För mycket kan vara precis lagom

Föddes jag i fel land? Eller gjorde nån i släkten ett felsteg längre bak? Alltså kan det vara så att nåt eldigare blod faktiskt flyter i mina ådror? Tanken har slagit mig både en, två och tre gånger. Men nej. Är alltså norrländska. Utan dialekt. Men ändock. Norrländska från Västerbotten och Nordnorge!

Passionerad, sprudlande, energisk, levande har de sagt. Intensiv och kanske till och med för mycket säger andra. Värderingen ligger i betraktarens öga.

Jag är ju av den här utåtriktade högkänsliga typen. Den här tjejen på vilken känslorna verkligen syns utanpå. Nästan hur jag än försöker dölja dem.

Men varför ska man försöka dölja dem? För det har jag ju sannerligen försökt och försöker ibland fortfarande. Jo. Av samma gamla vanliga skäl som för de flesta: Man vill vara med. Kanske inte passa in. Men vara med.

Fast. Hur mycket ett bord än försöker kan det ju aldrig bli en stol. Ju.

Min största utmaning i livet har varit att bara att acceptera mig själv och vara som jag är. Det är nåt jag knappast är ensam om enligt studierna om högkänsliga. Som vi vrider och vänder på oss för att antingen försöka vara till lags eller kanske ibland bara för att vi kan? Med våra vassa känslospröt märker vi ju genast av när vi sticker ut. Så ska vi göra det, då måste vi mentalt sätta på oss en rustning, ta beslutet att: ”Ja, jag sticker ut och det är bra. Det finns tider när det kan vara galet svårt. Tonåren är den klassiska tiden. Men det finns fler.

Lite avis är jag på er av det mer introverta slaget. Jag föreställer mig liksom att ni är bättre på att inte alltid ha känslorna ”på display”. Jag föreställer mig också att omgivningen lättare accepterar att ni får det utrymme och den egentid ni behöver. Kan det vara så? Eller är det bara en ”gräset-är-grönare”vision? Är jag helt ute och cyklar?

Det är i alla fall alls ingen slump att majoriteten av mina kärlekar har haft sydländskt blod. ”Jaså hon är svensk Victors nya flickvän” sa en väninna till mamman till mitt ex från Bolivia. ”Neeej, hon är inte svensk…” svarade då hans mamma.

Så är det. Bland sydamerikaner och fransmän passar jag väldigt bra in och där är jag på nåt sätt lagom. Det kan va skönt. Inte är det någon som gnäller för att jag avbryter. Engagerad kallas det där. Inte är det någon som drar öronen åt sig för att jag argumenterar med passion eller säger ifrån. ”Vilken kvinna” säger dom. Och vet ni. DET om något får mig att mjukna.

Idag är jag hur glad som helst över att vara jag. Var jag än är. Älskar massa saker med min svenskhet – så länge jag får göra lite utflykter. Här är jag i en av mina favoritländer i en härligt utflippad hyllning till det passionerade levernet.

Just precis idag fick jag dessutom en komplimang just för att jag är passionerad. Tack för det Maryam. Det värmde. Right back atcha!

Känslor utanpå eller inuti. Var dom än är, är dom mest härliga bara. Jo det tycker jag.
Puss på er.

Observera, jag är fullt medveten om att det finns människor av alla sorter även inom andra kulturer. Men att olika kulturer olika tendenser är ändå tydligt. Hurra för det, säger jag. Ge oss mer olika. Det här med känslighetens plats inom olika kulturer är något jag också har tänkt komma tillbaka till. Påminn mig om jag glömmer..!

Bra ljud för er ljudkänsliga

När man gör en föreställning om högkänslighet så känns det ju i sanning som att man även ska försöka tänka på sinnesintrycken för er som kommer och tittar. Inte för att vi högkänsliga när det gäller ljudet hela tiden måste ha harpor och änglasång. Men rundgång och skarp diskant vill man ju gärna kunna undvika så bra det nu går.

Jag ska vara ärlig. Det är inte alltid så lätt som man tror. Och detta är ju en föreställning jag reglerar helt själv. Därför är förberedelserna helt avgörande.

Redan förr-förra lördagen hade jag ett första ljudcheck med min älskade bror. Då märkte vi att myggan, den lilla mikrofonen jag har tänkt använda, rundade som det heter. Alltså skapar ett vansinnigt otrevligt ljud som man inte behöver vara det minsta känslig för att vilja undvika. Detta gav mig smått panik när jag började överväga andra lösningar.

Så jag gick tillbaka till affären och berättade om mitt problem och blev inbjuden att komma in idag igen. Väl på plats finner jag inte bara min både trevliga och kunniga kontakt David på 4Sound, utan även Bose’s representant Johan i Sverige. Dessa två gossar gav mig en mindre ljudteknikerkurs, den bästa jag nånsin fått, på nästan två hela timmar, när de visade hur jag ska arbeta för att få bort de känsliga frekvenserna.

Jag är inte dum. Det är så här riktigt bra säljteknik går till. Ja, nu är jag ett fan, så nöjd att jag till och med bloggar om det. Men ändå! Jag hade ju faktiskt redan betalt. Det är så här service ska va.

Ännu känns det dock inte riktigt som jag vågar ropa hej. Inte förrän jag testat igen i lokalen. Jag är en försiktig general och en klassisk högkänslig ständigt beredd på kris. Men ändock, denna gest betydde allt för mig i läget jag är nu. Vänliga veckan – indeed!

Jag känner verkligen starkt med er som lider av hyperakusi. Själv är det något jag upplevt under mycket hög stress och det är en sann plåga för någon som lever för musik. I vardagen är jag känsligast för ljud i den meningen att de lätt stör min koncentration och jag blir lätt förskräckt av överraskande ljud. Men i mitt jobb som instruktör där jag själv väljer musiken kan jag absolut uppskatta hög volym och puls – en stund. Utanför har jag det dock helst tyst utom när jag själv musicerar. Arbeta eller sova till musik är verkligen ingen hit heller för just mig.

Om det är någon som vill komma på För sensibelt begåvade men som tvekar för att ni vet med er att ni är extremt känsliga så ska ni veta att jag absolut inte tar illa upp om man vill ha hörselskydd som reserv. Jag om någon förstår. Det lär verkligen inte behövas – det handlar mestadels om ett intimt tilltal. Ändock så kan sånt vara mycket personligt – och det är ju därför jag anstränger mig för att i alla fall förbereda så bra jag kan.

Vill ni dela med mig om på vilket sätt ni är känsliga för ljud så är ni varmt välkomna att skriva så där härligt som ni ofta gör!

PS Nu börjar försäljningen av biljetter komma igång riktigt bra. Så har ni ett favoritdatum i sikte så är det bra att sikta in sig på sitt datum nu! Biljetterna hittar ni smidigt på Ticnet! DS

Annars är man bara en liten lort

Så sa Jonatan till Skorpan i Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren. Då handlade det om att samla mod för att bekämpa en ondskefull makt. En mycket stor och viktig anledning för att ta sig ur sin bekvämlighetszon. Men det är ändå en fras jag brukar använda på mig själv för att peppa mig genom nästan vilka rädslor som helst.

Jag har ofta blivit kallad modig. När jag gjort ovanliga val och som det heter ”följt mitt hjärta”. Märkligt nog har jag själv svårt att ta det som en komplimang. Min mer paranoida, snarare än vaksamma högkänslighetssida tänker nämligen genast: ”Jaha, dom tycker alltså att jag är en komplett idiot som bara gör det ingen annan nånsin skulle få för sig att göra”.

Skämt åsida. Det här med rädsla är ett ämne som fascinerat mig ända sedan jag var liten. Jag har många minnen av hur rädd jag var som liten. Men på just den punkten var mina föräldrar många gånger fantastiska. De lugnande nämligen inte bara ner mig utan gav mig även redskap att själv hantera min rädslor. Sällan fick jag slippa undan för att jag var rädd. Jag fick i stället hjälp att våga – och vinna. Bara en sån sak som när jag under en tid var vanvettigt rädd för Riddar Kato i Mio min Mio och min pappa kom in till mig med en kavel. ”Slå honom i huvet om han kommer!”.

Under en väldigt lång tid i livet levde jag dock ändå för att undvika rädslor. Ett beteende som ledde till den värsta av alla känslor enligt mig. Ångest. Det är märkligt. Här gör man allt för att låta bli att få vara rädd och så kommer det då en ÄNNU värre känsla!

Det finns inget så plågsamt som ett liv i undvikande av rädslor enligt mig. Därför gör jag idag, så mycket jag i alla fall bara kan, tvärtom. Det vill säga. Jag gör det jag längtar efter även när det skrämmer skiten ur mig. Som den här föreställningen. Idag fem veckor innan premiär får jag stunder där jag tänker: ”Men vad är jag för en jävla idiot egentligen? Vem fan tror jag att jag är?”. Men den här idéen har ju levt i mig så länge och den ger sig inte. Då är det bara att fortsätta.

Samma sak var det den gången jag ville bryta mig ur ett förhållande. Den gången jag ville lämna ett tryggt jobb. Omständigheter som på pappret var bra men som mitt inte var tillfredställt med. På den tiden tog det flera år för mig att lyssna, en gång till den grad att jag under en två-årsperiod totalt fastnade i min ångest i ett stadium av handlingsförlamning och 20 kilos övervikt som resultat. Den värsta tiden i mitt liv.

När det sen inte går längre. När man äntligen agerar. Det är ju då man märker att själva rädslan är så otroligt mycket mer skrämmande än vad verkligheten någonsin är.

Med andra ord. Det finns rädsla som är bra och nödvändig. Men det finns också en rädsla för förändring och det okända som gör oss mindre gott. Den som kommer som en kritisk tanke efter att vi fått en en rolig lustfylld idé. Den sortens drakar behöver motstånd.

Så det är därför jag idag lever som jag gör.

Pratar med mig själv liksom så här:
”Jaha. Vad vill jag?
Jaha, det! Det låter kul!
Men åh, vad läskigt, vad ska alla tänka? Det spelar ingen roll. Kör!
Du vet ju nu att det är långt värre det du går och tänker när du inte gör.
Så GÖR. Annars är du bara en liten lort.”

Och vänner. Att vara en liten lort är helt ok också. Det är vi alla till mans. Men om det gör oss mer illa än väl. Då kan det vara dags att prova nåt nytt. Bara så. Ok?

Scenpodium, gatuskylt och marknadsföring

Är både envis och uthållig som en åsna. Hyfsat lättburet får det ju ändå gärna bli..

Det är visst en liten ambulerande teater jag håller på att skapa.

Mitt mål är en enkel föreställning som kan spelas nästan var som helst och i nära nog vilken lokal som helst. I stad som på landsbygd. Därför har jag skapat en enkel sammansättning som ska gå att flytta.

Till premiären på Vurma har jag dock insett att jag akut behöver ett litet podium till mig och pianot. Gissar väl att det borde vara en 2 x 1,5 meter stort. Har kollat på priser och det är helt vansinnigt dyrt. Så är det någon som vet hur man kan få tag i något rimligt, bättre begagnat eller till juste hyra så är producenttjejen här helt galet tacksam! Funderar annars på att bygga något med hjälp av min händiga syster och mor med lastpallar eller något. Fast lättflyttat blir ju då inte precis förnamnet.

En bra skylt precis vid entrén innan föreställning kanske jag också kan behöva. En sån där med affisch på båda sidor ni vet. Det ska jag nog fråga Vurma om ifall det kan gå.

Slutligen är marknadsföring fortsatt oumbärlig. Så är det. En föreställning är fin men folk måste också veta att den finns. Det känns galet spännande att nu kunna säga att föreställningen kommer synas på stans ståtliga Kulturtavlor. Det produktionsstöd jag fått från Stockholms stad går nästan ensamt till det. Men sedan är det dags att bemöta tidningar och andra medier kreativt och kostnadseffektivt. Kanske sitter någon på idéer här? Otroligt tacksam är jag också till alla er som delat Facebookeventet och Facebooksidan till alla ni känner!

Sånt där kommer och stör mitt huvud som just nu egentligen bara vill och behöver repa text, programmera piano och spela in nödvändig bakgrund. Men så är livet på en ambulerande teater. Spännande också ju. Problem är till för att lösas (peppar hon sig själv käckt).

Idag är det ett sällsamt vackert ljus över stan och jag tror visst Årsta-viken förtjänar lite deklamerande ur en snart färdig föreställning som heter För sensibelt begåvade.

Spännande tider!

Om ni ser någon gå och prata med sig själv

…så kan det vara jag.

Ett vänligt litet tips är att aldrig berömma en skådespelare med orden ”men tänk att du kunde lära dig alla orden”. Det är en komplimang jag tror få av oss blir särskilt glada för. Det är ju liksom vår gestaltning som är arbetet.

Med det sagt betyder det inte att orden inte betyder någonting. Och de tar sin tid att få in i kroppen. Men det funkar inte att lära sig utantill. De måste ha en grund.

Just nu repeterar jag hursom text. Konstant. Det innebär att jag går omkring och pratar för mig själv typ för jämnan. Bäst fungerar det medan jag gör något monotont som att diska, cykla, sticka eller promenera.

Jag gillar såna sysslor. Märkligt kan endel tycka – tråkigt, enformigt.

Tråkigt är ju också det värsta jag vet. Men tråkigt är det aldrig när hjärnan ges utrymme och det får den vid fysisk monotoni. Det är något i denna typen av aktiviteter som stimulerar och hjälper för att skriva sånger, memorera text och processa tankar. Bra för vilken högkänslig som helst med andra ord.

Tjej med huva, pärm under armen, mun som rör sig och blick långt i fjärran.
Det kan va jag. Säg hej!

Två veckor kvar till första publikgenomdraget med referenspublik. Fem och en halv vecka till premiär. Biljetterna hittar ni på Ticnet!

Den lyckliga luckan mellan stress och tristess

Två veckor och en dag innan första publikgenomdraget lägger jag märke till att ankomsten av måndagmorgonen fyller mig med lättnad. Äntligen får jag arbeta igen.

På min kylskåp har jag ett schema uppsatt som delar upp den egna företagarens liv i delar om arbete och vila. I och med mina övriga uppdrag som bland annat träningsinstruktör arbetar jag väldigt annorlunda tider än gemene man. Detta ledde i sin tur till att jag till slut arbetade i princip jämt och kände mig aldrig ledig. Därför blev schemat svaret.

När man själv är sin egen chef borde man ju kunna ha det hur förnuftigt som helst tänker man. En klok växling mellan aktivitet och vila så som det bäst passar en högkänslig. Men icke. Ett av mina mest tongivande personlighetsdrag har alltid varit den här samvetsgrannheten. Jag kan liksom inte göra något ”bara så där”. Jag vill göra saker ordentligt. Så att det känns bra i magen.

När det då gäller ett enmansprojekt med hur många olika aspekter som helst så tar då listan aldrig slut. Och ska jag vara ärlig, samma visa var det på jobbet i säkerhetsbranschen. Och jobbet innan dess. Och jobbet innan dess. Detta är helt enkelt min utmaning som person. Den insikten har sjunkit in. Alltid något.

Det kan fungera alldeles utmärkt för oss högkänsliga att jobba hårt i perioder – fast det kräver en rejäl sammanhängande vila efteråt. Det tar nämligen hårt på krafterna. Eftersom jag med åren fått sådan rutin på saker som träning och just sömn så kanske inte direkt kroppen tar slut. Men psyket – det är uppenbart. Försök tala med mig om något annat än detta projekt just nu. Det kommer inte mycket givande ur mig. Tyvärr.

Så frågan för mig, som ändå är en person starkt behöver stimulans lika mycket som vila: Hur brinner man lagom? Hur hittar man den lyckliga luckan mellan stress och tristess?

Huvudbudskapet i Elaine Arons bok Den högkänsliga människan uppfattar jag som att vi högkänsliga inte ska ändra oss själva. Vi ska däremot se till att välja livet som passar oss. För många av oss innebär det att välja ett yrke som ger möjlighet till den återhämtning vi behöver. Flera av oss kanske inte ens ska arbeta heltid? Då blir det en lägre inkomst att mätta munnen efter. Men det kan ha ett enormt värde och i sanning vara något att överväga med tanke på den livskvalitet det kan innebära. Lika viktigt är dock ett arbete som stimulerar eftersom vi har en tendens att gå in i allting med full energi. Då inte detta är möjligt så är det ännu viktigare med en fritid som kan kompensera.

För mig är balansen mellan aktivitet och vila mitt livs utmaning. Just nu tillåter jag mig dock vara i arbetsknarkarträsket. Det är mängder av saker kvar att göra och märkligt nog stressar nu alltså tanken på en dag av ingenting mer än en dag av arbete. Så är det bara.

Vilken tur då att jag har ett så fantastiskt roligt arbete. Och vilken tur att jag får så mycket pepp, heja och inspiration från er som följer mig. Det är helt ovärderligt i detta läge! Orden jag får betyder massor.

Med önskan om en riktigt fin måndag till er alla. Njut av era jobb. De betyder mycket mer för oss än vad vi vet. Och för er som är mellan jobb – passa på att dröm ihop lösningen just för er. Den finns.

Flickan då och kvinnan nu

Foto: Severus Tenenbaum

Hemkommen från terminens första barndansklasser. Fullsmockat med glädje och kniviga frågor. Barn håller en i sanning på alerten. Det är rakt på och rätt ut utan förbehåll. Som jag älskar det.

Hur var du när du var liten?

Det kan vara lätt att idealisera sin barndom. Det var då vi var ”så oskyldiga och oförstörda”. För en hel del har det dock varit tvärtom och detta har kanske fått prägla hela våra liv. Men för de flesta av oss var det ju varken helt svart eller vitt.

Ett väldigt vanligt grepp som i varje fall jag mött i flera former av terapi är att få betrakta sig själv som barnet man var. Barnet som kanske inte fick det hon behövde. Men som man själv nu kan ge det som då saknades. Detta är ett viktigt redskap. Att bli medveten om att det som hände då kan vi inte förändra. Men vi kan göra annorlunda nu.

För jag kan också privat bli lätt tokig på personer som precis börjat i terapi och använder ”barnet inom sig” som en ursäkt för allt de gör. Med all respekt, detta är måhända ett oundvikligt stadium under en viss tid. Men som jag själv ser det så är en förklaring just en förklaring – ingen ursäkt. När man är vuxen är man vuxen och då har man ansvar för sina val.

Men jag tänker ändå rätt ofta på mig själv som liten. Jag har otroligt starka minnen från väldigt tidig ålder. Kommer till och med ihåg vägen till affären på Mjölkudden i Luleå som vi flyttade ifrån när jag var bara tre år gammal.

Ett av mina starkaste minnen är annars ett löfte jag gav mig själv. Jag lovade att jag som vuxen aldrig skulle räkna bort barns tankar och alltid komma ihåg att de förstår mycket mer än vad vuxna tror. Ibland faktiskt till och med mer än vad de vuxna faktiskt själva förstår.

Som vuxna är vi väldigt bra på att hitta på ursäkter för tveeggade val vi gör. Bortförklaringar. Alibin till varför vi agerar som vi gör. ”Varför jobbar du så mycket?” kan ett barn fråga. Vi svarar ofta ”men man måste jobba”. Jag insåg tidigt att många människor inte bara måste jobba mycket. De vill jobba så mycket. Så säg det då.

Särskilt positiva minnen har jag från mig själv från åldern strax innan skolan började. Då var jag frimodig och följde min lust på ett sätt som jag jämförelsevis upplevde som väldigt obehindrat. Sen kom livet och lärde mig på många sätt vad som passade sig, vad omgivningen accepterade och inte och värst var det som för så många i tonåren.

Sen jag började må bättre med mig själv har jag på många sätt försöka hitta tillbaka till den där sexåringen. Vad skulle hon ha gjort? Vad tyckte hon om? Hon som nästan aldrig skämdes. Hon som med glädje och utan tvekan tog för sig av livet. Ja, nästan i alla fall. I alla fall i långt högre mån.

Visst var hon rädd. Visst var hon ledsen. Visst tog hon ansvar för tidigt. Men hon brydde sig knappast om en spydig kommentar för ironi visste hon inte knappt vad det var. Jag minns när jag insåg det första gången och hur generad det fick mig att känna.

För mig som nu arbetar med barn är det otroligt vilken skillnad det är på en sjuåring och en tioåring ur den här aspekten. Som i ett slag börjar vi bry oss om vad världen tycker. Detta gäller alla och är ett naturligt steg i utvecklingen. Men för vissa i högre mån än för andra.

Så hon som gillade hatten lika mycket då som jag nu, idag tänker jag medvetet rätt mycket på henne. För hon var inne på rätt spår. Hon lyssnade på sin inre termostat mer än omvärlden. Hon följde sin passion och hade därför en närmast outtömlig energi.

Jag lyssnar, fast rädslan från dom andra rösterna finns ju också med. Det får man acceptera. De har ju också varit läxor som jag kan använda för att hantera min omgivning

Minns du vem du var när du var liten? Minns du vad du gjorde utan att någon bad dig? Vad längtade du efter?

Kan va värt att fråga sig själv då och då. Vem är jag där innerst inne?

För alla som haft en tuff barndom, högkänslig eller normalkänslig, hoppas jag att ni upptäckt den fantastiska boken Det är aldrig försent att få en lycklig barndom av Ben Furman. Vi talar lätt om hur barndomen är orsaken till hur vi beter oss. Men Ben Furman lyfter i stället hur många som faktiskt trots helt vansinniga omständigheter har skapat sig goda vuxna liv och använt erfarenheterna från barndomen som en resurs.

Hjälp nån annan och hjälp dig själv

En del reagerar när de får höra att jag både betraktar mig som känsligare och samtidigt har arbetat som licensierat krisstöd. Jag kan förstå frågan då definitionen av en högkänslig person är en person som har lägre tröskel för sinnesintryck och som därmed är mer mottaglig för andra stämningar.

Yrken som präst och andra typer av rådgivare betraktas dock som väldigt typiska yrken för en högkänslig person. Det är yrken då man har god nytta av sin förmåga till analys och att läsa av andra personer.

För mig som person har det alltid varit så att om någon annan mår dåligt så sätts mina egna känslor åt sidan. På gott och ont. Under en lång tid såg jag till att avlägsna mig från behövande människor eftersom jag märkte att jag inte kunde reglera mitt medberoende, som det faktiskt utvecklade sig till.

Ännu senare upptäckte jag dock att denna egenskap faktiskt när så är lämpligt kan hjälpa mig själv att skaffa mig distans till mina egna problem.

Mår man dåligt ska man få må dåligt. Men det finns gränser för hur mycket man kan lösa genom att bara sitta och – må dåligt. Då kan det vara alldeles utmärkt att faktiskt få hjälpa någon som mår.. ännu sämre. Perspektiv är hjärnans bästa vän och det är vad en sån situation skaffar en.

Jag minns särskilt när jag själv råkade ut för en personlig livskris och sedan skulle tillbaka till arbetet – som krisstöd. Just den dagen upplevde en av personerna jag stödde något av det absolut värsta man kan råka ut för. Jag tvekade inför om jag verkligen var rätt person att åka ut som stöd, men valde till slut att göra det. Mycket riktigt trädde min benägenhet att fokusera på andra in och det gick mycket bra – och i längden hjälpte det även mig själv att få fokusera på en annan del av mitt liv än den som gjorde ont.

Men självklart ska vi vara noggranna med vad vi utsätter oss för för energier. Men det är stor skillnad upplever jag att frivilligt hjälpa någon än att bli utsatt för en person som bara läcker sin dåliga energi. Sånt är svårare att ta på och något som jag personligen märkt att jag därför behöver undvika i högre grad.

Nu ska jag gå på bio och se feelgood med en vän som blivit rispad av livet den senaste tiden. Hon tror säkert att jag ringt henne för att få ut henne. Men sanningen är ju att jag behöver henne lika mycket som hon behöver mig.

Sov gott och gå ut och gör nåt snällt imorrn!

Kärlek!

För sensibelt begåvade – ett delaktighetsprojekt

Ja, det är ju därför jag skriver så här till er bland annat. För att få tankar, ifrågasättanden, nya perspektiv. Men det är inte det enda sättet som För sensibelt tar in omgivningen.

Om exakt tre veckor är det dags för mig för ett rejält eldprov för mig personligen. Då ska föreställningen, i det högst ofärdiga skick den är, men med färdig text presenteras för en samling högkänsliga, inklusive ordförande för Sveriges Förening för Högkänsliga. De ska få titta, reagera och lämna sina åsikter.

För mig är denna process något av en mardröm som jag endast utsätter mig för eftersom jag med åren lärt mig hur värdefullt det är att ta in andras synpunkter medan tid är. När jag var yngre fick dock dessa mig lätt att lyssna för mycket – eller i värsta fall – ge upp.

Hursom. Hemsida, Facebook, breven ni skriver, referensföreställning. Ja allt är prov på hur man med små resurser (jag är ju ändå bara en person) kan involvera sitt samhälle i sin skapelse. För det är ju ändå för er jag skriver.

På agendan finns även planen för en föreställning i anslutning till vilken det kommer hållas en paneldialog efter föreställningen om ämnet högkänslighet. Detta kommer jag återkomma till senare.

Stor tack till denna föreställnings referensgrupp som löpande ger mig nya tankar som påverkar i stor omfattning. Mer än man själv säkert många gånger tror.

Visst, det är min historia, men ändå om ett ämne som kan betyda mycket för många.

Så tack till alla ni människor som delat med er av era livsöden. Det är så otroligt häftigt att ni skriver till mig och ger mig det förtroendet!

Tack till er alla – fortsätt att skriv!

Att vandra vidare med hjärtat lätt

När man har temperament måste man vara bra på att säga förlåt.

Många säger till mig att jag ursäktar mig för mycket. Det må vara hänt. En dålig ovana som har sina orsaker. Särskilt när jag ursäktar mig för något jag egentligen inte behöver be om ursäkt för, eller egentligen knappt menar.

Men generellt kan jag ändå tycka att många människor gott kunde be om ursäkt mer.

Hur farligt är det? Att säga: Du, jag trampade i klaveret?

Jag är stolt över att våga säga ifrån. Att kunna säga stopp. Att när det behövs kunna säga hej, hörni lyssna!

Men jag är verkligt, verkligt ledsen över dom gångerna jag sårat människor bara på grund av alla dom här känslorna som rinner över. Det är lite grand därför jag blivit bra på förlåt. Lite över-bra, då nästan. Fast ett förlåt kan ju aldrig ta bort det som hände.

Men man kan gå med öppna ögon i det som hände. Se det, erkänna det. I stället för att bygga upp något falskt alibi som rättfärdigar det rövhål man va.

Så gör en del. Men så vill bara inte jag va.

Ibland är det man själv som blir sårad. Blir riktigt sårad. Då är det lätt att tänka att jag ska hämnas hela världen. Som en kille jag kände som minsann framöver inte skulle behandla kvinnor juste mer på grund av hon som mosade hans hjärta. Tji fick hon. Inte.

Har lovat mig själv att oavsett hur sårad jag blir kommer en människa som behandlar mig illa inte få mig att bli likadan. Att låta den personen definiera allt som kommer efter. Det vore i sanning att ha blivit besegrad.

Jag tror på bra adjö, när det går. Att titta på det man trots allt hade och som var värdefullt med kärlek. För bara för att det blev fel var ju inte allt fel. Ett sånt brev fick jag idag. Tack M. Det värmde. Stort.

Om inte annat så befriar det. Ger sann frihet och ingen ånger. Allt är sagt. Måhända smärtsamt. Men i respekt.

”Jag önskar dig allt gott.” Ord som gör hjärtat lätt.

Nu går vi vidare.