Kategori Bloggen

Sluta spekulera

Tänk om

Gränsen mellan att vara vaksam, förutseende och nära nog – paranoid – kan vara högst flytande.

Jag är något av en mästare på analys. Jo, det vågar jag nog säga. Har ju till och med varit anställd i säkerhetsbranschen med titeln analytiker. Där sa man att jag var förutseende. Det är visst något som är bra.

Det var roligt att hitta en funktion där detta i så hög grad värderades. För i verkliga livet kan det ibland bli så fel.

Att ha en förmåga att kunna se många alternativa utgångar är en av de talanger som högkänsliga enligt de studier som finns kan vara särskilt glada över. Högkänsliga utgör ju nästan 20 procent inte bara av människor, utan även andra arter. Funktionen i naturen är ju just att kunna förutse för att kunna varna och värna om den resterande gruppen.

Jag har tillbringat så mycket tid med att försöka tänka ut lösningar i förväg och ramlar fortfarande dit ibland. På något sätt tänker jag att om jag går igenom varje möjlig utgång i huvudet så kan jag komma fram till den optimala lösningen och därigenom lyckas.

Det man inte tänker på är att detta tar väldigt mycket tid. Ibland är det faktiskt bättre att satsa, misslyckas och hinna prova igen.

”Sluta spekulera” sa min vän Anna till mig när vi båda var singlar i tidiga 30-årsåldern och jag ältade om en killes intentioner. ”Fråga honom i stället!”.

”Men tänk om.. ” började jag.

”Sluta tänk!” sa hon. ”Fråga!”.

Jag minns hur jäkla sur jag blev. Sicken vän va. Som inte ens vill lyssna. I efterhand gav hon mig nyckeln till något som löste en knut som sessioner av terapi inte kom åt. De viktigaste sanningarna är ju oftast de man inte vill höra.

Nu för tiden har jag noll tolerans med ältare. Just därför jag är något av en tillfrisknad sådan.

Det är suveränt att kunna analysera och se möjligheter. Men om det hindrar oss från att agera, skrämmer upp oss och bara stjäl tid, då kan det vara dags att ifrågasätta om det verkligen går att få fram en lösning den vägen.

Idag har jag återigen repat med mitt regi-öga Tove. Mindre kul och mer jobbigt idag. De där sista knutarna att lösa. Har beklagat mig över att jag inte vet hur jag ska lösa det i en timma nu. Fan. Men det är ju som sagt ingen idé att spekulera. Det går bara att prova. Precis som livet.

Hej på er!

Sensation seeker – vi som är easily bored

Jag kan!
Ni får ursäkta Swenglishen. Men låt oss då säga det på ren svenska: Jag förstår inte lagom. Jag iakttar och jag fascineras. Men för mig blir det liksom alltid antingen eller.

Just nu är jag inne i en oerhört disciplinerad period med anledning av den här föreställningen vars premiär nu i sanning närmar sig. Målet är tydligt i sikte och all energi riktas mot det. Är så otroligt rolig för min omgivning. Not. Men så är det.

Disciplinerad innebär att jag också sköter om mig tipp-topp på alla plan utom det sociala. Jag sover mycket, jag äter som en hälsoguru och jag spenderar så gott som ingenting. Det är en klar motreaktion mot julens vidlyftigheter.

Min kropp mår galet bra. Den får mängder av kraft. Samtidigt börjar vildingen i mig ropa. Högt. Den kan va rätt farlig. Det är den som börjar kika på far out fest-resor till Ibiza. Det är den som får för sig att köpa en biljett var som helst typ IDAG bara för att det ska hända något. Allt som den får för sig ska jag inte skriva här. Ärligt talat.

Sensation-seeker. Guilty as charged.

Idag hade jag återigen möte med fantastiska Else Marie Bruhner, ordförande för Sveriges Förening för Högkänsliga och medlemmen Anders. Mer om allt roligt som bestämdes på det mötet kommer jag berätta om lite längre fram. Men självklart ramlade vi in i givande personliga jämförelser, där just Else Marie lyfte termen Sensation Seeker som jag väl känner till men som på något sätt fallit åt sidan.

Efter mötet idag läste jag därför Elaine Arons artikel om Sensation Seekers (Elaine Arons är den amerikanska forskaren bakom högkänslighetsbegreppet, kommentar till nya läsare). En text som för mig personligen nära nog blev som ett slag i magen.

Man tänker ju lätt att alla som har den här förmågan som högkänsliga har att ta emot subtila intryck och kunna förutse många alternativa konsekvenser är försiktiga och rädda för faror, att ta risker. Förutseende är sant. Men med den förmågan har man även en talang för att kunna ta risker under trygga förhållanden, vilket vissa av oss maxar till topp. Hänger ni med?

Sensation-seekers blir otroligt lätt uttråkade. De behöver variation.

Den skalan får jag utslag max på. Och det är inte ens förvånande att jag till och med flera år innan jag fick veta om det här med HSP just skrev en sång som heter Easily bored. Har aldrig riktigt blivit nöjd med någon inspelning av den, den funkar bäst live. Men den kommer ingå i föreställningen då den med största sannolikhet är en av de sånger som beskriver mig – och även en väsentlig del av många HSP – fantastiskt väl.

Det jobbigaste med att vara en Sensation Seeker och HSP är balansen i den drift man har mot den egenvård man behöver. Det är som ett konstant krig mellan två krafter och glipan för balans är inte stor.

Man kan inte hoppa på alla tåg man vill. Man orkar inte och det är när man ändå försöker göra detta som man bränner ut sig. Så hur gör man för att brinna lagom?

Under många år försökte jag bli lagom. Galet komiskt. Göra som andra. Ta två bitar choklad. Mmm. Men va fan! Hur gör man?

Det funkar inte för mig. Då låter jag hellre bli. Och så släpper jag i stället med jämna mellanrum loss vilden helt, skippar tyglarna när jag känner att det finns utrymme.

Vilden i mig är härlig, galen, nästan farlig. Men den balanseras upp av en mycket förnuftig balanserad gränssättare.

Är du en HSS och en HSP? Då är din utmaning att lära känna dina gränser och lyssna. Samtidigt kan du glädja dig åt att du faktiskt kan vara ovanligt bra på att ta beräknade risker. Lagom är förmodligen inte din grej heller. Men då går det faktiskt också bra med då och då.

En annan aspekt jag läste om i texten som både var sorglig och tröstande på samma gång var att jag med min väldigt dubbla personlighet tydligen inte är ensam om att ha svårt att hitta rätt partner. Behöver en rätt likadan klok-galning som jag, ju. Och även om man gör det så är det inte säkert det är lätt att leva ihop när man inte är i samma fas…

Tydligen är det också vanligt att man försöker göra som jag gjort under så många år – försökt dölja den ena eller den andra sidan beroende på sammanhang. Det går inte. Vissa av oss är både och. Take it or leave it.

Är du en Sensation Seeker? Elaine Arons har utformat ett test.

Fick själv skamligt höga poäng. Duh.

 Ja, jag är hon som fnissar galet högt när någon kör ett skämt under bältet som får alla att skruva på sig. Är nog till och med hon som drar det. Yep.

När dom vi älskar mest inte vet bäst

Led

Hur högkänsliga lätt och ibland till och med omedvetet anpassar sig till sin omgivning är något som jag tagit upp vid ett flertal tillfällen. Både för att den här förmågan att snabbt läsa av liksom automatiskt ger sig tillkänna. Men kanske också för att vi vill behålla någon slags ”god” stämning omkring oss.

Men det finns tillfällen i livet när vi gör viktiga val som kanske inte vår närmaste omgivning genast förstår. Val som oundvikligen kan ta fram reaktioner hos vår omgivning. Det kan handla om förändringar som även får en inverkan på dem närmast. Eller så kan det handla om ett val som våra närmaste inte själva skulle gjort utifrån dom personer de är.

De nära vill skydda. Hjälpa. Dig så klart. Men ibland, utan att de själv vet om eller vill medge det, även sig själva. Förändringar medför osäkerhet och det påverkar inte bara dig.

Det är då vi måste minnas att vi kan inte alltid förvänta oss applåder. Vi får stålsätta oss. Lyssna på den där rösten innerst inne och i stället för att följa bli dom som vägleder. Se det som vår uppgift att följa vår väg och lita på vår visshet om att det i längden kommer leda till något bättre för alla  även om det inte går att bevisa just nu.

Även i andra situationer vet inte alltid våra närmaste bäst. När vi lider, när vi mår dåligt exempelvis. En del nära står inte ut med att se sådant, inte ens när det är en nödvändig del av en process. De vill helst att det går över genast och erbjuder snabblösningar. Även då måste vi stå upp för vår egen process. Kanske samtidigt lugna och förklara, leda vägen.

Det orkar man ju inte alltid. All kraft kanske går åt till förändringen man själv genom går. Naturligt och förståeligt. Då kan det bli sprickor. Ett tag.

Viktigast är ändå att även om man tar in andras åsikter fortsätta lyssna på det man innerst inne vet.

Svaren på frågorna i vårt eget liv har bara vi själva.

Är du pepp?

Mitt sexårskalas. Var attans pepp.

Jag är lite pepp. Just nu. En stund. Så då vill jag rida på vågen. Svaret är som så ofta: Musik. Ska dansa omkring här som den vettiga tok jag är. Ni får gärna va med.

Så varsågod, nästa Spotify-lista: Pepp för sensibelt begåvade

Återigen, det här med musik är ju så otroooligt personligt. Så ja, snälla fyll på listan med vad som får dig pepp! Är sjukt nyfiken!

När det gäller musik som gör mig pepp är jag särskilt enkelspårig. Det är mycket dur (en numer utrotningshotad harmoni i kommersiell musik enligt en artikel jag just läste men som jag nu ej kan hitta) och det är mycket klapp och klang. Nä. Så långt kanske vi inte ska gå. Men det är ingen hejd på klyschorna när det gäller vad som får mig pepp. Schlager kan absolut ha sin funktion. Och damn vad jag älskar hip-hop i bilen.

Ofta handlar det ju om minnen jag har till låtarna. Låt nummer ett till exempel, Pata pata med Miriam Makeba påminner mig om min älskade morfar. Morfar dog när jag var tio år men jag hann få en rejäl dos. Han var vad man kallar ett ”äkta original”.  Urmakare från Lillträsk som levt ett hårt liv med begränsad lungkapacitet och dålig hörsel. Han var så jäkla tjurskallig och så jäkla glad. Han satte på Louis Armstrong. Han satte på Cornelis. Och han satte på Miriam. Och så sjöng han med det galnaste rösten och flämtade lite lätt av ansträngningen. Morfars näsa bär jag med stolthet.

Vad får dig pepp?

Solen skiner, jag har just skrivit ett bra stycke text och nu börjar det likna nåt.

Ha en ljuvlig onsdag, vänner!

Mamma och morfar på den tiden det begav sig. Pepp.

Triggers

Trigger

Vi har alla våra triggers. Dom medvetna och dom omedvetna.

Dom som vi medvetet på grund av erfarenheter sagt till oss själva att ”det där vill jag inte vara med om igen”. Det där accepterar jag inte.

Sedan dom som vi inte alltid vet med oss att vi bär med oss. Dom som på grund av tidigare upplevelser sätter igång en automatisk reaktion som om vi vore programmerade. Och det är ju det vi är.

När vi inte är medvetna om våra triggers är vi som ett enda minfält av potentiella explosioner för den som vill komma oss nära. Ett felsteg och det smäller.

Såväl våra medvetna som omedvetna triggers har någon gång fyllt sin funktion. Det är som en slutsats vår kropp gjort för att slippa uppleva en obehaglig situation igen. Men alltid är vi inte så smarta som vi tror. Ibland drar vi slutsatser som faktiskt inte längre har tillräcklig grund i verkligheten. Det kan vara tråkigt. Om det från förr i onödan får förstöra för det som är nu.

Det här med våra triggers är ett otroligt känsligt område. Och inte ett helt lätt att bli medveten om. Det kan göra ont att få insikt om varför man beter sig som man gör och det kan vara oerhört skrämmande och utmanande att försöka lära om. För det är det vi måste när vi märker att våra triggers inte längre tjänar sitt syfte. Ofta behöver vi träna och göra tvärtemot vad vi naturligt vill.

Det kan vara värt att fråga sig själv när man reagerar starkt, eller snarare efteråt; varför är detta så känsligt för mig? Vad grundar sig mitt antagande i? Är min slutsats verkligen riktig?

För i många fall, när det just handlar om något av en automatisk reaktion, snarare än ett rationellt beslut, då ligger det mer bakom än vad som just skedde.

Det kräver mod att börja nysta i det. Det kan det vara väl värt, för alla.

För hjälp att arbeta med triggers har jag själv goda erfarenheter av Kognitiv Beteendeterapi. För den som vill läsa om triggers och beteenden i anslutning till relationer rekommenderas varmt Hemligheten  och Den mörka hemligheten av Egil Linge och Dan Josefsson. Låt er inte förledas av ett cheesy omslag. Det är grymt bra och mycket handgripliga böcker.

Så rolig är jag

En Trötters bekännelser.

Det började bra. Taggad för första utekvällen ever med en av de bästaste bästa jag vet. Så taggad att jag tog tid för en riktigt klassisk stirr-ögon-selfie. A moment to remember. För jag hade ju till och med tagit på mig fin(fusk)pälsen, vet ni. Kosan styrde nämligen mot fina Sjöstan där kvällen skulle inledas med middag.

Sarah Nilsson

Inte vilken middag som helst. Fröken Louises middag. Även om hon slänger ihop något med vänsterhanden blir det undantagslöst en fest för gudar.

Jag tvekar när jag ser vinglaset ståendes på bänken intill dom läckra salladsskålarna med het laxsalsa. Fast. Vadå. Vin hos Louise innebär ju alltid ett riktigt gott vin. Ett glas kan ju inte skada.

Middagen fortlöper ackompanjerad av smaklökarnas ystra hurrarop. Många ämnen hinner avhandlas. (Plus på kontot där i alla fall.) Lite mer vin.

Sen känner jag första gruskornet bakom ögonlocket. Jag känner det andra. Nej. Hm. Soffan där, med den luddiga filten. Den ser ju skön ut. ”Du. Kan vi inte sätta oss där och prata.”

Förrädiskt. Det är kört. Hejdå Stureplan.

Foto: Louise Spåra

Första utekvällen sedan nyår. För att vara singel tycker nog folk att jag går ut sällan. Det gör jag. Är rätt less på den sortens barvalsande. Kostar pengar och samma visa för det mesta. Privat fest, däremot då är jag på, på, på. Men oavsett. Jag är bara ingen nattmänniska.

Ett stort antal vänner har jag fått på några av mina vilda tok-rus-nätter där hela mitt väsen ropar ”livet är kort, lev nu, nu, nu!” Såna kvällar har jag. Ett par per år kanske? Då är jag party-prinsessan nummer ett som är vän med hela världen. Men det är mycket som ska klaffa för att få mig i precis det läget. Inte nödvändigtvis en bra dag. Tvärtom, ganska ofta faktiskt. Någon galen energi som bara måste få utlopp.

Folk som har lärt känna mig i det läget kan först bli smått besvikna när de kommer nära inpå. För sanningen är att jag är hon som behöver sova mycket och som därför kan sova varsomhelst. Närsomhelst. Ståendes, liggandes. I folkmassor. Måste jag sova, då måste jag sova.

Jag har en teori om det. Många berömmer mig för min höga energinivå. Och det är sant. Den är osedvanligt hög har jag kommit att förstå. Men den kommer med ett high-maintenance pris. Den ger liksom inget utrymme för fusk.

Därför är jag hon som somnat klockan 20.00 med vidöppen käft mitt i soffan på en lägenhetsfest bland the coolish folk i Malmö. Och sov till midnatt då jag var pigg igen. Jag är hon som när jag jobbade med show på Silja Line var tvungen att gå och lägga mig varje kväll vid 20.00 och sova tre timmar för att orka gå upp och göra midnattsshowen. Jag är hon som egentligen helst somnar 22.00 för att va riktigt sådär lärk-yster som hon lätt är.

Sen spritter jag då upp, nära nog provocerande vid klockan 6-7. Mer än åtta timmar behövs sällan inte. Men just åtta timmar.

I artist och skådiskretsar, bland nattsuddskungligheter, har detta betraktats med viss skepsis. Det är inte så cool. På en årlig fest dit jag alltid återkommer blev jag kallad ”kristen”, vad det nu ska ha att göra med att behöva sova mycket. En bild av präktighet kanske?

Jo, då är jag väl präktig. Men det är liksom en naturlag. Vem skulle annars vilja somna precis när det är roligheter med finaste bönan på gång?

Flavours by Louise

Kära vackraste Louise, jag är så otroligt tacksam för dig i mitt liv. Hur många vänner lagar all mat och leder köksarbetet åt en när man fyller 40? Hur många vänner säljer 30 jäkla biljetter till ens föreställning för att supporta? Hur många vänner bjuder på tre-rätters middag på högsta nivå varje gång man blir hembjuden? Jag är så, så, så tacksam för att ha dig i mitt liv. Även utan allt fint du gör, för du är fin, bara du, precis som du är.

I’ll make it up to you. I promise.

Är du en sov-känslig precis som jag? Eller är du känslig som har en svårare period? Jag förstår att om man har barn så är det mycket svårare att få till det och då skickar jag bara en bön till universum om att saker snart blir lättare. Men annars. Sömn är svaret på så mycket. Så behöver du, sov. Just nu ska gudarna veta att ja, jag behövde. Jag samlar kraft. Fyller på bränsle. Mitt maraton har en bra bit kvar. Samla kraft du med. Lägg dig tidigt ikväll. Ja, börja plocka ihop redan kl 21.00, släck ljusen. Bädda upp sängen. Och glid sen ner med en bok. Det bästa, bästa, bästa. Härlig söndag på er.

Hur viktigt är det på en skala?

”Varför måste just jag va en sån som måste välja mellan antingen bröst eller snygg rumpa” kommer jag på mig själv stå och väsa till mig själv i spegeln.

Julens 5 extra kilon har lett till ett mirakel. Hello boobies. Samtidigt är det bara att acceptera. Goodbye tight ass. Men vafan. Hur viktigt är det?

Your body rules

Ja hur viktigt är det? När jag läser om stora inspiratörer som Mikael Andersson som föddes utan armar och ben och som bara maxar sitt liv på möjligheter vill jag ge mig själv en stor fet höger när jag stör mig på såna fantastiska lyxproblem. Visst ska man ta hand om sig själv. Men hur vi ser ut är inte dom vi är och det är vi så många som verkar glömma.

Jag ska  inte kasta sten i glashus. För med den här känsligheten kom ett stort ifrågasättande som under tider, särskilt när jag var yngre, var otroligt påtagligt. Vi försöker se oss själva ur vad vi tror är omvärldens ögon.

Studier indikerar att ätstörningar är vanligare bland högkänsliga personer. Ännu ett bland exemplen på hur symtomen kan se ut för en icke väl omhändertagen känslighet. Själv har jag sluppit någon mer extrem form. Dock har kroppsmedvetenheten alltid varit där och starkt gjort sig till känna och påverkat hur jag tagit hand om mig. På gott och ont har den styrt mina val.

På något märkligt sätt gör många av oss utseendet till området där vi kommer hitta lösningen på våra problem. Det är konkret. Det är nåt att ta på. Lättare än abstrakt oro och svåra val. Inte ovanligt alls, kvinnors störda självuppfattning är ett av de mest markanta signumen av vår tid. För män blir det också allt vanligare. Tyvärr.

Icke desto mindre. Så tomt det alltid blir inombords blir när man märker att den lösningen aldrig varar.

Det som däremot varar är en glädje i det som blivit oss givet. Har man fötts med armar och ben är det banne mig vår förbannade plikt att ta vara på dem och vårda dem. Göra vad vi kan för att de ska fortsätta fungera. Så vi kan springa, hoppa, leka – allt som vi fått möjlighet till.

Så just nu njuter jag av att kroppen är i rörelse igen. Och att jag HAR bröst. Och rumpa. Hurra.

Ut och lek i snöflingorna!

Musik är svaret

När jag är ledsen -musik. När jag är arg -musik. När jag är glad – musik.

Musik är den minsta gemensamma nämnaren i mitt liv. Det enda jag kan säga att jag alltid, alltid gjort, njutit, älskat. För mig är musik allt.

Jag kommer inte från nån supermusikalisk familj. De bara gillar musik liksom och så kan faktiskt både mamma och pappa sjunga. Fast de aldrig gått i kör eller så. Särskilt mamma sjöng mycket för mig som liten. Alltid Tryggaräkan när jag skulle sova.

Och pappa det var han som hade blandbanden med 60-talsmusik och som tog med mig på Flashdance när jag var tio. Minns hur jag satt och vred mig som en ål i stolen när dom hånglade loss  på vita duken och jag hade pappa bredvid. ”Take your passion and make it happen!” Men han fortsatte ta med mig på än det ena, än det andra. Frågade vad musiken lät som, höll på att spricka av stolthet när jag sa ”nån som går” till the Baby Elephant walk. I tonåren blev både jag och min syster kär i Doug från Colorado som vi träffade på stranden. Efter det var det The White Album konstant i många år amen.

Sången är det som alltid har varit helt naturligt och självklart. Älskar vibrationerna av att sjunga. Känslan av vad det gör med min kropp. Jag tror att alla kan sjunga och alla ska sjunga som vill. Strunt i jurys som talar om vem som får och inte får. Struntprat. Det charmigaste jag vet är folk som bara släpper loss och sjunger som dom vill. Bara gör!

Men sen är ju då musik för mig också det som hjälper mig att processa saker. Och processa, det är ju vad vi högkänsliga gör och behöver. Medvetet eller omedvetet. Själv går jag helst ut på timslånga promenader. Går, går och går med lurarna i öronen. Musik som stärker det jag behöver känna tills jag har känt klart. Eller så dansar jag ut det. Fuldansar som min kompis Jenny säger.

Så jag tänkte bjussa lite på mina piller-låtar. Har gjort tre Spotifylistor i olika stil som jag lämnar öppna. Och jag tänkte – ni får gärna fylla på! Med det ni gillar. Musik är ju galet personligt och när det gäller processlyssnadet är jag verkligen ingen gourmet. Känns det så känns det. Och det som känns för mig känns kanske inte för dig. Men kanske?

Självklart jag har jag lagt in ett par av mina egna här och var. Once Upon A Girl, det är jag det.

Låt mig få presentera första listan:
Känn för sensibelt begåvade

Detta är listan med det sentimentala, det härliga, sorgliga, bitter-ljuva.

Enjoy!

Foto: Sarah Nilsson

PS Och gillar ni inte musik så får jag glädja er med nåt annat nån annan dag. Alla gör ju faktiskt inte det. Trot eller ej. Min älskade mormor, till exempel, skomakardottern från Byske i Västerbotten som är upplärd på Husmodersskolan där man fick hugga huvet av sin egen kyckling. Hon hade bara en sak att säga när jag dagarna i ända satt med hörlurna efter mastringssessionerna i Umeå: ”Va ska he va bra för?” Ja. Va ska he va bra för? 🙂 DS

Ge dig själv en klapp i ryggen

Heja mig!Dagens bästa i dubbel bemärkelse. Jag skrev i somras till författarna Doris Dahlin och Maggan Häggström och berättade om min planerna för min föreställning. För att informera och för att tacka. För att deras bok Drunkna inte i dina känslor har betytt så mycket för mig.

Drunkna inte i dina känslor är boken som särskilt väl lyfter kombinationen av att vara en person som utåt sett uppfattas som väldigt stark och kraftfull men som samtidigt kan vara så skör. En starksköring som de kallar det.

Idag skrev jag igen och fick ett härligt varmt svar som gjorde mig varm i hela kroppen. Och, skrev Maggan: ”Ge dig själv en klapp i ryggen”. ”Hurra, hurra!” skrev Doris. Hur fina kan två personer va?

Och i rättan tid kom den påminnelsen. Banne mig att jag ska ha en klapp i ryggen. En rejäl dunk.

Och det ska du med. Fattar du hur bra du är? På riktigt? Tänker du på alla dom där små sakerna som du gör hela tiden som ingen märker. Visst, vi drar alla vårt strå till stacken. Men vi behöver också alla vår klapp i ryggen.

Så nu för jag det vidare: Klappa dig själv i ryggen!

Tack igen och igen bästa Maggan och Doris! Tänk vad några få valda ord kan göra!

Heja mig!! Och heja dig!!