Ett steg i rätt riktning räcker

Det är otroligt lätt att slå på sig själv.

Det är så lätt att se allt man inte gör, allt man inte lyckas med, allt man inte förmår. Som ett påtvingat och helt meningslöst sanningsägande i konversationen med sig själv. En upprepad påminnelse om vår inbillade otillräcklighet.

För det är ju inte sant.

Sanningen är att väldigt få av oss har tillräcklig överblick över oss själva för att se den verkliga mening som finns i det ögonblick vi befinner oss i just nu.

Ja – vi kanske inte förmår just det eller det – eller det. Men det beror ju på att energin just då behövs tills något annat.

Därför är det bra att påminna sig om att ett steg räcker. En liten gärning regelbundet som för dig åt det håll du vill gå.

Det kanske inte går så snabbt som du har tänkt dig – för att andra saker också är viktiga.

Men du är på väg.

Så nästa gång den inre överhögheten slår går det utmärkt att svara:

Jag är på väg. Jag är på väg.

Ännu ett steg och jag är på väg.

När livet är en stubbåker

2096487_de6b3859

Efter en lång tid av träda är det dags att återigen bringa nytt liv i livet.

För ett tag sedan stod åkern i full blom, resultatet av ett enormt arbete genomfört med stor framförhållning. När skörden var insamlad var det dags att vila. Men nu är det tid igen att så fröna för nya tider.

Alla delar av processen är lika viktiga. Men visst är det lättare att minnas det fantastiska resultatet och vilja förbli i det ögonblicket för evigt. Fast njutningen till stor del kom av allt du faktiskt investerade dessförinnan.

Stubbåkern kan va förjävlig att ta sig an. Vass och hård på samma gång. Och var sjutton ska man börja? Vad vill man ens så? Tänk om näringen i jorden inte ens räcker? Vad är det för mening med alltihopa?

Men det är bara att hugga i. Börja med att plöja bort de hårda gamla resterna. Djupt ner i jorden måste man ner. Vända på allt så att det gamla också kan få bli jord. Först därefter kan man ens fundera på att börja så på nytt.

I mitt liv växer en helt fantastiskt gröda. Han spirar som inget annat förr. Blomstrar som intet jag tidigare gett upphov till. Som jag vattnar honom. Skyddar honom från för mycket sol. Gödslar honom med kärlek.

Men runtkring honom är det en ren stubbåker som också behöver få liv. Just för den där spirande, fantastiska grödans skull. Allt lever ju tillsammans.

Men det är en utmaning att föreställa sig det som komma skall. En kamp att harva med att ta tag i allt det gamla som just nu är så långt som det kan vara från att blomstra igen.

Men enda sättet att få det att göra det igen är att påbörja arbetet. Fastän trädan fortfarande håller sina lovar fast omkring din kropp. Fastän, den energi som finns nästan bara räcker till den där spirande grödan.

Det som blir över till att ta itu med stubbåkern runtomkring är inte mycket. Men det måste räcka.

När livet är en stubbåker.

Oss eskapister emellan

skarmavbild-2017-03-03-kl-21-03-47

Eskapist – som i att njuta av att undfly verklighetens gråa vardag. Eskapist som i att älska att försvinna in i påhittade världar. Eskapist – som i att älska att umgås med figurerna i böcker och på film – eller i ens egna fantasier.

De gånger i livet jag på allvar fallit i det för många högkänsliga bekanta svarta hålet, har det först sällan funnits kraft till mer än att dra en filt över huvudet och vänta på bättre tider.

Men sedan, under nästa stadium på väg upp till jordytan, har alltid böcker och film varit mina bästa vänner. Beroendeframkallande vänner, får tilläggas. För det blir sällan något lagom av det hela under sådana perioder.

Jag minns perioder då jag dag som natt sträckläst böcker och på fullaste allvar sörjt när umgänget med dem är över. Så till den grad att jag först inte velat påbörja något nytt innan jag fantiserat klart om dem i mitt huvud.

Det finns människor som aldrig ser på film och tv. Som knappt läser böcker. Jag känner flera sådana. För mig ter de sig lite märkliga. Ofta har de i stället ett väldigt stort behov av sällskap.

Det låter ju sundare, ju! Sällskap på riktigt – i stället för av fantasin!

Men många eskapister håller nog med mig som tycker att verkligheten rätt sällan överträffas av fantasin..

Vi högkänsliga tycker mycket om att vistas i vårt inre liv, och låter det gärna stimuleras framför livet utanför. Vi kan säkert framstå som märkliga för personer som tvärtom inte kan förstå hur man som fullvuxen utbildad mänska vill spendera så mycket tid på något som bara är hittepå?

Men i allt detta hittepå så får jag en känsla av att det möjliga i det som ibland kan te sig som omöjligt. Jag får kittlas och tändas på nytt. Jag får hjälp att låta hjärnan pröva andra vägar. Och när jag ånyo kliver ut i den vanliga världen så är jag inte längre helt densamma. Jag är ny, med nya idéer och nya infallsvinklar. Det vill jag mena, även när de härrör från en Alv i en saga om ett land som aldrig funnits.

När livet är tufft finns alltid något magiskt ställe att fly till. Det vet vi eskapister.

Vi behöver ej förklara oss. Bara ge oss av för ett tag – och sen kan vi återvända bättre rustade för det verkliga livet.

Lite Chopin till frukost

d1ce7ef53269392b59a8b5054706ceab Klassisk musik på morgonen. Nu har sonen och jag haft det som tradition i över ett år. Jag ser ju hur bra han mår av den – och även jag. En bra start på dagen spelar roll.

Det finns en hel hög med studier som visar hur fantastiskt musik påverkar oss – och klassisk musik i synnerhet. Bara att googla så hittar du en drös.

Om du inte är uppvuxen med klassisk musik så kanske det känns osäkert var man ska börja. Själv fick jag nog en hel del gratis på Adolf Fredriks Musikklasser. Men trots det känner jag mig ändå rätt okunnig.

Så jag brukar helt enkelt skriva in en kompositörs namn i sökfunktionen på Spotify och lyssna på det som kommer upp när jag vill upptäcka nya saker.

Prova ett stycke imorgon. Stimulera immunförsvar, koncentrationsförmåga och lämna stressen i det förflutna.

Kom ihåg att klassisk musik är ett stort område. Där finns nåt för alla!

Du känslosamma kommer garanterat känna igen dig i Chopin.
Men kanske bli lugnare av Mozart.

Prova dig fram. Kanske med den här?

Hur mycket känslor ska man tillåta sig att ha?

693_min

Jag läser just nu återigen Elaine Arons fantastiska bok ”Det högkänsliga barnet”. En bok som jag varmt rekommenderar alla, även vuxna utan barn, som är intresserade av begreppet högkänslighet. Vi har ju alla varit barn, liksom.

”Vissa högkänsliga barn kan utveckla en stark självreglering av sina känslor, kanske till och med för stark. Hur mycket känslor ska man tillåta sig att ha är en fråga som alla människor ställs inför (även om vissa har mindre val) och svaret avgörs ofta av kultur och familjestil och särskilt av vad föräldrar lär sina barn om känslomässiga uttryck. Vanligtvis behöver man inte säga något för att lära ett högkänsligt barn att kontrollera sina känslor. Det märker vad som är önskvärt.”

Det är något i den här texten som gör mig så gränslöst sorgsen. För jag vet precis vad som menas – och säkert många med mig.

Självreglering är på många sätt bra – och säkerligen helt nödvändigt för att vi ska kunna vistas tillsammans i ett samhälle. Men frågan är hur den här regleringen sker – och till vilket pris?

Hur reglerar du dina känslor?

De som redan mår bra kan ju liksom bara fortsätta med det

o_1af1t67b2bmrslrpqg8qf1uv87_new

Det finns alltid utrymme för mer upplysning. Fast ibland blir det för mycket tycker visst en del.

Häromdagen läste jag en krönika i Dagens medicin där man driver med våra diagnoser – eller kanske främst ADHD och hur det framställs i populärpressen.

Högkänslighet är ingen diagnos – men karaktären på artiklarna med ”vittnesmål” från högkänsliga i media liknar helt klart karaktären på artiklarna om personer med diagnoser.

Jag tror inte på något sätt att vi har kommit till några slutgiltiga svar när det gäller försöken att diagnosticera psykiska utmaningar. Tvärtom tror jag att vi bara är i början på den banan, med tanke på hur lite det alls har diskuterats fram till nyligen.

Jag förstår också delvis de som kritiserar vårt ”diagnos-samhälle”. När allt ska få en etikett, vem är då normal? Luckan för att passera som normal blir bara smalare – och det är inte bara positivt. Inte för att jag menar att det är så viktigt att vara ”normal”. Snarare för att det tenderar bli så viktigt att peka ut det någon betraktar som minsta avvikelse.

Jag anser att det i normalitetsnormen ska ingå olikheter. Det är helt enkelt normalt att vara olika!

Men medan vi kritiserar och till och med skämtar om floden av diagnoser och förklaringsmodeller utifrån ett helikopterperspektiv, kanske det är tid att påminna oss om betydelsen av en välkommen förklaring för själva individen som brottas med sitt liv. Vad kan en förklaring betyda för denne?

Föreställ dig att du aldrig känt dig hemma, aldrig lyckats fastän du försökt. Att du alltid fått höra att du är fel, gör fel, var du än är. Att få hjälp att hitta vägen in i en önskad gemenskap via nycklar, som diagnoser och förklaringsmodeller många gånger kan ge – det kan betyda allt.

Det är för individen som får hjälpen till ett lättare liv som förklaringsmodellerna och diagnoserna finns.

Alla som däremot redan mår bra och är nöjda – de kan ju liksom bara lugnt fortsätta med det.

Just idag är jag stark

Så kan det vara att leva som medvetet högkänslig. En medvetenhet om att just nu är det så, men kanske inte sen. Men förmodligen en stund senare igen!

En ständigt närvarande acceptans om hur den upplevda styrkan i självet alltid kommer och går: Idag kan jag bestiga berg! Imorgon kanske not so much..

Märk väl att den upplevda styrkan i oss naturligtvis har föga att göra med den reella styrkan vi besitter. Den reella är nämligen oftast så oändligt mycket mer! Även hos de som inte nått fram till läget att våga pröva den. Vi är många som lever rädda som harar i hjärtat men som ändå inte låter det hindra oss från det vi vill. Ty, för många av oss känsligare är väldigt stora känslomässiga svängningar stundtals närvarande och något som vi förhoppningsvis med åren lärt oss att inte bara att acceptera – utan till och med faktiskt tycka om.

Ett öppet omnämnande och undersökande av de närvarande rädslorna är dock inte alltid helt lätt för andra att förstå. Som det kan sätta myror i huvudet på de som fungerar annorlunda! De förstår inte. Kan tycka det är obehagligt att de ens omnämns. De tror felaktigt att man är svagare för att man vågar undersöka hjärnans mer ljusskygga labyrinter.

Men så är det ju inte, det hoppas jag du vet.

Jag har, som ni märkt, skrivit väldigt lite här under denna period som väntande mamma. Bland annat för att jag inte på något sätt har haft till avsikt att göra För sensibelt begåvade till en ”mamma-blogg” . Detta av respekt för alla er läsare som överhuvudtaget inte alls är intresserade av barn och mamma-blivande. Ja, för trots att jag själv allt som oftast numer skådar min egen navel – bokstavligen talat – så är jag efter åratal utanför familjelivet högst medveten om att hur stor upplevelsen än är för mig, är det näst intill omöjligt för någon annan utomstående att greppa eller ens vilja intressera sig för.

Men efter att ha funderat några varv har jag ändå kommit fram till att det handlar om en enormt viktig process – precis som alla andra viktiga utvecklingsprocesser -och därför tål att omnämnas.

Ni som följt detta projekt från början kanske kan minnas hur jag skrev mycket om mina otroliga rädslor inför premiären av För sensibelt begåvade. Hur jag funderade och vred och vände på ting för att förekomma alla möjliga tänkbara utmaningar. Sen gick det ju ändå så himla bra!

Det var ändå i nuet oerhört personligt att skriva om. Sårbart. Samtidigt naturligt – eftersom föreställningen hanterade just denna typ av personlighet. Jag satsade allt – liksom nu – och att göra det är något som alltid påverkar en ända in i märgen.

I detta läge är mitt ”projekt” än mer viktigt för mig. Än mer personligt. Mitt älskade barn i bokstavlig mening! Därför har orden inte riktigt låtit bilda sig. De har låtit vänta på sig.

Men just idag finns de där!

Just idag vaknade jag utvilad. Energisk. Hade ett tidigt morgonsamtal med lilla pojken i magen. Noterade att mina åtgärder för att må bättre fysiskt som jag infört denna vecka fungerar. Att märka att ens agerande påverkar är alltid en känsla som stärker! ”Empowering” som det så stiligt heter på engelska.

Sanningen är objektivt att jag utöver mentala utmaningar är så otroligt lyckligt lottad i denna upplevelse. Min kropp svarar som den ska och hanterar så väl det som händer. Visst har jag upplevt besvärande symptom. Visst har jag blivit stor. Både på vågen – och med en mage som stående petar ut långt mer än för de flesta vid denna tid. Men nu när det värsta övermannande kolhydratsuget har lagt sig och energin kommit tillbaka så börjar jag känna igen mig själv – med den fantastiska bonusen av en underbar växande mage med ett levande mirakel inuti!

Att vänta barn kan handla om att satsa allt man har att ge på det som man önskar allra mest. Man pratar ofta om förlossningen och småbarnstiden. Själv tycker jag att jag hört alldeles för litet innan om vad själva väntandet innebär. Den helhjärtade investeringen i det du önskar mest.

Du kanske helhjärtat investerar just nu när det gäller något annat? Då förstår du! Våndan i ovissheten – kombinerat med glädjen för varje litet framsteg, varje konkret resultat som är frukten av att du just vågade!

För mig handlar de mentala utmaningarna i denna process enbart om omsorg om den lilles välmående. Alla andra sorters konkreta utmaningar som folk, medvetet eller omedvetet, försöker skrämma upp mig med, via lite obetänksamma kommentarer om allt från SGI (sjukdomspenningsgrundande inkomst inför föräldrapenning), vaknätter och förlorad frihet rör mig knappt i ryggen. Jo, jag vet att det kommer bli en utmaning som jag inte ens kan föreställa mig. Men vad är det att jämföra mot glädjen av ett barn för en som önskar det? Nä, det kan inte en sån som jag förstå, som längtat och längtat så.

Med medkänsla för andra liknande i min situation har jag nu därför plockat upp mitt ritblock och börjat skissa på en bilderbok för nojiga mammor – högkänsliga som normalkänsliga. För alla mammor därute som liksom jag har de mest kreativa hjärnorna i världen ,med kapacitet att föreställa sig de mest osannolika scenarier…

På varje sida i boken får vi se en, av olika skäl, nojig mamma – med en ständigt lika nöjd bebis i magen.

De slår ju trots allt rot i oss, de små liven, för att vi är bra och behövs, med nojighet och allt! Det visar om inte annat en 20% fortsatt förekomst av högkänsliga – genom evolutionen. 🙂

Alla vi som av olika anledningar känner och tänker lite för mycket. Vi förtjänar kramar och heja! Erkännande när vi kämpar vidare trots våra mentala spöken.

Allra mest från oss själva!

En sån särskilt skön dag är det lämpligt att säga just så:
Åh vad härligt. Nu njuter jag. Och just idag – är jag stark!

Bilden ni ser överst, ja ni ser rätt, rynkorna är färre, liksom definitivt kilona just nu. Men så klart också erfarenheterna! 🙂 Just den dagen var jag dock också stark och det både syns och kändes! En bild tagen för rätt många år sen nu av världens bäste Peter Wirén vid Ale stenar!

Med steget i luften

Den trygga, välkända marken ligger bakom dig. Det nya okända framför dig. Du är varken här eller där. Du är mitt emellan, mitt i fria luften, och nu är allting möjligt!

Jag har skrivit mycket om vinsterna i att våga ta steget mot våra drömmar. Att välja ett liv där det är våra önskningar som får styra i högre grad än våra rädslor.

Jag har därefter skrivit om utmaningen i att ta det svåra beslutet. Den vånda det kan innebära för oss som väger varje variabel de andra.

Men till slut bestämmer vi oss och tar steget.

Sen då?

Ja, du vet vad du vill. Men hur det faktiskt ska bli ligger i framtidens sköte.

Hur väl förberedd du än är innehåller alltid livet ett stort mått ovisshet. Någon som kan vara en riktig utmaning för oss kontrollfreaks och högkänsliga att hantera.

Vi läser på, vrider och vänder på den fakta som finns. Ändå inser vi när vi hänger i luften att vi faktiskt inte vet. Och att det kan vara fruktansvärt skrämmande.

Och. Alldeles, alldeles underbart.

Det finns en frihet i steget i luften som inte kan mäta sig med något annat.

Måhända är det inte ofta vi känsliga förmår njuta av den till fullo. Men ibland, om så bara för en kort stund, fångas även vi av farten, av pirret i maget och alla underbara möjligheter som nu finns framför oss. Möjligheter som aldrig alls hade ha kunnat få chansen till om vi inte tagit steget.

Så det är väl bara att breda ut vingarna, våra mentala. Ta ett djupt andetag. Och låta tyngdkraften sköta resten.

En sak är säker, det som händer nu, har aldrig hänt förr.

Livet är ett mirakel

Solförmörkelse och norrsken på samma vecka – och så finns det dom som säger att magi inte finns!

Naturflicka som jag är känner jag verkligen ända in i märgen att jag lever när universum passar på att briljera med sina fenomen.

Jag känner många som irriterar sig till vanvett över folk som intresserar sig för sånt som ej är vetenskapligt belagt. Men vad jag då inte förstår är hur man kan tycka ting är mindre magiska för att de är förklarade?

För vare sig man vet eller inte vet hur ett norrsken skapas eller en solförmörkelse uppstår, så är det en spektakulär upplevelse! Precis som när man får se ett barn födas till jorden och allting står still. Eller när någon som alltid varit där på en sekund säger adjö för alltid. Då påminns man om hur liten man är och hur allt som är realistiskt ändå mest kan kännas surrealistiskt..

Livet är helt enkelt ett mirakel.

Vi glömmer det ibland mitt bland våra vardagliga bekymmer. Bland räkningar, barnhämtning, tjäbbel med vår partner och kvällsdisken.

Jag har definitivt glömt det denna vecka, levandes i kappsäck och med ovisshet, hantverkstjafs och tårar i halsen på den dagliga menyn.

Men så kommer då ett sånt fenomen som bara är där. Oavsett. Ett norrsken eller en solförmörkelse. Plötsligt minns jag. (Eller så kanske blev jag bara trött och gav upp..?)

Skratt. Oavsett.

Livet är inte en att-göra-lista eller en tävling jag ska vinna. Saker jag ska uppnå innan jag får rätt att njuta och vara.

Livet är här och nu och jag får faktiskt njuta även när det krånglar.

Därför tar jag nu en liten paus från jordiska besvär. Väljer några dar att bara bada i livets mirakel. Det jag just nu är mer tacksam för mer än någonsin!

Häng med! Det är fredag!

Vet ni förresten vad jag bara ÄLSKAR med Instagram? Jo, att när det är en solförmörkelse, en helt fantastisk kvällshimmel, regnbåge eller blixtrar så kan jag efter den vackra upplevelsen kolla hashtag detsamma på Instagram och få se alla fina minnen från samma upplevelse runt omkring som folk dokumenterat på så många vackra sätt. Förlängd magi i gemenskap skulle jag vilja kalla det!

Högkänslig? Stämmer DOES in på dig?

När någon misstänker att de tillhör en del av de 15-20% av alla människor som är högkänsliga så gör man ofta det självtest som Elaine Aron, myntaren av begreppet högkänslighet, har utformat.

Detta test ställer frågor som täcker olika exempel på hur högkänslighet kan yttra sig i en person. Av värde att minnas kan då vara att många utav dessa exempel snarare är effekter av det högkänsliga personlighetsdraget än högkänsligheten i sig själv.

Elaine Aron lyfter ofta exempelvis att specifikt draget blyghet, som många associerar med känslighet och högkänslighet, inte i sig är medfött utan snarare är ett resultat av en tidigare negativ erfarenhet som givit stort intryck med anledning av det högkänsliga draget.

Ni, mina trogna läsare, börjar nu bli något av högkänslighetspecialister. Så nu är det dags att slänga in lite forskarbegrepp i mixen. Mer specifikt det begrepp som Elaine Aron själv använder för att förklara det underliggande personlighetsdraget bakom högkänsligheten.

Högkänslighet har enligt Aron fyra aspekter som alla finns hos en högkänslighet. Om inte alla fyra aspekter är närvarande handlar det förmodligen inte om det högkänsliga draget.

Så vad står då akronymen DOES för, som representerar de fyra aspekterna?

D står för Djup bearbetning

O står för benägenheten att bli överstimulerad (Overstimulated)

E visar både att personen är allmänt Emotionellt mottaglig, i synnerhet känner empati

S står för förmågan att uppfatta Subtila stimuli

Dessa fyra aspekter använder Elaine Aron för att sammanfatta sin aktuella forskning som ger belägg för var och en av dem. Även om det som många lägger märke till med högkänsliga människor kan vara att de till exempel uppfattas som ”känsliga” (lätt blir överstimulerade) och är ovanligt lättpåverkade av subtiliteter i allt från beröring till syn- och hörselintryck, så menar Elaine att det är den noggranna bearbetningen, tendensen att reflektera, som är det underliggande personlighetsdraget. Därför står det också först.

Stöd för detta finns i den moderna forskningen om högkänslighet där det visats att när högkänsliga människor försöker upptäcka skillnader i två bilder som bara är en aning olika så visar de mer hjärnaktivitet, än icke-högkänsliga hjärnors gör, i delar av hjärnan som annars är associerade med mer omsorgsfull bearbetning.

Så för dig, du högkänslighetsintresserade, kan det vara rätt spännande att börja lära dig mer om dragets djupare väsen, utöver de ytliga symtom som du ofta får läsa om. När du bättre förstår detta kommer du allt mer se hur du kan förebygga vissa symptom, just genom att minnas bättre hur du fungerar i grunden.