapen i själva verket bli din styrka. Vidare är vi många känsliga som fått lära oss att maskera vår egenskap och lärt oss att anfall är bästa försvar. Därför kanske vi måhända har ett starkt yttre uttryck. Det behöver dock inte vara en garanti för ett stabilt inre.

4. Studier av begreppet känslighet är egentligen inget nytt
Det är bra att begreppet högkänslighet och hsp sprids. Men känsligheten har omskrivits av många andra vilket Elaine Arons även skriver om själv i Den högkänsliga människan. Carl Jung skrev exempelvis om ”en särskild medfödd känslighet skapar en speciell historia- ett särskilt sätt att uppleva barndomen”. En medvetenhet om att vissa människor är känsligare än andra har med andra ord länge funnits – det som är avgörande är hur vår kultur väljer att se på begreppet.

5. Känslighet betraktas enormt olika i olika kulturer
I vissa, exempelvis flera asiatiska, kulturer är det högstatus att vara känslig. I andra, i synnerhet den västerländska, betraktas det på rutin oftare som en black om foten. I exempelvis Frankrike däremot, som jag vistats en hel del i, har dock knappt kunskapen om högkänslighet knappt fått något intresse. Informellt har jag fått förklaringen att man ser det som så självklart att vissa människor behöver vara känsligare att informationen om hsp lite får funktionen av att slå in redan öppna dörrar.

6. Känsliga människor kan ibland bete sig oerhört okänsligt
Paradoxalt nog – så kan det vara. I alla fall när vi inte mår bra. Detta gäller så klart för alla människor som inte mår bra. När man inte mår bra vill man gärna att andra ska förstå en. Men ofta har man föga förståelse för att man själv kanske inte samtidigt är så öppen för andras aspekt på det hela. Det krävs balans och styrka för förmåga till helikopterperspektiv.

7. Utmaningar gör en känslig stark – men det behövs också styrka för att klara utmaningar
Många av de högkänsliga jag mött som mår bra med sig själva och som berättat om hur de trivs mer med sin egenskap senare i livet vittnar om hur de medvetet sökt och hittat metoder för att hantera sin personlighet. Samtidigt har jag inte mött någon som lyckats nå nya höjder i akut kris. Ibland handlar livet bara om att släcka bränder. Så är det. Bestigning av nya berg får man vänta med till de starka perioderna. Men då kan det vara väl värt att passa på.

8. Alla fattar inte hur det är att vara känslig – och de behöver de inte heller
Bara för att man själv äntligen lärt sig hur viktigt det är för en att exempelvis äta, sova, träna – helt enkelt återhämta sig ordentligt – så behöver man ju inte frälsa hela världen för det. Ofta kan andra nämligen inte alls förstå vilken helt vansinnigt genial insikt det är det här med egenvården (även om fler i sanning skulle må bra av det.) När jag exempelvis säger till folk att jag kan bli sjukt trött sent på kvällen, till och med på en fest, kan jag få kommentaren ”ja, så är det när man blir äldre”. Snälla nån, så har jag alltid varit. Tvärtom har jag däremot mer energi än de flesta på dagtid – även de som är hälften så gamla. Det viktiga är att jag ser till att ge mig själv det jag behöver – sen spelar det inte så stor roll om andra förstår eller inte.

9. Få är medvetna om hur bra det kan vara med en känslig vän/anställd/partner
Det kan vara läge att jubla om du hör att din nya tjej är en (medveten) känslig. Det kan nämligen innebära en ökad mottaglighet även för exempelvis beröring och njutning. Det kan också vara läge att jubla om din anställde är känslig. Det kan nämligen innebära en noggrannhet och ansvarsplikt högre än snittet. En känslig vän vet ofta vad man ska säga och inte säga, kan verkligen trösta – i alla fall när hen är i balans.

10. Många glömmer att vi alla är känsliga
Vi är alla känsliga. Alla människor, i någon mån. Olika mängd stimuli kan krävas. Olika sorters substans. Men känsliga är vi allihopa. Det ingår i att vara människa. Många som dock sällan utmanas på detta plan kan däremot verkligen överrumplas när de kanske för första gången i livet upplever att mattan dras undan under fötterna. Då kan vi som ständigt lever med en högre känslighet bli starkare efter livets gång, för vi har tvingats lära oss hantera pucklarna. Det vi har lärt oss kan därför hjälpa andra, på många sätt. Alla behövs.

EN MÅNAD TILL NYPREMIÄR AV FÖR SENSIBELT BEGÅVADE. Köp din biljett nu på Ticnet, endast fyra exklusiva föreställningar! Där kan du även läsa helt fantastiska recensioner som föreställningen fått i våras av sina besökare.

En text om att vara samvetsgrann

Ett ord som i hög utsträckning omnämns i texter och litteratur om högkänsliga är ordet samvetsgrann. Letar man efter synonymer dyker följande ord upp: Noggrann, plikttrogen, ansvarsmedveten, ansvarskännande, skötsam, ambitiös, omsorgsfull, noga minutiös.

När jag var i tonåren och själv fick börja hantera mitt barnbidrag så minns jag mycket väl hur det gick till när jag skulle köpa ett par nya jeans. Jo, jag hittade dom där fantastiska; dom coola gröna på Gul & Blå (då cool affär för er som är mycket yngre) och de satt som en smäck! Men var det verkligen SÄKERT att detta var dom ULTIMATA jeansen? Det kunde ju finnas några bättre..? Innan jag vågade slå till på mina gröna favoriter var jag därför bara tvungen att gå en runda i alla affärer i city för att försäkra mig om att det inte finns några bättre.

Detta var ett exempel under rubriken klädinköp. (En mycket begränsad plånbok som gjorde det bästa valet så otroligt mycket viktigare spelade så klart här sin roll. Riktigt så noggrann är jag inte med jeans idag. Jag lovar. När väl jeansen sitter som en smäck ska man slå till, jo det har jag lärt mig.)

Men det kan så klart handla om precis vad som helst, beroende på vad man värderar och tycker är viktigt. Nästan alltid när jag tar mig an ett projekt så tar det här draget över. För visst kan jag vara slarvig annars, med nåt som inte är i fokus. Men sällan med ett jobb eller ett medvetet projekt.

Just nu, när jag exempelvis vill lära mig mer om kost blir det rent ut sagt löjligt. Här får ni hela turen: Det började med att jag ville öka intaget av mat som sägs stärka kroppen och specifikt huden. Därefter tänkte jag att det är lika bra att ta tag i det där med sockerberoendet på en gång och undvika allt som ger korta, snabba sockerruscher. Men då kom jag ju på att jag även nu vill bli bättre på att äta så att min energi är jämnare med tanke på mitt yrke som instruktör i en form med mycket hög konditionsträning. Då lärde jag mig mer om kolhydrater och fick plötsligt höra om hur många som slutat helt med gluten. Och inte bara det, nej, med mejeriprodukter också. Dessutom visade det sig att det finns läror som menar att man ska ta hänsyn till huruvida livsmedel är sura eller basiska eftersom det påverkar kroppens hälsa. Utöver det har jag ju redan för tre år sedan slutat med allt kött på land men äter fortfarande fisk och skaldjur. Fast då kommer ju så klart miljöaspekten in, Naturskyddsföreningen publicerade sin senaste utgåva av vad man ska äta och inte äta ur ett miljöperspektiv och där var det inte mycket fisk kvar kan jag säga. Och lax är visst lyx. Va? Lax som alltid varit min vardag.

Ja, ni fattar. När jag tagit in all information från alla olika teorier och verkligen försökt ”göra rätt” så fanns det inte mycket kvar och äta och till slut ville jag bara lipa.

Varför gör man så här? Tar allt till sin spets? Jo, för man har en personlighet som är bra på att uppmärksamma detaljer och tänka flera led i förväg och som gör att man tänker ”ska det ändå göras, ska det göras rejält!” När det då inte går kan det dock tyvärr lätt sluta helt tvärtom – med att jag då ger upp helt. Då blir ju verkligen allt meningslöst. Men när jag var yngre tänkte jag ofta att: ”Kan jag inte göra saken perfekt då får det va.” ”Kan jag inte vinna, då vill jag inte vara med och tävla.” Klassiska högkänslighetsdrag om man ska tro Elaine Arons som har skrivit ”Den högkänsliga människan” och som är den som myntade uttrycket Highly Sensitive Person.

Vid ett tidigare tillfälle i bloggen tror jag att jag nämnt för er hur min mamma en gång köpte boken ”Good enough” och lade fram den lite lagom så där hoppsan-hejsan-nonchalant på bordet när jag var på besök. En liten fin vink så där. Jag har dock fortfarande inte läst den för jag vet ju precis vad det handlar om.

Nämligen att lära sig att det lönar sig visst att göra saker även om man inte kan utföra dem perfekt. Att det visst är bättre att göra något litet än inte alls. Att allt ansvar inte hänger på mitt val, mitt utförande i den sekunden. Ge sig själv lite lina.

Själv är jag bättre på det helt klart när jag är i balans. När jag är överstimulerad, stressad – är jag helt värdelös. Fråga alla som har arbetat med mig. (Eller gör inte det, förresten.. )

Det kan verkligen vara värt att fundera på hur det här draget påverkar dig. För det finns nog inget drag som i så hög grad kan leda till utbrändhet som en överdriven samvetsgrannhet. Arbetsgivare ÄLSKAR oss för denna egenskap – vem vill inte ha en ambitiös noggrann människa? Men så klart gillar inte ens de denna sida när de ser att det går överstyr. Det är upp till oss att lära oss känna våra gränser.

Det handlar om att lära sig välja var man ska lägga sin energi och bli bättre på att avgöra vad som verkligen är viktigt – och särskilt vad som inte är det. Och att lära sig – att när man fastnar för mycket i detaljer och har svårt att göra denna urskiljning så har man förmodligen redan för mycket på sin tallrik. Då är det nödvändigt att backa lite innan man betraktar verkligheten igen för att göra sina prioriteringar.

Samvetsgrann. Att göra saker utifrån sitt samvete måste det ju nånstans ändå betyda. Att om jag ser att det ärligt talat inte är perfekt, så är det liksom svårt att låtsas som något annat eftersom mitt samvete talar med så hög röst.

Ok. Men, nä. Du behöver inte låtsas. Man kan faktiskt också välja att tänka; Tja, perfekt är det kanske inte – men det ÄR i alla fall!

Föreställningen För sensibelt begåvade som jag spelade hela våren och som nu får nypremiär den 1 oktober ville jag så klart skulle vara den ULTIMATA föreställningen. Så klart är den inte det. Den har verkligen sina skavanker, precis som allt har som är gjort av mänsklig röst och hjärta. Och tur är väl det. Nu får jag dock chans smeka min samvetsgrannhet och finslipa lite till inför nypremiären. Kanske händer det lite nytt? Vi får se. Repen med mitt regiöga Tove börjar på söndag. Se till att skaffa dina biljetter medan de fortfarande finns! Fyra exklusiva föreställningar – och biljetterna hittar du på Ticnet!

Live long and prosper

Ut genom porten på Bjurholmsplan denna måndagmorgon rullar en frejdig skön snubbe med cigarr i mungipan och fortfarande många promille i kroppen. Han ser så otroligt lycklig och lite smått bortkommen ut i det skarpa solskenet. Men samtidigt helt tillfreds i det läge av efterrus han helt klart och betydligt befinner sig i.

Själv plöjer jag med spänstiga steg, fyllda av idag-börjar-mitt-nya-liv-energi, fram från det för dagen helt nyöppnade Coop med två matkassar fyllda av ekologiska grönsaker, bovetekex, mandelsmör, havtornsbär och havregryn.

Jag kan inte låta bli att börja skratta. Som jag älskar livets kontraster – för jag är inte blind. Jag ser hur fullkomligt jäkla nöjd den här snubben är. Vet hur fullkomligt nöjd jag själv varit några av mina bästa helnätter i fullständig dekadens.

Hur ska vi egentligen leva – vad är balansen mellan hälsa och glädjen i livets kultur och händelser som vi bara låter oss rulla i? Märk väl, jag talar inte här om missbruk av alkohol och droger. Jag talar om att tillåta oss njuta av såväl mat, dryck och umgängesstil som helt klart är en del av vår kultur. Jag talar inte nödvändigtvis om rena ”fyllor”, utan bara om det enkla umgänget med min franska familj där inte mycket på bordet skulle slinka genom den riktigt hälsomedvetnes fina filter.

För mig är det nästan minst lika sorgligt med människor som till punkt och pricka ska leva så rätt och hälsosamt att de glömmer att.. leva. Det spelar väl ingen roll om man lever länge då om livet bara är tråkigt? Nära på lika sorgligt är det som människor som fastnar i allvarliga beroenden och de såväl psykiska som fysiska konsekvenser det kan få. (Även om det första exemplet helt klart innebär långt mindre allvarliga konsekvenser för omgivningen, vill jag betona.) Balans är alltid den gyllene vägen, enligt min uppfattning.

Som känslig blir jag dock för varje år mer och mer smärtsamt medveten om vilken otrolig baksmälla det blir för mig när jag inte tar hand om mig själv som jag bör. När man börjat lära sig tricken och känt av hur det är att vara på topp – då vill man ju alltid vara det. Det blir en drog i sig. Själv är jag ju inte så otroligt svag för alkohol och skippar droger totalt. Men lördagens mys blev ju såklart även sockermys och hela dagen igår betalade jag riktigt hårt med ett humör långt nere på botten.

Jo, så är det. Som högkänslig och känslig kan du bli så låg av fel kost och för mycket socker. Så har du inte börjat undersöka dessa delar i din jakt på ett jämnare humör så har du en stor och viktig del att börja ta tag i.

Största anledningen för mig i mitt nyvunna kostintresse är dock hälsan med anledning av de personliga utmaningar jag haft. Kosten är då ett redskap för mig att påverka bildandet av nya celler. För även om det finns få studier som visar exakt hur detta kan uppnås, så är det en möjlighet som gör att jag får uppleva att jag hanterar situationen – bara det i sig är en vinst.

Dock tycker jag alltid det för gemene man är viktigt att fundera på vad som är viktigt för dig och varför? Varför ska du lägga om din kost? Vi ska trots allt inte glömma att det redan nu finns en hel generation där trots allt majoriteten lever till 70 trots att de blivit uppfödda på Skogaholmslimpa och fabrikssötad jordgubbskräm. Själv äter jag inte kött med hänsyn till liv, men den där vinsten om 5 år i livslängd kanske inte ter sig så himla stor för just dig i slutändan, vad vet jag? Själv älskar jag mannen som blev utfrågad i en tidning om huruvida han levde ohälsosamt eller ej och han svarade: ”Ja, det gör jag. Det säger alla. Men alla dom är döda nu.”

Lev, för sjutton. Lev, varje dag. Det är alltid viktigast.

Men känner du som jag att det är ruskigt, ruskigt tråkigt när en del av din kropp allt för tidigt visar tecken på felhantering eller när du klart och tydligt märker att du blir ledsen och deprimerad av sockerfesten då kanske det är värt att prova nåt annat. Lära dig mer om hur vi med vår kost inte bara ger oss själva energi – utan faktiskt även löpande bygger upp och bygger om den! (Tack bästa Linda för den påminnelsen!)

Särskilt värt att prova när det också kan vara så himla gott, bara man lär sig!

Mitt höstprojekt är därför, den livsglade cigarrrökande mannen till trots, att börja räkna näringsämnen framför kalorier. Det kommer vara min hobby att göra mina egna läckra vitaminspäckade ”traininggbars” och utforska spännande hälsosmoothies. Att kasta ut vitaminburkarna till förmån för ett brett varierat intag av frukt och grönt. Själv inspireras jag just nu av kokböckerna Hello green och Maten är min medicin.

Jag kommer inte alltid vara hon den överkäcka med matkassarna. Nån gång är jag också den vilda lössläppta drummeln.

Men alltid, så mycket jag kan, vill jag hursomhelst göra det jag kan för att va den levnadsglada. Det är ju för sjutton roligast så.

Att välja kost med hänsyn till miljö och kommande generationer är naturligtvis ytterligare en otroligt viktigt vinkel att hantera som jag dock tänkte spara till en annan dag. Nypremiären av För sensibelt begåvade närmar sig och nu börjar biljetterna gå åt. Premiär är det den 1 oktober och sedan spelas föreställningen varannan tisdag och onsdag. Välkommen hög-, normal- eller underkänslig på en mysig föreställning i perfekt tid efter jobbet som intas med vurmas goda mat och en ständig klubb för inbördes beundran. Biljetterna införskaffas på Ticnet!

Jag älskar att mysa

Foto: Lisa Lindkvist

”Du är verkligen en mystjej” minns jag att en före detta pojkvän alltid sa till mig. ”Sarah, ska vi mysa?” ”Ska vi myyysa?” Förslag som alltid funkade. För jo, det stämmer.

Många ser mig som en väldigt aktiv och energisk tjej. Det är ju så jag är när jag syns ute. Men jag är ju väldigt mycket ensam också. Och vad gör jag alla de där timmarna jag är ensam? De där timmarna som jag vaktar och värnar om och som jag får lätt panik om jag inte får tillgång till.

Jo: jag myser.

Mysa för mig innebär en soffa eller kanske en säng. En skön filt. Lite kuddar. Böcker, tidningar eller en skärm. Det är varmt och skönt för kroppen. Intressant och spännande för skallen. Kroppen har det ledigt bra och sinnet far på upptäcksfärd.

Nu vet jag inte, alla kanske är så här. Men jag tror nog ändå jag myser lite mer än de flesta. Det är något jag är uppvuxen med. Det ingår liksom i förutsättningen för den här stora energin som hela familjen har i sig men som också har ett onegligerbart skötselråd: Mys. Omvärlden ser ju liksom inte hur energin byggs upp. Men sanningen är att det sker faktiskt till stor del – i soffan. Här laddar jag och bara är.

Nej, mat behöver verkligen inte vara involverat även om det självklart höjer mysfaktorn. Den här pojkvännen jag talade om älskade exempelvis stora långsamma frukostar – vilket jag själv inte gjorde alls. Jag var van att hugga min banan – medan han ville gå och köpa spännande salamis och göra härligt kolestorlstinna smörgåsar i våffeljärnet att njuta med läcker juice. Om vi säger som så, med allt det här myset och frukostälskandet blev det trots det vanliga älskandet en hel del hull i detta förhållande. Men det hölls rimligt i kontroll ändå.

Jag tycker mycket om att vara med människor som förstår värdet av mys utan en massa prat. Tro’t eller ej. Människor som det känns naturligt att vara tyst med. Därför jublar jag högt inombords när dejten nämner att han gillar serier (uppenbart tecken på mysare) eller att läsa. En av mina favoritvänner att resa med är jag väldigt olik på många plan men även hon är en excellent mysare och därför fungerar det bara utmärkt. För att kunna leva med mig måste man nog antingen själv vara en mysare alternativt förstå att ge utrymme för den delen.

Mys är liksom förutsättningen för sprudel i mig.

Skrivs från myssoffan en mysoptimal lördag i augusti.

Kram på er!

Det är faktiskt riktigt, riktigt mysigt på vurma där jag spelar föreställningen För sensibelt begåvade. Nu är det snart bara fem veckor till nypremiär! Endast fyra föreställningar så se till att boka din plats på ticnet. En riktigt perfekt liten föreställning att njuta med mat och dryck i höstmörkret. På bilden ovan är jag väl sådär lagom mysig i posen – uppstilad som jag är för några år sen för att marknadsföra min musik. Men soffan är min äkta myssoffa som jag sitter på precis här och nu.

Vad håller din fackla brinnande?

Foto: Linda Rehlin

För några år sedan blev jag medveten om att jag i väldigt hög grad tänkte att mitt liv skulle bli lyckligt ”om bara…”

OM BARA jag träffade den stora kärleken.
OM BARA jag fick en egen familj.
OM BARA jag kunde gå i skinny jeans för jämnan utan magvolang som bylsade över.
OM BARA jag fick den och den rollen.

Livet händer. Tråkiga saker händer. Riktigt tråkiga saker. Och plötsligt insåg jag hur bra livet egentligen redan varit, som det var, utan uppfyllda OM BARA-mål. Fast jag hade inte haft vett nog att uppskatta allt det. Det är ju tyvärr ofta inte förrän man mister något bra som man inser dess värde. Det har ni hört förr. Men att det verkligen ÄR så, påminns man om smärtsamt hårt oftast bara vid några få tillfällen i livet.

Egentligen är det en LYX att ha mentalt utrymme för att vara frusterad över OM BARA-målen. För när vi är riktigt utsatta, kämpar för överlevnad, då är vi helt plötsligt glada för så mycket mindre.

Varför den mänskliga hjärnan fungerar så här, att vi bara har förmåga att se saker relativt – det vet jag inte. Men jag har lärt mig själv att så fungerar det och det är något jag numer medvetet använder mig av för att hjälpa mig må bra när jag fastnar i fruktlösa tankemönster.

Igår natt pratade jag länge med en vän som har det riktigt svårt just nu. I det läget när allt känns hopplöst. Vi talade om hur fruktlöst det kan kännas när man tycker att man ”gör allt” och ändå får man inte någon utdelning. När det jobbiga upprepas igen och igen. När man verkligen anstränger sig och ändå verkar det inte ske någon som helst utveckling. Vad ska man då leva för? När har jag fått nog av min beskärda del? När ska just jag bara få må bra?

För OM BARA det och det händer så kommer jag ju må bra. Eller?

Jag kan vara en ganska jobbig vän att ha i ett sånt läge. För jag är inte så bra på att bara säga ”jag förstår”. ”Ja visst är det pest.” Min toleransnivå för martyrskap är osedvanligt låg och till slut blev jag därför tvungen att formulera vad jag egentligen menade – för att enbart inte låta kritisk inför en vän som egentligen bara behövde en axel att luta sig mot:

”OM BARA”- tänkandet är ett tänkande som skjuter upp ett välmående som vi faktiskt kan unna oss redan nu. ”OM BARA”-tänkandet är ett tankesätt som lurar oss att livet kommer bli bättre just för att vi presterar och att vi därför kommer bli belönade.

Jag vill mena att vi blir inte så fantastiskt mycket lyckligare bara för att vi får vår stora kärlek, får jobbet, uppnår målen. Vi vänjer oss snabbt vid det nya läget – och oväntade händelser som inte stod inskrivna i vår plan kommer fortsätta att hända i livet. För de allra flesta.

Livet är liksom inte ett excelark där vi kan sätta upp punkter och bara pricka av. Det kommer alltid komma utmaningar utanför våra planer, de tar aldrig slut. Överraskning på gott och på ont är liksom livets väsen. Också dess charm, tycker jag själv. För mig har det banne mig sällan varit tråkigt.

Det betyder dock inte att det är lätt. Och, av denna anledning kan det vara bra att lära sig, verkligen medvetandegöra vad det är som håller oss brinnande genom det mesta.

Var hittar du energi? Var känns det alltid bra? Vad får dig att brinna även när syret är en bristvara?

Bilden ovan togs igår av Fotograf Linda Rehlin som var med och skildrade mitt arbete som dansträningsinstruktör. Som jag nämnt så upptäckte jag för omkring fyra år sedan hur stor påverkan regelbunden träning har även för mitt psykiska välmående. Det är som en god cirkel: Jag mår bra av att få leka till musik, därför är jag glad och passen verkar bli rätt bra, jag fortsätter tycka det är kul, deltagarna verkar tycka det är kul, därför blir det ännu mer roligt att träna rejält regelbundet och jag får därmed en jämn stark ström av endorfiner som ger mig kraft till fler pass och mer liv.

Utöver det hämtar jag min energi hos familjen. De som är lika högljudda som jag när de diskuterar, har sjuk humor och häver ur sig popcorn som hade de grävmaskiner till nävar. Miljön där jag kan känna mig trygg. Naturen, att vara i den, att fotografera den, stärker mig också.

Andra jag känner gräver i trädgården. Boxas ett pass. Hänger med vänner. Tröstätning och en rejäl fylla är heller inte att förakta vid sina tillfällen. Ibland kan det vara precis vad man behöver.

I tider när allt blir fel får man helt enkelt strama åt sin värld och ägna sig åt det som man vet får en att brinna oavsett hur syrefattigt övrigt kan te sig.

Fokusera på allt det där som bara stärker tills man igen är redo att titta ut och ta sig an resten.

Kom noga ihåg vad som håller din fackla brinnande. Oavsett.

Att känna sina gränser

..är min eviga utmaning.

Idag skulle jag egentligen vara i Danmark. Jag skulle snitsigt uppdatera på Facebook att ”efter Norge och Finland var det nu Danmarks tur”. (Jo, jag tänker konstant i Facebookstatusar – gör inte ni det? 😉 )

Min sparsamma resstil trogen hade jag för denna morgon valt ett tåg till Köpenhamn som gick klockan sex på morgonen (! but why?!) – trots att jag efter nästan fem veckor på resande fot knappt varit hemma. Från Öland till Norge, till Finland till Frankrike med ibland inte mer än timmar mellan orterna. Tvättarnatten blev nu därför lång och när jag svettig efter världens språngmarsch väl satt på tunnelbanan, tio minuter innan tågets avgång från T-centralen, upptäckte jag att jag glömt mobilen med mobilbiljetten hemma..

Jag började lipa. Jo, det gjorde jag.

När det gäller roliga saker har jag väldigt svårt ibland att veta när jag ska sätta stopp. Det flyter ju, varför inte bara glida på då? Av denna anledning är det alltid så att det är ett älskat jobb eller engagerade aktiviteter som gjort att det blivit för mycket. Typisk HSS-personlighet (High Sensation Seeker för er nytillkomna läsare.)

Jag SKA följa min passion för att må bra. Men fortfarande krävs det en del för att känna gränserna. Och lite marginaler.

”Varför springer jag FORTFARANDE som fyrtioettåring till tåget?” mindes jag exempelvis hur jag i morse tänkte förtvivlat. Det var en sak när jag i gymnasiet hade fyra väckarklockor (då-tidens snooze), krängde på mig jeansen fem minuter innan tågets avgång, högg en banan och rusade järnet med blodsmak i munnen. Men nu? Ja, varför?

Svårt att förklara för någon som inte fungerar likadant, det där med förmågan att maxa livet – klämma in så mycket som möjligt – för ibland kan det bli väldigt bra också – som denna sommars semester. Den har varit fantastiskt rolig och spännande, så tacksam. Brukar också säga att det är den delen som gör mig till en rätt rolig person att va med, att jag får saker att hända.

Men nu var det uppenbarligen dags att landa.

Tur att jag har en så förstående, klok och älskad dansk bästa vän, som mest skrattar och tröstar och som vet att jag kommer snart i stället. (Rikke, du är bäst. Ett litet paket kommer strax på posten!)

Glömde nycklarna gjorde jag förresten idag dessutom på offentlig plats. Stensäkert tecken på att det blivit lite för mycket.

Marginaler – ja, de kommer alltid vara en utmaning.

Det enda jag kan använda som metod är tänka att jag alltid behöver mer tid än jag tror. För tänk vad härligt att ta det lite lugnt i stället. Som min kompis Louise som under en dag inför en stor fest planerat så väl att man till och med hinner nynna lite medan man fixar och grejar.

Heja på mig lite på det här planet, för marginaler är höstens personliga mål, bestämde jag just.

Känner du igen dig i det jag skriver? Sitter du ofta och gråter bara för det blev för mycket? Tänker du att, attans, varför orkar jag inte som andra? Det kanske du visst gör! Du kanske bara inte inser att du försöker dig på mycket mer än alla andra. Studera kompisar som är bra på att ta det lugnt. Ge dig mer tid. Gör om, gör rätt. Men sluta pressa. Allt löser sig. Under tiden tycker jag du ska passa på att hänga med mig en kväll i oktober – om du inte redan gjort det. Har du gjort det kom gärna igen. Biljetter till För sensibelt begåvade finns ännu kvar på Ticnet, men föreställningarna få, så passa på!

Saker som kan hålla mig vaken om natten

1 – En het man

2 – Att dansa

3 – En brakfylla

Snipp, snapp, snut. Och där var listan slut.

Alla ni som liksom den största delen högkänsliga och jag är utpräglade morgonmänniskor vet vad jag menar. Ni andra får älska oss för vårt varma morgonhumör och solsken resten av dagen. Nu vet ni också vilka motivationsfaktorer om kan va värda att prova. Tusen tack här i Frankrike till mitt regiöga Tove som tar vid där jag ibland tar slut..

Älska kroppens största organ

Stryk mig över armen och jag ryser. Tvätta mitt hår och jag somnar. Värm den, kyl den och hela min verklighetsuppfattning ändras.

Huden är ett av den sensibles begåvades bästa verktyg. Inget kan ge mig sådan njutning som denna upphovet till alla våra beröringsförnimmelser.

Har du tänkt på det? Hur värnar du om din hud?

Vår älskade hud som skyddar och täcker hela vår fantastiska kropp. Ofta tar vi den bara för given. Som den där stora ytan på teckningen av en människa man som man som liten inte riktigt visste hur man skulle färglägga när man ritade bilder på hela familjen. (Är jag rosa eller är jag beige?) Utom då, när ofattbart fåniga tankar om dess skillnader i färg på olika individer genom historien låtit sig påminnas.

Huden är så mycket mer. För mig personligen är den utan tvekan inte bara mitt största organ utan även mitt känsligaste organ – på gott och ont.

Vägen till njutning och även hälsa går genom huden. Genom beröring och massage. Och genom den omvårdnad vi kan ge den, inifrån och ut. Huden är en mycket stor del av vårt utseende. Inte dör man av lite skrovlig hud. Men visst är det skönt när den är len och varm?

Njut av varmt vatten mot huden, skrubba med tvättvante eller peelingkorn så mycket som det känns bra. Låt fötterna få en extra omgång. Tvätta med väldoftande duschcreme – och om du klarar, avsluta med en kall shot. Smörj in dig med cremer som gör din hud varm och len. Själv tycker jag om det naturliga: Kokosolja eller kroppsmör baserat på andra naturliga oljor. I ansiktet får du vara snällare. Mindre peelingkorn, lättare creme runt ögonen, kraftigare i resten av ansiktet beroende på hudtyp. Själv älskar jag att spraya ansiktet med rosenvatten innan jag smörjer in mig. På munnen, min stora känsliga mun, vill jag hälsa Rosebuds svagt rosendoftande milda.

Du vet du säkert mycket mer än jag om din egen hudvård. Men det jag vill här, det är att påminna dig och inspirera dig till att njuta av det du har. För det känns skönt, det blir vackert och samtidigt ger du dig med minsta lilla beröring må-bra-endorfiner som utsöndras.

Se också till att du stärker din hud inifrån genom att äta det som inte bara får den att mår bra utan även bygger upp cellernas skydd. Frukt och grönt är det allra viktigaste. Själv äter jag just nu massor av morötter som studier visat kan ge huden ökad motståndskraft. Annars är följande ämnen de som är avgörande för hudens välmående:

Omega 3 – stärker hudens immunförsvar mot skador av UV-ljus. Finns bland annat i fet fisk, nötter och linfrön.

A-vitamin – finns bland annat i morötter, sötpotatis, spenat, tomat och broccoli. Broccoli har även visat sig ha en läkande effekt på huden.

C-vitamin – en antioxidant och krävs när huden ska tillverka kollagen som gör våra kärl elastiska. Finns bland annat i citrusfrukter, blåbär och svartvinbär.

E-vitamin – behövs för att samarbeta med andra vitaminer i kroppen. Finns bland annat i sötmandlar och avokado. Avokado fungerar även att använda på huden utifrån och har en antiinflammatorisk och fuktgörande effekt.

Zink – en brist på zink kan exempelvis ge hudbesvär som acne. Finns bland annat i skaldjur, bönor och solrosfrön.

Antioxidanter – hindrar fria radikaler i kroppen, ett naturligt cellskydd som håller oss friska. Finns i katrinplommon, granatäpple, blåbär samt grönsakerna grönkål, spenat, brysselkål, broccoli. Även choklad och olivolja innehåller antioxidanter. I kryddor som rosmarin, persilja och basilika finns mycket, så passa på att använd lite färska kryddor varje dag.

D-vitamin – skyddar våra celler. Finns bland annat i fet fisk.

På topplistan över mat som specifikt sägs stärka huden av olika skäl, både cellförstärkande och inflammationshämmande finns även: Gurkmeja, grönt te, hallon, sötpotatis, avocado, sparris, kål, fiskrom och körsbär.

(Källa: Bland annat ”Supermat” av Helena Nyblom)

Det finns hur mycket som helst att lära sig på detta område och själv är jag bara en högt motiverad nybörjare som fortfarande läser på. Viktigast är att variera sin kost, för helt uppenbart finns det en hel del att botanisera bland från växtriket. Därför har jag själv investerat i en älskad så kallad Slowjuicer med vilkens hjälp jag ökar tillskottet från grönt i min dagliga kost.

Själv kan jag tycka det är lite tufft med så mycket olika matvaror att tänka på, så för att säkert få en ökad hudvänlig kost så satsar jag särskilt på följande livsmedel som visat sig ha stor betydelse för både hudens välmående och cellernas skydd i allmänhet:

MORÖTTER, GURKMEJA, HALLON, SÖTPOTATIS, AVOKADO, LAX, KÅL OCH BROCCOLI.

Sen, vår älskade sol. Ja, den ger oss D-vitamin. Men detta vill jag du ska veta om:

Vi ljushylta, alla med skandinavisk hud, behöver ca 10-15 MINUTER per dag för att få vårt D-vitaminbehov och DET RÄCKER PÅ HÄNDER OCH ANSIKTE.

Du bör även veta om, att när du blir brun så minskar hudens förmåga att ta upp D-vitamin, samtidigt som du utsatt huden för mer tid och därmed högre risker. Det stämmer nämligen inte att det räcker med att låta bli att bränna sig. Det är antalet ackumulerade timmar i sol det också handlar om.

Undvik därför alltid aktiv solning om du som jag har ljusare hy. Då talar jag även om dig som är brunett och som tycker du ”blir brunare än andra”. Du får nämligen i dig det du behöver ändå med råge. Och är du väldigt ung kan jag lova dig att du som äldre senare kommer vara så mycket mer tacksam än du tror över vara att slippa betala priset med solfläckar, rynkor eller betydligt värre saker.

Använd solfaktor, njut av alla bra sorter som torkar snabbt och ger ett gott skydd. Smörj in dig ofta och ordentligt. Australien har i år gått ut med resultatet av det fantastiska resultatet av landets solskyddskampanj. Det är bara att hoppas på att samma kunskap nu sprids med besked här i norr så att även vår trend kan vändas.

Slutligen, drick gott om vatten, skippa alkohol och sov för en vacker lyster. Du har hört det förut och vet ju att det funkar.

Din hy betyder så mycket, mycket mer än du kan ana. Det har jag i sommar i allra högsta grad blivit medveten om.

Den ger oss njutning, den ger oss skydd – men den är också en mycket stor del av vårt utseende som jag lovar att du vill måna om. I förhållande till att tvingas operera bort avgörande delar av sin hy ter sig plötsligt några naturliga åldersrynkor som ett högst välkommet och självklart naturligt tillbehör.

Så. Puss på din hy. Smek den. Kittla den.

Din hud är bara din och det du gör med den har enorm betydelse för hur den mår.

Om att lära sig ta kritik

Det är lätt att störa sig på andra som inte kan ta kritik. Själva är vi dock rätt ofta omedvetna om våra egna begränsningar på samma område. För vi har ju nämligen så klart rätt! Duh..

Vi är många som inte är särskilt bra på att ta kritik. Högkänsliga och normalkänsliga. Jag tror det beror på att vi så lätt förväxlar återkoppling med en anklagelse – synonymt med att vi gjort något fel, att vi ÄR fel.

Bland högkänsliga gissar jag att det finns två sorter: Först den ena som reagerar för emotionellt på kritik för att det gör så attans ont att inte göra ”rätt” (något som kan vara väldigt viktigt för den samvetsgranna högkänslige.) Sedan finns den som kanske tvärtom lyssnar på kritik i allt för hög grad och anpassar sig för mycket – för att den är så bra på att se världen ur andras perspektiv. Själv tillhör jag omväxlande bägge kategorier och det gäller nog de flesta.

Idag tänkte jag dock specifikt tala om att lära sig bli bättre på att ta kritik.

Det finns säkert många vägar att lära sig ta kritik. Men personligen måste jag säga att tränas som skådespelare är den bästa skolan i att lära sig ta kritik. I alla fall om man hade den läraren som jag hade.

Jag minns när jag utbildades på Malmö Musical Academy för en sådär 15 år sen och vår dramalärare Elisabet Sevholt blev smått tokig på hur vi hela tiden skulle förklara oss i fem minuter varenda gång hon föreslog en justering: ”Ja, men jag gjorde så för att..” ”Men du sa ju först att jag skulle ändra så jag försökte.” ”Jo, jag vet meeen..”

Varför förklara sig? Varför argumentera? Det tar tid. Det är irrelevant. Och viktigast – det ändrar knappast uppfattningen från den som framförde kritiken. Inte utvecklas vi heller när vi genast slår bort möjligheten, det avsändaren försöker tala om för oss genom att säga.

Om man däremot bara lyssnar och förutsättningslöst provar förslaget, då är chansen stor att uppnå något nytt. När det gäller teater sa denna kloka lärare att ”mina förslag är inte den enda sanningen, men jag har som regissör uppgiften att leda er i skapandet av föreställningen som jag tänkt berätta den och därför följer vi mig”. Det kunde jag acceptera. Medgivandet om att hennes ord inte på något sätt var en ultimat sanning, utan en väg att gå, fick revolutionären i mig att tystna och vilja prova på.

Så är det egentligen alltid. Den återkoppling – kritik – vi får är aldrig en ultimat sanning. Icke desto mindre är det något som den som uttalar uppenbarligen uppfattar. Och det kan vara värt att prova dennes tanke, utan att för den sakens skull se den som den enda möjligheten. För något sådant finns såklart inte.

Denna träning har jag gjort att jag idag i många sammanhang i yrkeslivet lärt mig att i alla fall utåt tysta min inre dialog och arbeta på. Det har så klart även smittat av sig på det övriga livet, där jag även försöker tänka på kritik på det sättet: Något som någon säger för den tror att det har en potential att göra en situation bättre. Vare sig personen har rätt eller fel så tror den det och det är värt att respektera. Istället för att uppfatta budskapet som att jag personligen är dum, fel, klumpig, okunnig.

Icke desto mindre finns dialogen kvar som en enveten följeslagare än idag när jag får kritik. Så är det. Det är ju så attans viktigt för mig att göra rätt – av nån anledning – och det kan kännas väldigt jobbigt i mig när jag inte gör det. Väldigt, väldigt jobbigt.

Igår gästade jag som träningsinstruktör på en stor känd camping, ett ställe som jag verkligen gillar att besöka för de härliga deltagarna och suveräna platsen. Det var som vanligt härligt med underbara människor som dansade och gav järnet! Med kort om tid att ställa in musiken och mitt adrenalin som kompanjon lyckades jag dock vrida upp musiken alldeles för högt. Så till den grad att en person från personalen fick komma och vrida ner den. En bagatell tänker nog de flesta och en normalcool person tänker förmodligen bara: ”Oj, hoppsan, förlåt, jag gör om och gör rätt nästa gång.” Så tränar jag mig också på att tänka.

Men inuti sätter ändå reflexmässigt en dialog igång som på rutin som växlar mellan försvar och anklagelse: ”Fast sååå lågt kan man väl ändå inte ha?” ”Attans att det inte blev perfekt, dom som har gillat mig så mycket.” ”Fan, också, jag vill ju de ska tycka jag är bäst!” Denna gång argumenterade jag också med uppdragsgivaren. Det gjorde jag.

Men det som slår mig i hela situationen, bortsett från min egen utmaning, är mest hur stor plats den här lilla händelsen tar tag i mig när det samtidigt ute i världen dödas oskyldiga kvinnor och barn ute i de sorgligaste konfliktsitutationer. En sån tanke lyfter proportioner.

Summa summarum: Lär dig ta kritik. Var ödmjuk. Lär dig lyssna, prova. Se det som en gåva från givaren genom möjligheten att uppnå situationens potential. Möjligheten att förbättra samarbetet, resultatet. Men SLÄPP sen, för sjutton! Så himla allvarligt är det nämligen sällan, fast vi på nåt märkligt sätt tror det. Ofta är det nämligen sällan mer än ”en världslig sak”. *

Nu ska jag öva på detta själv idag för uppenbarligen behöver jag det fortfarande. Observera att detta inlägg gäller konstruktiv kritik, det vill säga återkoppling som syftar till att förbättra en situation, prestation. När det gäller all annan form tycker jag ni ska vända ryggen till och i värsta fall lyfta långfingret. Får man också göra. Förresten är redan försäljningen av höstens föreställningar av För sensibelt begåvade i full gång! I semestertider och allt. Se till att i tid få dina biljetter till höstens fyra exklusiva föreställningar!

*Citat från Karlsson på taket av Astrid Lindgren, någon som var obehagligt bra på att låta saker rinna av honom..

Vackraste vemodet inför årets näst längsta natt

Igår firade jag min näst mest opretentiösa midsommarafton någonsin. Så jäkla skönt att slippa låtsas leva i annonsen liksom.

Skit i blå, blå vindar och vatten och klämkäckt gitarrspel i varma juninatten. Njut av svinkallt utomhus till förmån för varmt mys i soffan. Vi orkar inte ens duka ordentligt. Vi plockar en jordgubbe med fingrarna direkt från tårtan. Fotboll för det lata hängets skull stod till och med jag ut med.

För dom flesta var säkert årets midsommarväder mindre välkommet. Men själv tyckte jag det var ganska skönt. Har själv ett läkande sår som påminner mig lite för ofta om att jag inte än får träna och skutta runt som jag vill. Dessutom har min syster tyvärr inte alls varit så frisk, så familjemys opretto-style i soffan kändes så rätt. Gräddtårta – joväl. Gulliga barn – ja. Blommor i trädgårn – ja. Sill på tallriken – ja. Men för övrigt mös vi mest i soffan.

Idag skiner sola och både jag och livet känns lite piggare. Så kom jag ju att tänka på att nu har det ju tyvärr vänt. Det här med ljuset ni vet. Jo, det är det första som slår mig. Tiden när det bara blir ljusare är över för denna gång. Så är det.

Vemod är rätt vackert. Det har alltid varit en känsla som liksom är medfödd i mig.

Jag vet att det finns folk som tycker att jag är så otroligt glad, nästan käck. Men sanningen är att jag är en sann grubblare och en tänkare och känner liksom inte därför att jag behöver mer input av den varan utifrån – som en del som verkar älska att leva i mer surmulen noncho-pretto style. Jag kan väl också tycka det är lite coolt nån gång, om ni förstår vad jag menar. Vad vore välan liksom artister som Marcus Krunegård utan deppot. Ingen avskyr dessutom tillkämpad glädje mer än jag. Jag är aldrig krystad. Jag bara är. Men alltså också väldigt vemodig.

Som liten minns jag hur jag redan andra dagen på sommarlovet började tänka att nu började det ju faktiskt ta slut. Skratt. Missta inte detta för en halvtomt/halvfullt glas filosofilektion. Jag är grym på möjligheter och ta vara på det jag har. Men kanske just därför att livets allvar alltid ligger där i bakhuvudet.. Jag är realist och jag tror faktiskt att mina allestädes närvarande medvetenhet om alla tings slut är upphovet till min stora livsglädje.

Detta blev väldigt djupt nu känner jag.

Stort skratt.

Men det jag vill säga är, ta vara på juninätterna. Är det någon gång på året jag brukar tänka att det får va ok med sömnbrist (fast det gör mig till en jäkla bitch) så får det vara nu. Varje juninatt är ett mirakel. Så är det.

Och vemod och moll är sjukt vackert. Där är hon idag.

Glad fortsatt midsommar ändå vänner! Det ena utesluter nämligen väldigt sällan det andra.