Hur mycket känslor ska man tillåta sig att ha?

693_min

Jag läser just nu återigen Elaine Arons fantastiska bok ”Det högkänsliga barnet”. En bok som jag varmt rekommenderar alla, även vuxna utan barn, som är intresserade av begreppet högkänslighet. Vi har ju alla varit barn, liksom.

”Vissa högkänsliga barn kan utveckla en stark självreglering av sina känslor, kanske till och med för stark. Hur mycket känslor ska man tillåta sig att ha är en fråga som alla människor ställs inför (även om vissa har mindre val) och svaret avgörs ofta av kultur och familjestil och särskilt av vad föräldrar lär sina barn om känslomässiga uttryck. Vanligtvis behöver man inte säga något för att lära ett högkänsligt barn att kontrollera sina känslor. Det märker vad som är önskvärt.”

Det är något i den här texten som gör mig så gränslöst sorgsen. För jag vet precis vad som menas – och säkert många med mig.

Självreglering är på många sätt bra – och säkerligen helt nödvändigt för att vi ska kunna vistas tillsammans i ett samhälle. Men frågan är hur den här regleringen sker – och till vilket pris?

Hur reglerar du dina känslor?

De som redan mår bra kan ju liksom bara fortsätta med det

o_1af1t67b2bmrslrpqg8qf1uv87_new

Det finns alltid utrymme för mer upplysning. Fast ibland blir det för mycket tycker visst en del.

Häromdagen läste jag en krönika i Dagens medicin där man driver med våra diagnoser – eller kanske främst ADHD och hur det framställs i populärpressen.

Högkänslighet är ingen diagnos – men karaktären på artiklarna med ”vittnesmål” från högkänsliga i media liknar helt klart karaktären på artiklarna om personer med diagnoser.

Jag tror inte på något sätt att vi har kommit till några slutgiltiga svar när det gäller försöken att diagnosticera psykiska utmaningar. Tvärtom tror jag att vi bara är i början på den banan, med tanke på hur lite det alls har diskuterats fram till nyligen.

Jag förstår också delvis de som kritiserar vårt ”diagnos-samhälle”. När allt ska få en etikett, vem är då normal? Luckan för att passera som normal blir bara smalare – och det är inte bara positivt. Inte för att jag menar att det är så viktigt att vara ”normal”. Snarare för att det tenderar bli så viktigt att peka ut det någon betraktar som minsta avvikelse.

Jag anser att det i normalitetsnormen ska ingå olikheter. Det är helt enkelt normalt att vara olika!

Men medan vi kritiserar och till och med skämtar om floden av diagnoser och förklaringsmodeller utifrån ett helikopterperspektiv, kanske det är tid att påminna oss om betydelsen av en välkommen förklaring för själva individen som brottas med sitt liv. Vad kan en förklaring betyda för denne?

Föreställ dig att du aldrig känt dig hemma, aldrig lyckats fastän du försökt. Att du alltid fått höra att du är fel, gör fel, var du än är. Att få hjälp att hitta vägen in i en önskad gemenskap via nycklar, som diagnoser och förklaringsmodeller många gånger kan ge – det kan betyda allt.

Det är för individen som får hjälpen till ett lättare liv som förklaringsmodellerna och diagnoserna finns.

Alla som däremot redan mår bra och är nöjda – de kan ju liksom bara lugnt fortsätta med det.

Om Emil Jensen på tonårsmanér

Fotograf: Amanda Lindholm

OMG OMG OMG!!! Emil Jensen på Coop!

Ja, jag måste inleda detta inlägg PRECIS så tonårsaktigt. För som en tonåring betedde jag mig inombords, även om det kanske inte syntes utombords.

”Ska jag säga det till honom?” ”Men han har faktiskt privattid nu!” ”Men han kanske blir glad?” ”Fast nä GUD vad töntigt” ”Och jag är ju så tjock nu!” Ungefär så löd den inre dialogen när jag svettig efter måndagens klass med sonen i sjal spanade in Herr Jensen på Coop i mina kvarter.

Men hur pinsamt det på sätt och vis än är, bara MÅSTE jag nu skriva om denna händelse.

Därför att:

1) Jag har faktiskt redan skrivit ett inlägg om när jag stötte ihop med Emil Jensen – som jag raderade! (Jag veeet! Så B!!) För att jag tyckte det var så pinsamt. När det här nu har hänt TVÅ GÅNGER då måste jag nog bara skriva om det. Så vill ödet, liksom.

2) För att förra gången jag stötte ihop med honom var idag för EXAKT sex månader sen (I KNOOOOW – CRAAAZY!!). Hur sjutton kan jag minnas det? Jo, det var nämligen dagen innan vi skrevs ut från sjukhuset och det datumet, den 14 september, minns jag ju typ för evigt. Så jo, sex månader sedan var det!

3) Jag har jobbat hela dagen på ett annat inlägg som ärligt talat blev helt värdelöst (det handlade om passiv aggressivitet och kan sammanfattas: urjobbigt – eller hur? Ut med det, fram för lite aktiv aggressivitet! Eller.. Nja! Ni fattar!). Jag insåg hur värdo inlägget var, när jag arbetat på det alla de timmar lillen sov och det ändå inte var bra. Ett bra inlägg skriver sig självt! Den är grundregeln. Så jag sa till mig själv – sluta krysta fram något och ser vad som bara kommer.

Och DÅ KOM EMIL!!!

Inlägget jag för ett halvår sen skrev om Emil, men sen strök, handlade om hur jag stötte ihop med honom utanför Skrapan när jag varit på babyaffären på Åsögatan för att som ett galet jehu handla babysaker inför vår hemfärd efter vår tid på Neonatalen. Även då reagerade jag nämligen precis som idag. ”Där är han – Emil! Åh! Ska jag säga det till honom?”

Alltså ärligt talat finns det nog en hög bland er som knappt vet vem Emil Jensen är. (Förlåt Emil, men så tror jag det är.) Han är ju liksom inte Carola-känd – och frågan är om han kommer bli det, vill bli det – eller ska bli det? Men tillräckligt känd är han för att ständigt göra fantastiska turnéer med sina underfundigt kloka och egna föreställningar land och rike runt – och vi är en stooor hög människor som tycker att det nästan inte finns någon som han med ord och tanke i ett.

Jag har faktiskt skrivit om honom förut här i bloggen eftersom han skrivit en av de bästa sånger jag vet – en sång än mer aktuell än någonsin. Upptäckte honom för ungefär 12 år sedan, då när jag bodde i Malmö (minns du Anna T när vi såg den lilla föreställningen med Gonza och Mikael Wiehe på Inkonst tror jag det var?) och sen såg jag honom där ett par gånger till på olika scener.

Ärligt talat har jag aldrig sett en av hans egna föreställningar från de senaste åren. Ändå kollar jag vad han gör då och då – för han inspirerar mig! Det var honom och Jonas Gardell jag hade som förebilder när jag knopade ihop min egen föreställning. Två artister som skapat en konstform – helt enkelt utifrån sig själva – och det är bara SÅ BRA. Så enkelt kan det vara.

Så det var väl det jag velat säga till honom. Ni vet, som jag är! Jag gillar att berömma!

Men inte vågade jag.

Idag var det riktigt illa. Jag hade liksom världens upplägg. Han till och med SÅG på mig (OMG OMG OMG!! tonårsmätaren går i taket!!) när jag sa ”ursäkta” för att han skulle flytta sig i gången så jag kunde gå förbi.

Men det är ju här den här (hög)känsligheten kommer in. En blir så RUSKIGT självmedveten och hinner tänka hundra tankar om allt som skulle kunna hända om en vågade visa den här uppskattningen.

”Alltså han kommer ju typ tro jag är KÄÄÄR i honom!” ” Han måste ju ha hundra som jämt hänger efter honom, urjobbigt, nä sån vill inte jag va!” ” Klockan halvnie på kvällen – låt karln va i fred!”

Men jag undrar liksom vad det är som jag är så himla rädd för? Det är ju knappast som att Emil skulle vända sig om och utbrista ”Vem är du som har fräckheten att störa MIG i mitt PRIVATLIV??” ”Tror du jag bryr mig om DIN åsikt??” ”Jaha, du gör också föreställningar, HAHAHAHAHA, dom har man ju hört talas om – inte”.

Ikväll såg han faktiskt väldigt snäll ut. Där utanför Skrapan fick jag för mig att han tittade på mig och tänkte ”Åh GUD VAD TJOCK!” – för det var faktiskt så jag tänkte om mig själv första gången jag tog steget utanför sjukhuset efter de där sju veckorna där. Hur förståeligt som helst då att jag såg ut som en galning, på språng dessutom som jag var, för första gången två timmar borta från min nyfödde son. Men det kunde ju inte han veta – så tänk om han skulle säga nåt taskigt?

Nu har ni fått ett bra exempel på hur en (hög)känslig hjärna fungerar.

Och jag inser ju nu – att om Emil är det minsta egenkär (vilket han borde vara) så hittar han ju säkert den här texten när han googlar på sig själv nästa gång. Men då får det vara så! Nu får det liksom vara nog med fånerierna. Nästa gång bara säger jag det!

EMIL – FY FAN VAD BRA DU ÄR!

Jag har tänkt skriva till er i alla fall en gång i veckan nu framöver. Och vet ni vad? Fler För sensibelt begåvade till hösten är planen! Många har skrivit och hoppas att den ska spelas igen. Så klart den ska! För visst sjutton ska jag klara att vara både frilansande artist och ensamstående mor? Jo det ska jag! !

Jag har saknat er!

Skam på torra land. Har inte uppdaterat bloggen på över en månad! Ser nu ingen annan väg än att ger er ett blogginlägg av slaget jag annars försöker undvika: Nämligen ett allmänt ”det-här-händer”-, ”det-här-har-jag-gjort”-inlägg.

Det här är ju i grunden en blogg om högkänslighet – ur ett högst subjektivt perspektiv. Definitionen på högkänslighet är just att man som person har en lägre tröskel för sinnesintryck än gemene man och därmed behöver lite mer tid för att processa den större mängden information. Inte så att man är långsam tankemässigt, nej vi är ofta snabba som katten, men snarare emotionellt vill jag mena.

Så, det är en sån process jag har befunnit mig i/befinner mig i.

Det finns de som har sett föreställningen och undrar hur jag kan skriva om så personliga ting. Men. Det då dessa individer inte förstår, är att det jag skriver om är ju redan finito. Bearbetat. Klart!

När det däremot händer saker här och nu – ja då blir jag eremiten. Hon som likt professor Bathazar (minns ni den härliga då jugoslaviska (tror jag) tecknade serien?) går och tänker och tänker och tänker tills hon har en.. IDÉ!

Ja riktigt så går det kanske inte till. Snarare så kanske jag gråter, ältar, försöker förtränga, försöker förutse, försöker planera, försöker förstå. Eller nåt. Beroende på vad som händer. Tid tar det i alla fall.

Men kortfattat kan vi väl säga att starten 2015 har inneburit massa nytt för mig! Massor helt fantastiskt sker inombords som jag själv försöker hinna med att omfamna i den takt det går! Dock för tidigt att uttrycka.

Det har gjort att jag valt att lägga om mina planer. Jag har haft ett behov av att vara mer introvert. Därför får föreställningar för ögonblicket pausa lite. Däremot är hjärnan igång i sin mer kreativa fas – i tider som dessa – det är då nytt skapas! Inte så spännande för er – men desto roligare för mig. (Party i mitt huvud, ni vet.)

Samtidigt på det rent praktiska planet har jag levt en utmaning i och med renovering av mitt badrum. Roligt är att det blir mycket finare och säkrare. Men. Vem har någonsin varit med om en smidig renovering? Inte jag och tyvärr blev detta sannerligen inget undantag. En sann utmaning som jag hoppas ska lösas sig snart. Jag längtar så tills jag får flytta hem igen efter nu snart fyra veckor i kappsäck. Då har jag i alla fall förhoppningsvis ett ännu bättre badrum. Tack snälla ni som delar sina hem med mig nu – i synnerhet syster och svåger som haft mig på plats i snart tre veckor…

Spännande saker som för mig i alla fall är på gång:

-Jag skriver på en tv-serie. Vi är i extremt tidigt stadium men det får vara så! Kommer bli så spännande och jag längtar tills vi känner oss redo att pitcha. Men just nu har vi det bara sköj. Ni som gillar min iakttagelse- och självrannsakningshumor från föreställningen kommer känna igen er. Ja!

-Jag arbetar mer och mer med film för andra – men också mig själv. Film är liksom inspelad musik så KUL för att det kan nå ut till så MÅNGA. Den sortens medie längtar jag till nu igen efter att jag lekt med det ytterst intima (som jag även kommer fortsätta med.)

-Jag HAR fått ett ökat självförtroende efter att ha kunna ha skapa brödföda för mig själv på heltid under mer än ett år bara på en idé och helt egen mycket god marknadsföring. Det innebär att jag har tillit till mig själv och mitt omdöme. Det vill jag använda nu!

-Jag har insett att mitt privatliv är mycket viktigare för mig själv än vad jag velat erkänna innan. Därför får det leda vägen i år. Ta sin tid. Känns helt rätt, naturligt och på tiden! Jag har mina drömmar och nu får de förtur och blir verklighet.

-Jag har blivit utsedd till officiell föreläsare om högkänslighet för Sveriges Högkänsligas Förening! OTROLIGT stolt är jag och tar uppgiften på stort allvar. En föreläsning finns nu som jag finputsar på. Jag vet, ni har sett mig skämta om ämnet i föreställningen utifrån mina personliga erfarenheter. Men allt är grundat på väl eftersökt fakta – och den befästa faktan anser jag det är enormt viktigt att utgå ifrån när man vill lära omvärlden mer om detta personlighetsdrag. Detta kommer jag återkomma mer till framöver! (Funderar på en liten HSP-ordlista i menyn för alla nytillkomna läsare!)

-Jag är ju musikaltjej också, alltid. Det är ju så! Så jag är så exalterad över att jag får vara en liten del av utvecklandet av Staffan Aspegrens och Jan-Erik Sääfs första workshop för Camera – musikalen om Ingrid Bergman. Tillsammans med några av våra bästa musikalartister Sverige har, har jag en pytteroll att representera under workshopen och sjunger kör. Men mest exalterad är jag över att få följa min mentors hittills största projekt. Ännu en häftig effekt av det där samarbetet som började vid Bo01 i Malmö för idag 13 år sedan!

För övrigt så är jag så glad över att jag blivit stark nog att prioritera fantastiska som stärker och finns där villkorslöst. Oj, oj, oj vad jag för varje år mer inser ert värde. Just nu kanske jag inte visar det tillräckligt i denna intro-fas, men allt har sin tid. Någonstans handlar det om att vilja sig själv gott. När man gör det då väljer man andra som visar att de konsekvent vill detsamma.

Sen, det allra bästa till sist! VÅREN ÄR HÄR!! Har ju inte ens hunnit jubla tillräckligt för er! För ni som följt mig vet ju att jag är hon som firar Vintersolståndet nästan mer än Nyårsafton. Mer ljus för varje dag! Som yngre tyckte jag dock även mars var urtråkigt. Men, idag som äldre vet jag ju att det går så fort, så fort. Så jag njuter av varje litet vårtecken och är glad över att ge våren den tid den behöver. Förr eller senare brister knopparna och hur ljuvligt det än är gör det ju också lite ont. Ni vet. Den smärtsamma skönheten. Mellan hägg och syrén – då gråter jag av lycka.

Ja, ni ser. Jag är lite euforisk just nu, för jag börjar känna mina krafter kommer åter. Till detta nya spännande år som nu går in i sin bästa tid.

Hurra! För livet! För våren! För oss!

Vi syns snart igen! Alldeles, alldeles supersnart!

Blir förresten alldeles varm i hjärtat när jag kollar in statistiken över den tid jag inte har skrivit något nytt alls och upptäcker hur många som ändå läser bloggen helt utan något nytt. Jag tolkar det som om jag måste skriva saker som är värt att läsas även tidlöst. Som jag ville. Det värmer.

Hur man går emot strömmen

Fäst blicken på en fast punkt långt borta. Gå framåt med bestämda steg. Notera hur massan öppnar sig som ett delat hav.

När du vet vart du vill gå, gör världen plats.

Jag arbetar just nu på ett uppdrag vid Tekniska Högskolans station. Om morgonen vid åttatiden går jag av för att ta rulltrapporna upp till Körsbärsvägens uppgång.

Det är jag rätt ensam om. Nittio procent ska åt andra hållet och jag finner mig möta en oresonlig massa som ska hinna till sitt tåg, sin klass, sitt jobb.

Samma känsla kan du få av att gå Drottninggatan fram en lördag. Eller på Gröna Lund när Laleh spelar. Fast oftast är det då ändå lite fler folk som går åt varje håll. Inte som morgnarna vid Tekniska högskolan då vi som ska upp vid uppgången mot Körsbärsvägen är i så solklar minoritet.

Det är mycket som jag inte tycker om med att bo i en storstad. Jag älskade verkligen att bo i Malmö just för att man med all säkerhet stötte på minst en god vän man spontant kunde gå och fika med när man vandrade Södra Förstadsgatan fram. Så lagom mycket folk var det. Man hade tid att titta på varandra.

Likadant känner jag i mina mor- och farföräldrars Umeå där jag fortfarande alltid helst handlar mina kläder i lugn och ro med öppna blickar och igenkännande nickar.

För Stockholm är mer anonymt. Här tittar man ofta inte på varandra. Just för att kunna ta sig genom massorna.

Jag är en person som alltid har gillat att gå emot strömmen när det gäller vissa saker. Jag är uppfostrad till att våga ta ställning och säga ifrån. Trots – eller kanske på grund av min känslighet – lärde jag mig tidigt att hantera en stålsköld för mitt mjuka inre skal. På gott och på ont. En till synes hård yta som kan bedra.

Samtidigt, när det har gällt vissa saker – faktiskt de allra viktigaste – har jag inte alls varit kapabel till detsamma. Jag har så hjärtans gärna velat vara en del av strömmen och många gånger mot min instinkt försökt följa den, med alltid samma bistra resultat.

De flesta högkänsliga gillar inte att gå emot strömmen. Varför skulle vi vilja det? Vi är anpassningens och konfliktundvikarnas mästare. Vi vill ha trygghet och säkerhet och hålla oss själva och vår omgivning utom fara.

Samtidigt är det just detta flyktbeteende och förnekande av vår innersta natur som många gånger gör att vi far illa. För vi mår inte bra när vi inte ger oss det vi själva behöver.

För det är klart man inte alltid kan följa med strömmen när man är annorlunda än majoriteten. Det är givet att man då gör våld på sig själv.

Så ibland är det nödvändigt. Att fästa blicken i fjärran. På målet, det vi behöver, det vi vet gör oss gott.

Även om det är något som är annorlunda än vad omvärlden behöver.

Men när vi väl har bestämt oss, när det inte längre finns någon tvekan i vår blick, när vem som helst kan se att vi inte kommer anpassa oss.

Då följer världen. Havet delar sig och vägen är fri. Du blir fri.

Fri att vara den du är.

Du är så kär!

På skånska fick jag höra det allra raraste uttrycket. I Skåne fick jag de sötaste smeknamnen.

Är på besök i Skåne och Köpenhamn. Laddar batterier. Stärker själen.

Det var här jag liksom hittade tillbaka till mig själv. Hittade mitt folk. Hittade min lust.

Lärde mig mer om inte bara vem jag var utan lika mycket om vem jag ville vara.

Jag pratar värdelös Skånska. När jag sökte till musikalen Dåliga mänskor låg Mikael Wiehe dubbelvikt av skratt över bordet medan jag avlade mitt skånskaprov i form av Helan går på improviserad malmöitiska.

Var livrädd när jag flyttade till stan. Tänkte att de skulle tro jag var en annan dryg Stockholmare. Log konstant. Det funkade.

Hade noll förväntningar. De sa faktiskt då att Malmö var Sveriges tråkigaste stad ”men Köpenhamn är ju nära”. Så fel de kunde ha.

”Du är så kär, Sarah!” skrev en av mina bästa vänner, Anna från Lomma, som nu bor i Östersund, till mig bara härom dagen. Ett så otroligt fint uttryck. Du är så KÄR – inte av betydelsen att man är kär i någon – utan att det är du själv, du som får höra det, som är så go, så fin, så härlig!

Jag älskade det och älskade skånskan som många andra envisas med att baktala.

Under mina tio år i Skåne hittade även den latinamerikanska kulturen mig och där fick jag heta Sarita – lilla Sarah. Min kärleksfulla underbara kloka lilla M från Lund kallade mig Saring.

Jag – som annars aldrig haft ett smeknamn. Ville verkligen ha ett när jag var yngre, som de som kallades Katta, Bella eller Ullis. Försökte tvinga alla i första klass att kalla mig Sassa. Fail.

Tills jag kom till Malmö och plötsligt fick en massa smeksamma ord av en hög kärleksfulla människor.

Är kärleksladdad och euforisk. Riktigt goda vänner har den inverkan.

Kram på er!

På precis på den platsen som ni ser på bilden, nedanför mitt fönster på min dåvarande bakgård på Mäster Eriks Plan i Malmö, satt jag en dag i april 2003 och skrev sången ”Bara ser på”. Aldrig kunde jag då ha gissat att den 11 år senare skulle bli ledmotivet till en föreställning om något som kallas högkänslighet. ”Löven dansar i ring framför mina fötter. Småfåglarna kvittrar förnöjt i min berså. Blomsterlöken stretar sig upp genom jorden. Jag sitter här och bara ser på.”

Så mycket liv i varje maska

”Så mycket liv i varje maska. Så många tårar i varje stygn.”

Så brukar alltid min mamma säga när hon tittar på fint utfört handarbete.

Jag kommer från två led av handarbetande kvinnor. Både mormor, farmor och mamma själv var fenor på det mesta som kunde utföras med händerna: Vävning, makramé, stickning, virkning, makramé, broderi, sömnad, näverslöjd, tennslöjd, möbelomklädnad – ja allt.

Och det handlade nog inte bara om en trevlig hobby. Det är ett sätt att processa har jag med åren insett.

Jag minns hur min mormor, när morfar dog, stickade omkring tjugo tröjor på något år. Utöver det fick vi varje år ett par raggsockor, lite för tajta, lite för omoderna, i ett alltid likadant format paket.

Vi skrattade lite sinsemellan vi syskon: ”jaha, mormors raggsockor”. Nu är det några av de finaste minnena vi har av henne. Både sockorna – men mest minnet.

Själv är jag numer lite lat vad gäller ambitionerna i handarbetet. Det är ett skapande område där jag tillåter mig att strunta i att prestera.

Därför har jag snöat in lite på det här med sockor över åren. Ett mönster från slöjden som jag idag kan uttantill och har gjort massvis av varianter på. Det kändes stort när jag för ett och ett halvår sedan gav mormor ett par sockar från mina händer. Då var liksom cirkeln sluten.

Visst har jag gjort en del hyfsat avancerat också. Särskilt just på högstadiet när jag ville imponera visa mitt jag i egen design.

Men nu stickar jag och virkar jag mest för att jag gillar att umgås genom att göra något, för att jag gillar att låta mina händer fara och för att det hjälper mig att få ro och att tänka.

OJ vad många människor vi är som måste ta svåra beslut. Så klart helt säkert ALLA i hela mänskligheten då och då. Det vittnar bloggens statistik om, som totalt gått i TAKET sedan gårdagens inlägg. Åtta gånger så många fler läsare dessa två dagar än någonsin annars.

För sensibelt begåvade är ju till stor del ett projekt om det psykologiska begreppet högkänslighet. Men inte bara. Jag ville från början lyfta det här med egenskapen känslighet i allmänhet. Lyfta funktionen i egenskapen för ALLA människor – på ett sätt som jag anser sällan görs i vår västerländska kultur. För vår känslighet kan inte intellektualiseras bort. Den är något som vi alla – högkänslig eller ej – märker av i svårare tider. Exempelvis som när vi ska ta stora beslut eller hantera livsomvälvande förändringar.

Under sådana tider fungerar vi olika.

Själv är jag en sån som liksom de berömda mars-männen som enligt Grey går in i den omtalade grottan.

Jag har liksom ingen energi kvar till andra just då när det är som allra, allra värst. Försöker jag ignorera detta faktum visar sig snabbt den korta stubinen. Dumheter jag annars filtrerar bort har jag absolut noll tolerans för och jag skriker stopp högt och tydligt. Kan va precis hur osensibelt begåvad som helst.

Det gillar jag inte.

Därför låser jag till slut hellre in mig ett tag. Eller tar mig ut i den gröna blåa tystnaden.

Uttrycket minskar – för att intrycken överväldigar.

Men händerna arbetar på.

Och är sinnet svart blir färger vitamin. Som synes.

Karamellsockar till någon. Vem?

Vi får se!

Att ta svåra beslut

Ingen människa kan förutse alla risker. Ingen människa kan lista ut alla möjliga utgångar. Ingen människa bär alla andras välmående på sina axlar.

Likväl är det precis detta som så många högkänsliga försöker göra.

Vi slår knut på oss själva i våra försök att göra det ULTIMATA valet. Ta det PERFEKTA beslutet.

Att vara högkänslig och i positionen av stora livsbeslut är inte något jag vill rekommendera någon.

Åh vad jag många gånger önskat att jag vore en person som tog livet mer med en klackspark. En person som inte tänkte så mycket. Kanske till och med en person som inte stod ut med jobbiga tankar och därför naturligt förträngde mer.

Men sån är inte jag. Jag har aldrig kunnat förtränga saker. Jag har alltid varit sån som tittat det som gör ont i ögonen tills jag antingen blir avtrubbad – eller tar ett beslut som ändrar situationen.

Alla mina största livskriser har nästan alltid sammanfallit med stora val. Val som måste göras men som inte är självklara.

Varje val har ju sina vinster – och förluster.

Minns ni filmen Sliding doors med Gwyneth Paltrow? En film där vi får se hur olika hennes liv utvecklat sig beroende på om hon hinner mellan skjutdörrarna till den specifika tunnelbanan – eller inte. En historia med alternativa slut.

Elaine Aron (forskaren bakom begreppet Highly Sensitive Person) skriver själv på sin sida om denna mycket typiska högkänsliga egenhet i texten ”On making decisions”. Hon skriver både om exempel och knep och lyfter specifikt hur vi inte ska skämmas över att vi är så här.

Så klart inte. Vi ska inte skämmas för något!

Men. Det kan ändå vara skönt att minnas att du är inte ensam.

Och. Påminnas om att det finns en anledning till att du är så otroligt grundlig när du tar beslut. Och. Att den anledningen många gånger faktiskt är mycket ädel.

Men ibland är det till slut ändå bara att hoppa. Sannerligen. Ibland måste vi hoppa.

Tänk gärna och mycket – men gör i slutändan hellre någonting än ingenting.

I slutet av min beslutsprocess – när jag bestämt mig men ändå är rädd – brukar jag påminna mig om att vi oftare ångrar det vi inte gjorde än det vi gjorde.

Och fördelen med att innan ha vridit och vänt på alternativen är i alla fall att även om det sedan gick fel så vet jag varför jag valde som jag gjorde.

Fast.

Det blir ju nästan aldrig fel med de medvetna besluten.

Det BLIR ju!

De är snarare de omedvetna, de vi tar indirekt för att vi är rädda, de som snarare handlar om att vi låter bli att agera – det är dom som fängslar oss.

Det brukar jag tänka på innan jag hoppar.

Så skönt det är då.

Då är man fri.

Men processen dit var banne mig förjävlig..

Hon skrev även när hon var ledsen

”Kära Sara Ljungecranz. Du tror kanske att jag skriver så här till en massa barn. Men så är det inte. Det är bara till dig jag skriver så här i nån sån här brevväxling. Alla andra får ett brev och sedan punkt. Varför skriver jag till dig då? Jo, för det finns någonting i dig som jag tycker om. Du skulle inte fara så illa i världen om det inte fanns en överkänslighet i dig som beror på att du känner och tänker lite mer än dina jämnåriga.”

Så skrev Astrid Lindgren i ett av sina brev till sin unga brevvän Sara som hon fick kontakt med efter att Sara skrivit och klagat på filmatiseringen av hennes böcker. Ja, så här rart började inte brevvänskapen. Men detta utvecklade den sig till.

Åh, jag hoppas verkligen att ni har tagit er tid att se dokumentären om Astrid Lindgren! Så mycket tid vi lägger på serier och böcker som bara som försvinner efteråt. Men denna lilla dokumentär ger tiofalt tillbaka den tiden den tar.

Den inte bara berättar historien om en av våra största författare och svenska kulturpersonligheter. Den ger även viktiga aspekter på vår politiska situation idag. Dessutom kommer den ge dig hög igenkänningsfaktor, du andra känsliga eller högkänsliga människa därute. Den visar bakgrunden och kanske förklaringen till de fantastiskt känsliga historier hon skrev till barn om livets alla aspekter. Sagor om allt från mörkaste Katla-död till ljusaste vårskrik.

Jag tänker inte drista mig till att uttala mig om huruvida Astrid Lindgren var högkänslig eller ej. Men utifrån den beskrivning både andra och hon själv ger av sin person kommer säkert du precis som jag när du ser dokumentären slås av möjligheten.

Om inte annat så såg hon sannerligen och förstod den unga Sara Lagercranz som hon beskrev så träffsäkert som man någonsin kan beskriva vad som precis låter som en högkänslig ung person.

Det finns mängder av högkänsliga och känsliga människor som kanske inte alls bär sitt känsliga ansikte utanpå. Mängder som hittat sin styrka i livet, trots allt, och använder empatin och insikten till att förändra världen.

De uträttar storverk. Men hemma kanske livet ändå är mycket tyngre än någon kan förstå.

”Skriver du när du är ledsen också?” frågade en journalist. ”Ja, annars skulle det inte bli nåt.” svarade Astrid.

GOTT NYTT 2015!

Med mitt års absolut lyckligaste ögonblick vill jag önska er alla ett Gott Nytt 2015!

Bilden togs av fotograf Linda Rehlin efter självaste premiären av För sensibelt begåvade fredagen den 14 mars på vurma Birger Jarl. På bilden är hela den konstnärliga arbetsgruppen samlad, som inte bara innehåller regiöga, och konstnärligt, scenografiskt och koreografiskt bollplank – utan även några av mina absolut närmsta vänner i livet och min egen mamma.

Här slappnar vi av, fånar oss, har kul, skrattar och gläds åt att vi klarade det!

Jag klarade det!

Jag kan knappt med ord beskriva känslan efter att ha genomfört en för mig så pass stor utmaning som det innebar att helt ensam ställa mig på scenen och berätta om något av det allra sårbaraste inför ett helt rum av människor.

När så tårar avlöste skratt som förvandlades till applåder kände jag mig både så lättad, lycklig och stolt! Helt euforisk över det faktum att jag dessutom fick dela ögonblicket med så många människor betyder så mycket för mig.

2014 har också medfört mycket sorg, rädsla och smärtsamma adjön.

Men det är minnet av att VÅGA och VINNA som jag kommer ta med mig vidare!

Tack alla ni som jag fått möta under året. Jag är så oerhört tacksam för det jag har fått dela med er!

Jag önskar er en helt underbar nyårsafton och ett riktigt GOTT NYTT ÅR!

Er tillgivne
Sarah