Social ensamvarg i sällskap

Idag har kropp och sinne fått marineras i det heta badets salighet. Jag har låtit värmen få omsluta mig och fylla varje por till dess att fingertopparna skrumpnat ihop till härliga små russin.

Det här badkaret befinner sig i Malmö i Kirseberg på andra våningen i ett tornhus i tegel där en av de allra härligaste familjerna jag vet bor. Att vara här är lite som att stiga in i ett bohem-chict Sound of Music, helt utan varken tillkämpad käckhet eller manisk perfektion. Hemma hos familjen Sääf-Sjölin möts färg, form, ljud och värme i en harmoniskt vacker röra som ger mig både hopp och lugn. Här får en vara sig själv som de säger i reklamen.

Under taknocken sitter en tonåring och spelar natten igenom. I köket bakar en annan marschmallowtårta. Åttaåringen har övernattningskalas med alla tjejerna i klassen som ömsom klättrar på varandra i en enda kram-hög, ömsom fajtas, ömsom skrattar så där som bara barn kan göra i åldern innan de börjat bry sig om vad andra tycker. Visst, mamma och pappa är något uttröttade – vem vore inte det med den gästfriheten? Men det är diskussioner, skratt och bara-vara på ett sätt som passar mig.

Jag är en social ensamvarg. Många vet inte det om mig och förstår sig inte på det. En del nya vänner blir besvikna när de kommer mig in på livet och inser att den här festliga tjejen de träffade på minglet förra veckan inte alls är så där dygnet runt. Fast det kändes som om de verkligen klickade vill hon inte hänga varje dag sedan dess och hon verkar till och med faktiskt gilla att vara själv. Konstigt. Det finns dom som känt sig förorättade. Som om jag inte vill umgås med dem. Och det kan stämma. För det vill jag inte i den omfattningen de vill. För jag kan inte. Jag orkar inte.

Men så finns det en viss sorts människor som förstår sig på de här båda sidorna i mig och dem känner jag mig bekväm med. Dem umgås jag gärna mer med. Det är dom som inte alls tycker det är konstigt att jag ena dagen är hon som dansar på bordet och babblar med frenesi om allt och inget – men som annars mycket gillar att bara vara tyst, fundera, läsa, sova, se på film och gå i skogen. Men dessa sistnämnda aktiviteter är faktiskt svårt att göra med många människor har jag känt – så därför är jag ofta ensam. Fast jag älskar människor.

Människor är helt enkelt olika socialt. En del vill verkligen vara tillsammans hela tiden aktivt. Jag upplever det som att de behöver något som stimulerar dem för annars blir de uttråkade. När det gäller mig själv så visst vill jag gärna ha sällskap. Men jag behöver också mycket tid för mitt eget huvud. Det pockar på uppmärksamhet. För att bearbeta. Eller skapa. Så därför gillar jag människor som ger mig detta utrymme – antingen i formen att man är tillsammans men kanske gör olika saker eller att vi helt enkelt kan umgås i former där vi bara flytande kan vara.

Helt enkelt. Så länge jag inte känner pressen av någon slags underhållningsplikt – så som jag direkt eller indirekt faktiskt kan göra med en del – ja då funkar det hur bra som helst att hänga. Och det är ljuvligt. Det stör inte mig ett dugg här att äldste sonen skypar till fem på morgonen i rummet intill. Familjeljud är jag van vid. Småtjejernas stoj inte heller. Inte så länge ingen ställer krav på min delaktighet. Och när ingen ställer krav.. ja, då kryper jag gärna fram.

Detta med ensamhetsbehovet är en av de egenskaperna hos mig själv som jag faktiskt haft svårast att acceptera och förstå mig på. Kanske för att jag är en sån otippad ensamvarg med mitt för övrigt utåtriktade sätt. När jag började läsa om högkänslighet så föll plötsligt den här biten på plats, det blev ett enda stort AHA och sedan dess är det en egenhet jag inte bara accepterar utan medvetet ger rum till. Högkänsliga behöver mycket ensamtid. Mycket tid till att smälta intryck, reflektera och ge plats åt allt som försiggår inombords. Är du som jag så vet du vad jag talar om.

Jo, jag är alltså i Malmö nu. Bland annat för att jobba med mannen här i huset med projekteringen. Ska berätta mer om honom senare och vad han har för betydelse för mitt arbete. När jag kommit in i arbets-mode igen. För i sanningens namn har jag mest badat och sovit sen jag kom. Druckit lite vin, sjungit en sväng. Så går det när man jobbat över alla gränser i 8 dagar.

Sakta glider jag tebaks i den sköna softa Sarah. Jo, hon finns också, serni.

I den där soffan har jag sovit många timmar idag. ”Ful-sovit” fick jag veta – med nacken bakåtlutad och munnen på vid gavel. Gött var det.

BILJETTERNA ÄR SLÄPPTA! VILKEN VECKA!

Från och med IDAG kan du köpa biljetter på Ticnet till För sensibelt begåvade! Passa på att redan nu säkra din plats för en härlig kväll i form av klok-underhållning i charmigt skön miljö. Ett perfekt häng för en grupp vänner eller varför inte den mest omtänksamma julklappen som varar långt efter bjällerklang!

Vet ni. Den här veckan har faktiskt tagit priset. Har sällan sovit så lite, utsatt mig för så många utmaningar och ändå lyckats behålla mig själv på hyfsat gott humör. För jag är glad. Nära nog speedad. Så många intryck, så mycket spännande utveckling. Otroligt roligt för en konstnär. Och samtidigt därför otroligt viktigt med lite återhämning nu. Snart.

Jag har i sanning fått hårdöva på att släppa taget och det har lett till saker jag inte kunde föreställa mig men som verkar bli så.. rätt.

Liiite rädd är jag nu att dra på för höga växlar. Känner mig trots allt efter allt som hänt som en uppskruvad Zombie och vill därför vänta till jag smält alla intryck något. Då ska jag igen titta på det skapade materialet ännu en gång.

Det har varit mycket experiment med teknisk media. Jag har spelat in mig själv med piano – något jag aldrig trott jag skulle göra. Jag har bestämt mig för att släppa taget och ge fria tyglar. Nästan aldrig hänt med en sån som mig. Fast jag vet att det är tid för det och jag litar därför på min intuition när det gäller de jag samarbetar med och ser vad som det leder till. Ärligt talat har jag sällan haft så kul..!

Filmexperimenterat har jag också gjort och utsatt mig både för spöklika närbilder och återigen pianot under dokumentation. Är lycklig för mitt fina röda piano börjar bli en del av mig som fortsätter där jag slutar. Känns fantastiskt fint. Märkligt – innan så tror man inte att det ska bli så – men skam den som ger sig.

Producent, konstnär och upphovsman. Allt i ett. Roligt och rätt intensivt. Är så galet glad för de jag samarbetar som ger mig ny energi och fräscha influenser. Imorgon reser jag till södern för att arbeta med resterande del av min konstnärliga arbetsgrupp.

Just nu känns det mest som om jag kommer sova där jag är. Det behövs. Men först blir det lite fira av.

Trevlig helg på er kära vänner!

This is my space. This is your space.

En person i rummet är upprörd. Någon du jobbar med gillar inte dig. En på jobbet mår dåligt.

Andra kanske inte lägger märke till detta. Men för dig är det solklart. Ofta på en sekund.

Högkänsliga personer är ofta väldigt bra på att läsa av kroppsspråk och stämningar. Det betyder dock inte alltid att vi vet hur vi ska hantera dem.

Att det här är en av mitt livs största gåvor förstod jag faktiskt medvetet rätt sent. Att det också medför mindre goda konsekvenser för mig själv insåg jag ännu senare.

För det mesta är det jättebra att ha förmågan att läsa av andra människor. Men om man inte riktigt vet hur man ska hantera informationen kan det ställa till rätt mycket besvär för en själv.

Låt säga att du märker att en person har det svårt. En person skrev till mig hur det är lätt att känna att det då är ens ansvar att hjälpa den här människan. Så har det varit – och är delvis fortfarande för mig. Jag har ju för sjutton till och med valt att utbilda mig till licensierat krisstöd och har nu arbetat i den funktionen i flera år.

Det kan vara jättejobbigt att uppleva att en människa i ens närhet har det svårt och tanken är ofta att snabbaste sättet att förändra den energin är att hjälpa personen. Med det sagt menar jag faktiskt krasst att det faktiskt inte alltid är av ren godhet som vi vill förändra läget för personen i vår omgivning. Det vore helt enkelt skönast för oss själva. Och det tycker jag är rätt ok – det är liksom en win-win situation.

Men det som kan ställa till saker är när vi har övertro till vår förmåga att fixa saker. Eller inte har insikt om den andre personens process. Det kan medföra att vi både lägger för mycket av vår egen energi på något som måste ha sin gång – samt att vi faktiskt är inne och rör i saker som inte är våra saker att lägga sig i.

Så har det i ärlighetens namn varit för mig. Visst finns det mycket goda och förklarliga skäl till detta från min uppväxt. Icke desto mindre är jag nu vuxen och detta är något jag valt att medvetet arbeta med sedan jag insåg vad det också innebar. Kortfattat är jag som person en rådgivare och ett stöd i min bästa form – och när jag gått över gränsen har jag envisats med sånt som inte angår mig – egentligen. För mig var gränsen svår att se och jag har tvingats öva rätt rejält för att se skillnaden på att hjälpa och att lägga sig i. Och visst händer det fortfarande att jag glömmer mig i farten. Jodå.

När jag var kring de tjugo var jag väldigt orolig för personer i min närhet. Jag gick och samtalade med en terapeut och jag minns hur jag grät och sa till henne att ”jag måste ju göra något åt detta. Jag måste få dem att förstå. Det är inte bra för dem”. Den kloka Eva jag gick hos sa då att det var inte mitt ansvar. Att jag faktiskt inte hade med det att göra. Det var deras ansvar och att det bästa jag kunde göra var att inspirera och genom att själv vara en bra förebild lita till att jag gav kraft. Människor måste vilja själva. Många gånger trycker vi i motsatt riktning när vi försöker förklara med kraft. Eller så gör vi oss själva till medberoende i en dålig situation.

Vi måste vara ödmjuka. För fastän vi kan tro det, så ser vi aldrig hela bilden. Min bonusmamma gav mig i somras en fantastisk förklaring till varför vi ska tänka till två gånger innan vi ingriper i en annan människas liv genom en historia om det här med att hjälpa en snigel över vägen. Här har den i sin lugna takt makat sig fram. Vi flyttar den som vi tror är bra. Fast vi kanske inte alls vet exakt vart den skulle. Plötsligt har vi krånglat till allt ytterligare.

Missförstå mig inte. Jag är den sista som tror på att passivt iaktta. Ser jag att en person jag bryr mig om är inne på en rent skadlig väg så kommer jag garanterat inte kunna hålla tyst. Men jag har med åren fått en större ödmjukhet inför min funktion i en annan människas liv.

När man då iakttar en människa som inte mår bra och kanske själv blir berörd av detta. Vad ska man då göra? Jag tänker så här: Först ska man nog konstatera faktum. Ja, jag ser. Samma sak kan man konstatera mot personen: ”Hej, jag ser att du har det svårt. Behöver du nån som lyssnar eller en kram så finns jag här”.

OM man själv har kraft. För om man inte alls har det då är det nog bättre att låta bli. Ingen bär hela världen på sina axlar. Det är enormt viktigt att komma ihåg. Även om du som läser detta är en person som tror mycket på att hjälpa till så är det superviktigt att minnas att vi inte hjälper någon om vi själva inte först har tagit hand om oss själva. Det fina med att vara många människor på vår jorden är ju också att vi ska turas om med att finnas där för varandra, tänker jag.

I såna fall måste vi ändå exempelvis i en jobbsituation fortsätta vistas intill den här personen vars uppenbarelse mot dig signalerar detta läge. Då tror jag på att ställa in hjärnan. Jo, man kan göra det. Jag arbetar på ett slags accepterande, konstaterande. Att säga till sig själv att personen har det tufft nu och så är det nu och det får vara ok. För livet är också så. Man kanske till och med måste hålla sig lite undan. Känner man att just detta är svårt för att man känner sig ”taskig” kan man faktiskt prova att vara ärlig – om man orkar. Man kan säga att ”du, jag ser att du precis som jag inte är på topp just nu. Håller jag mig för mig själv så vet du varför.” Många skulle tycka det vore helt onödigt – men själv tror jag kommunikation är det bästa för att undvika missförstånd. För nej, människor läser fortfarande inte tankar.

Att ställa in hjärnan på acceptans om andras behov att processa sorg och liknande är det något jag bara måste göra i rollen som krisstöd. Det skulle inte vara möjligt för mig att vara ett stöd i kris om jag inte kunde bygga upp en teknik kring detta och det har jag lyckats göra med syftet i fokus: Jag är nämligen inte till någon hjälp om jag förlorar mig i mina egna känslor.

Frågan är då, om det är så att man är bättre än andra på att lägga märke till saker, har man då också automatiskt ett ansvar då att hjälpa? Den frågans svar beror nog på ens egen personliga moral. Kan jag och har jag ork ja då vill jag personligen gärna i alla fall lyssna och finnas där. Det är medmänsklighet. Men lika värdefullt kan det vara att bara bekräfta någon, våga se och uppmuntra den att söka stöd från dem som finns nära. Det är faktiskt just det som är min viktigaste funktion i rollen som stöd i kris.

Ett annat personligt val för att se till att bli bättre på att se skillnaden på mitt och andras är att jag beslutat mig för att endast hjälpa folk som vill bli hjälpta. Det vill säga, inte ödsla energi på personer som beklagar sig men som gör föga åt sin situation. De vill uppenbarligen ha det så – och återigen – det är deras ansvar.

Det kan låta hårt. Men jag har den hårda vägen lärt mig att man hjälper inte alltid när man tror att man hjälper. Och att ibland löser sig saker på ett helt annat sätt än jag trott.

Viktigast är därför att ta ansvar för oss själva och att ifrågasätta de automatiska tankar som kommer av de signaler vi tar in. Är mina slutsatser riktiga från det jag iakttar? Kan jag tillföra något? Orkar jag finnas här? Och viktigast – är detta min sak?

This is my space. This is your space.

När omtanke hämmar

Mitt bästa recept när hjärnan snöar in på fruktlösa tankar är böcker, film och serier. Så har det nästan alltid varit och kommer nog alltid vara. Men för två år sen slängde jag ändå ut tv:n. För att få mer tid till musik, tänkte jag.

Utan tv får man en massa tid men missar också vissa höjdpunkter. Jag har nyligen, långt efter alla andra, blivit förälskad i Saga Norén och hennes kollega Martin i serien Bron II Broen – som den så fint heter.

Verklighetsflykt säger dom, när man älskar historier så mycket som jag gör. Det stämmer. Det är precis vad det är. Men efter en sådan dos kommer jag ut ur min värld med helt nya tankar. Jag hittar alltid inspiration i allt jag ser.

I Bron har jag tänkt mycket på just den manlige huvudkaraktären Martins väg från allvarligt traumatiserad efter att ha upplevt hur hans son mördats till att sakta komma tillbaka till livet. I ett år skyddas han från världen av välmenta kollegor. Han får gå i terapi. Han skyddas av chefen och tilldelas skrivbordsuppgifter. Men han verkar inte gå framåt. Hans utveckling står still.

Så söker den svenska kollegan Saga, som också var med vid Martins sons död, upp Martin med anledning av nya brott som involverar både den svenska och den danska polisstyrkan. Saga har en personlighet som har starka drag av det som brukar beskrivas typiskt för en person med Aspergers syndrom. Hon har ett osedvanligt sinne för detaljer, är logisk och konkret men har ej förmåga till att uppfatta ironi och särskilt bristen på vad vi kallar social kompetens är iögonfallande.

Men just den här personligheten är det som hjälper Martin att hitta ut ur sitt skal. Osentimentalt tar hon med Martin in i jobbet igen. Hon tar honom med över bron där mordet skedde redan första dagen utan några som helst farhågor eller tankar på vad det skulle kunna göra. När han bryter ihop sätter hon på musik. Alla andra tassar på tå. Saga, tack vare egenskaper som annars kan betraktas som en brist, behandlar honom precis som vanligt, eftersom det aldrig faller henne in att något annat sätt skulle kunna vara lämpligt.

Många gånger när vi vill skydda människor från starka reaktioner har jag tänkt på att vi i själva verket vill skydda oss själva från att se dem gå igenom detta. Det är ju, vad ska man säga – jobbigt. För de flesta. För Saga är det inte det, därför gör hon på många sätt vad som visar sig vara rätt.

Vad har det här med högkänslighet undrar ni? Jo, jag tänker på det som särskilt har hjälpt mig att må bättre när jag har haft svårare tider. Det är just konfrontation med det som skrämmer – framför att sitta och väga för och emot. Att få vara precis som jag är. Vänner som inte särbehandlar men ändå är där. Jag har insett att det oftast är själva tankarna som ofta är mer begränsande än det jag är rädd för skulle kunna hända.

För er som känner till begreppen så tänker jag alltså på ett mer kognitivt förhållningssätt för att hjälpa sig själv över trösklar. Att agera för det vi vill uppnå istället för att analysera underorsaker hela tiden. För oss som redan är födda analytiker ger nämligen till slut inte analysen mer. Vi måste agera.

Så är det för mig och kanske också för fler.

Jag ska skriva om mina personliga tankar om terapi nån dag. Det här var en för-glimt.

Regiögat gör entré

Idag har jag flera timmar funnit mig i ren FLOW. Jag har varit i THE ZONE. Och jag var inte där ensam.

Det här läget när kreativiteten sprutar har av någon anledning fått engelska beteckningar som mitt kritiska naturvetar-jag diskret hostar ”F-LUM” åt. Men upplevelsen är allt annat än flummig och diffus. Den är påtaglig, ljuvlig och alldeles, alldeles underbar. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att den är enda skälet till att helt normalt funtade människor väljer dessa jobb som kräver full insats med ofta så lite tillbaka. Utom då denna upplevelse, då. Den är ett berusande stoff, en ljuvlig tillåten drog som inte har några bieffekter alls – utöver möjligtvis de rent materiella.

När jag ansökte om stödet till För sensibelt begåvade berättade jag att jag har en Konstnärlig arbetsgrupp som jag kommer bolla mina idéer mot. Scenografen presenterade jag för er igår. Nu är det dags att presentera regiögat, det vill säga den person som jag bollar gestaltningen av mitt manus mot och som hjälper mig att se saker utifrån.

Tove Hellkvist är en av de absolut snyggaste och coolaste människorna jag känner. Vad är det för ände att börja i? VA? Ska en kvinna återigen presenteras via sitt utseende? Ja, för att det var via sin kreativa estetik trots små medel hon först fångade min uppmärksamhet. 2006 hade både Tove och jag lämnat våra hemorter sedan tio år tillbaka och blivit uttagna att presentera oss som skådespelare i projektet Showcase på Stadsteatern här i Stockholm. Jag hade lämnat Malmö och flyttat in i systers källare medan jag letade lägenhet. Tove hade allt som hon hade att röra sig med i en resväska medan övrigt fanns kvar i London. Trots det lyckades hon från sensommar till tidig vinter klä sig både personligt, vackert och roligt på ett sätt som fångade min uppmärksamhet. Utöver det visade hon sig vara övergrym på improvisation, fysisk teater, med en iakttagelse- och analysförmåga av högsta klass och därtill omtänksam och snäll. Det här är en finurlig tjej tänkte jag. En smart tjej! Henne vill jag va vän med!

Jag har alltid trott att vi kommer jobba ihop. Men vi visste inte riktigt hur och när det skulle bli. Vi vet nämligen båda väl med oss att vi båda är känsliga OCH drivande själar på samma gång. Då kan det krocka – om man inte är insiktsfull och påminner sig om att man faktiskt är i samma lag. Fast när vi nu har börjat jobba har det snarare visat sig att det fungerar så fantastiskt bra att där den ena av oss slutar tar den andra vid och allt mynnar ut i en enda ljuvlig kreativitetsflod..

Ni får fnissa. Är lite euforisk idag. Helt enkelt. Detta är bara början, men vi hann långt på dagens lördagshäng på Vurma.

Så himla kul vi ska ha. Fy fan vad vi är bra.

En fot på gasen och den andra på bromsen

Vaknar snortidigt på det som egentligen ska vara min andra lediga dag. Vaknar med huvudet fullt av tankar. Och ja, jag vaknade alltså redan för två timmar sedan, men sedan dess har jag legat och – ja – funderat lite helt enkelt. Ganska mycket, om vi ska vara ärliga.

Det fungerar så med mig. När det är många intryck. När det är upplevelser på gång som utmanar mig. Kroppen svarar med detsamma, fast mest för att hjärnan, som det känns, blir överfylld av tankar som jag behöver ta itu med. Det gör jag genom att fundera, skriva ned, sortera. Väga för och emot. Tänka worst case scenario. Best case scenario.

Vi högkänsliga är kända för att ta tid på oss när det gäller att ta beslut. Något som kan irritera omvärlden som inte förstår varför vi måste tänka så mycket. Å andra sidan är våra beslut ofta välgrundade och vi kan leva med konsekvenserna av de val vi gjorde eftersom vi är rätt förberedda på riskerna. Jo, på detta sätt passade jag mycket bra i säkerhetsindustrin.

Man skulle dock kunna se det paradoxalt med all denna tid för beslutsfattande via research med tanke på den goda intuition vi högkänsliga sägs besitta. Men det ena utesluter inte det andra. Jag känner mig som mest nöjd när jag tar ett intuitivt beslut – det gör jag ofta väldigt snabbt – som jag sedan får bekräfta grundligt med praktisk verifikation. Det låter präktigt va? Det är det. Och jag gillar det.

Fint sagt brukar man säga att högkänsliga är samvetsgranna. Noggranna. Ärligt talat – perfektionister. När jag var yngre brukade jag säga att jag ville göra ”det ultimata valet” – och mamma ger mig fortfarande böcker som heter saker i stil med ”Good enough”. Skratt. Det handlar inte bara om prestation där, vänner. Det handlar om en glädje i ett väl utfört arbete. Och. Att slippa dom där sakerna som så lätt sticker oss i ögonen, vi som har förmåga till att uppfatta subtiliteter (fast på olika områden beroende på person, vill jag här betona).

Fast ibland i livet så är det faktiskt helt ok och kanske till och med nödvändigt att gå lite på vinst och förlust även om det är skrämmande. Det är då man får fråga sig själv vad som är det värsta som kan hända och bara hoppa. Men i ett sånt läge är det bara att acceptera att hjärnan då också blir högalert.

Enligt Elaine Aron är visst en större andel bland högkänsliga personer morgonmänniskor, precis som jag – även om det finns många undantag. Så en tidig morgon är i sig för mig inte något konstigt. Mina vänner med barn brukar säga att mitt nära nog provocerande glada morgonhumör är bortkastat på en person utan barn – och det kan jag nog hålla med om. Skrattar alltid för mig själv när en sådan familjeperson ringer till mig vid nio-tiden och frågar om jag är vaken. Som om singelskap automatiskt innebär ständigt nattsudd och långa sovmorgnar à la tonåring. Vissa gillar kvällar, andra gillar morgnar. Jag gillar både och. Men vad jag älskar med morgonen är känslan av nystart och nya möjligheter. Dessutom är jag utvilad, det är ofta tyst och utomhus är det vackert.

Men jag, som är välsignad med en god förmåga till att sova (i världen finns ett betydande antal bilder av mig sovandes under de mest varierande omständigheter) brukar oftast naturligt sova mina åtta. Jag behöver knappt ställa en väckare. Jag vaknar när de timmarna har gått. Vaknar jag så här med huvudet fullt, fullt av tankar långt innan så vet jag att nu, nu är det många intryck.

Fast det får vara ok. Bästa sättet att förhålla sig till svajningar är att acceptera att dom är rätt normala utifrån omständigheterna. Bara den tanken i sig lugnar och stärker och hjälper oss att vara stabila. Läste häromdagen ett citat av Paolo Coelho som jag inte ordagrant minns men som i stilen gick ut på att alla vill vi ha något nytt samtidigt som vi vill saker ska vara som de alltid har varit. En dubbelsidighet som rimmar väl med min egen person.

Jag behöver stimulans, jag behöver utveckling. Samtidigt är behovet av trygghet och stabilitet för att processa livets alla intryck betydande. Det handlar om en fot på gasen och en på bromsen och att hitta den där balansen.

Sen finns det ju friläge också. Ibland får man bara låta det rulla en stund.

Med vinden i håret fotades jag en gång vid Ale stenar på Österlen av filmaren och fotografen Peter Wirén – som också gjort två av mina videos.

Djungelvrålsklubbor och scenografiidéer på Vurma

Idag var det dags att ta projektets scenografibollplank Lena Berglund till föreställningslokalen för att enligt projekteringens handlingsplan vidare diskutera För sensibelt begåvades eventuella behov av scenografiska inslag.

Lena är ju inte bara scenograf, utan även övergrym dekoratör för Mio Möbler – och min mamma. En slår så många flugor i en smäll en bara kan.

Att äntligen ta Lena till lokalen var ett troligt klokt beslut känner jag nu. Hon bekräftade nämligen min uppfattning av lokalens möjligheter och nu är jag ännu mer glad över mitt beslut än tidigare. Sånt känns ju bra! Innan har vi arbetat med idéer om scenografi utifrån vad som ska berättas. Nu blev det att specifikt applicera dessa idéer på Vurmas övervåning.

Lokalen i sig ropar inte efter mycket mer än den redan har att ge, det var vi båda överens om. Den bara är, så att säga. Fast det är inte så bara. Lite skarpa idéer fick vi dock som även kom till att bidra till mitt val i hur jag kommer berätta denna historia.

Jag är av uppfattningen att scenografi ska tillföra något, säga något eller alternativt – visst – dekorera, vara ögonfägnad om man är inne på den vägen. Men realistiska bakgrunder bara för sakens skulle är inte min bag.

Ett av de viktigaste målen för mig är att flytta ut scenkonst i lokaler där folk redan är. Vurma är i sanning ett sånt ställe.

Tack snälla Neta för ännu en Djungelvrålsklubba. Med såna med notan ökar frekvensen på mina besök i lokalen i avsevärd omfattning.

Så det blir skönt att lyssna på

Foto: Lisa Lindkvist

Det är mycket tekniskt-praktiskt i ett sånt här projekt. Just nu är det mycket ljud i mitt huvud (och då pratar jag inte bara om min egen inre eviga monolog). Så är det ju när man både är upphovsman och producent.

Var häromdagen och hälsade på grabbarna på 4 Sound. Det skulle kunna vara så att jag är rätt måttligt populär där ibland vissa mindre ambitiösa själar skulle jag kunna tänka. För jag frågar ju tills jag förstår. Denna dag hittade jag dock ännu ett guldkorn bland personalen, David, som gärna satte sig in i vad jag behöver lösa och förklarade med stor pedagogik och entusiasm. Tack David. Jag gillar dig!

Har länge funderat på om det skulle vara värt för mig att investera i ett live-system från Bose. Det är ett galet smart ljudsystem. En enda hög pelare med ljud som transporteras på ett sätt så att volymen blir nära nog lika hög oavsett var man i rummet befinner sig nära nog. Särskilt bra sägs det vara för just musik av akustisk touch. Det gillar man ju när man vill sjunga så där mjukt och nära. Också.

Sen bara en sån sak att man slipper tänka på att ordna med medhörning. Medhörning innebär att jag som musiker får en chans att höra vad som faktiskt går ut i högtalarna så att jag kan relatera till vad jag sjunger och spelar på ett realistiskt sätt. I vanliga fall är ju oftast högtalarna framför mig, annars, för om micken befinner sig framför, blir det rundgång. Men med detta system som sträcker sig runt om i rummet får jag höra samma sak som publiken. Ovärderligt i en föreställning som utspelar sig i hela rummet.

Men smakar det så kostar det. Det är inte något jag budgeterat och vet om jag kan skrapa ihop till, för men med tanke på att det ger mig möjlighet att sätta upp föreställningen med likvärdigt resultat in nästan vilken lokal som helst så funderar jag nu på det. Starkt.

Sen detta med mickar. Som musikalartist har man ofta myggor, men för att reglera volymen ska man då helst ha en ljudtekniker. Jag behöver ju enligt min budget klara detta själv. Ett av målen för mig i projektet är att undersöka hur jag kan göra ett projekt som faktiskt är ekonomiskt försvarbart att flytta runt även för något mindre publikantal och då är det så klart bäst om jag själv klarar grejen. Så då gäller det att arbeta fysiskt i själva föreställningen med en mick konstant i ena handen – som då dock helst bör vara trådlös.

Grunnar vidare..

Sense and sensibility – vad vägleder dig?

För sensibelt begåvade kallar jag min föreställning, synonymt med ”för känsligt begåvade”. Sense på engelska betyder dock märkligt nog förnuft, ett ord som ofta sätts som motsättning till ordet känsla.

Jag förstod på något sätt tidigt att det är förnuftig man ska vara. En väldigt stor del av mitt liv spenderade jag på trygga, konkreta grundade beslut. Val som många gånger gick emot vad jag innerst inne ville. Jag har funderat på vad detta kommer från. Men visst lärde mig min pappa att ska man fajtas, ska man fajtas med logik. Det är sant, det är ett ypperligt verktyg i vilken diskussion som helst. Ett verktyg som ingen i vårt samhälle motsätter sig. Men det är nu, när vetenskapen även börjar kunna hitta förklaringar för begreppet intuition som det börjar bli riktigt intressant.

Lite grand känner jag det som om jag i denna fas av mitt liv håller på att omskola mitt inre till att lita på den faktor som jag ofta ignorerat. Jag skulle aldrig råda andra, basera min diskussion offentligt eller stå på barrikaderna för ett val jag gör intuitivt. Men att inom mig fortsätta att ignorera den här inbyggda kompassen jag föddes med är ju bara totalt vansinne.

Det finns flera långa perioder i mitt liv där enda anledningen att jag mått riktigt dåligt är att jag följt mitt huvud och det ”man ska göra” i stället för det jag innerst inne velat eller egentligen trott på. Konstant har jag haft den här rösten som sagt ”men hörru, ska vi inte göra så här egentligen?”.

Hur hanterade jag det? Jo. Jag valde att bli arg på rösten. För den ställde till det. Den gick ju emot det alla ”borde” och ”skulle” rådde mig till så därför fräste jag till den: Tyst med dig! Gör inte livet mer komplicerat för mig! Fast det egentligen var ganska lätt. Fast det inte var rösten som var problemet. Utan valet jag tog mot min inre övertygelse.

Förnuft och känsla är bästa kompisar. Båda behövs. Men det kan vara tid att fundera på vilken av dem du lyssnar mest på. Är du som högkänslig eller på annat sätt intuitiv person faktiskt född med en helt suverän inre kompass som vägleder dig (baserat på din förmåga att uppfatta subtiliteter, bland annat med hjälp av spegelneuroner – tillägg för de vetenskapligt orienterade) så kanske det är dags att börja använda den. Lita på den. Mer.

Du har ingen aning om hur skönt det börjar kännas det inre är med på tåget.

PS Yep. Jag är ett Austen-fan, en obotlig romantiker. Tack för rubriken, Jane. DS

Pam-pa-ra-ram-pam-pam! Premiär 14 mars på Vurma Birger Jarl!

För en passionerad och euforisk sensibelt begåvad känns det helt fantastiskt att ett projekt som hyllar sinnestryck och känslor av alla de slag får sin premiär på ett ställe med det träffsäkra namnet VURMA!

Mitt i citykvarteren på Birger Jarlsgatan i Stockholm finns ett av mina absoluta favoritställen i stan. Det är färg, det är värme, det är lekfull kitsch. Där finns en galet mysig övervåning inredd med charmiga vackra gamla möbler, precis som ett stort härligt vardagsrum eller nästan bibliotek av slaget man tänker sig skulle passa perfekt i exempelvis Berlin. En lång fin bar och så ett piano på det, som kronan på verket.

Här, mitt bland en ätande och drickande publik kommer För sensibelt begåvas att spelas i rummets alla hörn. En intim upplevelse som i sig kittlar alla de sinnen som kvällen hyllar.

Det återstår nu fortfarande några få veckor på projekteringen. Ett par av målen var att undersöka en faktisk produktions reella tidsplan samt minimikraven för föreställningens tekniska och praktiska behov. Denna tidsplan säger att även om föreställningen själv fortfarande ännu bara är i sin linda här i projekteringsfasen, så är det ändå redan nu dags att berätta för er när ni bör reservera plats i kalendern för en faktisk föreställning.

REDAN NÄSTA VECKA, PÅ SJÄLVASTE LUCIA SLÄPPS BILJETTERNA VIA TICNET!
Årets julklapp säger vi!

Endast 60 biljetter finns tillgängliga för varje föreställning. Åtta stycken är i dagsläget planerade. Därför kan det vara en god idé att redan nu fundera på när du ska gå.

Fredag 14 mars PREMIÄR

Onsdag 19 mars
Onsdag 26 mars
Onsdag 2 april
Tisdag 8 april
Tisdag 15 april
Onsdag 23 april
Tisdag 29 april

Kl 18:00, perfekt för en After Work, är det insläpp för att du som besökare ska hinna slå dig till ro, hitta din plats och ta en matbit och ett gott glas i den sköna miljön. Klockan 19:00 börjar föreställningen.

Mer information följer. Nu vet ni NÄR.

Jag kommer här i projekteringen att fortsätta undersöka HUR.