Personer som inte vill säga vad som är fel

Jag tycker ni är superkluriga. Så är det. Det är erfarenheter från såna som ni som får mig att bara vilja umgås med barn och djur för all framtid. I evighet. Amen.

Ni som hellre försvinner än säger vad som är fel. Ni som lever med ert pokerface och på nåt sätt förväntar er att andra är tankeläsare. Ni som bara sluter upp som en mussla och envisas med att ”allt är bara bra”. Ni som har så föga tilltro till er omgivning att ni inte ens tror det är lönt att säga vad som är fel.

Nej, jag pratar inte om er som är tysta av naturen. Många tystlåtna personer som jag mött vet ändå precis när det är värt att öppna munnen.

Talar nog snarare om er som har svårt att säga och prata om sånt som är besvärligt. ”Jaha, duh”, tänker du nu. ”Då kan du väl fatta att man håller tyst.”

Ja, det kan jag fatta.

Och inte.

För när du håller tyst så ger du verkligen inte omgivningen någon som helst chans att ändra på det som är fel. Om du inte säger nåt finns det nämligen verkligen ingen chans alls att denna andra fattar hur den kan göra situationen bättre.

Men du kanske förlitar dig på slumpen? Vad vet jag?

Konstigt, konstigt att jag ändå blivit så förtjust i så många av det här slaget. Så nåt bra måste det ju vara med er. Nåt som ni vet som inte jag gör.

Men tänk om ni då kunde ha öppnat munnen ibland bara lite mer och förklarat. Så jag slapp gissa.

För jag känner ju ändå alltid på mig saker. Ändå.

Kan hon aldrig bestämma sig? Igår skrev hon om folk som pratar för mycket och idag om folk som pratar för lite. Ja-aa – så är det – allt i livet är balans. Och själv är hon perfekt. Så klart inte. Är både och jag med och bjussar på en hel del av det och hoppas fler ska känna igen sig i föreställningen För sensibelt begåvade. Biljetter till den charmigaste föreställningen i stada hittar du på Ticnet. Kom!

För ingen vill ju vara en soptunna

Jag vet inte vad jag hade gjort i livet utan vännerna som finns där och lyssnar. Som stöder. Som kollar upp en lite då och då när de vet att det kan behövas.

När jag var yngre så pratade jag alltid om mina utmaningar och det jag inte förstod. Analyserade. Skruvade itu. Vred och vände på mina känslor i ett fåfängt försök att förstå dem och omständigheterna där de uppstod.

Förstå sina känslor intellektuellt tror jag inte längre man alltid kan. Eller bör. Idag betraktar jag till och med vissa känslor snarare som ett symptom som kommer när jag inte tagit tillräckligt väl hand om mig och undviker att gå in i för mycket analyserande innan jag är i balans igen.

På den tiden hade jag däremot vänner som lyssnade, lyssnade, lyssnade, lyssnade och lyssnade. Och lyssnade, lyssnade, lyssnade och lyssnade igen. Ni minns, det var på den tiden man talade timmar i telefon. Jag lyssnade också, så klart. Men poängen var att jag verkligen hade mycket oregerligt inom mig och det enda sättet jag då kände till för att hantera mina utmaningar var just att prata om dem.

Vänner som lyssnar har jag fortfarande – i sanning – dock på ett helt annat sätt. Idag kör jag snarare mer intensiva fakta-updates med de närmaste då och då och eller när det är extra klur, något jag verkligen behöver hjälp med att ”lösa”. Idag försöker jag dessutom mer medvetet att variera personerna. Och när jag mår bättre försöker jag (även om jag inte alltid lyckas) uppdatera de som funnits där och lyssnat under det jobbiga, så de också får ta del av den goda vändningen.

För ingen vill ju bara vara en soptunna.

En person där det onda lastas av. Lättad blir den som hivat av sig, men tyngd blir den andra. Den lättade kan kanske till och med fortsätta med ett liv, ett liv med val som kanske inte är så bra, för att ångesten ju lättas när vi får prata.

Det är så klart bra med lättad ångest. Men det kan också göra att vi ej känner ett tillräckligt starkt behov av att tvingas ta itu med det vi måste.

Jag lärde mig tidigt den hårda vägen att det inte alls alltid är bäst att lyssna på människor och låta dem gråta ut. Jag förstår att det är kontroversiellt att skriva så här, för detta är självklart ett avvägande. Men jag har flera gånger i livet fått se hur personer som mår dåligt om och om ältar sin situation för sina närmaste men undlåter att ta tag i den. De som lyssnar blir här medberoende, i sina välvilliga försök att hjälpa, eftersom personen får sin tillfälliga ångest dämpad och därmed kraft att ”stå ut” ett tag till utan att ändra något.

För det är läskigt att ändra sin situation. Det är skrämmande att möta rädslorna som en nödvändigt förändring innebär. Och vi gör det tyvärr oftast inte förrän vi absolut måste. När vi inte längre står ut. Därför kan det ibland faktiskt finnas anledning att strypa ventilen..

Hursomhelst är det ju naturligt att ha olika funktion för olika människor i sitt liv.

För väldigt många är jag den som är mottagaren och tröstaren. Likaså i jobbet som krisstöd. Kanske inte en tyst sådan, men personen som fokuserar på den andre och peppar ur ett lösningsorienterat perspektiv. Jag tycker om det – för jag gillar att hjälpa och jag är bra på att se potential.

Men sen har jag ju då andra i mitt liv som helt klart lyssnar mycket, mycket mer på mig (ni vet vilka ni är) än jag på dom. Min barndomsvän Ellie till exempel är den absolut bästa lyssnerskan jag vet och jag har ärligt talat alltid lite dåligt samvete när jag lämnar henne för att hon är så fantastiskt bra på att ge råd utan att döma.

Summa summarum – man får inte alltid tillbaka av samma personer som man ger till. Och så är det nog bara.

Men jag tror det i alla fall kan vara bra att ibland titta på sig själv utifrån och fundera över hur man dryftar sina utmaningar med sina närmaste:

1) Luftar jag upprepat samma sak – ältar – fast problemet egentligen redan är konstaterat?
2) Är det alltid jag som pratar om mina problem? Eller är det alltid jag som lyssnar? Och vill jag ha det så?
3) Tänker jag på att även bidra med annan sorts energi i relationen så att den kan fortsätta frodas?

och viktigast

4) Arbetar jag på att förändra min situation? Istället för att bara prata om den..?

Vi högkänsliga är högriskare såväl som soptunnare och som iskyfflare. Bara att fundera på vilken kategori du eventuellt lättast hamnar i? Kanske i båda? Känner du dig för mycket som en soptunna i en relation är det dags att sätta en gräns. Är det tvärtom du som märker att folk tar avstånd på grund av att det blir för mycket prat om ditt bagage så är det också dags att fundera. Självklart kan man tycka att folk ska stödja en. Men det kan man göra på olika sätt och oftast bäst bara genom att vara. Till syvende och sist behöver vi våra relationer och lika mycket som vi behöver vårda oss själva behöver vi värna om de som finns där för oss.

OM JAG nu ändå ska va en soptunna då och då så vill jag i alla fall gärna vara en sån som komposterar avfallet så blommor kan växa ur det. Blir det i lagom mängd så ska det nog gå bra.

Massa kärlek till er denna vackra septembermorgon!

EXAKT TRE VECKOR TILL NYPREMIÄR AV FÖR SENSIBELT BEGÅVADE! Nu har biljettförsäljningen börjat rusa! Häng på och skaffa biljett på Ticnet precis till den dagen du vill! Föreställningen spelas den 1, 7, 15 & 21:a oktober. Jag har haft hela försäkringsbolag, skådespelare, känsliga, okänsliga, roliga, oroliga, ja alla sorter i publiken. Väldigt många kommer tillbaka. Så ja, detta är en föreställning som liksom berör något som är så allmänmänskligt och som i sanning förtjänar en helt egen afton! Härliga vurma på Birger Jarlsgatan erbjuder fantastisk mat och dryck – charmigaste afterworken i stan helt enkelt. Planerad så att allt är klart kl 21 så att du till och med hinner hem och natta barn. Bra va? Välkommen!

Jag älskar att mysa

Foto: Lisa Lindkvist

”Du är verkligen en mystjej” minns jag att en före detta pojkvän alltid sa till mig. ”Sarah, ska vi mysa?” ”Ska vi myyysa?” Förslag som alltid funkade. För jo, det stämmer.

Många ser mig som en väldigt aktiv och energisk tjej. Det är ju så jag är när jag syns ute. Men jag är ju väldigt mycket ensam också. Och vad gör jag alla de där timmarna jag är ensam? De där timmarna som jag vaktar och värnar om och som jag får lätt panik om jag inte får tillgång till.

Jo: jag myser.

Mysa för mig innebär en soffa eller kanske en säng. En skön filt. Lite kuddar. Böcker, tidningar eller en skärm. Det är varmt och skönt för kroppen. Intressant och spännande för skallen. Kroppen har det ledigt bra och sinnet far på upptäcksfärd.

Nu vet jag inte, alla kanske är så här. Men jag tror nog ändå jag myser lite mer än de flesta. Det är något jag är uppvuxen med. Det ingår liksom i förutsättningen för den här stora energin som hela familjen har i sig men som också har ett onegligerbart skötselråd: Mys. Omvärlden ser ju liksom inte hur energin byggs upp. Men sanningen är att det sker faktiskt till stor del – i soffan. Här laddar jag och bara är.

Nej, mat behöver verkligen inte vara involverat även om det självklart höjer mysfaktorn. Den här pojkvännen jag talade om älskade exempelvis stora långsamma frukostar – vilket jag själv inte gjorde alls. Jag var van att hugga min banan – medan han ville gå och köpa spännande salamis och göra härligt kolestorlstinna smörgåsar i våffeljärnet att njuta med läcker juice. Om vi säger som så, med allt det här myset och frukostälskandet blev det trots det vanliga älskandet en hel del hull i detta förhållande. Men det hölls rimligt i kontroll ändå.

Jag tycker mycket om att vara med människor som förstår värdet av mys utan en massa prat. Tro’t eller ej. Människor som det känns naturligt att vara tyst med. Därför jublar jag högt inombords när dejten nämner att han gillar serier (uppenbart tecken på mysare) eller att läsa. En av mina favoritvänner att resa med är jag väldigt olik på många plan men även hon är en excellent mysare och därför fungerar det bara utmärkt. För att kunna leva med mig måste man nog antingen själv vara en mysare alternativt förstå att ge utrymme för den delen.

Mys är liksom förutsättningen för sprudel i mig.

Skrivs från myssoffan en mysoptimal lördag i augusti.

Kram på er!

Det är faktiskt riktigt, riktigt mysigt på vurma där jag spelar föreställningen För sensibelt begåvade. Nu är det snart bara fem veckor till nypremiär! Endast fyra föreställningar så se till att boka din plats på ticnet. En riktigt perfekt liten föreställning att njuta med mat och dryck i höstmörkret. På bilden ovan är jag väl sådär lagom mysig i posen – uppstilad som jag är för några år sen för att marknadsföra min musik. Men soffan är min äkta myssoffa som jag sitter på precis här och nu.

Mer semester i vardagen

En egenföretagare har nästan aldrig helt och hållet semester. Så är det. Men den här sommaren har jag haft fler dagar med lugn aktivitet än på många, många år. Välförtjänt och välbehövligt.

Just nu är jag i färd med att styra kosan mot en av mina absoluta favoritplatser här i världen: Frankrike. Där har jag kollegor jag samarbetat med flera gånger och även ska diskutera framtiden med nu. Efter tiden där börjar nästan genast det fulla arbetslivet med många träningsklasser i veckan, repetitioner och kommunikatörsarbete.

Jag har verkligen fått sinnesro dessa veckor på ett sätt jag alltid skulle vilja ha. Detta får mig nu att fundera: Hur får man in mer semester i vardagen? Eller, hur lever man ett liv så att semestern inte är en enda återhämtning? Även om jag förstått att för vissa känsliga kan semestern vara tyngre än vardagen om man ännu inte lärt sig att sätta sina egna gränser och främst följer andras krav.

Vi ska ju inte leva för fem veckors semester. Varje dag ska vara bra och skön – i den mån det går. Har du tid, kanske det kan vara en idé att fundera på hur just detta år kan bli mer rofyllt överlag?

Vet att det är i alla fall en av sakerna jag kommer grunna på bland cikador och vildsvin i Provence.

Biljetterna till För sensibelt begåvade säljs nu vidare för fullt. Passa på att få din biljett till höstens fyra exklusiva föreställningar på vurma Birger Jarl. Nypremiär: 1 oktober.

Om att lära sig ta kritik

Det är lätt att störa sig på andra som inte kan ta kritik. Själva är vi dock rätt ofta omedvetna om våra egna begränsningar på samma område. För vi har ju nämligen så klart rätt! Duh..

Vi är många som inte är särskilt bra på att ta kritik. Högkänsliga och normalkänsliga. Jag tror det beror på att vi så lätt förväxlar återkoppling med en anklagelse – synonymt med att vi gjort något fel, att vi ÄR fel.

Bland högkänsliga gissar jag att det finns två sorter: Först den ena som reagerar för emotionellt på kritik för att det gör så attans ont att inte göra ”rätt” (något som kan vara väldigt viktigt för den samvetsgranna högkänslige.) Sedan finns den som kanske tvärtom lyssnar på kritik i allt för hög grad och anpassar sig för mycket – för att den är så bra på att se världen ur andras perspektiv. Själv tillhör jag omväxlande bägge kategorier och det gäller nog de flesta.

Idag tänkte jag dock specifikt tala om att lära sig bli bättre på att ta kritik.

Det finns säkert många vägar att lära sig ta kritik. Men personligen måste jag säga att tränas som skådespelare är den bästa skolan i att lära sig ta kritik. I alla fall om man hade den läraren som jag hade.

Jag minns när jag utbildades på Malmö Musical Academy för en sådär 15 år sen och vår dramalärare Elisabet Sevholt blev smått tokig på hur vi hela tiden skulle förklara oss i fem minuter varenda gång hon föreslog en justering: ”Ja, men jag gjorde så för att..” ”Men du sa ju först att jag skulle ändra så jag försökte.” ”Jo, jag vet meeen..”

Varför förklara sig? Varför argumentera? Det tar tid. Det är irrelevant. Och viktigast – det ändrar knappast uppfattningen från den som framförde kritiken. Inte utvecklas vi heller när vi genast slår bort möjligheten, det avsändaren försöker tala om för oss genom att säga.

Om man däremot bara lyssnar och förutsättningslöst provar förslaget, då är chansen stor att uppnå något nytt. När det gäller teater sa denna kloka lärare att ”mina förslag är inte den enda sanningen, men jag har som regissör uppgiften att leda er i skapandet av föreställningen som jag tänkt berätta den och därför följer vi mig”. Det kunde jag acceptera. Medgivandet om att hennes ord inte på något sätt var en ultimat sanning, utan en väg att gå, fick revolutionären i mig att tystna och vilja prova på.

Så är det egentligen alltid. Den återkoppling – kritik – vi får är aldrig en ultimat sanning. Icke desto mindre är det något som den som uttalar uppenbarligen uppfattar. Och det kan vara värt att prova dennes tanke, utan att för den sakens skull se den som den enda möjligheten. För något sådant finns såklart inte.

Denna träning har jag gjort att jag idag i många sammanhang i yrkeslivet lärt mig att i alla fall utåt tysta min inre dialog och arbeta på. Det har så klart även smittat av sig på det övriga livet, där jag även försöker tänka på kritik på det sättet: Något som någon säger för den tror att det har en potential att göra en situation bättre. Vare sig personen har rätt eller fel så tror den det och det är värt att respektera. Istället för att uppfatta budskapet som att jag personligen är dum, fel, klumpig, okunnig.

Icke desto mindre finns dialogen kvar som en enveten följeslagare än idag när jag får kritik. Så är det. Det är ju så attans viktigt för mig att göra rätt – av nån anledning – och det kan kännas väldigt jobbigt i mig när jag inte gör det. Väldigt, väldigt jobbigt.

Igår gästade jag som träningsinstruktör på en stor känd camping, ett ställe som jag verkligen gillar att besöka för de härliga deltagarna och suveräna platsen. Det var som vanligt härligt med underbara människor som dansade och gav järnet! Med kort om tid att ställa in musiken och mitt adrenalin som kompanjon lyckades jag dock vrida upp musiken alldeles för högt. Så till den grad att en person från personalen fick komma och vrida ner den. En bagatell tänker nog de flesta och en normalcool person tänker förmodligen bara: ”Oj, hoppsan, förlåt, jag gör om och gör rätt nästa gång.” Så tränar jag mig också på att tänka.

Men inuti sätter ändå reflexmässigt en dialog igång som på rutin som växlar mellan försvar och anklagelse: ”Fast sååå lågt kan man väl ändå inte ha?” ”Attans att det inte blev perfekt, dom som har gillat mig så mycket.” ”Fan, också, jag vill ju de ska tycka jag är bäst!” Denna gång argumenterade jag också med uppdragsgivaren. Det gjorde jag.

Men det som slår mig i hela situationen, bortsett från min egen utmaning, är mest hur stor plats den här lilla händelsen tar tag i mig när det samtidigt ute i världen dödas oskyldiga kvinnor och barn ute i de sorgligaste konfliktsitutationer. En sån tanke lyfter proportioner.

Summa summarum: Lär dig ta kritik. Var ödmjuk. Lär dig lyssna, prova. Se det som en gåva från givaren genom möjligheten att uppnå situationens potential. Möjligheten att förbättra samarbetet, resultatet. Men SLÄPP sen, för sjutton! Så himla allvarligt är det nämligen sällan, fast vi på nåt märkligt sätt tror det. Ofta är det nämligen sällan mer än ”en världslig sak”. *

Nu ska jag öva på detta själv idag för uppenbarligen behöver jag det fortfarande. Observera att detta inlägg gäller konstruktiv kritik, det vill säga återkoppling som syftar till att förbättra en situation, prestation. När det gäller all annan form tycker jag ni ska vända ryggen till och i värsta fall lyfta långfingret. Får man också göra. Förresten är redan försäljningen av höstens föreställningar av För sensibelt begåvade i full gång! I semestertider och allt. Se till att i tid få dina biljetter till höstens fyra exklusiva föreställningar!

*Citat från Karlsson på taket av Astrid Lindgren, någon som var obehagligt bra på att låta saker rinna av honom..

FINAL – FÖR DENNA GÅNGEN

Alla foton i detta inlägg: Linda Rehlin

Så är det dags för den sista föreställningen – i denna föreställningsperiod. Biljetterna har varit slutsålda sedan ungefär en vecka och podiet för pianot står där redo på vurma för en sista kväll i känslighetens tecken.

Jag vaknade idag kl 5, sådär som jag ofta gör, helt ofrivilligt. (På väg att bli äldre eller högkänslig? Ni får välja.) Inför varje föreställning brukar jag läsa en lista med anledningar till varför jag gör detta för att peppa mig själv i min rampfeber. Idag valde jag att inkludera lite filosoferande kring min egen resa.

Anledningar till För sensibelt begåvade:

-Jag vill lyfta känslighetens betydelse i vårt samhälle
-Jag vill ifrågasätta den traditionella synen på känslor, känslosamhet och känslighet
-Jag vill uppmärksamma alla känsliga på styrkorna i deras personlighet
-Jag vill uppmärksamma våra möjligheter att vårda oss själva genom en bättre förebyggande egenvård
-Jag vill skapa större kunskap hos anhöriga om hur en känslig kan fungera
-Jag vill bjuda in till en mer tillåtande attityd till känslosamhet, att våga skratta mer åt livets allvar
-Jag vill göra infotainment av ett nytt slag där jag inte bara föreläser skyddad bakom en mask av fakta utan också ÄR med alla pinsamheter som känsligheten också kan medföra
-Jag vill ge ett praktiskt exempel på att det går att vara stark genom att våga vara svag
-Jag vill göra en föreställning utanför den traditionella teatervärlden som möter publiken där den redan befinner sig
-Jag vill visa att det finns intelligent underhållning, ett utbud mellan Wallmans och Dramaten, ett större utbud än vad som oftast syns

Jag ska vara ärlig. Jag är otroligt stolt över mig själv. Alla brev som inkommit under hela denna process, från bloggens start till föreställningarna vittnar om behovet att lyfta dessa punkter.

Jag är också galet stolt över att samarbetet har gått så bra med vurma, ett ställe som jag nu AVGUDAR!

Innan bara älskade jag Singo-alla-stuket i all färgstilsäker bohemchic dekadens. Så tacksam är jag för att ha fått spela en föreställning med det vackraste fönster bakom mig med allt från dinglande snöflickor till ystert vårljus. Men nu betyder vurma för mig så mycket mer. Självklart beror tillfredställelsen från min samarbetspartners sida till stor del på att föreställningen sålt så himla bra. Men sånt är ju också något man skapar tillsammans, allt från en läcker meny till en smidighet rent praktiskt. ÅH vad jag har fått arbeta med fina människor: Allra främst Neta som vågade tro på min idé redan från början, sedan Björn, Eva, Kim, Julia, Sofie ja alla, alla, ni är många fler. Bara en sån sak som att någon annan plötsligt släpar upp mitt piano när jag håller på och roddar. (Ni vet vilka ni är.. Kim och Björn, jag bara säger det för säkerhets skull. Omtanke märks!)

Naturligtvis ifrågasätter jag mig själv och resultatet av det jag skapat ständigt – som den typiska högkänslig jag är inombords. Varje gång jag inte är helt nöjd med min egen prestation. Varje gång jag iakttar en publikmedlem som kanske inte riktigt tar till sig budskapet så som jag önskar det blev mottaget. Eller varje gång jag iakttagit någon som tyckt det varit lite för nära, lite för naket. Eller som inte skrattar så mycket som just jag vill.

Men egentligen. Är jag förvånad? Över att alla kanske inte älskar’t eller förstår? Att kanske en del till och med tycker jag är för mycket? Det som jag alltid är rädd för? Det är ju den verkligheten jag och så många andra levt i. En värld där vi enligt andra ”känner efter för för mycket”, ”tar allting för hårt” och ”överreagerar”. Fast vi är precis lagom enligt såväl naturen som de väsen som vi helt enkelt bara är. Varje gång vi försöker vara något annat bara låtsas vi och missar höjden av vår potential.

Så, jag påminner mig om nödvändigheten JUST FÖR att kanske inte alla förstår. Det handlar om en ökad mångfald. Och att börja stå upp för sin särarts betydelse. För att må bättre själv. Så mår också världen bättre i stort.

Fast om sanningen ska fram så har de öppna reaktionerna av det skeptiska slaget varit försvinnande få. Tacksamheten däremot överväldigande och jag har sett till att spara varje vacker kommentar.

För egen del tar jag emot den uppskattningen som en belöning för allt skrämmande jag själv utmanat mig i genom detta projekt:

-Uppträtt helt ENSAM på scen. Jag menar HELT, HELT ENSAM. Pröva det du! (Fast bredvid mig har jag också haft världens bästa Ilona som publikvärd, Ilona vad gjorde jag utan dig?)
-Uppträtt med enbart mitt manus, min musik – igen.
-Kompat mig själv på piano offentligt.
-Lärt mig sköta ljud och ljus.
-Lärt mig göra musikbakgrunder ( i all brutal enkelhet, ändock).
-Lärt mig släppa in människor i skapandeprocessen – ett galet stort tack till föreställningens regiöga Tove Hellkvist i föreställningens slutliga utformning – och tack, tack till alla övriga i den konstnärliga arbetsgruppen, ni har varit fantastiska!
-Att jag lyckades lösa allt praktiskt med hjälp av allt från pianobärande snälla grannar till flexibla taxichaufförer.
-Har som ensam person lyckats marknadsföra och skapa intresse för denna idé på minimal budget och nästan enbart egen insats i själva scenproduktionen, så till den grad att jag nästan haft full beläggning hela föreställningsperioden och faktiskt kunnat leva av min konst! Friskt vågat. Långt mer än hälften vunnet.
-Har lockat människor att komma igen och igen och igen och hela tiden ta med sig nya människor

Den konstnärliga arbetsgruppen med Lena Berglund, Tove Hellkvist, jag själv, Rikke Buch Bendtsen och Jan-Erik Sääf.

De här senaste åtta veckorna har verkligen varit radikalt olika förberedelsetiden. Innan satt jag själv på min kammare och skrev och producerade. I denna period har jag i stället fått öva mig i hur man håller en föreställning fräsch när man bara spelar den en gång i veckan. (Jo, man måste köra den för sig själv emellan, om ni undrar, med bara en nalle som publik.) Hur lång tid man behöver på sig att rodda när man själv sätter upp allt. Olika sätt att som skådespelare vinkla timing, humor och allvar för att bäst nå fram till publiken. Det sista en fråga som jag ännu inte hittat det slutgiltiga svaret på – eftersom det förefaller vara helt olika beroende på kvällens publik.

Nu längtar jag självklart rejält efter mer fokus på mitt privatliv och återhämtning. Men även en början på att smida planer för framtiden.

Denna enkla föreställning skapades nämligen med målet att kunna spelas precis var som helst, i stor som liten lokal. Det var bland annat därför jag investerade i mitt system från Bose som är lätt att flytta och som kan klara liten som stor lokal. (Tack Johan, jag är så galet nöjd!)

Flera erbjudanden har redan inkommit från personer som har önskemål på sin ort och nu återstår det att som ensam producent göra praktisk möjlighet av detta. Har du önskemål och idéer? Så som Sveriges Förening för Högkänslighet hade? Hör gärna av dig i denna process. Snart kommer det också finnas en film på föreställningen eller i alla fall delar ur den.

Jaha. Vad ska man säga. 29 april – här är vi!

Ikväll ska jag ha KUL!

För sensibelt begåvade – Pressmeddelande

Visste du att upp emot en femtedel av alla människor föds med ett nervsystem känsligare än snittet? För sensibelt begåvade är en unik scenupplevelse om högkänslighet med och av sångaren och skådespelaren Sarah Nilsson som utspelas runt om i rummet, mitt bland en ätande och drickande publik i den charmiga miljön på Vurma Birger Jarls övervåning.

Med en parallell yrkeserfarenhet som licensierat krisstöd i ryggsäcken varvas vid och kring pianot egna erfarenheter från livet som högkänslig med iakttagelser av känslighetens plats i vårt samhälle.

”Allt började med en serie note-to-self’s, slutsatser från den samling empiriska experiment vi kallar livet. Jag vill öppna dörren för det intima. Skratta åt det, hylla det, vurma för det! Rent krasst hämta in känsligheten från avbytarbänken och släppa in den i matchen jämte tanke, logik och förnuft.”

Detta är föreställningen för dig som upplever dig som känsligare än de flesta, för dig som är nyfiken på begreppet högkänslighet, men kanske mest för alla som vill underhållas, förfäras, inspireras och lämna föreställningen med något tänkvärt i bagaget. En föreställning rätt in i hjärtat.

För sensibelt begåvade har premiär den 14 mars 2014 och spelas därefter även den 19 & 26 mars samt den 2, 8, 15, 23 & 29 april. Föreställningen startar kl 19.00, insläpp kl 18.00 för beställning av mat och dryck. Bord bokas på Vurma 08-611 00 45. Biljetter säljs via Ticnet.

Trailer till För sensibelt begåvade på Youtube.

Röster om Sarah Nilssons tidigare föreställningar:

”Med Sarah Nilsson i spetsen har Teater Kärlek på kort tid vuxit till något av det mest intressanta och vitala i Malmös fria teatervärld.” / Skånska Dagbladet om förställningen BrudJävlar

”Sarah Nilsson träffar helt rätt i sin mimik och sin sångstil (…) Hennes slängiga jargong och den underliggande krampaktigheten förefaller vara perfekta teckningar ur vardagslivets relationskaos. Hon ålar omkring med fullt sensuellt pådrag i sin röda klänning, och hon har även ögon som kan förgöra och förföra.”

/ Sydsvenskan om föreställningen Venus biktar sig

För sensibelt begåvade genomförs med stöd från Stockholms stad. Projekteringen och förberedelserna inför skapandet av föreställningen För sensibelt begåvade genomfördes med stöd av Kulturbryggan.

Följ föreställningens uppskattade blogg och läs mer om högkänslighet på www.forsensibeltbegavade.com

Vill du hjälpa till att sprida information om föreställningen För sensibelt begåvade? Känner du en journalist? På denna länk har du ett pressmeddelande i PDF-format som smidigt går att skicka vidare!

PRESSMEDDELANDE FÖR SENSIBELT BEGÅVADE

Ensam kan vara nog så stark – men inte alltid

Har ju alltid sett mig själv som en ensamvarg innerst inne, oberoende av hur alla andra uppfattar mig. Växte upp i en färgstark familj med många barn varav jag var det äldsta som fick ta mycket ansvar. Jag har i och för sig bara två syskon, men mamma var dagmamma och på den tiden var det rätt normalt med riktigt många barn i samma familjedaghem. Jag minns hur jag redan då drömde ljuva drömmar om lägenheten som jag skulle ha för mig själv när jag blev vuxen.

Det här projektet är på det personliga planet ett sorts experiment i att driva min självständighet till det yttersta. För sensibelt begåvade är ju en föreställning som jag på scenen sköter helt själv. Jag spelar, sjunger, ställer in ljud och ljus. Allt i sin enkelhet – men ändå. Detta var något jag ville pröva på efter att ha drivit teatergrupp och arbetat med band och fokuserat mycket på att försöka få det att funka för alla.

Ändock har jag idag blivit smärtsamt påmind om behovet av andra människors stöd och hjälp.

Mitt regiöga Tove Hellkvist och jag hade nämligen idag vårt första rep tillsammans på nästan en månad. Det här är ju inget man kan gå och gnälla om, men Tove har passat på att vara i Indien i ett par veckor – vilket hon självklart var väl värd. Men efter det, när jag stod hemma och flåsade med manuset i hand, blev hon sjuk. Så sjuk att vi inte kunde öva innan det första publikgenomdraget. Ett tillstånd som bara är att acceptera. Jättejobbigt för henne ju. Mest synd om henne ju! Icke desto mindre försatte det mig ärligt talat i panik att visa vad jag hade utan att ha fått det godkänt av mitt bollplank.

Så idag fick vi då äntligen arbeta tillsammans igen. Och äntligen blev jobbet lycka igen. Fjärilar, regnbågar och blåa himlar i mitt inre. Alla klichéer på en och samma gång. ”Fan va bra vi är. Så himla roliga!” skrockar vi helt oblygt tillsammans medan vi leker den allvarsamma lek som teater är.

Blanda inte ihop nöjen med affärer säger dom. Men jag har alltid föredragit att arbeta med vänner. Bakom det valet ligger samma teori som är anledningen till att jag månar om att arbeta med jobb jag älskar: Så mycket tid vi tillbringar på vårt jobb – och därmed med våra arbetskamrater – så det är klart vi ska trivas med dom! Det må kräva tydlighet och omtänksamhet att arbeta med vänner – men det går.

När jag tvärtemot märker att relation nästan blir kyligt professionell. Något nån gör bara för att. Då tänder jag av helt. Så är det bara. Det är inge kul. Läste nyligen att sångaren Petter har samma inställning som jag. Och det känns ju bra eftersom jag gillar Petter, menar jag.

Så Tove, min vän och mitt regiöga. Nu får du aldrig mer överge mig igen. Du får se dig för när du går över gatan. Äta klokt och sova ordentligt. Ta dina vitaminer. För ja, jag behöver dig.

Du är skarp, rolig och så där härligt rejält rak med glimten i ögat som funkar så himla bra på mig.

Jag är ännu starkare med dig. Tack!

Anpassa livet – inte dig själv

Du är bra precis som du är. Jag lovar. Vad nån än tutat i dig. Du kanske inte ännu har hittat ditt forum. Du kanske fortfarande känner att du bara sticker ut. Att du är gruskornet som skaver. Attans. Jag vill ju vara som fisken i vattnet bara tänker du.

Det finns även fiskar förresten som är högkänsliga. Visste du det? Det är ju inte bara bland oss människor som nästan 20% begåvats med en lägre tröskel för sinnesintryck. Och jag vet inte hur lätt för det är för en fisk att byta miljö. Kanske inte så lätt för oss heller. För många kan det vara otroligt skrämmande. Vi liksom står där man ställt oss. Kanske särskilt om man är en högkänslig med ett särdeles aktivt vaksamhets-system. Då är det lätt att bara känna: Ja, men det är ju så här mitt liv ska va, attans att jag inte ska passa in.

Nu är det ju så här att det finns något som heter slumpen. Vem sjutton var det nu som bestämde var just du skulle dimpa ner och hos vilka föräldrar då? Det kan jag inte svara på. Men jag kan lova dig att det inte alltid är precis där du hamnade som du ska vara. Jag pratar inte bara geografiskt. Jag pratar om den sortens människor du omger dig med. Vad du jobbar med. Hur ditt yrke påverkar hur din dag ser ut.

För otroligt mycket kan vi ändra. Små justeringar som kan ha helt enorm betydelse. Det är märkligt men det fattar vi inte alltid. Det känns liksom alltid att som det är nu så kommer livet alltid vara. Och sen gör vi några småjusteringar för att undanhålla vårt missnöje.

Men jag kan lova dig, att om det inte känns rätt, då finns det möjligheter och det är bara att prova sig fram.

Min resa har inneburit att testa olika sorters jobb. Där har jag kommit fram till att det handlar inte bara om själva ämnet. Det handlar också om hur jobbet är uppbyggt. Jag behöver mycket möjlighet till frihet. Kan jobba enormt hårt, men behöver också kunna ta pauser när jag vill. När det gäller människor. Det finns många fina, men de lyfter dig inte helt. Det behöver du. Sök dom som lyfter dig. När det gäller träning. Hur kan du komma igång? Jag som hatade träning upptäckte tricket att vägra mig själv busskort och började gå. Ja, tills jag upptäckte att jag kunde få betalt för att dansa framför en spegel.

Men det är så där vi bör hålla på. Lägga pusslet, bit för bit, tills vi har ett liv som funkar med vår personlighet.

Det går inte över en natt. För mig har det varit en supertradig väg. Väldigt ofta skrämmande. Men det är så skönt när man vet och man ser skillnaden. För varje liten justering inser man att en liten ändring kan betyda så mycket och det gör hjärtat lätt.

Så, kom ihåg nu. Anpassa sig och läsa av omgivningen är bra att kunna när det är absolut nödvändigt och det passar med vad du vill och önskar. Men inte på ren automatik. Du är bra som du är.

Det är ditt liv du ska forma.

Imorgon är det dags för mitt första publikrep, referensföreställningen. Är så nervös att jag kan kräkas. Hallå, det är ju inte alls färdigt! Men idag fick jag igen ett sånt där fint brev där någon tackade för detta projekt och att de upptäckt detta med högkänslighet och vilka möjligheter det innebär. Då är det ju en plötsligt en mening med allt. Även om jag på nätterna just nu funderar mycket på vilken sorts galning jag egentligen är. Biljetterna säljer nu på här på Ticnet, så passa på att skaffa din. Vi ses!

En scenupplevelse för alla sinnen på vurma birger jarl

Nu är ni många som fått er en biljett. Ni som kommer redan på premiären den 14 mars hoppas jag verkligen redan har börjat boka bord och planera för att komma redan klockan 18.00 för att beställa mat och dryck inför föreställningen av För sensibelt begåvade.

Det är ju en helhetsupplevelse jag planerat för er! En charmig after work. En intellektuell krogshow. En varm föreställning. Ja, kalla det vad ni vill. Det blir mat, dryck, musik och finurligheter under en kväll i känslans tecken mitt i en lokal som andas charmigt engelskt bibliotek och skön lokal i Berlin på samma gång.

Denna scenupplevelse skapas för att kunna spelas mitt i den miljö där publiken befinner sig. Och vi börjar på vurma Birger Jarl! Har ni varit där? Det ligger mitt emot biografen Zita på Birger Jarlsgatan och är ständigt fullsmockat med människor tack vare sin goda mat och charmiga miljö.

Det var texten på baksidan på en tavla till en släkting till Neta som gav restaurangen sitt namn. Ja, eller restaurangerna är mer korrekt. Det som började med ett café är nu flera stycken och restaurangen på Birger Jarlsgatan är allt min favorit. Neta är alltså vurmas ägare och grundare och i texten stod om ett brödrecept som släktingen vurmade för.

Vurma, brinna för. Vad passar bättre för en föreställning om sensibelt begåvade, högkänsliga?

Under föreställningen serveras för 199 SEK en varmrätt och ett glas vin eller öl. Det finns en ordinarie att välja på, en vegetarisk och därtill en plocktallrik.

Premiären den 14e mars är slutsåld. Men det finns fortfarande biljetter att köpa på Ticnet till den 29 & 26 mars samt till den 2, 8, 15, 23 & 29 april. Boka bord direkt hos Vurma på 08-611 00 45 och kom ihåg att ni måste komma till er plats senast en kvart innan föreställningen börjar 19.00.

Varmt välkomna!