Sommartider hej hej

Ni vet att om man är en känslig person så är det lätt att under bättre perioder bara glida med, förtränga och sedan på något makalöst sätt återigen slås av häpnad när samma fenomen slår en. Så onödigt, när man faktiskt kan bli fiffig och lära sig hur man fungerar. Förebygga. Det tror jag på.

Innan jag lärde mig hur jag funkar med ljus och hur starkt det påverkar mig så var vinterhalvåret en mardröm för mig. Nu är det bara en halvond dröm. Skämt åsido. För en person som påverkas starkt av bristen på solljus kan det vara ett helvete med skandinavisk vinter. Det roliga var att det tog så lång tid innan jag fattade. Alltså. Nää. Igen alltså depp i November till februari? Sicken slump! Efter rätt många år insåg jag. Hm. Det kanske inte är jobbet. Killen. Hemmet.

Utan ljuset.

Visst har vi alla upp- och nergångar hursom och saker som påverkar vårt liv, särskilt kanske vi personer som lättare, och till och med ofrivilligt tar in signaler från vår omgivning.

Men just det där med ljuset för mig var en nyckel som tog en stund att komma på.

Så vad gör man då? Alla kan ju inte flytta in i en ljusterapi-klinik. Denna vinter har ju dessutom varit en av de mest solfattiga.

Har man råd planerar man såklart in semester då och laddar med sol. Det har jag själv inte haft tid för i år.

För mig har då träningen varit räddningen. En träning som blir av. Jag vet att jag tjatar om detta. Men de endorfiner träning ger kan på många sätt kompensera bristen ljus och i alla fall se till att du inte faller in i dom här mönstren som gör att vinter-deppen utökas ytterligare. Ni vet vad jag menar: Soffan, chipsen, vända på dygnet. Så för egen del så har jag mina deltagare som väntar på mig. Halleluja vad jag är er tacksam.

Men nu är då alltså våren här. Med besked! I min lilla lya med fönster i två riktningar är det nästan smärtsamt tydligt om morgnarna. Men vem bryr sig?

Jag jublar och återupptar mina morgonpromenader som kanske blir löpturer snart. Fast gå och mysa räcker rätt gott när kör så mycket kondition som jag ändå gör i mitt instruktörsjobb. Ladda ljus. Passa på att samla kraft. Det är nu du ska skaffa vanor som stärker dig inför nästa vinter. För man måste liksom lära sig det här. Eller flytta.

Skratt. Fast det är ju i dessa tider man minns varför man vill Sverige.

Hursomhelst, det jag vill säga är följande: Det är när man mår bra som man ska ta tag i det jobbiga. Fast först kan man så klart vila lite. Men sen. Förbered. Skaffa nya vanor. 21 dagar tar det säger de.

Med önskan om en riktigt, riktigt skön söndag.

NU PÅ ONSDAG finns det för första gången en hel del biljetter kvar. Vet inte riktigt vad det är med den 2:a april och varför det blivit så – för veckan efter är det återigen slutsålt! Så passa på att kom och njut denna föreställning som jag precis insett med sommartiden för första gången kommer bli litta i soljus. Det blir spännande. Biljetter hittar du här på Ticnet.

Gästbloggare: Sara Kihlman Wibe – om att sätta ord på känslor

Jag har alltid trott att jag är bra på att sätta ord på mina känslor. Jag har börjat inse att jag är mycket sämre än vad jag tror. Och jag verkar inte vara ensam. En skrämmande andel av all kultur vi konsumerar tycks röra svårigheterna för människor att kommunicera sina känslor på ett konstruktivt sätt. Är det inte Scener ur ett äktenskap så är det destruktiva grabbgäng i De Ofrivilliga, Norénska familjehelveten, onda dockhem, eller så kommer vi från Mars och Venus. Sällan eller aldrig når vi fram till varandra. Frågar vi konsten, litteraturen eller dramatiken, verkar vi vara ett gäng känslomässiga analfabeter.

Varför är det såhär? Hur svårt kan det vara?

För det första – jag tror att det som man inte riktigt kan verbalisera, är också svårt att känna fullt ut. Jag kan inte sätta fingret på det, säger vi. Och den förlösande förtroligheten vi önskar så hett, stannar som ett vagt fladder av obehag i magtrakten.

Det är min upplevelse att människor ägnar mycket tid åt att förstå VARFÖR de mår som de gör, men mycket mindre tid åt att verkligen förstå exakt VAD det är de faktiskt känner. Jag tror att den ”ospecificerade” oidentifierade känslan kan vara destruktiv. När vi inte riktigt kan sätta fingret på hur vi mår kan vi istället bli besatta av att hitta orsaken till det där vaga obehaget. Vi vill så gärna hitta den magiska nyckeln, den där insikten som ska befria oss. Vi börjar gräva i vårt förflutna, eller älta vad någon sade och gjorde. Eller vad någon annan inte sade och inte gjorde.

Naturligtvis finns det ett element av sund självbevarelsedrift att hitta orsaker och samband. Givetvis kan vi fortfarande behöva gräva i vårt förflutna för ökad förståelse, självinsikt och läkning. Och givetvis kan vi ibland behöva våra neuroser. En lagom dos av psykologiska försvar kan vara det som håller oss över ytan om de där känslorna är för övermäktiga för att hantera på en gång.

Trots detta är det svårt att hantera många av de mer vardagliga hot vi möter. Ett problem är att hotbilden inte är konstant. Ena dagen kan jag garva åt polarens råa skämt, nästa dag vill jag bara dö av hens ord. Då vilar kanske inte den läkande kraften i att älta vad som var skillnaden de olika dagarna, utan snarare i att försöka förstå exakt VAD jag kände den där dagen det blev så fel. För kan jag berätta det är chansen så oerhört mycket större att min vän förstår mig. Mina ord handlar då om att idag måste du vara rädd om mig, idag behöver jag det. Risken med det orsaksorienterade förhållningssättet är att jag blir väldigt fokuserad på vad min vän gjorde. Då ligger skuldbeläggandet och därmed konflikten bara ett par förflugna ord bort. Och min vän blir förvirrad: när får man skämta och när får man det inte?

Men varför blir det så? Varför är det så svårt att berätta hur vi känner att vi tycks helt oförmögna eller för uppgivna att ens försöka?

Jag tror såhär: känslor är generellt underskattade och undervärderade, ofördelaktiga sakförhållanden är det inte. Därför tenderar vi att berätta om jobbet, bolånen, barnen, bilen, kärlekslivet, när någon frågar hur det står till. Vi lämnar en upplysning om sakernas tillstånd tillsammans med en förhoppning (och i värsta fall en kravfylld förväntan) att den andre ska begripa exakt vilka känslor som dessa tillstånd väckt inom oss.

De flesta av oss är inte dumma. Vi kan ana att ett graviditetsbesked är en glad nyhet och att en skilsmässa inte är det. Men exakt HUR det känns att vara nyskild och/eller på smällen, det kan vi aldrig veta. Och det är här som många av våra relationer börjar kryssa genom minfält fulla av slukhål. Vi tycker att vi lättat vårt hjärta, men egentligen har vi bara dragit ett infosjok med ett outtalat krav på förståelse. Och sedan blir vi arga när vi blir snuvade på förståelsen och kanske, i värsta fall, serverade ett jävla RÅD!

Jag befann mig för några år sedan i en låg period. I efterhand kan jag se att jag nog var kliniskt deppig, men det var ingenting jag förstod då. Humörmässigt kände jag mig ganska stabil. Däremot hade jag ingen som helst energi. Jag var konstant trött och vad värre var, var att jag inte klarade av att sköta mina åtaganden. Jag glömde allt. Skrev jag upp något i kalendern glömde jag att titta i den. Att ständigt misslyckas blev till slut väldigt ångestfyllt och jag förstod inte hur jag skulle ta mig ur min situation. Under denna period hade jag en väninna av det konstruktivare slaget. Ju mer jag beklagade mig över att tillvaron inte fungerade, desto fler konkreta råd fick jag av min vän. Glömmer du åtaganden – skriv upp dem i kalendern, kommer du inte upp på morgonen – sätt väckarklockan, blir ingenting gjort – gör en checklista. Som att det var okunskap om att kalendrar existerar som stod mellan mig och det välfungerande livet. Och efter varje samtal kände jag mig dum och tillplattad på samma gång.

Vad jag inte förstod var att jag aldrig pratade om hur jag kände. Jag pratade så lite om hur jag kände, att jag inte ens kunde förnimma känslorna. Men eftersom de ändå fanns där manifesterade min intelligenta kropp min ledsnad genom glömska och energilöshet. Och hur skulle min vän kunna vara den förtrogna lyssnare jag behövde om inte ens jag själv visste vad jag kände?

Vad är kontentan av detta? Att känslor är viktiga. Att vi behöver öva oss på att berätta hur vi känner. Ju mer vi berättar, desto lättare är det att faktiskt identifiera alla känslor. Men vi måste vara noga med vad vi berättar. Vill vi ha goda råd kan det vara bra med ett infosjok. Men vill vi bara bli förstådda, då är det bättre att fokusera på känslan. De yttre omständigheterna får så mycket uppmärksamhet ändå.

Sara Kihlman Wibe

Sara Kihlman Wibe är violinist, sångare, skådespelare och en allmänt klok person. I anslutning till För sensibelt begåvade har hon agerat bollplank i utvecklingen av föreställningen. För några år sedan samarbetade hon även med För sensibelt begåvades upphovsman i bandet kring hennes musik-alias Once Upon A Girl och medverkar på skivan Just like they do in France. Nu bor hon i Mora med man, barn och katt och sprider därifrån via digitala medier sitt allmänna klokskap och en underfundighet som många av oss hoppas till slut minst ska bli en bok.

Rapport från Ratatouille-fabriken

Det blir som att man mutar kroppen när man överanvänder den. ”Här, ta den här chokladkakan och sluta gnäll nu.” ”Nehej? Men en Napoleonbakelse då? Då håller du väl tyst?” Så har det låtit i konversationen med min kropp ett bra tag nu. I allt detta nya jag stundtals livrädd tagit mig för så har det varit ren muta som har fått det att gå ihop. Mutor i form av godis, bakelser och serier för hjärnan.

Jobbar nu i stället lite extra på att vara snäll mot mig själv. Håller på att varva ned, vänja mig med det här nya livet och då är det dags att få balans igen.

Det är ju nämligen så förrädiskt det där. Och en klok vän och kollega formulerade det så bra själv häromdagen. Hon beskrev hur man i en period med mycket utmaningar lever i ett ständigt adrenalin-rus och kroppen förväntar sig då bara belöningar för att få det där härliga dopaminet. Snabbaste vägen? Kolhydratrik mat. Som egentligen inte alls är någon belöning i längden.

Missförstå mig inte. Jag har inget mot kolhydrater, där tror jag på balans. Kommer aldrig ge upp mina bakverk. Men fast jag är galen i allt sött så får det mig i överskott helt speedad. Det behövs liksom int. Är sån ändå.

Så idag var det Ratatouille-fabrik. Följde min franska mammas enkla recept och drömde mig bort till Provence och den tid jag ska få återuppleva redan nu i sommar.

Min franska mamma gick tyvärr mycket sorgligt bort för två år sedan. Mamman i familjen som mer eller mindre adopterade mig sedan jag undervisade deras dotter i engelska i Chambéry i Frankrike för nu nästan tjugo år sedan. Hon gjorde ofta en Ratatouille som jag härmar både för att det är så gott, så nyttigt men också för att det för mig till en annan plats.

Det här är ju inte precis nån mat-blogg. Och int är jag nån mästerkock. Jag gör lite som jag känner bara. Men jag är bra på klok-mat till vettig peng. Ratatouille och Gazpacho blir ju aldrig lika gott som när tomaterna fått mogna långsamt under varm sol i egen trädgård. Hur ofta sker det i Sverige. Aldrig, typ. Men gott är det ändå när man tar riktiga tomater. Glöm burktomaterna tycker jag. Det här är som jag gör.

Vi kör:

Rätt många Tomater
Olivolja

1 Squash
1 Aubergine
2-3 Grön paprika
Timjan (gärna färsk)
Basilika (gärna färsk)

Börja med att skålla tomaterna. Det vill säga, koka upp dem så att skalet börjar spricka. Spola dem i kallt vatten och skala dem. Skär dem i bitar och ställ i en skål. Fräs squash och aubergine i bitar i olivolja, salta och peppra lite redan nu. När de börjat mjukna och bli lite gyllene så gör samma sak med paprikan i. Det finns de i Frankrike som tror på att fräsa alla grönsaker för sig först för bästa smaken. Men det orkar inte jag.. Nån måtta får det va. När alla hårdare grönsaker har börjat mjukna lite så häller jag i tomaterna och sen låter jag allt koka under omrörning då och då länge. Kryddar med färsk kryddorna som det känns bra.

Ätes till typ allt. Gott enkelt bröd. Till fisk. Till kött om man äter det.

Jag gör en rejäl kastrull och har ett par dagar.

BON APPETIT!

Älskar alla fina blommor jag fått i samband med föreställningarna. Galet härlig arbetsförmån. Imorgon spelar jag igen! Fullsatt salong – igen! Till och med verkar det som om 6 personer för mycket bokat bord, folk som ej har biljett.. Hoppas att det löser sig, men är du en av dessa rekommenderar jag att du mejlar oss på info(at)bonjouramour.se. Fullsatt igen om två veckor! Den 2:a april däremot förbryllar mig, för där har jag en hel del platser. Varför då liksom? Superpassande om du vill ha en plats då, för då går det! Biljetter hittar du här på Ticnet.

Våga leva mottaglig

Är du mottaglig? Använder du dina känslospröt? Jag talar idag inte bara till dig med dom av extra känslig sort utan till alla människor som föds med en känslomässig förmåga.

Alltså, alla.

Igår på mötet med Sveriges Förening för Högkänsliga valde jag att berätta om tanken bakom hela föreställningen. En vision om att lyfta känslighetens betydelse inte bara för oss högkänsliga, utan för alla oss människor, och med redskap som humor och distans försöka lyfta ett ämne som på många plan i vårt samhälle, nästan snarare på rutin än med äkta medvetenhet, tenderar att undvikas.

Samtal med föreningsmedlemmar under mötets gång väckte ännu mer tankar. Jag mötte individer som berättade om den motvilja det väcker att tala om känslighet. Hur det bemöts som något slags New-Age-flum. Eller något som man överhuvudtaget helst inte befattar sig med. Eller, hur högkänslighet, tyvärr, trots det faktum att det är en egenskap – bemöts som en typ av märklig diagnos. Jag har skrivit om det förr: ”Är inte det där med högkänslighet bara ännu en ursäkt för alla jobbiga människor?”.

Ända sedan jag började läsa om forskningen kring högkänslighet så slog det mig hårt att det som ofta lyfts som karakteristiska kännetecken är symptomen på en överstimulering – snarare en egenskapens praktiska funktion.

Det stör mig. För även om vi är många högkänsliga som inte förstått oss på vårt drag och därför har levt jobbiga liv där vi försökt leva som någon vi inte är – i vår medfödda finslipade anpassningsförmåga – så är det inte det som definierar oss.

Med detta som grund kan jag nästan förstå att det säkerligen finns många som kanske inte ens vill kalla sig högkänsliga – fast de är det. Även varför föreningen fortfarande har så pass många mer kvinnliga medlemmar, fast lika många män som kvinnor föds högkänsliga. I dessa termer är det inte ur den traditionella bilden på manlighet, som vare sig vi vill eller inte fortfarande hägrar, särskilt hett att bli kallad känslig.

Visst är det bra att man talar om en ökad förståelse bland lärare, med flera, för att bättre kunna värna om personer med högkänslig personlighet. Men ännu mer skulle jag vilja tala om potentialen av att födas med egenskapen av att vara högmottaglig. För personens egen skull, men även i exempelvis i arbetslivet, på samhällelig nivå och i det allmänna sociala livet.

Nu kommer vi till det som egentligen var kärnan av mina slutsatser i arbetet som krisstöd i näringslivet och en av orsakerna till att jag ville skapa denna föreställning. Där iakttog jag naturligtvis mycket klokhet hos många företagsledningar som var villiga att arbeta med att implementera så kallade kamratstödssystem. Men även hur det känslighet hos anställda, medfött eller på grund av kris, främst sågs som något som stoppade produktiviteten och som motvilligt behövde åtgärdas.

Var kommer denna rädsla för känslighet ifrån? Denna sticka-huvet-i-sanden attityd? Varför är känsligheten, som är den djupast essentiella förmågan för alla levande varelser, något så att frukta? Varför, när en attityd av förnekelse, med förhoppningen att undvika, snarare lämnar oss fortsatt okunniga om vår egen fulla kapacitet.

Hela min tanke med att göra en föreställning om känslighet var att överhuvudtaget göra det. Ärligt talat tyckte jag det var nästan lite komiskt. Jag menar vem gör det, i denna logikens coola samhälle? Och varför är det egentligen alltid logik kontra känsla? Det är ju hur logiskt som helst att vara känslig – mottaglig. Att ta in med våra sinnen, processa och sedan även med logiken använda informationen så det gagnar oss.

Så därför är min fråga idag. Vågar du vara mottaglig? För det kräver mod. Vågar du välja att låta dina kanaler vara öppna och lyssna, ta in. Även när det inte alltid är bekvämt?

Visst, vi behöver alla pauser. Särskilt vi som tar in mer än vad vi ibland kan hantera. Missförstå mig inte, jag har full förståelse för all denna sortens nödvändig hantering.

Men att välja att för evigt trubba av det som gör dig till en kännande varelse är tyvärr vanligare än man tror. Och inte bara bland personer av mer normalkänslig karaktär utan säkerligen i hög grad bland många högkänsliga som ännu inte lärt sig hantera sin egenskap.

Hur många okunniga högkänsliga finner vi inte bland de som överkonsumerar alkohol? Piller? Jobb? Sex? Vad du som människa, högkänslig eller ej, använder för att trubba av dina förmågor är oväsentligt. Resultatet är att du går genom livet mer eller mindre i din egen lilla värld. Vissa kanske inte har förmåga till mer? Vissa vill kanske inte mer? Det går ju naturligtvis inte att döma.

Men frågan är hur många som har förmågan att genom rätt omvårdnad och modiga livsval i stället ta vara på sin kropp och sina sinnen och därigenom faktiskt öka sin mottaglighet när så är lämpligt och därigenom öka sin kreativitet, empati och i slutändan – vad jag ur ett filosofiskt perspektiv tänker kan vara – sin medmänsklighet.

Så min finurliga lilla tanke – som jag högst medvetet inser än så länge inte är mer än ett korn i ett hav av sand – är helt enkelt att öppna tanken för en mänsklig förmåga som fått allt för lite fokus i vårt västerländska samhälle och vars funktion vi med fördel mår bra av att återigen öva upp.

Det kan va jobbigt att vara mottaglig och känna.

Visst. Men mest. Wow. Vad häftigt.

Bild på en mottaglig vattenpöl om ni undrar. Från en av mina bästa resor. Vandrade själv på Korsika en vecka. Bäst. Galet vackert. I såna lägen är det lätt och ljuvligt att vara mottaglig.

Årsmöte för Sveriges Förening för Högkänsliga

Idag var jag med om något verkligt häftigt. På en och samma gång fick jag träffa en hel hög människor av på så många sätt samma slag. Jo, men det var ju helt uppenbart.

Ni gissar rätt. Idag var det dags för årsmötet för Sveriges Förening för Högkänsliga där jag blivit inbjuden för att medverka med ett utdrag ur För sensibelt begåvade.

När Else Marie Bruhner, föreningens ordförande fram till idag, frågade mig kände jag mig otroligt ärad. Nästan lite patetiskt smickrad reagerade jag först spontant, får man väl allt erkänna. På något märkligt sätt reagerade jag nästan som om jag vunnit nåt av en högkänslighets-Oscar – fast jag väldigt snabbt samtidigt insåg att det i så fall var utan att faktiskt ännu ha presterat nåt alls. De hade ju inte sett föreställningen ännu. Med denna insikt drabbades jag såklart av en rätt påtaglig panik.

Väl på plats blev jag nog ännu lite mer nervös när det visade sig kanske inte vara de allra enklaste ljudförhållandena med mera.

Men först var det ju ett möte, som i sig visade sig vara grymt intressant och tog fokus från min noja. Jag är verkligen imponerad av föreningens arbete med att sprida information om högkänslighet. Visst, den är alldeles nystartad, men i det arbete den redan utfört har den förhållit sig ytterst objektiv och väldigt informativ. Jag har haft stor glädje av den information föreningen förmedlat.

Nu finns det så klart en uppsjö av möjligheter för vad som kan uppnås via föreningen. Hur kan fler personer nås med informationen? Personer som skulle kunna hjälpas av denna kunskap? Personer som arbetar i exempelvis pedagogiska situationer? Med mera. I allt detta glömde jag för en stund helt bort mitt uppdrag och blev en medlem bland andra.

Men så var det dags, och en mer uppmärksam skara har jag sällan mött. Märkte själv hur orden fick ett annat värde när jag helt plötsligt talade inför en grupp där jag visste att alla mer eller mindre upplevt mycket av det jag gjort. Så var det över. Vackra applåder. Och sedan otrolig feedback.

Nej, jag är sannerligen inte ensam i detta. Träffade flera liksom jag extroverta högkänsliga som kände igen sig på pricken. Men även andra som kände igen sig i det övergripande. Mycket kärlek. Betyder galet mycket.

Och alla dessa olika generationer. Allt från människor i de sena sjuttioårsåldern som nyligen fått veta om detta och så starkt önskade de visste något tidigare. Till de yngsta där en viss insikt infunnit sig tidigt. Ja, tänk om fler kunde få veta redan när de var yngre.

Tänkte mycket på att när jag står där och presenterar mitt välinrepeterade manus så verkar jag förhållandevis säker och säkert professionell – bortsett från de röda strimmorna på halsen. Ändock känns det ju som sagt verkligen inte så inombords, så denna feedback betydde på många sätt allt.

Varför har vi inte hört om det här, frågade flera. Vi vill du ska komma ut i landet, sa andra. Vi kommer till vurma sa flera stycken. Reflektioner om texten som också fick mig att inse vilka delar av manus som slår an en ton starkt.

Ja, ni fattar. Det var verkligen så här från så många. Börjar känna mer och mer att denna föreställning har en verklig betydelse. Så himla glad.

Kram på er.

Tycker absolut ni ska gå med i Sveriges Förening för Högkänsliga. Särskilt om ni är engagerade i att sprida informationen. Det kan vara som stöd eller som aktiv medlem! Gör’t. Och har du ännu inte sett föreställningen, passa på att boka din biljett. Fullt nu på onsdag, men veckan därpå finns en hel del platser, den 2 april. Sen är det nästan fullt, pånär någon biljett igen. Passa på. Jo, detta är ändå exklusivt. Och du som redan sett och gillade, passa på att tipsa folk du känner medan tid är.

Du är vad du är – och det räcker gott

Du kanske är en av de lyckliga som kände till hemligheten redan från början? För dig var det kanske alldeles sjävklart? Inte ens något du ifrågasatt? Men för många av oss, både högkänsliga och även normalkänsliga är det lätt att definiera oss själva utifrån vad vi åstadkommer och hur andra speglar våra prestationer i stället för vad vi är.

Mia Törnblom gjorde allt ett bra jobb när hon för några år sedan lyfte skillnaden på självkänsla och självförtroende. Att definiera sig själv utifrån vad man gör är nämligen en ständigt övergående lycka medan insikten om att vi bara är, är det som varar.

Det här skriver jag förnumstigt som om det är nåt jag alltid vetat. Tvärtom.

Du är aldrig bättre än din senaste prestation finns det ett uttryck som heter. Ett uttryck som må vara sant ur ett prestationsperspektiv. Arbetar du med något som bedöms offentligt så är det ditt senaste alster som bedöms och plötsligt är du i omvärldens ögon ett med din prestation. Eller är du verkligen det? Kan faktiskt vara särskilt viktigt att fundera på när det går bra. Vad är du?

Som skådespelare så talas det mycket om detta då det är lätt att förväxla ens arbetsmaterial – sig själv – med sig själv. Lättare att separera måhända om man i stället arbetar med ett separat objekt, låt säga, sälja blommor.

Många skådespelare behöver arbeta med andra saker tidvis för att få kassan att gå runt. Något som är helt självklart i många andra länder – man är inte mindre skådespelare för det. I exempelvis England, ett land med ett fantastiskt utbud av skådespelare så brukar uppföljningsfrågan om du svarat att du arbetar som skådespelare vara: ”Jaha, vilken bar arbetar du i?” Här i Sverige är det dock mindre väl sett, det är nästan finare att gå på a-kassa än att varva med andra sysslor – eftersom om du gör nåt annat – ja, då är du ju plötsligt inte längre bara skådespelare. Mycket tråkigt tycker jag – eftersom andra erfarenheter i det största berikar oss som faktiskt ska kunna gestalta alla sorters människor.

Jag fick för omkring tio år sedan insikt om att jag alltid definierat mig utifrån vad jag gör och att jag i allt för hög grad låtit det påverka hur jag mår. Är däremot född med ett makalöst självförtroende – en tilltro till min förmåga – som säkert delvis kommer från mina föräldrar som alltid också gått sina egna vägar om än inom olika områden. ”Hur svårt kan det va?” är lite familjeattityden. Synd var dock att det här med självkänslan och egenvärdet var så satt på efterkälken. Och självkänslan, det är ju den som får oss att må bra i det långa loppet, oavsett våra bedrifter.

Jo, jag vet det nu. Jag har varit på den absoluta botten i livet och ändå blivit älskad. Jag har nått framgångar men ändå inte mått så himla mycket bättre för det. Mycket vill ju oftast bara ha mer. Tricket är att må bra oavsett.

Trots de här insikterna så märker jag hur höjdrädd jag blir nu när saker går rätt bra med detta älskade projekt jag arbetat med så länge. Och hur lätt det är att ständigt flytta fram gränserna. I somras var målet att göra en föreställning. Med eller utan stöd. Sen fick jag plötsligt stöd. Då blev målet plötsligt ett annat – mål med konkreta försäljningssiffror, men påminde jag mig då, viktigast var kvaliteten på föreställningen. En lyckad premiär. Det fick jag – och då blir målet över en natt ännu större.

Jag hoppas ni följer med i mitt resonemang. Jag talar alltså inte bara om mitt eget projekt utan hur många av oss fungerar överhuvudtaget. Vi stirrar oss så lätt blinda på nästa steg i stället för att se vad vi redan åstadkommit. Ironiskt när man som jag gör en föreställning som handlar om att våga vara unik, ta hand om sig och älska sig själv som man är.

För jo, jag kommer på mig själv med att fastna i tankarna på de som inte skrattar riktigt så mycket som jag vill. De som verkar vara väldigt högkänsliga i publiken men som kanske inte känner igen sig för att jag är så himla extrovert gentemot majoriteten. För såna finns ju så klart! Hur jag stör mig på media som det i sanning är en utmaning att få göra sig hörd hos. Ja, allt som fortfarande återstår.

Detta trots att jag i det närmaste överrösts med uppskattning i alla former. Visst är det knas?

Så idag – med mängder av kärlek i bagaget från gårdagens föreställning, så påminner jag mig igen. Jag är inte vad jag gör. Jag är ju bara Sarah som är rätt skön även små-mullig, även när hon gör fel, även när hon gråter, även när hon tappar humöret. Just för att jag är jag. Inte för att jag gör massa saker.

Kom ihåg det du med. Som högkänslig är det så lätt att fokusera på bristerna för att vi är så rackarns bra på att vara vaksamma och förutseende. Men nu ber jag dig använda ditt berömda fokus – som faktiskt är väldigt bra när du inte blir distraherad – och fokusera på allt som gör dig till du. Låt oss göra det va?

Nästa vecka är helt slutsåld. Smockfullt! Fantastisk kul. Sen är det roligt, för att jag har försökt hitta en logik i varför olika dagar säljer som de gör. Har inte hittat någon. För onsdagen därpå finns en hel del platser – däremot inte många tisdagen därpå. Sista förställningen börjar redan fylla upp rejält, medan nästa sista har mest platser kvar. Jag kommer lite längre fram tala om vilka personer som vunnit mina tävlingen om biljetter! Du kan fortfarande delta! Skriv och motivera varför just du vill komma! Men du som säkert vet att du vill komma hittar biljetter här, mitt bland massa hjärtevärmande recensioner!

Vi som helst skriver när nåt viktigt ska bli sagt

”Du skriver väl på en bok hoppas jag” var kommentaren jag fick som ett kvickt glimten-i-ögat-tillägg när jag skickade ett vad jag tyckte var en snabb notis till en kille jag hade kontakt med.

För vissa av oss är inte det här med orden så mycket av en ansträngning. De är tvärtom ventilen, lättnaden, utloppet. Jag är glad för jag fick tidigt höra att det måste inte vara bra. Bara skriv. Det är ju grunden till allt man lär sig. Att inte stoppa processen, utan att bara fortsätta göra så att man utvecklas, i allt.

Igår hade jag ett samtal med min mamma efter att hon sett föreställningen. Slogs av det som jag inte tänkt på innan: Att plötsligt får närstående höra mig själv sätta ord på hur jag ser på det här med min känslighet. Mycket har de förstått men kanske inte allt. Och visst vet de att även om föreställningen är personlig och sann så är ändå det mest intima alltid mitt.

I samtalet med min mor sa jag att jag antog att jag väl var rätt mycket arg och kanske blev högljudd när jag var liten. ”Nej, inte så” sa min mamma. ”Du skrev brev.” ”När du blev riktigt sårad, då låste du in dig på ditt rum länge helt själv och efter ett tag kom det ut ett brev genom glipan mellan tröskeln och dörren.”

Det här hade jag totalt glömt bort. Plötsligt insåg jag att som jag gör idag har jag faktiskt gjort hela livet.

Skicka inte det där brevet du skrev när du var arg, säger dom. Nej, det gör jag inte längre. Idag sover jag på det, redigerar det. Men det finns fördelar med brev för oss känsliga. Vi får en möjlighet att med ord och tid i kombination formulera våra känslor på ett sätt som är mer förståeligt än vad en upprörd reaktion är.

Som jag sörjt de där tillfällena då känslorna bara runnit över och jag egentligen inte alls fått något vettigt sagt. Det enda personen på andra sidan ser är massa tårar och kanske ilska. Men den förstår ju inte varför. Det leder sällan till något gott. I värsta fall förskräckelse eller i många fall att man kanske inte ens blir tagen på allvar utan kanske till och med helt avfärdad.

Därför har jag tyckt om brevet. Jag tycker också om att jag i mitt brev har en förmåga att stå fast vid mitt ord i lugn och ro, stadigt och konkret. Något som kanske tyvärr inte alltid är fallet i en svår konversation öga mot öga med någon vars egna reaktioner kan överväldiga och distrahera från det som behöver bli sagt.

Ändå slår sällan brevet det sistnämnda när en dialog är det som är nödvändigt. Trots allt. Förhoppningsvis kan brevet dock bli en start på en fortsatt konversation. För även när man tror att man sagt allt så ändrar sällan orden känslorna. Det som liksom bara är. Oavsett hur genomtänkta orden var. Och fortsättningen på det kan bara livet ge.

Imorgon är det dags för föreställning nummer två. Åh, jo, jag är pirrig. Detta är ju bara början än så länge. Värmer gör det dock enormt att få veta att flera stycken som såg premiären- och som jag inte ens känner – har bestämt sig för att gå igen för att kunna ta med sig andra personer de tycker skulle ha glädje av den. Så fint. Några enstaka biljetter finns kvar till imorgon. Lägg vantarna på dem på Ticnet, eller på ett par några andra någon annan dag! Nästa vecka är det dock utsålt – så imorrn eller om två veckor är det som gäller. Läs gärna dom fina recensionerna som betyder massor! Varmast välkomna!

Publikens röster om För sensibelt begåvade

En föreställning är född. I fredags den 14 mars exakt klockan 19.00 kom För sensibelt begåvade till världen. En timme och fyrtio minuter lång exklusive paus. En vacker liten upplevelse som visade sig väga rätt tungt i all sin lättsamhet.

För sensibelt begåvade är en föreställning som i sanning lever i mötet med sin publik. Mitt i miljön på mysiga vurma Birger Jarl berättas ur en personlig vinkel om erfarenheter ur en känsligs liv och iakttagelser om känslighetens funktion i vårt samhälle. Skådespelaren är både uppriktig och personlig i sin historia. Men för var och en som lyssnar får historien ändå alltid sin alldeles egna betydelse vilket i det lilla rummet blir direkt uppenbart i minsta reaktion genom det trivsamma sorlet från nedervåningen. Än så länge har inte pressen varit på besök, men skriftliga reaktioner har inte låtit vänta på sig både i publikrecensionerna på Ticnet, i mejlformat, via Facebooksidan och sms. Här är några exempel:”Multibegåvade Sarah Nilsson har gjort en lyckad hybridsångteater med mycket musik, allvar och humor. Inledande sången är lika vacker som hela hennes skönt vågade berättande om sina egna erfarenheter av paradoxen att både inte alls vara som alla andra och vara expert på att vara som alla andra. Med mycket närvaro och rörlighet fångar hon publiken och visar en högkänslig personlighets perspektiv på livet. Medryckande och tänkvärt!”

”Alldeles underbart och fantastiskt på alla sätt och vis! Jag både skrattade och grät. Rekommenderas varmt.”

”Det var verkligen en fantastiskt härlig show. Du har en härlig röst och både jag och min syster (som inte är särskilt sensibel) skrattade gott mest hela tiden. Min syster konstaterade att hon kände igen sig i en del av vad du pratade om och framförallt att hon kände igen mig. För mig var det som att möta en spegelbild, och så härligt att höra någon annan sätta ord på allt på samma sätt som jag ser det. 🙂 Din energi är oslagbar, det är inte alla som kan få ett helt rum att må bra bara genom att vara, men det kan du!”

”Åh, så fantastiskt bra det var igår! Jag älskade föreställningen, skrattade mycket och fick trycka tillbaks tårar vid flera tillfällen också. Jag blev så rörd av all igenkänning och av din person som bjöd på hela dig. Tusen tack!”

Fantastiskt fint att få feedback, av alla slag, men självklart särskilt roligt med denna typ när man arbetat hårt för en föreställning om ett så nära ämne. Har du sett föreställningen får du gärna höra av dig med dina tankar – eller varför inte skriva några ord på Ticnet för andra nyfikna?

Biljetterna säljer nu riktigt, riktigt bra. Passa på att lägg beslag på några av de få biljetter som finns kvar på onsdag för onsdagen därpå är det nämligen helt slutsålt! Varmt, varmt välkomna till en ljuvlig kväll på Vurma!

Tusen tack bästa Linda Rehlin för de fantastiska föreställningsbilderna!

Premiär på För sensibelt begåvade!

Det är premiär! Sola skiner! Det är fredag!

Jag vill önska er varmt välkomna till en kväll i känslighetens tecken. Det känns pirrigt och roligt och härligt att få dela och ge denna kväll till er!

Tack brukar de flesta ge efteråt. Men jag vill ge dom redan nu! Så att det säkert blir gjort!

En sak har jag insett. Jag må stå på scenen själv och visst har jag arbetat så gott som konstant med detta i sex månader. Men jag hade ALDRIG kunnat genomföra ett projekt av detta slag utan alla fantastiska människor som har visat sig runt omkring mig.

Låt oss börja med alla mess, meddelanden och uppmuntrande hejarop det senaste dygnet – och alltid. Tänk att ni kommer ihåg och hör av er och engagerar er. Det är ju helt fantastiskt ju! Betyder massor ska ni veta, tack allesamman!

Tack alla, alla ni som delar informationen och hjälper den nå fram till en publik som kan ha glädje av detta. Det är ovärderligt!

Tack vänner som sålt biljetter och som dristat sig till att bjuda in människor av så olika slag till en kväll om känslighet! Louise, du ska ha medalj med dina 30 sålda biljetter, det vet du (är köksslav till dig när du vill, det vet du.) Men hur skulle målet annars kunna uppfyllas, att lyfta känslighetens nödvändighet till folk av alla de slag?

Tack alla i min referensgrupp som reagerat på material och tankar. Allra störst tack där till Sara Kihlman som har gjort ett helt fantastiskt jobb med att reagera och få mig att tänka till både en, två, tre och fyra gånger minst. Tack till min bästa fotograf-Mia som kom på referensföreställningen och hade kloka tankar, förutom det stöd hon och hennes fantastiska Anders gjort. Tack alla som kom på referensföreställningen och genrepet och som därmed hjälpte mig att justera.

Tusen tack till hela min familj som stått för det mesta av den mentala supporten. Med samma gener i rullning så finns det förståelse för tänkeriet i det hela som underlättar. Lite extra tack till min bror som också hjälpt mig med ljudcheck. Även till min faster Ingela som hjälpt mig ringa pressen och allmänt gjort massa reklam! Och ännu mer tack där till min mamma – aka scenografen – som hjälpt mig komplettera vurmas redan suveräna självklara miljö med kloka detaljer, som fixat podium, sytt dockkläder och även inspekterat och haft åsikter om mina.

Så vill jag tacka min justa granne som hjälper mig bära pianot så mycket han kan. (Nej, det är ingen hit just nu med ett hus utan hiss.) Tack också till yngre grannen som sätter upp affischer! Jag vill sen tusen gånger tacka Ilona som är min publikvärdinna – och världens bästa därtill. Så tryggt att ha dig vid min sida.

Jag vill tacka Jonas Nerbe, för lite tips och goda kontakter. Du om någon vet!

Johanne Hildebrandt vill jag tacka massor för att hon alltid tror på mig, ger raka råd som verkligen hjälper mig att utvecklas. Ser till att jag utvecklas! Du är min goda fe.

Jag vill tacka Robert Qwarforth som med de galet enkla medel jag utgår från i föreställningen gjort fantastiska produktioner av tre av mina sånger och dessutom inspirerat mig att tänka i nya banor i stort som smått.

Så vill jag tacka Else Marie Bruhner, ordförande för Sveriges Förening för Högkänsliga som gett mig mig goda insikter och möjligheten till referenspublik till föreställningen och glädjen att få framföra mina tankar på föreningens årsmöte.

Tusen tack till David på 4 Sound utan vilken ljudet inte kunde bli så bra som det faktiskt ändå är. En sån sak man lätt tar för givet men som har krävt sin insats. Tusen tack där även till Johan från Bose som har visat en yrkesskicklighet och en serviceanda långt över vad som kan förväntas. Utan er vet jag inte vad jag hade gjort.

Tack till bästa, bästa Sissi Thorsell som med kort varsel och bebis på armen utbildat mig så gott det går på några timmar i dockspelets ädla konst.

Så tusen tack till min älskade vän Rikke som diskuterat rörelsens nödvändighet och bollat koreografi över Skype. Massa, massa tack till bästa Jan-Erik som har utbytt tankar och filosofier om allt från manus till scenspråk och därigenom som alltid påverkat materialet.

Särskilt vill jag denna tacka mitt regiöga Tove Hellkvist som har gjort arbetet så fantastiskt roligt och hjälpt mig få ihop en föreställning av det ovanligare slaget. Ditt öga är knivskarpt och dina idéer okonventionella, roliga och kloka på samma gång. Det här var bara början!

Så vill jag stort tacka Neta på vurma som i miljoner små gester underlättat arbetet på ett sätt som får mig att känna enorm värme. Ät och drick på vurma, min kära publik, så tackar vi bäst Neta!

Självklart vill jag också tacka Kulturbryggan stort vars stöd gjorde det möjligt att att undersöka detta ämne närmare och föreställningsformen. Stockholms stad vill jag också tacka vars stöd gjorde att jag kunde få synas på Kulturtavlor staden runt och därigenom nå ut till en än större publik.

Sist, ett stort jäkla dundertack till mig själv!

Har jag nu glömt någon så vill jag att du ska veta att då är det bara för att jag är virrig och det är premiär. Allt det du gjort värderar jag och jag är så tacksam för såna människor i världen!

Ok. Nu ska jag göra mig lite fin tänkte jag.

Om det är lite tyst nu några dagar beror det på att sen tänker jag dra ur proppen något. Ikväll är det ju dessutom fest! Vill ni komma förbi – fast ni inte var på föreställningen – men GÖR det!! Jag har besök av min bästa vän från Danmark, min bästa vän från Skåne och massa härliga som jag så sällan ser och som valt att dela detta med resten av publiken. Så jag kommer passa på att stretcha njutningsnerven ikväll.

All kärlek och nu kör vi!

Du som ser det här för första gången måste undra vad för vansinnigt stor produktion detta är. Det är det inte. Den är snarare otroligt enkel, underfundig, varm och viktig. Men även en sådan kräver många, många små moment. Kom och upplev du också, en kväll i känslighetens tecken. Biljetter hittar du på Ticnet!

En vandrande paradox

”Du är en vandrande paradox” sa min pappa till mig idag i ett pepp-samtal vi hade och precis så har jag känt mig hela dagen.

Gen-repet är på något sätt en början på ett slut för en upphovsman. Fast för skådespelaren är det egentligen bara början. Upphovsmannen vill hålla kvar, fila, vill egentligen aldrig släppa taget. Skådespelaren vill se vad som händer när materialet får liv – och det får det ju med hjälp av publiken.

En paradox har jag känt mig som i mångt och mycket livet genom och det var här kännedomen om högkänslighet kom till mig som en välkommen förklaring. Förklaringen till den sociala ensamvargen, den anpassningsbara revolutionären, den inkännande utåtagerade, förutseende paranoida, rädda modiga.

Vaknade idag helt slut. Proppen på väg att dras ut, ni vet. Bestämde mig då för att försöka vara sådär klok som jag låtsas att jag konstant är gentemot er bloggläsare. Men idag var jag faktiskt det. Jag gick på massage och fick försvinna bort en timme och därefter vandra ut på Söders soliga gator. Om inte som en ny människa, så i alla fall lite mer som en människa mer i sin kropp i stället för bara i sin knopp.

Har sent omsider förstått att den här föreställningen är lite mer nära än vad jag velat inse. På alla sätt och vis. Så är det. Och så ska det nog vara.

Imorgon får den liv.

ETT! Japp. Imorgon är det alltså premiär!! Din egen biljett till För sensibelt begåvade hittar du här!