För sensibelt begåvade – två månader till premiär!

För sensibelt begåvade

…alla ni är andra är också varmt välkomna. Alla ni andra är mer än välkomna!

Vad är så bra med att vara känslig? Och är nåt egentligen dåligt? Ska känsliga särbehandlas alltså? Eller hålla tyst och veta hut? När ska man lyssna på sina känslor? Och när inte? Hur drar man nytta av sin känslighet? Hur blir man stolt över den? Hur sjutton begriper man sig på en känslig en? Går det? Och hur curlar man sig själv till en nöjd känslig? Så att andra slipper.

Det är tid att hylla passionen, euforin och all sköns andra sinnesintryck. För detta är en föreställning om oss med känslospröt utöver det vanliga. För sensibelt begåvade är en slagkraftig pepp och manual i subjektiv version med och av Sarah Nilsson. I en personlig scenupplevelse vid och kring pianot, mitt bland publiken på Vurmas charmiga övervåning, delar hon med humor och värme med sig av sina egna erfarenheter och tankar om livet som känslig.

VISSTE DU att upp emot en femtedel av alla människor föds med ett nervsystem som är känsligare än snittet? För sensibelt begåvade är föreställningen som lyfter och hyllar känsligheten och de känsligas betydelse – inte bara för de som kallas högkänsliga – utan för oss alla.

Detta är föreställningen för dig som upplever dig själv som känsligare än de flesta, för dig som är nyfiken på begreppet högkänslighet eller för dig som vill veta mer om hur en sensibelt begåvad person kan vara funtad. Men kanske mest för alla som vill underhållas, förfäras, inspireras och lämna föreställningen med ett leende på läpparna och något tänkvärt att grunna på.

På Vurma Birger Jarl äger premiären rum fredag den 14 mars och därefter spelas föreställningen ytterligare 7 exklusiva föreställningar. Biljetter köps på Ticnet, på nätet och via ombud. Premiären är nära nog slutsåld och övriga föreställningar fortsätter att fyllas upp.

Bord bokas på Vurma Birger Jarl på 08-6110045. Till föreställningen serveras mat och dryck t för alla som vill. 199 kronor kostar Vurmas plocktallrik, i vanlig eller vegetarisk variant, tillsammans med ett glas vin eller öl. Bord till föreställningen bokas direkt hos Vurma på 08-6110045.

GILLA För sensibelt begåvade på Facebook och följ oss på Twitter.

Mer information om föreställningen, Sarah Nilsson och högkänslighet finner du på För sensibelt begåvades hemsida.

Gurkmeja, chili och mungbönor with love

ChiliJag har en soppa jag älskar. En soppa som är min placebo. En soppa man drivit med mig om. För att den liksom är min snuttefilt.

När livet blir strunt. När midjan blir tjock. När humöret surt. När sockret ska bort. Då lagar jag min mungbönsoppa.

Det är lite tro bakom den. Jag gick en gång på akupunktur och då fick jag höra om hur hyllade mungbönor är i Kina för att främja fertiliteten. Nåväl. Jag fick den för att det även var bra mot det jag sökte hjälp för. Naturvetare som jag ändå är betraktade jag rådet med viss skepsis. Men en är allt lite dubbel och dras till mystik. Så när jag googlade och upptäckte hur näringsrik mungbönan är så tänkte jag att, hur fel kan det va? Inte alls?

Jag lägger även i gurkmeja i mängder. Bra för att förebygga demens säger dom. Fast då behöver man visst rätt rejäla mängder. Fast vackert gult blir det i alla fall. Sen chili då, för att det hettar gott. Jag behöver varm mat för att va glad.

Till detta ska nämnas att soppan är matig, billig och bara riktigt god. Det hänger på kryddningen. Jag lagar den i en stor kastrull på söndagen och fryser in det jag ej kommer hinna äta närmaste dagarna. Väldigt bra bas för dig som försöker äta lite lättare, men mer grönsaksrikt.

Så här gör jag: Kvällen innan häller jag 3 dl mungbönor i en övertäckt skål med vatten så de får stå och svälla. Dagen efter ska de kokas och skummas av. Totalt ska de inte kokas mycket längre än typ 20-30 minuter.Jag hackar lök, fänkål och fräser med morotsslantar lätt gyllene i rapsolja. När det mjuknat kryddar jag blandningen rejält med chili och gurkmeja och häller det sen i bönorna som jag skummat av. Buljongtärningar i och sedan är det upp till att krydda efter egen smak. Kokosmjölksvarianten är lite mindre mager men godare. Den kräver sin lime och lite socker tycker jag själv och då får gärna ingefäran varit med från start med löken.

3 del mungbönor
2 l vatten (cirka) efter smak
4 buljongtärningar
Krossad chili
Lök
Fänkål
Morötter
Gurkmeja

(Alternativ tilläggskryddning Kokosmjölk, rörsocker, ingefära, lime)

Jag är verkligen ingen mästerkock, så bryter jag några regler här i mitt recept, så justera som ni vill. Vill gärna själv tro att jag är en het Nigella som lagar liksom fult men hett ändå.. Och tro kan ju försätta berg säger di.

Bra kommer ni i alla fall må. Det lovar jag. Och så smaksinnet sitt.

Väl bekomme!

PS Mungbönor är förresten supergoda att grodda. Typ 3 dagar tar det och I love it! DS

Nattrecept för kvinnor som älskar sina män

Bild: Malin Sverige

Bild: Malin Sverige

Kvällens inlägg är en både varm, tröstande och humoristisk text om den för mig sinnligaste av sinnliga upplevelser. Den innehåller både berättelser om en annan kultur och charmiga råd kanske att våga prova sig på? Malin Sverige, min fantastiska resande sagoberättar- och målarvän är i Senegal och förhöjer livet för alla sina vänner på Facebook med sina dagliga reserapporter. Idag kom denna text som jag tänkte ni kanske skulle få glädje av att få läsa. Om inte annat, för att som jag, längta. Mycket nöje.

Senegal day 8/ Nattrecept för kvinnor som älskar sina män. /
På verandan med min sångfröken. Ado Foune Cissokho bär över tusentals legender i sitt hjärta. Hennes famn är stor. Rösten vibrerar. Igår låg vi hela eftmiddagen i hennes kammare på den stora dubbelsängen. Talade om kärlekar. De som vågar och de som försvinner. Om mannen som aldrig kommer glömma. Hur skulle han? Om friden som infinner sig när man minst anar. Om valen. De stora. Om att lämnas eller satsa.

Hon berättade om livet i fordom. Om de magiska ritualerna o vi sjöng. Tyst, tyst i mörkret. Jag hade grubbel och hon svarade med sagor. Sen strök hon mig över pannan och sa everythings gonna be alright. A person can not stay low forever. One day everything will be perfect …

Så sjöng vi lite till. Å lite till. Å sen var alla mina utrymmen fulla av ro o rökelse, hopp o livsmod.

Choray, är rökelsen du tänder om du är gift för att göra din make lycklig, berättar hon. Det doftar underbart. Som allt här.

Bra med förtrollande doft, säger hon o skrattar, så han stannar hemma, trivs o inte lurar henne! Och det finns en annan rökelse som heter ” njafalatede” som betyder typ ”Ned i sängen med dig honey”. Sen finns det ” bonbongoodie” som är ”nattens sötsak”. Ado skrattar. Det finns många namn för nätternas glädje.

Men viktigt är midjebältet av pärlor. Binbins… Vissa lyser på natten och gör älskaren lycklig. Viktigt så han hittar dig i mörkret.

Min fotografvän Lars kommer ut med stora öron. Nu skrattar hon o ska ta med honom till marknaden i eftermiddag så han kan köpa lyspärlebälte till sin flickvän hemma.

– Du kan även klä dig i de stora pärlebältet, Malin… De bär du när du vill ha långt förspel. ”Tjass tjass tjass” det låter när du rör dig i rummet o din man blir galen av att vänta på sin underbara natt.

Då får du be honom räkna pärlorna… ”Because the ladys need more time, Malin”. Och din man kommer säga ” oh no…. Do I have to.. And yes he has to. he will coundt very fast, but you will say, take your time darling”

Ados kammare är mitt älsklingsrum. Vi sjunger o pratar i timmar. Delar och jämför. Hittar ord och liknelser. Hon delar sina hemliga knep och jag frågar vad jag får berätta för er.

Ado säger att jag kan nog ge lite knep till er Svenskar. ” Facebook will explode today”! Wohhoo – ni måste laga kyckling med ingefära och svartpeppar med vitlök. Stoppa in i ungnen och se till att din ingefärajuice är redo med citron och honung. Pressa ingefäran, sila den. Pressa o lägg i kallt vatten. Bär dina sexigaste kläder. Mata varandra. Gläd varandra med het ginger i kyckling. Se till att du doftar underbart.

Och efter denna underbara måltid så måste du se till att ingefäradrycken är redo. Bjud honom drycken. Drick själv. Och natten blir er bästa… Och du behåller din man för alltid.

Och han, han behåller dig Malin. Hälsa honom det från griot Ado. Mina råd säger hon kommer hålla många äktenskap säkra.Hm.. Har inget egen make ännu. Satan. Men ginger kan jag nog fixa. ”Får jag det?” ” Absolutly, Malin, make the ginger and go and get him and he can not ever leave you!”
I april kommer Ado till mig. Då blir det workshops på Dalkulla Ängalänga o alla kommer veta det mesta om livets magi.
Malin med sin vän och sånglärare Ado.

Malin Sverige

”Är inte det här med högkänslighet bara en ursäkt för jobbiga människor?”

”Men är inte livet upp och ner för alla?” ”Känner vi inte mycket alla?” ”Är inte det här med högkänslighet bara en ursäkt för jobbiga människor?”.

Jag har fått motta mängder av reaktioner på detta projekt om känslighet. Relevanta frågor som ställts. Frågor som tvingar mig till att tänka. Frågor som provocerar. En del som leder till nya insikter. En del som väcker ännu mer frågor.

Att känna är en icke förhandlingsdelbar del av att vara människa. Självklart känner vi alla!

Det här med att vissa är känsligare är väl heller ingen nyhet. Men hur definierar vi det?

Det finns de människor jag mött i mitt liv som insinuerat att känsligare bara betyder – rent krasst – gnälligare. Jag har själv ingått i den gruppen. För under lång, lång tid har jag hanterat min känslighet genom att försöka vara stark, starkare, starkast. För att skydda mig själv. Många gånger har jag blivit hård. Hårdare än jag vill. På ren reflex. Det är ju så vissa av oss går till väga.

De jag mött som vill mena att känsligare bara är gnälligare verkar vilja säga att känner, det gör vi  ju alla. Det är bara det att vissa gnäller mer över det.

Säkerligen finns det människor som gnäller mer än andra. Säkerligen finns det individer som hellre hittar ursäkter än agerar. Men att avfärda alla med detta argument är för lättvindigt och det är bemötanden av det slaget som gör att att forskning om känslighet är så fantastiskt välkommen för oss som upplever oss som känsligare. Den erbjuder ett vittnesmål som omvärlden accepterar – det vetenskapliga – där det i studier med magnetröntgen kunnat bekräftas högre aktivitet i hjärnan hos gruppen högkänsliga i olika typer av tester av våra sinnen. Den gruppen beräknas vidare omfatta hela 20 procent av alla människor visar det sig.

Forskningen om högkänslighet har även öppnat ögonen för vidden av begreppet genom att klargöra hur det egentligen handlar om en ökad mottaglighet – något som ger helt nytt perspektiv. Ett begrepp som i vardagen påfallande ofta används nästan som ett skällsord – för  att falla i gråt, inte orka med, reagera starkt – visar sig plötsligt snarare innebära så mycket mer och det som tidigare varit betydelsen visar sig istället vara symptom på överbelastning av en i övrigt rätt fantastisk egenskap.

”Men är då inte risken stor för feldiagnos” är en annan fråga som jag mött. För det första är ju inte högkänslighet en diagnos, men man syftar naturligtvis på om det kan vara så att människor som inte vetenskapligt skulle kunna bevisas vara medfött högkänsliga som tillskriver sig denna egenskap.

Självklart finns det säkert några som gör det. Även jag skulle ju kunna ingå i den kategorin eftersom inga tester utförs. Men vad är riskerna med det? Som jag ser det så kanske ett fåtal då använder det som ursäkt, som det lyftes här tidigare. Resten lär förmodligen känna sig själv bättre och börjar ta hand om sig mer noggrant och uppmärksamma sina tillgångar. Och det har jag väldigt svårt att se något negativt med. Tvärtom.

Vidare får vi inte glömma att det finns mängder av andra anledningar i uppväxt och livserfarenheter som kan leda till att en människa utvecklar en högre känslighet.  Känsligheten är en del av alla människor om än i varierande grad. Och i vissa skeenden av livet finner vi oss alla känsligare än vi annars gör.  För sensibelt begåvade är därför en föreställning inte bara om högkänslighet utan om känslan, känsligheten och de känsligare. För på ett eller annat sätt berörs vi alla.

Jag är övertygad om värdet för såväl individen som samhället att lära sig mer om vår känslighet och därmed vår mänsklighet. Vetenskapen bekräftar, förklarar och visar nya samband. Den kan även hjälpa oss så väl mekaniskt som medicinskt. Men ibland är det som om vi glömmer bort de möjligheter vi har att som människa att stärka de redskap vi fått naturligt. Genom ökad kunskap och medveten träning.

Känsligheten må ha sidor som  kan betraktas som en svaghet i ett samhälle där effektivitet och handlingskraft är det som premieras. Men den har också styrkor av enormt värde för såväl oss själva som vår omgivning.

Att få lära sig mer om sambanden kring vår känslighet ökar därför möjligheten för oss alla att också få glädja oss åt dessa.

Jess i serien New Girl säger saker på sitt vis.

You-know-what-happens-to-people-who-keep-it-all-inside-They-get-old-and-they-get-sad-and-they-get-weird

Dags att döda några älsklingar

Det här med att ifrågasätta, det är något som jag tror på å det starkaste. När det gäller såväl ens egna som andras tankar. Men under själva skapandeprocessen krävs det motsatta och all kritik måste läggas åt sidan.

Till efteråt. Då kan man börja skära.

Idag har jag presenterat mitt första manusutkast. Får erkänna att det sista tiden har känts smått ironiskt att skriva om känslighet och egenvård. De tre senaste dygnen har jag vaknat av mig själv mellan kl 3 och 5 på morgonen och börjat skriva. Jag hade mitt mål, den första presentationen skulle vara klar idag och hur svårt det än alltid är att knyta ihop säcken så måste det göras.

Med höstens projektering i bakfickan har det över jul och nyår skrivits så fingrarna värkt. Bokstavligen.

Manus presenterades så idag för mitt  skarpa regiöga Tove som med pricksäkra kommentarer bekräftade, förkastade och förtydligade medan jag rödögd och medfaren antecknade och försökte hålla tand för tunga. Går alltid så där halvbra. För så klart man försöker skydda sina älsklingar till sista stund.

Under en lång tid i högstadiet och gymnasiet slutade jag under en tid helt upp med att skapa. För mig var den tiden och den miljö jag befann mig i så fylld av konstformer som snarade handlade om perfektion och förvaltande att jag omöjligt kunde se min egen plats i det hela.

Jag gick på konstskola och målade olja när jag var kring de tjugo. Berömdes för mitt hantverk men kritiserades för att jag var för traditionell. Det ledde till ett ängsligt måleri där jag mer försökte göra något utifrån vad jag uppfattade som andras förväntningar i stället för min egen lust. Det kändes jättejobbigt och till slut tröttnade jag.

På många sätt älskade jag Adolf Fredrik och Stockholms Musikklasser där jag gick. Men där handlade det om att upprätthålla traditioner och perfektion och snarare än att uppmuntra till eget skapande.

Att det till slut lossnade på nytt med text och musik tror jag berodde mycket på de låga förväntningar jag hade på mig själv med verktygen. Det var bara kul och knappast allvarligt, det här med pop. Och manuset var väl typ bara ett kåseri. Så jag bara gjorde.

Den allra första tiden visade jag ändå inte upp något för någon. Det var så skört. Någonstans insåg jag också instinktivt att kreativiteten först behövde fritt utrymme innan den utsattes för kritik. Så gör jag än idag.

Men sen, sen är det dags. Vi är framme vid det steget nu.

Döda älsklingar

Det blir inte som du har tänkt dig – det kan bli bättre

Bättre

Vi som försöker kontrollera. Håller så hårt i tömmarna på vårt liv att knogarna riktigt vitnar.

Visst finns det en styrka bakom detta förhållningssätt. En vilja av stål som kan försätta berg. En vilja som kan åstadkomma mirakel. Men det är också en kraft som kanske inte enbart skapades av goda skäl.

Kanske är det sällan vi kunnat lita på. Kanske har det varit allt för många gånger som vi upplevt att ska man göra nåt får man göra det själv. Att själv trots allt är bäste dräng.

Fast det kanske inte längre är så. Men det hände en gång för mycket och det har gjort att vi fortsätter att göra allt själv och hålla hårt i livet. Blir till slut fantastiskt bra på det. Samtidigt som vi upphör med att släppa in, ge utrymme och lita på.

Tillit är förutsättningen för att magi ska börja ske på riktigt. Det är när krafter möts som det händer något. Om jag försöker kontrollera dig så att du gör som jag har tänkt då sätts aldrig den kemiska reaktionen fri. För hur känsligt och genialt ditt sinne än är så är det inget mot vad det kan bli i symbios.

Detta kan vara en oerhörd utmaning för dig som är så fantastiskt bra på att föreställa dig potentiella skeenden i många, många led. För dig som är bra på att uppfatta nyanser. För dig som är känslig, mottaglig, reaktiv. Och ibland reagerar vi nästan på ren rutin innan vi på riktigt tagit in fakta.

Har i dagarna pratat mycket med en god vän om det här med hur vi försöker kontrollera processer. För att skydda oss. Istället för att se vad livet ger. För visst är det tråkigt när vi stoppar livet från att ge oss något så mycket bättre än vad vi själva kunde ha tänkt oss.

Vi har vårt bagage. Det som lett till att vi skyddar, förutser och förebyggar. Det kan vara bra. Men inte när det gäller att skapa. Då måste syre in. Frihet är en förutsättning för skaparprocessen när det gäller såväl konst som relationer.

Jo, jag peppar mig själv lika mycket som er när jag skriver. Så är det.

Så kommer alla känslorna på en och samma gång

Emo-babe

Dom här gångerna när man fick det man inte visste att man ville ha. Jag mottog just musiken till föreställningen som ska användas på olika sätt.

Det är skitjobbigt att ge bort sina barn. Mina låtar. Jag blir som värsta hönsmorsan och kontrollerar och har mig. Jobbig. Asjobbig. Jag vet. Kan oftast inte ta in det jag får först förrän efter ett tag för att jag är så inställd på allt som kan gå fel. Begår alla dom här felen som folk som överbeskyddar sina ungar gör. Varnar, skrämmer upp, tvingar till översäkra vägar – fast man veeeet att de växer mest om de får lära sig flyga fritt!

Sen får man då tillbaka nåt som är nåt helt annat och ändå helt, helt rätt.

När tårarna bara sprutar då vet jag att det slog an. Tack, tack R.

Allt är rytm

Sällan har fejset varit rödare. Sällan andningen mer ansträngd. Visst har jag övat själv nu i dagar, men då får jag ju ta en paus när jag blir sugen. Första riktiga passet på tre veckor – det var visst på tiden.

Som i ett trollslag är humöret återställt och lugnet likaså. Återigen denna insikt om vad träningen gör för mig. Det är magiskt. Det är piller utan piller. En påverkan som dessutom inte går in och skär ner på andra bra saker i ens personlighet.

Idag var det dagen då det är som allra roligast för både fröken och klassen. För fröken, för att hon är så galet taggad när allt är nytt, nytt, nytt. För klassen, för att fröken alltid gör fel, fel, fel. Det kan va kul har jag förstått.

Det finns folk som säger att de inte kan dansa för att de inte har någon rytm.

Alla har rytm. Livet är rytm, i allt från hur det blir natt och sen dag till hur vi skiftar mellan aktivitet och vila. Musikrytm är bara rytm i dess mest exakta form och den finns i oss, alla. Med mig kan man träna både lugnt och galet svettigt och är någon nyfiken på att testa, så kika in här så hittar ni både schema och får se en helt annan sida av kameleonten.

I detta skapande av terminens pass  som nu pågått parallellt med den senaste veckans maniska skrivande har jag blivit påmind på nytt om hur allt i sanning är relativt. Denna pass-skaparprocess som i min medfödda nitiska samvetsgrannhet annars brukar kosta på rätt hårt kändes  i relation till min ågren över manuset som ska bli klart plätt-lätt. Fanns helt enkelt ingen tid för vel. Det vara bara tuta och kör.

Om du ändå inte vill dansa på träningslokal, så kör lite i ljuvlig när-ingen-ser-på style hemma. Behöver inte alls vara avancerad frigörande dans – ALL dans är frigörande. Så bara gör’t, till Sven-Ingvars, Metallica eller vad som behagar just dig mest. Eufori på recept.

Dansa

Vägen är krokig men framåt går det

Foto: Sarah Nilsson

En hälsning från skrivandets kokong. Har spenderat fem dagar i Stockholms Skärgård med att skriva.

Det är lätt för mig att skriva fritt ur hjärtat. Det är lätt att låta tankarna flöda och se vad som av sig själv tar form.

För en föreställning är det något annat. Här ska jag tala inte bara med rösten utan med alla redskap jag har i mig själv. Orden är bara ett av verktygen och endast det som behövs ska vara med. Vidare kräver tanken bakom texten en strategi, om än ej en helt uppenbar sådan. Dramaturgi kallas det, har jag hört.

Har försökt komma på hur jag skapar, men inget riktigt svar har jag. Jag skriver i bitar och sen pusslar jag. Filar, filar och filar. Börjar se horisonten, men ännu är det några dagars intensivt skrivande kvar som jag inte vill sätta på spel genom att distrahera mig med annat.

En njutning och utmaning i ett. Vägen är allt säger di. Men jag måste säga att nå målet kommer ändå va rätt gött.

En glad nyhet när jag kom åter hade internetkoppling var försäljningsrapporterna från Ticnet. Det har rullat in så smått även här efter jul och snart är premiären slutsåld. Är någon nyfiken på den dagen rekommenderar jag att man hänger lite på låset och skaffar sin biljett på Ticnet.. Även de andra dagarna har börjat fyllas på så smått och jag håller tummarna för att det fortsätter så. Hinner ju inte riktigt göra allt samtidigt så just nu fokuserar jag på en bra föreställning för er som ska komma. Allt har sin tid.

God fortsättning, vänner!

Jag lovar härmed att bara umgås med människor som får mig att må bra

Min Goda Fe ringde mig igår när jag var på tunnelbanan på väg till årets Nyårsfest, sen som vanligt. ”Du har ett löfte att uppfylla under nästa år. Du ska bara umgås med människor som får dig att må bra”.

Goda Fe

Aldrig kunde jag väl ana att hon skulle göra starten så lekande lätt.

Tror inte på nyårslöften. Inte när man gör det som ett tråkigt måste eller borde. Något man inte egentligen vill. Men jag tror på nystartens möjlighet till reflektion och en medvetenhet om vart man egentligen är på väg.

”Är du min Goda Fe?” sa jag till Johanne, som var personen som ringde. ”Du ringer ju alltid när jag behöver det som mest och säger precis vad jag behöver höra.” Johanne skrockade förnöjt åt sin som vanligt drömska och verklighetsromantiserande vän. Må så vara – och en omtänksam och pragmatisk god vän är i sanning en lisa för en känslig själ.

Att bara umgås med människor som får mig att må bra. Självklart kan man tycka. Men med facit i hand får jag erkänna att jag långt mer tid än nödvändigt gjort motsatsen. Därför är det årets mål. I det  ligger även en mer noggrann självrannsakan om vad det innebär att må bra i en människas sällskap. För det är lätt att nöja sig med småsmulor för en som lever i drömmarnas och förhoppningarnas värld.

Med dessa ord i bakhuvudet äntrade jag festen. Möttes av den varmaste skara, den vackraste sång och en rent himmelsk meny. Jag önskar att jag kunde minnas och beskriva allt precis så lustfyllt som det upplevdes. Det var fiskar och hjärtmusslor omvartannat. Salvia, grönkål och smörslungat. Utsökta viner handplockade med varm omsorg. Allt avnjutet i en helt ny grupp människor som osedvanligt varmt omslöt oss nya.

På min föreställnings tema fick jag dessutom många skarpa tankar och ifrågasättanden med relevans för ämnet högkänslighet. Guld värda i det stadium jag nu är med att fullborda mitt manus. Återkommer om det.

Tack Tove, Martin och Paul, tack min Goda Fe och tack universum för en magisk kväll med idel njutning och människor som fick mig att må bra. På självaste Nyårsafton. Seriöst. Hur ofta händer det?