Kur när livet ger en smocka

Livet är ett äventyr. Livet är en spelplats. Fast ibland är livet en boxningsring – fast vi visste inte ens om det förrän vi ligger där knockade.

Det kan kännas lite fånigt. Man går gatan fram på lätta fötter. Njuter av synen av ystra moln och blå himmel. Lutar sig tillbaka och andas ut.

Just då kommer smockan vinande.

Vi kommer inte från det. Det kommer aldrig sluta att vara så. Livet utgörs av överraskningar. Härliga och mindre härliga sådana.

Jag skriver ofta om hur man kan stärka sig som känslig. Hur jag är övertygad om att man genom att behandla sig själv så som man förtjänar kan må så otroligt mycket bättre med sin egenskap och i högre grad få använda den till njutning än till att kurera tråkig överstimulering.

Men när livet kommer med en oväntad högerkrok, då segnar vem som helst ned. Så är det bara.

Sen finns det ju små smockor och rejäla smockor. En del är mest onödigt klumpigt utförda – om än kanske oundvikliga. Andra i form av brutala livshändelser kommer med sådan kraft att de golvar dig totalt och kanske förändrar dig för all framtid.

Oavsett så tar sådant hårt. En känslig ännu mer. Men det som avgör vår återhämtning är hur vi hanterar smällen vi får.

Jag har tidigare skrivit om hur det finns många under-cover-känsliga där ute i livet. De som är precis lika känsliga för både beröring, smärta och intryck som alla vi övriga känsliga – men som med anledning av olika livsomständigheter har fått lära sig att dölja sin egenskap. De som raskt hoppar upp från mattan: ”Ha, det gjorde inge’ ont!”.

Känner du en sådan känslig, som inte ens för sig själv erkänt hur det ligger till, är det inte sannolikt att dennes metod i kris är flykt. Ren fysisk sådan eller flykt via sinnena med hjälp av alkohol ofta och gärna – eller stimulantia av annat slag. Alkohol är ju dock betydligt mer socialt accepterat än lugnande medel – men vari ligger egentligen skillnaden? Själv föredrog jag mat som gav mig sockerrus och lät sinnena njuta och som gjorde stunden till härlig just där och då.

Denna metod av att döva eller fly är rätt behaglig på många sätt och kan få dig själv att under väldigt lång tid tro att du faktiskt har saker under kontroll. För du fortsätter ju. Du är ju ändå uppe på benen. Även om du konstant måste ha tillskott från ditt personligen valda dövande medel.

Det sorgliga är bara att samtidigt skjuter du upp hela processen. Allt som gör ont bara ligger där och väntar på att få överfalla dig igen när du inte är på din vakt. När det sker, kan det då göra väldigt ont både för dig och de runt omkring dig som drabbas.

Det är en utmaning att gå emot det som omedelbart lindrar smärtan när livet ger oss en smocka. Och visst är det inte så farligt att en stund gå in i uppskjutande försvarsreaktioner. Jag tror till och med att det är nästan oundvikligt under själva reaktionsfasen.

Men därefter. Hur vi då väljer att agera avgör helt hur lång vår smärta måste vara.

Idag när livet gör ont så är det precis lika jobbigt för mig som det var förut. Jag blir precis lika förskräckt och gråter precis lika mycket. En stund. Av ren överraskning. Men när man en gång börjat må bra så himla ofta – blir även det en vana. Man vill då inte längre må dåligt mer än man absolut måste. Därför har jag allt mer börjat lyssna på rösten av erfarenhet.

Den rösten ställer numer nämligen alltid frågan: Det du gör mot dig själv idag – kommer det att föra dig framåt?

Det du gör idag – kommer det att hjälpa dig att må bättre inte bara nu – utan även imorgon, i övermorgon och dagen därpå?

Det kanske inte känns så himla lockande när du har en svullen käke eller ett ömmande hjärta att ställa dig upp och gå till jobbet. Att städa hemmet. Att laga ett rejält gott mål mat. Att gå och träffa dina vänner eller din familj – alla de som egentligen inte förstår hur du har det inombords.

Men det är dom och allt det andra som är ditt liv. Inte smockan.

Ge fokus till det du vill ha och det som stärker dig.

Det kan vara det svåraste att göra i stunden.

MEN. Det är det som snabbast kommer se till att du inom nolltid återigen är på benen, fit for fight.

Med kärlek från en förvånat överraskad känslig med ömmande blåtira. Men sånt går över. Snart är det dags för nypremiär! Det är hög tid att införskaffa dina biljetter! Kom och avnjut nypremiären med mig. Jag vill ha dig där! Ja, just dig. Jag vill ha alla där. Biljetter till För sensibelt begåvade hittar du på Ticnet!

En historia om äpplen, livsläxor och bussdramatik

Jag växte upp bredvid en äppellund. Mitt emot Stockmos allmänning i Stenhamra ligger ett rött hus precis vid busshållplatsen där alla på Axvägen, Vetevägen och allt vad de hette, gick av efter att de kom hem från sina jobb inne i stan.

Fast först var huset gult och vägen hette Rapsvägen. En fyrkantig liten låda av 70-talsmodell, inte alls så idylliskt sött som man kan tro.

Men idyllisk var däremot äppellunden.

Äpplen är en frukt som haft ett flertal huvudroller genom historien. Äpplen kommer med symbolik i såväl sagan om Snövit som i självaste Bibeln.

Den förbjudna frukten?

Själv tycker jag väl att om nån frukt borde vara den förbjudan så borde det väl vara en mogen stolt banan – eller varför inte en syndigt, saftig mango? Eller den givna passionsfrukten?

Men ett enkelt hälsosamt äpple? Den käcka frukten som håller doktorn borta? Ja, ärligt talat har jag aldrig varit ett stort fan av färska äpplen – det vill säga innan jag insåg hur bra de kan vara för mig.

Men äppellundar älskar jag. Äppelblom, äppeljuice och såklart varm läcker äppelpaj med tjockt vispad vaniljsås. Inte minst är också äpplen så fantastiskt vackra. Krispiga, glänsande, färgrika – och de ju finns här hos oss i vår egen nordiska natur.

Fast sen råkar jag faktiskt ändå ha en helt egen äppelhistoria. En historia som medförde såväl skam som som förbud. Om än i det lilla formatet.

När jag var liten och bodde vid äppellundarna i Stockmos (kanske nån som druckit saften?) skickade mamma alltid ut mig för att plocka äpplen – och päron: ”Bra att du har i din ryggsäck för mellanmål i skolan.”

En dag på skolbussen i första klass drog plötsligt den alltid lika sura busschauffören Uffe i bromsen. Hela bussen stannade med ett ryck: ”Vad är det som lukar? Vad är det som luktar?” skrek han.

Alla barnen satt tysta och började förskräckta titta sig omkring. Till slut stannade uppmärksamheten på min ryggsäck – som mycket riktigt stank. Man uppmanade mig att öppna väskan – alla fack – och där längst ned i ena sidofacket fanns en hel hög av gammal frukt som en sjuårig flicka inte tänkt på att tömma.

Aldrig tidigare i livet hade jag känt mig så skamsen.

En oskyldig rätt söt historia idag. Ett helt tillintetgörande upplevelse då. Som faktiskt, inser jag i detta nu, då gav mig vanan att alltid tömma min väska och packa om den, precis varje dag.

Det stämmer. Jag är alltså inte en sån där tjej med en handväska med utrustning som inför ett tredje världskrig. Min väska är alltid fylld med precis det jag behöver för dagen och jag vet alltid precis vad den innehåller. En väska, som än idag faktiskt oftast är en ryggsäck. Ibland även med äpplen i. Även om det ärligt talat tog många år innan jag vågade fylla den med frukt utan tjockt skal igen.

Äpplen dagen till ära denna vackra sensommardag. Äpplen för hälsan, för känslor och för skönheten de ger.

Den här vackra bilden har en helt ny vän till mig fotograferat, Karin Egenaes, som har ett synnerligen trevligt och inspirerande Instagramkonto. Hon bor inte bara idylliskt med äpplen utan har nu utrustningen till ett eget litet hemmamusteri.

För att påminna om något av det härliga med hösten. Och hur glömska, oskuld, okunskap i kombination med hög känslighet kan leda till händelser som formar oss för resten av våra liv.

Vilket ju inte alltid behöver vara helt fel utan också många gånger också ganska bra.
Det är ju i sanning skönt att färdas med lätt bagage!

Med önskan om en riktigt härlig helg!

För sensibelt begåvade har nypremiär onsdagen den 1 oktober och spelas även den 7, 15 och 21 oktober. Biljetter hittar du på Ticnet.

För ingen vill ju vara en soptunna

Jag vet inte vad jag hade gjort i livet utan vännerna som finns där och lyssnar. Som stöder. Som kollar upp en lite då och då när de vet att det kan behövas.

När jag var yngre så pratade jag alltid om mina utmaningar och det jag inte förstod. Analyserade. Skruvade itu. Vred och vände på mina känslor i ett fåfängt försök att förstå dem och omständigheterna där de uppstod.

Förstå sina känslor intellektuellt tror jag inte längre man alltid kan. Eller bör. Idag betraktar jag till och med vissa känslor snarare som ett symptom som kommer när jag inte tagit tillräckligt väl hand om mig och undviker att gå in i för mycket analyserande innan jag är i balans igen.

På den tiden hade jag däremot vänner som lyssnade, lyssnade, lyssnade, lyssnade och lyssnade. Och lyssnade, lyssnade, lyssnade och lyssnade igen. Ni minns, det var på den tiden man talade timmar i telefon. Jag lyssnade också, så klart. Men poängen var att jag verkligen hade mycket oregerligt inom mig och det enda sättet jag då kände till för att hantera mina utmaningar var just att prata om dem.

Vänner som lyssnar har jag fortfarande – i sanning – dock på ett helt annat sätt. Idag kör jag snarare mer intensiva fakta-updates med de närmaste då och då och eller när det är extra klur, något jag verkligen behöver hjälp med att ”lösa”. Idag försöker jag dessutom mer medvetet att variera personerna. Och när jag mår bättre försöker jag (även om jag inte alltid lyckas) uppdatera de som funnits där och lyssnat under det jobbiga, så de också får ta del av den goda vändningen.

För ingen vill ju bara vara en soptunna.

En person där det onda lastas av. Lättad blir den som hivat av sig, men tyngd blir den andra. Den lättade kan kanske till och med fortsätta med ett liv, ett liv med val som kanske inte är så bra, för att ångesten ju lättas när vi får prata.

Det är så klart bra med lättad ångest. Men det kan också göra att vi ej känner ett tillräckligt starkt behov av att tvingas ta itu med det vi måste.

Jag lärde mig tidigt den hårda vägen att det inte alls alltid är bäst att lyssna på människor och låta dem gråta ut. Jag förstår att det är kontroversiellt att skriva så här, för detta är självklart ett avvägande. Men jag har flera gånger i livet fått se hur personer som mår dåligt om och om ältar sin situation för sina närmaste men undlåter att ta tag i den. De som lyssnar blir här medberoende, i sina välvilliga försök att hjälpa, eftersom personen får sin tillfälliga ångest dämpad och därmed kraft att ”stå ut” ett tag till utan att ändra något.

För det är läskigt att ändra sin situation. Det är skrämmande att möta rädslorna som en nödvändigt förändring innebär. Och vi gör det tyvärr oftast inte förrän vi absolut måste. När vi inte längre står ut. Därför kan det ibland faktiskt finnas anledning att strypa ventilen..

Hursomhelst är det ju naturligt att ha olika funktion för olika människor i sitt liv.

För väldigt många är jag den som är mottagaren och tröstaren. Likaså i jobbet som krisstöd. Kanske inte en tyst sådan, men personen som fokuserar på den andre och peppar ur ett lösningsorienterat perspektiv. Jag tycker om det – för jag gillar att hjälpa och jag är bra på att se potential.

Men sen har jag ju då andra i mitt liv som helt klart lyssnar mycket, mycket mer på mig (ni vet vilka ni är) än jag på dom. Min barndomsvän Ellie till exempel är den absolut bästa lyssnerskan jag vet och jag har ärligt talat alltid lite dåligt samvete när jag lämnar henne för att hon är så fantastiskt bra på att ge råd utan att döma.

Summa summarum – man får inte alltid tillbaka av samma personer som man ger till. Och så är det nog bara.

Men jag tror det i alla fall kan vara bra att ibland titta på sig själv utifrån och fundera över hur man dryftar sina utmaningar med sina närmaste:

1) Luftar jag upprepat samma sak – ältar – fast problemet egentligen redan är konstaterat?
2) Är det alltid jag som pratar om mina problem? Eller är det alltid jag som lyssnar? Och vill jag ha det så?
3) Tänker jag på att även bidra med annan sorts energi i relationen så att den kan fortsätta frodas?

och viktigast

4) Arbetar jag på att förändra min situation? Istället för att bara prata om den..?

Vi högkänsliga är högriskare såväl som soptunnare och som iskyfflare. Bara att fundera på vilken kategori du eventuellt lättast hamnar i? Kanske i båda? Känner du dig för mycket som en soptunna i en relation är det dags att sätta en gräns. Är det tvärtom du som märker att folk tar avstånd på grund av att det blir för mycket prat om ditt bagage så är det också dags att fundera. Självklart kan man tycka att folk ska stödja en. Men det kan man göra på olika sätt och oftast bäst bara genom att vara. Till syvende och sist behöver vi våra relationer och lika mycket som vi behöver vårda oss själva behöver vi värna om de som finns där för oss.

OM JAG nu ändå ska va en soptunna då och då så vill jag i alla fall gärna vara en sån som komposterar avfallet så blommor kan växa ur det. Blir det i lagom mängd så ska det nog gå bra.

Massa kärlek till er denna vackra septembermorgon!

EXAKT TRE VECKOR TILL NYPREMIÄR AV FÖR SENSIBELT BEGÅVADE! Nu har biljettförsäljningen börjat rusa! Häng på och skaffa biljett på Ticnet precis till den dagen du vill! Föreställningen spelas den 1, 7, 15 & 21:a oktober. Jag har haft hela försäkringsbolag, skådespelare, känsliga, okänsliga, roliga, oroliga, ja alla sorter i publiken. Väldigt många kommer tillbaka. Så ja, detta är en föreställning som liksom berör något som är så allmänmänskligt och som i sanning förtjänar en helt egen afton! Härliga vurma på Birger Jarlsgatan erbjuder fantastisk mat och dryck – charmigaste afterworken i stan helt enkelt. Planerad så att allt är klart kl 21 så att du till och med hinner hem och natta barn. Bra va? Välkommen!

Facebook – kan du hantera det?

Har du någon gång blivit ledsen av något du sett på Facebook? Har du någon gång ändrat din uppfattning om en vän utifrån vad du sett på Facebook? Har du någon gång blivit osams med någon via Facebook? Eller andra sociala medier för den delen.

I så fall är du långt ifrån ensam.

Det föreligger många diskussioner om sociala mediers vara och inte vara. De allra flesta av mina allra närmsta vänner har faktiskt valt att helt avstå med hänvisningar till diskussioner om integritet.

Själv är jag en person som absolut är FÖR sociala medier som funktion. Jag är en person som tror på transparens – jag tror på ett öppet förhållningssätt som livsfilosofi. Vidare uppskattar jag enormt de möjligheter till kontaktskapande och upprätthållande som Facebook ger mig. Jag hade aldrig kunnat behålla kontakten med alla de fantastiska människor jag arbetat med i olika projekt eller träffat på resor utomlands utan Facebook.

Dock slår det mig regelbundet att många människor inte är särskilt medvetna i sitt Facebookanvändande – varken som användare eller som mottagare av information. Många värnar om integritetet, men få är medvetna om hur Facebook främst påverkar oss psykologiskt.

Det som är viktigast att minnas tänker jag ofta, det är att alla använder Facebook olika.

Låt oss ta några exempel:

När det gäller vänskapskretsen på Facebook vill en del bara godkänna och behålla vänner de umgås med regelbundet privat med och kan bli generade om de får en förfrågan från ny kontakt på en fest. Denna sort rensar dessutom regelbundet sin Facebooklista. En del, som jag, tackar däremot ja till i princip alla de träffat i verkliga livet – jag vill behålla en viss integritet men lämna alla vägar öppna för nätverkande. Andra godkänner alla som vill bli vänner. Och en fjärde grupp använder Facebook till att även medvetet söka nya vänskaper med människor de aldrig träffat utanför nätet.

När det gäller användandet är vi också helt olika. En del använder Facebook enbart som en brevlåda för inkommande mejl och kikar nästan aldrig ens in. En del ”fluktar” gärna på andra men vill inte ge särskilt mycket av sig själva. Medan andra verkligen redogör för exakt varje liten vardagshändelse. Så finns det de som använder mediet för att väcka opinion, inspirera eller samla information. De flesta växlar dock förmodligen mellan olika användningsområden.

För många i mediebranschen – inklusive mig själv – är Facebook först och främst ett verktyg i yrket, ett i allra högsta grad mycket medvetet medel för att marknadsföra sig själv och skapa intresse för sin person och det som är knutet till den. På mitt privata konto skapar jag därför rätt medvetet en logg där jag inte bara återger min verklighet utan försöker skapa ett flöde som jag vill ska vara hyfsat varierat och intressant för mina Facebookvänner. Därför postar jag inte tio selfies i rad, rapar incheckningar på ren rutin, utan jag försöker hyfsat blanda info om mina projekt med intressanta ämnen som skapar debatt. Jag väljer bilder som kan vara vackra för vem som helst – och inte enbart för bekräftelse (även om det definitivt utgör en väsentlig del 🙂 ). Jag väljer även att vara ärlig med allvarliga händelser – de som jag är öppen med.

Däremot blottar jag rätt sällan mitt för stunden dåliga humör, när mitt hjärta fått sig en törn eller saker som inkräktar på andra människors integritet. Detta bland annat eftersom jag inte tror på att upprepa negativitet i onödan men även för att jag har en inre mentalt rättsnöre som går ut på att allt jag publicerar ska jag i efterhand kunna stå ut med att se på Aftonbladets framsida.

På det stora hela vill jag att loggen ska ge energi – inte bara till andra – utan till mig själv när jag tittar tillbaka.

Facebook har ju blivit, inte att förglömma, även en slags dagbok för många av oss. Därför prioriterar jag härliga, roliga, annorlunda saker och intressanta observationer – som jag vill minnas – utan att för den sakens skull blunda för mitt allvar.

Förra veckan hade jag ett oerhört intressant samtal med en ny fantastisk vän om hur vi påverkas av andras Facebookloggar och hur vi kan provoceras av av vad vi ser dyka upp.

För en person som av exempelvis praktiska eller ekonomiska skäl inte har möjlighet att göra så mycket olika saker eller förflytta sig kan det exempelvis kännas otroligt jobbigt att titta på en person som jag, som i sommar visat hur jag flygit och flängt och under perioder går på roliga fester. För inte lägger jag upp mycket bilder från mina ensamma hemmakvällar med indiskt framför seriemaraton? Eller när jag suttit i sjukhuskorridorerna? Eller gråtit med familjen av tråkiga saker som hänt.

För mig, å andra sidan, tar det ibland i hjärtat alla bilderna på lyckliga familjer och underbara små barn, något som jag själv drömmer om, men som ännu inte blivit verklighet för mig. Jag älskar barn och jag tycker, hör och häpna, faktiskt det är kul att se söta bilder och höra roliga historier. Dock påminner det ju mig självfallet också om det jag inte har. Så är det.

Vi människor är så enkla, så förutsägbara – och att vi inte oftare mer medvetet tänker på hur våra hjärnor fungerar och hur de påverkar oss förvånar mig ibland. Vi fungerar ju nämligen så att vi så lätt, så lätt bara ser det vi inte har. Och vår lycka upplever vi lättast relativt; Hälsan när vi varit sjuka. Glädjen i något så enkelt som en toalett, när vi levt en vecka i naturen. Kärleken till en partner, precis när vi får den efter att länge varit utan den.

Därför är det så lätt att avundas (fast man inte vill) vännen som verkar genomföra, eller vara med om, hur mycket kul som helst – eller slå på sig själv för att man inte lyckas med den där megasvarvade kroppen som coola kollegan visar upp.

Det viktiga att minnas är dock det som Facebook INTE visar upp.

Den coola singelns ensamtid, den lyckliga mammans vaknätter, coola kollegans timmar efter timmar på gymmet och stenstrikta kost.

Och att jag – du – vi alla – till stor del har det liv vi har därför att vi väljer det är också viktigt att minnas.

Därför.

Är personen för dig en riktig vän, då är alltid det allra bästa att lämna det virtuella och regelbundet bekanta sig med verkligheten. Ring upp. Samtala. Fråga hur livet är – på riktigt.

För Facebook, det är ju bara verkligheten som vi VILL visa den. Högst förståeligt.

Om du trots god insikt under perioder tycker Facebook är för jobbigt så är det faktiskt hur bra som helst att checka ut under en tid. Den här bloggen kan du ju följa ändå! Nu är bloggen igång igen på allvar. Härliga höst! Använd gärna sociala medier för att berätta mer om För sensibelt för alla du tror kan vara intresserade – både här och på Facebook. Biljetter till föreställningarna i oktober hittar du på Ticnet!

Tio observationer om känslighet

Nu har det gått mer än ett år sedan jag skickade in min ansökan till Kulturbryggan om stöd för projektet För sensibelt begåvade. Mer än tolv månader av läsning av studier kring känslighet, presentation av föreställningen För sensibelt begåvade med publikreaktioner och inte minst alla människor som öppnat sig för mig med anledning av detta projekt. Nedan följer ett antal personliga observationer som under året gjorts eller ytterligare befästs:

1. Känslighet syns inte utanpå
Med anledning av För sensibelt begåvade har många människor som tilltalats av det jag skriver om ämnet känslighet närmat sig och tagit kontakt med mig. Inte sällan har det dock förvånat mig vilka dessa människor är. Vad en människa genomlever behöver i sanning inte alltid yttra sig utåt. Många bär sina utmaningar i tysthet. Och tvärtom är det många som till synes lever ut stora känslor som enligt egen utsago inte är känsliga alls. Därför kan också en extrovert känslig person i många fall uppleva sig ha mycket mer gemensamt med en introvert som också är känslig än en ”normalkänslig” extrovert – fast det för omvärlden kanske inte alls verkar så. Med andra ord: Döm inte alltid hunden efter håren.

2. Attityden till din känslighet påverkar välmåendet
Den inre upplevelsen av att vara känslig verkar vara liknande för de flesta personer. Att uppleva att det ”blir för mycket” av någon typ av sinnesintryck. Att läsa av förändringar som kanske inte alla lägger märke till. Att bli starkt påverkad känslomässigt av olika skeenden. Dock spelar det stor roll för ditt allmänna välmående i livet hur du betraktar denna förmåga. Om du ser dig själv som just ett finkalibrerat, fantastiskt instrument som självklart behöver sin rätta skötsel – eller ett klent tillhygge som aldrig räcker till. Det spelar även stor roll huruvida du har fått träning i att ifrågasätta dina reaktioner och tankar i stället för att välja att agera på impuls på dina intryck.

3. Synen på begreppet känslighet behöver fortfarande ifrågasättas
Av ett antal personer har jag i samband med föreställningen fått reaktionen att jag ”kan ju inte vara en känslig person. För att jag talar med kraftig röst, ställer mig upp offentligt och är till synes ”stark”. För att jag utmanar mina rädslor.” Det föreligger fortfarande en missuppfattning kring att känslig skulle vara synonymt med att vara svag, med låg självkänsla och utan impulskontroll. Jag upprepar därför: Att vara känslig är att vara mottaglig, är att ha en lägre tröskel för sinnesintryck. Om du har insett det och även vilka konkreta konsekvenser det har för dig som person, kan du i hög utsträckning lära dig hur du ska ta hand om dig själv och därför se till att välja ett liv som passar dig och även i större utsträckning välja hur du hanterar dina eventuella reaktioner. När du börjar använda ditt instrument och stöder de behov du har kan egenskapen i själva verket bli din styrka. Vidare är vi många känsliga som fått lära oss att maskera vår egenskap och lärt oss att anfall är bästa försvar. Därför kanske vi måhända har ett starkt yttre uttryck. Det behöver dock inte vara en garanti för ett stabilt inre.

4. Studier av begreppet känslighet är egentligen inget nytt
Det är bra att begreppet högkänslighet och hsp sprids. Men känsligheten har omskrivits av många andra vilket Elaine Arons även skriver om själv i Den högkänsliga människan. Carl Jung skrev exempelvis om ”en särskild medfödd känslighet skapar en speciell historia- ett särskilt sätt att uppleva barndomen”. En medvetenhet om att vissa människor är känsligare än andra har med andra ord länge funnits – det som är avgörande är hur vår kultur väljer att se på begreppet.

5. Känslighet betraktas enormt olika i olika kulturer
I vissa, exempelvis flera asiatiska, kulturer är det högstatus att vara känslig. I andra, i synnerhet den västerländska, betraktas det på rutin oftare som en black om foten. I exempelvis Frankrike däremot, som jag vistats en hel del i, har dock knappt kunskapen om högkänslighet knappt fått något intresse. Informellt har jag fått förklaringen att man ser det som så självklart att vissa människor behöver vara känsligare att informationen om hsp lite får funktionen av att slå in redan öppna dörrar.

6. Känsliga människor kan ibland bete sig oerhört okänsligt
Paradoxalt nog – så kan det vara. I alla fall när vi inte mår bra. Detta gäller så klart för alla människor som inte mår bra. När man inte mår bra vill man gärna att andra ska förstå en. Men ofta har man föga förståelse för att man själv kanske inte samtidigt är så öppen för andras aspekt på det hela. Det krävs balans och styrka för förmåga till helikopterperspektiv.

7. Utmaningar gör en känslig stark – men det behövs också styrka för att klara utmaningar
Många av de högkänsliga jag mött som mår bra med sig själva och som berättat om hur de trivs mer med sin egenskap senare i livet vittnar om hur de medvetet sökt och hittat metoder för att hantera sin personlighet. Samtidigt har jag inte mött någon som lyckats nå nya höjder i akut kris. Ibland handlar livet bara om att släcka bränder. Så är det. Bestigning av nya berg får man vänta med till de starka perioderna. Men då kan det vara väl värt att passa på.

8. Alla fattar inte hur det är att vara känslig – och de behöver de inte heller
Bara för att man själv äntligen lärt sig hur viktigt det är för en att exempelvis äta, sova, träna – helt enkelt återhämta sig ordentligt – så behöver man ju inte frälsa hela världen för det. Ofta kan andra nämligen inte alls förstå vilken helt vansinnigt genial insikt det är det här med egenvården (även om fler i sanning skulle må bra av det.) När jag exempelvis säger till folk att jag kan bli sjukt trött sent på kvällen, till och med på en fest, kan jag få kommentaren ”ja, så är det när man blir äldre”. Snälla nån, så har jag alltid varit. Tvärtom har jag däremot mer energi än de flesta på dagtid – även de som är hälften så gamla. Det viktiga är att jag ser till att ge mig själv det jag behöver – sen spelar det inte så stor roll om andra förstår eller inte.

9. Få är medvetna om hur bra det kan vara med en känslig vän/anställd/partner
Det kan vara läge att jubla om du hör att din nya tjej är en (medveten) känslig. Det kan nämligen innebära en ökad mottaglighet även för exempelvis beröring och njutning. Det kan också vara läge att jubla om din anställde är känslig. Det kan nämligen innebära en noggrannhet och ansvarsplikt högre än snittet. En känslig vän vet ofta vad man ska säga och inte säga, kan verkligen trösta – i alla fall när hen är i balans.

10. Många glömmer att vi alla är känsliga
Vi är alla känsliga. Alla människor, i någon mån. Olika mängd stimuli kan krävas. Olika sorters substans. Men känsliga är vi allihopa. Det ingår i att vara människa. Många som dock sällan utmanas på detta plan kan däremot verkligen överrumplas när de kanske för första gången i livet upplever att mattan dras undan under fötterna. Då kan vi som ständigt lever med en högre känslighet bli starkare efter livets gång, för vi har tvingats lära oss hantera pucklarna. Det vi har lärt oss kan därför hjälpa andra, på många sätt. Alla behövs.

EN MÅNAD TILL NYPREMIÄR AV FÖR SENSIBELT BEGÅVADE. Köp din biljett nu på Ticnet, endast fyra exklusiva föreställningar! Där kan du även läsa helt fantastiska recensioner som föreställningen fått i våras av sina besökare.

Jag älskar att mysa

Foto: Lisa Lindkvist

”Du är verkligen en mystjej” minns jag att en före detta pojkvän alltid sa till mig. ”Sarah, ska vi mysa?” ”Ska vi myyysa?” Förslag som alltid funkade. För jo, det stämmer.

Många ser mig som en väldigt aktiv och energisk tjej. Det är ju så jag är när jag syns ute. Men jag är ju väldigt mycket ensam också. Och vad gör jag alla de där timmarna jag är ensam? De där timmarna som jag vaktar och värnar om och som jag får lätt panik om jag inte får tillgång till.

Jo: jag myser.

Mysa för mig innebär en soffa eller kanske en säng. En skön filt. Lite kuddar. Böcker, tidningar eller en skärm. Det är varmt och skönt för kroppen. Intressant och spännande för skallen. Kroppen har det ledigt bra och sinnet far på upptäcksfärd.

Nu vet jag inte, alla kanske är så här. Men jag tror nog ändå jag myser lite mer än de flesta. Det är något jag är uppvuxen med. Det ingår liksom i förutsättningen för den här stora energin som hela familjen har i sig men som också har ett onegligerbart skötselråd: Mys. Omvärlden ser ju liksom inte hur energin byggs upp. Men sanningen är att det sker faktiskt till stor del – i soffan. Här laddar jag och bara är.

Nej, mat behöver verkligen inte vara involverat även om det självklart höjer mysfaktorn. Den här pojkvännen jag talade om älskade exempelvis stora långsamma frukostar – vilket jag själv inte gjorde alls. Jag var van att hugga min banan – medan han ville gå och köpa spännande salamis och göra härligt kolestorlstinna smörgåsar i våffeljärnet att njuta med läcker juice. Om vi säger som så, med allt det här myset och frukostälskandet blev det trots det vanliga älskandet en hel del hull i detta förhållande. Men det hölls rimligt i kontroll ändå.

Jag tycker mycket om att vara med människor som förstår värdet av mys utan en massa prat. Tro’t eller ej. Människor som det känns naturligt att vara tyst med. Därför jublar jag högt inombords när dejten nämner att han gillar serier (uppenbart tecken på mysare) eller att läsa. En av mina favoritvänner att resa med är jag väldigt olik på många plan men även hon är en excellent mysare och därför fungerar det bara utmärkt. För att kunna leva med mig måste man nog antingen själv vara en mysare alternativt förstå att ge utrymme för den delen.

Mys är liksom förutsättningen för sprudel i mig.

Skrivs från myssoffan en mysoptimal lördag i augusti.

Kram på er!

Det är faktiskt riktigt, riktigt mysigt på vurma där jag spelar föreställningen För sensibelt begåvade. Nu är det snart bara fem veckor till nypremiär! Endast fyra föreställningar så se till att boka din plats på ticnet. En riktigt perfekt liten föreställning att njuta med mat och dryck i höstmörkret. På bilden ovan är jag väl sådär lagom mysig i posen – uppstilad som jag är för några år sen för att marknadsföra min musik. Men soffan är min äkta myssoffa som jag sitter på precis här och nu.

Om att lära sig ta kritik

Det är lätt att störa sig på andra som inte kan ta kritik. Själva är vi dock rätt ofta omedvetna om våra egna begränsningar på samma område. För vi har ju nämligen så klart rätt! Duh..

Vi är många som inte är särskilt bra på att ta kritik. Högkänsliga och normalkänsliga. Jag tror det beror på att vi så lätt förväxlar återkoppling med en anklagelse – synonymt med att vi gjort något fel, att vi ÄR fel.

Bland högkänsliga gissar jag att det finns två sorter: Först den ena som reagerar för emotionellt på kritik för att det gör så attans ont att inte göra ”rätt” (något som kan vara väldigt viktigt för den samvetsgranna högkänslige.) Sedan finns den som kanske tvärtom lyssnar på kritik i allt för hög grad och anpassar sig för mycket – för att den är så bra på att se världen ur andras perspektiv. Själv tillhör jag omväxlande bägge kategorier och det gäller nog de flesta.

Idag tänkte jag dock specifikt tala om att lära sig bli bättre på att ta kritik.

Det finns säkert många vägar att lära sig ta kritik. Men personligen måste jag säga att tränas som skådespelare är den bästa skolan i att lära sig ta kritik. I alla fall om man hade den läraren som jag hade.

Jag minns när jag utbildades på Malmö Musical Academy för en sådär 15 år sen och vår dramalärare Elisabet Sevholt blev smått tokig på hur vi hela tiden skulle förklara oss i fem minuter varenda gång hon föreslog en justering: ”Ja, men jag gjorde så för att..” ”Men du sa ju först att jag skulle ändra så jag försökte.” ”Jo, jag vet meeen..”

Varför förklara sig? Varför argumentera? Det tar tid. Det är irrelevant. Och viktigast – det ändrar knappast uppfattningen från den som framförde kritiken. Inte utvecklas vi heller när vi genast slår bort möjligheten, det avsändaren försöker tala om för oss genom att säga.

Om man däremot bara lyssnar och förutsättningslöst provar förslaget, då är chansen stor att uppnå något nytt. När det gäller teater sa denna kloka lärare att ”mina förslag är inte den enda sanningen, men jag har som regissör uppgiften att leda er i skapandet av föreställningen som jag tänkt berätta den och därför följer vi mig”. Det kunde jag acceptera. Medgivandet om att hennes ord inte på något sätt var en ultimat sanning, utan en väg att gå, fick revolutionären i mig att tystna och vilja prova på.

Så är det egentligen alltid. Den återkoppling – kritik – vi får är aldrig en ultimat sanning. Icke desto mindre är det något som den som uttalar uppenbarligen uppfattar. Och det kan vara värt att prova dennes tanke, utan att för den sakens skull se den som den enda möjligheten. För något sådant finns såklart inte.

Denna träning har jag gjort att jag idag i många sammanhang i yrkeslivet lärt mig att i alla fall utåt tysta min inre dialog och arbeta på. Det har så klart även smittat av sig på det övriga livet, där jag även försöker tänka på kritik på det sättet: Något som någon säger för den tror att det har en potential att göra en situation bättre. Vare sig personen har rätt eller fel så tror den det och det är värt att respektera. Istället för att uppfatta budskapet som att jag personligen är dum, fel, klumpig, okunnig.

Icke desto mindre finns dialogen kvar som en enveten följeslagare än idag när jag får kritik. Så är det. Det är ju så attans viktigt för mig att göra rätt – av nån anledning – och det kan kännas väldigt jobbigt i mig när jag inte gör det. Väldigt, väldigt jobbigt.

Igår gästade jag som träningsinstruktör på en stor känd camping, ett ställe som jag verkligen gillar att besöka för de härliga deltagarna och suveräna platsen. Det var som vanligt härligt med underbara människor som dansade och gav järnet! Med kort om tid att ställa in musiken och mitt adrenalin som kompanjon lyckades jag dock vrida upp musiken alldeles för högt. Så till den grad att en person från personalen fick komma och vrida ner den. En bagatell tänker nog de flesta och en normalcool person tänker förmodligen bara: ”Oj, hoppsan, förlåt, jag gör om och gör rätt nästa gång.” Så tränar jag mig också på att tänka.

Men inuti sätter ändå reflexmässigt en dialog igång som på rutin som växlar mellan försvar och anklagelse: ”Fast sååå lågt kan man väl ändå inte ha?” ”Attans att det inte blev perfekt, dom som har gillat mig så mycket.” ”Fan, också, jag vill ju de ska tycka jag är bäst!” Denna gång argumenterade jag också med uppdragsgivaren. Det gjorde jag.

Men det som slår mig i hela situationen, bortsett från min egen utmaning, är mest hur stor plats den här lilla händelsen tar tag i mig när det samtidigt ute i världen dödas oskyldiga kvinnor och barn ute i de sorgligaste konfliktsitutationer. En sån tanke lyfter proportioner.

Summa summarum: Lär dig ta kritik. Var ödmjuk. Lär dig lyssna, prova. Se det som en gåva från givaren genom möjligheten att uppnå situationens potential. Möjligheten att förbättra samarbetet, resultatet. Men SLÄPP sen, för sjutton! Så himla allvarligt är det nämligen sällan, fast vi på nåt märkligt sätt tror det. Ofta är det nämligen sällan mer än ”en världslig sak”. *

Nu ska jag öva på detta själv idag för uppenbarligen behöver jag det fortfarande. Observera att detta inlägg gäller konstruktiv kritik, det vill säga återkoppling som syftar till att förbättra en situation, prestation. När det gäller all annan form tycker jag ni ska vända ryggen till och i värsta fall lyfta långfingret. Får man också göra. Förresten är redan försäljningen av höstens föreställningar av För sensibelt begåvade i full gång! I semestertider och allt. Se till att i tid få dina biljetter till höstens fyra exklusiva föreställningar!

*Citat från Karlsson på taket av Astrid Lindgren, någon som var obehagligt bra på att låta saker rinna av honom..

FINAL – FÖR DENNA GÅNGEN

Alla foton i detta inlägg: Linda Rehlin

Så är det dags för den sista föreställningen – i denna föreställningsperiod. Biljetterna har varit slutsålda sedan ungefär en vecka och podiet för pianot står där redo på vurma för en sista kväll i känslighetens tecken.

Jag vaknade idag kl 5, sådär som jag ofta gör, helt ofrivilligt. (På väg att bli äldre eller högkänslig? Ni får välja.) Inför varje föreställning brukar jag läsa en lista med anledningar till varför jag gör detta för att peppa mig själv i min rampfeber. Idag valde jag att inkludera lite filosoferande kring min egen resa.

Anledningar till För sensibelt begåvade:

-Jag vill lyfta känslighetens betydelse i vårt samhälle
-Jag vill ifrågasätta den traditionella synen på känslor, känslosamhet och känslighet
-Jag vill uppmärksamma alla känsliga på styrkorna i deras personlighet
-Jag vill uppmärksamma våra möjligheter att vårda oss själva genom en bättre förebyggande egenvård
-Jag vill skapa större kunskap hos anhöriga om hur en känslig kan fungera
-Jag vill bjuda in till en mer tillåtande attityd till känslosamhet, att våga skratta mer åt livets allvar
-Jag vill göra infotainment av ett nytt slag där jag inte bara föreläser skyddad bakom en mask av fakta utan också ÄR med alla pinsamheter som känsligheten också kan medföra
-Jag vill ge ett praktiskt exempel på att det går att vara stark genom att våga vara svag
-Jag vill göra en föreställning utanför den traditionella teatervärlden som möter publiken där den redan befinner sig
-Jag vill visa att det finns intelligent underhållning, ett utbud mellan Wallmans och Dramaten, ett större utbud än vad som oftast syns

Jag ska vara ärlig. Jag är otroligt stolt över mig själv. Alla brev som inkommit under hela denna process, från bloggens start till föreställningarna vittnar om behovet att lyfta dessa punkter.

Jag är också galet stolt över att samarbetet har gått så bra med vurma, ett ställe som jag nu AVGUDAR!

Innan bara älskade jag Singo-alla-stuket i all färgstilsäker bohemchic dekadens. Så tacksam är jag för att ha fått spela en föreställning med det vackraste fönster bakom mig med allt från dinglande snöflickor till ystert vårljus. Men nu betyder vurma för mig så mycket mer. Självklart beror tillfredställelsen från min samarbetspartners sida till stor del på att föreställningen sålt så himla bra. Men sånt är ju också något man skapar tillsammans, allt från en läcker meny till en smidighet rent praktiskt. ÅH vad jag har fått arbeta med fina människor: Allra främst Neta som vågade tro på min idé redan från början, sedan Björn, Eva, Kim, Julia, Sofie ja alla, alla, ni är många fler. Bara en sån sak som att någon annan plötsligt släpar upp mitt piano när jag håller på och roddar. (Ni vet vilka ni är.. Kim och Björn, jag bara säger det för säkerhets skull. Omtanke märks!)

Naturligtvis ifrågasätter jag mig själv och resultatet av det jag skapat ständigt – som den typiska högkänslig jag är inombords. Varje gång jag inte är helt nöjd med min egen prestation. Varje gång jag iakttar en publikmedlem som kanske inte riktigt tar till sig budskapet så som jag önskar det blev mottaget. Eller varje gång jag iakttagit någon som tyckt det varit lite för nära, lite för naket. Eller som inte skrattar så mycket som just jag vill.

Men egentligen. Är jag förvånad? Över att alla kanske inte älskar’t eller förstår? Att kanske en del till och med tycker jag är för mycket? Det som jag alltid är rädd för? Det är ju den verkligheten jag och så många andra levt i. En värld där vi enligt andra ”känner efter för för mycket”, ”tar allting för hårt” och ”överreagerar”. Fast vi är precis lagom enligt såväl naturen som de väsen som vi helt enkelt bara är. Varje gång vi försöker vara något annat bara låtsas vi och missar höjden av vår potential.

Så, jag påminner mig om nödvändigheten JUST FÖR att kanske inte alla förstår. Det handlar om en ökad mångfald. Och att börja stå upp för sin särarts betydelse. För att må bättre själv. Så mår också världen bättre i stort.

Fast om sanningen ska fram så har de öppna reaktionerna av det skeptiska slaget varit försvinnande få. Tacksamheten däremot överväldigande och jag har sett till att spara varje vacker kommentar.

För egen del tar jag emot den uppskattningen som en belöning för allt skrämmande jag själv utmanat mig i genom detta projekt:

-Uppträtt helt ENSAM på scen. Jag menar HELT, HELT ENSAM. Pröva det du! (Fast bredvid mig har jag också haft världens bästa Ilona som publikvärd, Ilona vad gjorde jag utan dig?)
-Uppträtt med enbart mitt manus, min musik – igen.
-Kompat mig själv på piano offentligt.
-Lärt mig sköta ljud och ljus.
-Lärt mig göra musikbakgrunder ( i all brutal enkelhet, ändock).
-Lärt mig släppa in människor i skapandeprocessen – ett galet stort tack till föreställningens regiöga Tove Hellkvist i föreställningens slutliga utformning – och tack, tack till alla övriga i den konstnärliga arbetsgruppen, ni har varit fantastiska!
-Att jag lyckades lösa allt praktiskt med hjälp av allt från pianobärande snälla grannar till flexibla taxichaufförer.
-Har som ensam person lyckats marknadsföra och skapa intresse för denna idé på minimal budget och nästan enbart egen insats i själva scenproduktionen, så till den grad att jag nästan haft full beläggning hela föreställningsperioden och faktiskt kunnat leva av min konst! Friskt vågat. Långt mer än hälften vunnet.
-Har lockat människor att komma igen och igen och igen och hela tiden ta med sig nya människor

Den konstnärliga arbetsgruppen med Lena Berglund, Tove Hellkvist, jag själv, Rikke Buch Bendtsen och Jan-Erik Sääf.

De här senaste åtta veckorna har verkligen varit radikalt olika förberedelsetiden. Innan satt jag själv på min kammare och skrev och producerade. I denna period har jag i stället fått öva mig i hur man håller en föreställning fräsch när man bara spelar den en gång i veckan. (Jo, man måste köra den för sig själv emellan, om ni undrar, med bara en nalle som publik.) Hur lång tid man behöver på sig att rodda när man själv sätter upp allt. Olika sätt att som skådespelare vinkla timing, humor och allvar för att bäst nå fram till publiken. Det sista en fråga som jag ännu inte hittat det slutgiltiga svaret på – eftersom det förefaller vara helt olika beroende på kvällens publik.

Nu längtar jag självklart rejält efter mer fokus på mitt privatliv och återhämtning. Men även en början på att smida planer för framtiden.

Denna enkla föreställning skapades nämligen med målet att kunna spelas precis var som helst, i stor som liten lokal. Det var bland annat därför jag investerade i mitt system från Bose som är lätt att flytta och som kan klara liten som stor lokal. (Tack Johan, jag är så galet nöjd!)

Flera erbjudanden har redan inkommit från personer som har önskemål på sin ort och nu återstår det att som ensam producent göra praktisk möjlighet av detta. Har du önskemål och idéer? Så som Sveriges Förening för Högkänslighet hade? Hör gärna av dig i denna process. Snart kommer det också finnas en film på föreställningen eller i alla fall delar ur den.

Jaha. Vad ska man säga. 29 april – här är vi!

Ikväll ska jag ha KUL!

Rapport från Ratatouille-fabriken

Det blir som att man mutar kroppen när man överanvänder den. ”Här, ta den här chokladkakan och sluta gnäll nu.” ”Nehej? Men en Napoleonbakelse då? Då håller du väl tyst?” Så har det låtit i konversationen med min kropp ett bra tag nu. I allt detta nya jag stundtals livrädd tagit mig för så har det varit ren muta som har fått det att gå ihop. Mutor i form av godis, bakelser och serier för hjärnan.

Jobbar nu i stället lite extra på att vara snäll mot mig själv. Håller på att varva ned, vänja mig med det här nya livet och då är det dags att få balans igen.

Det är ju nämligen så förrädiskt det där. Och en klok vän och kollega formulerade det så bra själv häromdagen. Hon beskrev hur man i en period med mycket utmaningar lever i ett ständigt adrenalin-rus och kroppen förväntar sig då bara belöningar för att få det där härliga dopaminet. Snabbaste vägen? Kolhydratrik mat. Som egentligen inte alls är någon belöning i längden.

Missförstå mig inte. Jag har inget mot kolhydrater, där tror jag på balans. Kommer aldrig ge upp mina bakverk. Men fast jag är galen i allt sött så får det mig i överskott helt speedad. Det behövs liksom int. Är sån ändå.

Så idag var det Ratatouille-fabrik. Följde min franska mammas enkla recept och drömde mig bort till Provence och den tid jag ska få återuppleva redan nu i sommar.

Min franska mamma gick tyvärr mycket sorgligt bort för två år sedan. Mamman i familjen som mer eller mindre adopterade mig sedan jag undervisade deras dotter i engelska i Chambéry i Frankrike för nu nästan tjugo år sedan. Hon gjorde ofta en Ratatouille som jag härmar både för att det är så gott, så nyttigt men också för att det för mig till en annan plats.

Det här är ju inte precis nån mat-blogg. Och int är jag nån mästerkock. Jag gör lite som jag känner bara. Men jag är bra på klok-mat till vettig peng. Ratatouille och Gazpacho blir ju aldrig lika gott som när tomaterna fått mogna långsamt under varm sol i egen trädgård. Hur ofta sker det i Sverige. Aldrig, typ. Men gott är det ändå när man tar riktiga tomater. Glöm burktomaterna tycker jag. Det här är som jag gör.

Vi kör:

Rätt många Tomater
Olivolja

1 Squash
1 Aubergine
2-3 Grön paprika
Timjan (gärna färsk)
Basilika (gärna färsk)

Börja med att skålla tomaterna. Det vill säga, koka upp dem så att skalet börjar spricka. Spola dem i kallt vatten och skala dem. Skär dem i bitar och ställ i en skål. Fräs squash och aubergine i bitar i olivolja, salta och peppra lite redan nu. När de börjat mjukna och bli lite gyllene så gör samma sak med paprikan i. Det finns de i Frankrike som tror på att fräsa alla grönsaker för sig först för bästa smaken. Men det orkar inte jag.. Nån måtta får det va. När alla hårdare grönsaker har börjat mjukna lite så häller jag i tomaterna och sen låter jag allt koka under omrörning då och då länge. Kryddar med färsk kryddorna som det känns bra.

Ätes till typ allt. Gott enkelt bröd. Till fisk. Till kött om man äter det.

Jag gör en rejäl kastrull och har ett par dagar.

BON APPETIT!

Älskar alla fina blommor jag fått i samband med föreställningarna. Galet härlig arbetsförmån. Imorgon spelar jag igen! Fullsatt salong – igen! Till och med verkar det som om 6 personer för mycket bokat bord, folk som ej har biljett.. Hoppas att det löser sig, men är du en av dessa rekommenderar jag att du mejlar oss på info(at)bonjouramour.se. Fullsatt igen om två veckor! Den 2:a april däremot förbryllar mig, för där har jag en hel del platser. Varför då liksom? Superpassande om du vill ha en plats då, för då går det! Biljetter hittar du här på Ticnet.

Om vänliga och mindre vänliga själar

Hurra för grymma samarbetspartners (kudos i bukett till Vurma!). Hurra för fantastiska musikkollegor som råkar gå förbi när man ska släpa sitt evinnerliga piano och som spontant ger ett handtag. Hurra för grymmaste regi-ögat – nära nog regissör får jag nog snart säga – som fattar att skådisen behöver lika mycket pepp som korrigering – och levererar det med bravur. Hurra för snälla taxi-chaufförer som tar emot kvinnan med 9 kollin varav ett är ett piano med ett leende – och till och med dristar till sig att fråga om jag inte ska ha hjälp in i huset. Hurra för fantastiska coolaste Familjen Q som bott i huset i evigheter vars snart alla barn hjälpt mig med att bära, sätta upp affischer och annat som annars grannar bara gör i tv-serier och i rosaskimrande drömmar. Hurra för Taxi Stockholm som självklart säger att de kan fälla sätet för ett piano.

BU BU BU för Taxi Kurir som har fraktat fröken med transport sjuttiotolvgånger, intygat att det går bra via telefon. Men som sen plötsligt ringer och hävdar att de har en policy som säger att de inte får fälla säten. Jaha? Och de kommer de på när man står mitt på stan med alla åtta kollin. Men det är DÅ man ringer Taxi Stockholm och i stället blir räddad av raraste chauffören. Nästan så att jag vill starta blockad mot Kurir för den urusla attityden och bristen på empati hos den person jag talade med – när man faktiskt innan har kollat. Nu blir det för all framtid de dyrare – men uppenbarligen proffsigare Taxi Stockholm.

Och jaaa!! Hurra idag på internationella kvinnodagen för alla kvinnor – och även män tycker jag – som lever i värderingar där vi alla är individer med lika rättigheter.

Och jaaa. Hurra även för mig som faktiskt idag genomfört en hel föreställning med så gott som all teknik. Liiite för lång ännu. Liiite snubbel här och var. Någon fil som ska justera. Lite mer öva på pianot. Men nu är vi på väg. Ska vila från den attans texten en dag nu. Den får det liksom just nu att koka lite i huvet. Ska på bio – såklart – säger hon med guldkortet på SF. Vill se den där ändå som fått alla Oscars, Dallas Buyers Club ni vet. Själv ska jag gå. Yep. Bio är hur bra som helst allena. Då vill jag ju inte prata. Enda sällskapet som kan förhöja i vissa lägen väl eventuellt en hålla-handen-person. Eller en som man kan fika med efteråt. Men idag går det så bra utan, så.

Jäkligt många hurra blev det. Och endast ett bu, ett STORT sådant, men ändock.

En rätt bra dag alltså!

Med önskan om en fin lördagkväll!