Lite Chopin till frukost

d1ce7ef53269392b59a8b5054706ceabKlassisk musik på morgonen. Nu har sonen och jag haft det som tradition i över ett år. Jag ser ju hur bra han mår av den – och även jag. En bra start på dagen spelar roll.

Det finns en hel hög med studier som visar hur fantastiskt musik påverkar oss – och klassisk musik i synnerhet. Bara att googla så hittar du en drös.

Om du inte är uppvuxen med klassisk musik så kanske det känns osäkert var man ska börja. Själv fick jag nog en hel del gratis på Adolf Fredriks Musikklasser. Men trots det känner jag mig ändå rätt okunnig.

Så jag brukar helt enkelt skriva in en kompositörs namn i sökfunktionen på Spotify och lyssna på det som kommer upp när jag vill upptäcka nya saker.

Prova ett stycke imorgon. Stimulera immunförsvar, koncentrationsförmåga och lämna stressen i det förflutna.

Kom ihåg att klassisk musik är ett stort område. Där finns nåt för alla!

Du känslosamma kommer garanterat känna igen dig i Chopin.
Men kanske bli lugnare av Mozart.

Prova dig fram. Kanske med den här?

Är du pepp?

Mitt sexårskalas. Var attans pepp.

Jag är lite pepp. Just nu. En stund. Så då vill jag rida på vågen. Svaret är som så ofta: Musik. Ska dansa omkring här som den vettiga tok jag är. Ni får gärna va med.

Så varsågod, nästa Spotify-lista: Pepp för sensibelt begåvade

Återigen, det här med musik är ju så otroooligt personligt. Så ja, snälla fyll på listan med vad som får dig pepp! Är sjukt nyfiken!

När det gäller musik som gör mig pepp är jag särskilt enkelspårig. Det är mycket dur (en numer utrotningshotad harmoni i kommersiell musik enligt en artikel jag just läste men som jag nu ej kan hitta) och det är mycket klapp och klang. Nä. Så långt kanske vi inte ska gå. Men det är ingen hejd på klyschorna när det gäller vad som får mig pepp. Schlager kan absolut ha sin funktion. Och damn vad jag älskar hip-hop i bilen.

Ofta handlar det ju om minnen jag har till låtarna. Låt nummer ett till exempel, Pata pata med Miriam Makeba påminner mig om min älskade morfar. Morfar dog när jag var tio år men jag hann få en rejäl dos. Han var vad man kallar ett ”äkta original”.  Urmakare från Lillträsk som levt ett hårt liv med begränsad lungkapacitet och dålig hörsel. Han var så jäkla tjurskallig och så jäkla glad. Han satte på Louis Armstrong. Han satte på Cornelis. Och han satte på Miriam. Och så sjöng han med det galnaste rösten och flämtade lite lätt av ansträngningen. Morfars näsa bär jag med stolthet.

Vad får dig pepp?

Solen skiner, jag har just skrivit ett bra stycke text och nu börjar det likna nåt.

Ha en ljuvlig onsdag, vänner!

Mamma och morfar på den tiden det begav sig. Pepp.

Musik är svaret

När jag är ledsen -musik. När jag är arg -musik. När jag är glad – musik.

Musik är den minsta gemensamma nämnaren i mitt liv. Det enda jag kan säga att jag alltid, alltid gjort, njutit, älskat. För mig är musik allt.

Jag kommer inte från nån supermusikalisk familj. De bara gillar musik liksom och så kan faktiskt både mamma och pappa sjunga. Fast de aldrig gått i kör eller så. Särskilt mamma sjöng mycket för mig som liten. Alltid Tryggaräkan när jag skulle sova.

Och pappa det var han som hade blandbanden med 60-talsmusik och som tog med mig på Flashdance när jag var tio. Minns hur jag satt och vred mig som en ål i stolen när dom hånglade loss  på vita duken och jag hade pappa bredvid. ”Take your passion and make it happen!” Men han fortsatte ta med mig på än det ena, än det andra. Frågade vad musiken lät som, höll på att spricka av stolthet när jag sa ”nån som går” till the Baby Elephant walk. I tonåren blev både jag och min syster kär i Doug från Colorado som vi träffade på stranden. Efter det var det The White Album konstant i många år amen.

Sången är det som alltid har varit helt naturligt och självklart. Älskar vibrationerna av att sjunga. Känslan av vad det gör med min kropp. Jag tror att alla kan sjunga och alla ska sjunga som vill. Strunt i jurys som talar om vem som får och inte får. Struntprat. Det charmigaste jag vet är folk som bara släpper loss och sjunger som dom vill. Bara gör!

Men sen är ju då musik för mig också det som hjälper mig att processa saker. Och processa, det är ju vad vi högkänsliga gör och behöver. Medvetet eller omedvetet. Själv går jag helst ut på timslånga promenader. Går, går och går med lurarna i öronen. Musik som stärker det jag behöver känna tills jag har känt klart. Eller så dansar jag ut det. Fuldansar som min kompis Jenny säger.

Så jag tänkte bjussa lite på mina piller-låtar. Har gjort tre Spotifylistor i olika stil som jag lämnar öppna. Och jag tänkte – ni får gärna fylla på! Med det ni gillar. Musik är ju galet personligt och när det gäller processlyssnadet är jag verkligen ingen gourmet. Känns det så känns det. Och det som känns för mig känns kanske inte för dig. Men kanske?

Självklart jag har jag lagt in ett par av mina egna här och var. Once Upon A Girl, det är jag det.

Låt mig få presentera första listan:
Känn för sensibelt begåvade

Detta är listan med det sentimentala, det härliga, sorgliga, bitter-ljuva.

Enjoy!

Foto: Sarah Nilsson

PS Och gillar ni inte musik så får jag glädja er med nåt annat nån annan dag. Alla gör ju faktiskt inte det. Trot eller ej. Min älskade mormor, till exempel, skomakardottern från Byske i Västerbotten som är upplärd på Husmodersskolan där man fick hugga huvet av sin egen kyckling. Hon hade bara en sak att säga när jag dagarna i ända satt med hörlurna efter mastringssessionerna i Umeå: ”Va ska he va bra för?” Ja. Va ska he va bra för? 🙂 DS

Så kommer alla känslorna på en och samma gång

Emo-babe

Dom här gångerna när man fick det man inte visste att man ville ha. Jag mottog just musiken till föreställningen som ska användas på olika sätt.

Det är skitjobbigt att ge bort sina barn. Mina låtar. Jag blir som värsta hönsmorsan och kontrollerar och har mig. Jobbig. Asjobbig. Jag vet. Kan oftast inte ta in det jag får först förrän efter ett tag för att jag är så inställd på allt som kan gå fel. Begår alla dom här felen som folk som överbeskyddar sina ungar gör. Varnar, skrämmer upp, tvingar till översäkra vägar – fast man veeeet att de växer mest om de får lära sig flyga fritt!

Sen får man då tillbaka nåt som är nåt helt annat och ändå helt, helt rätt.

När tårarna bara sprutar då vet jag att det slog an. Tack, tack R.

Med fingrarna mot tangenterna

Foto: Anna SkjönsbergIdag var fingrarna och tangenterna typ ett. Så här såg jag ut då. Not.

Bilden är från en liten spelning tidigare i höstas då jag var stassad som sig bör. Dagens outfit var snarare lager på lager med ylle-olle on top, en krullig röra på hjässan och en blick febrilt fixerad på tangenterna. Fokus hard-core.

Den här veckan är högintensiv. Det är flera ämnen rörande högkänslighet som ligger i ”pipen” och väntar bakom det praktiska som just nu får företräde. Ämnen som ni skrivit till mig att ni skulle vilja läsa om. Ämnen som faktiskt alldeles särskilt intresserar mig personligen. De ligger där i bakhuvudet och kommer få sin plats när lite tid finns.

Just nu är det helt enkelt mycket praktiskt experimenterande – och det är så fantastiskt roligt att som konstnär få möjlighet att göra det. Går in i det. Helt.

Tittar fram här och säger  – det kommer mera!

Så det blir skönt att lyssna på

Foto: Lisa Lindkvist
Foto: Lisa Lindkvist

Det är mycket tekniskt-praktiskt i ett sånt här projekt. Just nu är det mycket ljud i mitt huvud  (och då pratar jag inte bara om min egen inre eviga monolog). Så är det ju när man både är upphovsman och producent.

Var häromdagen och hälsade på grabbarna på 4 Sound. Det skulle kunna vara så att jag är rätt måttligt populär där ibland vissa mindre ambitiösa själar skulle jag kunna tänka. För jag frågar ju tills jag förstår. Denna dag hittade jag dock ännu ett guldkorn bland personalen, David, som gärna satte sig in i vad jag behöver lösa och förklarade med stor pedagogik och entusiasm. Tack David. Jag gillar dig!

Har länge funderat på om det skulle vara värt för mig att investera i ett live-system från Bose. Det är ett galet smart ljudsystem. En enda hög pelare med ljud som transporteras på ett sätt så att volymen blir nära nog lika hög oavsett var man i rummet befinner sig nära nog. Särskilt bra sägs det vara för just musik av akustisk touch. Det gillar man ju när man vill sjunga så där mjukt och nära. Också.

Sen bara en sån sak att man slipper tänka på att ordna med medhörning. Medhörning innebär att jag som musiker får en chans att höra vad som faktiskt går ut i högtalarna så att jag kan relatera till vad jag sjunger och spelar på ett realistiskt sätt. I vanliga fall är ju oftast högtalarna framför mig, annars, för om micken befinner sig framför, blir det rundgång. Men med detta system som sträcker sig runt om i rummet får jag höra samma sak som publiken. Ovärderligt i en föreställning som utspelar sig i hela rummet.

Men smakar det så kostar det. Det är inte något jag budgeterat och vet om jag kan skrapa ihop till, för men med tanke på att det ger mig möjlighet att sätta upp föreställningen med likvärdigt resultat in nästan vilken lokal som helst så funderar jag nu på det. Starkt.

Sen detta med mickar. Som musikalartist har man ofta myggor, men för att reglera volymen ska man då helst ha en ljudtekniker. Jag behöver ju enligt min budget klara detta själv. Ett av målen för mig i projektet är att undersöka hur jag kan göra ett projekt som faktiskt är ekonomiskt försvarbart att flytta runt även för något mindre publikantal och då är det så klart bäst om jag själv klarar grejen. Så då gäller det att arbeta fysiskt i själva föreställningen med en mick konstant i ena handen – som då dock helst bör vara trådlös.

Grunnar vidare..

Gnun checkar ut

Har slitit som en GNU hela dan, ja hela veckan för att jag ikväll ska, ska, ska ta helg! Fredag, lördag som det ju enligt mitt schema är.

Kan bocka av följande på projekteringens att-göra lista:

-Pressmeddelande ut CHECK
-Möte med spellokal CHECK
-Möte med ordförande för högkänsligas förening  CHECK
-Biljettjänstutredning för bästa effekt CHECK
-Talat med regiögat om förbereda vår projektering CHECK
-Talat med konstnärliga gruppen varav delar finns i söder och ska besökas CHECK
-Läst, läst och läst CHECK
-Sen har jag ju spelat, sjungit, skrivit, det som jag egentligen vill göra hela tiden…! CHECK

Jag behöver se det på ett papper för att inse vad jag faktiskt har gjort. För mina ögonen fokuserar ständigt på nästa sak som ska åtgärdas. Blicken är framåt på att jag nästa vecka (men egentligen helst redan igår) vill skriva fler låtar, jobba text, göra trailermanus, boka tider med samarbetspersoner, visitkort.. Är helt enkelt i det stadiet då jag blir sjukt frustrerad över folk som tar upp hela trottoaren och går långsamt. I varv, kallas det.

Så vad jag faktiskt åstadkommit måste jag påminna mig om för att jag verkligen ska minnas att jo – jag inte bara förtjänar helg – jag behöver helg. Alla gånger. (För er som suktar konkreta tips i vardagen, här var alltså ett –  indirekt så som jag oftast gör: Skriv upp det bra ni gör och det bra ni är oavsett ni gör nåt! Gör en mapp  i mejlkorgen som heter Underbara ord där ni lägger allt fint ni behöver påminna er om. )

SPELADE gjorde jag ju igår också. Rart. I en pyttelokal där allt var mys, arrangörerna toppen och soppan galet god. Jag var nervös för det fanns ingen medhörning. Jag hörde inte alls vad publiken hörde och det kan få mig, nära-ljud-hörlursälskaren, att bli lite nojig. Men det gick hur bra som helst. Jag glömde en fras. Hoppsan. Fast fingrarna spelade vidare. Hurra för mina fingrar. (De behöver också helg nu, vill jag lova.) Jag spelade några fel ackord. Oj. Men det visste mest jag. Fast den nya låten var det fler än jag som höll med om att den är rätt speciell, nya arret perfekt till föreställningen och många leenden och skratt var det som jag denna gången faktiskt var tillräckligt närvarande för att ta in och njuta av. Med andra ord – sakta men säkert – framåt.

Flera nya ansikten var det också på gårdagens föreställning som genast gick helt gick igång på ämnet i För sensibelt begåvade. Ämnet engagerar.

Nu är det dags för arbetsveckans två sista dansklasser. Bästa distraktionen. Sen efter helgen fortsätter vi.

NÄSTA vecka är det dags att avslöja var och när föreställningen kommer äga rum.

Häng me!

Sarah Nilsson

Lycka är en ny sång

Yej!

En sån som bara kommer. Jag vet. Det låter magiskt. Och det är magiskt.

Det är som om alla tankar som gått och bubblat inombords plötsligt manifesterar sig i något konkret.

För mig är pop-sånger den ultimata konsten. Det är kort, det är koncist. Vi utvecklar en tanke på tre minuter. Och sedan en annan.

Just dagens tanke var mitt i prick för föreställningen. En nyckelsång. Och fort gick det. Text, melodi, ackord och hyfsat komp på ett par timmar.

Så nu är jag så otroligt nöjd med sig själv och ska unna mig både promenad i ljuset och en portion Palak Paneer. Jag tror till och med jag ska slå till på ett vitlöks-naan. Alltså, banne mig, idag blir får det till och med bli lite Papadams!

Vi ska väl inte ta i. Meeeen.. det är nog bästa låten jag skrivit på länge.

Ni som älskar mig, påminn mig om den här dagen någon av de där andra.

Bubbel! Kvitter! Pirr!