Lite Chopin till frukost

d1ce7ef53269392b59a8b5054706ceab Klassisk musik på morgonen. Nu har sonen och jag haft det som tradition i över ett år. Jag ser ju hur bra han mår av den – och även jag. En bra start på dagen spelar roll.

Det finns en hel hög med studier som visar hur fantastiskt musik påverkar oss – och klassisk musik i synnerhet. Bara att googla så hittar du en drös.

Om du inte är uppvuxen med klassisk musik så kanske det känns osäkert var man ska börja. Själv fick jag nog en hel del gratis på Adolf Fredriks Musikklasser. Men trots det känner jag mig ändå rätt okunnig.

Så jag brukar helt enkelt skriva in en kompositörs namn i sökfunktionen på Spotify och lyssna på det som kommer upp när jag vill upptäcka nya saker.

Prova ett stycke imorgon. Stimulera immunförsvar, koncentrationsförmåga och lämna stressen i det förflutna.

Kom ihåg att klassisk musik är ett stort område. Där finns nåt för alla!

Du känslosamma kommer garanterat känna igen dig i Chopin.
Men kanske bli lugnare av Mozart.

Prova dig fram. Kanske med den här?

Hur mycket känslor ska man tillåta sig att ha?

693_min

Jag läser just nu återigen Elaine Arons fantastiska bok ”Det högkänsliga barnet”. En bok som jag varmt rekommenderar alla, även vuxna utan barn, som är intresserade av begreppet högkänslighet. Vi har ju alla varit barn, liksom.

”Vissa högkänsliga barn kan utveckla en stark självreglering av sina känslor, kanske till och med för stark. Hur mycket känslor ska man tillåta sig att ha är en fråga som alla människor ställs inför (även om vissa har mindre val) och svaret avgörs ofta av kultur och familjestil och särskilt av vad föräldrar lär sina barn om känslomässiga uttryck. Vanligtvis behöver man inte säga något för att lära ett högkänsligt barn att kontrollera sina känslor. Det märker vad som är önskvärt.”

Det är något i den här texten som gör mig så gränslöst sorgsen. För jag vet precis vad som menas – och säkert många med mig.

Självreglering är på många sätt bra – och säkerligen helt nödvändigt för att vi ska kunna vistas tillsammans i ett samhälle. Men frågan är hur den här regleringen sker – och till vilket pris?

Hur reglerar du dina känslor?

De som redan mår bra kan ju liksom bara fortsätta med det

o_1af1t67b2bmrslrpqg8qf1uv87_new

Det finns alltid utrymme för mer upplysning. Fast ibland blir det för mycket tycker visst en del.

Häromdagen läste jag en krönika i Dagens medicin där man driver med våra diagnoser – eller kanske främst ADHD och hur det framställs i populärpressen.

Högkänslighet är ingen diagnos – men karaktären på artiklarna med ”vittnesmål” från högkänsliga i media liknar helt klart karaktären på artiklarna om personer med diagnoser.

Jag tror inte på något sätt att vi har kommit till några slutgiltiga svar när det gäller försöken att diagnosticera psykiska utmaningar. Tvärtom tror jag att vi bara är i början på den banan, med tanke på hur lite det alls har diskuterats fram till nyligen.

Jag förstår också delvis de som kritiserar vårt ”diagnos-samhälle”. När allt ska få en etikett, vem är då normal? Luckan för att passera som normal blir bara smalare – och det är inte bara positivt. Inte för att jag menar att det är så viktigt att vara ”normal”. Snarare för att det tenderar bli så viktigt att peka ut det någon betraktar som minsta avvikelse.

Jag anser att det i normalitetsnormen ska ingå olikheter. Det är helt enkelt normalt att vara olika!

Men medan vi kritiserar och till och med skämtar om floden av diagnoser och förklaringsmodeller utifrån ett helikopterperspektiv, kanske det är tid att påminna oss om betydelsen av en välkommen förklaring för själva individen som brottas med sitt liv. Vad kan en förklaring betyda för denne?

Föreställ dig att du aldrig känt dig hemma, aldrig lyckats fastän du försökt. Att du alltid fått höra att du är fel, gör fel, var du än är. Att få hjälp att hitta vägen in i en önskad gemenskap via nycklar, som diagnoser och förklaringsmodeller många gånger kan ge – det kan betyda allt.

Det är för individen som får hjälpen till ett lättare liv som förklaringsmodellerna och diagnoserna finns.

Alla som däremot redan mår bra och är nöjda – de kan ju liksom bara lugnt fortsätta med det.

Om Emil Jensen på tonårsmanér

Fotograf: Amanda Lindholm

OMG OMG OMG!!! Emil Jensen på Coop!

Ja, jag måste inleda detta inlägg PRECIS så tonårsaktigt. För som en tonåring betedde jag mig inombords, även om det kanske inte syntes utombords.

”Ska jag säga det till honom?” ”Men han har faktiskt privattid nu!” ”Men han kanske blir glad?” ”Fast nä GUD vad töntigt” ”Och jag är ju så tjock nu!” Ungefär så löd den inre dialogen när jag svettig efter måndagens klass med sonen i sjal spanade in Herr Jensen på Coop i mina kvarter.

Men hur pinsamt det på sätt och vis än är, bara MÅSTE jag nu skriva om denna händelse.

Därför att:

1) Jag har faktiskt redan skrivit ett inlägg om när jag stötte ihop med Emil Jensen – som jag raderade! (Jag veeet! Så B!!) För att jag tyckte det var så pinsamt. När det här nu har hänt TVÅ GÅNGER då måste jag nog bara skriva om det. Så vill ödet, liksom.

2) För att förra gången jag stötte ihop med honom var idag för EXAKT sex månader sen (I KNOOOOW – CRAAAZY!!). Hur sjutton kan jag minnas det? Jo, det var nämligen dagen innan vi skrevs ut från sjukhuset och det datumet, den 14 september, minns jag ju typ för evigt. Så jo, sex månader sedan var det!

3) Jag har jobbat hela dagen på ett annat inlägg som ärligt talat blev helt värdelöst (det handlade om passiv aggressivitet och kan sammanfattas: urjobbigt – eller hur? Ut med det, fram för lite aktiv aggressivitet! Eller.. Nja! Ni fattar!). Jag insåg hur värdo inlägget var, när jag arbetat på det alla de timmar lillen sov och det ändå inte var bra. Ett bra inlägg skriver sig självt! Den är grundregeln. Så jag sa till mig själv – sluta krysta fram något och ser vad som bara kommer.

Och DÅ KOM EMIL!!!

Inlägget jag för ett halvår sen skrev om Emil, men sen strök, handlade om hur jag stötte ihop med honom utanför Skrapan när jag varit på babyaffären på Åsögatan för att som ett galet jehu handla babysaker inför vår hemfärd efter vår tid på Neonatalen. Även då reagerade jag nämligen precis som idag. ”Där är han – Emil! Åh! Ska jag säga det till honom?”

Alltså ärligt talat finns det nog en hög bland er som knappt vet vem Emil Jensen är. (Förlåt Emil, men så tror jag det är.) Han är ju liksom inte Carola-känd – och frågan är om han kommer bli det, vill bli det – eller ska bli det? Men tillräckligt känd är han för att ständigt göra fantastiska turnéer med sina underfundigt kloka och egna föreställningar land och rike runt – och vi är en stooor hög människor som tycker att det nästan inte finns någon som han med ord och tanke i ett.

Jag har faktiskt skrivit om honom förut här i bloggen eftersom han skrivit en av de bästa sånger jag vet – en sång än mer aktuell än någonsin. Upptäckte honom för ungefär 12 år sedan, då när jag bodde i Malmö (minns du Anna T när vi såg den lilla föreställningen med Gonza och Mikael Wiehe på Inkonst tror jag det var?) och sen såg jag honom där ett par gånger till på olika scener.

Ärligt talat har jag aldrig sett en av hans egna föreställningar från de senaste åren. Ändå kollar jag vad han gör då och då – för han inspirerar mig! Det var honom och Jonas Gardell jag hade som förebilder när jag knopade ihop min egen föreställning. Två artister som skapat en konstform – helt enkelt utifrån sig själva – och det är bara SÅ BRA. Så enkelt kan det vara.

Så det var väl det jag velat säga till honom. Ni vet, som jag är! Jag gillar att berömma!

Men inte vågade jag.

Idag var det riktigt illa. Jag hade liksom världens upplägg. Han till och med SÅG på mig (OMG OMG OMG!! tonårsmätaren går i taket!!) när jag sa ”ursäkta” för att han skulle flytta sig i gången så jag kunde gå förbi.

Men det är ju här den här (hög)känsligheten kommer in. En blir så RUSKIGT självmedveten och hinner tänka hundra tankar om allt som skulle kunna hända om en vågade visa den här uppskattningen.

”Alltså han kommer ju typ tro jag är KÄÄÄR i honom!” ” Han måste ju ha hundra som jämt hänger efter honom, urjobbigt, nä sån vill inte jag va!” ” Klockan halvnie på kvällen – låt karln va i fred!”

Men jag undrar liksom vad det är som jag är så himla rädd för? Det är ju knappast som att Emil skulle vända sig om och utbrista ”Vem är du som har fräckheten att störa MIG i mitt PRIVATLIV??” ”Tror du jag bryr mig om DIN åsikt??” ”Jaha, du gör också föreställningar, HAHAHAHAHA, dom har man ju hört talas om – inte”.

Ikväll såg han faktiskt väldigt snäll ut. Där utanför Skrapan fick jag för mig att han tittade på mig och tänkte ”Åh GUD VAD TJOCK!” – för det var faktiskt så jag tänkte om mig själv första gången jag tog steget utanför sjukhuset efter de där sju veckorna där. Hur förståeligt som helst då att jag såg ut som en galning, på språng dessutom som jag var, för första gången två timmar borta från min nyfödde son. Men det kunde ju inte han veta – så tänk om han skulle säga nåt taskigt?

Nu har ni fått ett bra exempel på hur en (hög)känslig hjärna fungerar.

Och jag inser ju nu – att om Emil är det minsta egenkär (vilket han borde vara) så hittar han ju säkert den här texten när han googlar på sig själv nästa gång. Men då får det vara så! Nu får det liksom vara nog med fånerierna. Nästa gång bara säger jag det!

EMIL – FY FAN VAD BRA DU ÄR!

Jag har tänkt skriva till er i alla fall en gång i veckan nu framöver. Och vet ni vad? Fler För sensibelt begåvade till hösten är planen! Många har skrivit och hoppas att den ska spelas igen. Så klart den ska! För visst sjutton ska jag klara att vara både frilansande artist och ensamstående mor? Jo det ska jag! !

Just idag är jag stark

Så kan det vara att leva som medvetet högkänslig. En medvetenhet om att just nu är det så, men kanske inte sen. Men förmodligen en stund senare igen!

En ständigt närvarande acceptans om hur den upplevda styrkan i självet alltid kommer och går: Idag kan jag bestiga berg! Imorgon kanske not so much..

Märk väl att den upplevda styrkan i oss naturligtvis har föga att göra med den reella styrkan vi besitter. Den reella är nämligen oftast så oändligt mycket mer! Även hos de som inte nått fram till läget att våga pröva den. Vi är många som lever rädda som harar i hjärtat men som ändå inte låter det hindra oss från det vi vill. Ty, för många av oss känsligare är väldigt stora känslomässiga svängningar stundtals närvarande och något som vi förhoppningsvis med åren lärt oss att inte bara att acceptera – utan till och med faktiskt tycka om.

Ett öppet omnämnande och undersökande av de närvarande rädslorna är dock inte alltid helt lätt för andra att förstå. Som det kan sätta myror i huvudet på de som fungerar annorlunda! De förstår inte. Kan tycka det är obehagligt att de ens omnämns. De tror felaktigt att man är svagare för att man vågar undersöka hjärnans mer ljusskygga labyrinter.

Men så är det ju inte, det hoppas jag du vet.

Jag har, som ni märkt, skrivit väldigt lite här under denna period som väntande mamma. Bland annat för att jag inte på något sätt har haft till avsikt att göra För sensibelt begåvade till en ”mamma-blogg” . Detta av respekt för alla er läsare som överhuvudtaget inte alls är intresserade av barn och mamma-blivande. Ja, för trots att jag själv allt som oftast numer skådar min egen navel – bokstavligen talat – så är jag efter åratal utanför familjelivet högst medveten om att hur stor upplevelsen än är för mig, är det näst intill omöjligt för någon annan utomstående att greppa eller ens vilja intressera sig för.

Men efter att ha funderat några varv har jag ändå kommit fram till att det handlar om en enormt viktig process – precis som alla andra viktiga utvecklingsprocesser -och därför tål att omnämnas.

Ni som följt detta projekt från början kanske kan minnas hur jag skrev mycket om mina otroliga rädslor inför premiären av För sensibelt begåvade. Hur jag funderade och vred och vände på ting för att förekomma alla möjliga tänkbara utmaningar. Sen gick det ju ändå så himla bra!

Det var ändå i nuet oerhört personligt att skriva om. Sårbart. Samtidigt naturligt – eftersom föreställningen hanterade just denna typ av personlighet. Jag satsade allt – liksom nu – och att göra det är något som alltid påverkar en ända in i märgen.

I detta läge är mitt ”projekt” än mer viktigt för mig. Än mer personligt. Mitt älskade barn i bokstavlig mening! Därför har orden inte riktigt låtit bilda sig. De har låtit vänta på sig.

Men just idag finns de där!

Just idag vaknade jag utvilad. Energisk. Hade ett tidigt morgonsamtal med lilla pojken i magen. Noterade att mina åtgärder för att må bättre fysiskt som jag infört denna vecka fungerar. Att märka att ens agerande påverkar är alltid en känsla som stärker! ”Empowering” som det så stiligt heter på engelska.

Sanningen är objektivt att jag utöver mentala utmaningar är så otroligt lyckligt lottad i denna upplevelse. Min kropp svarar som den ska och hanterar så väl det som händer. Visst har jag upplevt besvärande symptom. Visst har jag blivit stor. Både på vågen – och med en mage som stående petar ut långt mer än för de flesta vid denna tid. Men nu när det värsta övermannande kolhydratsuget har lagt sig och energin kommit tillbaka så börjar jag känna igen mig själv – med den fantastiska bonusen av en underbar växande mage med ett levande mirakel inuti!

Att vänta barn kan handla om att satsa allt man har att ge på det som man önskar allra mest. Man pratar ofta om förlossningen och småbarnstiden. Själv tycker jag att jag hört alldeles för litet innan om vad själva väntandet innebär. Den helhjärtade investeringen i det du önskar mest.

Du kanske helhjärtat investerar just nu när det gäller något annat? Då förstår du! Våndan i ovissheten – kombinerat med glädjen för varje litet framsteg, varje konkret resultat som är frukten av att du just vågade!

För mig handlar de mentala utmaningarna i denna process enbart om omsorg om den lilles välmående. Alla andra sorters konkreta utmaningar som folk, medvetet eller omedvetet, försöker skrämma upp mig med, via lite obetänksamma kommentarer om allt från SGI (sjukdomspenningsgrundande inkomst inför föräldrapenning), vaknätter och förlorad frihet rör mig knappt i ryggen. Jo, jag vet att det kommer bli en utmaning som jag inte ens kan föreställa mig. Men vad är det att jämföra mot glädjen av ett barn för en som önskar det? Nä, det kan inte en sån som jag förstå, som längtat och längtat så.

Med medkänsla för andra liknande i min situation har jag nu därför plockat upp mitt ritblock och börjat skissa på en bilderbok för nojiga mammor – högkänsliga som normalkänsliga. För alla mammor därute som liksom jag har de mest kreativa hjärnorna i världen ,med kapacitet att föreställa sig de mest osannolika scenarier…

På varje sida i boken får vi se en, av olika skäl, nojig mamma – med en ständigt lika nöjd bebis i magen.

De slår ju trots allt rot i oss, de små liven, för att vi är bra och behövs, med nojighet och allt! Det visar om inte annat en 20% fortsatt förekomst av högkänsliga – genom evolutionen. 🙂

Alla vi som av olika anledningar känner och tänker lite för mycket. Vi förtjänar kramar och heja! Erkännande när vi kämpar vidare trots våra mentala spöken.

Allra mest från oss själva!

En sån särskilt skön dag är det lämpligt att säga just så:
Åh vad härligt. Nu njuter jag. Och just idag – är jag stark!

Bilden ni ser överst, ja ni ser rätt, rynkorna är färre, liksom definitivt kilona just nu. Men så klart också erfarenheterna! 🙂 Just den dagen var jag dock också stark och det både syns och kändes! En bild tagen för rätt många år sen nu av världens bäste Peter Wirén vid Ale stenar!

Med steget i luften

Den trygga, välkända marken ligger bakom dig. Det nya okända framför dig. Du är varken här eller där. Du är mitt emellan, mitt i fria luften, och nu är allting möjligt!

Jag har skrivit mycket om vinsterna i att våga ta steget mot våra drömmar. Att välja ett liv där det är våra önskningar som får styra i högre grad än våra rädslor.

Jag har därefter skrivit om utmaningen i att ta det svåra beslutet. Den vånda det kan innebära för oss som väger varje variabel de andra.

Men till slut bestämmer vi oss och tar steget.

Sen då?

Ja, du vet vad du vill. Men hur det faktiskt ska bli ligger i framtidens sköte.

Hur väl förberedd du än är innehåller alltid livet ett stort mått ovisshet. Någon som kan vara en riktig utmaning för oss kontrollfreaks och högkänsliga att hantera.

Vi läser på, vrider och vänder på den fakta som finns. Ändå inser vi när vi hänger i luften att vi faktiskt inte vet. Och att det kan vara fruktansvärt skrämmande.

Och. Alldeles, alldeles underbart.

Det finns en frihet i steget i luften som inte kan mäta sig med något annat.

Måhända är det inte ofta vi känsliga förmår njuta av den till fullo. Men ibland, om så bara för en kort stund, fångas även vi av farten, av pirret i maget och alla underbara möjligheter som nu finns framför oss. Möjligheter som aldrig alls hade ha kunnat få chansen till om vi inte tagit steget.

Så det är väl bara att breda ut vingarna, våra mentala. Ta ett djupt andetag. Och låta tyngdkraften sköta resten.

En sak är säker, det som händer nu, har aldrig hänt förr.

Högkänslig? Stämmer DOES in på dig?

När någon misstänker att de tillhör en del av de 15-20% av alla människor som är högkänsliga så gör man ofta det självtest som Elaine Aron, myntaren av begreppet högkänslighet, har utformat.

Detta test ställer frågor som täcker olika exempel på hur högkänslighet kan yttra sig i en person. Av värde att minnas kan då vara att många utav dessa exempel snarare är effekter av det högkänsliga personlighetsdraget än högkänsligheten i sig själv.

Elaine Aron lyfter ofta exempelvis att specifikt draget blyghet, som många associerar med känslighet och högkänslighet, inte i sig är medfött utan snarare är ett resultat av en tidigare negativ erfarenhet som givit stort intryck med anledning av det högkänsliga draget.

Ni, mina trogna läsare, börjar nu bli något av högkänslighetspecialister. Så nu är det dags att slänga in lite forskarbegrepp i mixen. Mer specifikt det begrepp som Elaine Aron själv använder för att förklara det underliggande personlighetsdraget bakom högkänsligheten.

Högkänslighet har enligt Aron fyra aspekter som alla finns hos en högkänslighet. Om inte alla fyra aspekter är närvarande handlar det förmodligen inte om det högkänsliga draget.

Så vad står då akronymen DOES för, som representerar de fyra aspekterna?

D står för Djup bearbetning

O står för benägenheten att bli överstimulerad (Overstimulated)

E visar både att personen är allmänt Emotionellt mottaglig, i synnerhet känner empati

S står för förmågan att uppfatta Subtila stimuli

Dessa fyra aspekter använder Elaine Aron för att sammanfatta sin aktuella forskning som ger belägg för var och en av dem. Även om det som många lägger märke till med högkänsliga människor kan vara att de till exempel uppfattas som ”känsliga” (lätt blir överstimulerade) och är ovanligt lättpåverkade av subtiliteter i allt från beröring till syn- och hörselintryck, så menar Elaine att det är den noggranna bearbetningen, tendensen att reflektera, som är det underliggande personlighetsdraget. Därför står det också först.

Stöd för detta finns i den moderna forskningen om högkänslighet där det visats att när högkänsliga människor försöker upptäcka skillnader i två bilder som bara är en aning olika så visar de mer hjärnaktivitet, än icke-högkänsliga hjärnors gör, i delar av hjärnan som annars är associerade med mer omsorgsfull bearbetning.

Så för dig, du högkänslighetsintresserade, kan det vara rätt spännande att börja lära dig mer om dragets djupare väsen, utöver de ytliga symtom som du ofta får läsa om. När du bättre förstår detta kommer du allt mer se hur du kan förebygga vissa symptom, just genom att minnas bättre hur du fungerar i grunden.

Har du ett högkänsligt barn?

Många av de som kom och såg föreställningen För sensibelt begåvade var inte alls högkänsliga själva. En del var intresserade av psykologi i allmänhet, medan andra kom som engagerade familjemedlemmar. Dessutom var det flera stycken, som trots att föreställningen tydligt riktar sig till vuxna i sin tematik, kom för att lite bättre förstå sitt högkänsliga barn.

Elaine Arons har skrivit en helt fantastisk bok som heter Det högkänsliga barnet – att växa och må bra i en överväldigande värld.

Detta är en bok jag varmt rekommenderar då den faktiskt för många kan upplevas som oerhört informativ och på samma gång något mer lätttillänglig än Den högkänsliga människan av samma författare.

Jag har tänkt skriva lite återkommande om högkänslighet och barn framöver. För inte på något sätt kan jag lyckas sammanfatta de olika ämnena i boken i ett blogginlägg.

Det allra viktigaste att nämna för dig som är en engagerad förälder och kanske i vissa fall orolig om du iakttagit tendenser som kan signalera att du har ett högkänsligt barn, är att det på inga sätt behöver vara något negativt.

Tvärtom har den forskning som bedrivits visat att precis som ett högkänsligt barn har högre benägenhet till att påverkas negativt av en mindre bra omgivning så har det också en högre benägenhet att influeras positivt! Så här skriver Elaine Arons i sin bok:

”Högkänsliga personer som haft en olycklig barndom löper större risk att bli deprimerade, ängsliga och blyga än icke-högkänsliga med liknande barndom. Men de med en tillräckligt bra barndom mår lika bra som, och kanske till och med bättre, än andra. Det innebär att högkänsliga barn kan gynnas mer än andra barn av en bra uppfostran och skolgång.”

Med tanke på att du läser detta är du sannolikt redan en engagerad förälder som gör det du kan för att ge ditt barn vad du behöver.

En annan sak som jag själv har tänkt på när jag har kommit i kontakt med föräldrar till högkänsliga barn är hur de just oroar sig för de emotionella svängningarna. Då brukar jag försöka förklara att dessa nödvändigtvis inte är ett symptom på att barnen mår dåligt, då vårt personlighetsdrag i sig är sådant. För oss är det rätt naturligt att vädret går från sol, till regn och till åska ganska snabbt. I stunden upplever vi det starkt, men ofta släpper vi skeendet så fort det har passerat, så länge det inte är något tyngre som vi behöver bearbeta. Med andra ord: Du som själv inte har lika stora skiftningar i dina utspel kan faktiskt ibland till och med övertolka de reaktioner du ser eftersom det mer handlar om ett annat sätt att uttrycka sig, helt enkelt.

För att avgöra om ett barn är högkänsligt eller inte utförs precis som med vuxna inga psykologiska tester. Detta eftersom högkänslighet som bekant inte är en diagnos utan just ett personlighetsdrag. Det finns dock ett frågeformulär utformat för dig som förälder där du kan besvara frågor om ditt barn för att få en indikation om barnen är högkänsligt eller ej. Detta kan du till exempel finna här på engelska, samt i ovan nämnda bok av Elaine Arons.

Det pågår en hel del forskning om barns känslighet ur olika aspekter då anledningarna till en uppfattad större känslighet hos ett barn trots allt kan vara många. Det kan då vara av värde att notera att det gemensamma draget för ett specifikt högkänsligt barn inte alltid är de ytliga symptom som vi registrerar, så som exempelvis eventuell blyghet eller vaksamhet inför nya uppgifter. Långt ifrån alla högkänsliga barn visar upp de tecken som generellt brukar kopplas till den högkänsliga personligheten. I själva verket är det den djupa bearbetningen som är alla högkänsligas gemensamma drag som kan yttra sig på olika sätt beroende på de personer vi är för övrigt.

Avslutningsvis i detta första inlägg om barn och högkänslighet ska nämnas att den brittiska psykologen Michael Pluess särskilt fokuserat på den positiva resultaten kring forskning om högkänsliga barn och kallar det fördelskänslighet. För mig som valt samma vinkel i denna blogg För sensibelt begåvade är det något som jag tycker är särskilt intressant. Försök minnas att precis som ditt barn är känsligare för hot är det också känsligare för allt positivt det får uppleva. Där finns många underbara möjligheter – precis som det gör för oss vuxna högkänsliga!

Jag har saknat er!

Skam på torra land. Har inte uppdaterat bloggen på över en månad! Ser nu ingen annan väg än att ger er ett blogginlägg av slaget jag annars försöker undvika: Nämligen ett allmänt ”det-här-händer”-, ”det-här-har-jag-gjort”-inlägg.

Det här är ju i grunden en blogg om högkänslighet – ur ett högst subjektivt perspektiv. Definitionen på högkänslighet är just att man som person har en lägre tröskel för sinnesintryck än gemene man och därmed behöver lite mer tid för att processa den större mängden information. Inte så att man är långsam tankemässigt, nej vi är ofta snabba som katten, men snarare emotionellt vill jag mena.

Så, det är en sån process jag har befunnit mig i/befinner mig i.

Det finns de som har sett föreställningen och undrar hur jag kan skriva om så personliga ting. Men. Det då dessa individer inte förstår, är att det jag skriver om är ju redan finito. Bearbetat. Klart!

När det däremot händer saker här och nu – ja då blir jag eremiten. Hon som likt professor Bathazar (minns ni den härliga då jugoslaviska (tror jag) tecknade serien?) går och tänker och tänker och tänker tills hon har en.. IDÉ!

Ja riktigt så går det kanske inte till. Snarare så kanske jag gråter, ältar, försöker förtränga, försöker förutse, försöker planera, försöker förstå. Eller nåt. Beroende på vad som händer. Tid tar det i alla fall.

Men kortfattat kan vi väl säga att starten 2015 har inneburit massa nytt för mig! Massor helt fantastiskt sker inombords som jag själv försöker hinna med att omfamna i den takt det går! Dock för tidigt att uttrycka.

Det har gjort att jag valt att lägga om mina planer. Jag har haft ett behov av att vara mer introvert. Därför får föreställningar för ögonblicket pausa lite. Däremot är hjärnan igång i sin mer kreativa fas – i tider som dessa – det är då nytt skapas! Inte så spännande för er – men desto roligare för mig. (Party i mitt huvud, ni vet.)

Samtidigt på det rent praktiska planet har jag levt en utmaning i och med renovering av mitt badrum. Roligt är att det blir mycket finare och säkrare. Men. Vem har någonsin varit med om en smidig renovering? Inte jag och tyvärr blev detta sannerligen inget undantag. En sann utmaning som jag hoppas ska lösas sig snart. Jag längtar så tills jag får flytta hem igen efter nu snart fyra veckor i kappsäck. Då har jag i alla fall förhoppningsvis ett ännu bättre badrum. Tack snälla ni som delar sina hem med mig nu – i synnerhet syster och svåger som haft mig på plats i snart tre veckor…

Spännande saker som för mig i alla fall är på gång:

-Jag skriver på en tv-serie. Vi är i extremt tidigt stadium men det får vara så! Kommer bli så spännande och jag längtar tills vi känner oss redo att pitcha. Men just nu har vi det bara sköj. Ni som gillar min iakttagelse- och självrannsakningshumor från föreställningen kommer känna igen er. Ja!

-Jag arbetar mer och mer med film för andra – men också mig själv. Film är liksom inspelad musik så KUL för att det kan nå ut till så MÅNGA. Den sortens medie längtar jag till nu igen efter att jag lekt med det ytterst intima (som jag även kommer fortsätta med.)

-Jag HAR fått ett ökat självförtroende efter att ha kunna ha skapa brödföda för mig själv på heltid under mer än ett år bara på en idé och helt egen mycket god marknadsföring. Det innebär att jag har tillit till mig själv och mitt omdöme. Det vill jag använda nu!

-Jag har insett att mitt privatliv är mycket viktigare för mig själv än vad jag velat erkänna innan. Därför får det leda vägen i år. Ta sin tid. Känns helt rätt, naturligt och på tiden! Jag har mina drömmar och nu får de förtur och blir verklighet.

-Jag har blivit utsedd till officiell föreläsare om högkänslighet för Sveriges Högkänsligas Förening! OTROLIGT stolt är jag och tar uppgiften på stort allvar. En föreläsning finns nu som jag finputsar på. Jag vet, ni har sett mig skämta om ämnet i föreställningen utifrån mina personliga erfarenheter. Men allt är grundat på väl eftersökt fakta – och den befästa faktan anser jag det är enormt viktigt att utgå ifrån när man vill lära omvärlden mer om detta personlighetsdrag. Detta kommer jag återkomma mer till framöver! (Funderar på en liten HSP-ordlista i menyn för alla nytillkomna läsare!)

-Jag är ju musikaltjej också, alltid. Det är ju så! Så jag är så exalterad över att jag får vara en liten del av utvecklandet av Staffan Aspegrens och Jan-Erik Sääfs första workshop för Camera – musikalen om Ingrid Bergman. Tillsammans med några av våra bästa musikalartister Sverige har, har jag en pytteroll att representera under workshopen och sjunger kör. Men mest exalterad är jag över att få följa min mentors hittills största projekt. Ännu en häftig effekt av det där samarbetet som började vid Bo01 i Malmö för idag 13 år sedan!

För övrigt så är jag så glad över att jag blivit stark nog att prioritera fantastiska som stärker och finns där villkorslöst. Oj, oj, oj vad jag för varje år mer inser ert värde. Just nu kanske jag inte visar det tillräckligt i denna intro-fas, men allt har sin tid. Någonstans handlar det om att vilja sig själv gott. När man gör det då väljer man andra som visar att de konsekvent vill detsamma.

Sen, det allra bästa till sist! VÅREN ÄR HÄR!! Har ju inte ens hunnit jubla tillräckligt för er! För ni som följt mig vet ju att jag är hon som firar Vintersolståndet nästan mer än Nyårsafton. Mer ljus för varje dag! Som yngre tyckte jag dock även mars var urtråkigt. Men, idag som äldre vet jag ju att det går så fort, så fort. Så jag njuter av varje litet vårtecken och är glad över att ge våren den tid den behöver. Förr eller senare brister knopparna och hur ljuvligt det än är gör det ju också lite ont. Ni vet. Den smärtsamma skönheten. Mellan hägg och syrén – då gråter jag av lycka.

Ja, ni ser. Jag är lite euforisk just nu, för jag börjar känna mina krafter kommer åter. Till detta nya spännande år som nu går in i sin bästa tid.

Hurra! För livet! För våren! För oss!

Vi syns snart igen! Alldeles, alldeles supersnart!

Blir förresten alldeles varm i hjärtat när jag kollar in statistiken över den tid jag inte har skrivit något nytt alls och upptäcker hur många som ändå läser bloggen helt utan något nytt. Jag tolkar det som om jag måste skriva saker som är värt att läsas även tidlöst. Som jag ville. Det värmer.

Hur man går emot strömmen

Fäst blicken på en fast punkt långt borta. Gå framåt med bestämda steg. Notera hur massan öppnar sig som ett delat hav.

När du vet vart du vill gå, gör världen plats.

Jag arbetar just nu på ett uppdrag vid Tekniska Högskolans station. Om morgonen vid åttatiden går jag av för att ta rulltrapporna upp till Körsbärsvägens uppgång.

Det är jag rätt ensam om. Nittio procent ska åt andra hållet och jag finner mig möta en oresonlig massa som ska hinna till sitt tåg, sin klass, sitt jobb.

Samma känsla kan du få av att gå Drottninggatan fram en lördag. Eller på Gröna Lund när Laleh spelar. Fast oftast är det då ändå lite fler folk som går åt varje håll. Inte som morgnarna vid Tekniska högskolan då vi som ska upp vid uppgången mot Körsbärsvägen är i så solklar minoritet.

Det är mycket som jag inte tycker om med att bo i en storstad. Jag älskade verkligen att bo i Malmö just för att man med all säkerhet stötte på minst en god vän man spontant kunde gå och fika med när man vandrade Södra Förstadsgatan fram. Så lagom mycket folk var det. Man hade tid att titta på varandra.

Likadant känner jag i mina mor- och farföräldrars Umeå där jag fortfarande alltid helst handlar mina kläder i lugn och ro med öppna blickar och igenkännande nickar.

För Stockholm är mer anonymt. Här tittar man ofta inte på varandra. Just för att kunna ta sig genom massorna.

Jag är en person som alltid har gillat att gå emot strömmen när det gäller vissa saker. Jag är uppfostrad till att våga ta ställning och säga ifrån. Trots – eller kanske på grund av min känslighet – lärde jag mig tidigt att hantera en stålsköld för mitt mjuka inre skal. På gott och på ont. En till synes hård yta som kan bedra.

Samtidigt, när det har gällt vissa saker – faktiskt de allra viktigaste – har jag inte alls varit kapabel till detsamma. Jag har så hjärtans gärna velat vara en del av strömmen och många gånger mot min instinkt försökt följa den, med alltid samma bistra resultat.

De flesta högkänsliga gillar inte att gå emot strömmen. Varför skulle vi vilja det? Vi är anpassningens och konfliktundvikarnas mästare. Vi vill ha trygghet och säkerhet och hålla oss själva och vår omgivning utom fara.

Samtidigt är det just detta flyktbeteende och förnekande av vår innersta natur som många gånger gör att vi far illa. För vi mår inte bra när vi inte ger oss det vi själva behöver.

För det är klart man inte alltid kan följa med strömmen när man är annorlunda än majoriteten. Det är givet att man då gör våld på sig själv.

Så ibland är det nödvändigt. Att fästa blicken i fjärran. På målet, det vi behöver, det vi vet gör oss gott.

Även om det är något som är annorlunda än vad omvärlden behöver.

Men när vi väl har bestämt oss, när det inte längre finns någon tvekan i vår blick, när vem som helst kan se att vi inte kommer anpassa oss.

Då följer världen. Havet delar sig och vägen är fri. Du blir fri.

Fri att vara den du är.