Jag ligger på en klippa i solen med min käre och äter glass

Ja

I och för sig har jag ingen käre. I och för sig ser jag ingen sol. Och i och för sig är det för mycket snö för glass. Men snart så.

Målbilder betyder allt. Ibland när jag är nere och bara trött på allt så vill jag skratta åt flummerier som säger att det vi föreställer oss skapar vi. Det provocerar nästan. Fast jag egentligen sett flera gånger av egen erfarenhet. Att det jag verkligen sett framför mig, det jag accepterat som en fullständigt självklar utgång i mitt liv, faktiskt blev av.

Lägenheten jag kände på mig att jag skulle bo i. Mannen jag visste jag skulle gifta mig med. Projektet jag såg. Pianot under mina händer. Dom sakerna som innerst inne kändes helt självklara.

Målbild kanske inte är det hetaste ordet i världen. Men om vi säger så här. Jo. Jag tror att vi kan skapa vår verklighet. Och det är där det är så sorgligt med att må dåligt. När kroppen är utkörd och sinnet slött då är det nästintill omöjligt att se möjligheterna. Det är därför vi först måste se till att må bra.

För mig har det varit smärtsamt tydligt de senaste dagarna. ”Hahaha, är du där nu igen?” sa en gammal kollega. Yep. Det är jag. Slutkörd och dann. Men lite klokare är jag ju allt så nu har jag tagit mig i kragen.

Pausat och gett mig otvungenhet genom att bara sova, sova, sova. Strunta i allt som rör upp det inombords. Och så har jag tagit tag i lite surdegar. Det är bra. Redovisat projekteringen, börjat klistra kvitton på papper. Och så har jag städat. När jag städar utombords mår jag bättre inombords.

Två dagar senare kommer resultatet och lusten igen så smått som ett brev på posten. Inte bara för det som är nu utan även för det som komma skall.

Åh, jag vill ligga på en varm klippa i solen med min kära och ja, jag vill ha glass! I sommar vill jag resa och med min klurighet ska jag fixa det! Kanske blir det ett tag lite fysiskt praktiskt fixarjobb också och det blir nog rätt skönt som omväxling. Och så lite bara-vara-känsla ovanpå det.

Jag ser det så tydligt framför mig. Klippa. Sol. Glass. Och så du, då.

Mmm. Det blir bra det här. Det blir det.

TRE VECKOR TILL PREMIÄR! Första publikrepet genomfört, finslipning på gång. Nu är det hög tid att garantera din biljett! Dom fina Kulturtavlorna syns ju överallt och det är så härligt för att det märks! HÄR får du tag i din biljett till vårens charmigaste föreställning i känslighetens tecken.

Jo men allt cirklar väl kring mig

Foto: Anders J LarssonEn av de saker jag älskar och hatar mest med min höganalytiska hjärna är att jag verkligen har förmåga att se saker ur så många perspektiv. Det jag älskar med det är att det kan hjälpa mig att rätt sätt snabbt se en mening med saker. Det kan också hjälpa mig att få förståelse för andra människors motiveringsgrunder för sina handlingar. Det kan också hjälpa mig att vara förutseende och därmed beredd för olika vändningar i livet.

Det jag hatar är att jag har så lätt att föreställa mig andras åsikter. Vissa av föreställningarna är säkert korrekta eller i alla fall fullt möjliga. Medan andra är rena fantasifoster som inte hjälper mig någonstans utan bara tar energi.

Jo, ni gissar rätt. Jag ger er idag ett live-exempel på hur min hjärna fungerar i en situation maxad av stress. Det är dags för att för första gången visa mitt arbete för en grupp människor och jag har inte kunnat tänka på något annat de senaste fem dagarna.

Bredvid min säng ligger tre söndertummade A4-papper där jag skrivit affirmationer i delvis vattenupplöst röd tusch. Det var min kloka syster som sa till mig: ”Sarah, nu får du sluta ge de där andra gamla tankarna så stor plats. Det är bara gamla mönster du vet. Du får träna nu.” Jag visste att hon hade rätt. Stressfyllda situationer, utmaningar utanför vår bekvämlighetszon tar fram alla automatiska reaktioner och tankar. Det är ju precis då vi behöver öva. Inte när det är sol, vi är på stranden och äter glass. Ni fattar.

Så det är då jag måste prata med mig själv och säga. Hallå, fröken. Du vet ju att så här är det bara. Tankarna. Ja, dom är här, det kan du inte förneka. Men exakt vad de säger ska du inte bry dig så mycket om. Iaktta dem, det räcker. Du har ju hört det förr? Eller hur?

Varför delar jag det här med er? För att ni ska tycka synd om mig? Nej, det är det sista jag vill. Det här är ju något jag verkligen vet att jag kan lära mig hantera och därför går jag igenom den här pinan. Igen. Men jag känner att det är ändå rätt hycklande att som högkänslig göra ett sånt här projekt och ändå inte vara ärlig med vilken effekt det har på mig. Det fungerar ju inte så att vi en dag kommer till rätta med vår egenskap och sen fungerar vi som ”alla dom där andra” som vi tror att ”alla andra” är. Nej. Vi har ett drag som gör att vi har en otroligt välutvecklad förmåga att tänka i många steg, vara förutseende, se detaljer, förutse utgångar, vara uppmärksamma för människors reaktioner – något som ofta också är väldigt bra. Och bara för att vi insett att det också kan fälla krokben för oss så upphör det ju liksom inte.

Det är därför jag delar det med er. Så funkar det för mig mitt i en utmaning.

För dig kanske det handlar om något helt annat än presentationen av en egen pjäs som får det att väcka illamåendet i magen och höra visionen av alla andras röster påstådda omkring dig. ”Alla andra” är för övrigt ett väldigt intressant begrepp som jag även tar upp i min föreställning. Men nu är det alltså så, att jag har här min lilla baby som jag har haft kul med i flera månader. Och nu ska någon in och peta i den. Tycka om den. Alltså. Jaha.

Hursomhelst. Det jag just nu stör mig mest på är att jag är så fullt medveten om att för andra är det som sker ikväll nån timme av deras liv. Men för mig är det så fasansfullt stort. Så stort att det påverkar mig totalt just nu och ett bra tag framöver. Det får mig att känna mig så galet självuppfylld. Och så tänker jag då till alla som må tänka att jag är det: ”Ja, jag veeeeeet att världen inte cirklar omkring mig.” Fast inne i mig är det ju så det känns.

Låt oss då ta den tanken ännu ett steg längre. För det är lite roligt det här med att vara rädd för att göra bort sig. Egentligen är det ju en sån galet ironiskt rolig tanke att man tror att alla går och tänker så mycket på vad man gör och inte gör. För det är ju på nåt sätt så man tänker när man är rädd. Men hur tänker vi egentligen om andra? Inte alls så mycket. En obetänksamt fälld kommentar må påverka mottagaren enormt, särskilt om denne är högkänslig. Men för den som sa det kanske det bara var ett yttrande i förbigående, inte alls så viktigt.

Det jag tänker mest på när det gäller själva innehållet i min föreställning är i alla fall att ju mer jag läser om ämnet högkänslighet så förstår jag ju hur vanvettigt olika vi alla är som upplever sig vara högkänsliga. Hur det yttrar sig i våra liv i praktiken, våra historier är ju så vitt skilda. Och jag funderar mycket på hur andra kommer kunna relatera till mina upplevelser. Kommer de kunna det?

Det jag i alla fall varmt hoppas på är att även om man kanske inte har samma stötestenar som just jag har, så kan man överföra det på sina egna och om inte annat känna värme med att det att det finns fler därute som kämpar. Det kan vara rätt hårt att vara en känslig i vissa situationer. Men i efterhand är det faktiskt ofta rätt roligt också. Man får skratta åt sig själv. Det är ju det jag ofta gör. Med kärlek. Och ni får gärna skratta med.

Stor kram och kärlek till er alla!

Ikväll ska vi försöka få ihop ljudet också för första gången. Må universum vara med oss! Är så galet glad för att jag nu strax ska gå väg och hålla en Zumbaklass för de anställda på ett företag. De vill ju bara dansa och jag är så glad att de ser till att jag också gör det idag!

Annars är man bara en liten lort

Våga

Så sa Jonatan till Skorpan i Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren. Då handlade det om att samla mod för att bekämpa en ondskefull makt. En mycket stor och viktig anledning för att ta sig ur sin bekvämlighetszon. Men det är ändå en fras jag brukar använda på mig själv för att peppa mig genom nästan vilka rädslor som helst.

Jag har ofta blivit kallad modig. När jag gjort ovanliga val och som det heter ”följt mitt hjärta”. Märkligt nog har jag själv svårt att ta det som en komplimang. Min mer paranoida, snarare än vaksamma högkänslighetssida tänker nämligen genast: ”Jaha, dom tycker alltså att jag är en komplett idiot som bara gör det ingen annan nånsin skulle få för sig att göra”.

Skämt åsida. Det här med rädsla är ett ämne som fascinerat mig ända sedan jag var liten. Jag har många minnen av hur rädd jag var som liten. Men på just den punkten var mina föräldrar många gånger fantastiska. De lugnande nämligen inte bara ner mig utan gav mig även redskap att själv hantera min rädslor. Sällan fick jag slippa undan för att jag var rädd. Jag fick i stället hjälp att våga – och vinna. Bara en sån sak som när jag under en tid var vanvettigt rädd för Riddar Kato i Mio min Mio och min pappa kom in till mig med en kavel. ”Slå honom i huvet om han kommer!”.

Under en väldigt lång tid i livet levde jag dock ändå för att undvika rädslor. Ett beteende som ledde till den värsta av alla känslor enligt mig. Ångest. Det är märkligt. Här gör man allt för att låta bli att få vara rädd och så kommer det då en ÄNNU värre känsla!

Det finns inget så plågsamt som ett liv i undvikande av rädslor enligt mig. Därför gör jag idag, så mycket jag i alla fall bara kan, tvärtom. Det vill säga. Jag gör det jag längtar efter även när det skrämmer skiten ur mig. Som den här föreställningen. Idag fem veckor innan premiär får jag stunder där jag tänker: ”Men vad är jag för en jävla idiot egentligen? Vem fan tror jag att jag är?”. Men den här idéen har ju levt i mig så länge och den ger sig inte. Då är det bara att fortsätta.

Samma sak var det den gången jag ville bryta mig ur ett förhållande. Den gången jag ville lämna ett tryggt jobb. Omständigheter som på pappret var bra men som mitt inte var tillfredställt med. På den tiden tog det flera år för mig att lyssna, en gång till den grad att jag under en två-årsperiod totalt fastnade i min ångest i ett stadium av handlingsförlamning och 20 kilos övervikt som resultat. Den värsta tiden i mitt liv.

När det sen inte går längre. När man äntligen agerar. Det är ju då man märker att själva rädslan är så otroligt mycket mer skrämmande än vad verkligheten någonsin är.

Med andra ord. Det finns rädsla som är bra och nödvändig. Men det finns också en rädsla för förändring och det okända som gör oss mindre gott. Den som kommer som en kritisk tanke efter att vi fått en en rolig lustfylld idé. Den sortens drakar behöver motstånd.

Så det är därför jag idag lever som jag gör.

Pratar med mig själv liksom så här:
”Jaha. Vad vill jag?
Jaha, det! Det låter kul!
Men åh, vad läskigt, vad ska alla tänka? Det spelar ingen roll. Kör!
Du vet ju nu att det är långt värre det du går och tänker när du inte gör.
Så GÖR. Annars är du bara en liten lort.”

Och vänner. Att vara en liten lort är helt ok också. Det är vi alla till mans. Men om det gör oss mer illa än väl. Då kan det vara dags att prova nåt nytt. Bara så. Ok?

Vad gör du min älskade just nu?

Ooh my darling

Alltså den här bilden. Jag var bara tvungen.

Dagens text går till alla oss som fortfarande väntar på vår kärlek. Partnern. Polarn. Vännen att älska och att älska med. I nöd och i lust.

”Han är på väg. Jag lovar han är på väg!” tröstade jag till min kära vän i kärleksnöd. ”I så fall har han fanimig ett riktigt jävla dåligt lokalsinne!” fnyste hon.

Idag såg jag äntligen det 200:de avsnittet av How I met your mother. För er som inte vet så är det en 2000-talets Friends som bygger runt att huvudkaraktären Ted som berättar den osannolikt omständliga och ändå underhållande historien kring hur han träffade mamman till sina barn.

Jag var inte så himla förtjust i serien till en början för jag missade liksom poängen med bakgrundshistorien. Och det är ju den som är det fina i kråksången.

Det finns dom som föredrar att ge slumpen äran för allt som händer. Och så finns det vi som nånstans på nåt sätt vill tro på en slags mening med det som sker.

Det må va en ren snuttefilt och ej logiskt ur ett bevisbart perspektiv. Jag bryr mig inte. Livet känns varmare så. Och med alla dessa mirakel jag ser omkring mig varje dag i kombination med ständigt nya vetenskapliga upptäckter så känns det heller inte så himla osannolikt. Därför tilltalar det mig mycket att fundera på hur jag kom dit jag är i dag. Att se hur det jag en gång såg som misstag och omvägar ibland faktiskt lyckades bli själva huvudspåret.

Jag tycker om att i How I met your mother se på hur den romantiska Ted med sina udda hobbies och ibland smärtsamt pinsamma humor letar efter kvinnan i sitt liv medan alla andra redan mött den dom ska ha. Det är så uppenbart varför det ju inte fungerar för honom tills saker faller på plats.

Jo. Jag vet att det är ett tv-program. Men jag har sett detsamma i verkligheten med. Saker blir när dom ska bli.

Men det är ganska kul att fundera på vad du gör just nu. Var nånstans är du på vägen mot mig? Vad gör du just nu? Har du tagit en vilopaus? Är på fest? Gått vilse? Eller är det kanske jag som råkat gömma mig?

Var du än är hoppas jag du har det riktigt bra. Jag har det ändå faktiskt rätt bra själv.

Så tar’e chill. Vi syns sen!

Att vandra vidare med hjärtat lätt

GåNär man har temperament måste man vara bra på att säga förlåt.

Många säger till mig att jag ursäktar mig för mycket. Det må vara hänt. En dålig ovana som har sina orsaker. Särskilt när jag ursäktar mig för något jag egentligen inte behöver be om ursäkt för, eller egentligen knappt menar.

Men generellt kan jag ändå tycka att många människor gott kunde be om ursäkt mer.

Hur farligt är det? Att säga: Du, jag trampade i klaveret?

Jag är stolt över att våga säga ifrån. Att kunna säga stopp. Att när det behövs kunna säga hej, hörni lyssna!

Men jag är verkligt, verkligt ledsen över dom gångerna jag sårat människor bara på grund av alla dom här känslorna som rinner över. Det är lite grand därför jag blivit bra på förlåt. Lite över-bra, då nästan. Fast ett förlåt kan ju aldrig ta bort det som hände.

Men man kan gå med öppna ögon i det som hände. Se det, erkänna det. I stället för att bygga upp något falskt alibi som rättfärdigar det rövhål man va.

Så gör en del. Men så vill bara inte jag va.

Ibland är det man själv som blir sårad. Blir riktigt sårad. Då är det lätt att tänka att jag ska hämnas hela världen. Som en kille jag kände som minsann framöver inte skulle behandla kvinnor juste mer på grund av hon som mosade hans hjärta. Tji fick hon. Inte.

Har lovat mig själv att oavsett hur sårad jag blir kommer en människa som behandlar mig illa inte få mig att bli likadan. Att låta den personen definiera allt som kommer efter. Det vore i sanning att ha blivit besegrad.

Jag tror på bra adjö, när det går. Att titta på det man trots allt hade och som var värdefullt med kärlek. För bara för att det blev fel var ju inte allt fel. Ett sånt brev fick jag idag. Tack M. Det värmde. Stort.

Om inte annat så befriar det. Ger sann frihet och ingen ånger. Allt är sagt. Måhända smärtsamt. Men i respekt.

”Jag önskar dig allt gott.” Ord som gör hjärtat lätt.

Nu går vi vidare.

Sluta spekulera

Tänk om

Gränsen mellan att vara vaksam, förutseende och nära nog – paranoid – kan vara högst flytande.

Jag är något av en mästare på analys. Jo, det vågar jag nog säga. Har ju till och med varit anställd i säkerhetsbranschen med titeln analytiker. Där sa man att jag var förutseende. Det är visst något som är bra.

Det var roligt att hitta en funktion där detta i så hög grad värderades. För i verkliga livet kan det ibland bli så fel.

Att ha en förmåga att kunna se många alternativa utgångar är en av de talanger som högkänsliga enligt de studier som finns kan vara särskilt glada över. Högkänsliga utgör ju nästan 20 procent inte bara av människor, utan även andra arter. Funktionen i naturen är ju just att kunna förutse för att kunna varna och värna om den resterande gruppen.

Jag har tillbringat så mycket tid med att försöka tänka ut lösningar i förväg och ramlar fortfarande dit ibland. På något sätt tänker jag att om jag går igenom varje möjlig utgång i huvudet så kan jag komma fram till den optimala lösningen och därigenom lyckas.

Det man inte tänker på är att detta tar väldigt mycket tid. Ibland är det faktiskt bättre att satsa, misslyckas och hinna prova igen.

”Sluta spekulera” sa min vän Anna till mig när vi båda var singlar i tidiga 30-årsåldern och jag ältade om en killes intentioner. ”Fråga honom i stället!”.

”Men tänk om.. ” började jag.

”Sluta tänk!” sa hon. ”Fråga!”.

Jag minns hur jäkla sur jag blev. Sicken vän va. Som inte ens vill lyssna. I efterhand gav hon mig nyckeln till något som löste en knut som sessioner av terapi inte kom åt. De viktigaste sanningarna är ju oftast de man inte vill höra.

Nu för tiden har jag noll tolerans med ältare. Just därför jag är något av en tillfrisknad sådan.

Det är suveränt att kunna analysera och se möjligheter. Men om det hindrar oss från att agera, skrämmer upp oss och bara stjäl tid, då kan det vara dags att ifrågasätta om det verkligen går att få fram en lösning den vägen.

Idag har jag återigen repat med mitt regi-öga Tove. Mindre kul och mer jobbigt idag. De där sista knutarna att lösa. Har beklagat mig över att jag inte vet hur jag ska lösa det i en timma nu. Fan. Men det är ju som sagt ingen idé att spekulera. Det går bara att prova. Precis som livet.

Hej på er!

Är du pepp?

Mitt sexårskalas. Var attans pepp.

Jag är lite pepp. Just nu. En stund. Så då vill jag rida på vågen. Svaret är som så ofta: Musik. Ska dansa omkring här som den vettiga tok jag är. Ni får gärna va med.

Så varsågod, nästa Spotify-lista: Pepp för sensibelt begåvade

Återigen, det här med musik är ju så otroooligt personligt. Så ja, snälla fyll på listan med vad som får dig pepp! Är sjukt nyfiken!

När det gäller musik som gör mig pepp är jag särskilt enkelspårig. Det är mycket dur (en numer utrotningshotad harmoni i kommersiell musik enligt en artikel jag just läste men som jag nu ej kan hitta) och det är mycket klapp och klang. Nä. Så långt kanske vi inte ska gå. Men det är ingen hejd på klyschorna när det gäller vad som får mig pepp. Schlager kan absolut ha sin funktion. Och damn vad jag älskar hip-hop i bilen.

Ofta handlar det ju om minnen jag har till låtarna. Låt nummer ett till exempel, Pata pata med Miriam Makeba påminner mig om min älskade morfar. Morfar dog när jag var tio år men jag hann få en rejäl dos. Han var vad man kallar ett ”äkta original”.  Urmakare från Lillträsk som levt ett hårt liv med begränsad lungkapacitet och dålig hörsel. Han var så jäkla tjurskallig och så jäkla glad. Han satte på Louis Armstrong. Han satte på Cornelis. Och han satte på Miriam. Och så sjöng han med det galnaste rösten och flämtade lite lätt av ansträngningen. Morfars näsa bär jag med stolthet.

Vad får dig pepp?

Solen skiner, jag har just skrivit ett bra stycke text och nu börjar det likna nåt.

Ha en ljuvlig onsdag, vänner!

Mamma och morfar på den tiden det begav sig. Pepp.

Så rolig är jag

En Trötters bekännelser.

Det började bra. Taggad för första utekvällen ever med en av de bästaste bästa jag vet. Så taggad att jag tog tid för en riktigt klassisk stirr-ögon-selfie. A moment to remember. För jag hade ju till och med tagit på mig fin(fusk)pälsen, vet ni. Kosan styrde nämligen mot fina Sjöstan där kvällen skulle inledas med middag.

Sarah Nilsson

Inte vilken middag som helst. Fröken Louises middag. Även om hon slänger ihop något med vänsterhanden blir det undantagslöst en fest för gudar.

Jag tvekar när jag ser vinglaset ståendes på bänken intill dom läckra salladsskålarna med het laxsalsa. Fast. Vadå. Vin hos Louise innebär ju alltid ett riktigt gott vin. Ett glas kan ju inte skada.

Middagen fortlöper ackompanjerad av smaklökarnas ystra hurrarop. Många ämnen hinner avhandlas. (Plus på kontot där i alla fall.) Lite mer vin.

Sen känner jag första gruskornet bakom ögonlocket. Jag känner det andra. Nej. Hm. Soffan där, med den luddiga filten. Den ser ju skön ut. ”Du. Kan vi inte sätta oss där och prata.”

Förrädiskt. Det är kört. Hejdå Stureplan.

Foto: Louise Spåra

Första utekvällen sedan nyår. För att vara singel tycker nog folk att jag går ut sällan. Det gör jag. Är rätt less på den sortens barvalsande. Kostar pengar och samma visa för det mesta. Privat fest, däremot då är jag på, på, på. Men oavsett. Jag är bara ingen nattmänniska.

Ett stort antal vänner har jag fått på några av mina vilda tok-rus-nätter där hela mitt väsen ropar ”livet är kort, lev nu, nu, nu!” Såna kvällar har jag. Ett par per år kanske? Då är jag party-prinsessan nummer ett som är vän med hela världen. Men det är mycket som ska klaffa för att få mig i precis det läget. Inte nödvändigtvis en bra dag. Tvärtom, ganska ofta faktiskt. Någon galen energi som bara måste få utlopp.

Folk som har lärt känna mig i det läget kan först bli smått besvikna när de kommer nära inpå. För sanningen är att jag är hon som behöver sova mycket och som därför kan sova varsomhelst. Närsomhelst. Ståendes, liggandes. I folkmassor. Måste jag sova, då måste jag sova.

Jag har en teori om det. Många berömmer mig för min höga energinivå. Och det är sant. Den är osedvanligt hög har jag kommit att förstå. Men den kommer med ett high-maintenance pris. Den ger liksom inget utrymme för fusk.

Därför är jag hon som somnat klockan 20.00 med vidöppen käft mitt i soffan på en lägenhetsfest bland the coolish folk i Malmö. Och sov till midnatt då jag var pigg igen. Jag är hon som när jag jobbade med show på Silja Line var tvungen att gå och lägga mig varje kväll vid 20.00 och sova tre timmar för att orka gå upp och göra midnattsshowen. Jag är hon som egentligen helst somnar 22.00 för att va riktigt sådär lärk-yster som hon lätt är.

Sen spritter jag då upp, nära nog provocerande vid klockan 6-7. Mer än åtta timmar behövs sällan inte. Men just åtta timmar.

I artist och skådiskretsar, bland nattsuddskungligheter, har detta betraktats med viss skepsis. Det är inte så cool. På en årlig fest dit jag alltid återkommer blev jag kallad ”kristen”, vad det nu ska ha att göra med att behöva sova mycket. En bild av präktighet kanske?

Jo, då är jag väl präktig. Men det är liksom en naturlag. Vem skulle annars vilja somna precis när det är roligheter med finaste bönan på gång?

Flavours by Louise

Kära vackraste Louise, jag är så otroligt tacksam för dig i mitt liv. Hur många vänner lagar all mat och leder köksarbetet åt en när man fyller 40? Hur många vänner säljer 30 jäkla biljetter till ens föreställning för att supporta? Hur många vänner bjuder på tre-rätters middag på högsta nivå varje gång man blir hembjuden? Jag är så, så, så tacksam för att ha dig i mitt liv. Även utan allt fint du gör, för du är fin, bara du, precis som du är.

I’ll make it up to you. I promise.

Är du en sov-känslig precis som jag? Eller är du känslig som har en svårare period? Jag förstår att om man har barn så är det mycket svårare att få till det och då skickar jag bara en bön till universum om att saker snart blir lättare. Men annars. Sömn är svaret på så mycket. Så behöver du, sov. Just nu ska gudarna veta att ja, jag behövde. Jag samlar kraft. Fyller på bränsle. Mitt maraton har en bra bit kvar. Samla kraft du med. Lägg dig tidigt ikväll. Ja, börja plocka ihop redan kl 21.00, släck ljusen. Bädda upp sängen. Och glid sen ner med en bok. Det bästa, bästa, bästa. Härlig söndag på er.

Hur viktigt är det på en skala?

”Varför måste just jag va en sån som måste välja mellan antingen bröst eller snygg rumpa” kommer jag på mig själv stå och väsa till mig själv i spegeln.

Julens 5 extra kilon har lett till ett mirakel. Hello boobies. Samtidigt är det bara att acceptera. Goodbye tight ass. Men vafan. Hur viktigt är det?

Your body rules

Ja hur viktigt är det? När jag läser om stora inspiratörer som Mikael Andersson som föddes utan armar och ben och som bara maxar sitt liv på möjligheter vill jag ge mig själv en stor fet höger när jag stör mig på såna fantastiska lyxproblem. Visst ska man ta hand om sig själv. Men hur vi ser ut är inte dom vi är och det är vi så många som verkar glömma.

Jag ska  inte kasta sten i glashus. För med den här känsligheten kom ett stort ifrågasättande som under tider, särskilt när jag var yngre, var otroligt påtagligt. Vi försöker se oss själva ur vad vi tror är omvärldens ögon.

Studier indikerar att ätstörningar är vanligare bland högkänsliga personer. Ännu ett bland exemplen på hur symtomen kan se ut för en icke väl omhändertagen känslighet. Själv har jag sluppit någon mer extrem form. Dock har kroppsmedvetenheten alltid varit där och starkt gjort sig till känna och påverkat hur jag tagit hand om mig. På gott och ont har den styrt mina val.

På något märkligt sätt gör många av oss utseendet till området där vi kommer hitta lösningen på våra problem. Det är konkret. Det är nåt att ta på. Lättare än abstrakt oro och svåra val. Inte ovanligt alls, kvinnors störda självuppfattning är ett av de mest markanta signumen av vår tid. För män blir det också allt vanligare. Tyvärr.

Icke desto mindre. Så tomt det alltid blir inombords blir när man märker att den lösningen aldrig varar.

Det som däremot varar är en glädje i det som blivit oss givet. Har man fötts med armar och ben är det banne mig vår förbannade plikt att ta vara på dem och vårda dem. Göra vad vi kan för att de ska fortsätta fungera. Så vi kan springa, hoppa, leka – allt som vi fått möjlighet till.

Så just nu njuter jag av att kroppen är i rörelse igen. Och att jag HAR bröst. Och rumpa. Hurra.

Ut och lek i snöflingorna!

Dags att döda några älsklingar

Det här med att ifrågasätta, det är något som jag tror på å det starkaste. När det gäller såväl ens egna som andras tankar. Men under själva skapandeprocessen krävs det motsatta och all kritik måste läggas åt sidan.

Till efteråt. Då kan man börja skära.

Idag har jag presenterat mitt första manusutkast. Får erkänna att det sista tiden har känts smått ironiskt att skriva om känslighet och egenvård. De tre senaste dygnen har jag vaknat av mig själv mellan kl 3 och 5 på morgonen och börjat skriva. Jag hade mitt mål, den första presentationen skulle vara klar idag och hur svårt det än alltid är att knyta ihop säcken så måste det göras.

Med höstens projektering i bakfickan har det över jul och nyår skrivits så fingrarna värkt. Bokstavligen.

Manus presenterades så idag för mitt  skarpa regiöga Tove som med pricksäkra kommentarer bekräftade, förkastade och förtydligade medan jag rödögd och medfaren antecknade och försökte hålla tand för tunga. Går alltid så där halvbra. För så klart man försöker skydda sina älsklingar till sista stund.

Under en lång tid i högstadiet och gymnasiet slutade jag under en tid helt upp med att skapa. För mig var den tiden och den miljö jag befann mig i så fylld av konstformer som snarade handlade om perfektion och förvaltande att jag omöjligt kunde se min egen plats i det hela.

Jag gick på konstskola och målade olja när jag var kring de tjugo. Berömdes för mitt hantverk men kritiserades för att jag var för traditionell. Det ledde till ett ängsligt måleri där jag mer försökte göra något utifrån vad jag uppfattade som andras förväntningar i stället för min egen lust. Det kändes jättejobbigt och till slut tröttnade jag.

På många sätt älskade jag Adolf Fredrik och Stockholms Musikklasser där jag gick. Men där handlade det om att upprätthålla traditioner och perfektion och snarare än att uppmuntra till eget skapande.

Att det till slut lossnade på nytt med text och musik tror jag berodde mycket på de låga förväntningar jag hade på mig själv med verktygen. Det var bara kul och knappast allvarligt, det här med pop. Och manuset var väl typ bara ett kåseri. Så jag bara gjorde.

Den allra första tiden visade jag ändå inte upp något för någon. Det var så skört. Någonstans insåg jag också instinktivt att kreativiteten först behövde fritt utrymme innan den utsattes för kritik. Så gör jag än idag.

Men sen, sen är det dags. Vi är framme vid det steget nu.

Döda älsklingar