Är du mottaglig? Använder du dina känslospröt? Jag talar idag inte bara till dig med dom av extra känslig sort utan till alla människor som föds med en känslomässig förmåga.

Alltså, alla.

Igår på mötet med Sveriges Förening för Högkänsliga valde jag att berätta om tanken bakom hela föreställningen. En vision om att lyfta känslighetens betydelse inte bara för oss högkänsliga, utan för alla oss människor, och med redskap som humor och distans försöka lyfta ett ämne som på många plan i vårt samhälle, nästan snarare på rutin än med äkta medvetenhet, tenderar att undvikas.

Samtal med föreningsmedlemmar under mötets gång väckte ännu mer tankar. Jag mötte individer som berättade om den motvilja det väcker att tala om känslighet. Hur det bemöts som något slags New-Age-flum. Eller något som man överhuvudtaget helst inte befattar sig med. Eller, hur högkänslighet, tyvärr,  trots det faktum att det är en egenskap – bemöts som en typ av märklig diagnos. Jag har skrivit om det förr: ”Är inte det där med högkänslighet bara ännu en ursäkt för alla jobbiga människor?”.

Ända sedan jag började läsa om forskningen kring högkänslighet så slog det mig hårt att det som ofta lyfts som karakteristiska kännetecken är symptomen på en överstimulering – snarare en egenskapens praktiska funktion.

Det stör mig. För även om vi är många högkänsliga som inte förstått oss på vårt drag och därför har levt jobbiga liv där vi försökt leva som någon vi inte är – i vår medfödda finslipade anpassningsförmåga – så är det inte det som definierar oss.

Med detta som grund kan jag nästan förstå att det säkerligen finns många som kanske inte ens vill kalla sig högkänsliga  – fast de är det. Även varför föreningen fortfarande har så pass många mer kvinnliga medlemmar, fast lika många män som kvinnor föds högkänsliga. I dessa termer är det inte ur den traditionella bilden på manlighet, som vare sig vi vill eller inte fortfarande hägrar, särskilt hett att bli kallad känslig.

Visst är det bra att man talar om en ökad förståelse bland lärare, med flera, för att bättre kunna värna om personer med högkänslig personlighet. Men ännu mer skulle jag vilja tala om potentialen av att födas med egenskapen av att vara högmottaglig. För personens egen skull, men även i exempelvis i arbetslivet, på samhällelig nivå och i det allmänna sociala livet.

Nu kommer vi till det som egentligen var kärnan av mina slutsatser i arbetet som krisstöd i näringslivet och en av orsakerna till att jag ville skapa denna föreställning. Där iakttog jag naturligtvis mycket klokhet hos många företagsledningar som var villiga att arbeta med att implementera så kallade kamratstödssystem. Men även hur det känslighet hos anställda, medfött eller på grund av kris, främst sågs som något som stoppade produktiviteten och som motvilligt behövde åtgärdas.

Var kommer denna rädsla för känslighet ifrån? Denna sticka-huvet-i-sanden attityd? Varför är känsligheten, som är den djupast essentiella förmågan för alla levande varelser, något så att frukta? Varför, när en attityd av förnekelse, med förhoppningen att undvika, snarare lämnar oss fortsatt okunniga om vår egen fulla kapacitet.

Hela min tanke med att göra en föreställning om känslighet var att överhuvudtaget göra det. Ärligt talat tyckte jag det var nästan lite komiskt. Jag menar vem gör det, i denna logikens coola samhälle? Och varför är det egentligen alltid logik kontra känsla? Det är ju hur logiskt som helst att vara känslig – mottaglig. Att ta in med våra sinnen, processa och sedan även med logiken använda informationen så det gagnar oss.

Så därför är min fråga idag. Vågar du vara mottaglig? För det kräver mod. Vågar du välja att låta dina kanaler vara öppna och lyssna, ta in. Även när det inte alltid är bekvämt?

Visst, vi behöver alla pauser. Särskilt vi som tar in mer än vad vi ibland kan hantera. Missförstå mig inte, jag har full förståelse för all denna sortens nödvändig hantering.

Men att välja att för evigt trubba av det som gör dig till en kännande varelse är tyvärr vanligare än man tror. Och inte bara bland personer av mer normalkänslig karaktär utan säkerligen i hög grad bland många högkänsliga som ännu inte lärt sig hantera sin egenskap.

Hur många okunniga högkänsliga finner vi inte bland de som överkonsumerar alkohol? Piller? Jobb? Sex? Vad du som människa, högkänslig eller ej,  använder för att trubba av dina förmågor är oväsentligt. Resultatet är att du går genom livet mer eller mindre i din egen lilla värld. Vissa kanske inte har förmåga till mer? Vissa vill kanske inte mer? Det går ju naturligtvis inte att döma.

Men frågan är hur många som har förmågan att genom rätt omvårdnad och modiga livsval i stället ta vara på sin kropp och sina sinnen och därigenom faktiskt öka sin mottaglighet när så är lämpligt och därigenom öka sin kreativitet, empati och i slutändan – vad jag ur ett filosofiskt perspektiv tänker kan vara –  sin medmänsklighet.

Så min finurliga lilla tanke – som jag högst medvetet inser än så länge inte är mer än ett korn i ett hav av sand – är helt enkelt att öppna tanken för en mänsklig förmåga som fått allt för lite fokus i vårt västerländska samhälle och vars funktion vi med fördel mår bra av att återigen öva upp.

Det kan va jobbigt att vara mottaglig och känna.

Visst. Men mest. Wow. Vad häftigt.

Bild på en mottaglig vattenpöl om ni undrar. Från en av mina bästa resor. Vandrade själv på Korsika en vecka. Bäst. Galet vackert. I såna lägen är det lätt och ljuvligt att vara mottaglig.