Pinsamhet – en medmänsklig gärning: Våga vara pinsam!

Var lite oplanerat pinsam i franska alperna där jag var på påsksemester nu i helgen. Gillar ju att gå på långturer själv i bergen och tänkte att ”här är ingen” medan jag leker ”the hills are alive” med utlösare och tumlar i gräset. Men så var icke fallet..

Alla ni med hårdare hud. Ni som på riktigt inte suger åt er så mycket av er det ni ser omkring er. Ni som nästan inte ens behöver borsta av er det ni tar emot, för det rinner liksom bara av er. Ni som tillhör de här 80 procenten, de som enligt evolutionsteorin snarare utgör krigaren på fältet än den vaksamma rådgivaren på sidolinjen. Ni som ändå är öppen för det känsliga – jag beundrar er så, ska ni veta. Ni som kan lyssna på det som avviker och med öppet hjärta ta till er verkligheten för en person av ett annat slag än er själva. Utan fördomar. Utan ett avvaktande skydd. För det är så det byggs broar. Det är så vi läker sår. Det är så vi skapar en värld rik på mångfald i stället för en värld fylld av trista kopior.

En föreställning är i sanning en levande organism. Precis som all live-konst som exempelvis en konsert – och det är liksom det som är själva finessen. Ska vi va helt ärliga så låter ju sällan live lika bra som på skiva. Men det är en annan upplevelse i nuet som ger scenkonsten en dimension som ett inspelat medium aldrig kan få. Föreställningen lever med sin publik för kvällen och kan bli nästan helt annorlunda från dag till dag.

Igår hade jag min näst sista föreställning på vurma under denna vår, som också, enligt de nu 8 olika erfarenheter jag har, blev en osedvanligt allvarlig kväll om än med några lite mer oväntade inslag från delar av publiken av så att säga mer aktiv karaktär. Salen var återigen fullsmockad och solens värme och närheten till löning lockade fram en feststämning vars kontrast på något sätt gav ämnet ett ännu större allvar än annars. Allvar – något som definitivt har sina poänger i samband med ett ämne som självklart i botten är allvarligt. Även om just jag snarare valt att se på det med glimten i ögat. Förra veckan var exempelvis en helt galen skrattfest kvällen igenom. Vilket så klart kan vara riktigt härligt.

För att. Humor är vårt bästa redskap här i livet. Ja. När tiden läkt såren då kan man gott få skratta åt sig själv. Det är härligt befriande. Livet är ju galet. Underbart.

Att våga skratta utan ironi åt det som också är svårt är dock inte något för alla. Man måste våga. Många tar sig själv många gånger på för stort allvar (inkluderat undertecknad) och att det här med att hålla uppe sin fasad verkligen är något de allra flesta lever med förstår jag eftersom den kommentar jag utan tvekan mest får höra efter föreställningen är att jag är MODIG.

Ett beröm som för mig är tveeggat. Det tror jag redan tidigare att jag har nämnt för er bloggläsare. Min känsliga paranoida sida säger ju nämligen direkt: ”Jaha, ni menar alltså modig som i det samma som galen som vågar ställa sig såhär inför allihopa och blotta mina svaga sidor.” Men. Det är ju faktiskt precis det jag medvetet gör.

Där har vi HELA POÄNGEN i föreställningen. VARFÖR är det så känsligt att blotta svagheter? När vi uppenbarligen alla besitter dom? När siffrorna för utbrändhet och andra psykiska utmaningar ständigt ökar. Hur ska vi komma tillrätta med detta och bli starkare om vi inte vågar se på oss själva i vitögat.

En av mina, erm, mindre graciösa hoppbilder. Jo, jag är alltså också dansträningsinstruktör. Hm.

Att jag vågar vet vi nu. Även om jag är livrädd inför varenda föreställning då jag ska göra det igen för en ny okänd samling människor. (Oftast är ju dessutom faktiskt de personer man känner de mest skrämmande, märkligt nog, men kanske inte så konstigt då relationerna man sinsemellan har också oundvikligt påverkar.) Men vågar, det gör jag, just för att jag tror det har en poäng. För att jag vet att tillsammans är vi starkare om vi vågar visa att det här är ok, naturligt och sammantaget jäkligt mänskligt. Dessutom är det värsta något som redan ligger i mitt förflutna. Det är ju därför jag kan göra detta. Jag har ju tagit fighterna för och med mig själv redan. De allra största i alla fall.

En publikmedlem och kollega sa igår: ”Det verkar jobbigt att vara du.” Eh. Jo men så klart. Ibland. Det är ju därför jag gör den här föreställningen, liksom.

Varför annars denna passion för att på ett väldigt personligt plan och genom ett ovanligt nära och intimt grepp lyfta ett ämne som i sanning inte vanligtvis lyfts på detta sätt? Jag har mått otroligt dåligt tidigare i mitt liv. Men till stor del i onödan för att jag inte förstod mig på hur jag själv fungerar och försökte passa in i någon annans mall. Därför vill jag öka medvetenheten och vara ärlig med hur det kan vara.

Oftast låtsas vi ju bara trallandes att solen skiner ständigt och går därför omkring och mår ännu sämre ensamma bakom neddragna persienner.

För egen del är jag urbota trött på alla personer bakom självhjälpsböcker som åker runt och föreläser och som i efterhand verkar ha föga koppling till det som de gått igenom. De står där starka, publiktränade och pratar förnumstigt om hur vi andra ska ändra oss med föga verklig referens till sig själva. Sällan, mycket sällan känner jag att de förstår och verkligen har varit med om det som de talar om.

I min publik möter jag däremot varje kväll ett stort antal personer som lättade talar om att de kan andas ut för att de inser att de inte är ensamma och att det är skönt med någon som kan sätta ord även på allt det svåra och såriga.

Men icke att förglömma är det trots mitt personliga och intima tilltal en mycket medveten föreställning. Varje blottad vald sida är ytterst omsorgsfullt vald och arrangerad i en dynamisk, koncis bukett. En bukett av allt, ja nära nog allt, som känsligheten försatt just mig i, samlat i ett enda koncentrat och serverat i intensitet på ett fat.

”Härligt och pinsamt” skrev en person ur publiken. Just så. För det är ju ofta pinsamt. Och som så många av oss känsliga ursäktar oss. Känner skam. Detta är enormt väldokumenterat i skrifterna om högkänslighet och en verklighet som vi inte kan rygga för om vi vill våga ändra den.

Många av oss känsliga bryr ju oss något helt fantastiskt om vad omvärlden tycker, vare sig vi ville eller inte, som de högabsorberande svampar vi är. Så är det även för mig nu som privatperson. Och det är just då träningen kommer in i bilden. Att ta in andras tankar en stund är oundvikligt, processen sker vare sig jag vill eller inte. Men sedan kan man fråga sig: Vad betyder det jag just fick höra? Och vad säger det snarare om personen som sa så? Och var är JAG mitt ibland alla dessa intryck?

Så klart bryr även jag mig. Även om jag just här är lyckligt ovetande.

Det jag i detta stadium av föreställningen börjar fråga mig, när nu snart 500 personer fått se den är: Vem är föreställningen egentligen för?

Jag märker ju att det är de känsliga som lättast tar till sig den. Som ser det som en stor lättnad att våga lyfta dessa ämnen. För oss är det inte ens jobbigt. Detta är ju vår verklighet i livet där många av oss brottats för att komma till rätta med oss själva. Det är därför ofta en stor befrielse att få lätta på locket och hjälpa allt det som rör sig inombords att få sväva uppåt.

Lever man däremot med att förtränga dessa sidor hos sig själv, att vara i kontroll och försöka vara som alla andra, kan det däremot vara jobbigare att få detta serverat på ett fat. Då är det måhända lättare att beteckna detta som en egenskap som ”andra” lite märkligare människor besitter. Något som är lite jobbigt att lyssna på. Som man kanske helst undviker. ”Varför prata om det här?”

Reaktionerna blir då något av tankar i samklang med just den verklighet som många känsliga fått uppleva genom sitt liv och som faktiskt är den röda tråden i min föreställning: ”Du känner efter för mycket.” ”Men ta inte allt så allvarligt.”. ”Du överreagerar!” Med andra ord: ”Vem tror du att du är?” ”Du är inte ok – ÄNDRA DIG.”

Fast – det är vi som är helt naturliga med vår personlighet. Helt självklara. Helt fantastiskt nödvändiga – som den del av naturen utgör med allt det positiva som egenskapen också medför. Det får vi allt för sällan höra. I stället får vi höra hur andra tycker att vi ska vara. Andra, som faktiskt många gånger i stället skulle behöva ta en ordentligare titt på sig själva.

Så, vem tror jag att jag är? Jo. En människa som enligt forskning utgör i alla fall en femtedel av befolkningen. Men alla har vi fått lära oss att hantera vår känslighet olika. Och alla vågar vi inte tala om den ännu och bemöta den eller vara öppna med dess svagheter. Utom när vi måste.

Majoriteten känsliga har inte haft det så lätt enligt de studier omnämns i bland annat Elaine Arons Den högkänsliga människan. Så är det. Och personligen tror jag att om vi inte ser roten till allt så är det svårt att bli stolt och nöjd med sig själv.

Från början ville jag bara göra en berättelse om varför vi känsligare är så bra. Men allt sitter ju ihop, det har jag förstått nu – och inser är nödvändigt att lyfta.

Jag tror ju nämligen att livet blir lättare – och att vi gör livet lättare även för våra medmänniskor – om vi även kan va kompis med de så kallade svagare sidorna av oss. Detta gäller oss alla. För även människor med hårdare hud utstår med största sannolikhet händelser som kan dra undan marken under fötterna. Det har jag många erfarenheter av i mitt arbete som krisstöd. Det märkliga är att då kan plötsligt en känsligare person, som redan är van att brottas med sina demoner, enligt studier faktiskt vara mer motståndskraftig. Och det är just därför även du med hårdare hud kan må gott av att lyssna och bli nyfiken på din känslighet.

Att bara älska sig själv när man är perfekt. Vad är det liksom? Det är ju hur lätt som helst. Det är ju dom andra dagarna vi behöver det som mest. Vare sig vår hud är av ett hårdare eller mjukare slag.

Nu är det bara en föreställning kvar! Och den är faktiskt redan så gott som slutsåld – minus två biljetter. Misstänker starkt att nästa tisdag kommer bli en mycket varm kväll med mycket folk under samma tak. Men så får det bli – det får sluta med ståt och så många som kan få plats. Redan nu funderar jag på föreställningens fortsatta liv. Har fått många förslag. Och så klart kommer ni få veta allt här i bloggen som fortsätter. Hoppas faktiskt på mer tid att skriva nu, när saker börjar falla på plats. Men först gör vi oss redo för finalen!

(Och appropå att våga vara pinsam. Här har ni ett offenligt klipp från Facebook på en generöst tilltagen badbyxdansande man i fitnessgrupp på strand – som för många skulle betecknas som högst pinsamt.. Ärligt talat vet jag inte om den här mannen tycker han själv är pinsam. Förmodligen inte. Och det är det som är så härligt. Visst skrattar jag när jag tittar – det som säkert är tanken från den som har lagt upp klippet. Men själv skrattar jag med kärlek och värme för jag tycker det är fan underbart. För efter ett tag framstår snarare den fortsatt stenhårt coola balanserade instruktören nästan som mer pinsam som inte ens tar in den här helt ljuvliga deltagaren. Hur kan han låta bli liksom?)

Sommartider hej hej

Ni vet att om man är en känslig person så är det lätt att under bättre perioder bara glida med, förtränga och sedan på något makalöst sätt återigen slås av häpnad när samma fenomen slår en. Så onödigt, när man faktiskt kan bli fiffig och lära sig hur man fungerar. Förebygga. Det tror jag på.

Innan jag lärde mig hur jag funkar med ljus och hur starkt det påverkar mig så var vinterhalvåret en mardröm för mig. Nu är det bara en halvond dröm. Skämt åsido. För en person som påverkas starkt av bristen på solljus kan det vara ett helvete med skandinavisk vinter. Det roliga var att det tog så lång tid innan jag fattade. Alltså. Nää. Igen alltså depp i November till februari? Sicken slump! Efter rätt många år insåg jag. Hm. Det kanske inte är jobbet. Killen. Hemmet.

Utan ljuset.

Visst har vi alla upp- och nergångar hursom och saker som påverkar vårt liv, särskilt kanske vi personer som lättare, och till och med ofrivilligt tar in signaler från vår omgivning.

Men just det där med ljuset för mig var en nyckel som tog en stund att komma på.

Så vad gör man då? Alla kan ju inte flytta in i en ljusterapi-klinik. Denna vinter har ju dessutom varit en av de mest solfattiga.

Har man råd planerar man såklart in semester då och laddar med sol. Det har jag själv inte haft tid för i år.

För mig har då träningen varit räddningen. En träning som blir av. Jag vet att jag tjatar om detta. Men de endorfiner träning ger kan på många sätt kompensera bristen ljus och i alla fall se till att du inte faller in i dom här mönstren som gör att vinter-deppen utökas ytterligare. Ni vet vad jag menar: Soffan, chipsen, vända på dygnet. Så för egen del så har jag mina deltagare som väntar på mig. Halleluja vad jag är er tacksam.

Men nu är då alltså våren här. Med besked! I min lilla lya med fönster i två riktningar är det nästan smärtsamt tydligt om morgnarna. Men vem bryr sig?

Jag jublar och återupptar mina morgonpromenader som kanske blir löpturer snart. Fast gå och mysa räcker rätt gott när kör så mycket kondition som jag ändå gör i mitt instruktörsjobb. Ladda ljus. Passa på att samla kraft. Det är nu du ska skaffa vanor som stärker dig inför nästa vinter. För man måste liksom lära sig det här. Eller flytta.

Skratt. Fast det är ju i dessa tider man minns varför man vill Sverige.

Hursomhelst, det jag vill säga är följande: Det är när man mår bra som man ska ta tag i det jobbiga. Fast först kan man så klart vila lite. Men sen. Förbered. Skaffa nya vanor. 21 dagar tar det säger de.

Med önskan om en riktigt, riktigt skön söndag.

NU PÅ ONSDAG finns det för första gången en hel del biljetter kvar. Vet inte riktigt vad det är med den 2:a april och varför det blivit så – för veckan efter är det återigen slutsålt! Så passa på att kom och njut denna föreställning som jag precis insett med sommartiden för första gången kommer bli litta i soljus. Det blir spännande. Biljetter hittar du här på Ticnet.

Rapport från Ratatouille-fabriken

Det blir som att man mutar kroppen när man överanvänder den. ”Här, ta den här chokladkakan och sluta gnäll nu.” ”Nehej? Men en Napoleonbakelse då? Då håller du väl tyst?” Så har det låtit i konversationen med min kropp ett bra tag nu. I allt detta nya jag stundtals livrädd tagit mig för så har det varit ren muta som har fått det att gå ihop. Mutor i form av godis, bakelser och serier för hjärnan.

Jobbar nu i stället lite extra på att vara snäll mot mig själv. Håller på att varva ned, vänja mig med det här nya livet och då är det dags att få balans igen.

Det är ju nämligen så förrädiskt det där. Och en klok vän och kollega formulerade det så bra själv häromdagen. Hon beskrev hur man i en period med mycket utmaningar lever i ett ständigt adrenalin-rus och kroppen förväntar sig då bara belöningar för att få det där härliga dopaminet. Snabbaste vägen? Kolhydratrik mat. Som egentligen inte alls är någon belöning i längden.

Missförstå mig inte. Jag har inget mot kolhydrater, där tror jag på balans. Kommer aldrig ge upp mina bakverk. Men fast jag är galen i allt sött så får det mig i överskott helt speedad. Det behövs liksom int. Är sån ändå.

Så idag var det Ratatouille-fabrik. Följde min franska mammas enkla recept och drömde mig bort till Provence och den tid jag ska få återuppleva redan nu i sommar.

Min franska mamma gick tyvärr mycket sorgligt bort för två år sedan. Mamman i familjen som mer eller mindre adopterade mig sedan jag undervisade deras dotter i engelska i Chambéry i Frankrike för nu nästan tjugo år sedan. Hon gjorde ofta en Ratatouille som jag härmar både för att det är så gott, så nyttigt men också för att det för mig till en annan plats.

Det här är ju inte precis nån mat-blogg. Och int är jag nån mästerkock. Jag gör lite som jag känner bara. Men jag är bra på klok-mat till vettig peng. Ratatouille och Gazpacho blir ju aldrig lika gott som när tomaterna fått mogna långsamt under varm sol i egen trädgård. Hur ofta sker det i Sverige. Aldrig, typ. Men gott är det ändå när man tar riktiga tomater. Glöm burktomaterna tycker jag. Det här är som jag gör.

Vi kör:

Rätt många Tomater
Olivolja

1 Squash
1 Aubergine
2-3 Grön paprika
Timjan (gärna färsk)
Basilika (gärna färsk)

Börja med att skålla tomaterna. Det vill säga, koka upp dem så att skalet börjar spricka. Spola dem i kallt vatten och skala dem. Skär dem i bitar och ställ i en skål. Fräs squash och aubergine i bitar i olivolja, salta och peppra lite redan nu. När de börjat mjukna och bli lite gyllene så gör samma sak med paprikan i. Det finns de i Frankrike som tror på att fräsa alla grönsaker för sig först för bästa smaken. Men det orkar inte jag.. Nån måtta får det va. När alla hårdare grönsaker har börjat mjukna lite så häller jag i tomaterna och sen låter jag allt koka under omrörning då och då länge. Kryddar med färsk kryddorna som det känns bra.

Ätes till typ allt. Gott enkelt bröd. Till fisk. Till kött om man äter det.

Jag gör en rejäl kastrull och har ett par dagar.

BON APPETIT!

Älskar alla fina blommor jag fått i samband med föreställningarna. Galet härlig arbetsförmån. Imorgon spelar jag igen! Fullsatt salong – igen! Till och med verkar det som om 6 personer för mycket bokat bord, folk som ej har biljett.. Hoppas att det löser sig, men är du en av dessa rekommenderar jag att du mejlar oss på info(at)bonjouramour.se. Fullsatt igen om två veckor! Den 2:a april däremot förbryllar mig, för där har jag en hel del platser. Varför då liksom? Superpassande om du vill ha en plats då, för då går det! Biljetter hittar du här på Ticnet.

Våga leva mottaglig

Är du mottaglig? Använder du dina känslospröt? Jag talar idag inte bara till dig med dom av extra känslig sort utan till alla människor som föds med en känslomässig förmåga.

Alltså, alla.

Igår på mötet med Sveriges Förening för Högkänsliga valde jag att berätta om tanken bakom hela föreställningen. En vision om att lyfta känslighetens betydelse inte bara för oss högkänsliga, utan för alla oss människor, och med redskap som humor och distans försöka lyfta ett ämne som på många plan i vårt samhälle, nästan snarare på rutin än med äkta medvetenhet, tenderar att undvikas.

Samtal med föreningsmedlemmar under mötets gång väckte ännu mer tankar. Jag mötte individer som berättade om den motvilja det väcker att tala om känslighet. Hur det bemöts som något slags New-Age-flum. Eller något som man överhuvudtaget helst inte befattar sig med. Eller, hur högkänslighet, tyvärr, trots det faktum att det är en egenskap – bemöts som en typ av märklig diagnos. Jag har skrivit om det förr: ”Är inte det där med högkänslighet bara ännu en ursäkt för alla jobbiga människor?”.

Ända sedan jag började läsa om forskningen kring högkänslighet så slog det mig hårt att det som ofta lyfts som karakteristiska kännetecken är symptomen på en överstimulering – snarare en egenskapens praktiska funktion.

Det stör mig. För även om vi är många högkänsliga som inte förstått oss på vårt drag och därför har levt jobbiga liv där vi försökt leva som någon vi inte är – i vår medfödda finslipade anpassningsförmåga – så är det inte det som definierar oss.

Med detta som grund kan jag nästan förstå att det säkerligen finns många som kanske inte ens vill kalla sig högkänsliga – fast de är det. Även varför föreningen fortfarande har så pass många mer kvinnliga medlemmar, fast lika många män som kvinnor föds högkänsliga. I dessa termer är det inte ur den traditionella bilden på manlighet, som vare sig vi vill eller inte fortfarande hägrar, särskilt hett att bli kallad känslig.

Visst är det bra att man talar om en ökad förståelse bland lärare, med flera, för att bättre kunna värna om personer med högkänslig personlighet. Men ännu mer skulle jag vilja tala om potentialen av att födas med egenskapen av att vara högmottaglig. För personens egen skull, men även i exempelvis i arbetslivet, på samhällelig nivå och i det allmänna sociala livet.

Nu kommer vi till det som egentligen var kärnan av mina slutsatser i arbetet som krisstöd i näringslivet och en av orsakerna till att jag ville skapa denna föreställning. Där iakttog jag naturligtvis mycket klokhet hos många företagsledningar som var villiga att arbeta med att implementera så kallade kamratstödssystem. Men även hur det känslighet hos anställda, medfött eller på grund av kris, främst sågs som något som stoppade produktiviteten och som motvilligt behövde åtgärdas.

Var kommer denna rädsla för känslighet ifrån? Denna sticka-huvet-i-sanden attityd? Varför är känsligheten, som är den djupast essentiella förmågan för alla levande varelser, något så att frukta? Varför, när en attityd av förnekelse, med förhoppningen att undvika, snarare lämnar oss fortsatt okunniga om vår egen fulla kapacitet.

Hela min tanke med att göra en föreställning om känslighet var att överhuvudtaget göra det. Ärligt talat tyckte jag det var nästan lite komiskt. Jag menar vem gör det, i denna logikens coola samhälle? Och varför är det egentligen alltid logik kontra känsla? Det är ju hur logiskt som helst att vara känslig – mottaglig. Att ta in med våra sinnen, processa och sedan även med logiken använda informationen så det gagnar oss.

Så därför är min fråga idag. Vågar du vara mottaglig? För det kräver mod. Vågar du välja att låta dina kanaler vara öppna och lyssna, ta in. Även när det inte alltid är bekvämt?

Visst, vi behöver alla pauser. Särskilt vi som tar in mer än vad vi ibland kan hantera. Missförstå mig inte, jag har full förståelse för all denna sortens nödvändig hantering.

Men att välja att för evigt trubba av det som gör dig till en kännande varelse är tyvärr vanligare än man tror. Och inte bara bland personer av mer normalkänslig karaktär utan säkerligen i hög grad bland många högkänsliga som ännu inte lärt sig hantera sin egenskap.

Hur många okunniga högkänsliga finner vi inte bland de som överkonsumerar alkohol? Piller? Jobb? Sex? Vad du som människa, högkänslig eller ej, använder för att trubba av dina förmågor är oväsentligt. Resultatet är att du går genom livet mer eller mindre i din egen lilla värld. Vissa kanske inte har förmåga till mer? Vissa vill kanske inte mer? Det går ju naturligtvis inte att döma.

Men frågan är hur många som har förmågan att genom rätt omvårdnad och modiga livsval i stället ta vara på sin kropp och sina sinnen och därigenom faktiskt öka sin mottaglighet när så är lämpligt och därigenom öka sin kreativitet, empati och i slutändan – vad jag ur ett filosofiskt perspektiv tänker kan vara – sin medmänsklighet.

Så min finurliga lilla tanke – som jag högst medvetet inser än så länge inte är mer än ett korn i ett hav av sand – är helt enkelt att öppna tanken för en mänsklig förmåga som fått allt för lite fokus i vårt västerländska samhälle och vars funktion vi med fördel mår bra av att återigen öva upp.

Det kan va jobbigt att vara mottaglig och känna.

Visst. Men mest. Wow. Vad häftigt.

Bild på en mottaglig vattenpöl om ni undrar. Från en av mina bästa resor. Vandrade själv på Korsika en vecka. Bäst. Galet vackert. I såna lägen är det lätt och ljuvligt att vara mottaglig.

Du är vad du är – och det räcker gott

Du kanske är en av de lyckliga som kände till hemligheten redan från början? För dig var det kanske alldeles sjävklart? Inte ens något du ifrågasatt? Men för många av oss, både högkänsliga och även normalkänsliga är det lätt att definiera oss själva utifrån vad vi åstadkommer och hur andra speglar våra prestationer i stället för vad vi är.

Mia Törnblom gjorde allt ett bra jobb när hon för några år sedan lyfte skillnaden på självkänsla och självförtroende. Att definiera sig själv utifrån vad man gör är nämligen en ständigt övergående lycka medan insikten om att vi bara är, är det som varar.

Det här skriver jag förnumstigt som om det är nåt jag alltid vetat. Tvärtom.

Du är aldrig bättre än din senaste prestation finns det ett uttryck som heter. Ett uttryck som må vara sant ur ett prestationsperspektiv. Arbetar du med något som bedöms offentligt så är det ditt senaste alster som bedöms och plötsligt är du i omvärldens ögon ett med din prestation. Eller är du verkligen det? Kan faktiskt vara särskilt viktigt att fundera på när det går bra. Vad är du?

Som skådespelare så talas det mycket om detta då det är lätt att förväxla ens arbetsmaterial – sig själv – med sig själv. Lättare att separera måhända om man i stället arbetar med ett separat objekt, låt säga, sälja blommor.

Många skådespelare behöver arbeta med andra saker tidvis för att få kassan att gå runt. Något som är helt självklart i många andra länder – man är inte mindre skådespelare för det. I exempelvis England, ett land med ett fantastiskt utbud av skådespelare så brukar uppföljningsfrågan om du svarat att du arbetar som skådespelare vara: ”Jaha, vilken bar arbetar du i?” Här i Sverige är det dock mindre väl sett, det är nästan finare att gå på a-kassa än att varva med andra sysslor – eftersom om du gör nåt annat – ja, då är du ju plötsligt inte längre bara skådespelare. Mycket tråkigt tycker jag – eftersom andra erfarenheter i det största berikar oss som faktiskt ska kunna gestalta alla sorters människor.

Jag fick för omkring tio år sedan insikt om att jag alltid definierat mig utifrån vad jag gör och att jag i allt för hög grad låtit det påverka hur jag mår. Är däremot född med ett makalöst självförtroende – en tilltro till min förmåga – som säkert delvis kommer från mina föräldrar som alltid också gått sina egna vägar om än inom olika områden. ”Hur svårt kan det va?” är lite familjeattityden. Synd var dock att det här med självkänslan och egenvärdet var så satt på efterkälken. Och självkänslan, det är ju den som får oss att må bra i det långa loppet, oavsett våra bedrifter.

Jo, jag vet det nu. Jag har varit på den absoluta botten i livet och ändå blivit älskad. Jag har nått framgångar men ändå inte mått så himla mycket bättre för det. Mycket vill ju oftast bara ha mer. Tricket är att må bra oavsett.

Trots de här insikterna så märker jag hur höjdrädd jag blir nu när saker går rätt bra med detta älskade projekt jag arbetat med så länge. Och hur lätt det är att ständigt flytta fram gränserna. I somras var målet att göra en föreställning. Med eller utan stöd. Sen fick jag plötsligt stöd. Då blev målet plötsligt ett annat – mål med konkreta försäljningssiffror, men påminde jag mig då, viktigast var kvaliteten på föreställningen. En lyckad premiär. Det fick jag – och då blir målet över en natt ännu större.

Jag hoppas ni följer med i mitt resonemang. Jag talar alltså inte bara om mitt eget projekt utan hur många av oss fungerar överhuvudtaget. Vi stirrar oss så lätt blinda på nästa steg i stället för att se vad vi redan åstadkommit. Ironiskt när man som jag gör en föreställning som handlar om att våga vara unik, ta hand om sig och älska sig själv som man är.

För jo, jag kommer på mig själv med att fastna i tankarna på de som inte skrattar riktigt så mycket som jag vill. De som verkar vara väldigt högkänsliga i publiken men som kanske inte känner igen sig för att jag är så himla extrovert gentemot majoriteten. För såna finns ju så klart! Hur jag stör mig på media som det i sanning är en utmaning att få göra sig hörd hos. Ja, allt som fortfarande återstår.

Detta trots att jag i det närmaste överrösts med uppskattning i alla former. Visst är det knas?

Så idag – med mängder av kärlek i bagaget från gårdagens föreställning, så påminner jag mig igen. Jag är inte vad jag gör. Jag är ju bara Sarah som är rätt skön även små-mullig, även när hon gör fel, även när hon gråter, även när hon tappar humöret. Just för att jag är jag. Inte för att jag gör massa saker.

Kom ihåg det du med. Som högkänslig är det så lätt att fokusera på bristerna för att vi är så rackarns bra på att vara vaksamma och förutseende. Men nu ber jag dig använda ditt berömda fokus – som faktiskt är väldigt bra när du inte blir distraherad – och fokusera på allt som gör dig till du. Låt oss göra det va?

Nästa vecka är helt slutsåld. Smockfullt! Fantastisk kul. Sen är det roligt, för att jag har försökt hitta en logik i varför olika dagar säljer som de gör. Har inte hittat någon. För onsdagen därpå finns en hel del platser – däremot inte många tisdagen därpå. Sista förställningen börjar redan fylla upp rejält, medan nästa sista har mest platser kvar. Jag kommer lite längre fram tala om vilka personer som vunnit mina tävlingen om biljetter! Du kan fortfarande delta! Skriv och motivera varför just du vill komma! Men du som säkert vet att du vill komma hittar biljetter här, mitt bland massa hjärtevärmande recensioner!

Publikens röster om För sensibelt begåvade

En föreställning är född. I fredags den 14 mars exakt klockan 19.00 kom För sensibelt begåvade till världen. En timme och fyrtio minuter lång exklusive paus. En vacker liten upplevelse som visade sig väga rätt tungt i all sin lättsamhet.

För sensibelt begåvade är en föreställning som i sanning lever i mötet med sin publik. Mitt i miljön på mysiga vurma Birger Jarl berättas ur en personlig vinkel om erfarenheter ur en känsligs liv och iakttagelser om känslighetens funktion i vårt samhälle. Skådespelaren är både uppriktig och personlig i sin historia. Men för var och en som lyssnar får historien ändå alltid sin alldeles egna betydelse vilket i det lilla rummet blir direkt uppenbart i minsta reaktion genom det trivsamma sorlet från nedervåningen. Än så länge har inte pressen varit på besök, men skriftliga reaktioner har inte låtit vänta på sig både i publikrecensionerna på Ticnet, i mejlformat, via Facebooksidan och sms. Här är några exempel:”Multibegåvade Sarah Nilsson har gjort en lyckad hybridsångteater med mycket musik, allvar och humor. Inledande sången är lika vacker som hela hennes skönt vågade berättande om sina egna erfarenheter av paradoxen att både inte alls vara som alla andra och vara expert på att vara som alla andra. Med mycket närvaro och rörlighet fångar hon publiken och visar en högkänslig personlighets perspektiv på livet. Medryckande och tänkvärt!”

”Alldeles underbart och fantastiskt på alla sätt och vis! Jag både skrattade och grät. Rekommenderas varmt.”

”Det var verkligen en fantastiskt härlig show. Du har en härlig röst och både jag och min syster (som inte är särskilt sensibel) skrattade gott mest hela tiden. Min syster konstaterade att hon kände igen sig i en del av vad du pratade om och framförallt att hon kände igen mig. För mig var det som att möta en spegelbild, och så härligt att höra någon annan sätta ord på allt på samma sätt som jag ser det. 🙂 Din energi är oslagbar, det är inte alla som kan få ett helt rum att må bra bara genom att vara, men det kan du!”

”Åh, så fantastiskt bra det var igår! Jag älskade föreställningen, skrattade mycket och fick trycka tillbaks tårar vid flera tillfällen också. Jag blev så rörd av all igenkänning och av din person som bjöd på hela dig. Tusen tack!”

Fantastiskt fint att få feedback, av alla slag, men självklart särskilt roligt med denna typ när man arbetat hårt för en föreställning om ett så nära ämne. Har du sett föreställningen får du gärna höra av dig med dina tankar – eller varför inte skriva några ord på Ticnet för andra nyfikna?

Biljetterna säljer nu riktigt, riktigt bra. Passa på att lägg beslag på några av de få biljetter som finns kvar på onsdag för onsdagen därpå är det nämligen helt slutsålt! Varmt, varmt välkomna till en ljuvlig kväll på Vurma!

Tusen tack bästa Linda Rehlin för de fantastiska föreställningsbilderna!

En vandrande paradox

”Du är en vandrande paradox” sa min pappa till mig idag i ett pepp-samtal vi hade och precis så har jag känt mig hela dagen.

Gen-repet är på något sätt en början på ett slut för en upphovsman. Fast för skådespelaren är det egentligen bara början. Upphovsmannen vill hålla kvar, fila, vill egentligen aldrig släppa taget. Skådespelaren vill se vad som händer när materialet får liv – och det får det ju med hjälp av publiken.

En paradox har jag känt mig som i mångt och mycket livet genom och det var här kännedomen om högkänslighet kom till mig som en välkommen förklaring. Förklaringen till den sociala ensamvargen, den anpassningsbara revolutionären, den inkännande utåtagerade, förutseende paranoida, rädda modiga.

Vaknade idag helt slut. Proppen på väg att dras ut, ni vet. Bestämde mig då för att försöka vara sådär klok som jag låtsas att jag konstant är gentemot er bloggläsare. Men idag var jag faktiskt det. Jag gick på massage och fick försvinna bort en timme och därefter vandra ut på Söders soliga gator. Om inte som en ny människa, så i alla fall lite mer som en människa mer i sin kropp i stället för bara i sin knopp.

Har sent omsider förstått att den här föreställningen är lite mer nära än vad jag velat inse. På alla sätt och vis. Så är det. Och så ska det nog vara.

Imorgon får den liv.

ETT! Japp. Imorgon är det alltså premiär!! Din egen biljett till För sensibelt begåvade hittar du här!

Som en virvelvind genom livet

Har du tid att hålla dina dansklasser nu så här nära inpå premiär frågade någon mig. Jag förstår frågan. För livet är just nu time management på hög nivå. Kom-ihåg- listor och sortering för att vara säker på att allt som behöver förberedas blir gjort. Den här sortens noggrannhet som vi högkänsliga både är suveräna på och som kan driva oss till vanvett om det blir för mycket. Just därför har jag tid.

Tiden på dansgolvet ger mig nämligen bonustid. Ja, så känns det i alla fall. För efter en timmes träning är jag effektivare än någonsin, sover bättre än annars och är lugnare och mer tillfreds än annars.

Det är så märkligt. Ibland kan jag ha svårt att ta mig till klassen – och det beror inte på er kära deltagare om ni läser detta. Tvärtom – ni är moroten! Era glada ansikten och känslan av att få dansa med er – förutom ansvaret att ni faktiskt betalar för att få gå och träna med mig. Men jag är ändå en bekväm jäkel innerst inne som gärna såsar på soffan i kvällningen. Så jag kan därför ibland åma mig lite. Precis så som jag gjorde innan jag blev instruktör – och därmed oftast aldrig kom iväg. Det är sanningen..

Men så kommer jag då till klassen och så händer något magiskt. För varje minut som går är det som om jag blir ett kilo lättare, oron lättar och jag finner mig gå hem från passet som den coola brud jag också är.

Tack för detta kära deltagare. Timmarna med er är guld värda. Just denna veckan har jag varit tvungen att låta bli 3 av 9 klasser, men de andra har jag med värme tagit vara på.

Jag har sagt det förr. Jag tycker verkligen inte alla ska hålla på med Zumba. Älskar man inte rytmisk musik och att dansa då är det nog inte ens grej. Men obs, du behöver inte KUNNA dansa, så länge du gillar det kommer jag hjälpa dig med resten. Men ni andra som mest fnissar åt tv-shopreklamen (vilket även jag gör, får jag erkänna, OMG…) jag HOPPAS verkligen att ni hittat ett annat sätt för att ta vara på kroppens endorfiner.

Träning för mig handlar nämligen numer mindre om kroppen och nästan mer om mitt sinne sedan jag blev medveten om effekten träningen har på mig. När det gäller dans förklaras det så här bra:

”Dance enables you to find yourself and lose yourself at the same time.

Fortfarande nyfiken på vad ni andra har för erfarenheter av detta med träning, just för att det för mig var en sån ögonöppnare för en sådär tre år sedan. Visst hade jag läst om träningens effekter men ändå inte riktigt upplevt – så därför ej fattat.

Hursomhelst hoppas jag att ni alla har ert sätt!

Idag ropar jag TVÅ! Dags för genrep. Iiih! Stryker klänningen. Sätter möbeltassar på skorna (jo hon klampar). Är du nyfiken på vårens charmigaste lilla föreställning så hittar du biljetter här!

Kom ihåg att en mur bara är en bro på högkant

Lyssna. Lyssna. Lyssna. På en av de bästa texter jag vet.

Jag gillar Emil Jensen. Skarpt. Känner ni till honom? Sveriges kanske skarpaste ordsnickrare. Gör underbart fina föreställningar där han blandar musik, poetryslam och tankar på sitt alldeles egna vis. Han har varit en stor inspiration för mig för denna föreställning eftersom jag älskade hur han struntade i former och gjorde vad han ville utifrån sitt eget artisteri. Såg honom tidigt i Malmö i en liten föreställning på Inkonst tror jag det var innan han fått en rejäl plats sådär på den svenska scenen – och blev riktigt tagen.

Vet dock inte säkert om Emil skulle gilla mig. Skämt åsido. Vi har nämligen inte helt lika tro på hur vi politiskt ska gå till väga för att lösa saker. Det är helt ok med mig. Jag är en sån som känner att jag knappt passar in i någon -ism eller något fack. Jag tror på politik som ett sätt att göra världen bättre – och inte bara för sin egen skull. Självklart tror vi på olika sätt – och jag gillar alla som uppenbart arbetar för godhet.

Emil har skrivit en helt fantastisk sång som är en av mina absoluta favoriter. ”Inte vackrast i världen” talar om alla som gör något för att göra världen till en bättre plats. I klippet ovan ser ni en underbar version med en yngre, lite blygare, Edda Magnason långt innan hon blev Monica Z med hela svenska folket.

Jag ser oroväckande tider i Sverige och Europa och blir väldigt illa berörd av de brott som begåtts mot människor på grund av deras bakgrund, hudfärg eller andra olikheter, nu senast i Malmö.

Det här är liksom det jag brinner för som människa. Att det finns en plats för alla. Vi inte bara är, utan SKA vara olika.

Det är lätt att tappa hoppet när man ser så mycket obefogat ont. Och bli oroad på allvar när man ser tendenser av att media tonar ner allvarliga händelser.

Likväl tror jag starkt på att fokusera på det man vill åstadkomma.

Vi har alla en sån enorm makt i våra liv i allt från det minsta – hur vi hälsar på, bemöter och välkomnar en okänd människa – till att vi faktiskt aktivt hjälper till.

Poängen är – vi kan. Potentialen är enorm. Det är viktigt att vi alla kommer ihåg det och fortsätter arbeta för den värld vi vill leva i – i stort och smått. Istället för att ge enskilda idioter en betydelse de inte förtjänar.

Vi andra är många fler och det måste vi minnas.

Jag tror starkt på att hålla tyst är samma sak som att hålla med. Civilkurage är inte alltid lätt, men ovärderligt. Sen fungerar vi såklart olika i hur vi bidrar och det är helt ok. Men det viktiga är att minnas att allt betyder något.

Vi är alla viktiga. Du är viktig. Och vi kan få den där muren att bli en bro.

Idag skriker jag TRE! Ja, premiären är pirrande nära och imorgon är det minsann genrep. Kom precis hem från Vurma där jag klistrat markeringar på mixerbordet och bäddat in ljuspelaren med skumgummi för huvudvänliga ändar. Två föreställningar är nu helt slutsålda redan innan premiär. Kan knappt tro det är sant. Du hittar dina biljetter till För sensibelt begåvade här.

Jag vill ha ett hus vid havet – tills dess städar jag min kära lya

I ett flertal texter om högkänsliga hittar jag kopplingen till naturen. Jag vill ju gärna göra mig lite rolig över den mediebild som görs av oss känsliga. Kan liksom inte låta bli när jag ser hur varje artikel illustreras av blåa himlar, flygande fåglar och regnbågar. Fast jag själv egentligen också är så himla guilty as charged.

Påståendet om naturens läkande effekt för alla människors välbefinnande har till och med styrkts i vetenskapliga studier. Och med högkänsliga är det ju lite så att vi mår bra av allt som alla mår bra av – i lite mer noggrann och regelbunden dos – enkelt uttryckt.

Jag är uppvuxen med en väldigt naturintresserad pappa som egentligen helst ville bli biolog. Varje sommar var vi i fjällen och varje helg tog han dessutom med oss ut i skogen till min systers stora glädje. Hon var en rar liten trädapa med gyllene lockar medan jag egentligen mest ville vara inne och rita. Jo, lite så var det. Jag har alltid varit pysslig och gillat att sitta med mina projekt. Men det tyckte inte mina föräldrar var så bra för mig i för stor omfattning. Därför var det så klart jag som nödvändigtvis skulle gå med i scouterna. Sjöscouterna i Färingsö Sjöscoutkår blev det. Om det inte hade varit för mina galet roliga vänner som jag fann där vet jag inte hur det skulle gått. Ingen ville ju paddla med mig för jag var svagast.

Men på något sätt smittade det av sig och idag älskar jag att tillbringa veckor i vårt ingenmansland på Öland eller var som helst där det är sol, vind, vatten, skog och ängar.

Drömmen är det där huset vid havet. Ja, jag vet, jag förfördes av Marie Fredrikssons låt tidigt. ”Där jag kan höra alla måsarna och göra som jag vill.”

Men så är det inte – än. Jag bor i en älskad pyttig lägenhet på Söder i världens bästa hus med fantastiska grannar. Bästa alternativet just nu. Men jag har siktet inställt och njuter tills dess natur så mycket jag kan i livet som jag har nu.

Om du är högkänslig så är chansen stor att du redan nu är en sådan som uppskattar naturen mycket. Om inte, så prova långa, långa promenader i skog och mark. När jag var yngre tyckte jag det var tråkigt. Nu gör det mig stark.

Sen kan man ju alltid surfa natur. Dog nästan när jag ramlade på den här sidan på Facebook under namnet Earth Porn. Tack Lena. Bara älskar det.

Allså, bästa tiden är nu, nu, nu. Det blir bara ljusare och ljusare. Jag njuter så in i. Hoppas ni gör det med!

Eufori!

Idag börjar jag räkna ned. FYRA skriker jag! Yep. På fredag är det PREMIÄR! HALLELUJA! Tänker just nu på vad en person ta till mig när jag fick stödet till föreställningen och jag stressat sa ”nu måste det här bli så himla bra”. Då sa han: ”Nej, men nu ska du ju bara passa på att ha så himla kul!”. Det ska jag. Det är så coolt detta! Faktiskt. Biljetter hittar ni här! Hugg dom som är kvar! Välkomna!