Högkänslig? Stämmer DOES in på dig?

När någon misstänker att de tillhör en del av de 15-20% av alla människor som är högkänsliga så gör man ofta det självtest som Elaine Aron, myntaren av begreppet högkänslighet, har utformat.

Detta test ställer frågor som täcker olika exempel på hur högkänslighet kan yttra sig i en person. Av värde att minnas kan då vara att många utav dessa exempel snarare är effekter av det högkänsliga personlighetsdraget än högkänsligheten i sig själv.

Elaine Aron lyfter ofta exempelvis att specifikt draget blyghet, som många associerar med känslighet och högkänslighet, inte i sig är medfött utan snarare är ett resultat av en tidigare negativ erfarenhet som givit stort intryck med anledning av det högkänsliga draget.

Ni, mina trogna läsare, börjar nu bli något av högkänslighetspecialister. Så nu är det dags att slänga in lite forskarbegrepp i mixen. Mer specifikt det begrepp som Elaine Aron själv använder för att förklara det underliggande personlighetsdraget bakom högkänsligheten.

Högkänslighet har enligt Aron fyra aspekter som alla finns hos en högkänslighet. Om inte alla fyra aspekter är närvarande handlar det förmodligen inte om det högkänsliga draget.

Så vad står då akronymen DOES för, som representerar de fyra aspekterna?

D står för Djup bearbetning

O står för benägenheten att bli överstimulerad (Overstimulated)

E visar både att personen är allmänt Emotionellt mottaglig, i synnerhet känner empati

S står för förmågan att uppfatta Subtila stimuli

Dessa fyra aspekter använder Elaine Aron för att sammanfatta sin aktuella forskning som ger belägg för var och en av dem. Även om det som många lägger märke till med högkänsliga människor kan vara att de till exempel uppfattas som ”känsliga” (lätt blir överstimulerade) och är ovanligt lättpåverkade av subtiliteter i allt från beröring till syn- och hörselintryck, så menar Elaine att det är den noggranna bearbetningen, tendensen att reflektera, som är det underliggande personlighetsdraget. Därför står det också först.

Stöd för detta finns i den moderna forskningen om högkänslighet där det visats att när högkänsliga människor försöker upptäcka skillnader i två bilder som bara är en aning olika så visar de mer hjärnaktivitet, än icke-högkänsliga hjärnors gör, i delar av hjärnan som annars är associerade med mer omsorgsfull bearbetning.

Så för dig, du högkänslighetsintresserade, kan det vara rätt spännande att börja lära dig mer om dragets djupare väsen, utöver de ytliga symtom som du ofta får läsa om. När du bättre förstår detta kommer du allt mer se hur du kan förebygga vissa symptom, just genom att minnas bättre hur du fungerar i grunden.

Du är en orkidé som behöver en annan orkidé!

Passar en högkänslig person bäst ihop med en annan högkänslig som partner? Eller passar en person ur de övriga 80 procenten bättre för att balansera upp den högkänslige personligheten?

Denna frågeställning har jag sett ett antal gånger i forum för högkänsliga. Många gånger uttrycks den som en önskan: ”Åh tänk om min man vore högkänslig själv så att han bättre kunde förstå!”.

”Lika barn lika bäst” heter det. Men även ”Opposites attract”.

Jag har idag kommit hem från nästan en hel vecka bland vänner och kollegor i både Malmö och Köpenhamn. Faktiskt har jag tillbringat tid just bland några av de bästa parkonstellationer jag själv vet. Par vars förhållanden jag verkligen gläds åt – och avundas! På ett sätt som känns bra.

Att vara ett par har verkligen sina sidor. Det vet vi alla. Precis som det har sina sidor att vara singel. Det är helt enkelt inte antingen bra eller dåligt. Det är alltid både och.

Men nog finns det bättre – och sämre parkonstellationer.

Vad som utgör en bra parkonstellation kan man naturligtvis ha olika åsikter om. Men själv vet jag vad jag eftersträvar.

Par där de två individerna är relativt av samma styrka får mig att vilja tvåsamhet. Par som håller ihop för att de genuint trivs och har riktigt roligt tillsammans. Par som väljer varann för sina personligheters skull snarare än materiella och praktiska skäl. Par hos vilka en sådan emotionell trygghet och tillit finns att man öppet och utan rädsla – även inför andra – vågar ha olika åsikter och stå upp för sin individualitet. Par mellan vilka det finns stor ärlighet och samtidigt stor respekt. För att man i grunden vet och är i trygg i att man alltid vill den andres bästa.

När man verkligen vet det, då behövs varken maktspel eller ”list” för att få ”karln” eller ”frugan” att göra som man vill. Då kan man nämligen säga det rent ut. Man kan föra en vuxen dialog. För den andre lyssnar och utgår från att man vill väl.

I min egen väntan på min livskompanjon minns jag då och då min goda vän Annas ord om mig som jag citerat tidigare. ”Du är en orkidé som behöver en annan orkidé”.

När Anna sa så syftade hon inte alls på begreppet Highly Sensitive Person. Det var bara en i efterhand rolig slump, när jag kom i kontakt med begreppet högkänslighet, att hon råkat använda precis det uttryck som också används om högkänsliga : Orkidébarn.

Anna peppade mig genom att förklara att hon såg mig som sällsynt och unik – snarare än annorlunda. Hon vill trösta genom att förklara att det kanske inte alls är så konstigt att det tar lite tid för mig att hitta rätt. För att det krävs en annan unik och sällsynt för att passa ihop med just mig.

Själv vet jag dock inte om just en högkänslig person är den bästa kombinationen med en annan högkänslig. Det kan vara så. Så härligt med någon som känner lika mycket, som gläds lika mycket. Som förstår! Men i de fall en högkänslig inte har vuxit in i sin egenskap, inte har koll på sina känslor och sina reaktioner. I dessa fall kan denne, kanske utan att ens vilja det, såra sin omgivning rejält. Det har jag själv tyvärr gjort när jag var yngre. Även om förståelsen må finnas, kan bristen på självinsikt och impulskontroll rasera en för övrigt stor potential till djup intimitet.

Visst kan det stämma att en icke högkänslig person har samma typ av referensramar. Kanske saknar den förståelse för hur det är att processa en stor mängd intryck. Men besitter personen en hög nivå av empati person kan den faktiskt vara den ultimata matchen. Till och med en rejält annorlunda person än en högkänslig kan vara en utmärkt partner om just empatin finns.

Till och med i de fall där empatin inte finns på den nivån som skulle önskas, kan det i många fall vara enormt skönt för en känslig person med en respektive som står mer oberörd när det blåser. Det kan också vara en stor utmaning. Men många gånger väldigt, väldigt skönt.

Elaine Aron, myntaren av begreppet högkänslighet skriver om fördelar och nackdelar med de olika kombinationerna HSP+HSP eller HSP+icke-HSP. Bland annat i boken Den högkänsliga människan. Hennes slutsats är just att alla konstellationer kan fungera utmärkt beroende på olika faktorer.

Så klart kan man dock inte intellektualisera dessa saker. Kemin, anknytningsteorier och allt möjligt annat spelar roll.

Men stöter man på utmaningar när det gäller just högkänsligheten i ett förhållande kan det vara av värde att påminna sig om att den till syvende och sist bara är EN av våra egenskaper.

Vi människor har ju så många fler facetter än så. Det är kombinationen som avgör!

Så kanske jag själv visst ska ha en annan orkidé?

Men vad det innebär, det må framtiden utvisa!

Psst. Kommentera gärna med hänvisning till dina erfarenheter! Nyfiken!

Får talangen dig att ticka?

Det talas fantastiskt mycket om begåvning. Både i skolan och av föräldrar får barn tidigt höra vad de har ”talang” för.

Jag har genom livet funderat mycket på detta med talang och hur vi hittar det vi passar bäst för.

I Elaine Arons bok Den högkänsliga människan står det om hur avgörande det kan vara för en högkänsligs välmående att hitta sitt kall eller sin ”livsuppgift”. Detta eftersom vi ändå aldrig riktigt kan stänga av hur vi känner inför något. Det innebär inte nödvändigtvis att arbeta heltid med det man älskar. Men att i alla fall hitta ett sätt att ge det stor del av sin tid.

Man kan argumentera att detta är viktigt för alla individer. Men personligen tror jag faktiskt inte att det är det. Jag menar, jag tror det är viktigt för många fler än högkänsliga – men absolut inte för alla. Jag vet en hel hoper med människor som arbetar med helt andra saker än det som de älskar och ändå är nöjda på grund av vad de tjänar eller den trygghet jobbet ger. Vidare känner jag till en ytterligare andel som är oerhört talangfulla inom ett specifikt område, ibland mer talangfulla än de som faktiskt är aktiva inom området, men som ändå väljer något annat som sin livsuppgift på grund av mer motiverande faktorer.

Många välmenta människor drar lätt förhastade slutsatser och vill ge goda råd om vad vi skulle passa för. Men det många glömmer är att det handlar inte bara om vad vi är bra på – utan främst vad som driver och motiverar oss.

Du kanske är helt fantastisk på siffror. Det betyder inte att du vill bli revisor.
Du kanske är helt otrolig socialt. Men det betyder inte nödvändigtvis du passar som säljare.

Själv fick jag höra att jag var begåvad som liten. Både i skolan och hemma. Låter förskräckligt skrytigt och anti-Jante att skriva så. Men så var det. Så klart var jag inte bra på allt. Jag var – och är – urusel på att komma i tid, springa snabbt, hoppa längdhopp och att lyssna utan att ge råd. Jag var heller inte något vidare på bollsporter.

Men jag blev bekräftad som intelligent, verbal, kreativ och musikalisk. Dock alltså inte som sportig. Min syster uppmuntrades däremot enormt när det gällde allt från ridning till karate: Hon var den fysiska och jag den mentala bland familjens utdelade alternativ av roller. Det slutade dock med att det var hon som blev högskoleingenjör och jag artist och fitnessinstruktör.

Huruvida detta mer vittnar om vilka kärringar mot strömmen både jag och min syster är (säg aldrig till oss att vi inte kan..) än att våra föräldrar var för snara i sina omdömen kan vi aldrig säkert veta. Men även om jag själv ännu inte fått uppleva glädjen i att vara förälder så kan jag rent logiskt gissa att det är lätt hänt att som förälder bedöma sina barn i relation till varandra. Kanske utan att ens vara medveten om det. Visst är min syster fortfarande något mer fysisk än vad jag är. Visst är jag något mer intresserad av skrift än hon. Skillnaden avgjorde våra föräldrars omdömen och påverkade vår självbild. Tills vi som vuxna började uppmuntra varandra och upptäckte hur otroligt lika vi är.

Talang är en sak. Men vad som får oss att ticka viktigare. Sifferspecialisten som drivs av utmaningar kanske passar bättre som affärsanalytiker och utvecklare än revisor? Den utåtriktade som motiveras mer av ett socialt engagemang passar kanske bättre som psykolog.

Föga spelar det dock roll hur begåvad du är i ett ämne om du ändå inte trivs med de praktiska livsvillkor som yrket relaterat till ämnet också medför. Det är teater- och kulturlivet ett exempel på mer än någon annat.

När det gäller min syster så utbildades hon till miljöingenjör med ett enormt intresse för natur och miljö men upptäckte att hon snarare ville befinna sig i miljön än att arbeta för den i ett kontorslandskap inomhus. Hon sadlade om till trädgårdsdesigner.

Vare sig du är städare, butiksbiträde, säljare eller revisorsassistent: Talang är en sak. Men det viktigaste är att först konstatera vad du är beredd att arbeta för:

Vill du ha trygghet?
Vill du tjäna mycket pengar?
Vill du ha ett arbete med mycket folk omkring dig?
Vill du ha frihet?
Vill du ha regelbundenhet?
Vill du vara fysiskt aktiv?
Vill du sitta vid ett skrivbord?
Vill du ha en förutsägbar uppgift med tydliga mål?
Vill du ha variation som ständigt kräver att du anpassar dig?
Vill du utmanas?

Vet du inte, så kommer det nog i slutänden ändå visa sig. För det är ändå det som engagerar oss mest som vi ger mest tid. Då spelar det ingen roll vem som i början hade mest talang eller inte. Det spelar ingen roll om andra säger ”du skulle kunna göra det och det och det..” Men uppebarligen vill du inte det – tillräckligt – för du gör det ju inte.

Om du som läser detta redan är så himla nöjd där du är: Njut. Fy fan vad bra.
Det är ju där vi alla vill va.

Annars rekommenderar jag varmt, varmt en bok som heter How finding your passion changes everything av Ken Robinson. Läs. Anbefalles.

Få, få, få biljetter kvar till För sensibelt begåvade. En vecka till nästa föreställning den 14 november. Där kan du fortfarande få en biljett! Boka på Ticnet!

Tio observationer om känslighet

Nu har det gått mer än ett år sedan jag skickade in min ansökan till Kulturbryggan om stöd för projektet För sensibelt begåvade. Mer än tolv månader av läsning av studier kring känslighet, presentation av föreställningen För sensibelt begåvade med publikreaktioner och inte minst alla människor som öppnat sig för mig med anledning av detta projekt. Nedan följer ett antal personliga observationer som under året gjorts eller ytterligare befästs:

1. Känslighet syns inte utanpå
Med anledning av För sensibelt begåvade har många människor som tilltalats av det jag skriver om ämnet känslighet närmat sig och tagit kontakt med mig. Inte sällan har det dock förvånat mig vilka dessa människor är. Vad en människa genomlever behöver i sanning inte alltid yttra sig utåt. Många bär sina utmaningar i tysthet. Och tvärtom är det många som till synes lever ut stora känslor som enligt egen utsago inte är känsliga alls. Därför kan också en extrovert känslig person i många fall uppleva sig ha mycket mer gemensamt med en introvert som också är känslig än en ”normalkänslig” extrovert – fast det för omvärlden kanske inte alls verkar så. Med andra ord: Döm inte alltid hunden efter håren.

2. Attityden till din känslighet påverkar välmåendet
Den inre upplevelsen av att vara känslig verkar vara liknande för de flesta personer. Att uppleva att det ”blir för mycket” av någon typ av sinnesintryck. Att läsa av förändringar som kanske inte alla lägger märke till. Att bli starkt påverkad känslomässigt av olika skeenden. Dock spelar det stor roll för ditt allmänna välmående i livet hur du betraktar denna förmåga. Om du ser dig själv som just ett finkalibrerat, fantastiskt instrument som självklart behöver sin rätta skötsel – eller ett klent tillhygge som aldrig räcker till. Det spelar även stor roll huruvida du har fått träning i att ifrågasätta dina reaktioner och tankar i stället för att välja att agera på impuls på dina intryck.

3. Synen på begreppet känslighet behöver fortfarande ifrågasättas
Av ett antal personer har jag i samband med föreställningen fått reaktionen att jag ”kan ju inte vara en känslig person. För att jag talar med kraftig röst, ställer mig upp offentligt och är till synes ”stark”. För att jag utmanar mina rädslor.” Det föreligger fortfarande en missuppfattning kring att känslig skulle vara synonymt med att vara svag, med låg självkänsla och utan impulskontroll. Jag upprepar därför: Att vara känslig är att vara mottaglig, är att ha en lägre tröskel för sinnesintryck. Om du har insett det och även vilka konkreta konsekvenser det har för dig som person, kan du i hög utsträckning lära dig hur du ska ta hand om dig själv och därför se till att välja ett liv som passar dig och även i större utsträckning välja hur du hanterar dina eventuella reaktioner. När du börjar använda ditt instrument och stöder de behov du har kan egenskapen i själva verket bli din styrka. Vidare är vi många känsliga som fått lära oss att maskera vår egenskap och lärt oss att anfall är bästa försvar. Därför kanske vi måhända har ett starkt yttre uttryck. Det behöver dock inte vara en garanti för ett stabilt inre.

4. Studier av begreppet känslighet är egentligen inget nytt
Det är bra att begreppet högkänslighet och hsp sprids. Men känsligheten har omskrivits av många andra vilket Elaine Arons även skriver om själv i Den högkänsliga människan. Carl Jung skrev exempelvis om ”en särskild medfödd känslighet skapar en speciell historia- ett särskilt sätt att uppleva barndomen”. En medvetenhet om att vissa människor är känsligare än andra har med andra ord länge funnits – det som är avgörande är hur vår kultur väljer att se på begreppet.

5. Känslighet betraktas enormt olika i olika kulturer
I vissa, exempelvis flera asiatiska, kulturer är det högstatus att vara känslig. I andra, i synnerhet den västerländska, betraktas det på rutin oftare som en black om foten. I exempelvis Frankrike däremot, som jag vistats en hel del i, har dock knappt kunskapen om högkänslighet knappt fått något intresse. Informellt har jag fått förklaringen att man ser det som så självklart att vissa människor behöver vara känsligare att informationen om hsp lite får funktionen av att slå in redan öppna dörrar.

6. Känsliga människor kan ibland bete sig oerhört okänsligt
Paradoxalt nog – så kan det vara. I alla fall när vi inte mår bra. Detta gäller så klart för alla människor som inte mår bra. När man inte mår bra vill man gärna att andra ska förstå en. Men ofta har man föga förståelse för att man själv kanske inte samtidigt är så öppen för andras aspekt på det hela. Det krävs balans och styrka för förmåga till helikopterperspektiv.

7. Utmaningar gör en känslig stark – men det behövs också styrka för att klara utmaningar
Många av de högkänsliga jag mött som mår bra med sig själva och som berättat om hur de trivs mer med sin egenskap senare i livet vittnar om hur de medvetet sökt och hittat metoder för att hantera sin personlighet. Samtidigt har jag inte mött någon som lyckats nå nya höjder i akut kris. Ibland handlar livet bara om att släcka bränder. Så är det. Bestigning av nya berg får man vänta med till de starka perioderna. Men då kan det vara väl värt att passa på.

8. Alla fattar inte hur det är att vara känslig – och de behöver de inte heller
Bara för att man själv äntligen lärt sig hur viktigt det är för en att exempelvis äta, sova, träna – helt enkelt återhämta sig ordentligt – så behöver man ju inte frälsa hela världen för det. Ofta kan andra nämligen inte alls förstå vilken helt vansinnigt genial insikt det är det här med egenvården (även om fler i sanning skulle må bra av det.) När jag exempelvis säger till folk att jag kan bli sjukt trött sent på kvällen, till och med på en fest, kan jag få kommentaren ”ja, så är det när man blir äldre”. Snälla nån, så har jag alltid varit. Tvärtom har jag däremot mer energi än de flesta på dagtid – även de som är hälften så gamla. Det viktiga är att jag ser till att ge mig själv det jag behöver – sen spelar det inte så stor roll om andra förstår eller inte.

9. Få är medvetna om hur bra det kan vara med en känslig vän/anställd/partner
Det kan vara läge att jubla om du hör att din nya tjej är en (medveten) känslig. Det kan nämligen innebära en ökad mottaglighet även för exempelvis beröring och njutning. Det kan också vara läge att jubla om din anställde är känslig. Det kan nämligen innebära en noggrannhet och ansvarsplikt högre än snittet. En känslig vän vet ofta vad man ska säga och inte säga, kan verkligen trösta – i alla fall när hen är i balans.

10. Många glömmer att vi alla är känsliga
Vi är alla känsliga. Alla människor, i någon mån. Olika mängd stimuli kan krävas. Olika sorters substans. Men känsliga är vi allihopa. Det ingår i att vara människa. Många som dock sällan utmanas på detta plan kan däremot verkligen överrumplas när de kanske för första gången i livet upplever att mattan dras undan under fötterna. Då kan vi som ständigt lever med en högre känslighet bli starkare efter livets gång, för vi har tvingats lära oss hantera pucklarna. Det vi har lärt oss kan därför hjälpa andra, på många sätt. Alla behövs.

EN MÅNAD TILL NYPREMIÄR AV FÖR SENSIBELT BEGÅVADE. Köp din biljett nu på Ticnet, endast fyra exklusiva föreställningar! Där kan du även läsa helt fantastiska recensioner som föreställningen fått i våras av sina besökare.

En text om att vara samvetsgrann

Ett ord som i hög utsträckning omnämns i texter och litteratur om högkänsliga är ordet samvetsgrann. Letar man efter synonymer dyker följande ord upp: Noggrann, plikttrogen, ansvarsmedveten, ansvarskännande, skötsam, ambitiös, omsorgsfull, noga minutiös.

När jag var i tonåren och själv fick börja hantera mitt barnbidrag så minns jag mycket väl hur det gick till när jag skulle köpa ett par nya jeans. Jo, jag hittade dom där fantastiska; dom coola gröna på Gul & Blå (då cool affär för er som är mycket yngre) och de satt som en smäck! Men var det verkligen SÄKERT att detta var dom ULTIMATA jeansen? Det kunde ju finnas några bättre..? Innan jag vågade slå till på mina gröna favoriter var jag därför bara tvungen att gå en runda i alla affärer i city för att försäkra mig om att det inte finns några bättre.

Detta var ett exempel under rubriken klädinköp. (En mycket begränsad plånbok som gjorde det bästa valet så otroligt mycket viktigare spelade så klart här sin roll. Riktigt så noggrann är jag inte med jeans idag. Jag lovar. När väl jeansen sitter som en smäck ska man slå till, jo det har jag lärt mig.)

Men det kan så klart handla om precis vad som helst, beroende på vad man värderar och tycker är viktigt. Nästan alltid när jag tar mig an ett projekt så tar det här draget över. För visst kan jag vara slarvig annars, med nåt som inte är i fokus. Men sällan med ett jobb eller ett medvetet projekt.

Just nu, när jag exempelvis vill lära mig mer om kost blir det rent ut sagt löjligt. Här får ni hela turen: Det började med att jag ville öka intaget av mat som sägs stärka kroppen och specifikt huden. Därefter tänkte jag att det är lika bra att ta tag i det där med sockerberoendet på en gång och undvika allt som ger korta, snabba sockerruscher. Men då kom jag ju på att jag även nu vill bli bättre på att äta så att min energi är jämnare med tanke på mitt yrke som instruktör i en form med mycket hög konditionsträning. Då lärde jag mig mer om kolhydrater och fick plötsligt höra om hur många som slutat helt med gluten. Och inte bara det, nej, med mejeriprodukter också. Dessutom visade det sig att det finns läror som menar att man ska ta hänsyn till huruvida livsmedel är sura eller basiska eftersom det påverkar kroppens hälsa. Utöver det har jag ju redan för tre år sedan slutat med allt kött på land men äter fortfarande fisk och skaldjur. Fast då kommer ju så klart miljöaspekten in, Naturskyddsföreningen publicerade sin senaste utgåva av vad man ska äta och inte äta ur ett miljöperspektiv och där var det inte mycket fisk kvar kan jag säga. Och lax är visst lyx. Va? Lax som alltid varit min vardag.

Ja, ni fattar. När jag tagit in all information från alla olika teorier och verkligen försökt ”göra rätt” så fanns det inte mycket kvar och äta och till slut ville jag bara lipa.

Varför gör man så här? Tar allt till sin spets? Jo, för man har en personlighet som är bra på att uppmärksamma detaljer och tänka flera led i förväg och som gör att man tänker ”ska det ändå göras, ska det göras rejält!” När det då inte går kan det dock tyvärr lätt sluta helt tvärtom – med att jag då ger upp helt. Då blir ju verkligen allt meningslöst. Men när jag var yngre tänkte jag ofta att: ”Kan jag inte göra saken perfekt då får det va.” ”Kan jag inte vinna, då vill jag inte vara med och tävla.” Klassiska högkänslighetsdrag om man ska tro Elaine Arons som har skrivit ”Den högkänsliga människan” och som är den som myntade uttrycket Highly Sensitive Person.

Vid ett tidigare tillfälle i bloggen tror jag att jag nämnt för er hur min mamma en gång köpte boken ”Good enough” och lade fram den lite lagom så där hoppsan-hejsan-nonchalant på bordet när jag var på besök. En liten fin vink så där. Jag har dock fortfarande inte läst den för jag vet ju precis vad det handlar om.

Nämligen att lära sig att det lönar sig visst att göra saker även om man inte kan utföra dem perfekt. Att det visst är bättre att göra något litet än inte alls. Att allt ansvar inte hänger på mitt val, mitt utförande i den sekunden. Ge sig själv lite lina.

Själv är jag bättre på det helt klart när jag är i balans. När jag är överstimulerad, stressad – är jag helt värdelös. Fråga alla som har arbetat med mig. (Eller gör inte det, förresten.. )

Det kan verkligen vara värt att fundera på hur det här draget påverkar dig. För det finns nog inget drag som i så hög grad kan leda till utbrändhet som en överdriven samvetsgrannhet. Arbetsgivare ÄLSKAR oss för denna egenskap – vem vill inte ha en ambitiös noggrann människa? Men så klart gillar inte ens de denna sida när de ser att det går överstyr. Det är upp till oss att lära oss känna våra gränser.

Det handlar om att lära sig välja var man ska lägga sin energi och bli bättre på att avgöra vad som verkligen är viktigt – och särskilt vad som inte är det. Och att lära sig – att när man fastnar för mycket i detaljer och har svårt att göra denna urskiljning så har man förmodligen redan för mycket på sin tallrik. Då är det nödvändigt att backa lite innan man betraktar verkligheten igen för att göra sina prioriteringar.

Samvetsgrann. Att göra saker utifrån sitt samvete måste det ju nånstans ändå betyda. Att om jag ser att det ärligt talat inte är perfekt, så är det liksom svårt att låtsas som något annat eftersom mitt samvete talar med så hög röst.

Ok. Men, nä. Du behöver inte låtsas. Man kan faktiskt också välja att tänka; Tja, perfekt är det kanske inte – men det ÄR i alla fall!

Föreställningen För sensibelt begåvade som jag spelade hela våren och som nu får nypremiär den 1 oktober ville jag så klart skulle vara den ULTIMATA föreställningen. Så klart är den inte det. Den har verkligen sina skavanker, precis som allt har som är gjort av mänsklig röst och hjärta. Och tur är väl det. Nu får jag dock chans smeka min samvetsgrannhet och finslipa lite till inför nypremiären. Kanske händer det lite nytt? Vi får se. Repen med mitt regiöga Tove börjar på söndag. Se till att skaffa dina biljetter medan de fortfarande finns! Fyra exklusiva föreställningar – och biljetterna hittar du på Ticnet!

Hejdå fröken kontrollfreak

Ni vet det här med insikt. Det kommer i doser. BAM slår det en i huvudet ibland. Med besked.

De flesta av er känner säkert vid det här laget till de grundläggande karaktäristiska dragen för högkänslighet: Att man är en person med lägre tröskel för sinnesintryck, tar in mer som processas noggrannare.

Sen beroende på vad vi varit med om för övrigt så yttrar detta sig olika i oss. Har vi haft en trygg uppväxt kanske detta bara gör oss till personer som behöver lite mer återhämtning av intensiva upplevelser och som för övrigt lärt oss dra nytta av vår väl utvecklade känslighet. Har vi däremot vuxit upp under mer besvärliga omständigheter så kanske den här förmågan däremot överanvänds i form av vaksamhet för att försöka undvika smärta.

Det kan i mångt och mycket göra oss mycket bra på att klara oss själva. Vi fixar saker. Vi fixar livet. Vi är förberedda. Vi är på.

Men ibland när man styr, kontrollerar och håller för hårt ger det precis motsatt resultat. Det stoppar. Det kväver.

Det här är min största utmaning i livet. Särskilt också eftersom det är min största gåva. Be vänner att beskriva mig och jag tror att en hel del personer nämner hur jag är en sån som får saker gjorda. Som gör det jag sagt. En vilja som kan försätta berg

Det är sant. Men baksidan är en alltför väl upptränad förmåga att kontrollera. En förmåga som inte alls, som kanske många tror, baserar sig på en önskan om att vilja bestämma eller dominera. Tvärtom. Snarare på en önskan om att slippa bli obehagligt överraskad.

Det pratas mycket om målstyrning. Att vara specifik och konkret för att uppnå saker. Det är mycket i den andan jag har fostrats. Vill du något? Sluta prata. Gör det!

Men livet är egentligen som allra bäst när det är något som skapas i interaktion. Mellan de händelser du kommer i kontakt med. Med andra människor.

På rutin hamnar jag lätt i tankesättet att själv är bäste dräng. Att om nåt ska ske så är det upp till mig. Det är vad rösten som vill värna om mig själv säger till mig. Särskilt när jag är ute på djupt vatten. Simmar som en jäkla tok fast det egentligen går hur bra som helst att bara flyta med.

Så ironiskt, för jag är ju faktiskt övergrym på också just det! Att gå med strömmen, dra nytta av möjligheter, ändrad vindriktning och oväntade uppenbarelser.

Dock inte när jag blir rädd. Eller noterar något jag vill ha lite för mycket. Då låser det sig och då försöker jag hålla fast och förutse. Ofta bara på gammal dum rutin.

Jag är så less på det. Less på att min önskan att vilja skydda mig själv i själva verket sätter käppar i hjulet.

Så nu är det dags för nya tider. Det kommer kanske inte gå över en dag. Men jag har helt enkelt fått nog.

Finemang mina känsliga skickliga tentakler att ni ser och märker mer än kanske snittet. Men det betyder inte att ni kan sia om framtiden. Ni får vackert finna er med att flyta med strömmen och ge luft till livet runt omkring. För där kan så mycket hända som kan bli så mycket bättre än vad jag själv trodde att jag så smart tänkte mig fram till.

Så, hej då kontroll.

Hej flyta med.

Nicke Nyfiken fick det bli. Alltid kul när jag funderar på vilken bild som ska få vara med. Hittade massa galet romantiska New Age bilder med flickor i vita klänningar ur vilkas händer det strömmande rosenblad medan de släppte taget. Fnissade till lite lätt. Nej. Det är inte jag. Inte egentligen. Nicke Nyfiken var däremot en av mina absoluta älsklingsböcker som liten. Han vågade lyfta fötterna från marken och titta på världen uppifrån. Med perspektiv och lust. Sån är ju jag med. Egentligen. Var tvungen att påminnas lite bara. Vill också påminna om att det är ENDAST TVÅ FÖRESTÄLLNINGAR kvar till För sensibelt begåvade nu! Den sista är nästan utsåld redan nu, pånär några enstaka biljetter. Men lite fler finns att tillgå nästa onsdag den 23 april. Biljetter hittar ni på Ticnet!

Den lyckliga luckan mellan stress och tristess

Två veckor och en dag innan första publikgenomdraget lägger jag märke till att ankomsten av måndagmorgonen fyller mig med lättnad. Äntligen får jag arbeta igen.

På min kylskåp har jag ett schema uppsatt som delar upp den egna företagarens liv i delar om arbete och vila. I och med mina övriga uppdrag som bland annat träningsinstruktör arbetar jag väldigt annorlunda tider än gemene man. Detta ledde i sin tur till att jag till slut arbetade i princip jämt och kände mig aldrig ledig. Därför blev schemat svaret.

När man själv är sin egen chef borde man ju kunna ha det hur förnuftigt som helst tänker man. En klok växling mellan aktivitet och vila så som det bäst passar en högkänslig. Men icke. Ett av mina mest tongivande personlighetsdrag har alltid varit den här samvetsgrannheten. Jag kan liksom inte göra något ”bara så där”. Jag vill göra saker ordentligt. Så att det känns bra i magen.

När det då gäller ett enmansprojekt med hur många olika aspekter som helst så tar då listan aldrig slut. Och ska jag vara ärlig, samma visa var det på jobbet i säkerhetsbranschen. Och jobbet innan dess. Och jobbet innan dess. Detta är helt enkelt min utmaning som person. Den insikten har sjunkit in. Alltid något.

Det kan fungera alldeles utmärkt för oss högkänsliga att jobba hårt i perioder – fast det kräver en rejäl sammanhängande vila efteråt. Det tar nämligen hårt på krafterna. Eftersom jag med åren fått sådan rutin på saker som träning och just sömn så kanske inte direkt kroppen tar slut. Men psyket – det är uppenbart. Försök tala med mig om något annat än detta projekt just nu. Det kommer inte mycket givande ur mig. Tyvärr.

Så frågan för mig, som ändå är en person starkt behöver stimulans lika mycket som vila: Hur brinner man lagom? Hur hittar man den lyckliga luckan mellan stress och tristess?

Huvudbudskapet i Elaine Arons bok Den högkänsliga människan uppfattar jag som att vi högkänsliga inte ska ändra oss själva. Vi ska däremot se till att välja livet som passar oss. För många av oss innebär det att välja ett yrke som ger möjlighet till den återhämtning vi behöver. Flera av oss kanske inte ens ska arbeta heltid? Då blir det en lägre inkomst att mätta munnen efter. Men det kan ha ett enormt värde och i sanning vara något att överväga med tanke på den livskvalitet det kan innebära. Lika viktigt är dock ett arbete som stimulerar eftersom vi har en tendens att gå in i allting med full energi. Då inte detta är möjligt så är det ännu viktigare med en fritid som kan kompensera.

För mig är balansen mellan aktivitet och vila mitt livs utmaning. Just nu tillåter jag mig dock vara i arbetsknarkarträsket. Det är mängder av saker kvar att göra och märkligt nog stressar nu alltså tanken på en dag av ingenting mer än en dag av arbete. Så är det bara.

Vilken tur då att jag har ett så fantastiskt roligt arbete. Och vilken tur att jag får så mycket pepp, heja och inspiration från er som följer mig. Det är helt ovärderligt i detta läge! Orden jag får betyder massor.

Med önskan om en riktigt fin måndag till er alla. Njut av era jobb. De betyder mycket mer för oss än vad vi vet. Och för er som är mellan jobb – passa på att dröm ihop lösningen just för er. Den finns.

Så rolig är jag

En Trötters bekännelser.

Det började bra. Taggad för första utekvällen ever med en av de bästaste bästa jag vet. Så taggad att jag tog tid för en riktigt klassisk stirr-ögon-selfie. A moment to remember. För jag hade ju till och med tagit på mig fin(fusk)pälsen, vet ni. Kosan styrde nämligen mot fina Sjöstan där kvällen skulle inledas med middag.

Inte vilken middag som helst. Fröken Louises middag. Även om hon slänger ihop något med vänsterhanden blir det undantagslöst en fest för gudar.

Jag tvekar när jag ser vinglaset ståendes på bänken intill dom läckra salladsskålarna med het laxsalsa. Fast. Vadå. Vin hos Louise innebär ju alltid ett riktigt gott vin. Ett glas kan ju inte skada.

Middagen fortlöper ackompanjerad av smaklökarnas ystra hurrarop. Många ämnen hinner avhandlas. (Plus på kontot där i alla fall.) Lite mer vin.

Sen känner jag första gruskornet bakom ögonlocket. Jag känner det andra. Nej. Hm. Soffan där, med den luddiga filten. Den ser ju skön ut. ”Du. Kan vi inte sätta oss där och prata.”

Förrädiskt. Det är kört. Hejdå Stureplan.

Första utekvällen sedan nyår. För att vara singel tycker nog folk att jag går ut sällan. Det gör jag. Är rätt less på den sortens barvalsande. Kostar pengar och samma visa för det mesta. Privat fest, däremot då är jag på, på, på. Men oavsett. Jag är bara ingen nattmänniska.

Ett stort antal vänner har jag fått på några av mina vilda tok-rus-nätter där hela mitt väsen ropar ”livet är kort, lev nu, nu, nu!” Såna kvällar har jag. Ett par per år kanske? Då är jag party-prinsessan nummer ett som är vän med hela världen. Men det är mycket som ska klaffa för att få mig i precis det läget. Inte nödvändigtvis en bra dag. Tvärtom, ganska ofta faktiskt. Någon galen energi som bara måste få utlopp.

Folk som har lärt känna mig i det läget kan först bli smått besvikna när de kommer nära inpå. För sanningen är att jag är hon som behöver sova mycket och som därför kan sova varsomhelst. Närsomhelst. Ståendes, liggandes. I folkmassor. Måste jag sova, då måste jag sova.

Jag har en teori om det. Många berömmer mig för min höga energinivå. Och det är sant. Den är osedvanligt hög har jag kommit att förstå. Men den kommer med ett high-maintenance pris. Den ger liksom inget utrymme för fusk.

Därför är jag hon som somnat klockan 20.00 med vidöppen käft mitt i soffan på en lägenhetsfest bland the coolish folk i Malmö. Och sov till midnatt då jag var pigg igen. Jag är hon som när jag jobbade med show på Silja Line var tvungen att gå och lägga mig varje kväll vid 20.00 och sova tre timmar för att orka gå upp och göra midnattsshowen. Jag är hon som egentligen helst somnar 22.00 för att va riktigt sådär lärk-yster som hon lätt är.

Sen spritter jag då upp, nära nog provocerande vid klockan 6-7. Mer än åtta timmar behövs sällan inte. Men just åtta timmar.

I artist och skådiskretsar, bland nattsuddskungligheter, har detta betraktats med viss skepsis. Det är inte så cool. På en årlig fest dit jag alltid återkommer blev jag kallad ”kristen”, vad det nu ska ha att göra med att behöva sova mycket. En bild av präktighet kanske?

Jo, då är jag väl präktig. Men det är liksom en naturlag. Vem skulle annars vilja somna precis när det är roligheter med finaste bönan på gång?

Kära vackraste Louise, jag är så otroligt tacksam för dig i mitt liv. Hur många vänner lagar all mat och leder köksarbetet åt en när man fyller 40? Hur många vänner säljer 30 jäkla biljetter till ens föreställning för att supporta? Hur många vänner bjuder på tre-rätters middag på högsta nivå varje gång man blir hembjuden? Jag är så, så, så tacksam för att ha dig i mitt liv. Även utan allt fint du gör, för du är fin, bara du, precis som du är.

I’ll make it up to you. I promise.

Är du en sov-känslig precis som jag? Eller är du känslig som har en svårare period? Jag förstår att om man har barn så är det mycket svårare att få till det och då skickar jag bara en bön till universum om att saker snart blir lättare. Men annars. Sömn är svaret på så mycket. Så behöver du, sov. Just nu ska gudarna veta att ja, jag behövde. Jag samlar kraft. Fyller på bränsle. Mitt maraton har en bra bit kvar. Samla kraft du med. Lägg dig tidigt ikväll. Ja, börja plocka ihop redan kl 21.00, släck ljusen. Bädda upp sängen. Och glid sen ner med en bok. Det bästa, bästa, bästa. Härlig söndag på er.

Dags att döda några älsklingar

Det här med att ifrågasätta, det är något som jag tror på å det starkaste. När det gäller såväl ens egna som andras tankar. Men under själva skapandeprocessen krävs det motsatta och all kritik måste läggas åt sidan.

Till efteråt. Då kan man börja skära.

Idag har jag presenterat mitt första manusutkast. Får erkänna att det sista tiden har känts smått ironiskt att skriva om känslighet och egenvård. De tre senaste dygnen har jag vaknat av mig själv mellan kl 3 och 5 på morgonen och börjat skriva. Jag hade mitt mål, den första presentationen skulle vara klar idag och hur svårt det än alltid är att knyta ihop säcken så måste det göras.

Med höstens projektering i bakfickan har det över jul och nyår skrivits så fingrarna värkt. Bokstavligen.

Manus presenterades så idag för mitt skarpa regiöga Tove som med pricksäkra kommentarer bekräftade, förkastade och förtydligade medan jag rödögd och medfaren antecknade och försökte hålla tand för tunga. Går alltid så där halvbra. För så klart man försöker skydda sina älsklingar till sista stund.

Under en lång tid i högstadiet och gymnasiet slutade jag under en tid helt upp med att skapa. För mig var den tiden och den miljö jag befann mig i så fylld av konstformer som snarade handlade om perfektion och förvaltande att jag omöjligt kunde se min egen plats i det hela.

Jag gick på konstskola och målade olja när jag var kring de tjugo. Berömdes för mitt hantverk men kritiserades för att jag var för traditionell. Det ledde till ett ängsligt måleri där jag mer försökte göra något utifrån vad jag uppfattade som andras förväntningar i stället för min egen lust. Det kändes jättejobbigt och till slut tröttnade jag.

På många sätt älskade jag Adolf Fredrik och Stockholms Musikklasser där jag gick. Men där handlade det om att upprätthålla traditioner och perfektion och snarare än att uppmuntra till eget skapande.

Att det till slut lossnade på nytt med text och musik tror jag berodde mycket på de låga förväntningar jag hade på mig själv med verktygen. Det var bara kul och knappast allvarligt, det här med pop. Och manuset var väl typ bara ett kåseri. Så jag bara gjorde.

Den allra första tiden visade jag ändå inte upp något för någon. Det var så skört. Någonstans insåg jag också instinktivt att kreativiteten först behövde fritt utrymme innan den utsattes för kritik. Så gör jag än idag.

Men sen, sen är det dags. Vi är framme vid det steget nu.

Allt är rytm

Sällan har fejset varit rödare. Sällan andningen mer ansträngd. Visst har jag övat själv nu i dagar, men då får jag ju ta en paus när jag blir sugen. Första riktiga passet på tre veckor – det var visst på tiden.

Som i ett trollslag är humöret återställt och lugnet likaså. Återigen denna insikt om vad träningen gör för mig. Det är magiskt. Det är piller utan piller. En påverkan som dessutom inte går in och skär ner på andra bra saker i ens personlighet.

Idag var det dagen då det är som allra roligast för både fröken och klassen. För fröken, för att hon är så galet taggad när allt är nytt, nytt, nytt. För klassen, för att fröken alltid gör fel, fel, fel. Det kan va kul har jag förstått.

Det finns folk som säger att de inte kan dansa för att de inte har någon rytm.

Alla har rytm. Livet är rytm, i allt från hur det blir natt och sen dag till hur vi skiftar mellan aktivitet och vila. Musikrytm är bara rytm i dess mest exakta form och den finns i oss, alla. Med mig kan man träna både lugnt och galet svettigt och är någon nyfiken på att testa, så kika in här så hittar ni både schema och får se en helt annan sida av kameleonten.

I detta skapande av terminens pass som nu pågått parallellt med den senaste veckans maniska skrivande har jag blivit påmind på nytt om hur allt i sanning är relativt. Denna pass-skaparprocess som i min medfödda nitiska samvetsgrannhet annars brukar kosta på rätt hårt kändes i relation till min ågren över manuset som ska bli klart plätt-lätt. Fanns helt enkelt ingen tid för vel. Det vara bara tuta och kör.

Om du ändå inte vill dansa på träningslokal, så kör lite i ljuvlig när-ingen-ser-på style hemma. Behöver inte alls vara avancerad frigörande dans – ALL dans är frigörande. Så bara gör’t, till Sven-Ingvars, Metallica eller vad som behagar just dig mest. Eufori på recept.