Börja träna for dummies

Dummies står det i rubriken. Förlåt. Det känns väl inte helt högkänsligt att säga. Och det handlar väl inte om att inte veta hur, var och varför man ska börja. Att alla säger att det är bra det vet vi ju. Men hur bra, det tror jag faktiskt inte alla verkligen vet. Ju mer jag kommit i kontakt med andra känsliga personligheter, desto mer får jag nämligen en inblick i hur många lägger så mycket tid på att undersöka de symptom som känsligheten kan ge upphov till i stället för att faktiskt förebygga så att de mycket mer sällan alls behöver uppstå.

Du som verkligen inte gillar träning. Jag förstår dig. Jag var där en gång jag med. Därför vill jag idag skriva ett inlägg som förhoppningsvis kan få dig att vilja fortsätta undersöka träningens funktion i ditt liv.

Men jag tänkte försöka vara väldigt konkret och enkel. Det går nämligen att läsa om hur en del verkar mena att det är inte träning förrän du pressar dig själv hårt, hänger på gym, köper snajdiga kläder och börjar sörpla proteindrink. Det finns dock så många andra vägar som är av största värde. Allt, allt, allt är bättre än ingenting. Gräv där du står och fortsätt. Bästa tiden är precis nu i början på den härliga gröna, sköna sommaren.

Men vi ska börja med att tala om varför du verkligen vill hitta ditt sätt att träna.

VARFÖR

Mia Åström heter en galet klok och duktig kollega till mig som driver World Class i Vällingby som dessutom har börjat skriva världens bästa träningsblogg. I ett av sina inlägg listade Mia 30 snabba fördelar med att träna och jag vill här citera några punkter som är särskilt viktiga för oss högkänsliga eller känsliga och som allt för sällan lyfts fram med tanke på den otroliga betydelse de har.

Träning minska depressioner

Träning minskar stress och oro

Träning ökar endorfiner och ”må-bra”-hormoner

Träning ger energi

Träning förbättrar sömnkvaliteten

Alla dessa punkter som så många känsliga kämpar med. Jag har nämnt det förut. Sedan jag hittade en form och ett sätt att träna (för min del krävdes det att bli instruktör för att hitta den verkliga disciplinen och effekten) har mitt mentala välmående mer än fördubblats – enligt egen uppskattning. Många känsliga har ett stort behov av att lufta sina tankar. Det är bra. Men många hamnar också i ett ältande av reaktioner som i mångt och mycket kan bero på hur kroppen som helhet mår och inte så mycket saken i sig. När man tränar mår man bättre och tänker annorlunda. Och i grunden är det så – det är inte hur man har det – det är hur man tar det. Och träningen hjälper dig att just ta saker annorlunda. Pröva att börja träna regelbundet och se hur du sedan tänker är mitt råd. Träning är en direkt effekt inte bara på kroppen utan även på psyket helt utan konstgjorda tillsatser.

HUR

Många som inte gillar att träna skyr gym-miljön. Jag förstår precis varför. Vissa av oss har kanske med oss dåliga associationer från allt från skolgymnastiken till människor som njöt av träning sedan barnsben och som vi själva av olika skäl då kanske hade det svårt att associera oss med. Så var det för mig med. Men sedan jag hittade min ingång så ser jag nu även på gymet på ett annat sätt. Jag har också lärt mig att det finns otroligt olika sorters gym och otroligt olika sorters instruktörer och lärare.

1 – Fundera på saker du tycker om som innebär rörelse – all sorts rörelse och utgå från det. Jag menar verkligen allt från att städa, leka med dina barn, kratta löv, till att jobba (dela ut tidningar eller brev är ett oerhört bra träningsalternativ som kan ge en kombination av rörelse, meditation och pengar), dansa och promenera. Försök kombinera nytta med nöje och slå många flugor i en smäll.

2 – Tycker du om musik? Fundera på vilken sort och hur du kan involvera den i din träning. Musik är en fantastiskt stor motivationsfaktor.

3 – Fundera över hur du fungerar. Gillar du att göra saker ensam eller i grupp? Gillar du att göra saker på morgonen? Föredrar du att någon styr dig eller vill du leda själv? Alla sådana faktorer är helt avgörande för att du ska hitta rätt. Men fundera noggrant. Förarbetet spelar stor roll.

4 – Fundera på hur du kan kombinera det du tagit reda på om dig själv. Gör en lista över alla möjliga alternativ. Sätt det som du tycker verkar roligast att prova först. Tätt följt av det som verkar enklast. Ja – du ska göra det enkelt för dig – det är då det blir av.

Min egen resa:

Jag insåg en dag att jag var tvungen att börja lära mig träna. Har aldrig gillat att vara beroende av andras planer och vill vara spontan. Därför ville jag inte hänga upp min träning på ex en kompis eller fasta pass – tvärtemot annars ett väldigt vanligt råd. Så jag började väldigt enkelt med promenader där jag utnyttjade min upptäckarlust. Jag gick oerhört långa sträckor till orter jag tidigare aldrig gått till. Eller på semester i nya städer. Jag förberede musiklistor, snörde på mig skorna, hade målet klart och började gå. Sen var det ju bara att ta sig hem igen. Det fungerade bra. Gick så mycket så till slut blev jag less och började springa. Drogs sedan till att prova yoga, också en form jag kunde göra hemma själv. Provade instruktör efter instruktör till jag hittade min form och stil. För att följa dessa mål bestämde jag min träningsmängd i förväg och lade upp en plan varje vecka. Musiken till mina promenader uppdaterade jag ständigt. Lade tid på att förändra den för att alltid göra träningen ny och rolig. Passade även på att vara med i gruppsammanhang när man spelade fotboll och annat. Jag är rätt värdo på bollsporter men bra på att tacklas – och om det sociala var huvudfokuset spelade ju inte min skicklighet så stor roll tänkte jag. Slutligen gick jag ut mycket och dansade salsa – tränade när jag festade med andra ord. Salsan började förresten med att jag blev förälskad i DJ i den världen. Så kan det gå. Med åren blev jag dock lite uttråkad. Fick höra om en dansform som hette Zumba. Jag hade dansat mycket salsa. Visste att jag aldrig ville följa andras schema och var dessutom pank. Fick därför för mig att prova att själv vara instruktör med salsakunskaperna i bakfickan. Efter det var det andra som berodde på mig och jag hade hittat min form. Idag vill jag bli instruktör i andra former med tiden, främst börja leda yoga också som jag redan praktiserat i många år.

VAR

I naturen
Väljer du att träna helt självständigt och i naturen så har du säkert redan din plats klar. Själv har jag njutit allt från långa promenader mitt i natten i stadens fart (urhäftigt och underskattat att gå eller springa genom en festande stad) till att gå mil i de franska alperna. Att välja att gå och cykla till jobbet är också världens fiffigaste. Överhuvudtaget att byta ut transporter till transport med apostlahästarna. Börjar du tänka så blir det till slut en självklarhet och du ser gratis träning överallt.

Hos rätt instruktör
Är du ändå nyfiken på att pröva gruppträning så tycker jag verkligen att du ska! Kom då ihåg att rätt instruktör gör hela skillnaden. Det är som med terapeuter – det är absolut avgörande att du väljer en som DU gillar! Så tycker du inte riktigt om personen – byt! Tycker du passet är tråkigt – byt! Var sann mot dig själv, slösa inte tid om det inte känns kul. Rätt person kan däremot få dig att gilla saker du inte alls trodde du var öppen för!

På gym eller kurs
Det finns härliga varma gym med atmosfären för dig. Själv är jag sjukt stolt över Må bättre där jag nu arbetat i mer än tre år. Ett gym som hyser allt från gladiatorer till pensionärer i en osedvanligt cool mix av fitness i varm stil med fokus på ditt välmående ur alla perspektiv. Jag tycker också väldigt mycket om träningen på Stockholms stads bad som är både på en mycket hög nivå för en bred målgrupp och i oprentiös stil. På Forsgrénska är miljön mer intim. På Eriksdalsbadet är den mer anonym vilket passar en del. Men gillar du yoga vill jag varmt rekommendera dig att pröva en intim yogastudio. Det är en speciell känsla som är svår att få på ett gym. Ett annat alternativ för flera former är att prova kurser som kan ligga i vilken lokal som helst. Där återkommer deltagarna och ni får med stor sannolikhet större gemenskap och ett förtroende för varandra.

Hemma
Ja prova att testa hemmaprogrammen. Men ja, det kräver mycket disciplin och tydliga mål. Det fungerar om du verkligen bestämmer dig för att följa ett program utan avbrott. Men inte om du gör lite en stund och avbryter när någon stör dig. Skapa förutsättningar som fungerar. Tränar du i trädgården passa på och njut av det mest fysiska. Det är suveränt på alla sätt. Skippa bilen till affären. Bär hem de tunga kassorna och ha en extra ryggsäck på ryggen med all mjölken i.

TRÄNA GRATIS MED MIG

Jag tycker verkligen inte att alla ska hålla på med Zumba. Om du inte gillar salsa, reaggaeton, magdans och andra rytmer från hela världen, hiphop och modern kommersiell musik tycker jag du ärligt talat du ska skippa det. Musiken är grejen. Men om du är det minsta lilla sugen. Prova! I sommar kan du prova Zumba alldeles gratis med mig i Skytteholmsparken. På höstarna har jag både kurser för äldre och nybörjare samt många med hög kondition och mycket intervallträning. De tre första gångerna och de två sista i Skytteholmsparken leder jag och där försöker jag dansa på en härlig mellannivå där du kan påverka ditt eget tempo. Torsdagar 18.00 från och med veckan efter midsommar. Picknick i parken för alla medföljande är galet populärt. Du kan även komma till Gröna Lund den 6:e juli och dansa på den fina dansbanan.

För egen del har jag just nu en väldigt intensiv träningsperiod med mindre fokus på andra och mer på mig själv. Under det att jag tillfrisknat från en besvärlig lunginflammation uppskattar jag just nu min kropps funktioner mer än någonsin och finner plötsligt mig själv njuta av att bara pressa mig själv till max i ett styrke- eller spinningpass. Något som jag sällan tidigare gjort. Men när kroppens funktioner utvecklas då blir plötligt allt roligare. För egen del är målet numer att utveckla min arm- och handstyrka – något jag alltid undvikit. Ribban behöver flyttas och själv vill jag kunna göra så kallade pull-ups, jag vill kunna göra en volt och jag skulle vilja ha starkare händer så att jag bättre i alla fall behärskar grunderna i klättring. Men jag får nog börja med att lyckas med riktiga armhävningar.. Ett steg i taget.

Lyckan i att ha en fungerande kropp är inte att förakta. Har du en sådan, ta den inte för givet. Den kan vara din väg till ditt totala välmående. Har du den inte, se vad du kan göra inom de förutsättningar du har.

Någon som minns hur det var att leka som liten, att snurra i stängerna i lekparken, klättra i tallarna och cykla som en tok?

Har du fått en kropp så har du fått något fantastiskt.

Använd kroppen och bli lyckligare i själen.

Alla foton är tagna av min grymma instruktörskollega och fotograf Vladimir Bogodist.

Så vackert att man blir rädd

Ibland är livet så vackert så man blir rädd.

När allt är så bra. Allt känns så rätt. Det är roligt, man har ork, möjligheter finns. Hur ofta är det så?

Just då kan jag bli lite rädd. Jag ser allt som är så fint, allt som jag gläder mig åt och jag vet att allt förändras ständigt. Vi kan egentligen inte fästa oss vid något endaste ting för allt är föränderligt. Ändå så hör det till människans natur att fästa sig och knyta an.

I år har jag utfört den största utmaningen hittills i mitt artisteri – och rott hem det med den äran. Jag har helt försörjt mig på mitt konstnärskap och även om jag fått snåla och fått jobba till jag nära på brände ut mig har det ändå gått väl. Jag har därefter hittat ett excellent kompletterande uppdrag som gör att jag har råd att ge mig själv rejäl semester för första gången på år. Det är senvår, det vackraste jag vet och hela sommaren är framför mig. Jag har en familj som älskar mig och där alla mår bra. Jag har så många fina vänner som finns där för mig, uppskattar mig, vill umgås med mig och älskar mig precis som jag är. Jag är frisk, stark och på väg mot toppform. Och i övermorgon ska jag på äventyr. Mitt första, men inte enda denna sommar.

Allt är väl. Påminner mig nu.

Lever i euforin. Uppskattar.

Men också alltid i vaksamheten och beredskapen.
Det är såna vi är.

Ja, må vi leva!

Varje födelsedag är i sanning ett tillfälle att fira. Din egen och andras.

Igår fyllde jag 41. Nej, jag tänker inte sluta tycka om presenter. Nej, jag tänker inte säga att vi ska sluta tala om åldern. Jag tänker absolut inte bli en av alla de som talar tyst om mina födelsedagar från och med nu till dess jag dör, förutom att jag motvilligt överraskas av uppvaktanden från andra vart tionde år. Jag är stolt, glad och tacksam för varje nytt år jag får fylla.

För en del tycks det obehagligt att påminnas om sitt åldrande. Kanske för att vi påminns om att vi alla en gång ska dö. (Yep, sorry to break it to you, men det ska vi.) För andra är det smärtsamt att iaktta kroppens förändring. En tredje kanske har en uppfattning om att man ska bete sig på ett visst sätt i och med en viss ålder och därför känner sig begränsad.

Jag älskar verkligen livet. Och jag är så tacksam för varje minut jag har. Allt jag gör, inklusive den här bloggen och min kunskap gällande känslighet och psykologi i allmänhet handlar om att göra mitt liv bättre. För jag ser det som en gåva som jag har makt att göra det bästa av. Om än en skådespelerska är offerrollen den sista jag kommer att spela. Jag är konstant nyfiken på hur jag kan göra mitt liv bättre och tänker inte slarva bort någon möjlighet.

Därför är varje födelsedag något att fira. En dag att påminnas om den möjlighet du har fått. En dag att påminna de du älskar om hur glad du är att just de finns i ditt liv.

Traditionerna för dom här dagarna då vi firar något bestämt, inklusive helgdagar som jul och nyår, är ju så klart ett mänskligt påfund. Naturligtvis kan man uppskatta en annan människa vilken dag som helst. Men enligt min uppfattning är det så lätt att det inte blir av. Därför håller jag fast vid födelsedagsfirandet och i min familj har det blivit litet av en helig ko – i positiv bemärkelse – för oss alla. Vi är alla väldigt starka indvider med egna planer och mycket på agendan. Men på födelsedagarna samlas vi och grattar personen på det vis vi vet just den uppskattar.

När vi var små handlade det om skattkartor, garnnystan till hemliga paket och tårta till frukost. Idag handlar det om att vi samlas, äter gott och ger presenter som vi verkligen vet uppskattas.

Ligger just nu i min säng med ett kök och ett golv fyllt med papptallrikar och glas med rester. Så lat. I fönstret står vackra blommor. Väldoftande duschcremer. Bra böcker. Kuvert med bidrag till råsaftcentrifugen jag önskat mig. Jag är helt slut – som jag alltid är efter jag samlat folk. Men så glad och tacksam.

I mitt lilla hem om 29 kvadrat blir det väldigt trångt med folk. När jag bjuder in någon ny i härligheten på en opretentiös fest känner jag mig alltid först lite nervös för att de ska tycka jag är alldeles galen som fyller mitt lilla hem med folk till bristningsgränsen som får sitta på kuddar, sängen och de få stolar som finns. Att jag aldrig är klar när gästerna kommer. Att jag måste klättra på stolar för att hämta servetterna. Att plastskedar varvas med champagneglas – för det senare är de enda jag har. Fast jag älskar ju det.

Den senaste tiden har jag varit väldigt inriktad på att bara vara och må bra. Därför kom jag på först i slutet av dagen att just det, jag måste ju ha lite bilder. För jag älskar ju bilder. Och minnen. Det blev därför mest knasobilder på mig och inte en enda bild på den här galet goda tårtan jag lyckades slänga ihop. Jo, den blev verkligen galet god. Gick åt i ett nafs. Och här får ni receptet. Det bästa med denna tårta är att den är både gluten- och laktosfri. Du kan bjussa nästan alla på den! Själv är jag dock inte allergisk mot någonting så jag ska någon gång också prova att göra den med vanligt smör och grädde och det kan så klart även ni om ni vill!

NÖTMARÄNGTÅRTA MED SMÖRKRÄM OCH JORDGUBBAR

3 dl grovhackad mandel
9 äggvitor
4,5 dl socker

Hacka mandeln. Vispa äggen hårt så att du kan vända på skålen upp och ned utan att det faller ur. Blanda försiktigt i sockret och sen mandeln. Bred ut i två stora cirklar på plåten, så stora det går – alltså med plåtens djup som diameter. Grädda i ugn på 175 graders värme i nästan en timme. Den ska ju bli lite seg så den behöver inte vara helt färdig. Kolla av regelbundet. Jag chansade faktiskt och körde båda plåtar samtidigt och sen bytte jag plats på dom efter ett tag. Jag har gasugn så det är lite av ett experiment. Och det är ju kul.

9 äggulor
3 deciliter socker
2 dl laktosfri vispgrädde
2 msk vaniljsocker
1 nypa salt (smaka av)
200 g smakrikt laktosfritt margarin

Koka upp vispgrädden och sockret. Ta kastrullen av värmen och lägg i övriga ingredienser till smörkrämen. Låt sjuda medan det tjocknar under regelbunden rätt kraftig omrörning. Det får inte börja koka. Då skär den sig och blir sockrig. (Det gjorde min, men den blev god ändå kan jag avslöja..) Obs. Den här delen tar tid.

6 dl vispgrädde
Jordgubbar
Myntablad
Kanderade syréner

Lägg ihop bottnarna med smörkrämen emellan. Bred på vispad grädde. Garnera med mycket jordgubbar, lite myntablad och kanderade syréner. Dom gör du senast några timmar innan genom att rulla i äggvita och socker.

SMAKLIG SPIS!

Med mig på bilden är förresten min fina vän Jenny som var en av de få som var kvar när jag kom på att jag också skulle ta nån bild. Jenny är hon som curlar mig med pepparkakor, lussebullar, semlor och alltid bubbel på födelsedan. I lördags sprang hon Stockholm Maraton och var knappt trött. Jenny du rockar. Tack också till alla andra sköna vänner som uppvaktat mig. Känner mig älskad. Fint.

Förgät mig ej

Igår ramlade jag in i en gammal förälskelse som jag nästan glömt av. Eller alltså, han är inte så gammal, rätt många år yngre faktiskt. Jag syftar helt enkelt på en äldre historia. Som jag alltså nästan glömt – tills vi då sågs igår.

Märkligt, eftersom det som gjorde att vi bröt faktiskt till och med fick mig att skriva en sång. En av mina allra mest omtyckta. Men jag har nästan glömt att det var han som gjorde att jag skrev sången. Till slut har den liksom börjat stå för sig själv och fått ett eget liv.

Men nu sågs vi alltså igen och då kom ju hela minnet tillbaka.

Det var faktiskt lite skönt att ramla in i den här, trots allt, rätt stilige mannen och bara lite förundrat tänka ”Ja, just det!” och sen inte så väldigt mycket mer. Tänka, att det stämmer verkligen det där med ”att tiden läker alla sår” och att ”its just emotions”. Så känns det ju liksom aldrig då.

Annars är jag den mest nostalgiska person som jag vet. Gissar jag – det är ju liksom svårt att göra en adekvat värdering av om det stämmer när man inte kan titta in i andras huven. Men jag minns verkligen många detaljer. Definitivt minns jag varje man som jag kysst och mer än så. Med all säkerhet minns jag varenda en som berört mitt hjärta.

Jag tänker nog rätt ofta på dessa personer som korsat min väg och sen försvunnit. Vad de har betytt för utvecklingen av mig som person. Ofta har de betytt rätt mycket faktiskt. De har inspirerat mig, motiverat mig och fått min hjärna att prova nya banor.

Har för mig att det är Alanis Morisette som skrivit en sång om vad varje pojkvän gett henne. Så tänker jag ofta. Om jag inte träffat den personen då hade jag aldrig lärt mig det där. Om jag inte blivit kär i honom hade jag aldrig introducerats till det där. Om han inte kommit i min väg hade jag aldrig vågat det där.

Varje person har en betydelse direkt eller indirekt och det är jag alltid så evigt tacksam för.

En del personer ur det förflutna är det hur lätt som helst att visa den tacksamheten för. Själv har jag kvar de flesta av mina ex som vänner eller i alla fall bekanta. Jag gillar inte totala adjön. (Separationsångest ni vet, ni som sett föreställningen.) Men ibland är det tyvärr nödvändigt att bryta helt. Och en del personer går det inte så lätt att prata känslor med även om man inte är direkt osams.

Men minnet finns ändå alltid kvar i mig även när det inte går att dela.

Ibland funderar jag på vad andra minns om mig. Om jag påverkade dom? Vad som inte kunde sägas och som kanske skulle ha sagts. Av både gott och ont.

Nu lurade sig nästan en liten tår upp i ögonvrån när jag tänkte och skrev det senaste.

Nånstans vill jag bara påminna om alla dessa möten. Vilken betydelse de kan ha även när de inte slutar som vi kanske tänkte oss. Ibland är det tvärtom – det var väldigt emotionellt då, men vi upptäcker att det trots allt inte var så mycket substans i det hela som vi då trodde.

Oavsett. Vi möts vi människor och jag tror allt har någon slags betydelse.

I det här fallet lever ju en vacker sång vidare trots att upphovet till den nästan glömts bort.

Så här är det: Jag glömmer inte dig.

Så förgät heller inte mig.

Appropå att inte glömma: Jag vet att jag skrivit lite mindre här ett tag nu. Ni vet, de här månaderna från oktober till april var ju så galet intensiva så lite paus behövde jag ge mig, förutom det faktum att lungorna tog all fokus. Men så klart tänker jag fortsätta skriva här. Och jag kan avslöja att vi diskuterar just nu fortsättningen av uppsättningar av För sensibelt begåvade. På allmän begäran verkar det faktiskt som om vi fortsätter på självaste vurma redan i höst.. Har ni tankar om det får ni gärna skriva in rad till mig. Uppdatering följer!

Arbeta för istället för emot

”Hola Sarah, como estas?” – hälsade min nya kollega i morse. ( Jo, han visste att jag talar spanska eftersom jag är sjukt förtjust i att få tala både spanska och franska med alla det går. För att hålla mina kunskaper varma. Och kanske för att briljera lite. 😉 ) Hursomhelst, jag suckade lite och nämnde till svar resultatet av valet, lite extra menande och ursäktande med tanke på min kollegas invandrarbakgrund. Själv sa han då bara: ”Pero Sarah, no pierdas la esperanza!” – vilket betyder ”förlora inte hoppet”. Då vaknade jag plötsligt till. Sträckte på mig. Svarade: ”Nunca. Nunca!”

Mitt hopp är faktiskt galet svårt att ta död på. Typ omöjligt. I kärlek kan det vara idioti. Skratt. Men i många andra fall något helt underbart fantastiskt. Jag har en uthållighet utan dess like för det jag tror på.

I inlägget från i natt fick ni läsa om hur jag drog i larmklockan. Lyfte min röst för något som är akut och viktigt att inte blunda för. Det måste vi göra i livet ibland. Se sanningen i vitögat, för att ta avstamp mot ett mål. Konstatera läget i allt från att man gått upp sju kilo och vill släppa dom till att erkänna att förhållandet är skit eller jobbet behöver bytas. Eller – att vi behöver ta situationen i Europa på allvar.

Jag är hyfsat bra på att våga inse faktum. För det är efter det som det kan hända nåt. Men sen är det dags att agera.

Med andra ord är jag ingen gnällspik. Inte nån längre tid. Är en utpräglad så kallad ”do:er”. Och jag har ärligt talat väldigt liten tolerans för personer som gnäller utan att agera. Som ältar utan att göra. Som inte vågar prova. Som fortsätter på samma gamla vis men ändå förväntar sig ett annat resultat. Det är ju bara så sjukt frustrerande och ett sånt slöseri med energi.

Missförstå mig inte. Klart jag kan tycka synd om mig. Har sannerligen hamnat i svarta hål i mitt liv. Tyckte allra senast det var så jävla träigt att ha lunginflammation så det gick bara inte att skriva ett vettigt inlägg här utan att sprida min momentana bitterhet. Så därför lät jag bli. Så kan det ju va.

Men så fort jag hittar minsta lilla kraft så fokar jag på hur jag kan gå framåt. Vidare. Mot det jag vill ha.

Med andra ord: Jag tror på att arbeta för fred. Inte mot krig. Jag tror inte på att gnälla på min kropps brister (även om jag tyvärr ibland ändå gör det.) Jag tror på att framhäva dessa fantastiska fördelar. Jag tror inte på att förstärka barns ”oönskade” beteenden. Jag tror på att förstärka allt det fina i dom och visa att jag ser.

Jag tror att det vi ger kraft och energi tillåter vi växa och därför är det viktigt att arbeta i den andan av det vi vill skapa.

Detta gäller allt. I allt från att arbeta för tolerans och medmänsklighet til att i min personliga utveckling arbeta för det jag vill uppnå. Du vinner inget genom att förstärka allt som är fel. Konstatera är nödvändigt. Förtränga och blunda löser ingenting. Men sen är det dags att förstärka allt som leder mot målet.

Som min kloka vän och suveräna vän till atlet och kanotist Ilona lärt mig: När det går fel får du sörja en kort stund. Sen är det dags att fokusera framåt. Nästa paddeltag. Nästa paddeltag. Idrottare är många gånger helt fantastiskt tränade mentalt. Så känner du någon på elitnivå, passa på att be dem om lite trix i hur de tänker när saker går fel. De vet. Särskilt viktigt att tänka på som känslig, vi som så lätt i vår förmåga till självanalys fastnar i ett felsökande.

För egen del minns jag hur jag när jag äntligen slutade slå på mig själv för att jag inte precis var nån ballerina och i stället började dra nytta av min grymma taktkänsla, rörliga höfter och helt medfödda instinkt för att seriöst skaka rumpa och då plötsligt fick dans till jobb. Eller när jag bestämde mig för att sluta slösa energi på alla som inte gillade mig plötsligt fann en hel, väldigt stor hög som stöttade mig precis som jag var. Eller när jag bestämde mig för att sluta låtsas att jag var stenhård hela tiden och i stället upptäckte hur mycket starkare jag blev av att bara vara jag, med hull och hår, och vara stolt över allt bra som kommer med just mig mitt ibland den här stora känslosamheten.

Spar energin till det du vill skapa.

Förstärk det som är bra. Alltid. I allt.

Nu stärker vi alla varandra alla empatiska människor och ser till att smitta hela världen.

Kom igen. Amen.

Försökte att inte göra detta inlägg über-käckt. Men jag tror det gick så där halvbra. Därför får ni en ûber-käck bild dessutom som grädde på moset. En bild där jag ror mot mitt mål.. 😀 Om vi ska vara riktigt ärliga så ror jag faktiskt inte så där jäkla bra. Inte alls så bra som min syster, som var sjukt irriterad på mig när det började blåsa upp och jag inte lyckades hålla riktningen över strömmen där vi skulle släppa våra drag. Men jag har i alla fall en käck min.

Det är hög tid att vakna, Europa

Det är sensibelt begåvat att bry sig om sina medmänniskor. Det är sensibelt begåvat att känna empati.

I både Frankrike och Danmark, två av mina annars favoritländer, är de bruna partierna nu de största partierna i EU-valet.

Att bara vilja skydda sig själv och stänga ute är inte alls förnuftigt. Det är ett val styrt av rädsla och okunskap.

Rädsla är en förståelig, väldigt mänsklig egenskap som aktiverar skyddsmekanismer. Mekanismer som dock sällan är rationella, även om vi i stunden lätt intalar oss det. Människan är ur denna aspekt tyvärr fortfarande ytterst primitiv. Hennes behov av att hitta syndabockar är vida omskrivet i historien. Ett behov som gett upphov till mänsklighetens största tragedier. Trots det verkar hennes minne vara skrämmande kort.

När jag var liten berättade min mamma tidigt för mig om koncentrationslägren. Hon berättade om utvecklingen i Tyskland och vikten av att våga höja sin röst även när ingen annan gjorde det. För att det är så många människor som är rädda, lata, trötta och som bara blundar och följer med den som leder. Detta tills de befinner sig i en situation som är så mycket värre än de någonsin kunde föreställa sig.

Europa behöver alla påminnelser det kan få. Det ser vi i dagens val. Det är så att man kan gråta. Jämförelserna med utvecklingen åren innan andra världskriget är ofrånkomliga.

Men det är då vi alla har en viktig uppgift.

Jag tror stenhårt på att sopa framför sin egen dörr. Att börja där man är, höja rösten och envist arbeta för det och sprida sin övertygelse. Att ifrågasätta sina egna fördomar och upplevelser och dess konsekvenser. Åt alla håll.

Valet var ett steg. Dock röstade endast hälften av alla svenskar! Rösträtten, något som människor ger sina liv för tar alltså så många för givet. Med en bristande insikt om hur tystnaden kan utnyttjas.

Men det slutar inte här. Allt fortsätter i minsta lilla aktion.

Jag tror på öppenhet mot alla för att kunna fortsätta övertyga. ”Bli vän med en Sverigedemokrat och fortsätt att påverka” som min vansinnigt kloka vän Amanda säger, själv med blandat ursprung. Det hjälper inte att hata tillbaka och att i stängda klubbar för inbördes beundran klappa varandra på ryggen med argument som alla invigda redan håller med om. Vi behöver nå utanför våra grupper.

Det betyder dock inte att du behöver lyssna på dumheter. Det vägrar jag själv göra. Skulle heller aldrig slösa tid på att ifrågasätta de antirasistiska protester som fortgår i yttrandefrihetens namn- inte så länge de är fredliga. Du får yttra dig i demokratins namn – men jag måste inte lyssna.

Jag tror på tveklös tydlighet:
För mig får du rösta hur du vill. Har själv svårt att finna min politiska hemvist. Men om du tror att du är förmer än andra människor, om du visar brist på empati mot andra mindre lyckligt lottade. Om du väljer enkla lösningar på svåra problem som går ut på att allt är några få människors fel. Det vill säga: Om du väljer att stödja grupperingar som indirekt eller direkt inte alls tror på sann demokrati och människors lika värde – då får du min tydliga protest. Jorden tillhör oss alla.

De bruna plockar röster på folks rädsla. Få är dock pålästa på deras fulla valprogram. Front National som kammar hem kring en fjärdedel av det franska folkets röster och applåderas av Sverigedemokraterna är inte bara invandrarfientliga utan vill även förbjuda abort och avlöna kvinnor för att stanna hemma.

Fundera tio gånger till.

Nej, jag har inte bara bott i prioriterade områden. Jo, jag har träffat idioter av alla slag. Och det är det som är grejen. Det handlar om individer inte om bakgrund styrd av hudfärg, religion eller etnicitet. Att ens behöva förklara det år 2014 får mig att börja gråta.

Det är dags att reagera. Starkt. Nu. Fortsätt tills balansen är återställd.

Du som redan tycker som jag anser förmodligen detta inlägg vara självklart. Till dig behöver jag nog inte säga så mycket mer. Du som helst vill läsa om högkänslighet undrar kanske däremot vad politik har här att göra? Till dig svarar jag att det handlar om medmänsklighet och empati, på alla sätt och vis ett ämne som associeras med högkänsliga enligt studier. Du som inte alls håller med mig i detta inlägg ber jag vänligast fundera flera gånger och läsa på mer och fundera på om partiet du tror ska hjälpa dig verkligen kommer ge dig den värld du vill ha. Det tror nämligen inte jag.

…och så var det det här med tålamod

När det är så många som verkar ha börjat följa mina texter kan jag inte sticka under stol med att det lite känns som att man bör vara ett gott exempel. Ett demonstration av en välfungerande känslig som kan ge kraft och inspirera många andra.

Ah, jo! Det vill jag så klart gärna vara. Och kan säkert ibland vara.

Men man är ju bara mänska.

Ja. Man är ju bara mänska. Och vi har alla våra sidor som vi fajtas med, känslig eller normalkänslig.

En sak som satt många käppar i hjulet för mig i min personlighet är min brist på tålamod. Jag vill att saker ska hända NU. IGÅR! Och gör dom inte det, då vill jag gärna ge dom en hjälpsam vänlig liten knuff. Har jag fått en idé i min skalle, varför ska jag då liksom behöva vänta?

Det är kanske några av er som minns mitt inlägg för ett par veckor sedan om att försöka släppa sitt kontrollbehov. Förutom en önskan om att skydda sig och vara steget före så är det nog just den här bristen på tålamod som också har varit orsaken till att jag kontrollerat och styrt processer.

Och varför har man då dåligt tålamod? För egen del tror jag att det sitter ihop med det här med att vara en sensationssökande känslig. Jag hatar ju att ha tråkigt! Så ska man ha tålamod i en situation med tråkighet som oundviklig konsekvens av väntans process, då får man banne mig se till att stimulera sig själv på annat sätt.

En process som man inte kan styra riktigt som man tror är det här med att bli frisk. Jag har ju fått lunginflammation. En otroligt envis jäkel som man kan läsa mängder av frustrerande texter om på diverse forum. Mycoplasma heter visst boven. Det som gör denna lille filur lite extra lurig är att den inte är så uppenbar som många andra orsaker till lunginflammation. Man har inte så hög feber. Man mår rätt bra. För vissa blir det knappt utslag ens i proverna som läkarna gör. Men man får svårt att andas och är otroligt trött, även så här på sluttampen av antibiotikakuren. I texterna står att man bör vara beredd på en hel månads tid för att återfinna sin normala kondition.

Nu börjar jag allt bli lite less. För den sortens stimulans jag nu börjar längta efter är saker som kroppen inte ännu orkar med.

Jag var på akuten igår och mötte en sann förebild bland läkare. En ung, otroligt klok och vänlig kvinna som till och med hade tid att tala med mig om hur jag skulle komma tillbaka till arbetet som instruktör. ”Tror du jag kan bli bra så att jag kan träna på tisdag?” frågade jag. ”Nja, sa hon. Får nog påminna dig om att du är här på akuten idag lördag för andningsbesvär.. Kan du gå ned för trapporna utan att bli andfådd? Kan du gå till affären utan att bli andfådd? Först när du kan det, kan du prova en långpromenad. När du sedan kan det, så kan du prova en längre promenad. DÄREFTER kan du prova ett pass.”

Meh. Steg för steg. Så in i bängen tråkigt.

Det jag kan föreställa mig i hjärnan, det vill den ska hända nu.

Tålamod här helt klart något som fortfarande är min utmaning och som sätter käppar i hjulet. När jag skyndar på saker så att de i stället går i baklås. I allt från förhållanden till tillfrisknandeprocesser.

Men tur att jag då också är så jäkla envis. Så det ändå löser sig, ändå.

Skam den som ger sig.

På bilden nedan på fisketur i Miekak har solen och njutningen lyckats lura mig till en ovanligt stor dos tålamod. Distraktion. Funkar varje gång. Här hemma tänkte jag att jag får börja med att städa garderoben som ett steg ett. Innan jag ger mig på trapporna. Det kommer ju ändå jag tacka mig själv för efteråt. Liksom. Heja.

Tankar om ett liv där vi har tid att lyssna på vår kropp

Det är som magi. Vaknade idag och plötsligt kändes allt väldigt annorlunda. Kroppen sa. Nu vill jag ha grönsaker. Nu vill jag ha en liten promenad.

Helt plötsligt var dom där igen, signalerna. Som förmodligen varit helt dolda i stressen jag levt i den senaste tiden.

Jag förstår FULLKOMLIGT om detta inlägg nästan kan vara lite provocerande för dig som kanske just nu är inne i en oundvikligt hektisk period. Jag har ju själv varit där och håller nu på att landa. Men om det är så, kanske, kanske kan du då läsa detta, begrava det i bakhuvudet och lyfta fram det när du får din möjlighet till paus och tid att tänka ut nya strategier för framtiden.

Jag är en rätt fåfäng jävel. Eller vad ska man säga. Det är antingen eller. Antingen klär jag upp mig och fotar mig topp. Eller, om jag inte har tid – då kör jag en mer grungig, bekväm stil där det osminkade och vilda håret känns helt ok. Men visst är det så att jag stört mig på kilona som trillat på i och med allt godis och strunt jag ätit under en lång tid. Och det har varit svårare än vanligt att vända det har jag upplevt nu i vår. Förmodligen på grund av stressen.

Så helt magiskt då när jag vaknar och känner att kroppen av sig själv vill ha nåt annat. Och det känns bra och nog.

Det enda svaret jag kan se är att jag behöver ta det lugnt för att må riktigt bra och naturligt kunna känna det som får kroppen att må bra. Vi behöver nog alla ta det hyfsat lugnt för att kunna må bra.

Jo, jag vet att ni hört det förr. Men idag fick jag bara den här insikten igen, så starkt.

Negativ stress är i grunden vad som jag tror är vårt absolut största hälsoproblem, hög- eller normalkänslig. Och mycket av dom välfärdssjukdomar vi drar på oss beror på de kost- och sömnvanor som kommer med ett stressat liv där maten mest får en funktion av att trösta och belöna – snarare än att nära.

Hursomhelst. Jag är verkligen ingen asket. Jag vill bara må bra. Men jag bara älskar när kroppen hittar det här läget själv. Jag vill vara här så mycket jag bara kan.

Senast var förra sommaren när jag arbetade i trädgården på Öland och mest sov, promenerade och läste under flera veckor. Sådant får en att fundera.

Down-shifting, ni vet, arbeta färre timmar men då ta konsekvenserna av en mindre inkomst. Det kanske inte blir det där stora huset – i alla fall inte i Stockholm. Kanske ingen bil. Knappt någon utlandsresa. Men däremot ett välmående var dag.

Marknadsekonomins principer vill inte att vi gör så. För vi ska ju konsumera mer och öka tillväxten. Men min kropp säger mig att den vill att vi gör så. Och jag tror ändå det även ur ett samhällsperspektiv blir lönsamt med många fler friska människor.

Och man får liksom börja med sig själv.
Hur många är på?

Ja, jag känner mig alltså för första dagen lite bättre från lunginflammationen. Har blivit röntgad också på förmiddagen och det känns tryggt att någon kollar en. Tänker att det blev ju rejält det här, men sen är jag nog frisk jättelänge sen. Sen, appropå stress! Läste nyligen att tydligen är stress enligt nya rön bara negativ när vi tänker negativt om den. Så du som är inne i en fartfyll rond, stärk dig genom att fundera på varför du gör det du gör, det du är glad av att insatsen ger, så säger vetenskapen att du mår bättre även i fart!

Hjälper eller stjälper dina överlevnadsstrategier?

Vad har du för uppfattningar som präglar dina livsval? Vad har du för principer som du benhårt håller fast vid för att du är övertygad om att det är rätt väg till din personliga lycka? Och, kanske ännu viktigare: Vad har du för omedvetna uppfattningar som styr dig i din vardag?

Ni vet hur många som blir föräldrar brukar säga: ”Det och det gjorde mina föräldrar mot mig som inte var bra och det ska jag aldrig göra mot mina barn.” Så gör dom i stället helt tvärtom och så klagar generationen efter på det motsatta beteendet. Nån som känner igen sig?

Vi människor må vara vanedjur. Men vi lär ju oss tack och lov också av våra misstag. Vi drar slutsatser och sedan överför vi dem på nya situationer.

Fast tyvärr blir det inte alltid rätt. Ibland projicerar vi gammalt upplevt på en helt ny person eller situation och agerar därefter på ett sätt som faktiskt inte hjälper oss som vi tror att det gör.

Jag är ju personligen enormt intresserad av det här med anknytningsteorin. En teori som inom psykologin har studerats förhållandevis länge och som idag betraktas mycket seriöst av de flesta psykologer och terapeuter. Enligt denna så knyter vi under våra första år an till de människor som är våra vårdare och anpassar oss även efter deras beteende. Vi lär oss agera på ett sätt som ger oss mest kärlek och omvårdnad – och det sättet bär vi ofta med oss genom hela livet.

Jag ska inte gå in på hela teorin i detta. På svenska finns helt fantastiska böcker i ämnet under rubrikerna Hemligheten och Den djupa hemligheten av Egil Linge och Dan Josefsson. Jag rekommenderar dessa varmt till alla människor som vill bli mer medvetna om varför vi fungerar som vi gör i relationer.

Det vi tillgodogör oss på det här planet skapar automatiska reaktioner för oss i vuxen ålder. Men även i vuxen ålder fortsätter vi ju att påverkas och drar slutsatser från våra erfarenheter.

Vi försöker hitta ”formler” för vad som fungerar för oss och vad som inte gör det. Men ibland blir det nästan lite magiskt tänkande över det hela. Typ ”Jag ska ha en person med ett sånt och ett sånt jobb, för det funkade inte med min förra som jobbade så”. Eller: ”Jag ska ha en lugn man” – men vad är en lugn man – på djupet? Är han mindre lugn för att han är fysiskt aktiv? Är det snarare trygg och stabil i sina känslor jag menar – och är han nödvändigtvis det bara för att han är ett lugnt sätt?

Vi kanske skräms av någons rakhet eller tilltalas av någons mjukhet som dock vid närmare undersökning visar sig vara en maskering av något annat.

Det går inte att veta. Man måste pröva. Men poängen är att fortsätta prova – och inte stänga möjligheter för tidigt med anledning av förutfattade meningar.

Jag trodde exempelvis att jag aldrig skulle kunna vara träningsinstruktör för att jag normalt sett hatar att vara uppbokad fasta kvällar. Men eftersom jag älskar jobbet så mycket – så spelar det numer inte alls någon roll. Men på grund av denna förutfattade mening så tog det lång tid innan jag ens gav detta för mig perfekta jobb en verklig chans.

Det är då våra strategier förstör för oss. När vi inte ens ger något en juste chans – hur ska vi då kunna veta?

Så det kan vara en idé att fundera över hur välgrundade våra uppfattningar verkligen är. Och om det hjälper oss att vara så svarta och vita. Vad har du för uppfattningar om dig själv och din omgivning som omedvetet präglar ditt beteende och hur du ser på dig själv? Hur påverkar det hur du beter dig i din vardag?

Visst skulle det vara härligt med en tydlig instruktionsbok som gjorde att vi undvek alla misstag. Men så funkar det ju inte. Man måste ju också ge saker en ärlig chans – med öppet hjärta – om man ska få veta säkert.

Ständiga förbehåll lockar ingen blomma upp ur torftig jord. Men tålamod, ömhet och värme kan.

Att komma ikapp sig själv

”När man har haft bråttom länge måste man stanna upp och vänta in sin själ.”
Kinesiskt ordspråk

Tid att landa. Tid att vila. Tid att vara här och nu.

Bort med pusslande för att få in alla borde och skall. Tid för att själv besluta hur jag vill fylla mitt liv.

Ni vet själva hur det lätt fungerar. ”Jag har lovat det, jag har åtagit mig det, de vill att jag ska komma dit, det måste vara klart.” Du sitter där med en mängd punkter på att-göra-listan som du på ett hyfsat fungerade sätt ska smäckas in i de timmar som en vecka utgör.

Puh, suckar du på fredagen. Jag hann.

Japp. Du gjorde det du åtog dig. Men när satte du dig senast ner och funderade på om allt det här du uppfyller verkligen är det du vill – och inte bara en rad borde och måsten?

Min kropp tyckte inte några dagars vila var nog. Den gjorde totalrevolution. Och nu ligger jag här i sängen. Mår rätt ok, utom när jag rör på mig, då går det inte så bra. Då får jag andnöd och hostar otrevligheter. Lunginflammation står det på medicinetiketten.

För en sådan som jag är det nästan en befrielse när en person med auktoritet och rätt att ge sitt utlåtande säger: ”Ja, du är sjuk på riktigt, du måste vila.” Annars har jag ju såna bra vägar att ta mig runt det där och prioritera mina borde och måsten. Men tack vare den här helt otroligt trevlige läkaren på vårdcentralen ligger jag nu här i sängen och verkligen bara ligger. Det påminner mig lite om när min kulturarbetsförmedlare för många år sedan satte mig i en arbetsmarknadsåtgärd, inte för att jag skulle få ”tummen ur” som för de övriga, utan för att jag skulle få ”tummen i” som hon uttryckte det.

Detta är vanligt bland högkänsliga. Vi ingår i kategorin med högre benägenhet att bränna ut oss. Och inte för att vi är ”svagare” som många felaktigt tänker om begreppet känslighet. Snarare för att vi är så mottagliga för vår omgivning, ser potential och vill åtgärda, är överdrivet samvetsgranna och glömmer bort att lyssna på våra egna behov. Det kan vara besvärligt när man exempelvis har en mindre bra arbetsgivare som överbelastar. Men minst lika knepigt när man jobbar med det man älskar och den enda chefen man faktiskt har att skylla på är sig själv..

Jag är ändå stolt för att jag den här gången i alla fall gick till doktorn i rimlig tid. Och jag är också stolt över att jag inte är mer sjuk än så här. Det är ju en klassiker för mig att bli sjuk efter avslutat passionerat projekt. Fördelen denna gång jämfört med tidigare är att jag känner att det mest är kroppen som behöver vila. Sinnet är ovanligt tillfredställt och det är en härlig känsla. Framsteg, får man därför ändå säga!

Så nu funderar jag över min framtid och har kommit underfund med att jag nu har möjlighet igen att rikta mitt liv. Öka inslag som jag vill ha mer av, minska det som det blivit för mycket av. Prioritera sammanhang där jag mår bra och växer. Våga släppa det som fungerar mindre bra.

För ett år sedan tog jag ett aktivt beslut att det inte är pengarna som är viktiga för mig utan min livskvalitet. Och ändå har jag kunnat leva över förväntan. Det känns lite läskigt nu, fortsättningen. Men mest spännande – för jag kan ju faktiskt göra vad jag vill.

Visst är det så att man då ibland får säga nej till något. Men det är ju för att säga ja till allt det andra man verkligen vill ha.

Filosoferandet fortsätter. Och äntligen massa tid för att lyssna på musik.

Som jag lyssnar.
Och då upptäckte jag att jag ju ännu inte delat min spellista Lugn för sensibelt begåvade på Spotify ännu.
Nu har ni den!

För lugn, frid och harmoni. Det är vad jag njuter av nu.
Delar gärna med mig,