Att känna sina gränser

..är min eviga utmaning.

Idag skulle jag egentligen vara i Danmark. Jag skulle snitsigt uppdatera på Facebook att ”efter Norge och Finland var det nu Danmarks tur”. (Jo, jag tänker konstant i Facebookstatusar – gör inte ni det? 😉 )

Min sparsamma resstil trogen hade jag för denna morgon valt ett tåg till Köpenhamn som gick klockan sex på morgonen (! but why?!) – trots att jag efter nästan fem veckor på resande fot knappt varit hemma. Från Öland till Norge, till Finland till Frankrike med ibland inte mer än timmar mellan orterna. Tvättarnatten blev nu därför lång och när jag svettig efter världens språngmarsch väl satt på tunnelbanan, tio minuter innan tågets avgång från T-centralen, upptäckte jag att jag glömt mobilen med mobilbiljetten hemma..

Jag började lipa. Jo, det gjorde jag.

När det gäller roliga saker har jag väldigt svårt ibland att veta när jag ska sätta stopp. Det flyter ju, varför inte bara glida på då? Av denna anledning är det alltid så att det är ett älskat jobb eller engagerade aktiviteter som gjort att det blivit för mycket. Typisk HSS-personlighet (High Sensation Seeker för er nytillkomna läsare.)

Jag SKA följa min passion för att må bra. Men fortfarande krävs det en del för att känna gränserna. Och lite marginaler.

”Varför springer jag FORTFARANDE som fyrtioettåring till tåget?” mindes jag exempelvis hur jag i morse tänkte förtvivlat. Det var en sak när jag i gymnasiet hade fyra väckarklockor (då-tidens snooze), krängde på mig jeansen fem minuter innan tågets avgång, högg en banan och rusade järnet med blodsmak i munnen. Men nu? Ja, varför?

Svårt att förklara för någon som inte fungerar likadant, det där med förmågan att maxa livet – klämma in så mycket som möjligt – för ibland kan det bli väldigt bra också – som denna sommars semester. Den har varit fantastiskt rolig och spännande, så tacksam. Brukar också säga att det är den delen som gör mig till en rätt rolig person att va med, att jag får saker att hända.

Men nu var det uppenbarligen dags att landa.

Tur att jag har en så förstående, klok och älskad dansk bästa vän, som mest skrattar och tröstar och som vet att jag kommer snart i stället. (Rikke, du är bäst. Ett litet paket kommer strax på posten!)

Glömde nycklarna gjorde jag förresten idag dessutom på offentlig plats. Stensäkert tecken på att det blivit lite för mycket.

Marginaler – ja, de kommer alltid vara en utmaning.

Det enda jag kan använda som metod är tänka att jag alltid behöver mer tid än jag tror. För tänk vad härligt att ta det lite lugnt i stället. Som min kompis Louise som under en dag inför en stor fest planerat så väl att man till och med hinner nynna lite medan man fixar och grejar.

Heja på mig lite på det här planet, för marginaler är höstens personliga mål, bestämde jag just.

Känner du igen dig i det jag skriver? Sitter du ofta och gråter bara för det blev för mycket? Tänker du att, attans, varför orkar jag inte som andra? Det kanske du visst gör! Du kanske bara inte inser att du försöker dig på mycket mer än alla andra. Studera kompisar som är bra på att ta det lugnt. Ge dig mer tid. Gör om, gör rätt. Men sluta pressa. Allt löser sig. Under tiden tycker jag du ska passa på att hänga med mig en kväll i oktober – om du inte redan gjort det. Har du gjort det kom gärna igen. Biljetter till För sensibelt begåvade finns ännu kvar på Ticnet, men föreställningarna få, så passa på!

Saker som kan hålla mig vaken om natten

1 – En het man

2 – Att dansa

3 – En brakfylla

Snipp, snapp, snut. Och där var listan slut.

Alla ni som liksom den största delen högkänsliga och jag är utpräglade morgonmänniskor vet vad jag menar. Ni andra får älska oss för vårt varma morgonhumör och solsken resten av dagen. Nu vet ni också vilka motivationsfaktorer om kan va värda att prova. Tusen tack här i Frankrike till mitt regiöga Tove som tar vid där jag ibland tar slut..

Mer semester i vardagen

En egenföretagare har nästan aldrig helt och hållet semester. Så är det. Men den här sommaren har jag haft fler dagar med lugn aktivitet än på många, många år. Välförtjänt och välbehövligt.

Just nu är jag i färd med att styra kosan mot en av mina absoluta favoritplatser här i världen: Frankrike. Där har jag kollegor jag samarbetat med flera gånger och även ska diskutera framtiden med nu. Efter tiden där börjar nästan genast det fulla arbetslivet med många träningsklasser i veckan, repetitioner och kommunikatörsarbete.

Jag har verkligen fått sinnesro dessa veckor på ett sätt jag alltid skulle vilja ha. Detta får mig nu att fundera: Hur får man in mer semester i vardagen? Eller, hur lever man ett liv så att semestern inte är en enda återhämtning? Även om jag förstått att för vissa känsliga kan semestern vara tyngre än vardagen om man ännu inte lärt sig att sätta sina egna gränser och främst följer andras krav.

Vi ska ju inte leva för fem veckors semester. Varje dag ska vara bra och skön – i den mån det går. Har du tid, kanske det kan vara en idé att fundera på hur just detta år kan bli mer rofyllt överlag?

Vet att det är i alla fall en av sakerna jag kommer grunna på bland cikador och vildsvin i Provence.

Biljetterna till För sensibelt begåvade säljs nu vidare för fullt. Passa på att få din biljett till höstens fyra exklusiva föreställningar på vurma Birger Jarl. Nypremiär: 1 oktober.

Älska kroppens största organ

Stryk mig över armen och jag ryser. Tvätta mitt hår och jag somnar. Värm den, kyl den och hela min verklighetsuppfattning ändras.

Huden är ett av den sensibles begåvades bästa verktyg. Inget kan ge mig sådan njutning som denna upphovet till alla våra beröringsförnimmelser.

Har du tänkt på det? Hur värnar du om din hud?

Vår älskade hud som skyddar och täcker hela vår fantastiska kropp. Ofta tar vi den bara för given. Som den där stora ytan på teckningen av en människa man som man som liten inte riktigt visste hur man skulle färglägga när man ritade bilder på hela familjen. (Är jag rosa eller är jag beige?) Utom då, när ofattbart fåniga tankar om dess skillnader i färg på olika individer genom historien låtit sig påminnas.

Huden är så mycket mer. För mig personligen är den utan tvekan inte bara mitt största organ utan även mitt känsligaste organ – på gott och ont.

Vägen till njutning och även hälsa går genom huden. Genom beröring och massage. Och genom den omvårdnad vi kan ge den, inifrån och ut. Huden är en mycket stor del av vårt utseende. Inte dör man av lite skrovlig hud. Men visst är det skönt när den är len och varm?

Njut av varmt vatten mot huden, skrubba med tvättvante eller peelingkorn så mycket som det känns bra. Låt fötterna få en extra omgång. Tvätta med väldoftande duschcreme – och om du klarar, avsluta med en kall shot. Smörj in dig med cremer som gör din hud varm och len. Själv tycker jag om det naturliga: Kokosolja eller kroppsmör baserat på andra naturliga oljor. I ansiktet får du vara snällare. Mindre peelingkorn, lättare creme runt ögonen, kraftigare i resten av ansiktet beroende på hudtyp. Själv älskar jag att spraya ansiktet med rosenvatten innan jag smörjer in mig. På munnen, min stora känsliga mun, vill jag hälsa Rosebuds svagt rosendoftande milda.

Du vet du säkert mycket mer än jag om din egen hudvård. Men det jag vill här, det är att påminna dig och inspirera dig till att njuta av det du har. För det känns skönt, det blir vackert och samtidigt ger du dig med minsta lilla beröring må-bra-endorfiner som utsöndras.

Se också till att du stärker din hud inifrån genom att äta det som inte bara får den att mår bra utan även bygger upp cellernas skydd. Frukt och grönt är det allra viktigaste. Själv äter jag just nu massor av morötter som studier visat kan ge huden ökad motståndskraft. Annars är följande ämnen de som är avgörande för hudens välmående:

Omega 3 – stärker hudens immunförsvar mot skador av UV-ljus. Finns bland annat i fet fisk, nötter och linfrön.

A-vitamin – finns bland annat i morötter, sötpotatis, spenat, tomat och broccoli. Broccoli har även visat sig ha en läkande effekt på huden.

C-vitamin – en antioxidant och krävs när huden ska tillverka kollagen som gör våra kärl elastiska. Finns bland annat i citrusfrukter, blåbär och svartvinbär.

E-vitamin – behövs för att samarbeta med andra vitaminer i kroppen. Finns bland annat i sötmandlar och avokado. Avokado fungerar även att använda på huden utifrån och har en antiinflammatorisk och fuktgörande effekt.

Zink – en brist på zink kan exempelvis ge hudbesvär som acne. Finns bland annat i skaldjur, bönor och solrosfrön.

Antioxidanter – hindrar fria radikaler i kroppen, ett naturligt cellskydd som håller oss friska. Finns i katrinplommon, granatäpple, blåbär samt grönsakerna grönkål, spenat, brysselkål, broccoli. Även choklad och olivolja innehåller antioxidanter. I kryddor som rosmarin, persilja och basilika finns mycket, så passa på att använd lite färska kryddor varje dag.

D-vitamin – skyddar våra celler. Finns bland annat i fet fisk.

På topplistan över mat som specifikt sägs stärka huden av olika skäl, både cellförstärkande och inflammationshämmande finns även: Gurkmeja, grönt te, hallon, sötpotatis, avocado, sparris, kål, fiskrom och körsbär.

(Källa: Bland annat ”Supermat” av Helena Nyblom)

Det finns hur mycket som helst att lära sig på detta område och själv är jag bara en högt motiverad nybörjare som fortfarande läser på. Viktigast är att variera sin kost, för helt uppenbart finns det en hel del att botanisera bland från växtriket. Därför har jag själv investerat i en älskad så kallad Slowjuicer med vilkens hjälp jag ökar tillskottet från grönt i min dagliga kost.

Själv kan jag tycka det är lite tufft med så mycket olika matvaror att tänka på, så för att säkert få en ökad hudvänlig kost så satsar jag särskilt på följande livsmedel som visat sig ha stor betydelse för både hudens välmående och cellernas skydd i allmänhet:

MORÖTTER, GURKMEJA, HALLON, SÖTPOTATIS, AVOKADO, LAX, KÅL OCH BROCCOLI.

Sen, vår älskade sol. Ja, den ger oss D-vitamin. Men detta vill jag du ska veta om:

Vi ljushylta, alla med skandinavisk hud, behöver ca 10-15 MINUTER per dag för att få vårt D-vitaminbehov och DET RÄCKER PÅ HÄNDER OCH ANSIKTE.

Du bör även veta om, att när du blir brun så minskar hudens förmåga att ta upp D-vitamin, samtidigt som du utsatt huden för mer tid och därmed högre risker. Det stämmer nämligen inte att det räcker med att låta bli att bränna sig. Det är antalet ackumulerade timmar i sol det också handlar om.

Undvik därför alltid aktiv solning om du som jag har ljusare hy. Då talar jag även om dig som är brunett och som tycker du ”blir brunare än andra”. Du får nämligen i dig det du behöver ändå med råge. Och är du väldigt ung kan jag lova dig att du som äldre senare kommer vara så mycket mer tacksam än du tror över vara att slippa betala priset med solfläckar, rynkor eller betydligt värre saker.

Använd solfaktor, njut av alla bra sorter som torkar snabbt och ger ett gott skydd. Smörj in dig ofta och ordentligt. Australien har i år gått ut med resultatet av det fantastiska resultatet av landets solskyddskampanj. Det är bara att hoppas på att samma kunskap nu sprids med besked här i norr så att även vår trend kan vändas.

Slutligen, drick gott om vatten, skippa alkohol och sov för en vacker lyster. Du har hört det förut och vet ju att det funkar.

Din hy betyder så mycket, mycket mer än du kan ana. Det har jag i sommar i allra högsta grad blivit medveten om.

Den ger oss njutning, den ger oss skydd – men den är också en mycket stor del av vårt utseende som jag lovar att du vill måna om. I förhållande till att tvingas operera bort avgörande delar av sin hy ter sig plötsligt några naturliga åldersrynkor som ett högst välkommet och självklart naturligt tillbehör.

Så. Puss på din hy. Smek den. Kittla den.

Din hud är bara din och det du gör med den har enorm betydelse för hur den mår.

Börja träna for dummies

Dummies står det i rubriken. Förlåt. Det känns väl inte helt högkänsligt att säga. Och det handlar väl inte om att inte veta hur, var och varför man ska börja. Att alla säger att det är bra det vet vi ju. Men hur bra, det tror jag faktiskt inte alla verkligen vet. Ju mer jag kommit i kontakt med andra känsliga personligheter, desto mer får jag nämligen en inblick i hur många lägger så mycket tid på att undersöka de symptom som känsligheten kan ge upphov till i stället för att faktiskt förebygga så att de mycket mer sällan alls behöver uppstå.

Du som verkligen inte gillar träning. Jag förstår dig. Jag var där en gång jag med. Därför vill jag idag skriva ett inlägg som förhoppningsvis kan få dig att vilja fortsätta undersöka träningens funktion i ditt liv.

Men jag tänkte försöka vara väldigt konkret och enkel. Det går nämligen att läsa om hur en del verkar mena att det är inte träning förrän du pressar dig själv hårt, hänger på gym, köper snajdiga kläder och börjar sörpla proteindrink. Det finns dock så många andra vägar som är av största värde. Allt, allt, allt är bättre än ingenting. Gräv där du står och fortsätt. Bästa tiden är precis nu i början på den härliga gröna, sköna sommaren.

Men vi ska börja med att tala om varför du verkligen vill hitta ditt sätt att träna.

VARFÖR

Mia Åström heter en galet klok och duktig kollega till mig som driver World Class i Vällingby som dessutom har börjat skriva världens bästa träningsblogg. I ett av sina inlägg listade Mia 30 snabba fördelar med att träna och jag vill här citera några punkter som är särskilt viktiga för oss högkänsliga eller känsliga och som allt för sällan lyfts fram med tanke på den otroliga betydelse de har.

Träning minska depressioner

Träning minskar stress och oro

Träning ökar endorfiner och ”må-bra”-hormoner

Träning ger energi

Träning förbättrar sömnkvaliteten

Alla dessa punkter som så många känsliga kämpar med. Jag har nämnt det förut. Sedan jag hittade en form och ett sätt att träna (för min del krävdes det att bli instruktör för att hitta den verkliga disciplinen och effekten) har mitt mentala välmående mer än fördubblats – enligt egen uppskattning. Många känsliga har ett stort behov av att lufta sina tankar. Det är bra. Men många hamnar också i ett ältande av reaktioner som i mångt och mycket kan bero på hur kroppen som helhet mår och inte så mycket saken i sig. När man tränar mår man bättre och tänker annorlunda. Och i grunden är det så – det är inte hur man har det – det är hur man tar det. Och träningen hjälper dig att just ta saker annorlunda. Pröva att börja träna regelbundet och se hur du sedan tänker är mitt råd. Träning är en direkt effekt inte bara på kroppen utan även på psyket helt utan konstgjorda tillsatser.

HUR

Många som inte gillar att träna skyr gym-miljön. Jag förstår precis varför. Vissa av oss har kanske med oss dåliga associationer från allt från skolgymnastiken till människor som njöt av träning sedan barnsben och som vi själva av olika skäl då kanske hade det svårt att associera oss med. Så var det för mig med. Men sedan jag hittade min ingång så ser jag nu även på gymet på ett annat sätt. Jag har också lärt mig att det finns otroligt olika sorters gym och otroligt olika sorters instruktörer och lärare.

1 – Fundera på saker du tycker om som innebär rörelse – all sorts rörelse och utgå från det. Jag menar verkligen allt från att städa, leka med dina barn, kratta löv, till att jobba (dela ut tidningar eller brev är ett oerhört bra träningsalternativ som kan ge en kombination av rörelse, meditation och pengar), dansa och promenera. Försök kombinera nytta med nöje och slå många flugor i en smäll.

2 – Tycker du om musik? Fundera på vilken sort och hur du kan involvera den i din träning. Musik är en fantastiskt stor motivationsfaktor.

3 – Fundera över hur du fungerar. Gillar du att göra saker ensam eller i grupp? Gillar du att göra saker på morgonen? Föredrar du att någon styr dig eller vill du leda själv? Alla sådana faktorer är helt avgörande för att du ska hitta rätt. Men fundera noggrant. Förarbetet spelar stor roll.

4 – Fundera på hur du kan kombinera det du tagit reda på om dig själv. Gör en lista över alla möjliga alternativ. Sätt det som du tycker verkar roligast att prova först. Tätt följt av det som verkar enklast. Ja – du ska göra det enkelt för dig – det är då det blir av.

Min egen resa:

Jag insåg en dag att jag var tvungen att börja lära mig träna. Har aldrig gillat att vara beroende av andras planer och vill vara spontan. Därför ville jag inte hänga upp min träning på ex en kompis eller fasta pass – tvärtemot annars ett väldigt vanligt råd. Så jag började väldigt enkelt med promenader där jag utnyttjade min upptäckarlust. Jag gick oerhört långa sträckor till orter jag tidigare aldrig gått till. Eller på semester i nya städer. Jag förberede musiklistor, snörde på mig skorna, hade målet klart och började gå. Sen var det ju bara att ta sig hem igen. Det fungerade bra. Gick så mycket så till slut blev jag less och började springa. Drogs sedan till att prova yoga, också en form jag kunde göra hemma själv. Provade instruktör efter instruktör till jag hittade min form och stil. För att följa dessa mål bestämde jag min träningsmängd i förväg och lade upp en plan varje vecka. Musiken till mina promenader uppdaterade jag ständigt. Lade tid på att förändra den för att alltid göra träningen ny och rolig. Passade även på att vara med i gruppsammanhang när man spelade fotboll och annat. Jag är rätt värdo på bollsporter men bra på att tacklas – och om det sociala var huvudfokuset spelade ju inte min skicklighet så stor roll tänkte jag. Slutligen gick jag ut mycket och dansade salsa – tränade när jag festade med andra ord. Salsan började förresten med att jag blev förälskad i DJ i den världen. Så kan det gå. Med åren blev jag dock lite uttråkad. Fick höra om en dansform som hette Zumba. Jag hade dansat mycket salsa. Visste att jag aldrig ville följa andras schema och var dessutom pank. Fick därför för mig att prova att själv vara instruktör med salsakunskaperna i bakfickan. Efter det var det andra som berodde på mig och jag hade hittat min form. Idag vill jag bli instruktör i andra former med tiden, främst börja leda yoga också som jag redan praktiserat i många år.

VAR

I naturen
Väljer du att träna helt självständigt och i naturen så har du säkert redan din plats klar. Själv har jag njutit allt från långa promenader mitt i natten i stadens fart (urhäftigt och underskattat att gå eller springa genom en festande stad) till att gå mil i de franska alperna. Att välja att gå och cykla till jobbet är också världens fiffigaste. Överhuvudtaget att byta ut transporter till transport med apostlahästarna. Börjar du tänka så blir det till slut en självklarhet och du ser gratis träning överallt.

Hos rätt instruktör
Är du ändå nyfiken på att pröva gruppträning så tycker jag verkligen att du ska! Kom då ihåg att rätt instruktör gör hela skillnaden. Det är som med terapeuter – det är absolut avgörande att du väljer en som DU gillar! Så tycker du inte riktigt om personen – byt! Tycker du passet är tråkigt – byt! Var sann mot dig själv, slösa inte tid om det inte känns kul. Rätt person kan däremot få dig att gilla saker du inte alls trodde du var öppen för!

På gym eller kurs
Det finns härliga varma gym med atmosfären för dig. Själv är jag sjukt stolt över Må bättre där jag nu arbetat i mer än tre år. Ett gym som hyser allt från gladiatorer till pensionärer i en osedvanligt cool mix av fitness i varm stil med fokus på ditt välmående ur alla perspektiv. Jag tycker också väldigt mycket om träningen på Stockholms stads bad som är både på en mycket hög nivå för en bred målgrupp och i oprentiös stil. På Forsgrénska är miljön mer intim. På Eriksdalsbadet är den mer anonym vilket passar en del. Men gillar du yoga vill jag varmt rekommendera dig att pröva en intim yogastudio. Det är en speciell känsla som är svår att få på ett gym. Ett annat alternativ för flera former är att prova kurser som kan ligga i vilken lokal som helst. Där återkommer deltagarna och ni får med stor sannolikhet större gemenskap och ett förtroende för varandra.

Hemma
Ja prova att testa hemmaprogrammen. Men ja, det kräver mycket disciplin och tydliga mål. Det fungerar om du verkligen bestämmer dig för att följa ett program utan avbrott. Men inte om du gör lite en stund och avbryter när någon stör dig. Skapa förutsättningar som fungerar. Tränar du i trädgården passa på och njut av det mest fysiska. Det är suveränt på alla sätt. Skippa bilen till affären. Bär hem de tunga kassorna och ha en extra ryggsäck på ryggen med all mjölken i.

TRÄNA GRATIS MED MIG

Jag tycker verkligen inte att alla ska hålla på med Zumba. Om du inte gillar salsa, reaggaeton, magdans och andra rytmer från hela världen, hiphop och modern kommersiell musik tycker jag du ärligt talat du ska skippa det. Musiken är grejen. Men om du är det minsta lilla sugen. Prova! I sommar kan du prova Zumba alldeles gratis med mig i Skytteholmsparken. På höstarna har jag både kurser för äldre och nybörjare samt många med hög kondition och mycket intervallträning. De tre första gångerna och de två sista i Skytteholmsparken leder jag och där försöker jag dansa på en härlig mellannivå där du kan påverka ditt eget tempo. Torsdagar 18.00 från och med veckan efter midsommar. Picknick i parken för alla medföljande är galet populärt. Du kan även komma till Gröna Lund den 6:e juli och dansa på den fina dansbanan.

För egen del har jag just nu en väldigt intensiv träningsperiod med mindre fokus på andra och mer på mig själv. Under det att jag tillfrisknat från en besvärlig lunginflammation uppskattar jag just nu min kropps funktioner mer än någonsin och finner plötsligt mig själv njuta av att bara pressa mig själv till max i ett styrke- eller spinningpass. Något som jag sällan tidigare gjort. Men när kroppens funktioner utvecklas då blir plötligt allt roligare. För egen del är målet numer att utveckla min arm- och handstyrka – något jag alltid undvikit. Ribban behöver flyttas och själv vill jag kunna göra så kallade pull-ups, jag vill kunna göra en volt och jag skulle vilja ha starkare händer så att jag bättre i alla fall behärskar grunderna i klättring. Men jag får nog börja med att lyckas med riktiga armhävningar.. Ett steg i taget.

Lyckan i att ha en fungerande kropp är inte att förakta. Har du en sådan, ta den inte för givet. Den kan vara din väg till ditt totala välmående. Har du den inte, se vad du kan göra inom de förutsättningar du har.

Någon som minns hur det var att leka som liten, att snurra i stängerna i lekparken, klättra i tallarna och cykla som en tok?

Har du fått en kropp så har du fått något fantastiskt.

Använd kroppen och bli lyckligare i själen.

Alla foton är tagna av min grymma instruktörskollega och fotograf Vladimir Bogodist.

Så vackert att man blir rädd

Ibland är livet så vackert så man blir rädd.

När allt är så bra. Allt känns så rätt. Det är roligt, man har ork, möjligheter finns. Hur ofta är det så?

Just då kan jag bli lite rädd. Jag ser allt som är så fint, allt som jag gläder mig åt och jag vet att allt förändras ständigt. Vi kan egentligen inte fästa oss vid något endaste ting för allt är föränderligt. Ändå så hör det till människans natur att fästa sig och knyta an.

I år har jag utfört den största utmaningen hittills i mitt artisteri – och rott hem det med den äran. Jag har helt försörjt mig på mitt konstnärskap och även om jag fått snåla och fått jobba till jag nära på brände ut mig har det ändå gått väl. Jag har därefter hittat ett excellent kompletterande uppdrag som gör att jag har råd att ge mig själv rejäl semester för första gången på år. Det är senvår, det vackraste jag vet och hela sommaren är framför mig. Jag har en familj som älskar mig och där alla mår bra. Jag har så många fina vänner som finns där för mig, uppskattar mig, vill umgås med mig och älskar mig precis som jag är. Jag är frisk, stark och på väg mot toppform. Och i övermorgon ska jag på äventyr. Mitt första, men inte enda denna sommar.

Allt är väl. Påminner mig nu.

Lever i euforin. Uppskattar.

Men också alltid i vaksamheten och beredskapen.
Det är såna vi är.

Ja, må vi leva!

Varje födelsedag är i sanning ett tillfälle att fira. Din egen och andras.

Igår fyllde jag 41. Nej, jag tänker inte sluta tycka om presenter. Nej, jag tänker inte säga att vi ska sluta tala om åldern. Jag tänker absolut inte bli en av alla de som talar tyst om mina födelsedagar från och med nu till dess jag dör, förutom att jag motvilligt överraskas av uppvaktanden från andra vart tionde år. Jag är stolt, glad och tacksam för varje nytt år jag får fylla.

För en del tycks det obehagligt att påminnas om sitt åldrande. Kanske för att vi påminns om att vi alla en gång ska dö. (Yep, sorry to break it to you, men det ska vi.) För andra är det smärtsamt att iaktta kroppens förändring. En tredje kanske har en uppfattning om att man ska bete sig på ett visst sätt i och med en viss ålder och därför känner sig begränsad.

Jag älskar verkligen livet. Och jag är så tacksam för varje minut jag har. Allt jag gör, inklusive den här bloggen och min kunskap gällande känslighet och psykologi i allmänhet handlar om att göra mitt liv bättre. För jag ser det som en gåva som jag har makt att göra det bästa av. Om än en skådespelerska är offerrollen den sista jag kommer att spela. Jag är konstant nyfiken på hur jag kan göra mitt liv bättre och tänker inte slarva bort någon möjlighet.

Därför är varje födelsedag något att fira. En dag att påminnas om den möjlighet du har fått. En dag att påminna de du älskar om hur glad du är att just de finns i ditt liv.

Traditionerna för dom här dagarna då vi firar något bestämt, inklusive helgdagar som jul och nyår, är ju så klart ett mänskligt påfund. Naturligtvis kan man uppskatta en annan människa vilken dag som helst. Men enligt min uppfattning är det så lätt att det inte blir av. Därför håller jag fast vid födelsedagsfirandet och i min familj har det blivit litet av en helig ko – i positiv bemärkelse – för oss alla. Vi är alla väldigt starka indvider med egna planer och mycket på agendan. Men på födelsedagarna samlas vi och grattar personen på det vis vi vet just den uppskattar.

När vi var små handlade det om skattkartor, garnnystan till hemliga paket och tårta till frukost. Idag handlar det om att vi samlas, äter gott och ger presenter som vi verkligen vet uppskattas.

Ligger just nu i min säng med ett kök och ett golv fyllt med papptallrikar och glas med rester. Så lat. I fönstret står vackra blommor. Väldoftande duschcremer. Bra böcker. Kuvert med bidrag till råsaftcentrifugen jag önskat mig. Jag är helt slut – som jag alltid är efter jag samlat folk. Men så glad och tacksam.

I mitt lilla hem om 29 kvadrat blir det väldigt trångt med folk. När jag bjuder in någon ny i härligheten på en opretentiös fest känner jag mig alltid först lite nervös för att de ska tycka jag är alldeles galen som fyller mitt lilla hem med folk till bristningsgränsen som får sitta på kuddar, sängen och de få stolar som finns. Att jag aldrig är klar när gästerna kommer. Att jag måste klättra på stolar för att hämta servetterna. Att plastskedar varvas med champagneglas – för det senare är de enda jag har. Fast jag älskar ju det.

Den senaste tiden har jag varit väldigt inriktad på att bara vara och må bra. Därför kom jag på först i slutet av dagen att just det, jag måste ju ha lite bilder. För jag älskar ju bilder. Och minnen. Det blev därför mest knasobilder på mig och inte en enda bild på den här galet goda tårtan jag lyckades slänga ihop. Jo, den blev verkligen galet god. Gick åt i ett nafs. Och här får ni receptet. Det bästa med denna tårta är att den är både gluten- och laktosfri. Du kan bjussa nästan alla på den! Själv är jag dock inte allergisk mot någonting så jag ska någon gång också prova att göra den med vanligt smör och grädde och det kan så klart även ni om ni vill!

NÖTMARÄNGTÅRTA MED SMÖRKRÄM OCH JORDGUBBAR

3 dl grovhackad mandel
9 äggvitor
4,5 dl socker

Hacka mandeln. Vispa äggen hårt så att du kan vända på skålen upp och ned utan att det faller ur. Blanda försiktigt i sockret och sen mandeln. Bred ut i två stora cirklar på plåten, så stora det går – alltså med plåtens djup som diameter. Grädda i ugn på 175 graders värme i nästan en timme. Den ska ju bli lite seg så den behöver inte vara helt färdig. Kolla av regelbundet. Jag chansade faktiskt och körde båda plåtar samtidigt och sen bytte jag plats på dom efter ett tag. Jag har gasugn så det är lite av ett experiment. Och det är ju kul.

9 äggulor
3 deciliter socker
2 dl laktosfri vispgrädde
2 msk vaniljsocker
1 nypa salt (smaka av)
200 g smakrikt laktosfritt margarin

Koka upp vispgrädden och sockret. Ta kastrullen av värmen och lägg i övriga ingredienser till smörkrämen. Låt sjuda medan det tjocknar under regelbunden rätt kraftig omrörning. Det får inte börja koka. Då skär den sig och blir sockrig. (Det gjorde min, men den blev god ändå kan jag avslöja..) Obs. Den här delen tar tid.

6 dl vispgrädde
Jordgubbar
Myntablad
Kanderade syréner

Lägg ihop bottnarna med smörkrämen emellan. Bred på vispad grädde. Garnera med mycket jordgubbar, lite myntablad och kanderade syréner. Dom gör du senast några timmar innan genom att rulla i äggvita och socker.

SMAKLIG SPIS!

Med mig på bilden är förresten min fina vän Jenny som var en av de få som var kvar när jag kom på att jag också skulle ta nån bild. Jenny är hon som curlar mig med pepparkakor, lussebullar, semlor och alltid bubbel på födelsedan. I lördags sprang hon Stockholm Maraton och var knappt trött. Jenny du rockar. Tack också till alla andra sköna vänner som uppvaktat mig. Känner mig älskad. Fint.

Förgät mig ej

Igår ramlade jag in i en gammal förälskelse som jag nästan glömt av. Eller alltså, han är inte så gammal, rätt många år yngre faktiskt. Jag syftar helt enkelt på en äldre historia. Som jag alltså nästan glömt – tills vi då sågs igår.

Märkligt, eftersom det som gjorde att vi bröt faktiskt till och med fick mig att skriva en sång. En av mina allra mest omtyckta. Men jag har nästan glömt att det var han som gjorde att jag skrev sången. Till slut har den liksom börjat stå för sig själv och fått ett eget liv.

Men nu sågs vi alltså igen och då kom ju hela minnet tillbaka.

Det var faktiskt lite skönt att ramla in i den här, trots allt, rätt stilige mannen och bara lite förundrat tänka ”Ja, just det!” och sen inte så väldigt mycket mer. Tänka, att det stämmer verkligen det där med ”att tiden läker alla sår” och att ”its just emotions”. Så känns det ju liksom aldrig då.

Annars är jag den mest nostalgiska person som jag vet. Gissar jag – det är ju liksom svårt att göra en adekvat värdering av om det stämmer när man inte kan titta in i andras huven. Men jag minns verkligen många detaljer. Definitivt minns jag varje man som jag kysst och mer än så. Med all säkerhet minns jag varenda en som berört mitt hjärta.

Jag tänker nog rätt ofta på dessa personer som korsat min väg och sen försvunnit. Vad de har betytt för utvecklingen av mig som person. Ofta har de betytt rätt mycket faktiskt. De har inspirerat mig, motiverat mig och fått min hjärna att prova nya banor.

Har för mig att det är Alanis Morisette som skrivit en sång om vad varje pojkvän gett henne. Så tänker jag ofta. Om jag inte träffat den personen då hade jag aldrig lärt mig det där. Om jag inte blivit kär i honom hade jag aldrig introducerats till det där. Om han inte kommit i min väg hade jag aldrig vågat det där.

Varje person har en betydelse direkt eller indirekt och det är jag alltid så evigt tacksam för.

En del personer ur det förflutna är det hur lätt som helst att visa den tacksamheten för. Själv har jag kvar de flesta av mina ex som vänner eller i alla fall bekanta. Jag gillar inte totala adjön. (Separationsångest ni vet, ni som sett föreställningen.) Men ibland är det tyvärr nödvändigt att bryta helt. Och en del personer går det inte så lätt att prata känslor med även om man inte är direkt osams.

Men minnet finns ändå alltid kvar i mig även när det inte går att dela.

Ibland funderar jag på vad andra minns om mig. Om jag påverkade dom? Vad som inte kunde sägas och som kanske skulle ha sagts. Av både gott och ont.

Nu lurade sig nästan en liten tår upp i ögonvrån när jag tänkte och skrev det senaste.

Nånstans vill jag bara påminna om alla dessa möten. Vilken betydelse de kan ha även när de inte slutar som vi kanske tänkte oss. Ibland är det tvärtom – det var väldigt emotionellt då, men vi upptäcker att det trots allt inte var så mycket substans i det hela som vi då trodde.

Oavsett. Vi möts vi människor och jag tror allt har någon slags betydelse.

I det här fallet lever ju en vacker sång vidare trots att upphovet till den nästan glömts bort.

Så här är det: Jag glömmer inte dig.

Så förgät heller inte mig.

Appropå att inte glömma: Jag vet att jag skrivit lite mindre här ett tag nu. Ni vet, de här månaderna från oktober till april var ju så galet intensiva så lite paus behövde jag ge mig, förutom det faktum att lungorna tog all fokus. Men så klart tänker jag fortsätta skriva här. Och jag kan avslöja att vi diskuterar just nu fortsättningen av uppsättningar av För sensibelt begåvade. På allmän begäran verkar det faktiskt som om vi fortsätter på självaste vurma redan i höst.. Har ni tankar om det får ni gärna skriva in rad till mig. Uppdatering följer!

Arbeta för istället för emot

”Hola Sarah, como estas?” – hälsade min nya kollega i morse. ( Jo, han visste att jag talar spanska eftersom jag är sjukt förtjust i att få tala både spanska och franska med alla det går. För att hålla mina kunskaper varma. Och kanske för att briljera lite. 😉 ) Hursomhelst, jag suckade lite och nämnde till svar resultatet av valet, lite extra menande och ursäktande med tanke på min kollegas invandrarbakgrund. Själv sa han då bara: ”Pero Sarah, no pierdas la esperanza!” – vilket betyder ”förlora inte hoppet”. Då vaknade jag plötsligt till. Sträckte på mig. Svarade: ”Nunca. Nunca!”

Mitt hopp är faktiskt galet svårt att ta död på. Typ omöjligt. I kärlek kan det vara idioti. Skratt. Men i många andra fall något helt underbart fantastiskt. Jag har en uthållighet utan dess like för det jag tror på.

I inlägget från i natt fick ni läsa om hur jag drog i larmklockan. Lyfte min röst för något som är akut och viktigt att inte blunda för. Det måste vi göra i livet ibland. Se sanningen i vitögat, för att ta avstamp mot ett mål. Konstatera läget i allt från att man gått upp sju kilo och vill släppa dom till att erkänna att förhållandet är skit eller jobbet behöver bytas. Eller – att vi behöver ta situationen i Europa på allvar.

Jag är hyfsat bra på att våga inse faktum. För det är efter det som det kan hända nåt. Men sen är det dags att agera.

Med andra ord är jag ingen gnällspik. Inte nån längre tid. Är en utpräglad så kallad ”do:er”. Och jag har ärligt talat väldigt liten tolerans för personer som gnäller utan att agera. Som ältar utan att göra. Som inte vågar prova. Som fortsätter på samma gamla vis men ändå förväntar sig ett annat resultat. Det är ju bara så sjukt frustrerande och ett sånt slöseri med energi.

Missförstå mig inte. Klart jag kan tycka synd om mig. Har sannerligen hamnat i svarta hål i mitt liv. Tyckte allra senast det var så jävla träigt att ha lunginflammation så det gick bara inte att skriva ett vettigt inlägg här utan att sprida min momentana bitterhet. Så därför lät jag bli. Så kan det ju va.

Men så fort jag hittar minsta lilla kraft så fokar jag på hur jag kan gå framåt. Vidare. Mot det jag vill ha.

Med andra ord: Jag tror på att arbeta för fred. Inte mot krig. Jag tror inte på att gnälla på min kropps brister (även om jag tyvärr ibland ändå gör det.) Jag tror på att framhäva dessa fantastiska fördelar. Jag tror inte på att förstärka barns ”oönskade” beteenden. Jag tror på att förstärka allt det fina i dom och visa att jag ser.

Jag tror att det vi ger kraft och energi tillåter vi växa och därför är det viktigt att arbeta i den andan av det vi vill skapa.

Detta gäller allt. I allt från att arbeta för tolerans och medmänsklighet til att i min personliga utveckling arbeta för det jag vill uppnå. Du vinner inget genom att förstärka allt som är fel. Konstatera är nödvändigt. Förtränga och blunda löser ingenting. Men sen är det dags att förstärka allt som leder mot målet.

Som min kloka vän och suveräna vän till atlet och kanotist Ilona lärt mig: När det går fel får du sörja en kort stund. Sen är det dags att fokusera framåt. Nästa paddeltag. Nästa paddeltag. Idrottare är många gånger helt fantastiskt tränade mentalt. Så känner du någon på elitnivå, passa på att be dem om lite trix i hur de tänker när saker går fel. De vet. Särskilt viktigt att tänka på som känslig, vi som så lätt i vår förmåga till självanalys fastnar i ett felsökande.

För egen del minns jag hur jag när jag äntligen slutade slå på mig själv för att jag inte precis var nån ballerina och i stället började dra nytta av min grymma taktkänsla, rörliga höfter och helt medfödda instinkt för att seriöst skaka rumpa och då plötsligt fick dans till jobb. Eller när jag bestämde mig för att sluta slösa energi på alla som inte gillade mig plötsligt fann en hel, väldigt stor hög som stöttade mig precis som jag var. Eller när jag bestämde mig för att sluta låtsas att jag var stenhård hela tiden och i stället upptäckte hur mycket starkare jag blev av att bara vara jag, med hull och hår, och vara stolt över allt bra som kommer med just mig mitt ibland den här stora känslosamheten.

Spar energin till det du vill skapa.

Förstärk det som är bra. Alltid. I allt.

Nu stärker vi alla varandra alla empatiska människor och ser till att smitta hela världen.

Kom igen. Amen.

Försökte att inte göra detta inlägg über-käckt. Men jag tror det gick så där halvbra. Därför får ni en ûber-käck bild dessutom som grädde på moset. En bild där jag ror mot mitt mål.. 😀 Om vi ska vara riktigt ärliga så ror jag faktiskt inte så där jäkla bra. Inte alls så bra som min syster, som var sjukt irriterad på mig när det började blåsa upp och jag inte lyckades hålla riktningen över strömmen där vi skulle släppa våra drag. Men jag har i alla fall en käck min.

Tankar om ett liv där vi har tid att lyssna på vår kropp

Det är som magi. Vaknade idag och plötsligt kändes allt väldigt annorlunda. Kroppen sa. Nu vill jag ha grönsaker. Nu vill jag ha en liten promenad.

Helt plötsligt var dom där igen, signalerna. Som förmodligen varit helt dolda i stressen jag levt i den senaste tiden.

Jag förstår FULLKOMLIGT om detta inlägg nästan kan vara lite provocerande för dig som kanske just nu är inne i en oundvikligt hektisk period. Jag har ju själv varit där och håller nu på att landa. Men om det är så, kanske, kanske kan du då läsa detta, begrava det i bakhuvudet och lyfta fram det när du får din möjlighet till paus och tid att tänka ut nya strategier för framtiden.

Jag är en rätt fåfäng jävel. Eller vad ska man säga. Det är antingen eller. Antingen klär jag upp mig och fotar mig topp. Eller, om jag inte har tid – då kör jag en mer grungig, bekväm stil där det osminkade och vilda håret känns helt ok. Men visst är det så att jag stört mig på kilona som trillat på i och med allt godis och strunt jag ätit under en lång tid. Och det har varit svårare än vanligt att vända det har jag upplevt nu i vår. Förmodligen på grund av stressen.

Så helt magiskt då när jag vaknar och känner att kroppen av sig själv vill ha nåt annat. Och det känns bra och nog.

Det enda svaret jag kan se är att jag behöver ta det lugnt för att må riktigt bra och naturligt kunna känna det som får kroppen att må bra. Vi behöver nog alla ta det hyfsat lugnt för att kunna må bra.

Jo, jag vet att ni hört det förr. Men idag fick jag bara den här insikten igen, så starkt.

Negativ stress är i grunden vad som jag tror är vårt absolut största hälsoproblem, hög- eller normalkänslig. Och mycket av dom välfärdssjukdomar vi drar på oss beror på de kost- och sömnvanor som kommer med ett stressat liv där maten mest får en funktion av att trösta och belöna – snarare än att nära.

Hursomhelst. Jag är verkligen ingen asket. Jag vill bara må bra. Men jag bara älskar när kroppen hittar det här läget själv. Jag vill vara här så mycket jag bara kan.

Senast var förra sommaren när jag arbetade i trädgården på Öland och mest sov, promenerade och läste under flera veckor. Sådant får en att fundera.

Down-shifting, ni vet, arbeta färre timmar men då ta konsekvenserna av en mindre inkomst. Det kanske inte blir det där stora huset – i alla fall inte i Stockholm. Kanske ingen bil. Knappt någon utlandsresa. Men däremot ett välmående var dag.

Marknadsekonomins principer vill inte att vi gör så. För vi ska ju konsumera mer och öka tillväxten. Men min kropp säger mig att den vill att vi gör så. Och jag tror ändå det även ur ett samhällsperspektiv blir lönsamt med många fler friska människor.

Och man får liksom börja med sig själv.
Hur många är på?

Ja, jag känner mig alltså för första dagen lite bättre från lunginflammationen. Har blivit röntgad också på förmiddagen och det känns tryggt att någon kollar en. Tänker att det blev ju rejält det här, men sen är jag nog frisk jättelänge sen. Sen, appropå stress! Läste nyligen att tydligen är stress enligt nya rön bara negativ när vi tänker negativt om den. Så du som är inne i en fartfyll rond, stärk dig genom att fundera på varför du gör det du gör, det du är glad av att insatsen ger, så säger vetenskapen att du mår bättre även i fart!