Det är faktiskt normalt att må dåligt

Aftonbladet har skapat en kampanj som heter #otillräcklig där kända människor berättar om hur de mår dåligt psykiskt – trots framgångar och offentligt erkännande.

Högkänslig eller normalkänslig – otillräckliga känner vi nog oss alla med jämna mellanrum gentemot hur vi uppfattar omvärldens förväntningar och det är därför jag skapade mitt projekt För sensibelt begåvade. Inte för att förhärliga känsligheten och högkänsligheten. Men för att lyfta känsligheten som en förmåga – i stället för att på rutin värdera den negativt. Genom att lyfta dess egentliga väsen tror jag nämligen att vi blir bättre på att hantera den.

Att vara känslig handlar nämligen i grund om att vara mottaglig för det som du utsätts för och lever i. Mottaglig är du nämligen bara genom att vara människa på gott – och på ont, när det blir för mycket av det som du är gjord för att hantera.

Jag vill mena, att grunden till alla människors utsatthet är vår känslighet – högkänslig eller normalkänslig. Vägen till ett mer behagligt liv är på samma gång vår känslighet. För när vi börjar lyssna på vårt instrument och lär oss att vårda det och vår kropp och själ – förändra vår livssituation till det som passar oss – i stället för att motarbeta det till förmån för omgivningens riktiga/alternativt uppfattade krav – det är då vi i många fall kan börja må mycket bättre.

I jakten på lycka glömmer vi dock lätt bort att det faktiskt också är normalt att i livet må dåligt. Eller halvbra. Hyfsat. Ok. Livet är faktiskt väldigt ofta inte så jäkla roligt. Så är det. Dom flesta går inte omkring och tjoar för jämnan och fröjdas i gamman. Det är sanningen. Stunderna av pur extatiskt lycka är få. Det är ju därför de är så värdefulla. Juvelerna i våra liv.

I vårt samhälle ser vi däremot en fiktiv värld som har blivit så bra på att marknadsföra lycka via exempelvis kända personer och våra vänners Facebookbloggar att vi har börjat tro att den bilden vi tar emot är det normala.

Jag är övertygad om att anledningen till att unga människor idag är så olyckliga är för att de har förväntningar som är milsvida från verkligheten. Självklart finns det de som är medicinskt sjuka, men med egen nu rätt lång erfarenhet i bagaget vet jag att vi har stor möjlighet att med rätt hantering påverka vårt psykiska välmående. Där ingår förväntningar som en stor del i arbetet. Vår populärkultur i västvärlden gör oss där ingen större tjänst..

Jag minns när jag talade med släktingar från Ryssland om kulturella skillnader och fick lära mig att ryssar (enligt individerna jag känner) snarare utgår från att livet är hårt. Allt annat är en positiv överraskning. Det låter negativt kan en del tycka. Men jag förstår idag inställningen.

I Frankrike där jag vistats mycket förvånas många av mitt högkänslighetsprojekt. De jag mött säger att det är väl ”självklart att känslighet behövs, hur ska det annars finnas artister”. Att ”dessa känsliga individer så klart kan vara lite speciella, men det är ju för att de måste vara det för sina andra tillgångars skull”. Rent objektivt kan jag berätta att böckerna om högkänslighet har fått enormt liten uppmärksamhet i Frankrike och jag tror definitivt att det mina vänner subjektivt uttrycker ändå kan vara en del i en möjligtvis kulturell uppfattning.

Efter de oerhört tragiska förlusterna av både Robin Williams och Malik Bendjelloul skriver många i Facebookloggar och rubriker att ”tänk att till och med de kunde vara så olyckliga efter en Oscar/efter den karriären”. Varje gång jag läser dessa rader förvånas jag av att frågan ens ställs. Tror folk på allvar att framgång ger lycka? Tror folk på riktigt att bara för att någon är vacker på bild och ser cool ut så har den det bättre än andra inombords? Ja, uppenbarligen tror folk det. Inser folk inte på allvar att folk dessutom tagit livet av sig i alla tider?

Tycker jag för den sakens skull att det är bra eller något vi inte ska försöka stoppa? Självklart inte. Eftersom jag själv arbetar med att få folk att må bättre så tror jag att vi ska göra allt vi kan. Men jag skulle heller aldrig kunnat arbeta som krisstöd med folk i dessa extremt svåra lägen om jag inte också var högt medveten om vad som faktiskt är normalt.

Jag har fått se priset för framgång på nära håll och vet att det medför så mycket som aldrig syns och som man aldrig vill visa upp. Jag har därför personligen aldrig trott att vi blir lyckligare av att bli kända/få mycket pengar/få mycket beröm. Tvärtom. Allt sånt går över. Vi vänjer oss. Så fungerar människan.

Nä, lycka handlar om de små sakerna. Och att lära sig se dom, lättast med hjälp av att börja uppskatta livets vågor. När det bara är en plan linje börjar vi nämligen oftast bara ta saker för givet. Det hjälper oss aldrig. Där behöver vi hjälpa varandra att uppskatta skilnnaderna.

Så visst är det en poäng i att Aftonbladet belyser att kända människor mår dåligt som många andra. Fast det egentligen är helt självklart. Kosmetika är ju just – kosmetika. Det är en yta.

För att verkligen lyfta människor önskade jag dock att Aftonbladet valt en annan hashtag – även om de också skriver att de ”vill plocka bort o:et ur otillräcklig”. Hur väl tagen än fungerar för tidningens kampanj – vars mål enbart är att sälja tidningen till alla som känner sig otillräckliga – så är det inte bra för dig.

Du är enbart TILLRÄCKLIG och psykologiskt är det viktigt att minnas att det vi upprepat tänker om oss själva det blir vi.

Vidare, genomgår du sjukdom, stora förändringar, kriser överhuvudtaget är det FULLT NORMALT att må dåligt. Det finns ofta skäl som vi av någon anledning inte ser. Vi är känsliga och vi ska reagera – och alla gör vi det vare sig vi visar det eller inte. Vissa mer än andra, enligt forskningen om högkänslighet.

Jag tror på att våga visa sig själv som man är med bra och dåligt. Inte med syfte att tynga andra. Inte för att få ”tycke-synd-om”. Inte för att få uppmärksamhet. Men för att påminna oss i denna värld om vad som det faktiskt innebär att vara människa på riktigt. Så att vi återigen kan glädja oss åt det som faktiskt är mirakel.

Att må bra OCH att må dåligt är att vara människa, är att vara känslig. Och det är helt normalt.

Jag vill betona att det jag skriver om ovan naturligtvis inte berör psykiska sjukdomar, diagnoser eller allvarliga medicinska besvär. Var gränsen här går är naturligtvis svår att bedöma och värderingen måste lämnas till varje individ, eventuellt i samråd med dess läkare. Syftet med detta inlägg är att uppmärksamma värdet av att ständigt ifrågasätta normalitetsnormen, i synnerhet då vårt psykiska välmående är starkt förknippat med de tankar vi väljer.

Att känna sina gränser

..är min eviga utmaning.

Idag skulle jag egentligen vara i Danmark. Jag skulle snitsigt uppdatera på Facebook att ”efter Norge och Finland var det nu Danmarks tur”. (Jo, jag tänker konstant i Facebookstatusar – gör inte ni det? 😉 )

Min sparsamma resstil trogen hade jag för denna morgon valt ett tåg till Köpenhamn som gick klockan sex på morgonen (! but why?!) – trots att jag efter nästan fem veckor på resande fot knappt varit hemma. Från Öland till Norge, till Finland till Frankrike med ibland inte mer än timmar mellan orterna. Tvättarnatten blev nu därför lång och när jag svettig efter världens språngmarsch väl satt på tunnelbanan, tio minuter innan tågets avgång från T-centralen, upptäckte jag att jag glömt mobilen med mobilbiljetten hemma..

Jag började lipa. Jo, det gjorde jag.

När det gäller roliga saker har jag väldigt svårt ibland att veta när jag ska sätta stopp. Det flyter ju, varför inte bara glida på då? Av denna anledning är det alltid så att det är ett älskat jobb eller engagerade aktiviteter som gjort att det blivit för mycket. Typisk HSS-personlighet (High Sensation Seeker för er nytillkomna läsare.)

Jag SKA följa min passion för att må bra. Men fortfarande krävs det en del för att känna gränserna. Och lite marginaler.

”Varför springer jag FORTFARANDE som fyrtioettåring till tåget?” mindes jag exempelvis hur jag i morse tänkte förtvivlat. Det var en sak när jag i gymnasiet hade fyra väckarklockor (då-tidens snooze), krängde på mig jeansen fem minuter innan tågets avgång, högg en banan och rusade järnet med blodsmak i munnen. Men nu? Ja, varför?

Svårt att förklara för någon som inte fungerar likadant, det där med förmågan att maxa livet – klämma in så mycket som möjligt – för ibland kan det bli väldigt bra också – som denna sommars semester. Den har varit fantastiskt rolig och spännande, så tacksam. Brukar också säga att det är den delen som gör mig till en rätt rolig person att va med, att jag får saker att hända.

Men nu var det uppenbarligen dags att landa.

Tur att jag har en så förstående, klok och älskad dansk bästa vän, som mest skrattar och tröstar och som vet att jag kommer snart i stället. (Rikke, du är bäst. Ett litet paket kommer strax på posten!)

Glömde nycklarna gjorde jag förresten idag dessutom på offentlig plats. Stensäkert tecken på att det blivit lite för mycket.

Marginaler – ja, de kommer alltid vara en utmaning.

Det enda jag kan använda som metod är tänka att jag alltid behöver mer tid än jag tror. För tänk vad härligt att ta det lite lugnt i stället. Som min kompis Louise som under en dag inför en stor fest planerat så väl att man till och med hinner nynna lite medan man fixar och grejar.

Heja på mig lite på det här planet, för marginaler är höstens personliga mål, bestämde jag just.

Känner du igen dig i det jag skriver? Sitter du ofta och gråter bara för det blev för mycket? Tänker du att, attans, varför orkar jag inte som andra? Det kanske du visst gör! Du kanske bara inte inser att du försöker dig på mycket mer än alla andra. Studera kompisar som är bra på att ta det lugnt. Ge dig mer tid. Gör om, gör rätt. Men sluta pressa. Allt löser sig. Under tiden tycker jag du ska passa på att hänga med mig en kväll i oktober – om du inte redan gjort det. Har du gjort det kom gärna igen. Biljetter till För sensibelt begåvade finns ännu kvar på Ticnet, men föreställningarna få, så passa på!

Saker som kan hålla mig vaken om natten

1 – En het man

2 – Att dansa

3 – En brakfylla

Snipp, snapp, snut. Och där var listan slut.

Alla ni som liksom den största delen högkänsliga och jag är utpräglade morgonmänniskor vet vad jag menar. Ni andra får älska oss för vårt varma morgonhumör och solsken resten av dagen. Nu vet ni också vilka motivationsfaktorer om kan va värda att prova. Tusen tack här i Frankrike till mitt regiöga Tove som tar vid där jag ibland tar slut..

Mer semester i vardagen

En egenföretagare har nästan aldrig helt och hållet semester. Så är det. Men den här sommaren har jag haft fler dagar med lugn aktivitet än på många, många år. Välförtjänt och välbehövligt.

Just nu är jag i färd med att styra kosan mot en av mina absoluta favoritplatser här i världen: Frankrike. Där har jag kollegor jag samarbetat med flera gånger och även ska diskutera framtiden med nu. Efter tiden där börjar nästan genast det fulla arbetslivet med många träningsklasser i veckan, repetitioner och kommunikatörsarbete.

Jag har verkligen fått sinnesro dessa veckor på ett sätt jag alltid skulle vilja ha. Detta får mig nu att fundera: Hur får man in mer semester i vardagen? Eller, hur lever man ett liv så att semestern inte är en enda återhämtning? Även om jag förstått att för vissa känsliga kan semestern vara tyngre än vardagen om man ännu inte lärt sig att sätta sina egna gränser och främst följer andras krav.

Vi ska ju inte leva för fem veckors semester. Varje dag ska vara bra och skön – i den mån det går. Har du tid, kanske det kan vara en idé att fundera på hur just detta år kan bli mer rofyllt överlag?

Vet att det är i alla fall en av sakerna jag kommer grunna på bland cikador och vildsvin i Provence.

Biljetterna till För sensibelt begåvade säljs nu vidare för fullt. Passa på att få din biljett till höstens fyra exklusiva föreställningar på vurma Birger Jarl. Nypremiär: 1 oktober.

Älska kroppens största organ

Stryk mig över armen och jag ryser. Tvätta mitt hår och jag somnar. Värm den, kyl den och hela min verklighetsuppfattning ändras.

Huden är ett av den sensibles begåvades bästa verktyg. Inget kan ge mig sådan njutning som denna upphovet till alla våra beröringsförnimmelser.

Har du tänkt på det? Hur värnar du om din hud?

Vår älskade hud som skyddar och täcker hela vår fantastiska kropp. Ofta tar vi den bara för given. Som den där stora ytan på teckningen av en människa man som man som liten inte riktigt visste hur man skulle färglägga när man ritade bilder på hela familjen. (Är jag rosa eller är jag beige?) Utom då, när ofattbart fåniga tankar om dess skillnader i färg på olika individer genom historien låtit sig påminnas.

Huden är så mycket mer. För mig personligen är den utan tvekan inte bara mitt största organ utan även mitt känsligaste organ – på gott och ont.

Vägen till njutning och även hälsa går genom huden. Genom beröring och massage. Och genom den omvårdnad vi kan ge den, inifrån och ut. Huden är en mycket stor del av vårt utseende. Inte dör man av lite skrovlig hud. Men visst är det skönt när den är len och varm?

Njut av varmt vatten mot huden, skrubba med tvättvante eller peelingkorn så mycket som det känns bra. Låt fötterna få en extra omgång. Tvätta med väldoftande duschcreme – och om du klarar, avsluta med en kall shot. Smörj in dig med cremer som gör din hud varm och len. Själv tycker jag om det naturliga: Kokosolja eller kroppsmör baserat på andra naturliga oljor. I ansiktet får du vara snällare. Mindre peelingkorn, lättare creme runt ögonen, kraftigare i resten av ansiktet beroende på hudtyp. Själv älskar jag att spraya ansiktet med rosenvatten innan jag smörjer in mig. På munnen, min stora känsliga mun, vill jag hälsa Rosebuds svagt rosendoftande milda.

Du vet du säkert mycket mer än jag om din egen hudvård. Men det jag vill här, det är att påminna dig och inspirera dig till att njuta av det du har. För det känns skönt, det blir vackert och samtidigt ger du dig med minsta lilla beröring må-bra-endorfiner som utsöndras.

Se också till att du stärker din hud inifrån genom att äta det som inte bara får den att mår bra utan även bygger upp cellernas skydd. Frukt och grönt är det allra viktigaste. Själv äter jag just nu massor av morötter som studier visat kan ge huden ökad motståndskraft. Annars är följande ämnen de som är avgörande för hudens välmående:

Omega 3 – stärker hudens immunförsvar mot skador av UV-ljus. Finns bland annat i fet fisk, nötter och linfrön.

A-vitamin – finns bland annat i morötter, sötpotatis, spenat, tomat och broccoli. Broccoli har även visat sig ha en läkande effekt på huden.

C-vitamin – en antioxidant och krävs när huden ska tillverka kollagen som gör våra kärl elastiska. Finns bland annat i citrusfrukter, blåbär och svartvinbär.

E-vitamin – behövs för att samarbeta med andra vitaminer i kroppen. Finns bland annat i sötmandlar och avokado. Avokado fungerar även att använda på huden utifrån och har en antiinflammatorisk och fuktgörande effekt.

Zink – en brist på zink kan exempelvis ge hudbesvär som acne. Finns bland annat i skaldjur, bönor och solrosfrön.

Antioxidanter – hindrar fria radikaler i kroppen, ett naturligt cellskydd som håller oss friska. Finns i katrinplommon, granatäpple, blåbär samt grönsakerna grönkål, spenat, brysselkål, broccoli. Även choklad och olivolja innehåller antioxidanter. I kryddor som rosmarin, persilja och basilika finns mycket, så passa på att använd lite färska kryddor varje dag.

D-vitamin – skyddar våra celler. Finns bland annat i fet fisk.

På topplistan över mat som specifikt sägs stärka huden av olika skäl, både cellförstärkande och inflammationshämmande finns även: Gurkmeja, grönt te, hallon, sötpotatis, avocado, sparris, kål, fiskrom och körsbär.

(Källa: Bland annat ”Supermat” av Helena Nyblom)

Det finns hur mycket som helst att lära sig på detta område och själv är jag bara en högt motiverad nybörjare som fortfarande läser på. Viktigast är att variera sin kost, för helt uppenbart finns det en hel del att botanisera bland från växtriket. Därför har jag själv investerat i en älskad så kallad Slowjuicer med vilkens hjälp jag ökar tillskottet från grönt i min dagliga kost.

Själv kan jag tycka det är lite tufft med så mycket olika matvaror att tänka på, så för att säkert få en ökad hudvänlig kost så satsar jag särskilt på följande livsmedel som visat sig ha stor betydelse för både hudens välmående och cellernas skydd i allmänhet:

MORÖTTER, GURKMEJA, HALLON, SÖTPOTATIS, AVOKADO, LAX, KÅL OCH BROCCOLI.

Sen, vår älskade sol. Ja, den ger oss D-vitamin. Men detta vill jag du ska veta om:

Vi ljushylta, alla med skandinavisk hud, behöver ca 10-15 MINUTER per dag för att få vårt D-vitaminbehov och DET RÄCKER PÅ HÄNDER OCH ANSIKTE.

Du bör även veta om, att när du blir brun så minskar hudens förmåga att ta upp D-vitamin, samtidigt som du utsatt huden för mer tid och därmed högre risker. Det stämmer nämligen inte att det räcker med att låta bli att bränna sig. Det är antalet ackumulerade timmar i sol det också handlar om.

Undvik därför alltid aktiv solning om du som jag har ljusare hy. Då talar jag även om dig som är brunett och som tycker du ”blir brunare än andra”. Du får nämligen i dig det du behöver ändå med råge. Och är du väldigt ung kan jag lova dig att du som äldre senare kommer vara så mycket mer tacksam än du tror över vara att slippa betala priset med solfläckar, rynkor eller betydligt värre saker.

Använd solfaktor, njut av alla bra sorter som torkar snabbt och ger ett gott skydd. Smörj in dig ofta och ordentligt. Australien har i år gått ut med resultatet av det fantastiska resultatet av landets solskyddskampanj. Det är bara att hoppas på att samma kunskap nu sprids med besked här i norr så att även vår trend kan vändas.

Slutligen, drick gott om vatten, skippa alkohol och sov för en vacker lyster. Du har hört det förut och vet ju att det funkar.

Din hy betyder så mycket, mycket mer än du kan ana. Det har jag i sommar i allra högsta grad blivit medveten om.

Den ger oss njutning, den ger oss skydd – men den är också en mycket stor del av vårt utseende som jag lovar att du vill måna om. I förhållande till att tvingas operera bort avgörande delar av sin hy ter sig plötsligt några naturliga åldersrynkor som ett högst välkommet och självklart naturligt tillbehör.

Så. Puss på din hy. Smek den. Kittla den.

Din hud är bara din och det du gör med den har enorm betydelse för hur den mår.

Om att lära sig ta kritik

Det är lätt att störa sig på andra som inte kan ta kritik. Själva är vi dock rätt ofta omedvetna om våra egna begränsningar på samma område. För vi har ju nämligen så klart rätt! Duh..

Vi är många som inte är särskilt bra på att ta kritik. Högkänsliga och normalkänsliga. Jag tror det beror på att vi så lätt förväxlar återkoppling med en anklagelse – synonymt med att vi gjort något fel, att vi ÄR fel.

Bland högkänsliga gissar jag att det finns två sorter: Först den ena som reagerar för emotionellt på kritik för att det gör så attans ont att inte göra ”rätt” (något som kan vara väldigt viktigt för den samvetsgranna högkänslige.) Sedan finns den som kanske tvärtom lyssnar på kritik i allt för hög grad och anpassar sig för mycket – för att den är så bra på att se världen ur andras perspektiv. Själv tillhör jag omväxlande bägge kategorier och det gäller nog de flesta.

Idag tänkte jag dock specifikt tala om att lära sig bli bättre på att ta kritik.

Det finns säkert många vägar att lära sig ta kritik. Men personligen måste jag säga att tränas som skådespelare är den bästa skolan i att lära sig ta kritik. I alla fall om man hade den läraren som jag hade.

Jag minns när jag utbildades på Malmö Musical Academy för en sådär 15 år sen och vår dramalärare Elisabet Sevholt blev smått tokig på hur vi hela tiden skulle förklara oss i fem minuter varenda gång hon föreslog en justering: ”Ja, men jag gjorde så för att..” ”Men du sa ju först att jag skulle ändra så jag försökte.” ”Jo, jag vet meeen..”

Varför förklara sig? Varför argumentera? Det tar tid. Det är irrelevant. Och viktigast – det ändrar knappast uppfattningen från den som framförde kritiken. Inte utvecklas vi heller när vi genast slår bort möjligheten, det avsändaren försöker tala om för oss genom att säga.

Om man däremot bara lyssnar och förutsättningslöst provar förslaget, då är chansen stor att uppnå något nytt. När det gäller teater sa denna kloka lärare att ”mina förslag är inte den enda sanningen, men jag har som regissör uppgiften att leda er i skapandet av föreställningen som jag tänkt berätta den och därför följer vi mig”. Det kunde jag acceptera. Medgivandet om att hennes ord inte på något sätt var en ultimat sanning, utan en väg att gå, fick revolutionären i mig att tystna och vilja prova på.

Så är det egentligen alltid. Den återkoppling – kritik – vi får är aldrig en ultimat sanning. Icke desto mindre är det något som den som uttalar uppenbarligen uppfattar. Och det kan vara värt att prova dennes tanke, utan att för den sakens skull se den som den enda möjligheten. För något sådant finns såklart inte.

Denna träning har jag gjort att jag idag i många sammanhang i yrkeslivet lärt mig att i alla fall utåt tysta min inre dialog och arbeta på. Det har så klart även smittat av sig på det övriga livet, där jag även försöker tänka på kritik på det sättet: Något som någon säger för den tror att det har en potential att göra en situation bättre. Vare sig personen har rätt eller fel så tror den det och det är värt att respektera. Istället för att uppfatta budskapet som att jag personligen är dum, fel, klumpig, okunnig.

Icke desto mindre finns dialogen kvar som en enveten följeslagare än idag när jag får kritik. Så är det. Det är ju så attans viktigt för mig att göra rätt – av nån anledning – och det kan kännas väldigt jobbigt i mig när jag inte gör det. Väldigt, väldigt jobbigt.

Igår gästade jag som träningsinstruktör på en stor känd camping, ett ställe som jag verkligen gillar att besöka för de härliga deltagarna och suveräna platsen. Det var som vanligt härligt med underbara människor som dansade och gav järnet! Med kort om tid att ställa in musiken och mitt adrenalin som kompanjon lyckades jag dock vrida upp musiken alldeles för högt. Så till den grad att en person från personalen fick komma och vrida ner den. En bagatell tänker nog de flesta och en normalcool person tänker förmodligen bara: ”Oj, hoppsan, förlåt, jag gör om och gör rätt nästa gång.” Så tränar jag mig också på att tänka.

Men inuti sätter ändå reflexmässigt en dialog igång som på rutin som växlar mellan försvar och anklagelse: ”Fast sååå lågt kan man väl ändå inte ha?” ”Attans att det inte blev perfekt, dom som har gillat mig så mycket.” ”Fan, också, jag vill ju de ska tycka jag är bäst!” Denna gång argumenterade jag också med uppdragsgivaren. Det gjorde jag.

Men det som slår mig i hela situationen, bortsett från min egen utmaning, är mest hur stor plats den här lilla händelsen tar tag i mig när det samtidigt ute i världen dödas oskyldiga kvinnor och barn ute i de sorgligaste konfliktsitutationer. En sån tanke lyfter proportioner.

Summa summarum: Lär dig ta kritik. Var ödmjuk. Lär dig lyssna, prova. Se det som en gåva från givaren genom möjligheten att uppnå situationens potential. Möjligheten att förbättra samarbetet, resultatet. Men SLÄPP sen, för sjutton! Så himla allvarligt är det nämligen sällan, fast vi på nåt märkligt sätt tror det. Ofta är det nämligen sällan mer än ”en världslig sak”. *

Nu ska jag öva på detta själv idag för uppenbarligen behöver jag det fortfarande. Observera att detta inlägg gäller konstruktiv kritik, det vill säga återkoppling som syftar till att förbättra en situation, prestation. När det gäller all annan form tycker jag ni ska vända ryggen till och i värsta fall lyfta långfingret. Får man också göra. Förresten är redan försäljningen av höstens föreställningar av För sensibelt begåvade i full gång! I semestertider och allt. Se till att i tid få dina biljetter till höstens fyra exklusiva föreställningar!

*Citat från Karlsson på taket av Astrid Lindgren, någon som var obehagligt bra på att låta saker rinna av honom..

Visst sjutton har vi potential

På min födelsedag kom min pappa med en artikel om högkänslighet som han rivit ur till mig ur från Insidan på DN. Som person lovordar han främst logiken, är rationell och konkret – och är medvetet väldigt resistent mot sånt han uppfattar som ”flum”. Hans gränsdragning är betydligt hårdare än min – som ändå också betecknar mig själv som hyfsat konkret och rationell. Att få den artikeln ur hans hand kändes därför riktigt bra och ett stort tecken på engagemang och intresse för kunskapen om högkänslighet.

För just mig och min familj har det här med kunskapen om högkänslighet varit något bra. Alla har liksom fattat och är rätt tacksamma för att jag själv lärt mig mer om hur jag funkar. Eller snarare – att vi alla – lärt oss mer om hur vi funkar. Ska vi vara ärliga – så är jag nog inte den enda högkänsliga i min familj.

I artikeln var det en läsare som ställde frågan ”Hur ska jag hantera min högkänslighet på bästa sätt?”. Samtidigt skrev hon ”Bilden av de ”högkänsliga” människorna är idag idealiserad” och hon fortsatte ”få talar om nackdelarna”.

Jag kunde inte hjälpa att jag började undra om hon kanske kommit i kontakt med den här bloggen och min föreställning. För så kanske min attityd kan uppfattas om man bara lyssnar på brottstycken.

Mitt mål med min föreställning och denna blogg är förutom att skapa igenkänning och förståelse främst att lyfta vår potential. Att ge oss en morot, något att sträva efter, en möjlighet till att må så fantastiskt bra precis som vi är och kunna dela fördelarna med vår person med vår omvärld.

Min uppfattning var nämligen den helt motsatta jämfört med den här läsarens. Jag är fullkomligt överens med läsaren att om att det kan vara för jäkla jobbigt att vara högkänslig – om man inte lärt känna sig själv och hur man bör ta hand om sig. Och vägen till nya beteenden kan vara riktigt lång.

Men för övrigt tycker jag att de flesta texter om högkänsliga domineras av de symptom på överstimulering vi kan råka ut för och hur svårt det kan vara att vara känslig. Det motiverar inte mig så mycket.

Jag anser att vi högkänsliga och alla emotionella personer behöver stärkas och uppmuntras snarare än att putti-nuttas. Hitta motivation för att ta oss ur offerträsket där vi lätt placeras – även innan vi kände till begreppet högkänslighet. Som jag ser det är känslighet och känslosamhet egenskaper som det västerländska samhället lätt räknar bort som irrationellt och ineffektivt fast det i själva verket är något så oumbärligt i en medmänsklig samlevnad. Så när vi får en sådan stämpel av vår omgivning då räknas vi lätt bort som ”krävande”, ”svaga”, ”speciella” och överhuvudtaget personer som kräver särbehandling.

I det facket trivs inte jag.

Skrattade gott när Gemma i Sons of Anarchy (jo, jag blundade sjukt mycket om nån nu undrar hur jag stod ut med den blodiga serien – men ni vet ju att jag också har en faiblesse för spänning) i slutet av serien väste till den krisande karaktären Juice ”Theres no room for vulnerability in this world!” MC-gängens filosofi är verkligen inget jag vill promota, goes without saying. Men hon lyfte en traditionell syn på känslighet som är så vansinnigt grund, så felaktig – och så sorgligt vanlig!

Att vara högkänslig är verkligen inte nödvändigtvis att vara mer sårbar. Allt det som vi bedömer som svagt är i själva verket symptom på en människa som inte är i balans, vem den människan är. Vi högkänsliga kan absolut lära oss vara i balans om vi lär oss vad vår personlighet behöver och ger oss rätt omständigheter. Om vi måste kan vi också maskera vår känslighet – hur skulle annars alla dessa ”stålmän” kunna finnas om som så väl beskrivs i ”Drunkna inte i dina känslor”, kvinnor – men mestadels män – som fått lära sig att det finns inte någon plats för känslighet och som därför lärt sig kompensera det med ett än hårdare skal. Det var ju en sådan jag själv var.

Men så klart ska vi inte behöva skaffa oss ett hårt skal varken av attityd eller avtrubbande mediciner för att kunna vara starka i vår egenskap. Jag är övertygad om att däremot en förebyggande livsstil som bygger styrka, rätt hantering av oss själva efter våra behov, kan göra under för en person.

Såklart behöver man inte vara stark heller jämt. Om ens alls – om man inte vill. Jag vägrar bara bli behandlad efter en begränsande missuppfattning. Så.

Jag säger det igen. Definitionen av högkänslighet är att en person har en lägre tröskel för sinnesintryck. Med andra ord har den ett större antal intryck som den vare sig den vill eller inte tar in, och därmed också behöver längre tid för att processa. Ungefär som om man hade ett durkslag med rätt stora hål omkring sig som filtrerar i stället för det mer finmaskiga nät som den största andelen människor och djur har.

Högkänslig är med andra ord inte synonymt med den ofta gängse tolkningen av ordet känslig: Svag, skör, gråtig, överdramatisk.

En rätt hantering av alla intryck kan lika gärna innebära njutningslysten, intuitiv, noggrann, uppmärksam, vaksam, förutseende, försigkommen, organisatorisk och inte minst empatisk. Egenskaper som är helt suveräna för både samhället och en själv i mängder av sammanhang.

Appropå beskyllningen överdramatisk upplever jag själv att vi i min extroverta familj haft stor nytta av att lära oss skillnaden på en reaktion – något som kommer mer eller mindre ofrivilligt i ett ögonblick av mycket hög stimulering av ens nervsystem – och ens medvetna val. När man lärt sig känna igen känslan av en reaktion kan man också lära sig att hantera den annorlunda. Att undvika beslut just då. Att söka ensamhet till sinnesintrycksanstormningen ebbat ut – både för sin egen och andras skull. Att inte bli så ledsen över sin egen reaktion, för erfarenheten har lärt en att den är mer eller mindre automatisk – och går över.

Så summa summarum. Allt detta har gjort att jag har valt den vinkel jag har valt att lyfta ämnet högkänslighet. Som jag ser det finns det redan så många tidningsartiklar som talar om de symptom som obalanserad högkänslig personlighet kan uppvisa. I forumen jag besökt är det också främst våra utmaningar som diskuteras snarare än våra möjligheter. Det är jättebra och säkerligen nödvändigt.

Men det just jag vill göra – och det som jag tror jag gör bäst – är att stärka oss och lyfta vår potential så att vi motiveras till att ta hand om oss själva som vi behöver.

Jag tror nämligen faktiskt att vi som ger oss den på att försöka förstå vår högkänslighet till slut kan bli väldigt kloka individer. Personer som faktiskt också kan vara till stort stöd för andra individer när de råkar ut för samma upplevelser – om man vill. Att känna och reagera är mänskligt och något vi ALLA upplever – även om det kanske för de flesta krävs mer yttre stiumuli än för oss. Men då kanske man å andra sidan också är mindre förberedd – vilket forskningen också har visat: Högkänsliga är mer mottagliga för psykologiska stödåtgärder än andra. Och det bara gissar jag beror på att vi redan är så vana vid dessa utmaningar.

Så, för dig som har det riktigt svårt i ditt liv som högkänslig så hoppas jag att du söker den hjälp du behöver och även får lufta det du har behov. Du får en hel del tips här hos mig även i denna blogg.

Men här hos mig tycker vi inte synd om. Här lyfter jag det som är bra och möjligheter – för det mesta. Här går vi framåt.

Kramar och förståelse finns det ju såklart alltid plats för också.

Själv går jag igenom en hel del just nu. Herreminje. Men är nu i stadiet att jag blivit så less på allt att jag bara vill ha kul. Det är ett rätt skönt stadium. Gå igenom är ett bra ord. För det är just det man gör när det är jobbigt. Igenom det jobbiga och ut på andra sidan.

Vackraste vemodet inför årets näst längsta natt

Igår firade jag min näst mest opretentiösa midsommarafton någonsin. Så jäkla skönt att slippa låtsas leva i annonsen liksom.

Skit i blå, blå vindar och vatten och klämkäckt gitarrspel i varma juninatten. Njut av svinkallt utomhus till förmån för varmt mys i soffan. Vi orkar inte ens duka ordentligt. Vi plockar en jordgubbe med fingrarna direkt från tårtan. Fotboll för det lata hängets skull stod till och med jag ut med.

För dom flesta var säkert årets midsommarväder mindre välkommet. Men själv tyckte jag det var ganska skönt. Har själv ett läkande sår som påminner mig lite för ofta om att jag inte än får träna och skutta runt som jag vill. Dessutom har min syster tyvärr inte alls varit så frisk, så familjemys opretto-style i soffan kändes så rätt. Gräddtårta – joväl. Gulliga barn – ja. Blommor i trädgårn – ja. Sill på tallriken – ja. Men för övrigt mös vi mest i soffan.

Idag skiner sola och både jag och livet känns lite piggare. Så kom jag ju att tänka på att nu har det ju tyvärr vänt. Det här med ljuset ni vet. Jo, det är det första som slår mig. Tiden när det bara blir ljusare är över för denna gång. Så är det.

Vemod är rätt vackert. Det har alltid varit en känsla som liksom är medfödd i mig.

Jag vet att det finns folk som tycker att jag är så otroligt glad, nästan käck. Men sanningen är att jag är en sann grubblare och en tänkare och känner liksom inte därför att jag behöver mer input av den varan utifrån – som en del som verkar älska att leva i mer surmulen noncho-pretto style. Jag kan väl också tycka det är lite coolt nån gång, om ni förstår vad jag menar. Vad vore välan liksom artister som Marcus Krunegård utan deppot. Ingen avskyr dessutom tillkämpad glädje mer än jag. Jag är aldrig krystad. Jag bara är. Men alltså också väldigt vemodig.

Som liten minns jag hur jag redan andra dagen på sommarlovet började tänka att nu började det ju faktiskt ta slut. Skratt. Missta inte detta för en halvtomt/halvfullt glas filosofilektion. Jag är grym på möjligheter och ta vara på det jag har. Men kanske just därför att livets allvar alltid ligger där i bakhuvudet.. Jag är realist och jag tror faktiskt att mina allestädes närvarande medvetenhet om alla tings slut är upphovet till min stora livsglädje.

Detta blev väldigt djupt nu känner jag.

Stort skratt.

Men det jag vill säga är, ta vara på juninätterna. Är det någon gång på året jag brukar tänka att det får va ok med sömnbrist (fast det gör mig till en jäkla bitch) så får det vara nu. Varje juninatt är ett mirakel. Så är det.

Och vemod och moll är sjukt vackert. Där är hon idag.

Glad fortsatt midsommar ändå vänner! Det ena utesluter nämligen väldigt sällan det andra.

Känslig för sol på alla sätt och vis

”Men har du varit utomlands? Va? Syns ju inte alls?”

Väl hemkommen från Grekland så lyckades jag få den klassiska kommentaren inom loppet av några timmar. Den här gången var jag dock beredd och hade stålsatt mig mentalt.

Vi säger ju så där. Fortfarande säger vi att ”åh, kan ju inte visa upp benen, har ju inte fått nån färg alls.”

Förlåt. Men sickna töntar vi är. Såna idioter. Jag säger vi, för jag har varit en av dom töntarna. Jag, som knappt kan få färg utan att bränna mig först. Och sen även om jag får färg så är det knappt någon som märker det. Jo, den som eventuellt får se mig utan underkläder och som ser gränsen där bikinin suttit. Men inte många fler.

Bland europeiska vänner har dom skrattat åt mig när jag legat i solen mitt på dan. ”Men, vad håller du på med? Du vet väl varför man har siesta mitt på dagen? Man ska undvika solen då!” Men inte gör vi svenskar så. Vi idioter. Många av oss pressar för något som ändå går bort så snabbt.

Min hud tycker alltså inte om solen.

Samtidigt älskar, verkligen ÄLSKAR mitt övriga jag den. Så är det verkligen. Jag är en helt annan person på sommaren än vintern. På riktigt. Jag är snyggare, gladare, starkare markant på sommarhalvåret. Jag vet att så är det för många av oss. Men för mig är det extremt mycket så. Mår superbra där det är supervarmt. Jag gillar värme, mycket.

Men min hud är alltså inte överens med mitt övriga jag. Jag har väldigt många leverfläckar – eller födelsemärken – som vi sa i min familj. Det låter faktiskt vackrare tycker jag. Vadå lever liksom?

Som tonåring skämdes jag otroligt mycket för mina födelsemärken, men hade turen att då som ung leva med en man som sa att min kropp såg ut som en stjärnhimmel. (Tack S, evigt tacksam för allt fint du sa, det vet du min vän!) Men detta gjorde att jag redan som ung kom i regelbunden kontroll av min kropp. Årligen kollar man på en specialistenhet upp mig med fotografering för att följa upp. Eftersom vi alla i familjen ser ut som om vi ”spottat snus i motvind” och ändå varit helt friska så har jag dock ändå varit rätt cool. Min pappa älskar solen som jag och har verkligen inte varit försiktig.

Men så hände det nu. För ett par månader sedan sökte jag för en hudförändring som jag uppmärksammat och som märkligt nog inte alls satt i mina födelsemärken, utan på bara huden och fick några veckor senare hudcancerdiagnosen Basaliom, infiltrativt av medelaggressiv typ. Det var som ett litet, litet sår på bröstet som inte läkte och fjällade lätt omkring, inte mer än så, men avvikande helt enkelt.

Jag blev så fruktansvärt ledsen. Så är det. Och först tänkte jag inte alls skriva om det här. Det mest personliga behåller jag för mig själv. Men så läste jag idag om en fantastisk ung operasångerska Sara Widén som nu på mycket kort tid gick bort i Malignt Melanom. Det är bara för tragiskt. Så sorgligt. Så jag bestämde mig nu för att lyfta detta viktiga ämne här i min egen kanal.

Vad är det för ideal vi har? Vad tänker vi med? Varför har vi människor så svårt att minnas vad som verkligen är viktigt i denna hets på yttre ideal?

En högre grad vett är därför att rekommendera.

Men. När det tråkiga är ett faktum. Hur ska man då fungera? Det finns det med all säkerhet olika svar på. Min första reaktion var att låsa in mig i ett mörkt rum. Så tänkte jag i ungefär en vecka.

Men som ni vet, det gjorde jag inte. Jag åkte till Grekland. Och njöt. Dock inte av solen mot min hud. Nej, precis som Ronja Rövardotter aktade sig för grådvärgar i grådvärgaskogen bestämde jag mig för att lära mig akta mig för solen där jag verkligen behöver det. Jag vill ju ibland leva det liv jag älskar – inklusive snorkling och semester på sydligare breddgrader- annars är det för mig inte mycket värt. Jag tänker därför inte sluta med mina äventyr. Men däremot kan jag ändra mina beteenden. Det gjorda kan jag inte göra ogjort. Men jag kan i alla fall pröva nya vägar. Det gjorde jag så här.

-Jag använde så gott som heltäckande kläder 10-17, eller när skuggan var kortare än mig själv.
-Jag satt i skuggan så mycket det bara gick
-Solskyddsfaktor

Skugga är ju rätt lätt. Solfaktor också, finns många superbra varianter som torkar på ett kick nu. Heltäckande kläder som man står ut med i solen är däremot en utmaning att hitta. De ska vara luftiga och sitta löst har jag lärt mig. Inte alls som min tidigare åtstramande garderob, tyvärr. Den svettas man ihjäl i och får vänta till kvällen. Dagtid har jag i stället skaffat nytt i sköna lätta material som de faktiskt har massor av till försäljning just på varmare orter där de vet hur man bör bete sig i solen. Ingen grek sitter i solen mitt på dan märkte jag snabbt.

Idag så har de nu i alla fall opererat mig. Det var jobbigt. Ska jag vara ärlig så har jag lipat hela dagen för de tog bort en så mycket större bit än vad jag hade förväntat mig. Obehagligt. Blev förskräckt. Det är ju min kropp. Men det var nödvändigt. Och nu ska den också analyseras.

Basaliom, som jag har fått, är en förhållandevis väldigt mild form av hudcancer eftersom den så gott som aldrig ger metastaser. Men den ska ändå tas i god tid för annars kan den växa till besvärliga sår som kan skada andra organ. Jag får tacka min känslighet som sökte läkare innan den knappt kunde ses med blotta ögat. Jag fick bråka med läkaren för att han ens skulle ta provet – och jag är ingen hypokondriker. Jag visste bara att något inte var som det skulle – och så var det.

Men nu ska jag vara ännu snällare mot min hud framöver. Idag har jag smörjt in hela mitt jag i kokosfett, luktar så gott så att jag knappt vågar gå ut. Alla kommer ju vilja äta upp mig, seriöst. Sedan har jag masserat och sagt snälla saker till mig själv och min kropp och vet att det är bättre med ännu ett ärr och liv än det motsatta. Även om jag är ledsen idag.

Denna diagnos är dock en varningssignal som jag verkligen tar på allvar och jag hoppas att ni gör det för er egen del med. Hudcancerdiagnoserna ökar enormt även i yngre åldrar och bland olika hudtyper, inte bara de ljusaste.

Njut solen, men med förnuft. Skit i att jaga bränna om ni inte är såna som får den lätt naturligt. För sjutton, ni blir ändå bara rynkiga i förtid. Och vadå, en komplimang att bli brun. Så löjligt, det är ju en förmåga man är född med och inte kan göra något åt.

Är du sån som redan vet detta och aktar dig för solen naturligt, så som min vackra lillasyster på bilden ovan alltid har gjort: Grattis! Men om du är som jag, så att du bara älskar solen mot din nakna hud, då får du klura på nya sätt för att motivera dig. Det är sjukt härligt med kvällssol mot huden också ju.

Själv eftersträvar jag härmed idealen english rose och blek och intelligent. Häng på!

PS Är du en sån som precis som jag också har många födelsemärken? Det finns också fördelar med det kan jag då avslöja. Faktiskt betyder det att man har en hud med hög cellförnyelsetakt som också gör att man oftast ser yngre ut än sin ålder. Sug på den du! DS

Rapport från paradiset

Jag har hamnat i paradiset. Jo det är sant. Igår träffade jag till och med en orm.

I vintras bröt jag många löften till mig själv. Skrattade ironiskt genom tårarna nästan varje kväll inför premiären av För sensibelt begåvade som gav mig sådana panikkänslor. ‘Stå här och prata om att ta hand om sig och lyssna på sin kropp när du själv inte gör’t det minsta’ tänkte jag då förtvivlat.

Det må så vara att vi ska ta hand om oss, vi känsliga. Men vi mår också bra av att ibland utmana oss själva så att våra rädslor inte blir våra bojor. Ibland är det absolut nödvändigt – om vi ska utvecklas.

Det var det jag gjorde ser jag nu i efterhand. Efteråt försöker jag nu ändå kompensera mina brutna löften om ett lugnare liv och mer privatliv i vintras med en sommar fylld av ovanligt mycket vila och roligheter.

Juni är en väldigt bra tid att resa. 1000 kronor för en flygstol senare ligger jag nu på ett hotellrum med de vackraste utsikten jag någonsin sett över Skopelos stad på ön med samma namn.Här är vattnet det blåaste jag någonsin sett. Ön är både grön och skön. Här är folket vänligt för de ser faktiskt fram emot turisterna. De kommer ju i lagom mängd och de flesta är grekerna själva. Maten är galet god och det är plättlätt att vara vegetarian trots att de också har ett helt torg med gyros och souvlaki för den som mår bra av det.

Det är lugnt, skönt med galet god mat och en natur som bara väntar runt hörnet.

Syrsor, måsar, katter, citronfjärilar är just nu mina vänner, förutom den där ormen då. Och så mötte jag också hundvalpen som tultade ut mitt i gatan för att hälsa och som snabbt kröp upp och rullade ihop sig i min famn så fort jag kom närmare för att stoppa den från att bli överkörd.

Här kör vackra grekiska män omkring sina farmödrar på vespor. Här säljer butikerna som riktar sig mot öborna bara en enda klänning av varje sort – för kvinnorna på ön vill vara säkra på att vara ensamma i sin ståt. Här leker barnen lekar på gatorna. Här är taxichauffören snäll och skjutsar fröken utan pengar till bankomaten. Här prioriterar hotellet ensamresenären och låter henne välja det vackraste rummet.

Just idag är det lite trubbel i paradiset. Lite storm. Men vad gör väl det? Här kan jag bara vara. Kommer njuta intensivt i fem dagar till.

För den här gången.

Jo det är jag som tagit bilderna. Nej det är inte vykort. Det är på riktigt. Är ni precis som jag galna i allt vackert – vilket jag gissar – finns mängder av estetisk Greklandsporr på mitt instagram under alias voxsarah. Vill du resa till Skopelos? Boka din biljett med Airtours, fortfarande billigt i sista minuten gissar jag! Men om du som jag kommer vilja surfa utomlands och har lösenord med åäö, ändra nu, sjukt klurigt att skriva detta inlägg med grekiskt tangentbord men jag gjord’et!