Vägen är krokig men framåt går det

Foto: Sarah Nilsson

En hälsning från skrivandets kokong. Har spenderat fem dagar i Stockholms Skärgård med att skriva.

Det är lätt för mig att skriva fritt ur hjärtat. Det är lätt att låta tankarna flöda och se vad som av sig själv tar form.

För en föreställning är det något annat. Här ska jag tala inte bara med rösten utan med alla redskap jag har i mig själv. Orden är bara ett av verktygen och endast det som behövs ska vara med. Vidare kräver tanken bakom texten en strategi, om än ej en helt uppenbar sådan. Dramaturgi kallas det, har jag hört.

Har försökt komma på hur jag skapar, men inget riktigt svar har jag. Jag skriver i bitar och sen pusslar jag. Filar, filar och filar. Börjar se horisonten, men ännu är det några dagars intensivt skrivande kvar som jag inte vill sätta på spel genom att distrahera mig med annat.

En njutning och utmaning i ett. Vägen är allt säger di. Men jag måste säga att nå målet kommer ändå va rätt gött.

En glad nyhet när jag kom åter hade internetkoppling var försäljningsrapporterna från Ticnet. Det har rullat in så smått även här efter jul och snart är premiären slutsåld. Är någon nyfiken på den dagen rekommenderar jag att man hänger lite på låset och skaffar sin biljett på Ticnet.. Även de andra dagarna har börjat fyllas på så smått och jag håller tummarna för att det fortsätter så. Hinner ju inte riktigt göra allt samtidigt så just nu fokuserar jag på en bra föreställning för er som ska komma. Allt har sin tid.

God fortsättning, vänner!

Bloggen slåss om strålkastarljuset

Blogga

Huvuduppgiften för mig under denna vecka är att skriva färdigt manus till föreställningen. Aldrig har väl ett blogginlägg känts mer som en barnlek.

Den här bloggen var något som jag från början inte ens hade planerat. Det var Johanne Hildebrandt, min författarvän, som föreslog att jag skulle skriva om min process. Aldrig föreställde jag mig att den skulle visa sig bli ett eget projekt i sig. Ett projekt som hittills genererat ett stort antal brev, från såväl bekanta som ett stort antal helt okända.

När man dessutom märker hur läserantalet tredubbblas över kort tid. Ja, då blir det såklart otroligt mycket roligare.

Det som är så lockade med att skriva till er här är den omedelbara responsen och möjligheten till en tvåvägskommunikation. Det skiljer sig från mitt scenarbete där jag ju förbereder något att presentera för er – även om ni i sanning bland annat tack vare denna blogg även kommer att vara delaktiga.

För mig har det alltid varit galet naturligt att skriva. Som liten hade jag under flera år mer än 20 brevvänner och lådan med brev från tonårstiden är stor. Då skrev jag utan tanke på prestation med ren fokus på kommunikation. Under tre år arbetade jag sedan i näringslivet med att under stor tidspress skriva tunga rapporter om samhälle och politik. Då var skrivandet så långt från en njutning man kan komma. Men nu,  med det tempot i fingrarna och ett ämne som fascinerar så känns det knappt som ansträngning.

Jag blir otroligt glad över att upptäcka att de tankar som flockats i mitt huvud även är till glädje för många fler och självklart uppmuntrar det till ett större engagemang.

Fast regeln är just nu – först skriva pjäs – sen skriva till er. Detta trots alla roliga uppslag ni skriver till mig om… Ska ju få ut den energin i föreställningen tänker jag.

Och. Ni vet, det här med behovet av fokus för en högkänslig en..

Med önskan om en riktigt fin lördag, bästa läsare.

Stockholms Stad stöder För sensibelt begåvade

Bonjour Amour

Det blir i sanning en God Jul.

Är så vanvettigt tacksam. Tittade just in på Stockholms Stads hemsida och det visar sig att jag fått mitt första stöd till själva produktionen av För sensibelt begåvade. Det har varit utannonserat sedan i förrgår. Tänk, jag kunde ha galopperat i två dar redan men jag får börja nu i stället!

30 000 kronor. Det betyder fokus marknadsföring. För vad är det för mening med en härlig föreställning om den inte hittar sin publik?

För sensibelt begåvade har under projekteringen stötts av Kulturbryggan, en instans för innovativ kultur. Ett stöd som jag är helt vanvettigt tacksam för då det inneburit att jag personligen kunnat hålla mig till mina tio klasser Zumba i veckan, sluppit ta ytterligare ett brödjobb och för övrigt kunna koncentrera mig på att utveckla föreställningsformen. Det behövs när man både är upphovsman, skådespelare, grafiker och projekterande producent vill jag lova.

Men det är just det. Det finns noggranna redovisningskrav för kulturstöd och pengarna från Kulturbryggan måste användas innan årsskiftet och verkligen enbart till kostnader som gäller just den innovativa idén.

Stödet jag idag fick nyheten om är det första som hjälper den praktiska föreställningsproduktionen. Faktiskt mitt allra första från Stockholms stad någonsin och det känns som ännu ett fantastiskt kvitto från universum att jag är inne på rätt väg. Jag hoppade och lämnade en trygg plats i näringslivet för det jag innerst inne brinner för och tror på och satsade allt på ett kort. Ja, det var värt det.

Tusen gånger tack till Stockholm stad. Och mig själv. För ansträngningen att söka kulturstöd är ingen nådig uppgift ska ni veta.

”What do you say?”

Jan-Erik Sääf och Sarah Nilsson

Så stod det på en handskriven lapp ovanpå en bunt noter.

Bunten kom från kompositören Jan-Erik Sääf som jag precis mött genom ett live-musikalprojekt i samband med att bostadsområdet Bo01, ni vet det med Turning Torso invigdes i Malmö. Där hoppade jag, Sonja Aldén (ja, den skönsjungande melodifestivalartisten) och Magnus Wahlberg omkring i tennisoutfit och hockeymundering och improviserade musikaler och ABBA på temat sport. Varför detta tema vet jag ärligt talat inte riktigt än idag. Dessförinnan hade Jan-Erik sett mig som Barbarina i Figaros bröllop med Skånska Operan och nu fick jag denna rätt ovanliga introduktion till en relation som skulle visa sig ha enorm betydelse för min egen konstnärliga utveckling.

Jan-Erik är en av dessa män som verkligen älskar, beundrar, respekterar och fascineras av kvinnor på ett sätt som nog får betraktas som rätt sällsynt och oerhört fint. Han har själv sedan väldigt många år tillbaka en helt makalös kvinna i sitt liv, nämligen bildkonstnären Anna Sjölin. Hon är med all säkerhet förutsättningen för att Jan-Eriks och min vänskap kunnat växa till vad den är idag. Jan-Erik och jag började nämligen arbeta med den där bunten noter jag nämnde – som bestod av alla Jan-Eriks sånger om och för kvinnor. Ett betydande antal. Kvällar och nätter spenderade vi tillsammans och något av det första Anna generöst sa till mig var: ”Jag är så glad att ni två hittat varandra”.

Bunten blev grunden till mitt allra första manus Venus biktar sig, som mottog väldigt fina recensioner. Gav mersmak. Jaha. Kan jag göra det här? En erfarenhet som utvecklades ytterligare av att jag lärde känna en väl kaxig kille som skrev musik och fick mig att tänka. ”Men, hur svårt kan det va?” Till föreställningen Avklädd var det därför alltså inte längre Jan-Eriks musik utan min egen. Men Jan-Erik fortsatte finnas där som ett bollplank och stöd.

Det har nämligen liksom alltid varit som ett självklart själsligt syskonskap mellan oss som jag är så otroligt tacksam för. Vi gjorde flera föreställningar tillsammans med Jan-Eriks musik. De senaste åren, när jag varit ute på min kringelkrok i näringslivet, har jag dock mest fungerat som bollplank till det som Jan-Erik gjort, bland annat föreställningen Anima med Stockholms Musikteater. Jan-Erik är i nämligen enormt produktiv. Kanske har ni sett eller läst om hans geniala föreställningar Freuds cigarr och Jag, William med Stockholms Musikteater? Föreställningar som hyllats av både press och publik i Sverige, som med Jonas Nerbe vunnit priser i New York och som etablerat Jan-Erik till kanske Sveriges mest produktive musikalkompositör.

Så självklart ber jag honom vara bollplank i min arbetsgrupp även denna gång. Det finns ingen som han som har förmåga att sätta konkreta funktioner på mina mer abstrakta tankar. Han säger att jag tänker form, fast jag vet att jag har en intuitiv mening därunder. Den hittar han.

I två dagar har vi bollat fram och tillbaka och vi har redan kommit fram till var resan i föreställningen med stor sannolikhet ligger. Han har bollat mitt pianospel och dessutom öppnat ögonen för programmet Scrivener som kommer funka perfekt för den mind-mapping-skribent som jag är.

Nu har Jan-Erik farit iväg till projekteringsmöten i både Stockholm och Göteborg och jag i min tur ska förflytta mig över bron till nästa person i arbetsgruppen.

Och just det, jag ska ju spela lite i Köpenhamn ikväll också. Hm. Måhända därför jag sov så lite i natt..

BILJETTERNA ÄR SLÄPPTA! VILKEN VECKA!

FOTO: Anders J  Larsson

Från och med IDAG kan du köpa biljetter på Ticnet till För sensibelt begåvade!  Passa på att redan nu säkra din plats för en härlig kväll i form av klok-underhållning i charmigt skön miljö. Ett perfekt häng för en grupp vänner eller varför inte den mest omtänksamma julklappen som varar långt efter bjällerklang!

Vet ni. Den här veckan har faktiskt tagit priset. Har sällan sovit så lite, utsatt mig för så många utmaningar och ändå lyckats behålla mig själv på hyfsat gott humör. För jag är glad. Nära nog speedad. Så många intryck, så mycket spännande utveckling. Otroligt roligt för en konstnär. Och samtidigt därför otroligt viktigt med lite återhämning nu. Snart.

Jag har i sanning fått hårdöva på att släppa taget och det har lett till saker jag inte kunde föreställa mig men som verkar bli så.. rätt.

Liiite rädd är jag nu att dra på för höga växlar. Känner mig trots allt efter allt som hänt som en uppskruvad Zombie och vill därför vänta till jag smält alla intryck något. Då ska jag igen titta på det skapade materialet ännu en gång.

Det har varit mycket experiment med teknisk media. Jag har spelat in mig själv med piano – något jag aldrig trott jag skulle göra. Jag har bestämt mig för att släppa taget och ge fria tyglar. Nästan aldrig hänt med en sån som mig. Fast jag vet att det är tid för det och jag litar därför på min intuition när det gäller de jag samarbetar med och ser vad som det leder till. Ärligt talat har jag sällan haft så kul..!

Filmexperimenterat har jag också gjort och utsatt mig både för spöklika närbilder och återigen pianot under dokumentation. Är lycklig för mitt fina röda piano börjar bli en del av mig som fortsätter där jag slutar. Känns fantastiskt fint. Märkligt – innan så tror man inte att det ska bli så – men skam den som ger sig.

Producent, konstnär och upphovsman. Allt i ett. Roligt och rätt intensivt. Är så galet glad för de jag samarbetar som ger mig ny energi och fräscha influenser. Imorgon reser jag till södern för att arbeta med resterande del av min konstnärliga arbetsgrupp.

Just nu känns det mest som om jag kommer sova där jag är. Det behövs. Men först blir det lite fira av.

Trevlig helg på er kära vänner!

Regiögat gör entré

Foto: Sarah Nilsson

Idag har jag flera timmar funnit mig i ren FLOW. Jag har varit i THE ZONE. Och jag var inte där ensam.

Det här läget när kreativiteten sprutar har av någon anledning fått engelska beteckningar som mitt kritiska naturvetar-jag diskret hostar ”F-LUM” åt. Men upplevelsen är allt annat än flummig  och diffus. Den är påtaglig, ljuvlig och alldeles, alldeles underbar. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att den är enda skälet till att helt normalt funtade människor väljer dessa jobb som kräver full insats med ofta så lite tillbaka. Utom då denna upplevelse, då. Den är ett berusande stoff, en ljuvlig tillåten drog som inte har några bieffekter alls – utöver möjligtvis de rent materiella.

När jag ansökte om stödet till För sensibelt begåvade berättade jag att jag har en Konstnärlig arbetsgrupp som jag kommer bolla mina idéer mot. Scenografen presenterade jag för er igår. Nu är det dags att presentera regiögat, det vill säga den person som jag bollar gestaltningen av mitt manus mot och som hjälper mig att se saker utifrån.

Tove Hellkvist är en av de absolut snyggaste och coolaste människorna jag känner. Vad är det för ände att börja i? VA? Ska en kvinna återigen presenteras via sitt utseende? Ja, för att det var via sin kreativa estetik trots små medel hon först fångade min uppmärksamhet. 2006 hade både Tove och jag lämnat våra hemorter sedan tio år tillbaka och blivit uttagna att presentera oss som skådespelare i projektet Showcase på Stadsteatern här i Stockholm. Jag hade lämnat Malmö och flyttat in i systers källare medan jag letade lägenhet. Tove hade allt som hon hade att röra sig med i en resväska medan övrigt fanns kvar i London. Trots det lyckades hon från sensommar till tidig vinter klä sig både personligt, vackert och roligt på ett sätt som fångade min uppmärksamhet. Utöver det visade hon sig vara övergrym på improvisation, fysisk teater, med en iakttagelse- och analysförmåga av högsta klass och därtill omtänksam och snäll. Det här är en finurlig tjej tänkte jag. En smart tjej! Henne vill jag va vän med!

Jag har alltid trott att vi kommer jobba ihop. Men vi visste inte riktigt hur och när det skulle bli. Vi vet nämligen båda väl med oss att vi båda är känsliga OCH drivande själar på samma gång. Då kan det krocka – om man inte är insiktsfull och påminner sig om att man faktiskt är i samma lag. Fast när vi nu har börjat jobba har det snarare visat sig att det fungerar så fantastiskt bra att där den ena av oss slutar tar den andra vid och allt mynnar ut i en enda ljuvlig kreativitetsflod..

Ni får fnissa. Är lite euforisk idag. Helt enkelt. Detta är bara början, men vi hann långt på dagens lördagshäng på Vurma.

Så himla kul vi ska ha. Fy fan vad vi är bra.

Djungelvrålsklubbor och scenografiidéer på Vurma

Vurma Birger Jarl

Idag var det dags att ta projektets scenografibollplank Lena Berglund till föreställningslokalen för att enligt projekteringens handlingsplan vidare diskutera För sensibelt begåvades eventuella behov av scenografiska inslag.

Lena är ju inte bara scenograf, utan även övergrym dekoratör för Mio Möbler – och min mamma. En slår så många flugor i en smäll en bara kan.

Att äntligen ta Lena till lokalen var ett troligt klokt beslut känner jag nu. Hon bekräftade nämligen min uppfattning av lokalens möjligheter och nu är jag ännu mer glad över mitt beslut än tidigare. Sånt känns ju bra! Innan har vi arbetat med idéer om scenografi utifrån vad som ska berättas. Nu blev det att specifikt applicera dessa idéer på Vurmas övervåning.

Lokalen i sig ropar inte efter mycket mer än den redan har att ge, det var vi båda överens om. Den bara är, så att säga. Fast det är inte så bara. Lite skarpa idéer fick vi dock som även kom till att bidra till mitt val i hur jag kommer berätta denna historia.

Jag är av uppfattningen att scenografi ska tillföra något, säga något eller alternativt – visst – dekorera, vara ögonfägnad om man är inne på den vägen. Men realistiska bakgrunder bara för sakens skulle är inte min bag.

Ett av de viktigaste målen för mig är att flytta ut scenkonst i lokaler där folk redan är. Vurma är i sanning ett sånt ställe.

Tack snälla Neta för ännu en Djungelvrålsklubba. Med såna med notan ökar frekvensen på mina besök i lokalen i avsevärd omfattning.

Så det blir skönt att lyssna på

Foto: Lisa Lindkvist
Foto: Lisa Lindkvist

Det är mycket tekniskt-praktiskt i ett sånt här projekt. Just nu är det mycket ljud i mitt huvud  (och då pratar jag inte bara om min egen inre eviga monolog). Så är det ju när man både är upphovsman och producent.

Var häromdagen och hälsade på grabbarna på 4 Sound. Det skulle kunna vara så att jag är rätt måttligt populär där ibland vissa mindre ambitiösa själar skulle jag kunna tänka. För jag frågar ju tills jag förstår. Denna dag hittade jag dock ännu ett guldkorn bland personalen, David, som gärna satte sig in i vad jag behöver lösa och förklarade med stor pedagogik och entusiasm. Tack David. Jag gillar dig!

Har länge funderat på om det skulle vara värt för mig att investera i ett live-system från Bose. Det är ett galet smart ljudsystem. En enda hög pelare med ljud som transporteras på ett sätt så att volymen blir nära nog lika hög oavsett var man i rummet befinner sig nära nog. Särskilt bra sägs det vara för just musik av akustisk touch. Det gillar man ju när man vill sjunga så där mjukt och nära. Också.

Sen bara en sån sak att man slipper tänka på att ordna med medhörning. Medhörning innebär att jag som musiker får en chans att höra vad som faktiskt går ut i högtalarna så att jag kan relatera till vad jag sjunger och spelar på ett realistiskt sätt. I vanliga fall är ju oftast högtalarna framför mig, annars, för om micken befinner sig framför, blir det rundgång. Men med detta system som sträcker sig runt om i rummet får jag höra samma sak som publiken. Ovärderligt i en föreställning som utspelar sig i hela rummet.

Men smakar det så kostar det. Det är inte något jag budgeterat och vet om jag kan skrapa ihop till, för men med tanke på att det ger mig möjlighet att sätta upp föreställningen med likvärdigt resultat in nästan vilken lokal som helst så funderar jag nu på det. Starkt.

Sen detta med mickar. Som musikalartist har man ofta myggor, men för att reglera volymen ska man då helst ha en ljudtekniker. Jag behöver ju enligt min budget klara detta själv. Ett av målen för mig i projektet är att undersöka hur jag kan göra ett projekt som faktiskt är ekonomiskt försvarbart att flytta runt även för något mindre publikantal och då är det så klart bäst om jag själv klarar grejen. Så då gäller det att arbeta fysiskt i själva föreställningen med en mick konstant i ena handen – som då dock helst bör vara trådlös.

Grunnar vidare..

Pam-pa-ra-ram-pam-pam! Premiär 14 mars på Vurma Birger Jarl!

Foto: Anders J LarssonFör en passionerad och euforisk sensibelt begåvad känns det helt fantastiskt att ett projekt som hyllar sinnestryck och känslor av alla de slag får sin premiär på ett ställe med det träffsäkra namnet VURMA!

Mitt i citykvarteren på Birger Jarlsgatan i Stockholm finns ett av mina absoluta favoritställen i stan. Det är färg, det är värme, det är lekfull kitsch. Där finns en galet mysig övervåning inredd med charmiga vackra gamla möbler, precis som ett stort härligt vardagsrum eller nästan bibliotek av slaget man tänker sig skulle passa perfekt i exempelvis Berlin. En lång fin bar och så ett piano på det, som kronan på verket.

Här, mitt bland en ätande och drickande publik kommer För sensibelt begåvas att spelas i rummets alla hörn. En intim upplevelse som i sig kittlar alla de sinnen som kvällen hyllar.

Det återstår nu fortfarande några få veckor på projekteringen. Ett par av målen var att undersöka en faktisk produktions reella tidsplan samt minimikraven för föreställningens tekniska och praktiska behov. Denna tidsplan säger att även om föreställningen själv fortfarande ännu bara är i sin linda här i projekteringsfasen, så är det ändå redan nu dags att berätta för er när ni bör reservera plats i kalendern för en faktisk föreställning.

REDAN NÄSTA VECKA, PÅ SJÄLVASTE LUCIA SLÄPPS BILJETTERNA VIA TICNET!
Årets julklapp säger vi!

Endast 60 biljetter finns tillgängliga för varje föreställning. Åtta stycken är i dagsläget planerade. Därför kan det vara en god idé att redan nu fundera på när du ska gå.

Fredag 14 mars PREMIÄR

Onsdag 19 mars
Onsdag 26 mars
Onsdag 2 april
Tisdag 8 april
Tisdag 15 april
Onsdag 23 april
Tisdag 29 april

Kl 18:00, perfekt för en After Work, är det insläpp för att du som besökare ska hinna slå dig till ro, hitta din plats och ta en matbit och ett gott glas i den sköna miljön. Klockan 19:00 börjar föreställningen.

Mer information följer. Nu vet ni NÄR.

Jag kommer här i projekteringen att fortsätta undersöka HUR.

 

Gnun checkar ut

Har slitit som en GNU hela dan, ja hela veckan för att jag ikväll ska, ska, ska ta helg! Fredag, lördag som det ju enligt mitt schema är.

Kan bocka av följande på projekteringens att-göra lista:

-Pressmeddelande ut CHECK
-Möte med spellokal CHECK
-Möte med ordförande för högkänsligas förening  CHECK
-Biljettjänstutredning för bästa effekt CHECK
-Talat med regiögat om förbereda vår projektering CHECK
-Talat med konstnärliga gruppen varav delar finns i söder och ska besökas CHECK
-Läst, läst och läst CHECK
-Sen har jag ju spelat, sjungit, skrivit, det som jag egentligen vill göra hela tiden…! CHECK

Jag behöver se det på ett papper för att inse vad jag faktiskt har gjort. För mina ögonen fokuserar ständigt på nästa sak som ska åtgärdas. Blicken är framåt på att jag nästa vecka (men egentligen helst redan igår) vill skriva fler låtar, jobba text, göra trailermanus, boka tider med samarbetspersoner, visitkort.. Är helt enkelt i det stadiet då jag blir sjukt frustrerad över folk som tar upp hela trottoaren och går långsamt. I varv, kallas det.

Så vad jag faktiskt åstadkommit måste jag påminna mig om för att jag verkligen ska minnas att jo – jag inte bara förtjänar helg – jag behöver helg. Alla gånger. (För er som suktar konkreta tips i vardagen, här var alltså ett –  indirekt så som jag oftast gör: Skriv upp det bra ni gör och det bra ni är oavsett ni gör nåt! Gör en mapp  i mejlkorgen som heter Underbara ord där ni lägger allt fint ni behöver påminna er om. )

SPELADE gjorde jag ju igår också. Rart. I en pyttelokal där allt var mys, arrangörerna toppen och soppan galet god. Jag var nervös för det fanns ingen medhörning. Jag hörde inte alls vad publiken hörde och det kan få mig, nära-ljud-hörlursälskaren, att bli lite nojig. Men det gick hur bra som helst. Jag glömde en fras. Hoppsan. Fast fingrarna spelade vidare. Hurra för mina fingrar. (De behöver också helg nu, vill jag lova.) Jag spelade några fel ackord. Oj. Men det visste mest jag. Fast den nya låten var det fler än jag som höll med om att den är rätt speciell, nya arret perfekt till föreställningen och många leenden och skratt var det som jag denna gången faktiskt var tillräckligt närvarande för att ta in och njuta av. Med andra ord – sakta men säkert – framåt.

Flera nya ansikten var det också på gårdagens föreställning som genast gick helt gick igång på ämnet i För sensibelt begåvade. Ämnet engagerar.

Nu är det dags för arbetsveckans två sista dansklasser. Bästa distraktionen. Sen efter helgen fortsätter vi.

NÄSTA vecka är det dags att avslöja var och när föreställningen kommer äga rum.

Häng me!

Sarah Nilsson